En ung polismans begravning

Idag begravs en ung polisman i Göteborg. En det demokratiska samhällets uniformerade beskyddare, sköts ihjäl mitt under tjänstgöring i Biskopsgården. Polismannen föräras en hedersbegravning. Det är mig obekant om något statsråd närvarar. 

Däremot vet jag att statsministern häromveckan hedrade offren i Utøya med sin närvaro vid en minnesceremoni.

Vad kunde, om något, ha förhindrat den tragiska händelsen i Biskopsgården? Fler poliser? Eller är mordet ett symtom på något som går utöver det rent polisiära och måste diskuteras som sådant? 

Utan att vi förlorar den starka medkänslan för den gravida änkan och polismannens anhöriga. Kanske snarare tvärtom.

Stefan Löfven besökte i oktober 2020 Tjärna Ängar i Borlänge. Inbjuden på förekommen anledning. Officiellt bor där 3 500 människor, merparten från Somalia. Men vattenförbrukning och andra kommunala uppgifter tyder på det dubbla antalet, 7 000.

Tjärna Ängar är sedan länge ett så kallat riskområde plågat av mycket stora problem. Kriminalitet. Klaner. Droger. Otrygghet. Utländska studenter vid Högskolan Dalarna placeras för att bo där under sin studietid.  

Men vill flytta därifrån så fort som möjligt. Det framfördes också direkt till statsministern när han gästade verkligheten. Vissa önskar till och med avbryta studierna och åka hem. Knappast kommer de, väl återbördade, att förmedla en positiv bild av vårt land. 

De mötte ett Sverige de inte förväntat sig, avslöjar de besviket. 

Någon positiv bild av vårt land lär inte heller de hundratals danska bilister som utsatts för stenkastning i södra Skåne sprida. En  av dem skadades så svårt när en sten krossade framrutan att han förlorade synen på ena ögat. 

Löfven är väl medveten om situationen i Tjärna Ängar, liksom stenkastningen. Danmarks statsminister Mette Frederiksen, för övrigt en partikamrat, har också tagit upp det med honom. En allvarlig markering vänskapligt sinnade länder emellan.

Inför kamerorna i Borlänge nedtonar Löfven läget i den beryktade stadsdelen, menar att man inte får glömma att det även finns de som trivs i Tjärna Ängar, stolta över att bo där. 

Men hur få bukt med de allvarliga problemen - i Borlänge och även annorstädes? Vi har ökat antalet poliser, svarar Löfven. Och fler brottslingar är frihetsberövade.

Det är som om Löfven svarar på en annan fråga. Genomgående omvandlas politiska frågor till polisära. Det är hans och regeringens taktik. Migrationspolitik. Integrationspolitik. Inrikespolitik.  Lämna det till polisen. Därmed slipper Löfven att ta ansvar. 

Statsledningen drar sig i praktiken undan sitt uppdrag - och svåra beslut.

Jag fruktar att vi i gemen demoraliseras av en sådan taktik som inte ger något synligt resultat. Våldet och kriminaliteten fortsätter, har blivit ett normalt vardagsinslag. 

Vi som direkt eller indirekt drabbas blir förtvivlade, uppgivna. Vi ser ingen utväg. Inga alternativ. Inget gemensamt agerande. Rädda sig den som rädda sig kan. Men hur?

S driver inte längre någon egen politik. De siktar på att behålla regeringsmakten 2022 genom att skrämma väljarna för SD. (Som i aktuella opinionsmätningar är nästan lika stora som S.) Det är det enda de har kvar att komma med. 

De heliga korna är ju slaktade. Med hjälp av centerpartiet och de gröna. Delvis av dörrmattan till vänster.

Idag begravs en svensk polis som mördades på öppen gata under tjänstgöring i ett av de parallellsamhällen som Löfven inte förmår avväpna. Den svenska flaggan på halv stång. Det framstår i mina ögon som djupt symboliskt. 

Bild: svenskakyrkan.se

Ska det gå åt helvete, ska det gå med musik

Statsministern beger sig till Utøya med anledning av att tio år gått sen dödsskjutningarna av unga socialdemokrater. Klart han skall göra det, visa solidaritet. Men varför åker han inte också och kanske först till Göteborg och träffar den unga, gravida änkan till den ihjälskjutna polismannen?

Eller till Flemingsberg för att ge sitt stöd åt familjen till de skottskadade små barnen, fadern har ju bett om det och samtidigt bett om att få veta vad regeringen tänker göra åt all kriminalitet. Ja - vad tänker regeringen göra?

Statsministerns uteblivande, vågar han inte eller vilken är hans (bort)förklaring, kan dessvärre tolkas som att han vänder de drabbade och även  oss andra, som frågar oss oroligt vad som händer med vårt land, ryggen. 

I tv ser jag Morgan Johansson debattera - nå, "käbbla" kanske ett bättre ord - med moderaternas Johan Forssell. Den senare använder det mycket allvarliga uttrycket "inre terrorism". (Det borde framkalla ett undantagstillstånd med insättandet av militär för att skydda oss.) 

Johansson rabblar som han brukar siffror: antalet poliser har ökat, fler har frihetsberövats och så vidare. Vad hjälper det, skjutningarna fortsätter bara. Hans siffror är i det perspektivet noll och intet värda. 

Inte ger det oss polismannen tillbaka, eller andra som fallit offer för den inre terrorns besinningslöshet.

Jag brukar, som den som följer mig vet, citera framlidne ledarskapsforskaren Richard Hackman som jag lyssnade till på ett seminarium vid Harvard: "Vill man studera ledarskapet i en symfoniorkester, lyssna efter hur det låter." 

Hackman redovisade sin forskning om internationellt erkända orkestrar med världsberömda, karismatiska dirigenter. Med nyter, mytbefriad blick.  

Klokt och avkylande all ledarskapsromantik. Det kan även citeras om mitt älskade hockeylag Brynäs där tränarna kommit och gått i strid ström, minst en geniförklarad. Inte har det syns på isen, det sistnämnda. Spelet har inte "låtit" bra.

Överfört: om du skall studera det politiska ledarskapet i Sverige, lyssna inte till vad Johansson och kompani säger - utan hur landet "låter". Bara att konstatera: Sverige saknar ledarskap. Det kan bara fortsätta att gå åt fanders. 

Bild: Herbert von Karajan. udiscoverbilder.com

Mannen utan ansikte - snarare två

Under sammankomsten på det jättelika, typiskt gråtrista DDR-hotellet Hotel Unter den Linden, där nu flotta gallerior ligger, i korsningen Friedrichstraße - Unter den Linden, hade han inledningsvis givit ett smått skrämmande intryck. 

Iskall, tonen nästan arrogant, hållningen överlägsen. En maktmänniska, van att bli åtlydd.

Så som jag uppfattat honom i tysk tv när han konfronterades med tidigare agenter i Västtyskland som dömts till långa fängelsestraff för spioneri. Det var som om han tvådde sina händer, fråntog sig själv allt ansvar fast han varit deras chef. Föreföll kusligt oberörd.

Efter sittningen i hotellets konferenslokal, ett antal akademiker från Sverige och han, slog han plötsligt om. På väg ut mot bilen. Det var som att vända på en euro. Från iskall till älskvärd, beklagade sin dåliga engelska, fast den var utmärkt.

Under något års tid hade vi mejlväxlat han och jag. Långa mejl - med litteraturhänvisningar främst till Marx och Engels - om vilken utveckling som kunde tänkas efter östblockets fall. Men även mer privata saker, han berättade om resor i Norge tillsammans med sonen. 

En kontakt som jag inledde, nyfiken på honom efter allt jag läst om honom. 

Jag föreslog en träff i Berlin och han tackade ja. Han trodde det bara skulle vara han och jag, irriterades när han förstod att så inte var fallet. Men stannade kvar i rummet. Samtalet blev ansträngt.

Han kallade sig själv kommunist, även efter DDR:s fall. Och verkade inte fullt ut nappa på att dra i den från mig föreslagna tråden att diskutera en möjlig tredje framtidsväg mellan realsocialism och marknadsfundamentalism.(Kanske i bakhuvudet den fängslad dissidenten Rudolf Bahro som var inne på samma spår.)

Några dagar efter att Muren fallit framträdde han tillsammans med några andra DDR-kändisar inför hundra tusen människor på Alexanderplatz, buades under hånfulla tillmälen ut. 

Trodde han verkligen på ett förnyat, demokratiserat DDR? Han, intelligensaristokraten, en master mind, ingen respekt för medelmåttor som Honecker och andra, snarast föraktfull. Var han fånge för sina illusioner? 

Han hade flera år innan Muren föll begärt att få bli entledigad, istället för pension erhålla en lägenhet invid Spree, mitt i Berlin. Kanonläge i Nikolaiviertel med utsikt mot Domen. Jag brukar passera adressen när jag är i Berlin. Nu i sommar bodde fortfarande hans änka Andrea kvar. 

Min teori är att han fattade att det bara var en tidsfråga innan Muren skulle vara borta och något annat ta vid. Det gällde att kliva undan i tid. 

Rannsakades efter Anschluß men det stannade vid en tids kvartersarrest. Kolleger i väst, tidigare ”klassfiender”, talade för hans sak och att han borde gå fri. Underrättelsechefer delar samma professionslojalitet.

Böcker skrev han, denne högt intellektuellt begåvade. Jag inbillar mig att han såg sig själv i första hand som en intellektuell, inte som en statstjänsteman i en organisationshierarki. Han tjänade ingen enligt eget förmenande. 

Märkligt nog kom jag snart att tänka på honom, när jag ännu en gång läser om Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. 

Han somnade in lugnt och stilla en 9 november, ett ödesdatum i modern, tysk historia.

”Mannen utan ansikte.” Förlagan till Karla i John Le Carrés böcker. Marcus Wolf, smeknamn Mischa. Chef för HVA, DDR:s utlandsspionage, men ansåg inte att hans agenter var spioner utan informationsinhämtare. I syfte att förhindra ett tredje världskrig. Nödvändiga för fredens bevarande.

Jag har fortfarande kvar ett brevpapper från Hotel Unter den Linden, ett gulnat ark. Wolf ligger begravd på samma kyrkogård som andra DDR-potentater såsom Walter Ulbricht, även arbetarledaren Ernst Thälmann. Där vilar också hans bror, Konrad. Känd regissör i DDR.

Kanske skulle jag ändå föredra Castro?

Några dagar in i december 2009, fritt från stormar i Karibien. Annars inte ovanligt denna tid på året, har jag förstått. När planet sänker sig ned mot Havanna känns det riktigt stort för mig, vågade aldrig någonsin tro att jag skulle få komma hit och uppleva Kuba inifrån. 

Även om jag drömt om det ända sen jag 1969 skrev en omfångsrik trebetygsuppsats i sociologi om Kuba med inriktning på vad som på den tiden benämndes "u-landsproblematik". 

Jag avslutade med en del om den "nya" nationalismen i länder som kastat av sig det koloniala oket. Kuba användes därvidlag som ett  illustrerande case. 

Genom åren hade jag följt utvecklingen på Kuba, läst böcker med uteslutande en exilkubansk, oförsonligt kritisk ansats. Recenserat någon av dem och därigenom dragit på mig Svensk-Kubanska Föreningens vrede, räknats in bland Kubas kontrarevolutionära fiender. 

Även tagit del av, och det gör jag än idag, Proletärens mer positiva skildringar från Kuba. Definitivt inte sopande landets svåra problem under mattan, skall i rättvisans namn betonas. 

Något av det första man möttes av i Havanna i december 2009 var väggmålningarna med revolutionshjältarna: Castro, Cienfuegos (mannen på bilden som dog under mystiska omständigheter i en flygplansolycka) och Che Guevara (skjuten i Bolivia 1967 när han försökte exportera den kubanska revolutionen dit).

Den karismatiske, retoriskt överväldigande Fidel Castro och hans regim förkroppsligade för mig en upplyst despotism. Inte den parlamentariska skendemokrati vi lever under. Med partier som agerar över huvudet på folket - decemberöverenskommelser och jökar - som förväntas agera lydig valboskap och inget mer.

Den upplyste despoten företräder folkets rättmätiga intressen. Till skillnad från våra svenska politiker som i praktiken, vad de än säger och lovar, bagatelliserar att människor förtvivlat ropar efter ett slut på den kriminalitet och de dödsskjutningar som dagligen förekommer. 

På Kuba igångsattes, ett inslag av paternalism och omhändertagande hör till bilden, alfabetiseringskampanjer. Högre utbildning blev möjlig för tidigare utestängda. (I dokumentären Comandante  av Oliver Stone hyllas Castro av medicine studeranden, inget propagandistiskt nummer). 

Sjukvården blev fri. Alla skulle ha rätt till bostäder och ett drägligt liv. (I Löfvens Sverige har vi så kallade "fattigpensionärer" och tiggande hemlösa, skandalös åldringsvård och eftersatt sjukvård.) 

Det var en regelrätt revolution 1959 som de vildvuxna skäggen ledde. Den var historiskt försvarbar, förhållandena dessförinnan fruktansvärda. Och jag kastade i uppsatsen in en mängd ovedersäglig statistik som klart visade på vad som blivit mycket bättre med Castro vid rodret.

Så till den mörka sidan. Ingen opposition tillåts inom ramen för despotismen, oliktänkande straffas, behandlas som kriminella. Ett internationellt känt fall Heberto Padilla. Konstnärlig frihet existerar inte, ej heller yttrandefrihet. 

Företrädandet - som jag inte ifrågasätter - riskerar leda till historie-idealism. Despoten och ingen annan vet vad framtiden kräver, uppoffringar och umbäranden förväntas av folket, i väntan på den ljusnande morgondagen. 

Vad som är här och nu - den grå samtidens vardagliga krav - försummas. På Kuba upptäckte vi snart att det var brist på praktiskt taget allt. Något som regimen skyller på den blockad som USA har vägrat att mildra. En vag självkritik hörs från och till, som öppnat för viss privatisering. 

"Den socialistiska människan" talade Che om - som måste fostras. De varelser som redan finns är otillräckliga, inte tillräckligt socialistiskt medvetna. Det är en auktoritär människosyn som i idealismens namn tuktar och straffar.

Kanske den största faran med upplyst despotism: det utopiska inslaget. Det föder repression. 

Men min klarsyn - tilläggas skall att jag fortsätter att fascineras av det karismatiska ledarskapet, typ Castros - gör mig inte mer benägen att degradera mig till valboskap i vårt förfallna parlamentariska system, aldrig i livet. 

Även om Churchill menade att demokratin är det sämsta politiska systemet, men att det inte finns något bättre. Eller hur han nu uttryckte det. Betraktar jag dagens Sverige, blir jag inte övertygad.

Jan Myrdals födelsedag

Studsar till när jag noterar dagens aviseringar av vem som fyller år på Facebook. Jan Myrdal finns med bland födelsedagsbarnen. Ingen har uppenbarligen tänkt på att plocka bort honom från Facebook. Han skulle den dag som idag är ha fyllt 94.

Det blir nästan ironiskt. Myrdal som menade att det finns ingen som blir så snabbt bortglömd som en död svensk författare. Och så dyker han upp i FB-flödet.

Häromdagen passerades på väg hem från Stockholm Blå Tornet, Strindbergs sista bostad. Första gången jag besökte denna kändes det nästan kusligt. Allt intakt och till synes orört, om än bakom skyddande glas. 

Det var som om han bara gått ut på en av sina dagliga promenader och snart skulle återvända för att slå sig ned vid skrivbordet med pennan i ena handen, en cigarett i andra. 

Röka och skriva snabbt som attan, skrev aldrig om. Jag förstår inte hur han bar sig åt, han skrev ju alltid, oavsett yttre omständigheter som kunde vara mycket svåra.

Vem skrev bättre om Strindberg, som akademiska forskare i meriteringssyfte varit på och försökt ofarliggöra genom att krångla till med sin begreppsexercis, än Myrdal? De var samma andas barn, hatade fjäsk och lismande, gick rakryggat sina egna vägar.

Innan man börjar uppstigningen för den branta Drottninggatan passerar man Peter Weiss Plats.

Se där en annan like till Myrdal, även om de olika avseenden skiljde sig åt. Inte är de många. Och som jag också nämnde igår: Författarförbundet ägde bostäder i huset intill. Detta förbund som i sin medlemsmatrikel rymmer åtskilliga pipor som makten blåser igenom, Myrdals uttryck. 

Jag tror inte att det var Författarförbundet som ville utesluta den illojale intellektuelle Myrdal, utan Svenska PEN om jag minns rätt. 

Han kunde då reta upp dem! Satan vad han är saknad. 

Kanske bara bra att hans namn fortsätter att dyka upp på Facebook. Han får inte glömmas. 

En stor centraleuropé och hans plats i Stockholm

Stannar till och pustar i värmen, ryggsäcken klibbar, blicken fastnar i en skylt, svarta bokstäver mot vit bakgrund. Inte visste jag att Peter Weiss hade förärats en egen plats på Drottninggatan i Stockholm. 

Granne med klassiska restaurang Rydbergs, i samma hus ägde Författarförbundet bostäder. Jag övernattade där ett par gånger. 

Förbundet har inte längre kvar sina bostäder. Och jag är sedan länge inte medlem, nepotism och kotterier frodades i förbundet. Kliar du min rygg, kliar jag din. Inget för en provinsintellektuell, fjärran från huvudstadens snäva gemenskaper, som undertecknad.

Denna soliga julisöndag hänger människor med mjukglassar i näven på Weiss plats. Undrar om någon enda av dem vet vem han var. Läst eller sett något av denne store centraleuropé: konstnär (surrealist), dramatiker (Mordet på Marat, Rannsakningen) och intellektuell (romantrilogin Motståndets estetik).  

Från och till har det diskuterats om Centraleuropa är ett geografiskt område eller snarare skall förstås som en mentalitet, en hållning. I det första fallet har det väl stökats till av att Sovjetunionen ockuperade länder i öst efter andra världskriget. 

Och de förföll snabbt med stalinister vid rodret. Även de tidigare intellektuellt glänsande metropolerna i Bulgarien, Rumänien och Tjeckien. En unik kultur gick i graven. 

Nå, jag bestämmer mig för att det är en mentalitet, en hållning (och som jag ville dela). Mycket speciell. Man slår sig aldrig till ro i tillvaron, man låter sig aldrig bekvämas. Intellektuellt förblir man i exil, överger aldrig tankens illojalitet, man tillhör inte eller försvär sig åt någon. 

Och därmed blir man en nagel i ögat på Makten, oavsett vad den kallar sig. Det blev också Weiss. 

Lägg till en särartad humor, minns Kafka och Thomas Bernhard. 

Peter Weiss, född i Babelsberg utanför Berlin, var en stor centraleuropé. För stor för randstaten Sverige där han hamnade på flykt undan de bokbrännande nazisterna och deras hesa skrålande: "En riktig tysk är ingen intellektuell." 

I Sverige blev han kvar tills hans hjärta inte orkade mer, blott sextiosex år gammal avled han.

Helt rätt att hans plats ligger där den ligger, längre upp på Drottninggatan Blå Tornet, Titatens sista bostad. Men varför dessa citat från honom i gatan? Att trampas på av turister på väg till Grönan och ABBA-museet.

Zeke ger aldrig upp!

Kanske är jag en konstig en, slår det mig plötsligt. 

I Kalle Anka, som jag varje vecka flitigt läser, jämte Hemmets veckans definitiva höjdpunkt - nå, den tjatiga trollpackan Magica de Hex med sina poffbomber och ideliga förklädnadsnummer för att komma åt girigbuken Joakim von Ankas först intjänade krona hoppar jag över - förekommer ibland Zeke Varg. 

Ständigt hungrigt på jakt efter Bror Duktig och de andra knorrförsedda grisarna. Slickar sig vällustigt om munnen vid tanken på de läckra kotletter han skall tillaga när han väl knipit Duktig och hans syskon.

Men i sista stund undkommer de - alltid. Och inte sällan är tragiskt nog Zekes egen son den som listigt hjälper grisarna undgå att förvandlas till mat och hamna på Zekes tallrik. 

Det händer att gossen får assistans av den storvuxne Bror Björn som mer än gärna dunkar Zeke i huvudet med en grov kvist, framkallande en svällande bula på Zekes arma knopp.

Och så är det bara för den nederlagsdrabbade Zeke att slokörat dra sig undan och slicka såren. Tills han försöker på nytt. För han kan inte låta bli. Jaga grisar är hans natur. Och hoppet är det sista som överger en utsvulten varg som vägrar bli vegetarian. 

Är jag konstig, återvänder till inledningsfrågan, som oreserverat lägger all min sympati hos Zeke - och inte hos den lille snälle sonen som vill alla väl? Icke minst de lättskrämda grisarna som till råga på allt är hans bästisar. 

Vad känner jag igen av mig själv i Zeke, finns svaret här, som gör att jag utan minsta tvekan sympatiserar och känner med honom? Är han ett identifikationsobjekt som terapeuterna skulle säga?

Är det det, om jag försöka sätta fingret på en enda sak, att han aldrig någonsin kastar in handduken och ger upp, trots att han gång på gång snuvas på konfekten, jag menar de aptitretande grisarna? 

I den meningen liknar han Kalle Anka, platsar därmed självklart i tidningen. 

Kalle, den oförtröttlige och entusiastiske entreprenören med alla sina mer eller mindre fantasifulla projekt. Hugger alltid i sten och häcklas av de bortskämda brorsönerna, men försöker på nytt, kan inte låta bli. Påhittig som få andra ankor.

Nå, om någon är konstig så är det väl Zekes grabb, stora stygga vargens eget kött och blod. Inte för att han är så himla illojal mot farsan, sina dagars upphov, sträcker sig till att plåstra om honom när han åkt på smörj av björnen eller skadat sig under grisjakten. 

Utan det verkligt konstiga är att sonen helt förlorat sin instinkt, han borde ju om han drevs av denna delta i farsans grisjakt. 

Han är inte mer gris än varg, men mer människa än gråben, så framställs han av Walt Disney som tagit vargens själ ur honom. Undra på att Zeke från och till kan sucka högt över att äpplet i detta fall ramlat långt från päronträdet. Jag förstår honom, lider med honom - farsan. 

Vad har han gjort för ont för att få en sådan son? 

Och, förresten. Var är Zekes hustru, sonens mor? Är det hennes bortavaro som förklarar vargpojkens beteende? Söker han förlorad kärlek hos grisarna?

Jag misstänker att det ligger en symbolik djupt förborgad i denna berättelse om vargarna och grisarna, men att med tolkningsglasögon ge mig på denna får anstå till en annan gång. Säkert har någon akademisk forskare inte kunnat hålla fingrarna borta.

Bild: kalleanka.sverige.fandom.com

Bättre med mannen från Strängnäs och bötfällda KD-kvinnan?

Det odlas bland förtvivlade medborgare fromma förhoppningar om politisk förändring och att det skulle bli annorlunda med en ny regering. Det vill säga om den rödgröna röran, Bror Duktig (Carl Bildt) myntade uttrycket, försvinner. 

Och in i Rosenbad träder den med armarna viftande mannen från Strängnäs och den kristdemokratiska kvinnan, nyss dömd för förtal med dryga böter som påföljd. (Inga problem att betala, hon höstar in en bra bit över hundratusen varje månad.)

Jag deltar inte i detta illusionsdrivande odlande, även om jag förstår de förtvivlade. Jag må vara en ohjälplig radikalpessimist, Gud mig hjälpe, men hyser den bestämda uppfattningen att vi passerat the point of no return.

Jag lägger inte på den snart sönderspelade skivan om hur en vansinnig migrationspolitik genererat förnedringsrån och våldtäkter, dödskjutningar, klanvälde och parallellsamhällen - mitt Sverige är borta. 

Utan fokuserar istället på den inneboende parlamentariska logiken som är tvingande för alla partier, utan undantag.

Parlamentarismen i dess nuvarande form betyder inte folkvälde, snarare partivälde. Samma partier betalas via skattemedel, de är därmed i princip väljaroberoende. Därigenom blir också antidemokratiska decemberöverenskommelser och jökar möjliga. 

Och de närmast löjeväckande turerna runt Löfvens återkomst som statsminister efter att han entledigats. Många skakade skakade uppgivet på huvudet åt cirkusen i riksdan med uppgörelser till kaffedrickning bakom stängd talmansdörr. 

M, KD och SD kan inte ställa sig utanför den parlamentariska logiken. Den tvingar obönhörligt fram kompromisser, kohandling och överenskommelser bortom folket och maktens förlängda arm Mats Knutsson.

Kompromisser är i min snöda föreställningsvärld inget mål i sig, utan ett medel. Men om man lyssnar på den självbelåtet skinande Löfven verkar det som om det viktiga är att komma överens. Inte vad man kommer överens om. En besynnerlig uppfattning.

En sak förenar alla partier och deras ordföranden oberoende av partifärg och retorik, gäller även V men även partilösa "vildar" som Kakabaveh: åtnjutandet av det goda livet genom höga ersättningar samt efterföljande inkomstgarantier och pensioner. 

Det goda liv som merparten av oss via skattsedeln ofriviligt betalande, inklusive fattigpensionärerna (avskyr ordet), inte har tillgång till. 

Tidigt hördes kritiska röster som varnade för den utveckling, den degenerering av det parlamentariska systemet vi har kunnat bevittna under ett stort antal år. Det har bara fortsatt.

Jag röstar inte, vägrar legitimera denna föga lustiga fars som pågår. Och har blivit anti-parlamentariker, men anhängare av folkvälde - förstås. All makt åt folket!

Bild: seriewikin.seriefrämjandet.se

En sån chef skulle man haft

Kommande årsskifte är det redan fem år sen - Jesus, vad tiden går fort - jag stämplade ut från den högskola jag gav bort alltför många år av mitt liv till. Jag hade trots allt velat fortsätta ett tag till, skälet det usla pensionssystem som politikerna genomdrev (själva undantagna). 

Ett eller två förvärvsår extra - snart förväntas väl löneslavarna knega på tills de faller ned döda och staten slipper pensionsutbetalningarna - kan betyda mycket för månadsinkomsten, det ser jag varje månad den 18:e. Och när jag jämför med en mig närstående.

Men avdelningschefen ville sedan länge bli av med mig, nu hade han äntligen chansen. Mumlade i skägget något om att jag varit "kritisk". Häpp. Också en orsak till att inte vilja behålla en av studenterna mycket uppskattad föreläsare. Kyss mig där bak, förlåt min franska.

Jag följer, även nu i Berlin, Netflixserien "New Amsterdam" om ett sjukhus i New York som i verkligheten heter Bellevue och är ett så kallat allmänt sjukhus. Man behöver inte ha en dyr privat försäkring för att erbjudas vård. 

Även om styrelsen för sjukhuset inte ser med blida ögon på det generösa, kostnadsdrivande bemötandet av kreti och pleti, fattiga och tilltufsade. Siffrorna, inte patienterna, är vad styrelsen enögt fokuserar på. Ingen välgörenhet, debitera!

Men chefsöverläkaren, Max Goodwin (bilden), står emot. Trots plågad av cancer som stjäl kraft från honom gör han allt för sjukhuset. Det är sjukhuset och dess anställda han självuppoffrande lever för. 

Jag kan inte låta bli att reflektera: om man nu nödvändigtvis ska ha en chef, då ska det vara en som Goodwin. En fröjd att få skåda in i en stimulerande arbetsmiljö befolkad av professionella, självgående medarbetare. Verksamheten  genomsyras från golv till tak av en genuint professionell hållning. 

Och det Goodwin är bra på är just att leda, snarare låta bli, professionella medarbetare. Alla initiativ uppmuntras för att inte säga applåderas. Han finns där som ett aldrig sviktande stöd och just en uppmuntrare, ett ledarskap som på engelska känns igen som "facilitating". 

Undra på att medarbetarna älskar honom! Sluter upp runt honom. Ljusår till de värdelösa chäfer jag tvingades stå ut med. Ingen nämnd, ingen glömd (dessvärre).

Universitetsvärlden började leka privatföretag, lojalititet och anpassning belönades. Och kollegerna inrättade sig, piskan eller moroten om man så vill den personliga lönesättningen. 

Ögontjäneri viktigare än kompetens. Och, för allt i världen: Inget kritiskt tänkande om verksamheten! 

Tack och lov har jag många avsntt kvar av serien. Och det är än så länge bara första säsongen. Om du inte har Netflix, skaffa det bums och kasta dig in de fängslande händelserna på Bellevue! Förlåt, jag menar New Amsterdam. 

Jag lovar: du blir lika förtjust som jag. Annars käkar jag upp min keps.

Sätta livet på spel eller flyta med?

"Man kan inte byta hästar mitt i strömmen. Men om de gamla redan har drunknat?" Jag citerar fritt ur ett skröpligt minne trubaduren Wolf Biermann. En gång bosatt, inte långt från Brechts lägenhet, i den östra delen av den stad där jag just nu befinner mig. 

Sedermera utelåst från DDR av de stalinistiska "realsocialisterna". Märkligt nog var han nära vän med Margot Honecker. Det förhindrade inte utelåsningen. 

Det finns de som är beredda att sätta sitt liv på spel. Och de som bara simmar eller flyter med. De senare betydligt fler än de förra. Så har det varit genom hela den mänskliga historien. Lydnad och anpasslighet har tjänat som våra ledstjärnor.

I det nazistiska tusenårsriket, som inte blev äldre än tolv år, var så gott som alla medflytare. Inte beredda att sätta något liv på spel. Lättare blunda eller titta bort. Ange människor för Gestapo. Dödandet av judar mötte inget motstånd. 

Samma motståndslöshet i DDR. Därför har heller inte dissidenterna, bland dem Biermann, blivit några hjältar, vunnit något erkännande. Varför hylla dessa utstickare när man själv teg? Ett dåligt samvete riskerar spira. 

I dagens Berlin bär alla mask. Jag tar inte ställning till om masken skyddar mot smitta eller inte. Konstaterar bara att alla preussiskt lydigt bär mask, inordnar sig i ledet. Och exakt den typ av mask som myndigheterna påbjuder.

Är ämnet Ulrika Meinhof, vars grav (på bilden) jag denna regniga dag besökt, är det alltid någon som upprört undrar varför jag intresserar mig för en "terrorist". Jag lägger inget politiskt, moraliskt eller juridiskt perspektiv på Meinhof och hennes öde. 

Utan ett existentiellt. Hon satte sitt liv på spel. Om hon mördades eller begick självmord i det specialbyggda Stammheimfängelset i Stuttgart - om detta tvistas det än idag. 

Sverige i samtiden. Det skall "kompromissas", "hittas lösningar, "alla måste vara samarbetsvilliga" och "pragmatiska". Värst den maktberusade gamla fackbas som endast företräder sitt egenintresse. 

Det väljarföraktande spel som pågår fyller mig med leda. Alla skall således simma åt samma håll.

Var är folket? Är de på väg byta hästar mitt i strömmen? Tveksamt. Och det ovärdiga spelet pågår medan dödskjutningar och gängkriminalitet bara fortsätter. 

Arma land!

Människorester i fria universitetets jord

Åter i förnäma Dahlem, stadsdelen med alla sina flotta, burgna hus och som hyser Freie Universität. Grundat efter kriget när det som var det gamla Berlinuniversitetet, med namnkunniga rektorer som Friedrich Hegel och andra, hamnade i östzonen. 

Östuniversitetet, Humboldt Universität, infiltrerades av Stasi och angivare, skadades i sitt rykte av politiskt betingade professorstillsättningar.

Universitetet i Dahlem har skakats, ledningen försökt tysta ned det utan att lyckas, av att man funnit människorester nedgrävda i jorden på campus. Rester från Auschwitz, där den sataniske doktor Mengele (bilden) bedrev sina djävulska experiment på fångarna. 

Som mottagare av mänskliga kroppsdelar fungerade ett rasbiologiskt institut i Dahlem, byggnaden belägen inte långt från Henry-Ford-Bau där stormiga stormöten hölls i aulan under studentrevoltens år. (Albert Speer bjöds in att debattera med rödskäggen och han kom.)

Ett motsvarande institut fanns som bekant redan i Upsala.

Rasbiologin tjänade som styrande ideologi för nazisterna, legitimerade planerna på judeutrotning. 

Pandemin lägger sordi på det universitet som har frihetligheten inmurad i väggarna. Det kan inte hjälpas, den kan inte tänkas bort. Maskpåbud och handsprit påminner hela tiden om den, en mental ockupation. 

3 juli öppnades universitetet efter att ha varit tillbommat på grund av pandemin, men fortfarande hålls mensan stängd. Öppenhet med fortsatta restriktioner. 

Jag försöker komma igång med en ny bok. Jag brukar överfallas av infall när jag befinner mig i Dahlem, därför här återigen på denna vanligtvis inspirerande plats, men denna gång går det trögt.

Läser Anders Sundelins bok "Särlingar: Konsten att vara annorlunda", en bok jag har svårt att lägga bort - sträckläser. Händer mig sällan. Nå, lägga bort och lägga bort. Det är en e-bok. Numera föredrar jag e-böcker.

Gläds åt att en bortglömd författare som Lars Göransson ägnas ett kapitel hos Sundelin, som skriver förbaskat bra.

Två människor som betytt oerhört mycket för mig förtjänar att nämnas den dag som idag är. Vännen, legendaren, Gert Nilson med Bokförlaget Korpen. Hans dödsdag. Tänder ett ljus i hotellrummet, ser och hör honom. Saknar honom. 

Min bok om Berlin, som Gert gav ut, har nu tjugosju år på nacken. Obegripligt. Åren bara rusar. Och jag förföljs av den isande känslan att livstiden krymper, slutet kommer allt närmare. Kanske därför en ny bok tvekar att låta sig skrivas. Meningslöshetens svarta fåglar kraxar.

Konstnären Erling Öhrnell, som jag samarbetat med i ett antal böcker. Så märkligt det varit. Erling har skapat bilder, nota bene inga illustrationer, till mina texter precis som jag ville ha dem. Utan att jag sagt ett ord. 

Idag fyller han år. Vän, men också en favoritkonstnär. Mycket formsäker. 

Återigen minns jag Sonnevis dikt. Fritt återgivet: De människor som finns här är de enda som finns. Gert är borta, Erling finns. 

De som förpassats till universitetets jord må icke glömmas.

Vem skall jag vara rädd för?

"Rädsla urholkar själen", hette en film av den tyske mästerregissören Rainer Werner Fassbinder, och som jag håller för att vara hans allra bästa. Den geniale filmkonstnären efterlämnade en rad fantastiska filmer, bör genast tilläggas. Alla högst sevärda.

Rädsla urholkar nationen, kan budskapet omformuleras till i vår svenska samtid. 

Den frie skribenten Gunnar Sandelin skrev om detta häromdagen, han som tydliggjort en annan rädsla och tvingats betala ett högt pris för detta. Rädslan för sanningen som hyses av makten, politikerna och deras förlängda arm inom de statsbärande medierna. 

Snarare rädslan att sanningen skall uppenbaras för den breda valmanskåren. 

Löfven fortsätter upprepa sitt mantra att gängvåldet skall knäckas, så har det låtit länge. Alla vet att sanningen är den att skjutandet och dödandet bara fortsätter. Hans ord betyder ingenting. 

Morgan Johansson hävdar att vår invandringspolitik är nere på en av de lägsta nivåerna inom EU, efter det gränslösa inströmmandet 2015. Alla vet, eller borde veta, att det inte är sant. Endast ett medvetet döljande av de verkliga förhållandena, ett lurigt räknetrixande. 

Den redan nämnde Sandelin har gång på gång, imponerande oförtröttligt, med hjälp av offentliga källor visat på detta. Men de statsbärande medierna återger Johanssons osanningsenliga uttalanden utan någon som helst kritisk granskning. 

Jag erkänner att jag känner mig rädd i denna förskräckliga svenska samtid, att lägga till uppgivenhetskänslor. Vreden har falnat, blossar upp någon enstaka gång. Vem skall jag vara rädd för? Grannpojken? Knappast. Men jag får inte veta vem eller vilka jag skall se upp med.

Det talas, särskilt från V-håll, om vikten av förebyggande arbete. Vad med samhällspreventivt sådant, skyddandet av de laglydiga medborgarna? 

Polismördaren i Göteborg, annat ursprung och annan bakgrund än grannpojken, är tidigare dömd för ett bestialiskt dåd. Med provocerande mild straffpåföljd. Om man ens kan tala om straff i detta sammanhang. (Fälls han för polismordet utgår "ungdomsrabatt" och han är snart ute igen, enligt lagkunniga.)

Han hör hemma i en grupp med likasinnade, överrepresenterade i brottsstatistiken. Det finns goda skäl att känna sig rädd för dessa, att se upp när jag rör mig utanför hemmets borg.

Vilka jag måste frukta får jag endast veta om jag söker mig till det som kallas alternativa medier. Säkert kliar det i fingrarna på Morgan Johansson att få tyst på dessa, som till skillnad från honom och hans knähundar till journalister avslöjar hur det är.

Jag behöver få veta vem och vilka jag skall vara rädd för - av ren självbevarelsedrift. Fram till att skälet till min rädsla elimineras. Jag ser dock i skrivande stund inte hur det skulle kunna ske. Det gör mig ännu räddare.

I Stockholm räknas det samtidigt i denna stund mandat hit och dit från socialdemokratiskt, centerpartistiskt och vänsterpartistiskt håll. Löfven skall räddas. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta åt de maktgalna, väljarföraktande turerna. 

Bild: expressen.se

Kronblom skulle platsat i Kalahari

När Lasse Berg i "Skymningssång i Kalahari: Hur människan bytte tillvaro" (originalutgåva 2011) fördjupar sig i sanfolkets livsstil  i Kalahari, eller söker upp papuanerna på Nya Guinea, som upptäcktsresanden Sten Bergman på sin tid berättade om för en hänförd publik runt om i landet, då har jag svårt att släppa e-boken.

Däremot de mer allmänna resonemangen om mänsklighetens "utveckling" - ett positivt värderande ord som kan diskuteras - känns mer tunglästa. Om än intresseväckande med ett mycket långt, för att inte säga direkt svindlande tidsperspektiv. 

Sanfolket är ett så kallat samlarfolk. Två timmar om dagen jagar de, bytet delas sedan lika. Resten av dagen samtalas och skrattas det - i en varm och jämlik gemenskap. 

Bergs tes, som han driver och som jag finner djupt tilltalande, är att eländet började när vi blev bofasta och övergav nomadlivet. Vi förmådde efterhand producera mer mat än vi behövde för eget bruk, icke-producerande grupper kunde i och med det försörjas. 

Beskattning blev därtill möjlig. Och så småningom formuleringen "Under orättfärdiga skatter digna vi neder." Någon kved: - Vad får jag för pengarna?

Värst av allt när "utvecklingens" linjer skall dras: överheten träder fram på scenen, det dagas för chäferna. Och då blir det knas, för som Lasse Berg skriver: "Vi är helt enkelt inte konstruerade för att lyda." Så det så!

Och Berg fortsätter, grundar det på sina noggranna studier: "Vi har av naturen svårt med chefer."

Det var ju det jag visste! Det fanns en gång ett chäfslöst, paradisliknande tillstånd i mänsklighetens historia. Och det är det naturliga tillståndet. Chäferna kom samtidigt med alla sjukdomar när människorna blev bofasta och levde alltför tätt inpå varann. 

Genast kunde virus, chäfsviruset ett dylikt, få fäste. 

Närheten till domesticerade djur alstrade tidigare okända sjukdomar, smittkopporna började hos dromedarer. Osökt tänker man covid och fladdermössen i Kina. 

Klockan kan inte vridas tillbaka, hur gärna man än önskade det. Men det förtjänar påminnas om att det fanns något annat och bättre än det nuvarande. Vi kan anlägga ett jämförande perspektiv, därmed tydligare urskilja samtidens bristande kvaliteter.

Samtidigt som jag läser Berg noterar jag till min förskräckelse att Allers tänker pensionera Kronblom - av ekonomiska skäl (löjligt). Det är väl de trångsynta dirrarna på Egmont som fått för sig nåt. En ren och skär skandal! Hands off Kronblom!

Om det är någon som skulle platsat bland sanfolket och på Nya Guinea så är det Kronblom: sofflockets filosof, den kontemplative levnadskonstnären, den fullfjädrade experten på att ta det lugnt. Vi andra är förstörda av civilisation och "utveckling", rusande runt i ekorrhjulet. 

Utan att egentligen fatta varför. Medan det korta och enda livet förflyktigas.

Bild: www-1zoom.se

Löfven hade ett val

Löfven skickar ett beklagande sms till den mördade - "avrättning" menade en kollega som fanns i närheten - polismannens familj. Varför struntade han inte i de väljarföraktande turerna runt tillsättandet av en "ny" statsminister och begav sig omedelbart till Göteborg? 

Han gjorde sitt val. 

Och det skrämmer mig. 

Denne mans, denne realpolitikers kallhamrade sinne, hans råa cynism och blinda maktberusning.

En österrikisk författare, Musil, skrev om "mannen utan egenskaper". Löfven är mannen utan politik. Löfven har ingen politik, ingen ideologi, inga idéer. Jag minns inte vem det var som för många år sen använde uttrycket "anti-politik". Det som Merkel har ägnat sig åt. Och Löfven.

Detta att ständigt reducera det som sker i Biskopsgården och annorstädes, ja - runt om i det av kriminalitet sargade landet - till polisiära frågor, när det är politiska. Varför fattades inte omedelbart ett beslut om utegångsförbud i Biskopsgården? 

Varför flyr Löfven undan sitt ansvar? Var är statsledningen? Jag har inte sett någon sådan värd namnet. Jag har hört tomma ord, till intet förpliktigande, till leda. Födande uppgivenhet. 

Det talas, icke minst från statstelevisionen, om "regeringskris". Om det är kris så är det en nationell sådan, en politisk kris. Och den har skapats av Löfven, Lööf och kompani. 

Kan det ha varit så att han inte vågade bege sig till Göteborg och möta folket ansikte mot ansikte? Jag tror inte det, folket låter honom hållas, muttrar men gör inget mer. Det var uppenbart viktigare att stanna i Stockholm och se till så att han får fortsätta att förstöra landet.

Det är inte de kriminella som är huvudproblemet, det är Löfven.