Inte sedan Lars Gustafsson har jag läst något liknande!

Édouard Louis (Wikipedia)

                                                                                   "... det jag nu säger är osägbart..." Édouard Louis

Det var kritiska, för att inte säga negativa recensioner som lockade mig att ge mig i kast med fransmannen Édouard Louis. Det vill säga inte kritiska i betydelsen litteraturkritiska, utan skarpare än så. 

Snarare värderande, på ett närmast personligt vis. På gränsen till avståndstagande. Som om han träffat en öm nerv med sina sentenser. Intressant! Jag förstod omedelbart att här var det fråga om en berörande författare som förtjänade att läsas. 

En som provocerade utan att det ens var avsikten.

Efter att jag börjat med hans "Kollapsen", där hans gravt alkoholiserade, tidigt döda bror spelar en huvudroll, kikade jag efter i min mobilalmanacka. I den noterar jag, kamrersliknande, allt jag läser. Artiklar som böcker. Även filmer och tv-serier bokförs noggrant. Pro memoria.

Jag närde, nämligen, en gryende misstanke om att jag hade läst Louis förut. Och det bekräftades när almanackan konsulterades. För nåt år sen läste jag "Monique flyr". Mitt minne är sannerligen inget att hänga i julgranen.

Jag brukar i Goethes efterföljd använda termen valfrändskaper. Uttryckt på ett annat sätt: du väljer att läsa den som du upplever dig befryndad med. För att kunna identifiera dig med författaren. 

Men vad med denne Louis. Varför talar han till mig så starkt som han onekligen gör? Jag förmår ju inte släppa hans författarskap. Var "kopplar" vi i varann? Var sker mötet?

Både uppvuxna i arbetarklassen. "Trasproletariatet" skrev någon om Louis. Den senare under betydligt knackigare förhållanden än jag. Framförallt efter att min far befordrats från kollektivanställd till arbetsledare. [1]  Med bättre betalt. 

Mina föräldrar fick råd med en sprillans ny bil. En svart Volvo PV som pappa höll efter så att den skulle rulla glänsande och fin. Vi åkte på semester, ända ner till Brantevik i Skåne. På den tiden ett fiskeläge och inget tillhåll för rika figurer från Malmö och Stockholm.

Mina föräldrar skaffade sommarstuga invid Storsjön utanför Sandviken. Om än på icke friköpt tomt. Inget lyxhus. Utetoa. Inte vinterbonat. Råttlort i hörnen.

Louis uppväxt präglades, tvärtemot min, av fattigdomens misär. Det hände mer än en gång att han skickades för att tigga mat hos en släkting. Ingenting fanns att tillgå i skafferiet.

Liksom Louis kunde jag läsa vidare, fullfölja min skolgång. Till skillnad från mina föräldrar som tvingades hoppa av skolan för försörjningens skull. Men de stöttade mig hela tiden. Efter gymnasiet skulle jag, de var eniga om det, inte behöva gå ned i Verket. Eller till Kontoret.

Utan läsa på universitetet. Fast de inte det minsta visste vad akademiska studier innebar. Men stolta var de över mig.

Även Louis föräldrar över honom. Han tvingas medge det i boken "Att förändras: en metod" som jag just avslutat. Till hans ära skall sägas att han öppet tillstår, efter att ha hävdat motsatsen om vad de tyckte, detta medgivande. Han förmedlar självkritik och dåligt samvete.

Mån om att bilden av föräldrarna inte skall vara för mörkt ensidig. Något han beskyllts för av recensenter. Men de har fel. 

Överhuvudtaget är Louis en meta-författare. Han kommenterar fortlöpande sitt eget skrivande. Höjer sig över och betraktar det. Fjärmar sig, vrider och vänder på formuleringarna. Texten talar inte för sig själv. Louis håller sig inte i bakgrunden. Låtsas osynlig och allvetande. 

Använder fotnoter för att förtydliga och nyansera. Sätter ingen slutgiltig punkt. Han lämnar över en text i rörelse till läsaren. Jag finner hans, arbetarungens, estetiska hållning sympatisk. 

Louis är homosexuell. Det är inte jag. Han till och med prostituerade sig för att fixa pengar. Innan han blev känd och välbeställd. En inneförfattare på de parisintellektuellas läppar. Översatt till flera språk. Dyr våning mitt i Paris.

Var nånstans "finner" vi då varann? Är vi inte på centrala punkter väldigt olika och långt ifrån varann? Hur uppstår identifikation? Nära att jag skrev "platonisk kärlek". Jag tror att det är främst stilistiskt. 

Louis är ingen "ren" romanförfattare. Ingen som fabulerar och hittar på. Kanske överdriver ibland. För att göra en bra historia bättre. Men jag är inte så säker på det. Hans ärlighet och rätframhet tyder inte på några överdrifter. Att han "skruvar" texten. 

Språket är okonstlat. Rakt och enkelt. Louis har som en programförklaring deklarerat att han eftersträvar en konfrontativ litteratur.

Han blandar och ger. Självbiografi blandas med dokumentation, som blandas med teori. Han är beläst, liksom jag. Inläst på "svåra" författare som gemene man undviker. Men som jag också föredrar. Namn som Gilles Deleuze och Jacques Lacan. 

Inte sen jag började att läsa den i bästa mening förbryllande Lars Gustafsson har jag träffat på något liknande vad flertydig skrivstil anbelangar. Jag är glad att jag fann Édouard Louis! Även om Västerås store son skrev bättre. 

Tips: Läs gärna Lasse Ekstrand i 8 dagar 23/2 2026 om Édouard Louis.

[1] Pappa blev, tillsammans med andra befordrade, föremål för Metallfackets intresse. Ska basar rekryteras från de egna leden? Jag stötte på det i mötesprotokoll när jag studerade det lokala facket. Studier som nynnade ut i "Femöringen och människan" (1978), därefter i den rabalder framkallade "Från Konsul Göransson till MBL" (1979).

Även publicerad, något omformulerad, på lindelof.nu 29 mars 2026