Det räcker inte längre att vara radikalfeminist

Foto:  Nikita Teryoshin (Beskuret)

Alice Schwarzer, som 1971 startade tidskriften Emma (utgående ifrån det tyska ordet Emanzipation) med enbart kvinnliga medarbetare, har i likhet med Paul och Ringo från Beatles samt grabbarna i Stones hunnit bli åttioplus. 

Länge var hon uppburen som radikalfeminist. I samma klass, nästan, som de Beauvoir och andra internationella storfräsare. En ikon. Ett aktat namn som nämndes med respekt. En förebild.

Men enligt en intressant intervju i dagens SvD [1], som jag klämmer till pulverkaffe och pressad citron (burr), har vinden nu vänt. Hon är nedknuffad från piedestalen. Kritiseras för att vara transfob. Det demonstreras mot henne. När hon presenterar en ny bok buas det högljutt i salen. 

Jag säger då det. Så går det när du vägrar att läsa av, eller struntar i, att tycka politiskt korrekt. Följa strömmen.

Störa offentliga möten var de bra på i Tyskland redan på Hitler och Goebbels tid. Kanske dags att börja bränna Schwarzers böcker?

Nu, när en, jag kan inte skriva "man" utan att riskera att hudflängas, enkelt juridiskt kan byta kön så öppnas det för bestämda konsekvenser. Könsbytare från man till kvinna kan kräva att få boxas mot kvinnliga motståndare. Eller sitta i kvinnofängelse. Med lagen på sin sida.

En nynazist i Tyskland, som flera gånger dömts för politiskt klandervärda uttalanden, uppträder i mustasch och kvinnokläder. 

Jag försöker förstå de unga, jag lovar. Även om om jag inte personligen känner någon. Jag vet av egen erfarenhet att tonåren kan vara svåra. Och du kan få för dig, inte att du som det heter hos Obstfelder är född på fel klot, utan i fel kropp. 

Men varför krävs könsbyte? Hormonbehandlingar? Pubertetsinbromsning? Kanske kirurgi? Varför inte någon vettig vuxen att prata med? 

Tonåren går över. Ett som är säkert. Så sakta i backarna. Även om det är kämpigt.

Jag skräms av åsiktsklimatet i Tyskland och som Schwarzer vittnar om. Samma sak i Sverige. Om inte etter värre. 

Vem skadas av det? Ja, inte hjälper det tonåringar som kämpar med sin identitet. Utan bidrar till olyckliga följder för den enskilda individen. 

När ett byte "tillbaka" inte är möjligt. Den fysiska kroppen har sina begränsningar. Bortom alla ideologiska föreställningar om könet som blott en "social konstruktion".

Schwarzer, bosatt i det Köln som jag längtar återse, ger sig inte. Tack för det. Anför goda argument för sin inopportuna ståndpunkt. 

Två namn nämns i intervjun: journalisten och debattören Kajsa Ekis Ekman, samt författaren J K Rowling. De är naturligtvis inte ensamma om sitt "transfobiska" ställningstagande. Men systrar och bröder som tycker likadant kniper. Säkrast så.

Och detta kallar vi demokrati? Med åsikts- och yttrandefrihet? Nja.

[1] https://www.svd.se/a/2pmxor/alice-schwarzer-nu-kallas-jag-transfob