Jack Kerouacs handstil

Mitt anteckningsblock (framsidan på bilden ovan, On The Road går att utläsa), Flanörblocket som jag förpliktigande kallar det, är en generös gåva från min yngsta dotter som vet att jag lever mitt liv skrivande. 

Ett flott, påkostat block med fint papper och robusta pärmar. Alltid med mig.

På baksidan (bilden nedan) ett utdrag just från Jack Kerouacs On The Road, skrivet för hand. Prudentlig, jämn handstil, fjärran mina spretande kråkfötter. Oläsliga för andra än undertecknad, en nästan kryptisk stil. I skolan inget högt betyg i ämnet välskrivning.

Beatikonens grav i Massachusetts missade jag när jag var visiting professor vid Harvard i Boston. Till min besvikelse, när det slog mig väl hemma i Sverige igen. Annars brukar jag vara uppmärksam på kultplatser, gravar och andra, som bara måste uppsökas. 

Thoreaus Walden, dit många vallfärdar varje år, missade jag dock  inte under Bostonvistelsen. Det blev något av en besvikelse, jag hade gjort mig en helt annan bild av hans Walden efter att ha läst boken från mitten av 1800-talet.

På de med lättklädda människor, några iförda munskydd, fullsmockade postpandemi-gatorna i Benidorm noterar jag - förutom Ukrainaregistrerade bilar - extremt kortvuxna, liksom förkrympta spanjorer. 

Genom att läsa Nathan Shachars informationstäta bok Sin egen värsta fiende, utgiven med anledning av att det gått åttio år sedan det spanska inbördeskriget bröt ut, har jag förstått att de förkrympta bär på ett genetiskt arv. Tysta vittnar de om en hemsk tid i Spaniens historia.

Kopplat till republikförgöraren Franco. Dem som den blodtörstiga galningen fått för sig var hans fiender, kunde vara vem som helst, sattes på svältkur. Han hoppades kanske att de skulle tyna bort. Därmed spara på rep och kulor. 

Fast garrottering var väl brodermördarens likvideringsfavorit.

Så glad att jag aldrig satte min fot i Spanien när Franco fortfarande satt vid makten. Därigenom legitimerande mördaren och hans skurkregim. 

Benidorm hade vad mig anbelangar, innan jag kunde avfärda det med egna ögon, ett dåligt rykte. Billig sprit, allmän tarvlighet, grisfestdiskursen, Åbergs Sällskapsresan. Men staden blev en positiv överraskning. 

Spännande arkitektur, originellt skulpterade skyskrapor. Konstverk som sträcker sig mot skyn. 

Och så omgivande hav och berg som förmedlar evighetskänsla, skänker det rastlösa sinnet ro. Men ingen stad att flanera i. Benidorm är inte mitt Berlin, de två bör inte nämnas på samma dag i detta avseende.

Man inspireras inte, fiskar inte intryck att sätta ord på och göra texter av, tröttnar snart på staden. Och man bör inte bege sig in i de kvarter där engelsmän med stora magar och bar överkropp underhåller sin ölfylla. 

Till inspelad, skrällande musik med Engelbert Humperdinck. Eller något eländigt coverband som det går tretton på dussinet av.

Kontakt med Nina Lekander (åtminstone delvis Berlinbo, den lyckosten) över nätet, jag har börjat läsa hennes omtumlande Trosbekännelser. Parallellt omläser jag Gun-Britt Sundströms Balkongbok men den tråkar ut mig. 

Nina delar min uppfattning om Benidorm, att staden är bättre än sitt rykte. Jag glömmer fråga om hon besökte Spanien under Franco. 

Arne Hodins rödvästar i fel division

Farsan och jag höll på SIF, Sandvikens IF. Rödvästarna. Inte på Sandvikens andra lag, SAIK, om än först på plan, om man säger så. Längre anor. Grannen, treskiftaren Holger, var saikare. Så ända in i vassen, en underdrift. 

Hälsade inte, svarade inte på tilltal, när de svartvita bitit i gräset. Mörk som ett åskmoln i fejan. 

Någon gång hörde jag SIF, av en av dessa "experter" som inte är några men envisas med att dyka upp i C More och annorstädes med sina floskler, benämnas tjänstemännens lag, SAIK däremot arbetarnas. Inte vet jag om det stämmer, eller någonsin gjorde det. 

Men jag vet att det göranssonska "mönstersamhället" Sandviken var starkt segregerat med herrskapens och de högre tjänstemännens Hedgrind, flotta villor nära Storsjöns vatten, och arbetarna bosatta i brukskåkar. 

Rena den skarpa uppdelningens Sydafrika. Om jag må ta i med bildspråket. 

SIF öppnade Norrlandsfönstret, som man sade på den tiden, med spelare som Arne Hodin, smokinglirare och teknisk som få, Bertil Lundberg, farsans favorit, och andra folkkära som man stötte ihop med på stan. Men jag bad inte om autograf. Tanken slog mig aldrig.

SIF spöade de klassiska lagen, Norrköping med flera, men inte togs någon av de rödvita spelarna ut till landslaget. Hodin tror jag, kan inte svära på det, fick chansen i B-landslaget. I så fall ett undantag. 

Men jag får för mig att Eltebosonen Kurt Andersson, bäste kompis med min svåger, inte oäven som vänsterytter, senare spelade där.

För den stockholmsfixerade UK (uttagningskommittén), med den cigarrökande "tipsexperten" Putte Kock - som enligt ryktet aldrig nickade en boll som aktiv spelare - i spetsen upphörde fotbollssverige norr om Dalälven. 

Idag harvar mitt kära SIF i något som heter Ettan Norra. Närmast division 3 i mina ögon. Jag kan se lagets matcher via Gefle Dagblad, ett skäl och nästan det enda för att behålla den dyra prenumerationen. Även om utsändningarna inte är av högsta klass, snarare amatörmässiga.

Under en match hörde jag en refererande tjomme från Fjollträsk gång på gång kalla SIF "Gefle". Pinsamt bara förnamnet. 

Ettan Norra. Sorgligt. Laget borde förstås, med sin stolta historia, spela i en högre division. Och inte tillåts de hålla till på den legendariska, förr så vackra arenan som förfulats genom att läktare plockats bort och plank med reklam satts upp. 

Helgerån. Okänsliga kulturtalibaner varit framme i minnesmärkesförstörande syfte. 

Senast bevittnade jag i datorn en match på den arenan närliggande planen med plastigt konstgräs, dit det forna storlaget hänvisats, mot Vasalund. Strax under 500 åskådare på plats. De sista entusiasterna.

Farsan skulle häpna, rentav få spader, om han kunde se dagens laguppställning. Många med exotiska namn han inte skulle kunna uttala. Jag kan det inte. Mörka i hyn. Flera riktigt duktiga, dribblingssäkra och snabba på fötterna. "Dom har det i blodet", som "Lillen" Eklund sa. 

Nya tider. Bättre förr. Jag blundar och minns solupplysta hemmamatcher om söndagarna under molnfri himmel när de blågula flaggorna fladdrade i vinden, Verkets mässingsorkester tågade marschfast in på gräset, varmkorvsvagnen drogs runt på löparbanorna. Fest! 

"Har Ni sett en död med öppna ögon?"

Josef Mengele lyckades, i likhet med andra nazihöjdare, fly till Sydamerika. Där en hjärtattack avslutade hans liv 1979 i samband med en simtur. Rättvisan hann inte ifatt honom. Döden var raskare. Den död han förmodligen senare torde ha mött i repets form om han gripits.

Rättskaffens oeftergivliga åklagare i Frankfurt (Peter Weiss pjäs Rannsakningen, 1966, är intressant i detta sammanhang)  försökte ta fast honom när han efter kriget var på besök i sitt hemland och det tipsats om krigsförbrytarens närvaro. 

Men han kom undan - i sista stund. Beskyddad och hjälpt av övervintrande nazister. Många var som bekant dessa i Förbundsrepubliken, ända upp i kanslerkansliet återfanns de. Ett fåtal, skamligt få, rannsakades och ådömdes straff de förtjänade för illgärningar eller medlöperi. 

Jag vill minnas att den italienske författaren Claudio Magris i sin mäktiga bok Donau (2016) berättade om hur den av tyska myndigheter och Wiesenthal efterspanade Mengele dök upp på faderns begravning. Stod i bakgrunden på kyrkogården medan kistan sänktes i graven. 

Begravningsgästerna höll god min, låtsades som ingenting. Ånyo beskyddades den vitrockade mordängeln av de sina.  

Filmen Den tyske läkaren (2013, jag har sett den ett par gånger, handlar om Mengele i Sydafrika. Jag minns inte om filmen utspelar sig i Brasilien eller Argentina. 

Till en början framstår han som en typiskt väluppfostrad och artig tysk, en sådan jag själv gärna ville vara, förser en ung flicka med tillväxthormoner i syfte att förlänga hennes ofullgångna ben.

Mot slutet av filmen hotar han en kvinnlig journalist som är honom på spåret, beter sig riktigt otäckt, den korrekta masken som bortblåst: "Har Ni sett en död vars ögon är öppna?" Även denna gång hinner han undan i sista stund. 

Efter att journalisten mördats - av honom eller hans flykthjälp. Och lämnats med öppna ögon.

Och så historien, jag återberättade den igår på min blogg, om hur han sprang mellan barackerna i Birkenau, hastade för att försöka rädda livet på en fiolspelande fånge. Vars musicerande han älskade, och med vilken han diskuterade  klassiska stycken. 

Mengele ägde borgerlig bildning, även på musikens område. Förtrogen med alla de stora kompositörerna.

Om jag inte helt missminner mig ville han utse Alma Rosé, violinisten som i lägret erhöll mindre privilegier vad gäller kläder (snygga sådana till framträdanden inför SS-officerare) och föda, till tysk medborgare (läs: arier) och sudda ut hennes judiska tillhörighet. 

Därmed befria henne. Men hon vägrade.

Jag fastnar i fotografiet på honom tillsammans med kommendanterna Baer och Höss i Auschwitz. Till kroppsbyggnaden påminner Mengele och Höss om Ulf Kristersson. Jag tänker närmast på axlarna. Mengele, liksom Höss, flinande. Den förres flin tycks mig rysligt.

Vi får aldrig glömma dem som selekterades av Mengele i Auschwitz. Inte heller alla dem som utsattes för hans djävulska experiment. Ett sadistiskt odjur i människohamn. Med humanistisk bildning i bagaget. Homo mensura - men inte för Mengele.

Bild: Wikipedia
 

När Mengele ryckte ut i Auschwitz

Lägenhetshotellet heter likadant som landet där sandinisterna genom väpnad revolution tog makten. Lägenheten ligger på bottenvåningen, utsikt mot skyskrapor. Benidorm, med Ukraina-registrerade flotta bilar på gatorna, snart överlusat med höghus. Mäktiga bergstoppar i fjärran. 

Mycket rymligt, nyinrättat boende men diverse hushållsattiraljer saknas. Och luftkonditioneringen krånglig att förstå sig på för en teknisk idiot som lamslås av instruktionens displayer. Nyckfull, trilskas. När rummen behöver värmas upp. Kyla stämmer ned mig.

Den gamle - tja, gammal och gammal, kanske rentav jämnårig - man som släpper in oss och ger oss nyckeln är snacksalig. Hans engelska inte den bästa. Min spanska lyser med sin frånvaro. Hackig konversation.

Han avslöjar att han har sina rötter i Barcelona, där våldsamma strider utkämpades under det inbördeskrig som många i Spanien idag vill att det talas tyst om. Men den återkommande upptäckten av massgravar gör det svårt för den kollektiva glömskans apolegeter.

Aldomovar, han har aldrig tilhört mina favoriter måste tillstås, tar tydligen upp den påbjudna glömskan i sin senaste film. Den måste jag se. Inbördeskriget och republiken får inte glömmas. Inte heller den besinningslöse slaktaren Franco.

Liksom i Tyskland ett nationellt sår som aldrig läker. Inte för inte myntades väl begreppet minneskultur i Tyskland efter Tredje rikets judeförintelse. 

På Freie Universitäts campus uppdagades förra året, i samband med grävningar, människorester som efter noggrann prövning kunde bevisas härstamma från Auschwitz. Inte långt från huset där rasbiologiska institutet, nära kopplat till doktor Mengele, höll till. 

Och dit "preparat" skickades från lägret på den polska landsbygden. Användes ända in på 1970-talet i medicinsk forskning. När jag slank in i byggnaden för ett antal år sedan möttes jag av misstänksamma blickar. 

Stort medialt pådrag. Upptäckten pinsam för studentrevoltens uttalat antinazistiska flaggskepp. Övervintrande nazister - de var åtskilliga och högt upp i statsapparaten - i förbundsrepubliken ett incitament för samma revolt. 

Denne besynnerlige och skrämmande Mengele, som rättvisan aldrig hann ifatt och som i Birkenau beundrade en violinist från Wien, njöt av fångens utsökt vackra stråkmusik. Hon beviljades vissa smärre privilegier i skuggan av krematoriet. 

När den redan, vad hälsan anbelangade, nedsatta Alma Maria Rosé, som hon hette, allvarligt insjuknade, kallades det på Mengele. 

Ögonvittnen berättade om hur han brådstörtat kom springande genom lägret med läkarväskan i handen. Han gjorde allt för att rädda Alma Rosé, men kunde inte. Jag har fått bilden av sadisten och människoplågaren kutandes genom lägret på näthinnan. Absurt bara förnamnet.

Den enkla kistan placerades på lit de parade i  baracken. Mengele dök oannonserat upp, slog stramt ihop klackarna, bugade sig i respekt för den döda. Sedan åter till plågandet av och det grymma experimenterandet med lägrets fångar.

I Benidorm faller natten mörk. Duvorna tystnar. Jag kämpar på med luftkonditioneringen. 

Nog krävs redaktörer och omarbetning

Det har ryktats om Bob Dylan att han spelar in sina plattor med blott en enda tagning i studion. Det får räcka. 

Ulf Lundell har jag inte läst på mycket länge. Men jag har utifrån recensioner, särskilt en belysande sådan av Nina Lekander, fått för mig att han gör en Dylan när han skriver sina tjocka romaner. 

Och de lika voluminösa dagböckerna, om livet på undersköna Österlen med Kivik som bas, som han offentliggjort rakt upp och ner som det förefaller.

Kanske inspirerad av idolen, den betydligt säkrare stilisten Jack Kerouacs On the road? Första versionen också den sista, sedan skicka manuset till förlaget som trycker och ger ut i kommersiell visshet om att Lundell säljer. 

Jag började att som e-bok ge mig in i Lasse Strömstedts självbiografiska Sanningens minut (1984) efter att ha glatts åt hans rollfigur i fyndiga serien Dubbelsvindlarna på SVT Play. (Björn Gustafsson lysande som penningsugne studierektor Bertilsson på Stagneliusskolan i Kalmar!) 

Till en början rycktes jag förtjust med av hans forcerande ansats. Hans kantstötta stil är omedelbart charmig, om uttrycket tillåts. Lite slängig och tuff, svordomar och utrop. Men jag tröttnade, problem med att fullfölja läsandet. 

Han skriver som han pratar. Och att prata var den forne fängelsekunden, uppvuxen på arbetarklassens Brooklyn i Gefle, ju en fena på. Som man kunde notera, när det begav sig och KRUM bildades, i debatter med kriminalvårdens höjdare i TV. 

Svårt för de senare, en av dem självaste generaldirektören själv om jag minns rätt, att få ett ord med i laget när den snacksalige Strömstedt ångade på.

Plötsligt uppfattar jag boken som en transkribering, texten inläst och sedan skrivits ut. Det blir för pladdrigt för min del. Som att lyssna till en narcissists tjatiga monolog. Som läsare bjuds jag inte in. 

Nog behövs att man arbetar med sin text! Och aldrig fel med en skarpögd redaktör. Jag kan inte med säkerhet säga att Strömstedts bok är en transkribering. Men nog lutar det åt det. 

Gert Nilson på Bokförlaget Korpen menade att manusen han fick sig tillsända förlaget generellt blivit sämre efter att alla börjat skriva på dator. Omskrivningarna, att man har möjlighet att skriva om hur många gånger som helst, inte bra för texten. 

Något, vad det nu är, går förlorat.Tål att fundera på.

Själv strävar jag alltid efter att det skall se ut som om det är skrivet bara en gång, i ett enda svep. Läsaren skall fångas in av direkthet. Men bakom varje text ur min hand ligger ett filande. Ordväxling sker, innan jag någorlunda nöjd sätter punkt. 

På Korpens förlag fanns perfektionisten Jan Norming, med rent utsökta böcker, som hade fruktansvärt svårt att släppa ifrån sig ett manus och därmed anse det färdigt och avslutat. Allt enligt förläggaren. In i det sista var han på och putsade. 

Sådan är inte jag. Och jag, old man, minns från de mekaniska skrivmaskinernas ilsket knattrande tid att jag inte gärna skrev om. Det blev för jobbigt, och jag var för otålig för att hålla på med tippex, eller att i värsta fall sätta i nytt papper och börja om.

Det fick duga som det var. Även det som blev min doktorsavhandling. Rena Dylan, om ryktet talar sant.

bild: sv.quora.com

 

Arbetsamma finnar och en hårdhänt tysk tandläkare

"Tyskhusen" sade man om ett inte särskilt tjusigt bostadsområde granne med Jernvallen i Sandviken. Snarare än hus skulle jag använda beteckningen baracker, rivna sedan jag vet inte när. Liknande har jag sett mitt i dagens flyktingströmmarnas Berlin. Nå, flottare. 

Det ryktades att området beboddes av tyska flyktingar från andra världskriget. Inte vet jag i vilken utsträckning det stämde. Min flickvän C bodde ju där med sina föräldrar. Inte var de tyskar. Eller flyktingar.

Det går så lätt rykten på en bruksort som Sandviken. En tandläkare med tyskt efternamn, anställd hos Folktandvården, en elak och hårdhänt fan, om henne ryktades att hon tjänat i ett av koncentrationslägren i Tredje riket. 

Hur hade hon i så fall hamnat i Sandviken på sidan om allfarvägarna, kan man undra. Men skräck spred hon omkring sig med sin blotta närvaro i brukssamhället.

Hennes rykte gjorde mig ju inte mer benägen, om man säger så, att infinna mig för behandling. På darriga ben närmade jag mig varje gång tortyrstolen. På mottagningen luktade det äckligt av eter, eller vad det nu var. 

Närmaste grannar med min mor på Smedsgatan en finsk familj. Skötsamma och flitiga, kvinnan traversförerska nere i Verket, sonen också på Sandvik. Maken sjukpensionär, kroppen utsliten. Märkligt nog talade ingen av dem svenska. 

Mamma fick, som med alla, bra kontakt med dem. Bortom språkförbistring. Varje gång de varit hemma i Finland på semester förärades mamma en chokladask och en flaska Koskenkorva. Hon var nykterist. Återgäldade med att bjuda på hembakat. Mycket uppskattat.

Från min uppväxt minns jag jämnåriga med efternamn som indikerade att deras föräldrar var utifrån kommande. Sonen till en från Tjeckoslavien och det realsocialistiska förtrycket flyende glömmer jag aldrig. Med skammens röda kinder, skall tillfogas.

Vi, hans kompisar, lurade i honom att det fanns något som hette "Ol´ man River korv" och var väldigt god, rena delikatessen. "Gå in och köp en smakbit!" uppmanade vi honom.

Han klev glatt in i en charkbutik försedd med sådana där rinnande fönster jag aldrig senare sett. Vi pyste snabbt därifrån innan han kom tillbaka. Med eller utan korv? Lär jag aldrig få veta.

Den samlade bilden av juggar, italienare och andra till Sandviken inflyttade är att de jobbade och inte ville ligga samhället till last. När jag för ett tag sedan vandrade på Sandvikens gator, noterade jag däremot påfallande många sysslolösa representanter för MENA-migranterna. 

Jag ser dem också på hemmaplan, framförallt på väg in till Välfärd Gävle (”soc”sa man förr). Fullt arbetsföra, vad jag kan bedöma. Men på "försörjningsstöd", hette förr socialbidrag. Ingen arbetslinje som för oss andra. Arma dårar som knegat, betalat skatt, därefter usel pension.

Andra tider. Kravlösa, eller hur förstå? Myndigheternas omyndigförklarande av vissa människor? I det sistnämnda fallet, varför? Betraktas de som hjälplösa? Jag fattar inte.

Jag noterar att flyktingarna från Ukraina är måna om att framhålla att de vill lära sig svenska för att så snabbt som möjligt kunna söka arbete. De vill inte ligga samhället till last. Mina föräldrar skulle nickat uppskattande.

Bild: TV.nu

Defaitismens (anti-)samhälle

Efter de senaste, jag vågar inte skriva sista våldsamma upploppen i flera svenska städer med direkt livshotande angrepp på utkommenderade poliser, noterar jag en kommentar på nätet till vad upphovsmannen upplever som Magdalena Andersson defensiva hållning: "Hon månar väl om sina väljare." Syftande på alla orosmakare av icke-svenskt ursprung. 

Jag har inte svårt att instämma i kritiken av en statsledning som inte är någon värd namnet. Bortsett från den konspirationsteoretiska, eller vad man ska kalla det, undertonen speglar inlägget en hållning gentemot statsmakten som är förståelig men bekymmersam ur ett samhällsperspektiv. 

När jag, i likhet med de flesta andra, förfärad bevittnat tv-bilderna från upploppen, tänker jag spontant: Det är samhällsnedbrytande krafter som opererar. Och det är inte en polisiär utan en politisk fråga hur bjuda motstånd mot dessa. 

Så, var håller Magdalena Andersson hus? Skall hon fortsätta att lägga ansvaret på polisen? Och låtsas som att det inte är hennes ansvar och förbannade skyldighet som statsminister att ingripa?

Jag ägnar mig åt omläsning av av Anders Ehnmarks bok om den italienske samhällsfilosofen Antonio Gramsci: En stad i ljus (2005). Gramsci rönte kritik från renläriga marxister i Italien för att lägga för stor tonvikt på vad de kallade samhällets överbyggnad, det vill säga idéer och tänkesätt. När det enligt dem var basen, produktionsförhållandena, som borde fokuseras.

Jag läser Gramsci som att han hävdar att samhällsutveckling börjar i människornas huvuden. Och likaså när samhället bryts ner. Hur annars förstå uppslutningen runt svartskjortorna, Mussolinis fascister, i Italien? 

Mussolini som djupt hatade Gramsci och ville långsamt ta kål på honom genom miserabla förhållanden i fängelset dit han förvisats: "Denna hjärna skall förhindras att arbeta i tjugo år."

Människorna i Sverige hyser ett allt mindre förtroende för myndigheter och politiker. Det gagnar inte samhälle och demokrati. De litar dessutom allt mindre på dem som borde vara maktens granskare, medierna. En uppgivenhet, en defaitism, sprider sig i Sverige. 

Upploppen skadar samhället, defaitismen främjar en anti-samhällelig hållning. Individuella flyktvägar - och lösningar sökes. Kanske befinner vi oss snart i en situation som den i Sydafrika, där vi beväpnar oss själva. Något skydd från staten kan vi ju inte räkna med. 

Klara sig den som klara sig kan. En privatiserad samhällsförståelse frodas. Det gemensamma vänds ryggen. Gated communities och parallellsamhällen blir konsekvenserna. Och ett upptrappat våld, till synes utan slut. 

De klassiska sociologerna reste den avgörande frågan: hur blir samhället möjligt? Ja. inte genom en utbredd defaitism som bara förstärker upploppens destruktivitet. 

Jag ser mycket mörkt på läget, vågar inte föreställa mig eller hoppas på förändring, ett slut på det pågående eländet. Uppgiven - även jag.

Bild, Omni: Blodig polishjälm efter att ha träffats av sten i Örebro. 

Mitt Afrika

I det alltmer sviktande minnets innersta vrå, där ett allt svagare ljus fladdrar: barndomens matinéer på någon i den bukett biografer som fanns i lilla Sandviken: Saga, Grand, Rex och Roxy. Medhavd - det ni, SF! - påse smågodis införskaffad hos Linders kiosk invid Kanalen. 

Särskilt Tarzanfilmerna med Johnny Weissmuller i höftskynke, svingandes sig i lianerna medan han utstötte vilda läten. Aphonan Cheeta som sidekick, Jane hans käresta. Cheeta var enligt ryktet svårt svartsjuk på Jane, bet henne så fort hon kom åt.

I samma stund formades bilden för mig av det exotiska Afrika. Det Afrika jag förväntade mig att få möta när jag många, många år senare landade på dess röda mark. Det Afrika jag förstås aldrig trodde att jag skulle få uppleva med egna ögon, kändes på tok för långt borta.

Kompisen A bodde något år i Nigerias huvudstad Lagos efter att ha gift sig med kvinna därifrån. Väl åter, nyfiket och förväntansfullt från mig: "Såg du några vilda djur?" Han fräste, nästan ilsket, på djupt sandviksmål: "Nääää!" 

Som om han blev förnärmad över min undran, utan några som helst baktankar.

Så kom det sig att jag fick betald möjlighet att resa till Pietermaritzburg några mil väster om Durban. För att gästföreläsa om ledarskap på University of KwaZulu-Natal, institutionen för ekonomi. Inför en blandad grupp studenter på post graduate-nivå: svarta, vita och indier. 

Notera att regnbågsnationen, jag tror att det var den av nästan alla, även vita, älskade landsfadern Madiba (Mandela) som myntade begreppet, Sydafrika i sin konstitution erkänner flera raser. 

Man kan därför ta ordet "ras" i sin mun utan att någon ömfotad får för sig att man bums måste anmälas.

Inte såg jag några vilda djur, hur jag än spanade med vidöppna korpgluggar! Jo, de fridlysta, lekfulla markattorna som dansande fram på tvättlinan inne på gården till mitt Bed & Breakfast. Retade gallfeber på husets hundar som ilsket skällde i högan sky.

Det sägs att med det vuxna livet slocknar illusionerna från fantasins ljuva barndomsår, en efter en. Det nyktra realitetssinnet tar ödeläggande över. Men inte vill jag tvingas höra bassängljuden från Ealing Studios i London när jag ser Tarzan fara fram!

Och inte vill jag se ett litet leksaksskepp hotas av piskande, ostyrigt vatten i klassikern Afrikas drottning med det såta paret Kathrine Hepburn och Humphrey Bogart!

Leif Norrman, Afrikakännare par excellence och med Afrika i blodet: "Man gråter två gånger. När man kommer till Afrika och när man lämnar." Jag får lust att travestera vad man brukar säga om Berlin: man föds inte till sydafrikan, man blir det. 

Efter flera vistelser hyser jag en ständig längtan till det paradisvackra landet. Ibland så det gör ont i själen.

PS. Weissmuller var en hedersknyffel, skriv upp det gott folk. När vännen Arne Borgs löständer under en simtur gled ur hans mun och ned till botten på en swimmingpool dök Tarzan, förlåt Weissmuller, genast efter garnityret. 

Bild: Facebook

 

När livet ropar på mer

Vardagligheter är all historias botten (Harry Martinsson)

Charles Bukowski skriver någonstans, jag minnas inte var men egentligen handlar väl hela "snuskgubbens" författarskap om hur han konsekvent vägrar att dela de mångas trista liv. Dag ut och dag in. Mustigt formulerar han vardaglivskritiken så där som bara Hank kunde.

En sentida efterföljare till filosofen Martin Heidegger, men mycket roligare. En större stilist.

Tidigt reagerade jag med mörkt sinne på de vardagliga rutinernas makt, upprepningens ekorrhjul, den närvarande förutbestämdbarhetens demon. Så här får väl ändå inte det enda livet vara! tänkte jag ofta tyst och upproriskt i mina skälvande tonår. 

Men skulle inte ha drömt om att försöka diskutera det med mina plikttrogna föräldrar. Inte en chans. De stretade på, skötte sig. Något annat liv var inte att tänka på eller ens fantisera om. Hur skulle det ha sett ut!

Den totala institutionen skolan skavde mer och mer, leda i dess sällskap. I gymnasiet började och tilltog sedan skolkandet. Jag flydde skolbänken. Sjukintyg krävdes, undertecknat av föräldrarna. Det kunde en kompis hjälpa till med. Och jag kvittera genom att låna ut min hand.

Rockmusiken, att hålla på med bandet, repa och sticka iväg på spelningar med en rejäl ölkasse i bagaget - det var meningsskapande. 

Gudskelov höll jag ut och tog studenten med vit mössa och allt. Därmed öppnades en dörr till något annat än att gå i föräldrarnas fotspår. Och de uppmuntrade mig faktiskt till att jag skulle studera vidare, därmed bli den första att läsa på universitet.

Efter en inledande kulturchock över det löneslavsbefriade livet, den nästan förlamade och frestade mig att hoppa av, vidtog en stimulerande förkovrandets tid i Upsala. Jag läste så ögonen blödde, som man brukar säga. Allt. Poesi. Debattböcker. Filosofi. Romaner.

Livet igenom har jag haft svårt för vardag och rutiner. När jag livshotande insjuknade, därefter genomgick en lyckosam behandling, följde en sällsam tid, till synes befriad från just dessa. Men den var övergående. Vardagen intog på nytt sin hegemoniska plats.

Än den dag som idag är, på mitt sjuttiotredje (!) levnadsår, kan jag tyngas av vardag och rutiner. Jag försöker vända den tunga sinnesstämningen till något positivt, skifta perspektiv. Jag säger mig själv att jag måste förstå det som att jag vill ha ut mer av livet. 

Jag nöjer mig inte med det som är, slår mig inte till ro. Därmed kan jag ta det till mig som att något produktivt trycker på, en uppfordran. En tillbakahållen livskänsla. 

Uppmaningen, den självklara: Se till så att det blir så, då. Förstärk livskänslan, ändra på innehållet i dina dagar. Du har ansvar för det, ingen annan. Göm dig inte vankelmodigt bakom dig själv. Skyll inte på "omständigheter".

"Life is what happens to you while you´re busy making other plans." Eller? Jag tror John Lennon, orden från konstnären som enligt första hustrun Cynthia reds av otålighet och tvära känslokast för att inte säga lynnighet, skulle fatta precis vad jag pratar om.

Fotnot: I livsbejakandets tjänst skrevs Livets känsla. Med Erling Öhrnells ljusbringande bilder..

Söndersnackare och normerare

Jag retar mig på hockeykommentatorerna. De refererar som om jag inte hade egna ögon att se med. Värst den maniska kulsprutan Lena Sundqvist i C More. Behöver du aldrig andas, febrila varelse? Ingenting lämnas till tittaren, spänningen tuggas sönder. 

En kvinnlig epigon till Lennart Hyland? Men Tranås store son var en direktsändningens oförliknelige konstnär. Han lade till något med sin närvaro, lyfte sändning och upplevelse. När tv:n kom drog vi ner ljudet vid sportevenemang, lyssnade istället på Hyland i radion. 

Jag minns Bengt Grives (bilden) gentlemannamässigt återhållna, sparsmakade stil. Lär av honom, Sundqvist! Allt behöver inte sägas och med många ord. Lita på mig som tittare. 

Och så detta att de pratsjuka inte kan hålla sig till det de ser, utan "måste" tala om hur det kunde eller borde spelas. Eller, ännu värre: vad som kanske och mycket eventuellt kommer att hända. Värst SVT:s Chris Härenstam, marodörrefererandets okrönte kung. 

Senast i SDHL-finalen mellan Brynäs och Luleå. Jag blir galen på hans tjatiga "blir det mål nu?". Det är som ett tvångsbeteende. Kan ingen på SVT hjälpa grabben? 

Jag hör om det postmoderna (?) fenomenet normkritik. Oklart vad som menas. Kritik av hur jag och många med mig, snarast majoriteten, är och lever? Så ska det väl uppfattas det där med "normkritik"? Mitt och majoritetens levnadssätt är ute, som man sa förr? 

Däremot vet jag det innebär att vara normativ. Fast själva kanske de normativa skulle säga att de är deskriptiva, att de bara speglar det som är. Utan något övertalande, förespråkande syfte. Det är jag och alla andra som inte fattar bara.

Genom flitigt strömmande av serier har jag noterat att interracial relations framställs som allt vanligare förekommande. Ett exempel krimin Hollington Drive. Vit kvinna, svart man. Jag har vistats mycket i Sydafrika, regnbågsnationen. Men nästan aldrig sett ett sådant par.

Homosexualitet allt oftare i serierna, som i sjukhusserien New Amsterdam. Två män, barn adopterar de, flera stycken. Även lesbiska förhållanden. Senast i krimin Annika. Att som undertecknad vara en "vanlig" heterosexuell verkar betraktas som en avvikelse.

I sjukhusserien Transplant får vi möta en mycket sympatisk, muslimsk läkare från Syrien. Muslimer spelar en central roll även i flera andra serier, som i krimin The Bay. 

Det understryks som något helt oproblematiskt med islam i en kristen kontext, ingen risk för kulturkrock eller vardagsfriktion. Icke-muslimerna visar den största respekt, nästan kryper. Som om de gått i "överslätandets" skola hos ärkebiskop Jackelén. 

Jag kan förstås inte på någon slags vetenskapligt grund leda i bevis att det normerande, det inverterat normkritiska, blir all vanligare i serierna Men påtagligt är det, omöjligt att bortse från. Kanske svårt annars att finna finansiering? Jag bara undrar.

Jag kan inte befria mig från den inte särskilt behagliga känslan av att jag prackas på något långt från mig och min värld. I serierna finns inte jag. Och påprackandet är inte konstnärligt motiverat, det är ideologiskt.

Jag vite, kristne och heterosexuelle medelklassman. Gammal är jag också. Grumpy old man. Bara att konstatera: jag är helt ute. Åtminstone i seriernas fiktiva verklighet. Till skroten med fanstyget! 

Bild: Wikipedia

Inte ens Vitabergsparken lämnas av döden ifred

SVT Play och Öppet arkiv tar mig, den obotlige nostalgikern som alltför lätt fastnar i det förflutna, tillbaka till Vitabergsparken. Året är 1989. Den park jag och samflaneraren, livsfilosofen Hasse varje vår frekventerar. I april eller när härlig majsol ler.

Denna vår kastar förstås de obeskrivliga fasorna i Ukraina sina skuggor över våra existentiella samtal. Hur kunde det vara annorlunda? 

Carl Anton i en serie direktsända TV-program med gäster. Hans programledarskap lämnar en hel del övrigt att önska. Kanske många skulle kalla det charmigt. Gamängen från Söder. Händerna i byxfickorna. Lyssnar inte på sina gäster. Avbryter. Faller dem i talet. 

Och hans snirkliga visor med förskräckligt många rader. Tja? Lite lattjo, skulle jag säga. Så har jag ingenting sagt.

Men så just denna afton, inför fullsatta bänkar, intager Haga-skrothandlare Albert Karlsson, förlåt jag menar Sten-Åke Cederhök, scenen. Äger denna och publiken från allra första sekund. En fullfjädrad entertainer. Få artister så älskade, inte bara på Bästkusten.

Jag tänker på vad Clapton bestämt muttrade i Woodstock när han gluttat i körschemat: "Jag spelar inte efter Jimi Hendrix!" Slowhand fattade.

Men till Carl Antons förtjänst måste sägas att han är generös. För han ger Cederhök extranummer på extranummer, låter honom obehindrat bravera för fulla muggar. Alla vrider sig av skratt över de tämligen oskyldiga fräckisarna. 

Publiken äter ur Cederhöks hand. Kanske vet Carl Anton hur det står till med göteborgaren.

I dennes blick, trots hans glada ansikte något sorgset, en indikation på att allt inte står rätt till. Blicken själens spegel. Året efter, 1990, är han borta. I samma program Kim Anderzon och dottern Tintin, framför med fart och kläm Brecht och Kurt Weill. Även Kim är borta.

Cederhök avslutar med den, av många älskade, ljuvliga När lyktorna tänds på andra sidan bron. I hans fall sedan länge släckta. Sorg och vrede blandas i mitt sinne. Inte ens Vitabergsparken kan av den förbannade döden lämnas ifred. Påminnas skall vi. 

Även den allra vackraste juniafton. När Sverige är som skönast. 

Bild: moviezine.se

 

Gå, tigrinnorna, gå!

Brynäs Hej, Hej, Hej / Kom och sjung med mig / Var med och hylla vårat lag

Det är bara att tillstå, jag är en fördomsfull gubbstrutt. Se damfotboll? Aldrig. Damhockey? Varför det? Det är ju inte tillåtet att tackla, har jag hört. Det finns väl bättre sätt att slå ihjäl livstid. Men även den fördomsfulle kan ändra på sig. 

Damfotboll kan jag mycket väl numera tänka mig att se. Även gjort - med stort engagemang. Deppade över Caroline Segers missade straff i OS-finalen 2021. Sablar, också!

I förrgår slog jag mig, fortfarande med viss tvekan ska bekännas, ner för att se Brynäs damlag möta Lule i SM-final. Wow! Fart och fläkt, fullt ös. Egentligen roligare än SHL. I den ligan mest bök och stök. Grekisk-romersk med klubba. Högavlönade grofsingar som stångas.

Jag minns chocken när jag, efter att flyttat till Gefle ett år in på 1990-talet, började gå på hockey igen. Efter alla år. Klapp-klapp-spelet, i starkt minne från gamla Isstadion, helt borta. Fasthållningar och destruktivitet, föga kul. Spel som liksom kom av sig hela tiden.

Fick för mig att det var bättre på den gamla, goda tiden när spelarna inte var heltidsproffs. Sveriges bäste spelare genom tiderna, the one and only Lill-Strimma från Timrå, var väl målare. Hasse Dahllöf polis, följdriktigt kallad "Länsman".

Jag minns inte vilken förbundskapten som tyckte spelarna borde chilla - jodå, jag kan jag också! - mer och inte lägga all tid på hockeyn. På den gamla, goda tiden tog de väl sig både en klämtare och en rök. Tyvärr fortsatte vissa med kröken efter karriären. 

På mina ledarskapskurser deltog Joa Elfsberg, OS-silvermedaljör i Turin och duktig student. Men inte ens hon lyckades locka mig att se en dammatch. Men efter förrgårs härliga upplevelse - ikväll dags igen! Bara några timmar kvar. Oliiiidligt spännande.

Gå, tigrinnorna, gå! Och seger måste det bli, annars är finalserien över. Det räcker med herrlagets alltför tidiga sorti. 

Ove Molin som tog guld med Brynäs 1993, när Brynäs vände finalserien mot MoDo efter Tommy Sandlins beryktade samurajtal, är inkopplad. Bådar gott. 

Och målsprutan Lara Stalder är tillbaka efter avstängning. Nu tar vi Lule och fixar en femte avgörande match på torsdag! Inför en fullsatt Gavlerinken. Guldet ska hem till Gefle!

Bild: hockeymagasinet.se

När gudagåvan uteblir

Skrattet, ja. Det är bra. Livsviktigt. Men sömnen en gudagåva. Nog var det väl ungefär så han uttryckte det skalden från Filipstad, Nils Ferlin. Mager om benen, tillika om armar och hals. Och tydligen inte bäste vän med Hypnos. 

Om man får tro hans med skicklig hand rimmade verser, där han ofta återkommer till utebliven sömn: "På sömnlöshetens kattskrik och kalkstensdropp / jag ligger här och lyss vid min kaffekopp."

Count me in bland de sömnlösa. Den vita nattens, som de poetiskt omskriver det i Frankrike, armé. Jag värvades till den redan i andra ring på gymnasiet i Sandviken. Så jag har länge tjänstgjort som en den vita nattens lydige soldat. Ett helt liv, med andra ord.

Jag brukar råda dem som ingår bland oss men inte kan låta bli att oroa sig över det: "Sov när du kan! Vilken tid det än är på dygnet." 

Jag vet att legitimerade sömnforskare - jo, det finns sådana vetenskapligt vakna (!) figurer i den akademiska inhägnaden - menar att man inte bör ta tupplurer. 

De påstår att man lurar hjärnan när man gör så. Men finns något skönare än eftermiddagens tupplur? Eller när man nu tar den. Tyvärr har jag förlorat min lur. Jag kommer inte till vila, slappnar inte av.

Mikrosömn har jag hört förekommer hos lokförare och andra som jobbar nattskift, yrkesgrupper som av naturliga skäl har svårt att hålla sig vakna. De slumrar till, utan att kunna förhindra det. Sedan rycker de till, vaknar nästan omgående. Förmodligen yrvakna.

Jag känner igen fenomenet från de lååånga vaknätterna på Ulleråker, när tröttheten om småtimmarna lade sig tung som bly på ögonlocken. Huttrande under blå landstingsfilt tillbakalutad i obekväm stol nickade jag till, omöjligt stå emot. Men bara för en kort stund. 

Agnes Wold, inte älskad av alla skall gudarna veta, håller jag högt i två avseenden. Klok, för det första, när det gäller goda råd om hur man bör vardagsleva. Inte behöver man städa så förfärligt, hennes praktiska budskap. Tack för det. 

Och vad gäller sömnen, enligt doktor Wold: ju äldre man blir, desto mer sover man som man gjorde som blöjbarn. Vaknar flera gånger på natten. Sedan somnar man om. Inget att bekymra sig över. Tack för det, också.

Du måste inte sova åtta timmar i sträck. Och djupt. Vad är det för nys. Ingenting annat än fabriksanpassad, löneslavsdisciplinerande sömn. Sov för guds skull så du kan stå vid maskinen och leverera. Väckarklockan inte långt borta. Hälsovådligt! 

Neurologer varnar för att väckas av ett dylikt tortyrinstrument. Signalen rakt in i hjärnvindlingarna. Som att i en boxningsring åka på en rejäl våffla.

Jag är inte ensam, har jag förstått, om mitt beteendemönster: somna, vakna, somna om. Äh, varför bekymra sig - egentligen? Den eviga sömnen väntar ju på oss alla. 

Du kommer att få sova, jag lovar. Utan att vakna. Vad jag vet. I så fall definitivt inte genom någon ilsket skrällande uppväckarklocka.

Bild: partykungen.se

I Viken har klockorna stannat

My hometown looks the same, as I step down from the train.

Nej, den sentimentala sången passar inte in i mitt fall, inte på långa vägar. Bekräftat med all oönskad tydlighet senast idag.

Jag kan, som denna lögardag, plötsligt få för mig att dra till Sandviken, blott två och en halv mil västerut. Jag säger inte åka "hem", för så känns det inte. 

Jag behöver åka för att tillse mina föräldrars grav, inget jag tänker upphöra med så länge jag lever, samt stå en stund i minneslunden där min djupt saknade storasyster vilar. Hon skulle bara veta.

Kliver av bussen vid Resecentrum, det första som slår mig är att klockan på det nedklottrade stationshuset stannat på 12. Om jag var lagd åt det symboliska hållet, skulle jag kanske snitsa till något fyndigt. Men det blir för lättköpt.

Utmed den delvis för bilar avstängda huvudgatan hör jag främmande tungomål som får mig att tro att jag är tillbaka i Ramallah. Där förr låg anrika gamla butiker, såsom Anderssons Ur, observerar jag "Bagdad Bageri" och andra namn.

Uppe på kyrkogården, på väg dit upp registrerar jag ännu en klocka som stannat (på 18.30), sover mina föräldrar lyckligt ovetande om vad som hänt med deras stad, som de ägnade sina liv. 

Företagsgrundaren, den av många idealiserade Konsuln, närde i Robert Owens fotspår en vision om att skapa ett mönstersamhälle i skuggan av Verket. Knappast denna nedklottrade och skräpiga stad. Han skulle väl få spader. Det är som om ingen bryr sig. 

Husväggar där rappningen släppt. Mitt gamla dagis - förlåt FÖRSKOLA ska det heta enligt lektanterna som gubbarna på Sandvik säger - tycks befinna sig i upplösningstillstånd. Den modernistiska byggnad där en konsthall en gång höll till.

Jag ringer en ungdomskompis för sammanstrålning. Men han är i Upsala. Vi hinner, som vanligt, utbyta några förstämda ord om den samhällsutveckling som inte är någon. Vi på sent 40-tal födda växte upp i ett helt annat Sandviken, skillnad som mellan dag och natt. 

En dryg timma räcker mer än väl på stadens gator, stigande olust, definitivt inget vemod. Åter mot Gefle efter att ha köpt en grillad med bröd i den moj invid stationen som förr hette Daisy´s - med av obegriplig anledning fullständiga rättigheter. 

Det bästa med Sandviken nuförtiden är att jag kan åka därifrån. 

PS. Väl åter den brittiska Sometimes Always Never hos Cineasterna. En fyndig historia med den alltid lika lysande Bill Nighy i huvudrollen.

Låt oss alla börja med Rinkebysvenska!

I morse, innan jag hunnit vakna ordentligt och få mig några koppar starkt kaffe, kastades jag av SVT in i en snårig debatt om att svenskar inte kan skilja på de och dem, varför vi genomgående bör skriva dom. 

En ung, kvinnlig svensklärare, gav ett intryck av att vara grön och nykläckt, försvarade ihärdigt dom. 

Hon förde en i mina öron oklar, inte så sammanhängande argumentation om "språkutveckling" och "ett levande språk", därför krävs ett dom. Jag, gamle konservative stofil, fattade ingenting. Har inte hon förresten betalt för att språkvårda och inte demontera? 

Staffan Dopping - också i studion och beskrev sig själv, nästan urskuldande, som "språkpolis" - kämpade tappert och humoristiskt just för språkvård. Citerade ledigt och obesvärat Kallifatides och Molde.

Jag njöt av hans välartikulerade framställningskonst. Utan att strö in ett eeeh mellan orden, en extremt ful och irriterande ovana som många lagt sig till med. Som om den smittade. Till skillnad från programledaren kom heller inte slarviga kolla och funka ur hans mun. 

Jag trivdes allt sämre i skolan, framförallt på gymnasiet, skolkandet tilltog. Det var inte vackra bruksjäntor som drog, utan musiken. Energin lades på vårt band. Men undervisningen var utomordentlig, genomförd av kompetenta lärare, flera filosofie doktorer från Upsala. 

Och jag upptäcker gång efter annan hur mycket jag har med mig i bagaget (ursäkta sliten metafor) från Sandvikens Högre Allmänna Läroverk. Ett stenkast från där vi bodde.

Nog fick vi lära oss att skilja på de och dem. Fattas bara. Ty skiljas skall det! Allt annat trams och uppgivenhet. Slapphet. Kan ingen sätta stopp för allt tok i detta arma land? Utbildningsministern! Har vi någon sådan?

Sedan hör väl till saken att jag är språkbegåvad, det är inte alla. Men att vårda sitt språk, det kan alla. Även om det krävs en ansträngning.

Nå, jag har ett radikalt förslag i det sönderfallande Sverige, om vilket det påstås att det är "mångkulturellt". Låt oss alla börja med Rinkebysvenska! Så behöver ingen känna sig exkluderad. Om du har gått i det nya gymnasiet, inte behövt lära dig ordet. Googla.

Du behöver nog googla på Molde samtidigt. Och kanske Kallifatides. Vad med Dopping?