1 maj i Sandviken var länge en högtidsdag. Det kan man se på fotografier på människor i finkläder. För så skulle det vara. Och många var de som gick i tåget, det ringlade sig fram genom stan, anfört av blåsorkester.
Det var, fortfarande, arbetarrörelsens stora dag. Den betydde något, det var viktigt att demonstrera.
Och borde vara det, kanske ännu mer i dessa tider, när demokratin hotas och krig rasar runt om i världen. Inget av det som vunnits genom kamp står skrivet i sten.
För min mor, uppvuxen på Bruket och aktiv i den socialdemokratiska kvinnoklubben, var det en självklarhet att gå med i tåget, så länge benen var.
Det känns nästan löjeväckande när Magdalena Andersson och de andra välbeställda topparna denna dag demonstrerar och klämmer i med Internationalen om hur rovdjur på vårt blod sig mätta. Det betyder ju ingenting, snarare rena hånet.
Aldrig har ojämlikheten varit så stor som idag, aldrig har vi haft så många miljardärer. ”Ökad jämlikhet?” Jo, jag tackar jag.
Jag minns 1 maj i Upsala, när vi rödskägg samlades på Vaksala torg under Röd Front. Jag brukade ha med mig mina barn, den yngsta i vagn. Förmodligen mutade jag telningarna med glass och godis.
Jag kommer särskilt i håg en gång, när vi i den svenska stödkommittén för Solidarnosc fattade ett beslut om att gå i socialdemokraternas tåg. Anledningen var väl att exponeringen skulle bli starkare.
Det var bara det, att utbrytarna från VPK fattat samma beslut, att gå med S. Och de inom APK, som de kallade sig, stödde Jaruzelskij och hans kumpaner; ansåg att Solidarnosc stod på kontrarevolutionens sida.
Det kändes minst sagt konstigt att gå i samma tåg som de stalinistiska utbrytarna. Alldeles bakom mig gick en av de mest hängivna, kollega på Sociologen.
Länge sedan jag demonstrerade på 1 maj. Jag noterar i Proletären att Kommunisterna, ärrarna sade vi förr, arrangerar demonstrationer runt om i landet. De håller ut, in i det sista. Arbetarklassen, som de retoriskt vurmar för, har de förlorat till SD.
Vad som återstår är de sista entusiasterna, förenade i en ökenvandring. Liksom Magdalena Andersson brister de ut i Internationalen. Den kan de.
FOTNOT Hannes Sköld skrev om den slitna kavajen som på första maj byter skepnad.
Foto: Arbetarbladet
Även publicerad på lindelof.nu 1 maj 2026
