Bör vi vara snälla?

Bokus.com

                                                                                  Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla" (Karl Gerhard)

Centraleuropén Peter Weiss magnum opus "Motståndets estetik" är kanske det första flera av oss kommer att tänka på när vi börjar fundera djupare omkring begreppet motstånd. 

Modiga människor i Tredje riket och deras agerande mot den totalitära naziregimen. 

Underjordiskt motstånd, hemliga grupper. Ett våghalsigt, illegalt agerande med risk för eget liv. Omgärdat av Gestapo, angivare och medlöpare.

Jag kommer för min del att tänka på vad Kenneth Hermele skrev i boken "Inte som lamm till slakt" (2023) om det judiska motståndet i Tredje riket. Inte lät sig judarna viljelöst fösas till slaktbänken, det vill säga gaskamrarna, som man ofta fått höra. 

Motstånd förekom. Det är Hermeles tes. 

En bred spännvidd exemplifieras. Från passivt motstånd, ett civilmotstånd mest i det fördolda och i marginalen, till de judiska partisanernas öppna motstånd i de polska skogarna, med gevär i händerna.

Ett problem riskerar bli att alla judiska handlingar i Tredje riket blir lika med motståndshandlingar för Hermele. Vardagen tillhörde motståndet. Med en sådan generös definition urvattnas begreppet.

Kanske meningsfullt att skilja individuellt motstånd från kollektivt? I det förstnämnda fallet närmar vi oss, som jag ser det, motståndsbegreppet Hermeles. Det allomfattande, om vi säger så. 

Jag höll på skriva: att leva är en motståndshandling per se.

Jag hade en kollega på högskolan, inga namn, som hämnades på den honom förhatliga arbetsgivaren genom att om aftonen, när ingen såg, sabotera datorutrustning. 

Han upptäcktes aldrig, avslöjade det en smula skamset många år efteråt för mig, när han hunnit bli pensionär. 

Förtjänar hans vredeslystna agerande att kallas motstånd? Mot vad i så fall? Systemet? Mot hur han behandlades som medarbetare av ledningen och underlydande chefer?

Bör inte fenomenet motstånd inkludera ett syfte eller ett ändamål som förtjänar att diskuteras? Inte bara vara blint och oreflekterat. Jag får för mig att det är svårt att använda ordet motstånd utan att bli normativ.

 Motstånd är något fint som bör man göra. Att bara finna sig är inte fint. Även om de flesta gör det, av bekvämlighetsskäl eller feghet.

Min mamma brukade, när jag kritiserade en person, säga när hon inte kom på något annat: - Men han är i alla fall snäll. Det finaste man kunde vara, enligt kvinnan uppvuxen på Bruket där inte snällhet direkt var ledstjärnan. 

Direkt från den bångstyrige sonen: - Men det är ju kossor också!

Det var innan jag med hjälp av läsning av John Berger, han bosatte sig på den franska landsbygden, granne med djurhållande bönder, insåg att kor kan vara riktigt farliga. Och vi vet att varje år dör minst en människa i Sverige efter att ha attackerats av kor. Respekt!

Mitt skalle snurrade igång efter morgonläsning av två recensioner. Jan Eklunds i DN (260120), med rubrik "Man får lust att skippa Rutger Bregman nästa lektion". Nederländaren Bregman är en av samtidens lysande stjärnor med sitt snällhetsbudskap. 

Han har fått pris som bästa talare på TED.

Den andra Peter Fällman Anderssons i HD 260315: "Hur jävla snälla är vi egentligen, Bo?" Han recenserar, ganska så surt, i stil med Eklund, ett framträdande på Landskrona teater av musikern Bob Hansson.

Fällman Andersson sätter, om jag läser honom rätt, likhetstecken mellan att vara snäll och inte göra motstånd. Den snälle anpassar sig. En medlöpare in spe. Snällhet är ingen god egenskap i sig. 

Om mig, skriftställare Ekstrand, kan man säga mycket. Men inte är jag särskilt snäll. Om jag är motståndsbenägen? Det måste andra bedöma.