Det var grejer, det, du Hellström!

Bild: Dagens Nyheter

Håkan Hellström har konserterat i min hemstad Gefle. I de klassiska Gasklockorna. Inför en storpublik på 10 000. Det förklarar den folkvandring jag kunde bevittna från min lägenhet på Holmen. När jag råkade titta ut i en kort paus från min läsning av Richard Swartz.

Jag njuter. En gudabenådad stilist, herr Swartz. Till skillnad från en viss göteborgare. Jag återkommer till det. Som krångelakademikerna brukar säga när de, auditoriet svårt tålamodsprövande, föreläser.

På Facebook är många konsertbesökare lyriska. Lovorden haglar. Dristar man sig till att, som undertecknad, inte okritiskt applådera och jama med i den hänförda kören, väcker det ilsket anstöt. Man stör den goda stämningen. 

Likt en onykter sanningssägare på en personalfest. Knip igen!

Det är säkert. Jag lovar. Jag har verkligen försökt att lyssna på Hellström. Ingående studerat hans texter. Sett filmen som bygger på hans liv. Tror den hette, som en av hans produkter, "Gråt inte för mig, Göteborg". En rent kommersiell spekulation. Utan konstnärligt värde.

Jag säger inte som salig Lasse Berghagen ryktas ha sagt när Hellström skulle medverka i "Allsång på Skansen". Att han sjunger konstigt. Jag skulle snarare säga att han har ingen röst. 

Texterna är undermåliga. Dålig svenska. Högstadienivå. Kanske därför många unga flickor avgudar honom. Jag har konstaterat det på nära håll. Morfar som jag faktiskt är.

Jag funderar. Kan det vara Lill-Babssyndromet som är förhärskande? Grabben kunde vara grannpojken. Han är som vi. Ingen som sticker ut. Det kunde varit jag. Som det tyst tänktes i folkdjupen när Lill-Babs gjorde succé. 

En "musikkritiker" på GD, man kunde misstänka han jobbar på Hellströms produktionsbolag, påstår att vi som inte förstår oss på Hellström är "tråkiga". Därmed slår han ett bottenrekord som anmälare. Av barmhärtighet låter jag jeppen förbli anonym.

Varsågod. Bara att avfärda Skriftställaren som sur och gammal. Eller avundsjuk. En svensk synd. Det ändrar dock inte min uppfattning. 

Göteborg... Det är för mig, på musikens front, Nationalteatern. Totta Näslunds pipa. Det, du Hellström. Det var grejer, det! Av en helt annan kaliber. 

Avslutar med en anekdot. 

När jag sökte Tottas, det är han på bilden om nån okunnig hellströmbeundrare undrar, grav på Västra kyrkogården i Götet. Och frågade en anställd på samma kyrkogård om gravens belägenhet, framgick att hon aldrig hört talas om Totta. 

Hon letade fram hans grav med hjälp av en app på mobilen. Utan att visa minsta tecken på skam.