Kärleken är större än allt

Några år sedan. Tja, nog ganska många befarar jag. Ingen lust att räkna efter. Livet går för fort, meningslöst tjata om det. Även om jag, åldersnojig, har svårt att låta bli. 

Till mitt älskade Göteborg, där nuförtiden norrbaggen Storgalen, miljarder på fickan, med sina torn urholkar den speciella Du är välkommen till Göteborg-atmosfär som alltid genomsyrat staden, för att föreläsa. 

Inkvarterad på trivsamma hotell Vasa inte långt från Handelshögskolan och där jag bott många gånger. Alltid högst upp med utsikt över takåsarna bort mot Masthugget. Men inte till Handels för att showa denna gång. Minns dock inte vem som anlitade mig. 

Måste ha varit vinter. För Lilla London bjöd på snödrivor och bitande kyla. Strosade runt, först i den gentrifierade stenöken Haga, försjunken i lössläppta tankar. Passerade en biograf där det visades en film med Colin Firth - strålande i julfilmen Love Actually - i huvudrollen. 

Jag minns, ärligt talat, inte titeln. Slank in, eftermiddagsföreställning, inte många i salongen. Kärlek mellan män. Homosexualitet. Häng mig, eller anmäl mig till DO. Men jag sticker inte under stol med att jag är vad de politiska kommissarierna etiketterar "heteronormativ". 

Men denna film, wow. Berördes starkt av den, bankade på hjärtat för att släppas in. Sorgen hos Firths karaktär när han förlorar sin älskade.

En sorg som är bottenlös, bortom läkande och förstånd. Firth gestaltade den så inlevelsefullt att jag stillsamt grät i biomörkret. Och tänkte: kärleken är större än allt. Spelar roll om det är kärlek mellan män, "samkönad" som RFSL säger. 

I lördags ned till Stockholm för att se irländska Bannshes of Inshiferin 

på Zita. Inte ofta vi går på bio. Senast på Zita I väntan på Jan Myrdals död. Föregicks av ett seminarium i ABF-huset, idel gamla rödskägg på plats. Med en överrepresentation av mansfolk. 

Glömmer aldrig en film på samma legendariska biograf om Charlotte von Mahlsdorf. Hon själv närvarande. Introducerade stillsamt leende filmen om sitt ovanliga liv. 

Denna märkliga från Tyskland härstammande ändrade sin könsbestämning från man till kvinna. Införskaffade ett stort hus, fyllde det med antikviteter, i Laxå av alla gudsförgätna platser på denna jord. 

Dit hon tog sin tillflykt från den förföljelse hon utsattes för av nynazister i Östberlin. Som efter DDR:s fall vädrade morgonluft.

Jag hade fått för mig att Bannshes of Inshiferin också var en samkönad historia. Därför heteronormativt tveksam till en början. Långsamma steg in salongen, medan publiken strömmar till. Öl- och vinglas i händerna, tillåtet på Zita att förtära alkohol. 

Den manligt (!) kraftfulla filmen trollbinder mig från första sekvens, försätter mig i förundran. Och stannar kvar efter att eftertexterna rullat, gör så fortfarande i skrivande stund. 

På ytan en historia om två män - infernaliskt bra gestaltade av Colin Farrell och Brendan Gleeson - som är de bästa vänner. Den ene tröttnar plötsligt på den andre som inte förstår varför och tänjer på det tålamod som brister. En själarnas blodiga envig. 

Och med en banshee i form av en mycket gammal kvinna lutandes sig på en lång käpp. Kuslig i sin framtoning, bådar död och skrämmer. Association till Bergmans Det sjunde inseglet.

Jag är rådvill - en effekt av den mångtydiga filmen. Vad handlar den mytologiskt impregnerade filmen, med inslag av magi, om egentligen? Frågan förefaller vilsen och är det. Lär så förbli. Filmen värjer sig hårdnackat mot att jag resumerar den. 

Filmen ett grandiost konstverk som använder mediets alla möjligheter. Öppet för diverse tolkningar. Se den! Icke minst för de vilda naturscenerier som eviga är. Till skillnad från oss mänskliga varelser, snart bortglömda.

Och vad med devisen "kärleken är större än allt"? Kanske inte direkt appllcerbar på denna film som utspelar sig på den fiktiva ön Inshiferin på 1920-talet. Med inbördeskrigets kanonader i fjärran. Och det mäktiga hav som med tunga andetag omger ön. 

"No man is an island" diktade John Donne. Motsäger eller bekräftar filmen detta? Fråga inte mig. 

Hursomhelst, avslutningsvis tillbaka till devisen. En hållbar, för att låta som en miljöpartist, och motståndskraftig sådan.