Varats olidliga lätthet

Albert Bonniers

 

Jag brukar, så fort jag hinner, referera till Peter Nolls bok "Den utmätta tiden". En av de viktigaste böcker jag läst. Hans uppmaning, hans budskap, till oss som får fortsätta leva är att på allvar inse att tiden faktiskt är utmätt. Inget man bara säger.

Det gäller att ta vara på den, göra den meningsfull. Slippa ångra att man inte gjorde det man borde ha gjort. Skjutit upp, fegat ur som det heter på modern svenska.

Jag minns, det är länge sen, när jag begav mig på min Monark upp till Länssjukhuset i Gefle för att ta ett sista farväl av Björn från Folkteatern i samma stad. Hans sal inredd med leksaker så att hans barn kunde vistas där. Omtänksamt från sjukhusets sida. Hemkänsla.

Björn kunde inte längre prata, vår kommunikation ordlös. Men våra blickar talade desto mer när jag böjde mig över honom där i sjukhussängen. Kärleken mellan oss. Och han som tyckte så illa om mig en gång. 

Tillsammans med Björn och några andra i stan kläcktes idén om NT, Nya Teatern. Det blev inget av med det. Trots entusiasm. Men jag tror det kunde blivit bra. 

En av idébärarna en ung, hyllad skådespelare på Folkteatern tackade nej till en filmroll som kunde gagnat hans karriär. Han var tänd på vår teateridé. Filmen kolliderade med våra planer.

I ilfart hojade jag till högskolan efter sjukhuset för en schemalagd föreläsning. Jag minns inte rubriken. Väntande studenter. Jag var sen. Kände:  nä, vi lägger ned. Jag berättade var jag varit. Sedan följde ett av de bästa passen i mitt undervisningsliv. 

Helt spontant. Inget man kan styra. Det bara sker. I en välsignad stund.

Alla i rummet tog, till skillnad från annars, bladet från munnen. Vittnade om sorg och död. Närståendes öden. Syskons självmord. Ingen blygdes. Ingen lade band på sig. Känslomässigt starkt. Atmosfären laddad.

I går, på väg hem från sjukhuset, stötte jag på D-A, tidigare producent på Folkteatern, arbetargrabb från Norrsundet. Jag tycker om att träffa och gnabbas med honom. Han har försonats med döden på ett sätt som jag inte förmår. Om detta pratade vi. 

Och om demonregissören, teatergeniet Peter Oskarson. En gång ringde han mig. Missnöjd med något jag skrivit om Folkteatern. 

Varats olidliga lätthet, skrev Milan Kundera om. Så långt vill jag inte sträcka mig. Men den lättnad jag kände i går efter friskförklaringen, nåja, jag tar i som vanligt, på Hjärtmottagningen på Gävle Sjukhus sitter kvar i dag. Jag är uppfylld av den. 

När jag gick till centralstationen i morse var det som om tillvaron fått skarpare kanter. 

Löven, husen, kanalen, skyltarna - ja, allt som sökte mina öppnade ögon. Jag brukar skylla mitt dåliga minne på att jag med Heideggers ord inte varit tillräckligt närvarande i mitt liv. Da sein, hans begrepp.

Men, denna dag. Jag lever inte. Nej, jag LEVER. Måtte känslan stanna kvar. Melankolin och vemodet hålla sig borta.