Åh du milde, vi kanske kan få till det?

Jag har svårt att förstå mig på mig själv i flera avseenden, jag blir min egen gåta. För att ta ett exempel. Varför i hela fridens namn tittar jag, livstidsförbrukande, på gamla svartvita Åsa-Nissefilmer? Så usla att klockan stannar och tågen slutar gå. 

En handling tunnare än is på Storsjön i sen april, knappast ens förtjänar att benämnas "handling". Hänger inte ihop. Ett hastverk med byggnadsställningarna kvar. Eller resultatet av Bill Burroughs cut up-teknik. 

I en film dyker dansbandet Sten och Stanley upp, helt omotiverat showar de plötsligt med instrument och allt på en badbrygga vid en insjö. Detta inslag har ingenting med plotten (som om det fanns en sådan) att göra. Det blir nästan surrealistiskt.

I en annan film Hep Stars med Benny och Svenne, som verkar minst sagt vilsna. Inslängda för att dra yngre åskådare, förmodligen. Sven Tumba på vattenskidor. Bertil Boo. Jerry Williams. Samtliga åskådarknipande? En empirisk fråga för den finansiellt ansvarige.

John Elfström var en duktig, för att inte säga lysande karaktärsskådespelare. Jag minns honom som djupt imponerande i en tv-teateruppsättning av Hjalmar Bergmans Swedenhielms. 

Så varför Nesse som side-kicken Klabbarparn (Arthur Rolén) benämnde honom, ofta med bekymrad stämma på grund av huvudpersonens alla upptåg, varför denna hemsnickrade om småländska påminnande dialekt à la Sven Wollter i Raskens, denna C-buskis? 

Var det pengarna? Jag kan inte förstå det på något annat vis. Knappast för att få jobba med Ragnar Frisk som demonregissör. Samma fråga kunde riktas till Gustaf Lövås (handlare Sjökvist) och andra i den återkommande ensemblen.

Jag passade på att fråga en heltidsforskande filmvetare från Upsala om saken, han visste inte. Han har papper på att han är doktor, är bra på esoteriska, akademiska teorier. Slänger sig med krångliga begrepp som "sublimering" och andra. 

Men det hjälper mig inte med att förstå Elfströms motiv. 

I senaste Mellon duon Ewa Roos och Eva Rydberg. Den sistnämnda, hennes revyer på Fredriksdal, har jag alltid hållit mycket högt. Men, Jesus Kristus, detta sång- och dansnummer! Illa sjunger damerna. Åldern tagit ut sin rätt, rörelsemönstet återhållet. Akta lårbenshalsen!

Sammantaget pinsamt dåligt. Men låten har jag fått på hjärnan. Gnolar på den. Refrängen. Till min närståendes suckande förtvivlan.

Kan det vara sekundärskam? Att jag skäms å de agerandes vägnar. Utan att de delegerat skammen till mig. Låter långsökt. Luktar bortförklaring, Ekstrand.

Vad är det för fel på mig? Skräckblandad förtjusning en annan hypotes. Som när jag, innan jag ens satt på dagens första kaffe, tittar på The Nanny 07.55 om lördagarna i TV3. Reaktionärt, kvinnofientligt, hemskt bara förnamnet. 

Men jag hänger där som klistrad vid rutan och skrattar gott åt betjänten Niles elakheter som han fyrar iväg mot Ms Babcock. Inte första gången jag hör dem. Bara att bekänna. 

"Åh, du milde, vi kanske kan få till de´?" Sjunger Roos och Rydberg. Jag faller in.

Bild: Sveriges Radio