Vanliga jämtar blir inte nazister

Bokus.com

Annelie Jordahls bok "Kallet" (Norstedts 2026) utspelar sig i Jämtland under andra världskriget. I gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Det senare landet befann sig under nazistisk ockupation efter inmarschen 9 april 1940. 

Boken är ingen renodlad roman. Inte enbart fiction. Verklighetsbakgrunden är solid. Och Jordahl ligger det förflutna nära. Med de genealogiska rötterna i nämnda, glesbebyggda landskap.

Jag läser boken i hopp om att få föreställningen om att Sverige kröp för Hitler repad. Och att bakom neutralitetsfasaden dolde sig hakkorsets medlöpare.

Till veckan skall jag träffa min livmedikus på Akademiska Sjukhusets Cancerklinik i Uppsala. Jag kommer på vägen upp mot sjukhusområdet att passera det så kallade Bollhuset. Inte långt från legendariska Flustret. 

Det ursprungliga Flustret, med en gång celebra punschdrickare som Gustaf Fröding och Albert Engström bland gästerna, brann ned. Det hus som ersatte kan lätt tas för att vara det förra. Samma snickarglädje. En kopia. Åtminstone nästan.

Jag har ett minne från övervåningen på gamla Flustret. När jag satt sekreterare i diskussionsklubben Laboremus.

17 februari 1939 kallade studentkåren på universitetet till ett stormöte i Bollhuset. För att sätta stopp för ett fåtal judiska flyktingar med medicinsk utbildning att komma till Sverige. 

Inte första gången jag passerar Bollhuset. Varje gång infinner sig känslan av skam. Uppsala universitets annars stolta historia solkas ned av detta svarta kapitel. Närvarande i Bollhuset personer som efter kriget kom att intaga uppburna positioner. Kända namn i samhällets topp.

Det var också Sveriges idé att stämpla J i judarnas pass. Därmed var flyktmöjligheterna avskurna. Judehatarna fanns även företrädda i riksdagen. Framförallt i Bondeförbundet.

Sveriges regering under Per Albin Hansson  tillät att tyska soldater på järnväg släpptes igenom landet. I en omfattning jag grovt underskattade tills jag visste bättre. Och det såldes kullager till Nazityskland som kunde användas av krigsindustrin.  

Det var herrskapet som inte ville bråka med Hitler. Inte vanligt folk. Det är styrkan med Jordahls bok att hon lyfter fram det. Och jag blir glad av det skälet, när jag läser den. Solidariteten var stark med Norges folk. Och den var självklar.

Hur många exakt som tog sig över gränsen till Sverige, undan nazisterna, vet jag inte. Men i Stora Blåsjön och Gäddede kunde de få läkarhjälp. Och gömma sig. Undkomma Gestapos tortyrkammare. 

Och jag vill tänka: vanligt folk blir inte nazister. Jag tillstår att jag på kvällskvisten är lite väl romantiserande när jag formulerar det så. Empiriskt lutar jag mig mot min uppväxt bland metallarbetarna i Sandviken. 

Knepiga kunde de vara. Men alltid solidariska. Liksom jämtarna i Jordahls bok.

Nå, vad med vanligt folk i Tredje riket? De vanliga, hyggliga medborgare som lät fasorna ske utan att protestera. Om de inte aktivt deltog. Alla dem som Sebastian Haffner, Daniel Goldhagen, Christopher Browning och andra skrivit om. 

Mitt påstående behöver med andra ord nyanseras. Och nog fanns det angivare där i Jämtland! De norska flyktingarna behövde gömmas undan.