Andra bestämmer vem jag är

Bild: Karneval förlag

 

Jag reagerar igenkännande på ett citat från Sartre i Sten Anderssons bok Det flytande jaget (Karneval 2026): "Det är andra människor som är min ålderdom." Sartre upplever sig inte som gammal, när han formulerar denna insikt. Inte i och med sig själv. Vad än prästbetyget påstår.

Det är de andra, som han ofta återkommer till i sina böcker, ett centralt tema hos honom, som uppfattar honom som gammal. Med sin blick talar de om för honom att han är det. Objektgör honom.

Det stämmer på pricken i ålderismens Sverige. Ett land där man inte bör bli gammal. Om ni förstår vad jag menar. Kulturen är, med ett förrädiskt ord, ungdomlig.  "Vid trettiofem är man ett skämt." Sjöng, vill jag minnas, Hasse och Tage.

Stämmer Sartres ord på mig? Sjuttiosju vårar i oktober. Nja. Nog kan jag känna mig gammal. I ensamt majestät. Framförallt om jag tittar mig i spegeln.  

Och icke minst om morgonen, när Gammeln, som de sa i Sandviken, kliver upp ur sängen tillsammans med mig. Stela leder hans signum. Ett ovälkommet, dagligt sällskap.

Om detta skriver Andersson, det utgör hans bärande tanke: att vi inte själva suveränt äger bilden av oss.

Jag förstår med ens varför kvinnor undviker speglar. Eller som en distingerad, engelsk gentleman, med de grå tinningarnas charm, rådde mig på Alicantes flygplats en gång när jag kved om min ålder: - Gör som jag. Raka dig utan spegel! 

Jag blir glad när Sten Anderssons bok dyker upp i min brevlåda. Jag minns honom som kompis med Gert Nilson på Bokförlaget Korpen. På det gränslösa, i ordets bästa bemärkelse, förlaget passade Andersson som hand i handske. 

På samma förlag fanns en annan fritänkare, Johan Asplund. Frisinnet tar Andersson med sig till förlaget Karneval.

I dessa tider, när KBT och en ytlig människouppfattning, baserad på vårt beteende och inget annat, är diskursivt förhärskande, så är det en lisa att hos Andersson finna ett försvar för psykoanalysen och existentialismen. Jag lyfter på kepsen för denna insats.

Människan tillåts vara människa. Med all sin komplexitet. Och gåtfullhet. Ett pågående äventyr, om man så vill. En främmande kontinent att försöka upptäcka. Samma metaforik var väl Freud inne på. 

Men inte människa på egen hand. Vi är sociala varelser, blir till i relationer. Från att vi föds. Anderssons socialpsykologiska tillhörighet är inte att ta miste på. Klart att Ervin Goffman dyker upp i boken.

Det flytande jaget kan tjäna som en pedagogisk introduktion till psykoanalytisk och existentialistisk teori. Om man inte redan är det, blir man bekant med namn som Jacques Lacan och Melanie Klein. Även den omstridde Wilhelm Reich. 

Till och med filosofen Martin Heidegger. Av de politiskt korrekta avfärdad som nazist.

Och en av mina husgudar: antipsykiatern Ronald Laing. Hans bok The Divided Self är min bibel. 

Andersson väljer, utan ideologiska förbehåll, dem som tjänar hans framställning. Sympatiskt. Intellektuellt hederligt.

Varför inte använda Det flytande jaget som kursbok på universitetet och i folkbildning (om sådan fortfarande finns)? Lättillgänglig. Enkelt om det svåra, formulerar sig Andersson. Inte akademiskt och snårigt. 

Ecce homo!