Olof Lagercrantz - den otrogne erotomanen

Bokus

Jag har inte läst något av David Lagercrantz. Jag har i min fördomsfullhet haft för mig, rätt eller fel, att han är en lättviktig författare. I samma division som Alex Schulman. Barn till kändisar. Mycket gratis från början. Födda med en silversked i munnen.

Men så läste jag flera intervjuer med honom inför den kommande boken "Intränglingen" och mitt intresse vaknade.

Hans far Olof har jag läst. Och ganska mycket av dessutom. Men den officiella bilden av DN-höjdaren, i Mao-kostym, fick mig med ett sandviksuttryck alltid att tänka: Jollpetter. 

Jag skrev upp i min telefon, den styr mitt liv och jag kikar ofta i dess kalender, när "Intränglingen" skulle föreligga. Datumet för utgivning. Jag var beredd att köpa den. 

Men så tog jag paus under en av mina pliktpromenader, Knut Lindelöfs uttryck för att ge sig ut och promenera när man inte har lust, men samtidigt vet att man borde och måste, och smet in på Agnes Kulturhus.

Denna skimrande pärla i ett annars jämngrått Gefle. 

Jag fick för mig att jag skulle fråga en bibliotekarie om hur göra om man vill föreslå ett bokinköp. Det visade sig att den eftertraktade boken fanns att låna. Rask nedladdning i mobilen. Sjönk ned i en av de bekväma fåtöljerna med utsikt mot Gefle Kanal. Mitt eget namn på Gavleån.

För det är ingen å i mina ögon. Å konnoterar nästan rännil för mig. Något smalt. Eller det där vattendraget i Delblancs "Hedebyborna" som varje år måste rensas med hjälp av en flotte.

Jag avbryter läsandet, knallar hem efter en tur in i ICA för att handla mat, återupptar läsandet och läser ut boken. Pojken Lagercrantz skriver en enkel, lättillgänglig prosa. Man slukar snabbt "Intränglingen".

Det är inget vackert porträtt sonen delger oss av den i det offentliga Sverige en gång så uppburne fadern. Han ramlar ned från piedestalen. Om nu det privata skall ställas mot författarskapet. 

Upprinnelsen till boken är att en man dök upp som som påstod sig vara Olofs son. I samma veva bekänner plötsligt Olof för sin Martina att han haft en massa affärer under deras äktenskap, i smyg. 

Han skulle aldrig lättat på förlåten och avslöjat sin konstanta otrohet om inte "intränglingen" dykt upp. Denne får, utan att fatta det, spela katalysatorns roll i ett spirande äktenskapsdrama. 

Här får vi möta erotomanen, hans egen benämning, Olof Lagercrantz. Med brallorna nere. Svekfull. Ljugande. Ångerfull. Teatralisk. Patetisk. Vädjande om förlåtelse. Hotande med döden om han inte får fortsätta leva med Martina. Pinsam. För att säga det kort.

Martina lämnar inte Olof som låter henne förstå att han inte kan leva utan henne. Men någon förlåtelse får han inte. Fast han söker efter tecken på det. Att allt ska bli som vanligt igen. En pueril förhoppning från en vuxen man.

Hennes vredesutbrott, tallrikar som slängs, och den psykiskt pressande atmosfären i hemmet, föranleder honom att likna det som pågår vid Dantes helveteskrets. (Alltid knyta an till litteraturen! Lagercrantz yrkesskada.)

När Olof drabbats av en stroke, har skrivit sin sista bok (om Swedenborg), blir hon hans sjuksköterska. Och hon överlever honom med ett tiotal år.

Det visade sig sedermera att Olof inte var far till mannen. Sonen till den förres pianolärarinna. Inte pappa i biologisk mening. Men då var det för sent att vrida klockan tillbaka. Fortsätta ljuga.

Skammen är en tung börda att bära. Efter att ha gjort den som älskar en fruktansvärt illa. Svikit. Men "varför väcks vårt samvete först när vi avslöjas?" Citat ut boken. Som är tillägnad den Martina som David dyrkade.