En av grannfruarna jobbar som sjuksköterska inom primärvården. Ett barskt fruntimmer. "Ryig", skulle mamma ha sagt. Jag tycker mycket om henne. Det har jag också framfört. För att hon alltid säger vad hon tycker, oavsett vem som lyssnar. Ingen kruka som vi andra.
Ta bara häromkvällen, när vi i bostadsrättsföreningen träffades för det månatliga samkvämet på kvartersrestaurangen.
Bordsgranne med L och mig en pensionerad sjukhusdirektör från denna misskötta region med ständiga, hiskeliga budgetunderskott. L skrädde inte orden om sjukvården och hur sagolikt illa saker och tings sköts. När maken drabbades av hjärtfel, skrev hon honom genast i C-län.
Det dröjde inte länge innan direktörn avlägsnade sig, med butter min. Svansen mellan benen. Utan att ha försökt besvara den svavelosande kritiken, fixade det väl inte. Kanske heller inte van få sina fiskar varma.
Det pratas om "patriarkatet" och "patriarkala strukturer", männens värld. Det stämmer inte på en fläck överens med det brukssamhälle, där jag växte upp. Det var ju kvinnornas värld! De starka kvinnornas värld. Mamma förvisso en av dem. Skötte både hem och var föreningsaktiv.
Männen sökte sin tillflykt, sin man´s cave som jollpettrarna som åker på "mansläger" säger, i vedboden eller med kastspöet vid sjön. Där fick de vara ifred.
Bruket formade min kvinnosyn. Jag har svårt för typen den blyga violen från Flen. Svårt för kvinnor som försöker behaga, är tillgjorda och insmickrande. Sådana där som sitter programledare i tv och larvar sig. Nej, starka kvinnor ska det vara.
Som dem på bruket. Med hår på bröstet, höll jag på skriva i hastigheten. Inte rädda hugga i. Vet var skåpet skall stå och finnas på dess hyllor. Jag upplever sådana kvinnor trygghetsskapande, om ni frågar mig.
Glömmer aldrig en gång i mensan på Freie Universität i Berlin. En bastant kvinna i vit rock höll med örnögon uppsikt över brickinlämningen vid löpande bandet. En man hade lagt besticken fel. "Sind Sie wahnsinnig, Mensch! Ser Ni inte vad Ni gör!"
Han studsade skräckslaget till. Jag njöt där jag satt i mitt hörn med datorn.
Jag minns plötsligt vad LO-basen Arne Geijer yttrade om Marit Paulsen när hon börjat ta för sig inom facket: "Hon är le, Marit, men hon är bra." Vad som hände med henne när hon frotterade sig med dem i EU-parlamentet är mig obekant. Jag vill kanske inte få reda på det.
Bild: Stark kvinna och toffelhjälte, (c) Sala Allehanda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar