Första levnadsåren spenderades i Aberdeen, delstaten Washington. En gudsförgäten håla typ avsomnade Hofors utmed vägen mellan Gefle och Falun. Och det vill inte säga litet. Tidigt dokumenterade han sin kreativitet i fantasifulla teckningar.
Men han var också mycket aktiv som barn. Modern tog honom till läkare som förskrev Ritalina.
I dagens Sverige hade diagnosfascisterna slagit sina klor i honom, klistrat bokstäver efter hans namn. Förr sa man "problembarn" eller helt enkelt bara "jävligt jobbig". Kanske "uppmärksamhetstörstande" - om man var tillräckligt lyhörd och empatisk.
Föräldrarna skilde sig. Ingen vill ha vårdnaden om den bångstyrige, utåtagerande gossen. Han skickades runt, till farföräldrar och släktingar, sårades i djupet av sin själ. Känslan av förödmjukelse förblev hans starkaste känsla livet igenom. Hur framgångsrik han än blev.
När hans kroniska magont första gången dök upp, vet jag inte. Klart det var psykosomatiskt framkallat. De trasiga relationer han ofrivilligt föddes in i - se fotot på den lille söte linluggen - stukade honom. Vi lämnar barndomen, den lämnar inte oss.
Bandet Nirvana hyllades, när det stod på topp, som "världens största band". Sanningen att säga har jag inte lyssnat mycket på dem, men fattar nu att jag måste. Redan börjat på albumet This is Nirvana med låtar som Smells Like Teen Spirit och Heart-Shaped Box.
Omöjligt att inte genast tänka punkens guldera, band som Guns N' Roses och Sex Pistols. Fast kanske stilen borde etiketteras grunge? Jag slirar eftersom jag, gamle man som fastnat i 60-talsmusiken, är osäker på vad som är korrekt genrebeteckning.
God save the Queen, the fascist machine. Tuffa, råa kisar i häftiga kalufser som inte bad om ursäkt eller skrapade med foten. Inga välkammade, inställsamma svärmorsdrömmar typ Gerry and the Pacemakers.
Cobain och hans band kanske inte musikaliskt kunde mäta sig med de två förstnämnda, inte Guns i alla fall. Men Cobains texter finner jag poetiska, originella och ärligt uttrycksfulla. Jag associerar till Doors litterärt begåvade frontfigur Jim Morrison.
Uttrycket tror jag som estetiskt begrepp bäst fångar Cobain som artist. Inte den tekniska skickligheten med gitarren, eller rösten. Utan just det genuina uttrycket. Han var en mästare på att sublimera, som psykoterapeuterna säger, transformera smärtan till konst.
Likt John Lennon. Minns hans Mother och Working Class Hero från sista albumet Double Fantasy. Eller Help från lp:n med samma namn.
"Musiken säger allt" hette det från den massmedialt utsatte Cobain som hatade intervjuer. Rockstjärnan jagades av rubriksökande gamar till murvlar. Ännu mer som "generationsföreträdare" och Jesusfigur, något han inte ville vara.
En solitär som brottades med sina demoner. Och sitt heroinberoende.
Morrison blev inte gammal, i Paris slutade livsresan. Inte heller Cobain. Som mycket ung lade han sig på järnvägsspåret för att dö, men tåget växlade in på ett annat spår. Efter en spelning i Rom, väl åter i Seattle, ändade han sitt liv. I april 1994, blott 27 år gammal.
Jag sitter som klistrad vid den över två timmar långa dokumentären. Rockumentär kanske bättre benämning. Berörs och grubblar: vad vet jag mer om mig själv än innan jag såg den? Något hände under det intensiva tittandet. Vad delar vi, Cobain och jag? Frihetsdrömmen?
Fotnot. Kurt Cobain: Montage of Heck (2015) kan ses på Netflix.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar