Harighet, blod och skalpeller

BIld: Rotten Tomatoes

Efter att för ett antal år sen ha genomgått en mycket krävande behandling för att få bukt med mitt utbredda cancerangrepp, har jag till skillnad från då blivit allt mer harig. Hos tandläkaren ber jag alltid om bedövning. Även när hon bedömer att det inte behövs. Och meddelar mig det.

Men jag insisterar. Ger mig inte. Och hon har bara att vara mig till lags. Om vår goda relation skall bestå. Spruta fram.

Sjukhusserier på TV har jag inget emot att titta på. Tillsammans med min livskamrat. Med blodiga scener och skalpeller. Akuta ingrepp i syfte att rädda liv. Men kanske är det inte vården eller behandlingarna som jag främst fokuserar på. 

Utan mer på organisationen och ledarskapet. Hur man leder professionella medarbetare är sedan länge av ett särskilt intresse för mig. Kopplat till min tidigare yrkesutövning.

När jag undervisade om ledarskap använde jag gärna teve-serier som illustrerande cases. Jag minns särskilt serien om doktor House. Bångstyrig. Till bekymmer för överordnade på sjukhuset. Självgående. Oerhört kompetent. Oslagbar som diagnostiker. 

Min tes: organisations-illojalitet och professionalitet går hand i hand. Professionella medarbetare måste i första hand vara lojal mot sin profession. Inte organisationen. Värna sitt professionella samvete. 

Serien New Washington såg vi många avsnitt av. Om ett sjukhus i New York. Det hela byggde på böcker från en tidigare medarbetare, läkare, på samma sjukhus. 

Till en början fascinerades jag av det ledarskap som utövades av den sympatiske mannen, ensamstående med en dotter, som var ansvarig för the emergency room. Överensstämde med mitt ideal för hur professionella medarbetare skall ledas. Inget chäfskap - ledarskap.

Men så plötsligt såg jag skådespelare utklädda till läkare. Skyltdockor utan en rynka i ansiktet. Efter plastikkirurgi. Det gick inte att titta längre. Fånigt? Tja. Men ett emergency room befolkat uteslutande av unga, vackra fotomodeller? Skulle inte tro det.

The Pitt, om ett sjukhus i Pittsburgh, har fått en andra säsong på HBO. Första säsongen knep oss med hull och hår, Intressanta, flerbottnade personligheter. Icke minst chefsläkaren som brottas med privata bekymmer. Skicklig på att fatta snabba beslut. När sådana måste fattas.

Och att leda verksamheten utan att bli klåfingrigt intervenerande. Mer av en mentor för de yngre läkarna. Rör sig i bakgrunden. Låter dem hållas. För att lära sig och utvecklas. 

Men andra säsongen känns inte lika spännande. Jag kan inte riktigt svara på varför. Kanske konceptet är uttjatat. Och vi fastnar i upprepningar där de förr inte noterades. Karikatyrer, inte personligheter. Serien har mist, hur ska jag uttrycka det, sitt lyster.

Nå, harigheten består. Och inte hjälper sjukhusserierna mot det. Månader till nästa tandläkarbesök. Tack och lov.

PS. Sommaren 1969 feriejobbade jag som vaktmästare på Ackis i Upsala. Ett av dom bästa jobb jag haft. Vi var ett gäng studenter som hade kul mest varje dag. Och en chef, Sigge Fürst-dubbelgångare, som försvarade oss i vått och torrt.