Kantstötta de enda som finns

Pustar ut med kokkorv och java i pappersmugg inne på ICA:s kafé. Efter att ha shoppat och retat mig på saltade priser som naturligtvis inte förklaras av inflation eller Putin, utan fenomenet greedflation. Hutlöst! Och inte stod något på inköpslistan som jag kunde väga själv. 

Den kreativa vägen förvandla svindyra päron till gul lök, eller något annat i lågprisklass. Hör mamma tillrättavisande uppifrån molnen: "Inget fuffens, Lars!" Aldrig det mjukare "Lasse" när det skulle stämmas i bäcken. 

Fuffens och att "narras" brännmärktes av arbetarklassjäntan, som stått i Konsum, med moral stark som stål. Man skall göra rätt för sig, även i butiken. "Så där gör man bara inte! Sådana är inte vi! inga herrskapsfasoner!"

Naturligtvis krånglar det, och jag måste vördsamt be personal om hjälp, när jag skall leka tjusig och betala scannade varor med min Samsung. En vill ju framstå som modärn! Men säg den dag när en grumpy old man kan känna sig riktigt nöjd med tillvaron. 

Det är som om trasslet hela tiden söker oss i den hårt prövade kategorin gammgubbar. Lätt identifiera sig med eldfängde Basil i Fawlty Towers. 

Omges på ICA av människor åldersmässigt inte alltför långt ifrån mig, konstateras efter snabb okulär bedömning. De svär, även fruntimren, det skulle inte min mor tyckt om. Dåligt ordförråd, enligt henne. Om hon hört en äldre kvinna säga "skithuspapper" hade hon dånat. 

Följer min närstående till sjukhuset - förr länssjukhus men efter vildsinta demonstrationer från helsingarna kapades utan några framsynta argument prefixet "läns" - för undersökning. Väntar i foajén. Betraktar förstulet människorna omkring mig. 

Gamla. Kantstötta. Rullatorer. Mörka, dystra intetsägande kläder. Ingen i något illrött eller färggrant som sticker ut och bryter massans anonymitet. De skulle kunna gå direkt till en jordfästning i denna nedtonade utstyrsel. 

"Verklighetens folk." Var det inte en tidigare KD-ordförande som myntade det? Långt till journalistgettot på Söder i Fjollträsk. Ännu längre till kokainsniffande hipsters på Stureplan. Sverige inte ett och samma. Och då har jag inte sagt ett pip om massinvandringen. 

Dessa som blicken faller på får mig att tänka: mina människor, fanns i min uppväxt. Hur blev deras liv, det enda liv vi har tillgodo? I flera ansikten lyser bitterhet. Tonfall lika bittra. Förgrämda varelser. 

Plötsligt i bakhuvudet insinglande melankoliska ord från Bob Dylan i Låtskrivarkonsten: "liv som ännu inte har levts". Liv som ställts in. Och gått förlorade.

Borde känna ömhet, men av någon anledning tar det emot. Kropparna böjda av foglighet och inställda uppror. Knakande leder, hörsel som sviker. Lydnadens folk. Lydnad urholkar själen.

Ofta har jag på fri hand citerat Göran Sonnevi om att de människor som just nu finns här, är de enda som finns. Det finns inga andra. Och det går inte utan människor. Men det måste gå. Men vad är det som måste gå? Jag har inget svar. Har jag någonsin haft det? 

Bild: Dreamstime.com