I småskolan, framför mig ser jag Peter Tillbergs målning ”Blir du lönsam, lille vän?”, gjorde man som personen bakom katedern sa.
Det var fullkomligt uteslutet att tilltala den obestridda auktoriteten med ett ”du”. I klassrummet och i skolans korridorer härskade ordning och reda. Inget klotter på väggar eller inne på toaletter.
Som vilsen, sökande tonåring hölls det ett vakande öga på dig från den generaliserande andre, som jag under mina studier i Upsala lärde mig att det heter på vetenskapens språk.
Avvikelser från den breda vägen rapporterades till föräldrarna av den sociala kontrollens upprätthållare. Var det fråga om riktigt allvarliga sådana, men dessa var sällsynta, kunde det anmälas till barnavårdsnämnden.
Och denna kommunala myndighet kunde i sin tur besluta om att avvikaren, kanske ”på glid”, skulle skickas till uppfostringsanstalt för att tuktas.
Avvikelser, om man uppträdde ”händigt” i omgivningens ögon, kunde leda till att den avvikande, efter att en läkare bedömt och diagnostiserat densamma, intogs på sinnessjukhus.
Min mamma hade en kvinnlig kusin som placerades på Ulleråker som ung flicka.
Det betraktades som en klar avvikelse att hon ofta satt och speglade sig. Kunde dessutom högt kommentera: - Men visst är jag söt?
Hon skrevs ut efter decenniers inlåsning på institutionen utanför Upsala. All tung medicinering satte sina spår i beteendet. Även i ansiktet. Biverkningarna var fysiskt påtagliga.
Ena kinden hängde. Hon åt otäckt. Och jag var inte glad när min medkännande mamma bjudit hem henne på mat.
Som vuxen karl väntade Verkets stämpelklockor och skiftgång. Du skulle göra rätt för dig. Inte ligga samhället till last. Det fulaste som tänkas kunde.
Någon enstaka med svag karaktär, som det hette, fastnade i brännvinet. När ihärdighet förelåg i ”festandet” sändes vederbörande i väg till torken. Efter att nykterhetsnämnden sagt sitt. Först skriftligt varnat.
”Flinkt arbete leder snarast till vilan.” På en bonad i mitt föräldrahem. Arbeta fram till pensionering. Sedan några års ledighet för den som fullgjort sin plikt. Innan gravens evighet.
En lång inledning för att berätta att jag snappat upp att högerregeringen pratar om ”vandel” med risk för utvisning av den migrant som brister med avseende på detta.
Förlåt, men jag har lite svårt att hänga med i de politiska svängarna. Den klassiska socialdemokratiska tankefiguren i Tidöskepnad? Den som för länge sedan övergavs.
Politik i nostalgins lånade kläder? När samhällets överjag, i form av gemensamma värderingar och levnadssätt, tillhör gårdagen. Lagar ersätta moral? Tillåt mig tvivla.
Tidöregeringen är, för att uttrycka det enkelt, ute och cyklar. Bedriver symbolpolitik. Än en gång.
Lästips: Jan Lindhagen och Macke Nilsson: "Hotet mot arbetarrörelsen" (Tiden 1970)
Symbolpolitik är det nog inte för den som utvisas från ett land därman vuxit upp på grund av en skuld? Lika inför lagen är vi då ej. Oetisk lag ersätter moral? Vilken moral? Moralen att friskolekoncerner och andra privata intressen mjölkar svenska staten på miljarder, med politikervännernas goda minne. Moralen att svenska staten lägger miljarder av försvarsbudgeten på USA-tillverkade patriotsystem som verkar vara verkningslösa, och ifrågasatta av experter redan när besluten togs. Moralen att miljarder slängs i sjön på från början ifrågasatta it-plattformar för nationella prov och sjukvård (Millenium-skandalen). Tidö-gänget silar mygg och sväljer kameler, hade kanske Alf Svensson sagt när han var partiledare för KDS, när de fortfarande stod upp för rättvisa, etik och moral - och vägrade inrätta sig i blockpolitikens förbannade värld./Pedro
SvaraRaderaDen poäng jag försökte göra var att sätta in politiken i en samtida, samhällelig kontext. Med symbolpolitik menar jag att man vill visa att man gör något, utan någon ordentlig risk- och konsekvensanalys. Det är, enligt min mening, något utmärkande för denna statsledning; den fattar beslut hit och dit utan att de föregås av någon sådan analys. Och de struntar i vad lagråd och andra säger, varnar för.
SvaraRadera