Simona Mohamsson kan väl bli landshövding i röda Gävleborg!

Montage: Knut Lindelöf

Ajajaj. Det bådar inte gott. Opinionsmätningarna fortsätter obönhörligt att peka mot att Folkpartiet, förlåt jag menar Liberalerna, inte klarar fyraprocentsspärren. Utan åker ur riksdagen. 

Inte hjälper det att tunga partiföredettingar, tyvärr minns jag i skrivande stund inte deras namn, från anno dazumal skakat av sig dammet och anträtt den massmedialt bestrålade scenen på nytt. Klägget lever, kunde Juholt säga. 

Och inte hjälper det att partiledaren Simona Mohamsson sliter och kämpar med näbbar och klor för att inte tvingas överge köttgrytorna. Tills vidare i så fall, bör man genast tillägga.  

Först av allt. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag röstar inte. Men betraktar skådespelet ur ett bestämt perspektiv: hur den politiska klassen tar hand om de sina. Ingen "arbetslös" partiledare ska behöva, som en vanlig väljare, gå till arbetsförmedlingen. 

Eller tvingas in på en omskolningskurs som inte leder till någonting.

Nej, glöm det. Så skall inte en yrkespolitiker ha det! Dela väljarnas livsvillkor. 

Den politiska klassen har sett till, med ofrivilligt bistånd av oss skattebetalare, att den inte sätter något på spel. Inte riskerar någonting genom att anordna allmänna val. De politiska partierna saknar avgiftsbetalande medlemmar. De är därigenom medlemsoberoende. 

Vi skattebetalare får stå för fiolerna. Utan att vi i valboskapen är tillfrågade. Även jag som inte röstar.

Häromdagen begick Reseledaren (min livskamrat) och jag en biltur i det alltmer höstliknande län som har en sd:are som landshövding. Jag reagerade på alla floskler på valaffischerna, upptejpade vart än man skådade, som jag också är med och betalar för. 

Nå, det skulle inte handla om det. Utan om att en från SD utsågs till hövding.

Det blev ett herrans liv på många i det röda Gävleborg. Det protesterades i högan sky. Från kvinnojourer och andra. En sverigedemokrat! En främlingsfientlig i ett län med alla utomeuropeiska migranter! En från ett parti med rötter i nazismen! 

Ett parti som ogillar Pridedemonstrationer!

Vi känner oss otrygga!  

Nå, protesterna har lagt sig, vad jag vet.

Jag vet inte hur länge till hon innehar sitt ämbete. Annars vore väl det något för Mohamsson? Vi har begåvats förr med landshövdingar av olika slag. En som inte visste var Gefle, residensstaden, låg när han utsågs. 

Jag säger inte att Mohamsson inte vet det. Men att hon i förekommande fall inte skulle behöva bekymra sig om sina kvalifikationer. Hon har kvalificerat sig till en livslång anställning i den politiska klassen. Det räcker.

Jag säger således lugnande till henne om hon oroar sig för de svaga opinionssiffrorna: sitt stilla och lugnt i båten. Det fixar sig. Den politiska klassen har säkert någonting i bakfickan åt dig. 

Ni som röstar stödjer detta system som kallar sig demokratiskt. Legitimerar det. Jag gör det inte.

Publicerad även på lindelof.nu 31-08-2026

För ingenting går upp mot gamla Skåne

Wikipedia

Samma livsandarna befriande känsla infinner sig varenda välsignade gång! När Snabbtåget lämnat de mörka, dystra skogarna i norr bakom sig och forsar in i slättens öppna Skåneland. Gränsen drar jag, mer eller mindre godtyckligt, vid Hässleholm. 

Jag spanar samtidigt efter gäss och korsvirkeshus. Det som är och förblir Skåne under gulröd flagg.

Men det får jag nog nöja mig med att framkalla i min livliga fantasi. Min främsta tillgång i och för sig.

Min första kontakt med Skåne hette Brantevik på det fagraste Österlen. Sommaren 1964. Tillsammans med mina föräldrar. Farsan körde ned med oss i en i ordets bokstavliga mening fullastad PV. 

Hans grymtande när bilen packades, däri ingick diverse, skrymmande husgeråd som en stekpanna och ett våffeljärn, slog mamma helt sonika dövörat till. Van vid hans ständiga ojanden över att hon bara måste ha med sig vissa köksattiraljer. För den växande gossens skull.

Fortfarande var Brantevik utanför Simrishamn ett utpräglat fiskeläge. Många trålare vid kaj. Inga fancy restaurants och fjolliga uteställen med bubbeldricka och rosé för det vackra folket. 

Granne med oss, det rymliga huset hyrde vi billigt av en kaptensänka, bodde en man vid namn Jönsson med jordgolv.

Medelklassare med tjocka plånböcker och bankkontakter hade ännu inte slagit sina spekulerande klor i Brantevik. Det var fortfarande fredat där, från kapitalets slagskugga, vid Östersjön.

För ett antal år sedan upplevde jag ett Brantevik påtagligt förändrat. I en negativ riktning. Varhelst penningen allsmäktigt får styra sker, som bekant, förstörelse. Bort med den nyliberala, allt trivialiserande, marknadsekonomin. Jag är för en behovsbaserad ekonomi.

Och en generell medborgarlön.

1965, om sommaren, återkom vi, jag till mina pärons förtrytelse i en frisyr inspirerad av fyra grabbar från Liverpool, till Brantevik. Det blev sista semestern vi firade tillsammans i familjen Ekstrand. 1966 stal Verket min dyrbara sommartid. 1967 insjuknade pappa.

Numera är det Malmö, förutom Helsingborg, som gäller. Den förra en nationellt förtalad stad, omgärdad av rykten, inte gripna ur luften, om grov kriminalitet och skjutande. Droger. En massinvandring från utomeuropeiska länder som gått över styr. Kommunal korruption. 

Slöseri med skattemedel. Maktens inköp av konstverk för miljonbelopp. 

Malmölistan är det populistiska svaret på förfallet. En hårdför nagelfarare av hur offentliga medel missbrukas från kommunledningens sida. Viktigt att listan finns.

Jag märker inte mycket av just detta Malmö. Lämnar mitt hotell tvärs emot Centralstationen. Nej, jag pratar inte om legendariska Savoy med alla namnkunniga frekventerare av restaurangen. Strosar genom traditionstyngda stadsdelar, pampiga hus där jag gott kunde tänka mig att bo.

Bort till stadsbibliotekets Tysta rum, där jag slår mig ned med min dator. 

Nya uppslag skall omhändertas. De upphör aldrig. 

Jag njuter av att höra skånska talas. En blandning av verserad sådan, kunde kallas Jägersroskånska. Och så den grövre varianten. Så där som Peps kunde låta. Och ungarna i Brantevik. Pågarna och töserna. Barn till yrkesfiskare.

Gubben Jönsson med jordgolvet, hans skånska tycktes mig helt obegriplig. Nästan som Hasse Alfredsons idiom som Garbo i filmen Att angöra en brygga.

Glytten trodde att jag, med min dialekt, kom från Dalarna. Själva hade de aldrig begivit sig norr om Simrishamn. 

Som Siwan från Landskrona sjöng: Ingenting går upp mot gamla Skåne. [1]

Instämmer.

See you soon again, Malmö! And you, Helsingborg!

[1] https://www.youtube.com/watch?v=t4XYQ_VRyl8

Inte gick det att osynliggöra Moa!

Adlibris

Av för mig svårbegriplig anledning får jag inte låna på stadsbiblioteket i Gefle förrän på måndag. Det har hänt mig en gång förut att jag upplysts om att jag redan hämtat ut min tilldelade ranson. Som på motbokens tid. Svårt för en bookaholic. 

Egendomligt när det i samtiden varnas för neo-analfabetism. 

Att vi svenskar läser på tok för litet.

Av de tre lånade böcker jag samtidigt hade på gång, Sven Olov Karlssons om Norberg, Kjell Johanssons om Midsommarkransen återstår nu bara en. Ebba Witt-Brattströms om paret Martinsson, Moa och Harry. 

På tåget från Malmö i går, upp mot de mörka skogarna, griper jag på nytt mig an den sistnämnda.

Ett par mitt emot mig i kupén, som gnager chips och äpplen utan att låta sig hejdas, förmår ändå inte störa mitt idoga läsande. I datorn. Det är en e-bok.

Känslan infinner sig att jag läst den förut. Vilket jag inte gjort. Men historien om de två är mig i stora drag välbekant. Hur "världsnomaden" och naturdyrkaren Harry Martinsson, i trashankens skepnad, dyker upp hemma hos Moa i torpet i Sorunda. 

Där hon dväljs med sina barn under de torftigaste förhållanden. Rena misären. Två söner drunknade när isen på sjön brast. Hennes första man tog sitt liv.

En bragd att hon orkar. Samtidigt skriva. Men så är det med starka arbetarkvinnor, de förmår allt. Som på Bruket i Sandviken.

Moa tar Harry under sina vingar.  Mannen som kämpar med inre, onda andar. Han blir med tiden, efter en lång inkörningsperiod, en uppburen författare. Umgås med stora namn som Artur Lundkvist och andra.

Placeras på en stol bland de aderton i Svenska Akademien. Tilldelas tillsammans med Eyvind Johnson Nobelpriset i litteratur. Ett minst sagt omdiskuterat beslut. Han tar sitt liv. Hur mycket den hårda kritiken spelade in lämnar jag därhän. Redan dessförinnan jagades han av själsliga plågor.

Var sympatierna ligger kan man räkna ut, utan att ha läst feministen Ebba Witt-Brattströms bok. Det var männen som intog parnassen och satte diskursen. Helga Maria Johansson, Moas rikliga namn, placerades i skuggan. Nedvärderades. Osynliggjordes. 

Ett särskilt ont öga hade Ivar Lo-Johansson till henne. 

Hon ogillade nämligen de skrivande karlarnas primitivism, det romantiserande hyllandet av driften och sexualiteten.  Kvinnan som enbart objekt för manlig lust. En idealisering som bortsåg från barnsängar och slitna kroppar. 

Värst var nog samme Ivar Lo som tyckte kvinnorna borde släppa till.

Dessutom hade Moa mage att skriva om proletära kvinnor. Det var ju arbetarförfattarnas domän! En proletär är en man och inget annat. Problemformuleringsprivilegiet tillhörde patriarkatet.

Även akademiska litteraturvetare med professorstatus drog sitt strå till stacken.

Men det var Moa som älskades av folket, hennes böcker såldes i upplagor gubbarna bara kunde drömma om.

EWB gör Harry Martinsson till en minst sagt ömklig figur. Det är med den feministiska blicken påkopplad hon, nästan karaktärsmördande, skärskådar honom. Och nog förtjänar karlsloken en omild behandling. Av alla andra, förutom hustrun, togs det i den ömtålige med silkesvantar. 

En parnassens gullgosse.

Hans otroheter och ljugande för Moa skyddades av de såta kompisarna. 

Plötsligt slår det mig att jag, när jag satt i Boston och skrev på mina "Olydnadparagrafer", att Moa Martinsson angavs av mig som ett exempel på "felstavningens feminism". Utan några illvilliga baktankar. I EWB:s bok är det ofta felstavat i Moas brev som hon läst. 

EWB markerar detta med ett (Sic!). 

Jag önskar att hon struntat i sitt anmärkande, inte betett sig som en sannskyldig petimäter med den vässade pennan i sin hand. Det ser ut som kriarättning från en skolfröken.

Jag minns, och det gör ont, min mor, rörsliparens dotter, som uttalade utländska ord fel som ordförande i Husmodersföreningen. Damerna i samma förening, från borgarklassens Hedgrind, log i mjugg. De som fått gå många år i skola. 

Till skillnad från min mor som läste Moa Martinsson. En syster.

BOK Ebba Witt-Brattström: "Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd" (2024)

Publicerad även på lindelof.nu 2026-08-30

Tänka fritt är stort - tänka politiskt korrekt större

Södertörns högskola. Wikipedia

"Skulle jag sörja då vore jag tokot" Lasse Lucidor

Typiskt nog publiceras minnesorden över den nyligen avlidna före detta kollegan i politiskt korrekta Dagens Nyheter. "Rikslikaren" som Johan Lundberg benämner den diskurssättande tidningen i sin nya bok. Tja, dock kanske inte som förr. 

I och med de sociala mediernas uppmärksamhetsknipande och opinionsbildande roll på nätet torde rikslikandet inte fungera lika framgångsrikt längre.

Förutom i Söderreservatet. Men knappast i det Skåne där jag nyligen vistats. Med SD i majoritet i alla kommuner utanför Malmö. Om jag är tillförlitligt underrättad.

Var annars, om inte i DN, placera en dylik dödsruna över en välanpassad, rättänkande, aldrig utstickande och oförarglig akademiker? En pipa som makten blåste igenom. 

Jag lämnar inte ut något namn. Personen i fråga är inte intressant. Utan saken. Det hon praktiserade i högskolans lokaler. Hon passade mycket väl in i en intellektuellt tillplattad högskolevärld där det kritiska tänkandet och ifrågasättandet bannlysts. 

Uppifrån påbjudna Ideologiska påfund som värdegrund och annat, som enligt min mening inte har inom högre utbildning att skaffa, har hegemoniskt intagit sin plats. 

Ve den med traditionella universitetsideal utrustade kuf, typ undertecknad, som vägrar att ställa upp på ideologiseringen av högskolan. Först straffas man i lönekuvertet. Personlig, officiellt individuell, lönesättning tillämpas. Med det centrala fackets goda minne.

I lönekuvertet kan chäferna, såna har högskolevärlden gödslats med i new public management-andans spår, belöna lojalitet och närvaro. Pröva säga det sistnämnda högt: närvaro. Det vill säga fysisk närvaro. Hör hur det låter. Inte kompetens eller skicklighet - närvaro. 

Nej, jag hittar inte på. Jag har nämligen erfarenhet som löneförhandlare, det handlade om att så gott det gick korrigera arbetsköparens förslag till lönerevision, för SACO lokalt. Ofta som jag inte trodde mina ögon när jag tog del av motiveringarna för lönerevision. 

Det gällde att jama med. I korridorerna trängdes i sin samlade feghet medlöparna.

Vad kommer först. Hönan eller ägget. En ideologiserad högskola kräver ideologiska bärare. Och de finns. Den jag läser minnesorden över tillhörde denna skara. Vi hade svårt för varann. Vid ett tillfälle på väg mot öppen konflikt. Övriga kollegiet teg förstås, tittade i golvet.

Jag skulle hyckla om jag sa att jag känner sorg. Men kan sträcka mig till ett artigt vila i frid. Själv befinner jag mig, skattar mig lycklig, sedan flera år bortom den ideologiskt impregnerade högskolans galenskaper. Men påminns om vad som pågår. 

Skattepengar till dylikt? Vet skattebetalarna vad de får? Bryr de sig ens?

Dags att ta socialdemokraterna på allvar

Foto: SvD

Häromdagen gjorde min vän Kicki Bobacka, klok kvinna, en av grundarna av Folkrörelsen för medborgarlön, detta röda skynke, en generell grundtrygghet, för den disciplinerande arbetslinjens företrädare som hatar fria medborgare [1] , ett inlägg på sin Facebooksida. 

Där hon, med all rätt, konstaterade att dagens socialdemokrati är urvattnad, visionslös och egentligen inte vill någonting.

Förutom att skaffa sig politisk makt, bilda regering. Ideologilöst administrera det bestående. Inte sträva efter att förändra samhället i någon för folket betydelsefull riktning. 

Vänster? S? Glöm det. 

Även om vissa bland det lojala fotfolket inbillar sig det, lever politiskt blundande i ett kollektivt självbedrägeri. Blandar ihop socialdemokratins idé med i dag verksamma socialdemokrater, högt upp i organisationshierarkin. Förmår inte skilja ut de senare från det förra.

Kicki nämnde inte, vad jag kunde se, pionjärer som August Palm och Axel Danielsson, som jag själv brukar hänvisa till. Om vi talar om den klassiska socialdemokrati som S inte vill kännas vid. Utan i praktiskt agerande betackar sig för.

Rötterna. Ursprunget. Arvet. En barlast att bära på. Ingenting annat. Dumpa så fort man hinner.

Klassamarbetets försvarare, Branting, kan de förstås dra till med vid högtidliga tillfällen. Men har de läst något av honom? Tveksamt.

Skulle man fråga dem om Wigforss, som fladdrar förbi i Kickis inlägg, har de nog inte mycket att tillägga. Eller Gunnar Myrdal för den delen. Uppräkningen kunde fortsätta länge till. 

Socialdemokratin i dess samtida skepnad är intellektuellt tom. I ledningen häckar ett gäng idébefriade, slätkammade politruker. Extremt pragmatiska och kohandlande. Tack vare det förskingrade politiska arvet njutande det goda livet vid köttgrytorna.

Integrerade i det kapitalistiska tjuvsamhälle de på 1 maj sjunger om med orden "många rovdjur på vårt blod sig mätta". Skam går på torra land, som min socialdemokratiska mor brukade säga.

Dags att ta Sverige på allvar, har S som valparoll.  Vad i hela Helsingland betyder det? Förr kunde de i alla fall efterlysa "ökad jämlikhet". Om än inte mycket att hurra för. Men inte ens det vaga budskapet längre. 

Allvarligt talat, hur innehållslös får en politisk paroll bli? Utformad av en klatschig reklambyrå. 

Vad skiljer ut S från de övriga partierna, vad gör partiet särskilt? Jag kan, i likhet med Kicki, inte urskilja det. Det enda skulle väl i så fall vara aversionen mot Sverigedemokraterna, som kniper arbetarrösterna, kärnväljarna, från S.

Hvad vil  Sosial-Demokraterna, undrade med en uppfordrande underton en gång i tiden August Palm. Kopplat till dagens S? Nada, blir det snabba svaret. Hur annars förstå att besynnerliga jeppar som Damberg och Taubin spelar en framträdande roll? 

Utan de utomeuropeiska migranternas röster stod sig S slätt. [2] I rörelsens moderland Tyskland växer AfD. Liksom SD i Sverige. Det berättar något, nej mycket, om socialdemokratins platthet. Oförmågan att ta samhällsproblemen på allvar. Där kom det förbenade ordet igen.

[1] Läs gärna följande artikel: https://arbetet.se/2026/08/26/far-lamna-sina-hem-halften-av-anstallda-i-handeln-skulle-ha-svart-att-klara-sig-pa-a-kassa/
[2] https://kvartal.se/nyheter/artiklar/s-och-v-far-80-procent-bland-muslimska-valjare/

TILLÄGG Samtidigt som jag skriver detta, nås jag av meddelandet att Péter Nádas gått bort. Ännu en fyrtiotalist. Tillika viktig författare.

Ordets ofrihet och ungas bokförakt - då som nu

Wikipedia

Ord och Bild, numera Ord & Bild, startades 1892, Sveriges äldsta kulturtidskrift, och vågade stolt att som målgrupp ange "fullvuxna och högutbildade". En i våra dagar fullkomligt omöjlig varumärkesdeklaration. 

Den sociologiska bakgrunden till tidskriftens uppkomst var Sveriges pågående omvandling till industrination.

En växande borgarklass framträdde på den historiska scenen. Den bildade delen av borgerligheten välkomnade en tidskrift av Ord och Bilds kaliber.

En bildad borgerlighet som jag i dagens Sverige inte förmår identifiera. Kanske en sista avlagring ryms runt Svenska Akademiens med kandelabrar upplysta bord. Horace Engdahl som den bleknande finkulturens Don Quijote.

Fredrik Sjöberg recenserar i Svenskan en fackbok med den prestigefyllda tidskriften Ord och Bild som sitt ämne [1]. Han pekar därvidlag på att intet är nytt under solen.

Liksom nu stod ingen publikation fri och kunde hävda oinskränkt, redaktionellt oberoende.
Till dem som refuserades efter ingripandet av en finansiär, tidskriften var ekonomiskt avhängig av externa aktörer, hörde August Strindberg. Finansiären fann honom nämligen misshaglig

.
Jag noterar ett samtal mellan Jan Scherman och Håkan Juholt på länk som tillhandahålls av Facebook. Jag minns Linköpingssonen Scherman som ett gammalt rödskägg. Tillsammans med den lika röde Tomas Bresky uppe i Luleå skrev den förre en kritisk bok om MBL.

Scherman jobbade på SVT. I spetsen för ett team kom han till ett snörikt och kallt Upsala i december 1979 för att göra ett reportage till Rapport om min LO-kritiska avhandling som väckt nationellt uppseende.

Sedan värvades han till TV4. Lovade att nu skulle utbudet minsann bli bättre. Med "oberoende", kommersiella kanaler. Trodde han på det själv? Det är bara att slå på dumburken, som vi sa förr, och empiriskt kontrollera.

Trams och korkade tävlingar. Reklaminslag som upprepas gång på gång tills det liknar hjärntvätt. Pliktskyldigt instoppande av nyheter och ett samhällsdokumentärt program. Jag tror att det krävdes i sändningsavtalet med staten.

Mediekoncentrationen har bara blivit allt värre. De stora koncernerna har lagt under sig tidning efter tidning. 

Här i Skåne, där jag just nu vistas, i ett Malmö som trots ett glittrande Sundet sjunger på sommarens sista vers, har Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad samma ägare: Bonnier News Local. Ingående i Bonnierkoncernen.

I min hemstad har de tidigare bittra konkurrenterna Arbetarbladet och Gefle Dagblad likaså Bonnier News Local som ägare.

Fortfarande håller FiB/Kulturfront, om än med en krympande och åldrande läsekrets, jag brukar kalla dem de sista entusiasterna, ställningarna.

Tack och lov har vi nätet att tillgå. Stefan Lindgrens 8 dagar. Knut Lindelöfs lindelof.nu. För att nämna två plattformar för kritiska röster. Men hur länge till?

Yttrandefrihet, ett honnörsord och inget mer i ett upprustande, alltmer repressivt samhälle. I de pågående krigens skugga. Lagar tas mot det fria ordet för att, som det hävdas från maktens sida, skydda den nationella säkerheten. 

Och ingen av de två ovan deltar i det mediala propagandakriget mot Ryssland. Därför riskerar de att leva farligt.

Vad gäller det som, med domedagsklockorna ringande, har kallats neo-analfabetiseringen, att de unga inte läser böcker längre, är tydligen heller inget nytt, enligt boken Sjöberg behandlar.
Vad göra? Jag har ingen lösning.

Men har flera gånger råkat ut för att gemensamma referensramar saknats.

Vad samtala om när dylika inte är till hands? Glad jag inte längre föreläser på en högskola. Inför studenter som betraktar en som något musealt och förlegat. Jag minns att jag för länge sen övergav idén att tipsa om referenslitteratur på sidan om kurslitteraturen. Meningslöst.

Brutalare uttryckt skulle man kunna säga att de unga inte fattar vad vi fyrtiotalister pratar om. Kanske därför som studenter i Lund sprang till rektorn för att anmäla Dick Harrison. Enligt anmälarna svår att förstå sig på. 

Hans föreläsningar innehöll, tyckte de, moment av obegriplighet.

Intet nytt under solen. Men vad båtar det att inse det? Spär bara på känslan av samtidsmelankoli.

[1] https://www.svd.se/a/Gxwokl/recension-ordet-bilder-och-bildningen-av-magdalena-gram

Även publicerad på lindelof.nu 2026-08-26

Låt äventyret börja med Berlin!

Nu blir det krångligt. Och skruvat. Skriftställaren som akademiker för ovanlighetens skull. Häng med. 

Jag talade häromaftonen på telefon med en person som önskar att jag kommer och berättar om Berlin för den förening han är aktiv i. Det gör jag gärna. Men hur vinkla det? Vems Berlin talar vi om? 

Just Berlin tror jag alltid har varit föremål för projektioner av olika slag. Staden har laddats med betydelser. Christopher Isherwoods Berlin är inte Per Landins. För att ta två, välskrivande, exempel.

Personen som kontaktar mig har aldrig besökt Berlin. Men jag hör att han är nyfiken på den tyska huvudstaden. Hyser stora förväntningar. Kanske borde han åka utan att höra mina utläggningar om den stad jag älskar. Och skrivit om så många gånger. [1]

Sedan ganska länge pågår en manhattanfiering med resandet av skyskrapor. En radikal förändring av den urbana profilen i Berlin. Osökt tänker jag norrbaggen Stengalens härjningar i Göteborg. Ett skäl till att jag drar mig för att åka dit. Det är inte samma Göteborg längre.

Hur påverkar denna urbana make over av Berlin den bild de nyfikna, i likhet med min talesman, gjort sig av staden?

Efter allt, och det kan vara mycket, som de hört och läst om Berlin. Dess dramatiska historia. Krig och destruktion. Politiska system som efterträtt varann. Weimarrepubliken. Fascismen. Realsocialismen. Rovdjurskapitalismen efter DDR:s upphörande.

Kanske blir en och annan besviken. Det de konfronteras med stämmer inte med förhandsbilden de konstruerat. Berlin, deras bild av Berlin, gäckas av det autentiska Berlin. Om vi tills vidare och kort föreställer oss, vilket jag egentligen inte har någon lust med, ett sådant.

I boken Mina delade städer, en av de böcker ur min hand som jag är speciellt förtjust i, driver jag tesen att man aldrig återvänder till samma stad. Man är nämligen själv förändrad. Och då blir staden det. 

Kanske gäller det i högsta grad det mytomspunna Berlin. Som vid närmare reflektion faller sönder i sina delar: Prenzlauer, Wannsee, Kreuzberg, Charlottenburg, Mitte. Und so weiter, som tysken säger.

Viktigt blir när du kommer. Vem du är som gör det.

Första intrycket består inte, övergår inte oretuscherat i det eventuellt andra. Därmed inte sagt att det ena är bättre eller sämre.

Jag har alltid förfäktat uppfattningen att våra upplevelser sker i vad som kunde beskrivas som en mellanzon. Jag och det jag möter äger rum mellan mig och det jag förnimmer.

Om vi tar Berlin. Där står staden vid Spree. Och där kommer jag med mina förväntningar om vad jag tror mig möta. Mellan mig och Berlin sker mötet. Jag speglar inte. Jag registrerar inte. Jag sätter mig själv, och därmed staden, på spel. Om jag vågar vara tillräckligt öppen.

Beredd att ompröva, även överge, mina förhandsuppfattningar. Söka ord jag inte trodde jag kunde låna.

Ingen "objektiv" värld med låsta positioner står därute och väntar på mig. Ingen oskriven värld. Jag är heller inte oskriven. 

Världen är det som är fallet, konkluderade Ludwig Wittgenstein i Tractatus. Men vem eller vad orsakar fallet? 

Låt äventyret börja!

[1] https://www.bokforlagetkorpen.se/Ekstrandnatt.html

Saltsjöbadsandans land behöver väl ingen fascism?

Foto:TT. Beskuret av mig

Jag läste en recension i SvD [1] av en ny bok om Per Engdahl (1909-1994).. Mannen som gjorde tappra försök att skapa en politisk massrörelse i syfte att omvandla Svea rike till en korporativ stat, i linje med Benito Mussolinis italienska fascism. 

Engdahls ideal och den samhällsmodell han förespråkade.

Det gick inget vidare, kan vi lugnt konstatera. Inte fick han fart på någon folkrörelse att tala om.

Även om Engdahl, intellektuellt begåvad med ordet i sin makt, vann gehör hos delar av militären och borgarklassen. Hur det var med kyrkan minns jag inte. Men särskilt progressiva, med vissa undantag, har väl aldrig svartrockarna varit. Stödde bödlar som Franco och Hitler. 

Katolikerna i Roms Vatikanstaten hjälpte till med att dra "råttlinjen". Så Tredje rikets krigsförbrytare kunde undkomma rättvisan. Och fly till Sydamerika.

Engdahl var ingen förespråkare av våld och gatans brutala parlament. I recensionen benämns han följdriktigt "skrivbordsfascist". På fotot ovan möter vi en leende man, glad fyr, prydligt iklädd kostym och slips. 

Jag funderar: vad var han ute efter egentligen? Och hur blev det? Nu när vi sitter med facit på hand. Engdahl är sedan länge borta. Kanske har han arvtagare. Säkert skulle en och annan ange vissa nära SD som sådana. 

Engdahl var emot klasskamp, arbetskraftssäljare mot arbetskraftsköpare. Likaså ingen anhängare av parlamentarismens representativa form av demokrati. Det vet vi. Han drömde om en folkgemenskap i endräkt och harmoni. 

Inga samhället sönderslitande strider, konflikter och motsättningar. 

Jag kan inte låta bli att tänka Konsul Göransson i Sandviken.Hans vision om ett brukets mönstersamhälle präglat av social fred. Fritt från otäcka socialister. Samhällsfiender per se. Att jaga bort och svartlista.

Nu tänker jag tillåta mig att vara hädisk. Eller snarare realist, vågar jag påstå.

Klasskampen har, sanningen att säga, svalnat för länge sen i vårt land. Socialdemokratin är ingen upprorets subversiva rörelse. Inte som på August Palm och Axel Danielssons röda tid. Fackföreningarna har ofarliggjorts. 

Dödsstöten den lagstiftade, facket inlåsande, arbetsrätten på 1970-talet.

Saltsjöbadsandan, klassamarbetet, lever. Snarare än att vara systemets motståndare, är facket systemets gårdvar. 

Håller f-n på eventuellt uppstudsiga medlemmar som vägrar att gå i centralstyrets ledband. |2]

Parlamentarismen, den representativa demokratin, vad säga om den? Handen på hjärtat! Folkvälde? Nja, knappast. En politisk klass styr. Klass korrekt benämning? Ja. Partier med överordnade, gemensamma intressen oavsett partifärg. 

Sammanhållna och sina bärare berikande. 

Och som inte förväntar sig mer av oss valboskap än att vi släpar oss till röstlokalen vart fjärde år. 

För att legitimera toppstyret bortom folkligt inflytande. Kohandeln bakom stängd dörr. Svikandet av fagra vallöften. Bortslängt, härsket, valfläsk. 

Efter att ha gjort vår samhälleliga plikt, röstat, förväntas vi hålla oss i schack. Silent majority. Det sovande folket hette väl en bok skriven av en på offentliga medel väl bemedlad i samma politiska klass?

13 september val igen. Inte för mig. Jag stannar hemma. Fattas bara. Så sjuk blir jag aldrig, som förre fotbollsspelaren Brolin svarade på frågan om han läser böcker.

Jag får lust att skriva, men det kanske är att spänna bågen lite väl hårt: Sverige behöver inte fascismen. Det går så bra, ändå. Så länge folket förblir undersåtligt.

Kanske ler Engdahl förnöjt i sin himmel. Eller var han nu befinner sig.

[1] https://www.svd.se/a/8px1V2/recension-fascisten-per-engdahl-och-den-nysvenska-rorelsen-av-anders-sundelin Se också: https://www.lindelof.nu/fascisten-per-engdahl-och-den-nysvenska-rorelsen/ https://www.dn.se/arkiv/kultur/per-engdahl-forkroppsligade-nazihotet/
[2] I förra veckans nummer av Proletären begick jag en krönika om detta. Efter strejken på Tesla.

Dödens banalitet förutsätter livets

The Dakota (Wikipedia)

"Förruttnelse! hasta, o älskade Brud! Att bädda vårt ensliga läger!" Erik Johan Stagnelius

Death is what happens to you while you're busy making other plans. Jag omformulerar ett citat från John Lennon. Gör det helt sonika, utan att be om lov. Men vem skulle jag, i och för sig, adressera med ett bedjande om lov? Jag tror inte upphovsmannen skulle haft något att invända.

Ursprungligen, i original, ett citat från sista lp:n "Double Fantasy", där Yoko Ono i vanlig ordning ylar som ett skadeskjutet djur, som jag har använt många gånger i mina återkommande livsbetraktelser. 

Det är alltför lätt glömma att livet hela tiden pågår. Vad du än företar dig. Som pågick det bakom din rygg. Berett att illistigt snuva dig på det. Om du inte ser upp. Någon rast eller paus från livet är per definition inte möjlig. Eller fly för att söka skydd.

Liverpools store son, som bäst på soloplattorna efter Beatles enligt mitt förmenande, sköts till döds i december 1980 utanför Dakotahuset. Fyrtio år gammal. Den gudarna älskar dör ung. Ett uråldrigt grekiskt talesätt. 

Överslätande? Men, vad ska man säga? Till tröst? 

I samma sällskap som Lennon kan vi nämna Jim Morrison, Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Kurt Cobain, även Keith Moon från The Who. Inget dåligt gäng. Eller hur. 

Jag minns hur jag i slutet på 80-talet, vi bodde i Cambridge i Harvards Boston, men gav oss iväg med hyrbilen, Chevan, på en utflykt till The Big Apple, försökte smita in i det pompösa Dakotahuset mitt i New York. En uniformerad vakt bad mig artigt men bestämt att låta bli. 

Jag var ju nyfiken, ju. Ville insupa atmosfären. Lyssna efter ljud inifrån huset. Med alla sinnen på spänn. Nu, när jag äntligen hade chansen.

Det mytomspunna hus där Polanskis rysare "Rosemary´s Baby" spelades in. Julie Christie i huvudrollen. Utifrån betraktat en fantasieggande, dolsk byggnad. Ruvande på hemligheter. 

Sven Wollter dog i sviterna  av covid. När han, gammal och sårbar, oförsiktigt nog höll på och pendlade mellan fjällan i norr, jag tror Luleå, och Stockholm. Därigenom utsatte sig för en massa folk, potentiella smittbärare, i trånga utrymmen. I väntan på flyg. 

I ett radioprogram jag hörde för länge sen berättade han om sin före detta svärmor, Viveka Seldahls mor. Hennes sista replik i livet: - Nu tar jag mig en kopp kaffe och sen dör jag. Och det gjorde hon. 

That was all. 

Man lever, eller vad det skall kallas det vi gör efter att ha kastats ut från varma rum till kalla, som Lars Gustafsson skrev. Sen stämplar man ut och går hädan. Så är det bara. Som i mitt alltid lika passionsbefriade, alla Verket knäckande och själsdödande, Sandviken. 

Gör inget stort av det. Beställ smörgåstårta och nåt sött till kaffet. Efter begravningen. Håll masken. Alla ska vi dö. Lika naturligt som att knega, släcka livsdrömmar och hopp.

Vänta, nu. 

Inte kan vi förbereda oss, ställa in oss på det banala sättet för döden! Jag vägrar att köpa det. De där, vete sjutton hur benämna tossingarna, flummisarna, som dillar om att det hör till och är oundvikligt: vi lever och sen dör vi. Inte låter det övertygande i mina öron. 

Mer som att försöka lura sig själv. Är de miljöpartister? Förlåt. Jag hann inte hejda mig.

Under min sjukdomsperiod, utsatt för en mycket hård behandling, kände jag dödsångest två gånger. Inte fler. Tack, gode Gud, för det. Fasansfullt. Obeskrivligt. Dödens rike - omöjligt att fånga med ord. Mörkt som svartaste natt. Ordlöst. Bortom ordens fattigdom.

Därför, misstänker jag, just genom att döden är bortom ord, förutom kanske för den troende, omöjlig att föreställa sig: alla klichéer i dödsannonser och på gravstenar. Jag kan förstå dem som väljer att låta sin aska spridas bortom kyrkogårdar och deras anpassningsdiskurs. 

För att slippa undan. I en kategorisk mening försvinna.

Du går mot döden, vart du går. Inte sjutton kan man tänka så. När man fortfarande får vara vid liv. 

Så.

Bort begravningsklockornas dångande från Staffans kyrka på Brynäs som når mig ända hit på Holmen. Bort dåliga tal. Bort slitna klichéer. 

Death is what happens to you. Okay?

Sladdbarnet har ingen kvar att fråga

Montage: Knut Lindelöf

 

"No hell below us, above us only sky." John Lennon, Imagine

I går begav jag mig i Rulle, vår älskade, pålitliga kareta som driftsäker rullar på sitt sista leasing-år, till Österlövsta kyrka i Norduppland. På vägen dit passerar man en skylt som pekar mot Fagerviken. Jag associerar till Strindbergs novellsamling Fagervik och Skamsund.

Från Fagerviken by the sea härstammade den skamligt underskattade tungviktsboxaren Anders "Lillen" Eklund (1957-2010). Hånad av de okunniga så kallade "experterna". Men europamästare blev pugilisten i sin viktklass. Gör om det den som kan!

Skärplinge passeras. Snabbt åker man igenom, gasen i botten, olagligt struntande i alla påbjudna hastighetsbegränsningar. En sömnig håla. Där bodde astronomen och författaren Peter Nilsson (1937-1998). Han vilar på samma kyrkogård, Österlövsta, som mina farföräldrar. 

På de senares gravsten, som stått pall mot de många årens vindar och regn, kan utläsas: C.H. Ekstrands familjegrav.

Jag har inte lyckats lista ut var mer exakt mina farföräldrar, eller farfar ensam, bodde. På stenen anges Valnäs. Ingen aning om vart det ligger. Kanske härstammade de därifrån? Eller mantalsskrivna där? Nå, får vara vad det vill med det.

Vad vet jag? Att farmor Sofia, en skönhet med höga kindknotor på ett foto, födde tio barn. Ett dog vid födseln. Tre söner och sex flickor fick leva. Systrarna tjusiga, filmstjärneliknande. Farsan en kopia av Humphrey Bogart. 

Farmor gick bort drygt femtio år gammal. Undra på det. Nära jag skrev.

Länge undrade jag om farmor låg i samma grav som farfar. Det kunde en av de vänliga kyrkogårdsvaktmästarna, ombesörjer att kyrkogården alltid är exemplariskt välskött, upplysa mig om. Efter att ha knappat på datorn. Sofia och Carl Helmer Ekstrand delar grav.

Från farfar och hans bröder har jag ärvt min höjd över havet. Pappa var kort i rocken. Liksom hans två bröder. Nå, min morfar bör också få ett ord med i laget. Reslig. Liksom brorsan. Specialbeställda dojor. Rejäla apostlahästar. Jag nöjer mig med 46. En puttefnask i jämförelse.

Så befriande vackert när jag med Rulle gled genom Norduppland! Fridfullt. Pastoralt. Betande kor i öppet landskap. Somrigt och ljust. Vita molnformationer glidande över mig däruppe. Om det finns en himmel dit de döda skickas, var nånstans hittar man den? Hur får alla plats?

En pueril undran. Stryk den, jag ber.

Jag säger det igen. Efter ett mycket bra besök för några dar sen på Hjärtmottagningen på Gävle Sjukhus är min sinnesstämning en annan. Inte lika mörk. Milda maränger, jag mår bra. Verklighetens färger tycks mig med ens skarpare. Jag njuter av att få leva. Ett tag till.

Även om Gammeln, den surputten, inte håller med. 

Men jag mår inte bra av att inte ha någon att fråga om mina genealogiska rötter. Om nu blod är tjockare än vatten, som min mor alltid påstod. I polemik mot den då föga släktkära, odygdige sonen. Nu hajar han bättre. Sent skall syndarn vakna. Rötter är viktiga. Man kan inte leva rotlös.

Jag vet att familjen Ekstrand flyttade från Dannemora. Farfar jobbade som allt i allo på ett ålderdomshem, övergav gruvan om jag förstått det rätt. 

Undgick därigenom den död i silikos (stendammslunga) som drabbade en av hans bröder som jobbade kvar i gruvorterna. Du kvävs till döds. En djupt obehaglig död. 

Carl Helmer avled 1949, i samma vecka som jag föddes. En kommer, en går, så brukar det vara. Som om vi byter av varann. Ekvationen måste gå jämnt ut.

Det knepiga med att vara ett sladdbarn, sen själv bli gammal när alla andra gått hädan: vem ska jag fråga om mina föregångare? Det finns ingen. Fotoalbumen tiger som muren. Om än med skrattande, livfulla människor på de gulnade fotona. De förblir i en väsentlig mening oåtkomliga.

På hemvägen stannade jag till för att handla mat på Willys i Skutskär. Sveriges fulaste ort, enligt journalisten Åke Olsson. Lever han, förresten? Till Skutskär begav han väl sig bara en enda gång. Inte vågade han väl återkomma efter att ha dissat orten. Av självbevarelsedrift.

Jag fick hjälp med att plocka ut en sån där manick som man själv registrerar varor med av - ja, vem om inte Ing-Marie Persson. Hon med schimpanserna i Furuvik. Båda överens om att Furuvik numera borde vara en nöjespark enbart. Inga djur. 

Ett sympatiskt fruntimmer med skinn på näsan. 

Även publicerad på lindelof.nu 2026-08-24

Ring inte oss, vi ringer kanske dig

De handelsanställdas förbundstidning Handelsnytt har funnit att de kända varumärkena H&M, Lidl, Jysk och Hemtex enbart använder sig av deltidsanställningar. [1] 

Tydligen har ett nytt fenomen seglat in, med risk för att normaliseras och fästa som oproblematiskt: "behovsanställd".  Vad i jösse namn är det för något? Behovsanställd. 

Hur överensstämmer det med gällande (?) arbetsrätt? Vem avgör när ett behov föreligger? Överflödig fråga. Arbetsköparen, förstås. Om du behövs, anställs du på lösa timmar, eller vad? 

Helt utlämnad till godtycke och arbetsköparmakt. I konkurrens med andra löneslavar.

Jag vet att deltidsanställningar inte bara tillämpas av de ovan nämnda kedjorna. Genom att höra med informanter. Nämligen unga människor i de butiker och på de kaféer jag frekventerar. 

Vanligt, eller ganska vanligt, för att uttrycka det hovsamt, är att man erbjuds som mest en 80-procentig anställning. 

Resten av tiden, för att i bästa fall komma upp i hundra procent, förväntas man vara stand-by. Stäng för guds skull inte av mobilen! Inbilla dig inte att du har någon fritid eller är ledig. Tänk om arbetsköparen ringer och du inte är tillgänglig. 

Ring inte oss, vi ringer dig. Kanske. Håll därför ett öga på luren.

Visa din goda vilja i kombination med en positiv attityd. 

I en av mina lokala matbutiker, jag låter den förbli anonym, förefaller det mig hela tiden dyka upp nya ansikten i personalen. Går de på timmar, eller vad? Personalomsättningen verkar vara stor. Hur hinner man skolas in och bli en lämplig medarbetare? [2]

På gatorna noterar jag alla dem som ilar fram på sina fordon med stora förpackningar där bak och hemlevererar mat. Jag är osäker på deras anställningsvillkor. Men knappast något att stå efter. Misstänker jag. Ett jobb man tar i brist på bättre. Ett påhugg utan framtid.

Hur har facket agerat på denna nygamla arbetsmarknad? Har man gjort något överhuvudtaget? Eller bara sagt ja och amen? MBL-förhandlat? Kanske struntar man fullkomligt i alla löshästar. Fackets målgrupp är fast anställda med kollektivavtal. Business as usual. 

Kanske är de behovsanställda oorganiserade. En klass i sig. Men inte för sig. Enligt Marx begreppspar.

Och, hur ha råd att avlöna heltidsanställda ombudsmän på taskig, förlåt vulgaritet, lön?

Jag får, obehagligt nog för en gammal tradeunionist, för mig att det pågår en amerikanisering av den svenska arbetsmarknaden. Passar inte galoscherna, så. My way or highway. Att Sverige skulle utgöra ett undantag i den samtida, nyliberala rovdjurskapitalismen, glöm det.

Klockan vrids tillbaka till den tid jag hoppades för alltid skulle vara historisk. Anställningsotrygghet. Stå med mössan i hand. Inte kunna försörja sig. Kanske tvingas ha två kneg. Knipa och inte säga vad man tycker. 

Jag säger det igen, var finns facket? Lönearbetarnas sköld. Eller har jag missat något? 

Den socialdemokratiska arbetarrörelsen har fullt upp, har jag förstått, med att hjälpa till att gödsla krigsmakten med skattepengar. Men ber oss inför valet 13 september att "ta Sverige på allvar". Tillåt mig hånle.

[1] https://arbetet.se/2026/08/20/jamie-27-far-inga-arbetspass-katten-ger-mig-anledning-att-ga-upp-pa-morgonen/

[2] Begrepp som företagskultur, medarbetarskap och liknande torde vara out of date. Som det stod i fabrikerna förr: Du är väl en Stann-Anders, ingen Hopp-Jerka? Det var då, det. Jag använde dem själv när jag undervisade. Nu är idealet att vara en Hopp-Jerka. Flexibel och anställningsbar, skulle väl SAF, jag menar Svenskt Näringsliv, och dess apologeter säga.

NOTA BENE: Klippet från Arbetet 260820

Även publicerad på lindelof.nu 2026-08-21

Olof Lagercrantz - den otrogne erotomanen

Bokus

Jag har inte läst något av David Lagercrantz. Jag har i min fördomsfullhet haft för mig, rätt eller fel, att han är en lättviktig författare. I samma division som Alex Schulman. Barn till kändisar. Mycket gratis från början. Födda med en silversked i munnen.

Men så läste jag flera intervjuer med honom inför den kommande boken "Intränglingen" och mitt intresse vaknade.

Hans far Olof har jag läst. Och ganska mycket av dessutom. Men den officiella bilden av DN-höjdaren, i Mao-kostym, fick mig med ett sandviksuttryck alltid att tänka: Jollpetter. 

Jag skrev upp i min telefon, den styr mitt liv och jag kikar ofta i dess kalender, när "Intränglingen" skulle föreligga. Datumet för utgivning. Jag var beredd att köpa den. 

Men så tog jag paus under en av mina pliktpromenader, Knut Lindelöfs uttryck för att ge sig ut och promenera när man inte har lust, men samtidigt vet att man borde och måste, och smet in på Agnes Kulturhus.

Denna skimrande pärla i ett annars jämngrått Gefle. 

Jag fick för mig att jag skulle fråga en bibliotekarie om hur göra om man vill föreslå ett bokinköp. Det visade sig att den eftertraktade boken fanns att låna. Rask nedladdning i mobilen. Sjönk ned i en av de bekväma fåtöljerna med utsikt mot Gefle Kanal. Mitt eget namn på Gavleån.

För det är ingen å i mina ögon. Å konnoterar nästan rännil för mig. Något smalt. Eller det där vattendraget i Delblancs "Hedebyborna" som varje år måste rensas med hjälp av en flotte.

Jag avbryter läsandet, knallar hem efter en tur in i ICA för att handla mat, återupptar läsandet och läser ut boken. Pojken Lagercrantz skriver en enkel, lättillgänglig prosa. Man slukar snabbt "Intränglingen".

Det är inget vackert porträtt sonen delger oss av den i det offentliga Sverige en gång så uppburne fadern. Han ramlar ned från piedestalen. Om nu det privata skall ställas mot författarskapet. 

Upprinnelsen till boken är att en man dök upp som som påstod sig vara Olofs son. I samma veva bekänner plötsligt Olof för sin Martina att han haft en massa affärer under deras äktenskap, i smyg. 

Han skulle aldrig lättat på förlåten och avslöjat sin konstanta otrohet om inte "intränglingen" dykt upp. Denne får, utan att fatta det, spela katalysatorns roll i ett spirande äktenskapsdrama. 

Här får vi möta erotomanen, hans egen benämning, Olof Lagercrantz. Med brallorna nere. Svekfull. Ljugande. Ångerfull. Teatralisk. Patetisk. Vädjande om förlåtelse. Hotande med döden om han inte får fortsätta leva med Martina. Pinsam. För att säga det kort.

Martina lämnar inte Olof som låter henne förstå att han inte kan leva utan henne. Men någon förlåtelse får han inte. Fast han söker efter tecken på det. Att allt ska bli som vanligt igen. En pueril förhoppning från en vuxen man.

Hennes vredesutbrott, tallrikar som slängs, och den psykiskt pressande atmosfären i hemmet, föranleder honom att likna det som pågår vid Dantes helveteskrets. (Alltid knyta an till litteraturen! Lagercrantz yrkesskada.)

När Olof drabbats av en stroke, har skrivit sin sista bok (om Swedenborg), blir hon hans sjuksköterska. Och hon överlever honom med ett tiotal år.

Det visade sig sedermera att Olof inte var far till mannen. Sonen till den förres pianolärarinna. Inte pappa i biologisk mening. Men då var det för sent att vrida klockan tillbaka. Fortsätta ljuga.

Skammen är en tung börda att bära. Efter att ha gjort den som älskar en fruktansvärt illa. Svikit. Men "varför väcks vårt samvete först när vi avslöjas?" Citat ut boken. Som är tillägnad den Martina som David dyrkade. 

Till gaskammaren skickas inga oss likvärdiga

Bokus

 

"Främling, vad döljer du för mig." Carola Häggkvists stora hit

I SvD 2026-08-16 recenserade Jan Söderqvist François Ozons nya film som bygger på Albert Camus roman "Främlingen". [1] Filmen fokuserar, i bokens anda, på problematiken: Vem är egentligen en främling? Vad utmärker en främling? Den främmande. 

Söderqvist postulerar att bestämningen av vem som är en främling utgår ifrån att vi kan uppfatta ett mer eller mindre avgränsat vi. Och att den som inte är som vi följaktligen blir en främling. 

Camus skrev sin bok, utkom 1942, med referens till kolonialismen. Det av Frankrike koloniserade Algeriet. Där de infödda förklarades främlingar (sic) i ockupantens ögon. De var inte som vi, vita fransmän. Rasismen ett legitimerande vapen i ockupanternas händer.

Söderqvist är starkt kritisk mot proklamerandet av alla människors lika värde, vilket i praktiken betyder ingenting. De som är oss främmande anses ju i en åtskiljande mening inte vara som vi. Draget till sin spets inte lika mycket värda.

Hur annars förstå Förintelsen? Förintarna, väktarna i koncentrationslägerarkipelagen, måste intala sig att offren skulle behandlas som om de inte var som de. Betraktas som mindre värda, för att inte säga värdelösa. 

Till gaskamrarna skickar man inga likvärdiga. Utan undermänniskor - som förtjänar det. De som måste utplånas från jordens yta. Minns nazisternas propagandafilm "Der Ewige Jude". Judarna framställs som invasiva råttor. 

T4, eutanasiprojektet, vilade på föreställningen att mindervärdiga - handikappade, utvecklingsstörda och andra - måste elimineras. Den ariska rasen hållas ren från smuts.

För de "normalas" skull. Och, fantastiskt nog, de undermåligas egen. Nazisterna "hjälpte" dem genom att döda dem. I filmen "Josef Mengeles försvinnande" använder Dödsängeln från Auschwitz just ordet "hjälpte" om sitt selekterande på rampen.

För att lämna det traumatiska. 

Det slår mig att folk brukar säga att de väntar "främmande" när de väntar gäster. Även om gästerna är dem välbekanta sedan länge.

Och jag har hört att skälet till att vi tar i hand när vi hälsar, eller presenterar oss för varann, är för att visa att vi inte håller i ett vapen med handen. En gammal försäkran, i mötet med den hotfulle andre, från förmodern tid som stannat kvar. 

Sandvikendiskursen fick jag med den socialdemokratiskt spetsade modersmjölken. De finns de som inte är som vi (metallarbetarna, kollektivet). De konstiga. Annorlunda. Avvikande. De som det är "något fel på". Lär dig att känna igen dem.

Jag vill minnas att Jan Myrdal skrev om det en gång. Hur vanligt detta med främmandegörandet är, upprätthållandet av olikhet, ofta på beteendenivå. Alltid varit så. Gästrikar är inte som dalmasar. Stockholmare inte som skåningar. 

Smålänningar inte som värmlänningar. Geflebor inte som sandvikare. Det vet ju alla. Eller hur? Inget att utsätta för kritisk analys.

I Sandviken sa man förr om att bege sig till Gefle: åka in till stan. Underförstått signalerande något annat och främmande än den lilla staden i skuggan av Verket. Se upp, när du vistas i stan.

Olikheterna må vara föreställda, illusoriska, fabricerade. Men ändå. Vi blir inte kvitt dem.

Det sitter i ryggmärgen. Även min. 

Det främmande kom en masse in i vårt land i och med flyktingströmmarna 2015. De utomeuropeiska migranterna är inte som vi infödda. Andra sedvänjor. Andra tänkesätt. Kvinnorna beslöjade eller täckta. 

Men det betyder inte att vi måste låta det övergå i våldsam handling för att skydda vårt vi. Utan att vi därför hemfaller till att förfäkta det "mångkulturella samhället". Ett maktens påfund som påtvingas oss uppifrån. 

Det politikerna talar om som "integration" handlar väl om detta? Hur integrera dem som inte är som vi? Vill de det? Vill vi? 

Förresten tror jag att jag måste skaffa Richard Jomshofs bok "Kafir", om islam. Bilda mig en egen uppfattning om den. Inte lyssna på vad andra tycker. De andra.

[1]https://www.svd.se/a/gkrJRk/framlingen-biofilm-recension-kritikessa-av-jan-soderqvist

Sport Management? Glöm det!

Isstadion i Gefle. Facebook

De tre musketörerna. I kamp med väderkvarnar.

Tillsammans med den före detta framgångsrike hockeycoachen, OS-dekorerad, och mannen jag kallar Rönnskär, baserat på hans Bolidenbakgrund i Skellefteå, drog vi igång kursen Sport Management på högskolan i Gefle. 

Tanken var dels, att utmärkande för den samtida X-regionen är idrotten, på sidan om kulturen. Efter fabriksskorstenarnas svalnande. Så utbildningen torde vara regionsanpassad. En skräddarsydd utbildning i postindustriell tid. 

Dels ville vi erbjuda en utbildning att falla tillbaka på för den som inte kan bli proffs. Och leva på sin idrott. Det gäller i synnerhet hockeyspelarna. Ytterst få, visar statistiken, går samma väg till de stora pengarna, och ett hus på Guldkusten utanför Gefle, typ Bäckström och Silfverberg. 

Det var ett fåfängt försök, insåg jag efter en träff med unga Brynäsare uppe i Gavlerinken. Jag förstår det som att alla närvarande grabbar tyst tänkte: det gäller inte mig. Jag kommer att lyckas. 

De var inte mottagliga för vår information och retorik. Kroppspråket talande.

Vi for runt i regionen, Coachen och jag i hans bil. Dök upp i illaluktande omklädningsrum med våra overheadbilder. Till Edsbyn och bandylirarna. Sandviken och SIF:arna. Gefle IF:s spelare försökte vi locka att gå kursen. 

Intresset överlag måttligt. Om man säger så. Inget översvallande bemötande. Snarast tummen ned. Kanske var vi dåliga på att sälja in kursen?

Till kursstart, medialt högbevakad fast jag bett dem ligga lågt, hade vi förmått ett gäng stjärnor från Brynäs att slå sig ned i bänkarna. Ove Molin. Janne Larsson. Tommy Sjödin. Med flera. 

När de rörde sig i högskolans korridorer, på väg till cafeterian, väckte det uppmärksamhet bland övriga studenter. Vad är det som händer? Varför är de här? Om man kände till vilka de var. Förstås.

Sport Management var bra för högskolans image. Uppmärksammades även nationellt. Men kursen gavs blott två gånger. Sedan lades den ned. Jag kan inte förstå det på något annat sätt än att det var fel person som enligt ledningen drev den. Nämligen undertecknad. 

Ingen älsklingsgosse högst upp. Bråkstake.

En utbildning som passade regionen som hand i handske. Men icke. Lägg ned.

När jag noterar slocknade stjärnor på stan i Gefle. Molin eller Sjödin. Virvelvinden från Vuollerim. Länsman, målisen Dahllöf, bakom ratten på bussen till Grisslehamn. Då påminns jag om Sport Management. Vilken skitledning på högskolan! För att prata klarspråk.

När det erbjöds en kurs som denna. Ett gyllene tillfälle.

Varats olidliga lätthet

Albert Bonniers

 

Jag brukar, så fort jag hinner, referera till Peter Nolls bok "Den utmätta tiden". En av de viktigaste böcker jag läst. Hans uppmaning, hans budskap, till oss som får fortsätta leva är att på allvar inse att tiden faktiskt är utmätt. Inget man bara säger.

Det gäller att ta vara på den, göra den meningsfull. Slippa ångra att man inte gjorde det man borde ha gjort. Skjutit upp, fegat ur som det heter på modern svenska.

Jag minns, det är länge sen, när jag begav mig på min Monark upp till Länssjukhuset i Gefle för att ta ett sista farväl av Björn från Folkteatern i samma stad. Hans sal inredd med leksaker så att hans barn kunde vistas där. Omtänksamt från sjukhusets sida. Hemkänsla.

Björn kunde inte längre prata, vår kommunikation ordlös. Men våra blickar talade desto mer när jag böjde mig över honom där i sjukhussängen. Kärleken mellan oss. Och han som tyckte så illa om mig en gång. 

Tillsammans med Björn och några andra i stan kläcktes idén om NT, Nya Teatern. Det blev inget av med det. Trots entusiasm. Men jag tror det kunde blivit bra. 

En av idébärarna en ung, hyllad skådespelare på Folkteatern tackade nej till en filmroll som kunde gagnat hans karriär. Han var tänd på vår teateridé. Filmen kolliderade med våra planer.

I ilfart hojade jag till högskolan efter sjukhuset för en schemalagd föreläsning. Jag minns inte rubriken. Väntande studenter. Jag var sen. Kände:  nä, vi lägger ned. Jag berättade var jag varit. Sedan följde ett av de bästa passen i mitt undervisningsliv. 

Helt spontant. Inget man kan styra. Det bara sker. I en välsignad stund.

Alla i rummet tog, till skillnad från annars, bladet från munnen. Vittnade om sorg och död. Närståendes öden. Syskons självmord. Ingen blygdes. Ingen lade band på sig. Känslomässigt starkt. Atmosfären laddad.

I går, på väg hem från sjukhuset, stötte jag på D-A, tidigare producent på Folkteatern, arbetargrabb från Norrsundet. Jag tycker om att träffa och gnabbas med honom. Han har försonats med döden på ett sätt som jag inte förmår. Om detta pratade vi. 

Och om demonregissören, teatergeniet Peter Oskarson. En gång ringde han mig. Missnöjd med något jag skrivit om Folkteatern. 

Varats olidliga lätthet, skrev Milan Kundera om. Så långt vill jag inte sträcka mig. Men den lättnad jag kände i går efter friskförklaringen, nåja, jag tar i som vanligt, på Hjärtmottagningen på Gävle Sjukhus sitter kvar i dag. Jag är uppfylld av den. 

När jag gick till centralstationen i morse var det som om tillvaron fått skarpare kanter. 

Löven, husen, kanalen, skyltarna - ja, allt som sökte mina öppnade ögon. Jag brukar skylla mitt dåliga minne på att jag med Heideggers ord inte varit tillräckligt närvarande i mitt liv. Da sein, hans begrepp.

Men, denna dag. Jag lever inte. Nej, jag LEVER. Måtte känslan stanna kvar. Melankolin och vemodet hålla sig borta.

Anteckning om eftermiddagen

Wikipedia

Jag minns när jag hösten 1999, en varm och solig dag, trädens blad börjat skifta färg, gick genom området tillhörande Gävle Sjukhus. Nja, på den tiden hade det väl statusen länssjukhus. Till helsingarnas förtrytelse. De gav sig inte förrän statusen var sänkt. Och prefixet läns borta.

Aversionen mot residensstaden alltid stark. Lokalpatrioter är de hetlevrade norr om länsgränsen. Kosta vad det kosta vill. 

Jag rörde mig ned mot den frodiga Boulognerskogen. Jag kan aldrig räkna ut vad som tillhör Boulognerskogen respektive Stadsträdgården. Var gränsen mellan de båda går. Äh, spelar roll.

Min diagnos hade reviderats från lymfom till subtypen mantelcellslymfom. Jag väntade på en kallelse från Onkologen på Akademiska i Upsala. 

Jag hade nämligen fått veta att i och med diagnosrevideringen så skulle specialisterna i Upsala ta över. Det dröjde till november innan jag inställde mig på Ackis. Och behandlingen kunde påbörjas.

Känslan som infann sig när jag strosade på sjukhusområdet var att jag befann mig i ett mellanland. Jag tillhörde varken de levande eller de döda. En egendomlig känsla. Jag har beskrivit den i "Livbok". (1)

Jag var inställd, för att motverka prat och ryktesspridning, på att skriva om min sjukdom i Gefle Dagblad, där jag medverkade. Jag gjorde det också i två kolumner. Responsen närmast överväldigande. 

Det uttalade stödet från dem som läst, bekanta såväl som obekanta, värmde hjärtat.

Apropå hjärtat. 

I förmiddags strosade jag genom samma sjukhusområde efter att ha träffat en läkare på Hjärtmottagningen. Det efter att prover visat att det kunde föreligga nån vajsing med pumpen. Detta vitala organ.

Träffade en ung, förtroendeingivande, viktigt, kvinnlig läkare som väl förberedd tog emot mig. Läst in sig på mig. Studerat mina värden. EKG. Det såg bra ut, på det stora hela. Jag som gruvat mig. Hjärtat är ju en känslig manick. 

Det kan slå (sic) till närsomhelt. Och vandringen i jämmerdalen är över,

Men inte för mig! Känslan av lättnad smög sig på. Av fortsatt liv. "Livets starka smak" som en diktsamling av Stig Sjödin hette. 

I väntan på att tiden på Hjärtmottagningen skulle infalla kastade jag ett getöga på mina medpatienter vid entrén. Många äldre. Rullatorer. Rammade av livet. Graven inte långt borta. 

Mitt glukosvärde något högt. Men bara lite. Det innebär att jag om ett par veckor i Tversted invid Vesterhavet kan inmundiga den i hela Danmark berömda Tversted Super Isvaffel med flødebolle och guf. Samt min stora favorit: jødekage från Ingeborgs i Sindal. Landets bästa bageri. 

Om man inte med påse, helst kartong, förpackar läckerbiten, massor med smör och socker, ordentligt kletar den sig fast i bilsätet. Så som det skall vara! Då vet man att är den tillverkad enligt konstens alla regler. Kvalitetssäkring.

[1] https://www.bokus.com/bok/9789173745833/livbok?

Detta är den fjärde i serien Anteckningar. De tre första, aftonanteckningarna, hittar den intresserade på https://lekstrand.blogspot.com