 |
| Den från bilar avklippta Hyttgatan mitt i stan. Foto: Visit Sandviken |
"Those were the days my friend, we thought they´d never end." (Mary Hopkin, 1968)
Mina dagars upphov är begravda på Den gamla kyrkogården i Sandviken. Mamma gick bort 1986, pappa redan 1971. Modern hedrades med uppdraget som kyrkvärd fram till att hon på grund av en kroppen nedbrytande kräfta inte orkade längre.
På samma kyrkogård vilar min storasyster och hennes man. Anonymt och osynligt bland tallarna i minneslunden. Mina morföräldrar, även de i minneslunden, efter att deras aska genom en släktings knasiga beslut flyttats från sin grav, granne med mina föräldrars.
Mormors föräldrar på samma kyrkogård. Morfars likaså, men var? Om detta tiger kyrkogården, när jag långsamt promenerar runt på dess gångar med upptäckarblicken påkopplad. Den finner många bekanta namn på stenarna, jag slås av korta liv, men inte morfars föräldrar.
Jag kom inseglande förhållandevis sent, sladdbarn, med storken till Viken. Det har påverkat vad jag känner till om mina föregångare. Sorgligt att det är så litet. Jag är lämnad med osammanhängande fragment. Det förflutna sjunker alltmer ned i Lethes outgrundliga hav.
I Sandviken bor mina gamla, i dubbel bemärkelse, kompisar Anders och Conny. Båda medlemmar i vårt band Two Good Reasons.
Där jag var solosångare. It´s the songer not the song, betonade Mick Jagger i Rolling Stones. TGR drog igång så tidigt som 1962. Ett pojkband med andra ord. [1] Och självlärda.
Jag sjöng i bandet fram till att jag hösten 1968 flyttade till lärdomens stad, efter avlagd studentexamen.
På Barrsätragatan 48, i en liten bostad i en av tre gula längor, några stenkast från mormor och morfar på Bruket, växte jag upp. Folkskoleelev i Murgårdsskolan, som med sin högdragna arkitektur får mig att tänka Glimmingehus i Skåne.
1961 flyttade vi upp på stan till en större lägenhet. Tre rum och kök med balkong och badkar. Adress: Smedsgatan 7B. Sandvikens Högre Läroverk, nästan bara runt hörnet så att jag hörde när det ringde in medan jag knöt ökenkängorna, gav jag sex livsår.
Alltmer utled och längtandes bort till något okänt avlägset bortom Verkets skorstenar och stadsgränsen vid riksvägen dit jag ofta cyklade för att spana mot fjärran. Men jag höll ut. Till stor del tack vare bandet. Och - sextiotalsmusiken!
Mina tonår var tonsatta. Alltid musik i bakgrunden. Moody Blues, Nights in white satin. Zombies, She´s not there. Stones, It´s all over now. Beatles, A hard day´s night. Även svenska band. Shanes, Chris Craft No 9. Hep Stars, Bald headed woman. Lee Kings, Stop the music.
Jag, bosatt i Gefle på en holme ut mot Östersjön, granne med Gevalia med en multinationell koncern som ägare, tidigare ägt av familjen Engwall, åker inte gärna till min forna hemstad. Även om det bara är runt 2,5 mil dit. [2]
När jag, medlem i omistliga nostalgigruppen Sandviken Film & Foto på Facebook, skärskådar svartvita fotografier från förr, framförallt 1967 då omläggningen till högertrafik gjordes, noterar jag alla bilar som fritt färdades hit och dit på gatorna mitt i stan.
Bubblor (min syrra och hennes man hade en blå sån), Opel (bästa kompisen Connys farsa körde en Kapitän) och Volvo PV (farsans svarta pärla, alltid välputsad).
Det fick den lilla staden, hör och häpna, att på något sätt verka större.
Sedan länge har de kommunala myndigheterna anlagt gågator i centrum. Skurit av det blodflöde som genomströmningstrafik innebär. Sedan får miljötalibanerna säga vad de vill. Stan har förlorat sin puls. Den har dött sotdöden. Fokus är borta. Stan är "utplattad".
Farligt känns det, till råga på allt, att vistas i centrum. Av ett speciellt skäl. Särskilt på de tider när affärerna är stängda och mörkret sänker sig. Någon polis var det många år sedan jag såg i Sandviken. Polisstationen nedlagd? Hallå, var är ni, bylingar!
En urban situation orsakad av "modärna", socialdemokratriska politiker som aldrig borde fått bestämma över stan. Inbillade sig, i sin enfald, att det innebar en ren vinst modell större att ta emot människor ljusår från arbetsmarknaden med ringa möjligheter att ta sig in där. [3]
De gånger jag, eller vi, tar oss till körrgårn får centrum vara. Av det enkla skälet att det är inte mitt välbekanta Sandviken längre. Det har blivit något annat. [4]
Eftersom jag inte, jag lider naturligtvis inte av xenofobi utan det handlar enbart om att våga rikta en realistisk och ocensurerad blick mot den samtida verkligheten, vill riskera åtal för hets mot folkgrupp säger jag inte mer än så.
Vill nån lära sig konsten att döda en väl fungerande stads känsla - Sandviken utgör ett lämpligt studieobjekt. Den stad som en gång hade rykte om sig som mönstersamhälle. [5]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar