Mitt liv som tältare

Vi tältade - för det gjorde svenska folket på den tiden. Mamma, pappa och deras Lasse. Ostyriga welshterriern Sussi hängde också med på en tur till Öland sommaren 1953, eller om det var 1954. Tältandet dokumenterat i ett fotoalbum jag förärades på min sexårsdag. 

Tanken var väl att jag skulle vårda albumet livet igenom, efterhand fylla på det. Det är fortfarande i min ägo, men avslutat. Jag plockar fram och bläddrar i det ibland, i sinnet genast Wehmut. Mamma och pappa sedan länge bland skuggorna.

Mitt minne har försämrats, namn och annat borta i Lethes oförsonliga vind. Men inte luktminnet. Jag kan än idag minnas hur spritköket luktade som mamma använde för att trolla fram all den goda mat hon var en fena på.  

Jag minns också hur tvålen luktade som tillsammans med handdukar och schampoo medbringades till tältplatsens allmänna duschutrymmen. 

Men inte stannade vi till många gånger på dylika platser. På 50-talet kunde vi, det vill säga pappa, slå upp det bruna tältet lite varsomhelst utan att riskera något. Ett fredligt Sverige som för alltid är borta. Spär på vemodet. Lockar fram hat mot ansvariga politiker.

Mitt liv som tältare upphörde i och med barndomens turer tillsammans med mina föräldrar. Med ett undantag. 

Många år senare, kan ha varit 1978, skulle jag och min dåvarande hustru fira midsommar på en campingplats nära Kvarnsveden utanför Borlänge tillsammans med några från strejkledningen uppe i malmfälten. 

Samtidigt se Tältprojektet och efter föreställningen på nattkröken svinga en och annan bägare med skådespelare som vi kände. Heta politiska diskussioner att vänta. 

Jag hade lånat ett tvåmannatält men förmådde inte sätta upp det. Harry Isaksson ryckte hjälpande in. Det var absolut sista gången jag kröp in i ett hermetiskt tillslutet tält och lekte sardin.

Plötsligt minns jag en tältplats utanför Örgryte, också femtiotal. Mina föräldrar bad mig en kväll sova i PV:n, jag protesterade och undrade vresigt varför. Kuckelimuck på gång, fattade dock inte den oskyldige gossen. 

Nå, jag  gjorde det ändå efter övertalning, sov gott och djupt med nedfällda framsäten. Vaknade av ett ihållande tutande som spred sig över nejden. 

Människor kom yrvaket springande, oroligt undrande vad som stod på, brann det? Knackade på bilfönstret. Var den stackars pojken inlåst? Jag hade slingrat in fossingarna i ratten, tryckte dem mot signalhornet. Lär ha väckt upp en hel tältplats innan det upphörde.

Hur det gick med kuckelimucket har jag ingen aning om. Ingen stork hälsade i varje fall på hemma på Barrsätragatan i Sandviken efter nio månader. 

Bild: Far och son tältar.