När kommer filmen om rebellrörelsen?

Bokus.com

Det som slog mig snart när jag ankom Upsala hösten 1968, den stund vänstervindar blåste som starkast genom det medeltida universitetet, var att de mest aktiva och hänförda tycktes mig komma från en annan social bakgrund än min. 

Jag hörde det på deras sätt att uttrycka sig. Själv härstammande från en tigandets, brukssamhällets kultur sökte jag ovant de rätta orden och formuleringarna. Rädd för att avslöjas. En katt bland hermelinerna.

Ännu mer reagerade jag på det uttalade föraktet för socialdemokratin. För mig som hade vuxit upp i ett socialdemokratiskt hem kändes det som att bli angripen personligen. Det lät i mina öron besynnerligt nog som om S var huvudfienden. 

Att vara socialdemokrat, det framställdes som något skamligt, värt att håna. Särskilt ombudsmännen. Klassförräderiets företrädare.

Det gick rykten om att det i stan vid Fyrisån fanns något som hette rebellrörelsen. En stenhårt disciplinerad, politisk gruppering, iscensättande rättegångsliknande uppgörelser, härmande en folkdomstol, med dem som bedömdes som avfällingar från den rätta linjen. 

Ja, till och med avrättningar skulle ha förekommit.

När jag långt senare läste Torbjörn Säfves bok om rebellrörelsen, en personlig uppgörelse med vad han ansåg vara politiska villfarelser från hans sida, bekräftades i stort sett det ryktet förtäljt. Men inte avrättades det någon, även om det var på gång.

Jag tänkte för mig själv i sociologisk riktning: en vänster, om den nu förtjänade den beteckningen, utan någon som helst folklig förankring eller anknytning. Även om den pratade om klasskamp och arbetarklassens frigörelse genom revolutionen. 

Därför dömd till navelskådande isolering och ökenvandring. Testuggeri bortom flertalets bistra verklighet. Arbetarklassen vände dem blankt ryggen. Knegade på.

Varför Lukas Moodysson skrivit en bok om rebellrörelsen undrar jag över. Någon kritisk självrannsakan kan det inte vara tal om. Ingen avbön typ den från alla som sedermera klädde sig i säck och aska och städslade sig hos dem som de tidigare åtminstone retoriskt bekämpat. 

Kröp tillbaka till fadershuset.

Moodysson föddes 1969 och har ingen egen erfarenhet av rebellrörelsen att redovisa. Möjligtvis bygger han på vad han hört om rebellerna. Nog liknar det också en schablonbild.

Jag förstår det som att han vill bidra till gängse historieskrivning om ”hur det var”. 

Alla tokigheter, politiskt sett, med facit på hand. Som att demonstrera utanför Den Gyldene Freden, när Svenska Akademien samlas där, och kräva att Nobelpriset i litteratur skall gå till Mao. 

Kanske önskar Modysson, om jag välvilligt prövar den tolkningen, förstå rebellerna, leva sig in i dåtiden, rekonstruera den på dess egna villkor, utan att försöka vara moraliserande efterklok, jag vet inte.

Boken är skriven på det enklaste språk. Den unga kvinnliga, huvudpersonen, bokens ”jag”, deklarerar förnumstigt att man måste prata rakt på och inte krångla till det. Lika förnumstigt förklaras komplexa fenomen som imperialism och mervärde. 

bland under läsningen rodnar mina kinder. Naivitetens estetik blir bara för mycket.

Jag får plötsligt för mig att gymnasister är bokens målgrupp. Men efter vad jag kan förstå är dessa i allmänhet varken historieintresserade eller gillar att läsa böcker. Hellre lyssnar de.

Vad gäller det första minns jag ett samtal med två kvinnliga recentiorer häromsistens i Lunds universitetsbibliotek. När jag presenterade mig som en ”gammal 68” såg de ut som fågelholkar i ansiktet. De hade ingen aning vad jag pratade om.

Kanske boken egentligen är ett filmmanus? Moodysson är ju regissör. Och har tidigare visat intresse för ett förflutet han själv inte upplevde. Vad som kittlar och fascinerar honom i detta kan jag inte svara på. 

När kommer filmen om Moodyssons rebeller? Och den verklighetsfrämmande utopin om det socialistiska paradiset som långsamt dog

Boken Lukas Moodysson: Rebellerna (Wahlström & Widstrand 2026)

Även på 8 dagar 27 mars 2026