En blåbärsbakelse och en Karlsson, tack!

Bild: Bokus

Norberg är för mig är först och främst Elsa Anderssons Konditori. Ett snickarglädjens hus mitt i byn. Där brukar vi mellanlanda efter utflykt till Skultuna. För kaffe och de läckraste bakverk som går att uppbringa i detta avlånga land. 

Märkligt nog lyckades de, efter den stora skogsbranden, den största i modern tid, bygga upp konditoriet igen. Det ser exakt likadant ut som förr! Jag kan i varje fall inte upptäcka någon skillnad jämfört med det hus som föröddes av den röde hanen. Styvt gjort.

Men Elsa Andersson lyser med sin frånvaro. 

Norberg är också Arne Andersson, teaterkonstnären. Jag förknippar honom främst med Spelet om Norbergsstrejken. Föreställningen såg jag en gång, för en herrans massa år sen, tillsammans med ett gäng från Upsala. 

De jobbade på Ulleråker. Stormavdelningen. Så länge sen. Minns att vi åkte chartrad buss genom det landskap som Lars Gustafsson besjöng. 

Kuriöst nog träffade vi på Arne för några år sen under seminariet om den vanartige Jan Myrdal på ABF-huset i Stockholm. Min livskamrat till honom: - Det var då fasligt vad du är lik Arne Andersson! En replik i klass med den redan nämnde Lars Gustafsson. 

En gång tilltalade han, den tankspridde och förströdde Herr G, Claes Hylinger på samma vis. Någon, kanske Hylinger själv, har förnekat att det ägde rum. Vad gör det i så fall? En god historia är alltid en god historia. Fråga inte efter sanningshalt, lärde oss Truman Capote.

Vi, Brukets barnbarn, som jag kallar oss, blir aldrig fri från vår uppväxt i brukssamhället. Jag har lämnat Sandviken. Men Sandviken har aldrig lämnat mig. Så brukar jag presentera mig.

Detsamma gäller för Sven Olov Karlsson. Uppvuxen i Norberg. Bor där inte längre. Men kan inte kapa förtöjningarna. Han har Norberg i blodet. Norberg lämnar honom inte. 

I sin nya bok Travers (2026), när ögonen faller på titeln tänker jag genast en sån där lyftkran som hanterar rör nere i Verket, men det är det inte frågan om, låter han ett antal personer komma till tals. Alla med koppling till Norberg. Han intervjuar dem. Ett imponerande antal. .

Och som han redovisar det han samlat in! Hur han har redigerat sitt digra material har jag inte kläm på. Ofta tänker jag att han måste ha transskriberat. Direkt från band till text. Avhuggna meningar. Talspråk. Svordomar. Men klart han har redigerat. Det ser bara inte så ut. Skickligt.

Ojämn högerkant. Som poesi. Hur skall man beteckna denna framställningsform? Vad säger de akademiska litteraturvetarna? Nu fick de lärda något att bita i! 

En recension jag läste av Karlssons bok upptogs av just svårigheten att genrebeteckna. Typiskt hänga upp sig på dylikt. Göra ett problem av det. Nå, pytt med det.

När min livskamrat, även känd som Reseledaren, skrev om husmoderssemestrar, med Vadtorp i Helsingland som exempel, tilltalades jag av hur hon subjektgjorde arbetarklasskvinnorna. Hon gjorde inte som medelklassfeministerna, använde dem. 

Samma känsla jag när jag läser Karlsson. De intervjuade subjektgörs. De lösgör sig ur kollektivet. Men berättar om det. Och om Norberg. Deras utsagor är kontextbundna. Där fick den gamle upsaliensaren till det!

Åh, vad jag känner igen mig! I verklighetsbeskrivningarna. Arbetarklassidiomet. Från Sandviken. Jag tror faktiskt att man har större behållning av boken som ett Brukets barnbarn. 

En kvinna fångar på pricken, när hon yttrar sig om det lilla samhället, kollektivismen och hur ingen faller under radarn, läget: - Man vet inte om det är skitprat eller omsorg. Kan det sägas bättre?

En blomma till förlaget som vågar ge ut boken i denna form. Inte som rapportböckerna en gång i tiden. Sture Källbergs från Våsterås. Jan Myrdals från en kinesisk by.

Kanske vill ABF i Norberg ha ett ord med i laget vad gäller att sprida boken? Använda den i studiecirklar.

Elsa Anderssons borde köpa in ett antal och lägga fram på borden för gästerna. Eller sälja över disk. - Jag ska be att få en bläbärsbakelse och en Karlsson, tack!