Anteckning om aftonen, del 3

Gävle Sjukhus (Foto: Region Gävleborg)

Det närmar sig. Veckan går allt fortare. Utan att jag kan bromsa. På måndag morgon har jag tid på Hjärtmottagningen, Gävle Sjukhus. Det sjukhus där jag föddes. Och där min mor gick bort. Samma hus, om än på olika våningar. Cirkeln slöts. Livets slut mötte livets början.

Kvinnlig läkare väntar mig på måndag. För mig ett okänt namn. Jag hade hoppats på att någon av de sympatiska deltagarna på min kurs Läkare som ledare skulle jobba kvar. Men det var så länge sen den gick. 

Annars vet jag att de på mottagningen haft ett mycket gott rykte som hjärtfixare. Även nationellt. 

Det var i ett rutinmässigt blodprov man upptäckte att det inte stod rätt till med mitt hjärta. Remiss till en minst sagt otrevlig figur i Upsala. Höll till på det forna regemensområdet. Efter vägen ut till Ulleråker och Ultuna. 

Snacka om att skrämma upp folk! Likaså om att vara opsykologisk. Olämplig. Nu tar jag i. Men det finns skäl.

Om jag inte gjorde något åt mitt hjärta skulle det föreligga risk för stroke. Han fick mig att inbilla mig att en hjärnblödning låg nära. 

Jag kan inte påstå att jag är hypokondriker eller harhjärtad (sic). Jag genomgick våren 2000 en mycket hård och krävande behandling mot mitt mantelcellslymfom. Prognosen, ställd av specialister inom onkologi i Upsala, mörk, för att inte säga becksvart. 

Men jag klarade det. Utan att nånsin förlora hoppet. Även om kroppen tvingades ta emot mycket stryk.

Jag blev vad min livmedikus på Ackis, Hans, benämner en "långtidsöverlevare". Jag tycker inte om ordet. Finner det stigmatiserande. Jag kan inte låta bli att tänka koncentrationslägerfångar som överlevt. Mot alla odds. 

Nå, jag märker på mig själv att jag, trots allt, blivit ängsligare med åren. Fastnar med blicken i artiklar om människor som gått bort i hjärtslag, som man sa förr. En av dem Östen Warnerbring. Hittades av städerskorna påklädd i sitt hotellrum på Gran Canaria. 

Där han befann sig för att uppträda.

Det är det som skrämmer mig med hjärtat. Pang bom och så är du borta. Det är som att knalla omkring med en tickande bomb som man inte kan förutsäga när den exploderar. Jag vet, jag överdriver. Men jag är sån. Och alltför fantasifull för mitt eget bästa.

Bara att hålla tummarna att det skall gå bra på måndag. Eller hur göra? 

Inte känner jag mig bättre till mods av att kvällarna blivit mörkare. Solen sjunker för varje augustidag allt tidigare bortom Gavlerinken. Hösten tittar in genom rutan. Den vår de svaga kallar höst. Erik Axel Karlfeld. Count me in.

FOTNOT Detta är den tredje anteckningen om aftonen. De två tidigare finner man på https://lekstrand.blogspot.com

TIPS I "Livbok" skriver jag om min sjukdom, behandlingen och tiden efter utskrivning: https://www.bokus.com/bok/9789173745833/livbok?