Barnmorskeri i East End

Bild: Adlibris

Ända sen 1800-talet har nunnor, som i kärlek till Jesus vigt sitt liv åt honom och avlagt fattigdomslöfte, verkat som barnmorskor i det numera gentrifierade East End i London. 

Poplar, där barnmorskorna i tv-serien "Barnmorskan i East End" (bygger på Jennifer Worths självbiografiska böcker) hjälper kvinnor att förlösas och klara modersrollen under besvärliga omständigheter, har jag letat upp på Google Maps.

Dagens Poplar ser inte alls ut som i serien. Penningen styr. Som överallt annars. Med förödande konsekvenser för det sociala livet.

Nu har fjortonde säsongen kommit av barnmorskeserien (åtta avsnitt på SVT Play). Efter att ha betat av de första tretton säsongerna, kastar vi oss förväntansfulla, ordentligt laddade med smågodis inom räckhåll, över denna. 

Det är svårt att låta bli att titta på de professionella och i alla lägen lugna barnmorskorna när man väl har börjat. Man måste strängt uppmana sig själv att stänga av.

Lätt att glömma det kritiska ögat. Trots att man är gammal tradeunionist.

Det torde inte ha stört kommungubbarna att nunnorna inte krävde några anständiga löner. Nå, det förekommer även "sekulariserade" barnmorskor i serien. Men vad med reglerade arbetstider och OBA? Kanske moderaternas våta dröm om ett svenskt arbetsliv som detta.

Det var väl därför Reinfeldt tyckte vi skulle "öppna våra hjärtan" och släppa in massor med klent utbildade migranter från utomeuropeiska länder? Med lönedämpande effekter på arbetsmarknaden. Facket ställt offside. Den fula baktanken redovisade moderaten förstås inte.

En, kanske inte bara hon, av barnmorskorna sitter fast i tankefiguren att yrket är ett kall. Och hon är inte glad när kollektivet kräver högre lön. Barnmorskorna börjar att organisera sig. Ställa befogade krav.

Jag minns sjuksköterskor från när jag bodde i Upsala, extraknäckte inom vården, fångna i samma bakåtsträvande tankefigur. Omöjliga att resonera vettigt med. Arbetsköparen till glädje.

Nå, pytt med mina kritiska synpunkter på en rakt igenom utomordentlig, fiktiv story. Reseledaren och jag njuter av serien och idel välbekanta ansikten. Och jag njuter av att få resa tillbaka till en tid när kollektivism och solidaritet rådde. 

Man hjälpte varann. Höll ihop. Arrangerade festivaler. Ryckte ut när det behövdes. En för alla, alla för en. 

Jo då. Social kontroll fanns. Som på Bruket i Sandviken. Därigenom lämnades ingen till sig själv. Inte som i dagens Sverige. Med alltfler ensamma och övergivna. Hänvisade till anonymitet och bortglömdhet. 

Inte ovanligt att människor ligger döda i månader bakom dörr som ingen knackat på. Ett land i utförsbacke. Kulturellt och civilisatoriskt.

Men fasen vad de nuppade i fattigdomens londonkvarter! Gratisnöje. Det hade behövts en Elise Ottesen-Jensen i East End. 

Arbetarklasskvinnorna är starka. Männen saknar karaktär och flyr till puben så fort de hinner. Bortsett från puben känns också det igen från mormor och morfars Sandviken. 

De blev med mamma året efter att mormor fyllt sjutton. Hade det funnits en Elise Ottesen-Jensen bland brukskåkarna hade jag inte denna soliga augustidag suttit och filat på denna krönika. Och morfar hade fått förverkliga sin dröm. Emigrera till Amerika. Slippa Grottekvarnen.