Låt oss låtsas - ett tag till!

Bild: Adlibris

Richard Swartz bok "Ostron i Prag" (2022) utspelar sig på 1970-talet. I en tröstlös huvudstad där allting saknas. Bristen är total. Men där alla - apparattjiks såväl som spårvagnsförare - låtsas som att det inte är så. Systemet vilar på ett indifferensens låtsasspel. 

Jag läser boken nästan som en pikaresk. Nja, kanske snarare en antihjältes osentimentala redogörelse för sitt dagliga, grådaskiga liv med idel motgångar och tillkortakommanden. Kontexten är realsocialismens. 

Det i dubbel mening hopplösa, politiska systemet. En konsekvens av Europas uppdelning efter andra världskriget. Öster om Churchills "järnridå" de realsocialistiska länderna.

Minns att 1968 har varit och är glömt. Alexander Dubček hårdhänt berövats sin idé: Socialism med ett mänskligt ansikte. Ryssarnas intåg för att krossa det från början utsiktslösa försöket. 

Jag glömmer att, som vanligt och tvångsmässigt neurotiskt, titta på armbandsuret, jdras med in i tristessen, ramlar handlöst in i boken, gör författaren sällskap på stadens gator, in på måttligt städade bodegor, strosar med honom utmed Moldau. 

Swartz är en utmärkt stilist. Inlevelseskicklig. Det vardagliga, trista och till synes oföränderliga fångar han på pricken. 

Det ständiga öldrickandet. Från morgon till kväll. Det goda ölet påstås vara rena mirakelmedicinen. Bra mot allt. Ordineras av läkare. 

Berusningen som kollektiv flykt och hälsokur på en och samma gång.

Jag frågar mig när forne systemkritikern Václav Havel, nedbrytande fängelsevistelse bakom sig, skall komma in i handlingen och utses till en jämförelsevis mycket ovanlig president. 

Som till palatset, där en gång nazislaktaren Reynhard "Mannen med järnhjärta" (Hitlers benämning) Heydrich härskade, bjöd in Frank Zappa, Mothers of Invention, som gäst. Även Stones tror jag.

Havel läste jag. Jämte DDR:s Fuchs och andra av regimerna avskydda.

När jag handledde Ulla, som sedermera utsågs till professor på Handels i Göteborg, sökte vi namn på hennes uppsats om dissidenter. Jag föreslog "Det omöjliga utanförskapet". Och så blev det. Titeln skulle fyndigt spegla dubbelhet. Be mig inte utveckla hur. Jag har glömt.

Så tänker jag: Är det inte samma låtsasspel som pågår i mitt förment demokratiska Sverige? Politiker som låtsas att de har styr på vad som sker. Medborgare, förlåt undersåtar skall det vara, som låter bluffisarna hållas. Låtsasspelet fortgår. Och snart ett val som inget ändrar.

Medan krig rasar i världen. Framtidslöshet och uppgivenhet färgar alltfler undersåtars medvetande. Borde skriva "medvetslöshet". För inte är vi medborgerligt medvetna så det stör. 

En viktig skillnad mellan 70-talets Prag och samtidens Svedala: ölpriset. Billigt som attan ölet i det första fallet. Dyrt som attan i Sverige. 

Swartz är en favorit. Som han kan skriva, den mannen! 

Häromdagen gick hans hustru Slavenka Drakulic bort. Och jag undrar hur han har det.  

Jag skyndar mig att låna hans "Loppmarknad" (2023), med löftet att den skall utspelas i älsklingsstaden Wien, den upplevelsemässigt outtömliga staden som du aldrig blir färdig med. 

Laddar ned den innan tomtarna på stadsbibblan i Gefle ännu en gång får för sig att jag lånat för mycket. Och måste ge mig till tåls. De låtsas som att kvoteringen, begränsningen av antalet lån, är okej. Rena Prag i Swartz bok. 

Spelet kan fortsätta. Dance makabre.