In the early morning rain (söndagsfunderingar medan regnet faller)

Foto: Region Västernorrland

Jag läser om skådespelaren Örjan Ramberg att han, sjuttioåtta år gammal, avslutade sina dagar på Ersta Hospice. Var det inte där Cornelis, blev inte äldre än femtio, också gjorde det? 

Eftersom jag har en olycklig tendens att göra en Lars Gustafsson, fara med påståenden som förtjänar att kontrolleras, AI:ar jag för säkerhets skull. Cornelis dog på Södersjukhuset. Kopplingen till Ersta handlar om kulturevenemang av något slag.

En gång kände jag en kvinna som var chef, heter det så, kanske föreståndare, för ett hospice i Sundsvall. (Fotot ovan.) Efter att ha läst min Livbok, där jag bland annat skriver om min sjukdomstid, bjöd hon in mig för ett studiebesök. 

Det handlade nog mest om att hon ville att mina fördomar om ett dödens trista väntrum skulle komma på skam. Besöket blev aldrig av. Och numera är hon väl pensionerad.

Kan man tala om ett genetiskt pass? I det står hur länge man får leva. Mitt pass bär på arvet från nära och kära som inte blev så där hiskeligt gamla. Sjuttiofyra/sjuttiofem en kritisk gräns. Med avvikelser uppåt, ännu mer nedåt. Den gränsen har jag passerat. 

Nu lever jag på bonustid. Intalar jag mig. 

Ordet övertid vägrar jag använda. Det låter bara nedslående. Signalerar att den normala livstiden är förbi.

Här på Holmen finns ett hospice. Där slutade Brynäsmålvakten, spelevinken William Löfqvist sina dagar för tio år sedan. I en cancertyp man trodde inte kunde drabba män.

På samma hospice en granne i trappuppgången, gynekolog i sin krafts dagar. Innan han hamnade på hospice försvann han in i demensdimmor.

I huset, där hospicet ligger, fanns M som jag länge hade en stimulerande mejlkontakt med. Hon besatt ett intellektuellt öppet sinne. Läste mig i Gefle Dagblad när jag fortfarande medverkade där, kommenterade med mig för mig stor behållning. 

Inte särskilt gammal drabbades hon av av en stroke med allvarliga konsekvenser för rörligheten. 

Ensamstående, kunde inte bo kvar hemma. Det renderade ett boende tillsammans med åldrade som erfordrade vård och tillsyn.

Hon sände mig foton på sig själv som ung. En vacker globetrotter. En skarp böna som säkert män föll som käglor för.

Jag har inte hört av henne på länge. Jag stryker förbi huset ibland, när jag promenerar runt Holmen, pliktpromenerar som vännen Knut i Upsala säger, knallar för hälsans skull även om det tar emot, undrar över henne. Förmodar att hon inte finns längre här bland oss. 

Ibland blir jag nyfiken på mitt genetiska pass. Men jag har inte tillgång till det. I avsaknad av det, kan jag bara än en gång citera uppmaningen på Sara Lidmans gravsten: Lev!

Lägger till: sluta upp med att vara en så förbannad dysterkvist! Annars på min gravsten: här vilar en dysterkvist.

PS. Jag har aldrig tyckt om regn. Även om vatten behövs. Regnet fungerar melankoliförstärkande på mig. Och melankolisk är jag redan så det räcker.