Gråregn och inställda fotbollsmatcher

Skriftställaren regnbefriad

                                                                                                                     Nej se det regnar, nej se det regnar, det var väl roligt! Hurra! [1]

Jag vet mycket väl att jag i flera avseenden kan framstå som en besynnerlig, eller vilket ord som nu skall väljas för att göra mig acceptabel rättvisa, figur. Men bakom mitt handlande, som på ytan kan synas svårtolkat, gömmer sig alltid ett skäl eller ett motiv. 

Även det kan vara svårt att vaska fram det. Till och med för mig själv. Rent generellt gäller väl att vi alla ofta handlar i blindo, som det slitna uttrycket lyder. Framförallt när vi är impulsiva.

Jag följer, som vanligt, i antipsykiatern och husguden Ronald Laings tankemässiga fotspår. Han menade, i sin  professionella hållning i mötet med "svårbehandlade" patienter som stämplats "schizofrena", att subjektiva motiv eller skäl alltid styr vårt handlande. 

Vi har, ur vårt eget, självbevarande perspektiv, goda skäl för att bete oss som vi gör. Inklusive vi förment besynnerliga varelser. Vi är inte bortom förklaring. Och "i behov" att objektgöras av någon med makt att göra det. "Korrigera" oss. Manipulera själen.

Att diagnostisera, som de biokemiskt inriktade psykiatrikerna gärna gör, Laing avskydde de förstås eftersom han hotade deras paradigm och position, beteendet, utan att ta bevekelsegrunderna i beaktande, är att hemfalla till en reduktionistisk människosyn. 

Diagnosen gör inte rättvisa åt den som diagnostiseras. Förklaringsvärdet är lågt.

Medan jag skriver detta strilar regn utanför fönstret på Holmen. Och har gjort så i flera timmar. Det gör mig missmodig. Låg i sinnesstämningen. Varför? Det är väl bra att det regnar i en stad där det brukar tjatas om vattenbrist? 

Åtminstone har det väl en symbolisk, kanske hoppingivande, betydelse. För alla över den uteblivna vätan bekymrade geflebor. I synnerhet Gretas Grävlingar, förlåt jag menar Gamlingar,  som åtminstone förr, i ur och skur (sic!) demonstrerade nära Stadshuset.

Jag tror, det är min hypotes skulle jag säga om jag var kvar i universitetsankdammens Upsala, att missmodet går tillbaka på när jag spelade fotboll i mitt kvarterslag i början på 60-talet. Efter skoldagens slut väntade en match mot något annat kvarter i stan.

På grusplanen bakom läroverket. Inte bästa underlaget. Förhöjd risk för skrubbsår. Om det regnade, ställdes matchen in. Varje matchdags morgon spanade jag, fortfarande med pyjamasen på, ängsligt upp mot himlen. 

Försökte läsa av molnformationerna. Höll tummarna om det mörknade däruppe. Frestad pröva en regndans för att beveka skyarnas osynlige gud.

Jag tror att det är det som spökar och ligger bakom mitt missmod. Jag är tillbaka på grusplanen. Rättare sagt, jag beger mig inte till den. De blå gymnastikskorna förblir oknutna. Den välpumpade läderkulan, med sin snörning, får stanna i garderoben.

Regn innebär att något roligt, som jag sett fram emot, måste ställas in. Svårare än så är det kanske inte. Jag förmår att förhålla mig till regnets kvardröjande betydelse i mitt liv. Jag har svårt att leva utan förväntningar. Finna mig i det vardagsgrå, regnets färg.

Några regniga sommarlov minns jag inte! Alltid sol. Och hallonsaft i glaset, att njutas av tillsammans med sugrör. Till det mammas hembakta, läckra kubb. Och köpta Mariekex.

Men här spelar väl mig minnet ett spratt. Det hör till dess gäckande natur. 

[1] Tillåt mig, skyller det också på Upsala, vara en petimäter. I Felix Körlings barnvisa sjöngs det att det snöar, inte regnar.

NOTA BENE. Fotot på den danmarksälskande Skriftställaren taget i undersköna Lønstrup på den nordjylländska västkusten.