| Alderholmen (Bild: Gävle kommun) |
Det föreligger en allvarlig risk med att lämna Holmen. Där jag i vår fyrarummare, omgärdad av överfyllda bokhyllor, lever vardagsliv och ägnar mig åt skriftställeri. Nämligen risken för att träffa på gamla kolleger eller bekanta som jag inte sett på många år. Och inse att de åldrats.
Bara att utgå ifrån att de tänker detsamma om en själv. Även om de väluppfostrat påstår motsatsen. Men deras ögon kan inte lura mig. Och högst upp på samtalsordningen står, som för alla gamlingar, (o)hälsa och sjukhusvård. Krämpor och kräfta. Gammelns herravälde.
Därefter informerar vi oss om vilken av dem som vi gemensamt känner som har gått in i dimman, blivit kognitivt nedsatt för att uttrycka det fint. Och vem som har gått hädan. Inte direkt uppiggande samtalsämnen. Om man säger så.
Men vad prata om i denna kortsiktiga fas av livet?
En bra sak med att hålla mig hemma på Holmen är att jag kan förbli obesvärad. Vissa människor som jag oförberedd träffar på i vimlet åsamkar mig tunghäfta. Jag vet inte vad jag ska säga. Kommer inte på något.
Kanske är jag av födsel och ohejdad vana en asocial figur. Folkskygg? Jag håller inte med. Nä, nä. Så enkelt låter det sig inte förklaras. Det står för något.
Fram med en av mina husgudar, Ronald Laing, och hans tes om att vi beter oss som vi gör för att vi behöver det. Vi är vad jag brukar kalla subjektivt rationella. [1] Gäller även dem som diagnostiserats med det ena eller andra.
Själv arbetade Laing terapeutiskt med patienter som diagnostiserats schizofrena. Ansågs omöjliga och förlorade, måste behandlas med tung psykofarmaka. Men Laing bevisade motsatsen. Även om det erfordrades tid och tålamod. Men han gav sig inte.
Barbro Sandin uppe på Säters mentalsjukhus följde i Laings fotstår. Kunde bryta många års tystnad hos omöjligförklarade patienter. [2] Liksom en sjukgymnast som jag kände i Upsala. Och som specialiserat sig inom psykoterapi. De bevisade att ingen är förlorad eller omöjlig.
Min tunghäfta signalerar försiktighet och avvaktande. Utanför Holmen beträder jag okänd mark.
Ofta stöter jag på studenter som jag undervisat eller handlett under årens lopp. Många har det blivit. Och inte kan jag minnas och känna igen alla. Jag försöker att vara artig och hålla masken. Men tveksamt om det lyckas. Men hur minnas alla som passerat?
De som stack ut minns jag. Med glädje, även stolthet. Ett fåtal har jag bestående kontakt med.
Vad gäller de anställda från högskoleåren skulle jag gärna träffa på en och annan chäf, verbalt betala tillbaka för gammal ost. Men det sker aldrig. Särskilt en hal typ har lyckats undgå mig.
Nå, bäst har jag det om jag aldrig lämnar Holmen. Eller pilsnabbt tar mig till tågstationen åttahundra meter bort för transport söderut. Det bästa med Gefle är denna station.
Och hockeylaget.
[1] En grundbult icke minst i mitt organisationstänkande, som i boken Själens revolt.
[2] Se hennes Den zebrarandiga pudelkärnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar