Överdelen på frallan

Bara att tillstå, om än motsträvigt. Jag var nog ganska bortskämd som barn. Jag som brukar tjata om att jag är sladdbarn och att sådana misstänker, snyft, att de aldrig var riktigt önskade. Stackars oss som tillkom "på sladden". 

Nästan så att jag narcissistiskt poserar med identiteten som sladdbarn. Titta på mig! Gammal som gatan men likafullt fortfarande ett sladdbarn att tycka synd om.

Jag minns när min älskade lilla mormor Elin, som jag förlorade samma år jag fyllde tio, en gång blev riktigt arg på mig. Kan för övrigt inte minnas att hon, min barndoms skyddsängel, blev det vid något annat tillfälle. 

Jag råkade knorra över att jag inte fick överdelen - föredrog just den delen - på sista franskbrödet när kaffe och läsk med smörgås inmundigades vid pensionärsbostadens köksbord. Sådana fasoner tyckte inte mormor om, tillrättavisade omedelbart gossen skarpt. 

Dotter till en martinsmältare och uppvuxen under enkla förhållanden på Bruket. 

Psykoanalytikerna, ända sedan doktor Freud, påstår att vi formas som mest omedvetet. Det sker med andra ord en fostran som vi inte märker medan den pågår. I vuxenlivet indikeringar, inte mer än så, på att det skett. Vi är en gåta som aldrig löses. 

Även om vi förses med ledtrådar och det skickas signaler från "källaren". Men det är som vore vi ett isberg, det mesta återfinns under ytan. Det medvetna livet utgör blott toppen på isberget. En utsaga som jag vet knappast delades av Jan Myrdal (se hans Barndom, 1982).

Jag har funderat på hur vi påverkas av de små, förment banala ingripandena. Därför exemplet med mormor som blev arg på sitt bortskämda barnbarn. Ännu mer hur vi formas av det icke-utsagda, tigandets tuktan. 

Tigandet, ordfattigdomen, kanske speciellt utmärkande för brukssamhällets aldrig explicitgjorda uppfostringsmetoder. 

Stig Sjödin, uppvuxen på Bruket och barndomskamrat med min mor, tematiserade den i sin poesi, underströk som en protest: "Du har ett språk. Var rädd om det, låt orden alltid betyda vad de betyder." 

Ofta kunde jag mötas av tystnad när jag yttrat något som inte föll den lyssnande på läppen. Som om en rygg vändes mot mig. Och där stod jag med halsen bar, utan att veta ut eller in.

Skam och genans framkallades, lade sig tungt i sinnet. Jag anade att jag gjort bort mig. Men mottog ingen öppen bekräftelse på att jag gjort det. Därmed inte möjligt att ifrågasätta, ta det ett steg längre. Case closed. 

Jag knallar runt med en ryggsäck med ett  innehåll som jag själv inte packat. Då och då öppnar sig ryggsäcken och innehållet faller ut. Kanske var de inne på rätt spår, analytikerna. Vi fostrades utan att vara medvetna om det. Gåtan består, löses inte.

Och vuxenlivet förvandlas till en pågående, vilsen bearbetning av vad som tidigt gjordes med oss. Ett livslångt arbete utan terapeutiskt bistånd från psykoanalytiker eller andra för uppgiften skolade. Fast det skulle behövas.

Kärleken är större än allt

Några år sedan. Tja, nog ganska många befarar jag. Ingen lust att räkna efter. Livet går för fort, meningslöst tjata om det. Även om jag, åldersnojig, har svårt att låta bli. 

Till mitt älskade Göteborg, där nuförtiden norrbaggen Storgalen, miljarder på fickan, med sina torn urholkar den speciella Du är välkommen till Göteborg-atmosfär som alltid genomsyrat staden, för att föreläsa. 

Inkvarterad på trivsamma hotell Vasa inte långt från Handelshögskolan och där jag bott många gånger. Alltid högst upp med utsikt över takåsarna bort mot Masthugget. Men inte till Handels för att showa denna gång. Minns dock inte vem som anlitade mig. 

Måste ha varit vinter. För Lilla London bjöd på snödrivor och bitande kyla. Strosade runt, först i den gentrifierade stenöken Haga, försjunken i lössläppta tankar. Passerade en biograf där det visades en film med Colin Firth - strålande i julfilmen Love Actually - i huvudrollen. 

Jag minns, ärligt talat, inte titeln. Slank in, eftermiddagsföreställning, inte många i salongen. Kärlek mellan män. Homosexualitet. Häng mig, eller anmäl mig till DO. Men jag sticker inte under stol med att jag är vad de politiska kommissarierna etiketterar "heteronormativ". 

Men denna film, wow. Berördes starkt av den, bankade på hjärtat för att släppas in. Sorgen hos Firths karaktär när han förlorar sin älskade.

En sorg som är bottenlös, bortom läkande och förstånd. Firth gestaltade den så inlevelsefullt att jag stillsamt grät i biomörkret. Och tänkte: kärleken är större än allt. Spelar roll om det är kärlek mellan män, "samkönad" som RFSL säger. 

I lördags ned till Stockholm för att se irländska Bannshes of Inshiferin 

på Zita. Inte ofta vi går på bio. Senast på Zita I väntan på Jan Myrdals död. Föregicks av ett seminarium i ABF-huset, idel gamla rödskägg på plats. Med en överrepresentation av mansfolk. 

Glömmer aldrig en film på samma legendariska biograf om Charlotte von Mahlsdorf. Hon själv närvarande. Introducerade stillsamt leende filmen om sitt ovanliga liv. 

Denna märkliga från Tyskland härstammande ändrade sin könsbestämning från man till kvinna. Införskaffade ett stort hus, fyllde det med antikviteter, i Laxå av alla gudsförgätna platser på denna jord. 

Dit hon tog sin tillflykt från den förföljelse hon utsattes för av nynazister i Östberlin. Som efter DDR:s fall vädrade morgonluft.

Jag hade fått för mig att Bannshes of Inshiferin också var en samkönad historia. Därför heteronormativt tveksam till en början. Långsamma steg in salongen, medan publiken strömmar till. Öl- och vinglas i händerna, tillåtet på Zita att förtära alkohol. 

Den manligt (!) kraftfulla filmen trollbinder mig från första sekvens, försätter mig i förundran. Och stannar kvar efter att eftertexterna rullat, gör så fortfarande i skrivande stund. 

På ytan en historia om två män - infernaliskt bra gestaltade av Colin Farrell och Brendan Gleeson - som är de bästa vänner. Den ene tröttnar plötsligt på den andre som inte förstår varför och tänjer på det tålamod som brister. En själarnas blodiga envig. 

Och med en banshee i form av en mycket gammal kvinna lutandes sig på en lång käpp. Kuslig i sin framtoning, bådar död och skrämmer. Association till Bergmans Det sjunde inseglet.

Jag är rådvill - en effekt av den mångtydiga filmen. Vad handlar den mytologiskt impregnerade filmen, med inslag av magi, om egentligen? Frågan förefaller vilsen och är det. Lär så förbli. Filmen värjer sig hårdnackat mot att jag resumerar den. 

Filmen ett grandiost konstverk som använder mediets alla möjligheter. Öppet för diverse tolkningar. Se den! Icke minst för de vilda naturscenerier som eviga är. Till skillnad från oss mänskliga varelser, snart bortglömda.

Och vad med devisen "kärleken är större än allt"? Kanske inte direkt appllcerbar på denna film som utspelar sig på den fiktiva ön Inshiferin på 1920-talet. Med inbördeskrigets kanonader i fjärran. Och det mäktiga hav som med tunga andetag omger ön. 

"No man is an island" diktade John Donne. Motsäger eller bekräftar filmen detta? Fråga inte mig. 

Hursomhelst, avslutningsvis tillbaka till devisen. En hållbar, för att låta som en miljöpartist, och motståndskraftig sådan.

Kantstötta de enda som finns

Pustar ut med kokkorv och java i pappersmugg inne på ICA:s kafé. Efter att ha shoppat och retat mig på saltade priser som naturligtvis inte förklaras av inflation eller Putin, utan fenomenet greedflation. Hutlöst! Och inte stod något på inköpslistan som jag kunde väga själv. 

Den kreativa vägen förvandla svindyra päron till gul lök, eller något annat i lågprisklass. Hör mamma tillrättavisande uppifrån molnen: "Inget fuffens, Lars!" Aldrig det mjukare "Lasse" när det skulle stämmas i bäcken. 

Fuffens och att "narras" brännmärktes av arbetarklassjäntan, som stått i Konsum, med moral stark som stål. Man skall göra rätt för sig, även i butiken. "Så där gör man bara inte! Sådana är inte vi! inga herrskapsfasoner!"

Naturligtvis krånglar det, och jag måste vördsamt be personal om hjälp, när jag skall leka tjusig och betala scannade varor med min Samsung. En vill ju framstå som modärn! Men säg den dag när en grumpy old man kan känna sig riktigt nöjd med tillvaron. 

Det är som om trasslet hela tiden söker oss i den hårt prövade kategorin gammgubbar. Lätt identifiera sig med eldfängde Basil i Fawlty Towers. 

Omges på ICA av människor åldersmässigt inte alltför långt ifrån mig, konstateras efter snabb okulär bedömning. De svär, även fruntimren, det skulle inte min mor tyckt om. Dåligt ordförråd, enligt henne. Om hon hört en äldre kvinna säga "skithuspapper" hade hon dånat. 

Följer min närstående till sjukhuset - förr länssjukhus men efter vildsinta demonstrationer från helsingarna kapades utan några framsynta argument prefixet "läns" - för undersökning. Väntar i foajén. Betraktar förstulet människorna omkring mig. 

Gamla. Kantstötta. Rullatorer. Mörka, dystra intetsägande kläder. Ingen i något illrött eller färggrant som sticker ut och bryter massans anonymitet. De skulle kunna gå direkt till en jordfästning i denna nedtonade utstyrsel. 

"Verklighetens folk." Var det inte en tidigare KD-ordförande som myntade det? Långt till journalistgettot på Söder i Fjollträsk. Ännu längre till kokainsniffande hipsters på Stureplan. Sverige inte ett och samma. Och då har jag inte sagt ett pip om massinvandringen. 

Dessa som blicken faller på får mig att tänka: mina människor, fanns i min uppväxt. Hur blev deras liv, det enda liv vi har tillgodo? I flera ansikten lyser bitterhet. Tonfall lika bittra. Förgrämda varelser. 

Plötsligt i bakhuvudet insinglande melankoliska ord från Bob Dylan i Låtskrivarkonsten: "liv som ännu inte har levts". Liv som ställts in. Och gått förlorade.

Borde känna ömhet, men av någon anledning tar det emot. Kropparna böjda av foglighet och inställda uppror. Knakande leder, hörsel som sviker. Lydnadens folk. Lydnad urholkar själen.

Ofta har jag på fri hand citerat Göran Sonnevi om att de människor som just nu finns här, är de enda som finns. Det finns inga andra. Och det går inte utan människor. Men det måste gå. Men vad är det som måste gå? Jag har inget svar. Har jag någonsin haft det? 

Bild: Dreamstime.com

Velkommen till Gefle, Ers Majonäs!

Denna onådens februaritorsdag skulle kungen, han har tydligen åkt på något med pumpen, ha landat med väl tilltaget, måste man utgå ifrån, entourage (svans på vanlig svenska) i min hemstad Gefle. Till undersåtarnas, läs tanternas, ohöljda förtjusning.

Jag är inte underrättad huruvida Prinsen af Ockelbo, svärson och uppvuxen på den gästrikländska landsbygden i en icke-blåblodig familj, skulle varit med. Grodan som kysstes av en prinsessa.

Eriksgata med anledning av 50 år på tronen. Jag minns det som igår när han trädde till. Samma år som det massmedialt starkt exponerade Norrmalmstorgsdramat, ur detta myntades begreppet stockholmssyndromet.

Fortfarande känner jag mig som tvättäkta republikan purken på fega S för att de inte passade på, när tillfälle bjöds. Att avskaffa eländet. För nog var det skarpt läge, när gammkungen dött. Och republikens införande är faktiskt inskrivet i partiprogrammet. 

Men dylika dokument läser väl ingen nuförtiden, betyder null och nix. 

Jag minns Tjabo, när han var kronprins, från Uppsala universitet, i sällskap med adjutant. Låg profil, åtminstone på dagtid. På kvällarna en annan visa, om jag uppfattat det rätt. Sådant som hör till i den eviga ungdomens stad. 

Någon examen avkrävdes inte prinsen, hans tid i Uppsala faller väl snarast under benämningen "akademisk turism".

Republikanska föreningen bad om tips hur "välkomna" kungen till residensstaden. Jag var betalande medlem i samma förening. Men lämnade den. På förekommen anledning.

Efter att resultatlöst ha nominerat kungen till Årets republikan med motiveringen "ingen gjort så mycket för monarkins avskaffande som han". Ett utmärkt val kunde det blivit. Alla hans fadäser. Dumheter som hoppat ur munnen. Orter som blandats ihop. Frillorna struntar jag i.

Men inte sjutton vågade blekfisarna utnämna honom till det! Nu föreslås, lika blekfisigt, skrivandet av insändare i lokalpressen för att framhålla det odemokratiska med ett kungahus. Meningslöst! Vem bryr sig? Ingen norr om Dalälven i alla fall. 

Det måste till kraftigare doningar, jag har kreativa idéer om vad. (Bör inte avslöjas här, måste ske överrumplande.) Men inte kommer det att bli så. Republikanska föreningen är en vanmäktig skuggförening. Monarkin består. Undersåtarna har det styrelseskick de förtjänar.

PS. Åsa Linderborgs gammal skåpmatsdokumentär i TV5 blir jag inte klok på. Är hon, skuffad åt sidan och betitlad senior reporter, undersysselsatt i tidningsfabriken? Verkar nästan så.

Bild: Jacob Johan Anckarström, borde vara ständig hedersmedlem i Republikanska föreningen. (Wikipedia)

Lunchsamtal på Carro en februaridag

I Carolinas restaurang, som drivs av en för mig okänd traktör med på tok för höga priser, mot bakgrund av att det främst är studenter med usla lån som frekventerar densamma, hamnar vi med vår fisk piccata vid samma bord som en yngre man som presenterar sig som Stefan. 

En sympatiskt framtonande man. Utbildad till lärare, men hoppade av trött på omotiverade elever, ägnar sig åt lokalhistorieforskning. Med inslag av det kuriosa och udda. Jag älskar ju sådant! Ännu mer om det förpackas inuti betydelsebärande, underhållande anekdoter. 

Som jag förstår det forskar han helt på egen kaluv. Inga gråsjälar till uppdragsgivare som fordrar "leverans", inga akademiska karriärambitioner. Bara för att det är så roligt och lustfyllt grottar han ner sig i arkiv i sökandet efter - ja, han vet inte alltid vad. 

Svårt låta bli tänka den världen upptäckande serendipity-principen. Du snubblar över saker du på förhand inte kunde veta fanns. Förresten, var det inte det som Pippi Långstrumps muntra sakletande gick ut på?

"När jag glömmer gå på toaletten vet jag att jag håller på med det jag vill hålla på med." Huvudet på spiken! Den rätta, passionerade inställningen till kunskapssökandet. 

Jag berättar om Friedrich Nietzsche och privatforskningens fördelar. Hur filosofen lämnade det inramande universitetet, krängde av sig den diskursiva tvångströjan. I likhet med Ludwig Wittgenstein som övergav elitens Cambridge för Norges fjälltrakter. 

När Stefan nyfiket undrar vad vi är för jeppar, och varför vi hänger på ärevördiga universitetsbiblioteket Carolina Rediviva av alla ställen, får han veta att min närstående forskar om spanska inbördeskriget. 

Själv benämner jag mig infallsforskare, förvisso icke-auktoriserad men fri som en fågel. Den titeln blir han förtjust över och säger sig omedelbart vilja överta. Använda i fortsättningen när folk frågar vad han gör. Därmed utgör vi två ett forskarsamhälle enligt di lärdes definition. 

Det utvecklas till ett kul samtal över lunchbordet. Samtal som bara uppstår hux flux, de är de bästa. Långt från universitetets högdragna maktkampsseminarier där man måste besitta koden för att fatta vad som pågår. 

Allt sker under ytan och mellan raderna. Fördolt för den icke invigde. 

Jag kommer loss, tar oss till det röda 68, denna stimulerande tid. Min kulturchock första månaderna vid universitetet. Legendaren Bok-Vicke. Mötet med den förbryllande devisen Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. När jag inte visste vem denne Thorild var. 

Långt, långt senare uppsökte vi hans grav utanför Greifswald dit konsistoriet, universitetets högsta organ, exporterade honom. Yrvädret, den egensinnige. Inte kunde jag tro det om upphovsmannen när jag ryggade inför formuleringen ovanför ingången till universitetsaulan. 

Som vanligt ett par, tre timmar på hård trästol i läsesalen, bland unga förmågor med maccar och trådlösa hörlurar, och vars värderingar och politiska preferenser jag inte vet något om. Det är långt till 68. Så mycket är i alla fall säkert. 

Foto: Läsesalen på Carolina Rediviva. 

Kurt Cobain, "musiken säger allt"

Första levnadsåren spenderades i Aberdeen, delstaten Washington. En gudsförgäten håla typ avsomnade Hofors utmed vägen mellan Gefle och Falun. Och det vill inte säga litet. Tidigt dokumenterade han sin kreativitet i fantasifulla teckningar. 

Men han var också mycket aktiv som barn. Modern tog honom till läkare som förskrev Ritalina.

I dagens Sverige hade diagnosfascisterna slagit sina klor i honom, klistrat bokstäver efter hans namn. Förr sa man "problembarn" eller helt enkelt bara "jävligt jobbig". Kanske "uppmärksamhetstörstande" - om man var tillräckligt lyhörd och empatisk.  

Föräldrarna skilde sig. Ingen vill ha vårdnaden om den bångstyrige, utåtagerande gossen. Han skickades runt, till farföräldrar och släktingar, sårades i djupet av sin själ. Känslan av förödmjukelse förblev hans starkaste känsla livet igenom. Hur framgångsrik han än blev.

När hans kroniska magont första gången dök upp, vet jag inte. Klart det var psykosomatiskt framkallat. De trasiga relationer han ofrivilligt föddes in i - se fotot på den lille söte linluggen - stukade honom. Vi lämnar barndomen, den lämnar inte oss.

Bandet Nirvana hyllades, när det stod på topp, som "världens största band". Sanningen att säga har jag inte lyssnat mycket på dem, men fattar nu att jag måste. Redan börjat på albumet This is Nirvana med låtar som Smells Like Teen Spirit och Heart-Shaped Box. 

Omöjligt att inte genast tänka punkens guldera, band som Guns N' Roses och Sex Pistols. Fast kanske stilen borde etiketteras grunge? Jag slirar eftersom jag, gamle man som fastnat i 60-talsmusiken, är osäker på vad som är korrekt genrebeteckning. 

God save the Queen, the fascist machine. Tuffa, råa kisar i häftiga kalufser som inte bad om ursäkt eller skrapade med foten. Inga välkammade, inställsamma svärmorsdrömmar typ Gerry and the Pacemakers.

Cobain och hans band kanske inte musikaliskt kunde mäta sig med de två förstnämnda, inte Guns i alla fall. Men Cobains texter finner jag poetiska, originella och ärligt uttrycksfulla. Jag associerar till Doors litterärt begåvade frontfigur Jim Morrison. 

Uttrycket tror jag som estetiskt begrepp bäst fångar Cobain som artist. Inte den tekniska skickligheten med gitarren, eller rösten. Utan just det genuina uttrycket. Han var en mästare på att sublimera, som psykoterapeuterna säger, transformera smärtan till konst. 

Likt John Lennon. Minns hans Mother och Working Class Hero från sista albumet Double Fantasy. Eller Help från lp:n med samma namn.  

"Musiken säger allt" hette det från den massmedialt utsatte Cobain som hatade intervjuer. Rockstjärnan jagades av rubriksökande gamar till murvlar. Ännu mer som "generationsföreträdare" och Jesusfigur, något han inte ville vara. 

En solitär som brottades med sina demoner. Och sitt heroinberoende.

Morrison blev inte gammal, i Paris slutade livsresan. Inte heller Cobain. Som mycket ung lade han sig på järnvägsspåret för att dö, men tåget växlade in på ett annat spår. Efter en spelning i Rom, väl åter i Seattle, ändade han sitt liv. I april 1994, blott 27 år gammal.

Jag sitter som klistrad vid den över två timmar långa dokumentären. Rockumentär kanske bättre benämning. Berörs och grubblar: vad vet jag mer om mig själv än innan jag såg den? Något hände under det intensiva tittandet. Vad delar vi, Cobain och jag? Frihetsdrömmen?

Fotnot. Kurt Cobain: Montage of Heck (2015) kan ses på Netflix.

 

Mitt liv som tältare

Vi tältade - för det gjorde svenska folket på den tiden. Mamma, pappa och deras Lasse. Ostyriga welshterriern Sussi hängde också med på en tur till Öland sommaren 1953, eller om det var 1954. Tältandet dokumenterat i ett fotoalbum jag förärades på min sexårsdag. 

Tanken var väl att jag skulle vårda albumet livet igenom, efterhand fylla på det. Det är fortfarande i min ägo, men avslutat. Jag plockar fram och bläddrar i det ibland, i sinnet genast Wehmut. Mamma och pappa sedan länge bland skuggorna.

Mitt minne har försämrats, namn och annat borta i Lethes oförsonliga vind. Men inte luktminnet. Jag kan än idag minnas hur spritköket luktade som mamma använde för att trolla fram all den goda mat hon var en fena på.  

Jag minns också hur tvålen luktade som tillsammans med handdukar och schampoo medbringades till tältplatsens allmänna duschutrymmen. 

Men inte stannade vi till många gånger på dylika platser. På 50-talet kunde vi, det vill säga pappa, slå upp det bruna tältet lite varsomhelst utan att riskera något. Ett fredligt Sverige som för alltid är borta. Spär på vemodet. Lockar fram hat mot ansvariga politiker.

Mitt liv som tältare upphörde i och med barndomens turer tillsammans med mina föräldrar. Med ett undantag. 

Många år senare, kan ha varit 1978, skulle jag och min dåvarande hustru fira midsommar på en campingplats nära Kvarnsveden utanför Borlänge tillsammans med några från strejkledningen uppe i malmfälten. 

Samtidigt se Tältprojektet och efter föreställningen på nattkröken svinga en och annan bägare med skådespelare som vi kände. Heta politiska diskussioner att vänta. 

Jag hade lånat ett tvåmannatält men förmådde inte sätta upp det. Harry Isaksson ryckte hjälpande in. Det var absolut sista gången jag kröp in i ett hermetiskt tillslutet tält och lekte sardin.

Plötsligt minns jag en tältplats utanför Örgryte, också femtiotal. Mina föräldrar bad mig en kväll sova i PV:n, jag protesterade och undrade vresigt varför. Kuckelimuck på gång, fattade dock inte den oskyldige gossen. 

Nå, jag  gjorde det ändå efter övertalning, sov gott och djupt med nedfällda framsäten. Vaknade av ett ihållande tutande som spred sig över nejden. 

Människor kom yrvaket springande, oroligt undrande vad som stod på, brann det? Knackade på bilfönstret. Var den stackars pojken inlåst? Jag hade slingrat in fossingarna i ratten, tryckte dem mot signalhornet. Lär ha väckt upp en hel tältplats innan det upphörde.

Hur det gick med kuckelimucket har jag ingen aning om. Ingen stork hälsade i varje fall på hemma på Barrsätragatan i Sandviken efter nio månader. 

Bild: Far och son tältar.

Åh du milde, vi kanske kan få till det?

Jag har svårt att förstå mig på mig själv i flera avseenden, jag blir min egen gåta. För att ta ett exempel. Varför i hela fridens namn tittar jag, livstidsförbrukande, på gamla svartvita Åsa-Nissefilmer? Så usla att klockan stannar och tågen slutar gå. 

En handling tunnare än is på Storsjön i sen april, knappast ens förtjänar att benämnas "handling". Hänger inte ihop. Ett hastverk med byggnadsställningarna kvar. Eller resultatet av Bill Burroughs cut up-teknik. 

I en film dyker dansbandet Sten och Stanley upp, helt omotiverat showar de plötsligt med instrument och allt på en badbrygga vid en insjö. Detta inslag har ingenting med plotten (som om det fanns en sådan) att göra. Det blir nästan surrealistiskt.

I en annan film Hep Stars med Benny och Svenne, som verkar minst sagt vilsna. Inslängda för att dra yngre åskådare, förmodligen. Sven Tumba på vattenskidor. Bertil Boo. Jerry Williams. Samtliga åskådarknipande? En empirisk fråga för den finansiellt ansvarige.

John Elfström var en duktig, för att inte säga lysande karaktärsskådespelare. Jag minns honom som djupt imponerande i en tv-teateruppsättning av Hjalmar Bergmans Swedenhielms. 

Så varför Nesse som side-kicken Klabbarparn (Arthur Rolén) benämnde honom, ofta med bekymrad stämma på grund av huvudpersonens alla upptåg, varför denna hemsnickrade om småländska påminnande dialekt à la Sven Wollter i Raskens, denna C-buskis? 

Var det pengarna? Jag kan inte förstå det på något annat vis. Knappast för att få jobba med Ragnar Frisk som demonregissör. Samma fråga kunde riktas till Gustaf Lövås (handlare Sjökvist) och andra i den återkommande ensemblen.

Jag passade på att fråga en heltidsforskande filmvetare från Upsala om saken, han visste inte. Han har papper på att han är doktor, är bra på esoteriska, akademiska teorier. Slänger sig med krångliga begrepp som "sublimering" och andra. 

Men det hjälper mig inte med att förstå Elfströms motiv. 

I senaste Mellon duon Ewa Roos och Eva Rydberg. Den sistnämnda, hennes revyer på Fredriksdal, har jag alltid hållit mycket högt. Men, Jesus Kristus, detta sång- och dansnummer! Illa sjunger damerna. Åldern tagit ut sin rätt, rörelsemönstet återhållet. Akta lårbenshalsen!

Sammantaget pinsamt dåligt. Men låten har jag fått på hjärnan. Gnolar på den. Refrängen. Till min närståendes suckande förtvivlan.

Kan det vara sekundärskam? Att jag skäms å de agerandes vägnar. Utan att de delegerat skammen till mig. Låter långsökt. Luktar bortförklaring, Ekstrand.

Vad är det för fel på mig? Skräckblandad förtjusning en annan hypotes. Som när jag, innan jag ens satt på dagens första kaffe, tittar på The Nanny 07.55 om lördagarna i TV3. Reaktionärt, kvinnofientligt, hemskt bara förnamnet. 

Men jag hänger där som klistrad vid rutan och skrattar gott åt betjänten Niles elakheter som han fyrar iväg mot Ms Babcock. Inte första gången jag hör dem. Bara att bekänna. 

"Åh, du milde, vi kanske kan få till de´?" Sjunger Roos och Rydberg. Jag faller in.

Bild: Sveriges Radio

Försåtlighet, Heidegger och Bob Dylan

Till Radio Gävleborg häromdagen för att tala om min nya bok Infall. Berättelser om landshövdingar, filosofer och Beuys. Larry Forsberg, denne eterns glädjespridare, ledde som vanligt förmiddagsprogrammet med bravur. Aldrig en död punkt. Mannen är rock'n'roll.

Apropå det. Glömde i hastigheten fråga honom om han har med någon låt i årets Mello (så skall man säga om Melodifestivalen för att räknas som en i det coola gänget, har jag förstått). Han är ju även kompositör av populärmusik. 

Infall kunde som inofficiell undertitel ha Istället för memoarer, boken innehåller en hel del tillbakablickar. Mitt liv har ju blivit långt, tack vare Gud och skor som hållit. Och min behandlingsinnovative livmedikus Hans på Onkologen i Upsala. 

En bok om att leva livet skrivande. Hur ter sig ett sådant liv? Undrar förstås vän av kreativitet. Välkommen till verkstan! (Just nu slukar jag Zimmermans Låtskrivarkonsten. En surpitt sågade den. Jag stimuleras däremot så in i baljan av Bobs "skrivarkonstanalys". Förlåt utvikningen.)  

Att sitta som en fluga på väggen. Följa det dagliga samlandet av intryck och ögonblicklig inspiration. Jag tvekar inte att benämna det ett bra liv. Osäker om Dylan skulle hålla med, it´s a life and that´s all. Tillägger genast: but it´s my life.

I programmet, som man kan höra i SR-appen om man så önskar, stack jag inte under stol med att boken är djupt subjektiv. 

Det är endast så jag kan få syn på världen. Den tyske filosofen Martin Heideggers begrepp dasein har alltid varit mig vägledande. Vi befinner oss i och med födseln i världen och det är blott genom att vara subjektiva som vi kan vara aktivt närvarande i densamma. 

Exakt det är att fullt ut da sein. 

Heidegger varnade för att reducera sig själv till ett Man, någon i allmänhet. Hans Varat och tiden, förvisso inte någon Läckberg och som du klämmer på en lunchrast, har jag läst flera gånger, återkommit till genom åren. Hans existensfilosofi - som att törstig dricka vatten.

I samma radioprogram en torr figur - en Man - från samma ort som en prins, från början en groda en prinsessa kysste, och som skrev nedlåtande om min Beuysbok. Vi är inte de bästa vänner, om man säger så.

I direktsändning hann han fyrkantigt uttrycka sin aversion gentemot litteratur som "är subjektiv". Det var ju mig som författare han menade, men han lindade in det. Om det är något jag tycker riktigt illa om så är det försåtlighet. 

Att inte ta bladet från munnen, vara öppen och rak. Så förvrängs samtal. Snarare omöjliggörs.

Jag vet inte om det blev ett bra program - trots Larrys insats. Men, som sagt, det går att lyssna på appen.

Bild: Internet Encyclopedia of Philosophy.

Vad ska jag med LO till?

 

Jag minns vilket himla liv det blev när jag vid Uppsala universitet i den kylslagna december 1979 lade fram min doktorsavhandling om LO, förfäktade i denna den kontroversiella tesen att facket genom de arbetsrättsliga lagarna blivit medlemsoberoende. 

Legitimitet hämtas genom arbetsrätten och de påbjudna förhandlingarna med arbetsgivaren. I princip klarar sig facket med passiva "pappersmedlemmar". Alltför aktiva, stridbara medlemmar riskerar störa förhandlingsordning och fredsplikt.

De verklighetsfrämmande Uppsala-akademikernas kritiska reaktion lämnar jag därhän. Jag kan gå med på att avhandlingen kanske lite väl starkt tenderade mot det politiska, min upprördhet över vad som hänt med facket drev den dithän. 

I likhet med Jan Myrdal - i den stimulerande brevbok han begick tillsammans med Lars Gustafsson, Den onödiga samtiden (1974) - tror jag ingen utveckling är obestridligt nödvändig. Inte heller den fackliga. En annan väg kunde i det senare fallet ha valts. 

Avhandlingen repade förstås LO:s stolta självbild och image. Fackförbundsledningarna, snarare deras press, fördömde utan att inte alltid ha läst avhandlingen så det stod härliga till. Rena gatloppet för författaren. De nöjde sig med vad medierna summariskt förmedlade. 

När jag varseblir bråket i Lund runt Sameh Egyptsons avhandling om Muslimska brödraskapet känner jag igen mig. Icke minst när jag scannar gammelmedierna och fångar vad etablerade opinonsmakare på DN och andra drakar nedlåtande har att säga om avhandlingen. 

Alla kan omöjligt ha hunnit läsa tegelstenen på över 700 sidor. Den går att ladda ned.

I senaste Proletären (230216) läser jag om hur H&M ägnar sig åt så kallad hyvling som ledningsstrategi. Helst vill klädkedjan inte ha någon enda fast anställd på heltid. Du kan erbjudas fem garanterade timmar i veckan, men helst ser ledningen att det skall vara noll. 

Sedan dygnet runt oroligt gå och vänta på att telefonen ringer, eller att ett SMS kommer. Gigekonomin i dess prydno - du är väl lojal mot företaget, lilla vän? Daglönarsystemet tillbaka. Skrev vi inte nyss 2023? 

Samtidigt som hyra skall betalas, mat handlas och det råder inflationstid. Jag känner inte till butikspersonalens reaktioner. Rösterna från Handels låter dock uppgivna, som om det på förhand är kört. Strejk? Skulle inte tro det. Detta är inte Frankrike. 

LO har redan gått med på en fortsatt urholkning av LAS. H&M kan därför simma lugnt. Hyvlingen kommer att lyckas, glöm anställningstryggheten. Vad ska jag med LO till, torde en och annan kontingentbetalande handelsmedlem fråga sig. 

Bild: Ernst P.AB. 

Gubbstrutten i villfarelse

Nä, fy tusan, inte dit igen! Surt utslängt denna dags förmiddag. När min närstående, vi hostar och kraxar lika förkylda båda två, föreslår en bilutflykt för omväxlings skull. Denna gång till Högbo Bruk utanför Sandviken. 

Bruk och bruk. Numera frilufts- eller rekreationsområde. Det är väl den modärna benämningen. Men smeder och glasblåsare bedriver ju faktiskt verksamhet i Högbo. Och hantverkare ligger aldrig på latsidan, ingen "rekreation" eller något "friluftsliv" för dem.

I mitten på 60-talet planterade jag och kamrater skog åt Högbo Bruk. Gud, vad vi fuskade. Grävde ner många stackars små plantor i ett och samma hål, ackordet var ju uselt. Upptäcktes aldrig. Klart arbetsledningen borde fattat misstankar.

Ofattbart. Nästan. Jimi Hendrix, som knockade alla på Woodstock med sin vilda virtuositet, framträdde i Högbo, på festplatsen. Utomhusscenen. Riven sedan många år. De tondöva kulturvandalerna har ingen känsla för det de borde värna om.

När sympatiske Ola Berggren, tyvärr borta sedan flera år, var högsta höns på konferenshotellet föreslog jag honom att inreda ett Jimi Hendrix-rum. Men han bodde ju aldrig här! Spelar roll. 

Jag gav kurser i Upplevelseekonomi, insnöad på fenomenet storytelling som marknadsföring. Det avgörande om det är en bra eller kittlande berättelse, inte sanningshalten. 

Konstnö. Pay & Ski. Anglifieringen smugit sig på även Högbo. Min alltid rödblommiga farsa - hälsan själv - skulle få spader. Natursnö och inget annat ska det vara när man klämmer lagg. Men det lockar inte fjollträskare med plånböcker. 

I högboskogarna arrangeras "teambulding" med klätterövningar och annat joll så chäfen kan skilja ut vem som offrar sig och är mest lojal. Flest blåmärken vinner. 

Migranterna grillar för fullt om sommaren, högljudd arabiska så det ekar över änderna i sjön. Det är nya tider nu, Ekstrand. Försöker jag mumla till den konservativa gubbstrutt som jag möter i spegeln. Och som lever enligt devisen det var bättre förr. 

Jag förlorade mig i associationer, som vanligt. Vad jag inledningsvis avsåg säga var att det är månader sedan Högbo senast besöktes, konstateras med hjälp av mobilens almanacka. Det sker verkligen inte så ofta som jag har för mig. Gäller förvisso även andra platser. 

Så, inga automatiskt sura kommentarer i fortsättningen när utflyktsmål föreslås!

Bild: Repstege att använda vid teambulding, (c) panduro

Och livet blir aldrig mer detsamma

Tv-bilderna från jordbävningens Turkiet är mycket svåra att ta in. Räddningsmanskapets febrila ansträngningar, i kamp mot klockan. Siffrorna på antalet döda som bara stiger. Människors ohöljda förtvivlan. Plötsligt förändrades allt. Och livet blir aldrig mer detsamma. 

En mardröm i vaket tillstånd. Ett dråpslag.

Det kan låta cyniskt, men det är absolut inte min avsikt. Och jag jämför inte olycka med lycka. Men jag hade en företagsekonomikollega som hävdade att det finns inget bättre i livet än att vara förälskad. Ett revolutionerande tillstånd för sinnet. 

Livets vår. Dagarna porlar som den muntraste bäck. Man är förlorad på det bästa, gränslösa sätt. 

Trist som jag är, har i ett tidigare skede i Upsala umgåtts med psykoterapeuter, även familjeterapeuter, kunde jag inte låta bli att inskjuta, liksom "vuxet" avkylande: Men den går ju över, förälskelsen! Den kan inte permanentas, en övergående psykos. 

Det störde honom inte det minsta: Då byter jag bara! Och det gjorde han, ständigt dök han upp med nya kvinnor (förälskelser) vid sin sida. 

Som om han planerade för det som man egentligen inte kan planera, det överraskande och överrumplande. Det som plötsligt bara slår en. Ofta har jag citerat John Lennon från sista skivan Double Fantasy: "Life is what happens to you while you´re busy making other plans."

Vi troende ifrågasätter inte de mirakel Jesus åstadkom. Vid en av mina vistelser som gästföreläsare vid Birzeit University i Ramallah bjöds jag av mina värdar med till olivodlingar utanför Jeriko, exakt på platsen där Jesus botade två blinda. Ett mirakel. 

Nog drömmer vi väl, om än med synen i behåll, att miraklet skall inträffa i våra ofta futtiga, bleka liv? Typ en förälskelse. Och livet är med ens radikalt förändrat. 

Tilläggas måste att Jeriko, som jag i och för sig blott såg på avstånd, blev en besvikelse. Jag hade i min fantasi föreställt mig något helt annat. Med "Joshua fit the battle of Jericho" ringande i öronen. Inget storstilat. Hofors på Västbanken.

Bild: Boktugg 

Ingen blyga violen från Flen för min del

En av grannfruarna jobbar som sjuksköterska inom primärvården. Ett barskt fruntimmer. "Ryig", skulle mamma ha sagt. Jag tycker mycket om henne. Det har jag också framfört. För att hon alltid säger vad hon tycker, oavsett vem som lyssnar. Ingen kruka som vi andra.

Ta bara häromkvällen, när vi i bostadsrättsföreningen träffades för det månatliga samkvämet på kvartersrestaurangen. 

Bordsgranne med L och mig en pensionerad sjukhusdirektör från denna misskötta region med ständiga, hiskeliga budgetunderskott. L skrädde inte orden om sjukvården och hur sagolikt illa saker och tings sköts. När maken drabbades av hjärtfel, skrev hon honom genast i C-län.

Det dröjde inte länge innan direktörn avlägsnade sig, med butter min. Svansen mellan benen. Utan att ha försökt besvara den svavelosande kritiken, fixade det väl inte. Kanske heller inte van få sina fiskar varma. 

Det pratas om "patriarkatet" och "patriarkala strukturer", männens värld. Det stämmer inte på en fläck överens med det brukssamhälle, där jag växte upp. Det var ju kvinnornas värld! De starka kvinnornas värld. Mamma förvisso en av dem. Skötte både hem och var föreningsaktiv.

Männen sökte sin tillflykt, sin man´s cave som jollpettrarna som åker på "mansläger" säger, i vedboden eller med kastspöet vid sjön. Där fick de vara ifred.

Bruket formade min kvinnosyn. Jag har svårt för typen den blyga violen från Flen. Svårt för kvinnor som försöker behaga, är tillgjorda och insmickrande. Sådana där som sitter programledare i tv och larvar sig. Nej, starka kvinnor ska det vara. 

Som dem på bruket. Med hår på bröstet, höll jag på skriva i hastigheten. Inte rädda hugga i. Vet var skåpet skall stå och finnas på dess hyllor. Jag upplever sådana kvinnor trygghetsskapande, om ni frågar mig. 

Glömmer aldrig en gång i mensan på Freie Universität i Berlin. En bastant kvinna i vit rock höll med örnögon uppsikt över brickinlämningen vid löpande bandet. En man hade lagt besticken fel. "Sind Sie wahnsinnig, Mensch! Ser Ni inte vad Ni gör!" 

Han studsade skräckslaget  till. Jag njöt där jag satt i mitt hörn med datorn. 

Jag minns plötsligt vad LO-basen Arne Geijer yttrade om Marit Paulsen när hon börjat ta för sig inom facket: "Hon är le, Marit, men hon är bra." Vad som hände med henne när hon frotterade sig med dem i EU-parlamentet är mig obekant. Jag vill kanske inte få reda på det. 

Bild: Stark kvinna och toffelhjälte, (c) Sala Allehanda

Botkyrkagate

Det återstår att bena ut om det som hänt i Botkyrka är något unikt, eller om det handlar om ett mer generellt fenomen. En avhandling i Lund, som i dagarna ventileras, indikerar och mer än så att det är fråga om det senare. Ett politiskt övertagande inifrån av odemokratiska krafter.

Lundaforskarens doktorsavhandling, Global politisk islam?, om hur Muslimska Brödraskapet på olika sätt infiltrerar vårt land är en varningsklocka som kanske ringer för sent.

Betecknande nog har det tydligen varit svårt både att rekrytera folk till betygsnämnden och opponent i Lund. Det råder en otäck atmosfär i Sverige. Och Lund spär på den. Om det fortsätter så här, vart i hela världen ska det sluta? Jag fullföljer inte min tanke.

Beklämmande bevittna S partisekreterare Baudin i rutan. Om jag förstått saken rätt så ljuger han om att han inte varit informerad om Botkyrka. Beklämmande också höra om den socialdemokratiska familjen, förstå hur ingifta människor är med varandra. 

Journalister, ledarskribenten Anders Lindberg på AB, med S-politiker. Och så vidare. Ett maktblock. "Klägget", sa Junholt. Men det här är ju värre än så. Ingifte slår umgänge. 

Jag brukar skriva det: mammas socialdemokrati är död. På SVT Play, närmare bestämt Öppet arkiv, kan man följa serien om pionjären, den hetlevrade agitatorn August Palm som uppfordrande utropade "Hvad hvilja socialdemokraterna?"  

Serien, där den sedermera hyllade Hjalmar Branting framställs på ett föga smickrande sätt, lockar fram en "omöjlig" undran: Hur kunde det ha gått med socialdemokratin? Måste det gå som det gjorde? Var det verkligen oundvikligt? 

Jan Lindhagen och Macke Nilssons bok, med flera decennier på nacken, Hotet mot arbetarrörelsen riskerar svara ja på den sista frågan, med referens till samhällsutvecklingen.

Kommen från ett brukssamhälle genomsyrat av denna socialdemokrat, och som ovannämnda bok förtjänstfullt kartlägger, med en mor som var aktiv socialdemokrati in i det sista, föder undran sig själv. Och den kantas av sorg.

Jag tänker, som så ofta, Jan Myrdal och hans begrepp "den onödiga samtiden" i brevboken han begick med Lars Gustafsson. Inte hade dagens S behövt vara så förstelnad och maktberusad som den är. Men vad hade krävts för att motverka? Det kan jag inte svara på. 

Och nu är det som det är. Vill du se socialdemokratins samtida ansikte? Studera Baudins.

Foto: Christine Olsson, TT

Krävs ingen hönsfarmare och näbbmus

Med hjälp av den kanadensiska vetenskapsskribenten Heather Pringle i boken Härskarplanen. Himmlers jakt efter det ariska ursprunget (Historiska Media, e-bok 2013) erbjuds jag möjlighet att äntligen kunna fördjupa mig i fenomenet Ahnenerbe som länge intresserat mig. 

Ordet "Ahnenerbe" knepigt att översätta till svenska, kanske närmast "fädernesarv". Ett projekt initierat av SS-chefen, ibland kallad hönsfarmaren eller näbbmusen, Heinrich Himmler och som syftade till att legitimerande finna, i praktiken fabulera fram nazismens förhistoriska rötter.

I det syftet inrättades en forskningsstiftelse som utrustades med minst sagt frikostiga resurser.

Spåras och verifieras skulle den ariska rasen, den blonde blåögde ariern som står över alla andra raser. Därför med den överlägsnes medfödda rätt att kolonisera och skapa Lebensraum - minns Hitlers planer för länderna österut - samt förtrycka och förinta "undermänniskorna". 

I det senare fallet i första hand judarna. 

Denne arier härstammade från Indien, enligt mytologin som lanserades i Tyskland långt innan nazisterna kom till makten, från områden runt Himalaya. Från början fredlig och vegetarian, sedan krigisk och köttätande. 

Efterhand byttes fot och det hävdades att det ariska folkslaget istället härstammade från norra Europa. Det passade den nazistiska rasideologin bättre. Även om Hitler gärna inflikade Greklands betydelse för Germanien och den "tyska andan".

Nationalsocialismen skulle ställas på vetenskaplig grund. Bort SA:s gatuslagskämpar, in seriösa akademiker med respektingivande titlar. Och istället för SA:s sjaskiga bruna uniformer Hugo Boss eleganta svarta SS-mundering. 

Övermänniskan skulle kännas igen redan på utstyrseln.

187 forskare från olika discipliner knöts till Ahnenerbe-projektet som först inhystes i det välbärgade Dahlem i Berlin, i ett hus som tillhört  judar. Ett kostsamt projekt med arkeologiska och antropologiska expeditioner som skickades ut i världen. 

Forskarna gav sig ut på jakt efter förhistoriska ledtrådar, bevisas skulle en redan färdig och orubblig tes. Spännvidden stor och bred, bland länderna där det botaniserades fanns såväl Tibet som Island. Bohuslän med sina stenristningar uppsöktes. 

Fakta trilskades eller sparkade som Gunnar Myrdal uttryckte det. Pusselbitarna lät sig icke användas utan ett stort mått av fabulering och spekulation. Det söktes inte kunskap uteslutande baserat på vedertagna vetenskapliga metoder, utan ren och skär bekräftelse. 

Utanför Tyskland hånskrattades det inom forskarsamhället åt tossigheterna. Det hindrade inte Himmlers apolegeter.

Värt att notera inga förblindade dumhuvuden, dessa 187. Efter kriget fortsatte många sina universitetskarriärer, därför inte mycket forskat om detta Ahnenerbe. Känsligt ämne. Locket på i Västtyskland efter Tredje riket. Med alla övervintrande nazister högt upp i förvaltningen. 

Så Pringles journalistiskt skrivna bok, bakom den ligger ett imponerande minutiöst arkivarbete under flera år av ett nitiskt arbetande team, blir därmed något av ett standardverk. 

Det finns mycket att säga om Ahnenerbe, många trådar att dra i. Men för mig blir, med min bakgrund inom högskolevärlden och ett livslångt försök att stå fri i tanken, ett nyckelord behöver. Perspektivet som skall läggas på Ahnenerbe ger därigenom sig självt.

Ahnenerbes forskare, doktorer och professorer, valde att underordna sig den nationalsocialistiska staten aggressiva utrikespolitiska strävanden. De tjänade politiska och ideologiska intressen med sin "forskning".

Efter kriget försökte de ljuga sig fria från sina gärningar, i vilka ingick grymma experiment på lägerfångar. I kartläggandet av "undermänniskan".

De behövde inte underkasta sig, förutom av karriärskäl. Det är min poäng. Jag är inte säker på att alla var övertygade nazister. 

Parallellen till dagens Sverige? Jag kan faktiskt inte låta bli att se en sådan, även om det kanske är att ta i. Faran med flockmentalitet bland opinionsbildare och åsiktsproducenter. Jag tänker de onyanserade propagandistiska krigshetsarna, medan striderna rasar i Ukraina. 

De behöver inte hetsa, de väljer att göra det, i flock. Mediemänniskor och universitetsanknutna i en salig blandning, diverse "experter". 

De hetsande sviker sin uppgift som kritiska granskare, sviker sanningssökandet för att uttrycka det högtidligt. För detta krävs ingen Himmler. Eller svarta Hugo Boss-uniformer. Det går så bra, ändå. Maktens trådar de sprattlar i osynliga - som om de inte fanns.

Det intellektuella ansvaret, som Jan Myrdal efterlyste, borta med den förhärskande opinionsvinden.