Den mur som inte stod i hundra år

Fotomontage: Knut Lindelöf

13 augusti 1961. Berlinmurens födelsedatum. Ett taggtrådskrönt byggnadsverk som delade huvudstaden Berlin på mitten. Skar rakt igenom bostadskvarter och människors invanda liv. 

Det statsbärande partiet i DDR, SED, benämnde officiellt muren "den antifascistiska skyddsvallen". Utifrån föreställningen att det realsocialistiska systemet måste fredas från ett militärt markangrepp i imperialisternas regi, eller en stor migration från Västberlin.

I det senare fallet gick dock strömmarna åt andra hållet. Människor, som efter de allierades gränsdragning vid förhandlingsbordet hamnat på Tysklands östra sida efter krigsslutet 1945, flydde. [1]

I en sådan omfattning att idén om en mur föddes hos Walter Ulbricht och de styrande. Hur annars förmå de flyende att stanna kvar? Till saken hör en inte försumbar brain drain. Välutbildade sökte sig västerut.

I den populära filmen "Good Bye, Lenin!" försöker de anhöriga genom olika tricks att inbilla en kvinnlig, lojal DDR-tjänare att människor i stor omfattning flyr från väst till öst. För vad, måste man fråga sig.

Vore jag propagandistisk antikommunist, vilket jag inte är, skulle jag peka på det som det schablonmässigt brukar pekas på: Brist på varor. Grå vardagstristess i illa underhållna, prefabricerade hyreslängor. Verklighetsfrämmande retorik. 

Obligatoriskt deltagande i 1 maj-tåg under röda fanor. Tio års väntan på en Trabant. [2]

Men den materiella bristen måste ändå vägas mot det som enligt mig som fritänkare är värre: ofriheten. Ständig risk att rapporteras till Stasi för "republikfientlighet" av  "inofficiella medarbetare" som dolde sig i ens närhet, eventuellt en familjemedlem. 

När arkiven öppnades röjdes chockerande hemligheter om hur Stasi infiltrerat dem man trott man kunde lita på. 

Greps man under ett av myndigheterna icke godkänt försök att ta sig till Västberlin straffades man som "republikflykting". 

I filmen "De andras liv" - som rönt invändningar från gamla DDR:are mot att en Stasi-officer i Ulrich Mühes gestalt framställs alltför positivt - skildras minutiös avlyssning och utfärdade yrkesförbud för samhällskritiska konstnärer.

Nå, yrkesförbud kunde ju per definition inte finnas under socialismen. Hette det. Ideologi slog verklighet. En samhällsordningen på sikt underminerande villfarelse. 

Interiörer från Stasi-fängelset i Hohenschönhausen i Berlin bjuds det på i samma film. Jag deltog för flera år sedan i en flera timmar lång guidad rundvandring där (guidens föräldrar hade suttit i fängelset). 

Jag hade tillfälle att se Jürgen Fuchs och Rudolf Bahros celler. Båda har jag läst. Ingen av dem, som jag uppfattade dem, någon antisocialist. Varför inte en öppen diskussion istället för inlåsning?

Tjocka, ogenomskinliga fönster som inte tillät att du kunde se ut. Klaustrofobisk känsla i hermetiskt tillslutna celler. 

Den internerade hämtades till förhör vilken tid på dygnet som helst. Syftet var att fången skulle desorienteras, tappa det mentala fotfästet.

Apropå dem regimen misshagliga. Jag brukar passera visdiktaren Wolf Biermanns förfallna hus i Östberlin och titta upp mot lägenhetens fönster. 

Inget vittnar om att han, den oppositionelle och därför berövad sitt medborgarskap, en gång bodde där. Nog förtjänar han en minnesplatta.

Erich Honecker deklarerade att muren skulle stå i hundra år. Muren är sedan decennier borta. Men det nationella såret den rev upp är inte läkt.

Fortfarande talas det om "ossisar" och "wessisar". Som vore det två olika människoslag. Innanför samma landsgräns. 

[1] Det behöver nämnas att Josef Stalin, vars Sovjet betalade den högsta kostnaden i form av människoliv vid krossandet av nazisterna, inte var särskilt förtjust i idén om ett DDR. Hellre ett neutralt, demilitariserat Tyskland.

|2] Den ensidiga bilden förtjänar nyanseras: Ingen arbetslöshet. Låga hyror. Jämställdhet. Kulturella satsningar. Anti-materialistiska värderingar. Det fanns de, bland dem HVA-chefen  Markus Wolf, som trodde att DDR skulle kunna demokratiseras och överleva. Så blev det inte, utan återförening eller "Anschluß" som det heter i öst. Utförsäljning av folkegendom. Rovgiriga kapitalister stod på kö.

Även publicerad på lindelof.nu 260813