Ring inte oss, vi ringer kanske dig

De handelsanställdas förbundstidning Handelsnytt har funnit att de kända varumärkena H&M, Lidl, Jysk och Hemtex enbart använder sig av deltidsanställningar. [1] 

Tydligen har ett nytt fenomen seglat in, med risk för att normaliseras och fästa som oproblematiskt: "behovsanställd".  Vad i jösse namn är det för något? Behovsanställd. 

Hur överensstämmer det med gällande (?) arbetsrätt? Vem avgör när ett behov föreligger? Överflödig fråga. Arbetsköparen, förstås. Om du behövs, anställs du på lösa timmar, eller vad? 

Helt utlämnad till godtycke och arbetsköparmakt. I konkurrens med andra löneslavar.

Jag vet att deltidsanställningar inte bara tillämpas av de ovan nämnda kedjorna. Genom att höra med informanter. Nämligen unga människor i de butiker och på de kaféer jag frekventerar. 

Vanligt, eller ganska vanligt, för att uttrycka det hovsamt, är att man erbjuds som mest en 80-procentig anställning. 

Resten av tiden, för att i bästa fall komma upp i hundra procent, förväntas man vara stand-by. Stäng för guds skull inte av mobilen! Inbilla dig inte att du har någon fritid eller är ledig. Tänk om arbetsköparen ringer och du inte är tillgänglig. 

Ring inte oss, vi ringer dig. Kanske. Håll därför ett öga på luren.

Visa din goda vilja i kombination med en positiv attityd. 

I en av mina lokala matbutiker, jag låter den förbli anonym, förefaller det mig hela tiden dyka upp nya ansikten i personalen. Går de på timmar, eller vad? Personalomsättningen verkar vara stor. Hur hinner man skolas in och bli en lämplig medarbetare? [2]

På gatorna noterar jag alla dem som ilar fram på sina fordon med stora förpackningar där bak och hemlevererar mat. Jag är osäker på deras anställningsvillkor. Men knappast något att stå efter. Misstänker jag. Ett jobb man tar i brist på bättre. Ett påhugg utan framtid.

Hur har facket agerat på denna nygamla arbetsmarknad? Har man gjort något överhuvudtaget? Eller bara sagt ja och amen? MBL-förhandlat? Kanske struntar man fullkomligt i alla löshästar. Fackets målgrupp är fast anställda med kollektivavtal. Business as usual. 

Kanske är de behovsanställda oorganiserade. En klass i sig. Men inte för sig. Enligt Marx begreppspar.

Och, hur ha råd att avlöna heltidsanställda ombudsmän på taskig, förlåt vulgaritet, lön?

Jag får, obehagligt nog för en gammal tradeunionist, för mig att det pågår en amerikanisering av den svenska arbetsmarknaden. Passar inte galoscherna, så. My way or highway. Att Sverige skulle utgöra ett undantag i den samtida, nyliberala rovdjurskapitalismen, glöm det.

Klockan vrids tillbaka till den tid jag hoppades för alltid skulle vara historisk. Anställningsotrygghet. Stå med mössan i hand. Inte kunna försörja sig. Kanske tvingas ha två kneg. Knipa och inte säga vad man tycker. 

Jag säger det igen, var finns facket? Lönearbetarnas sköld. Eller har jag missat något? 

Den socialdemokratiska arbetarrörelsen har fullt upp, har jag förstått, med att hjälpa till att gödsla krigsmakten med skattepengar. Men ber oss inför valet 13 september att "ta Sverige på allvar". Tillåt mig hånle.

[1] https://arbetet.se/2026/08/20/jamie-27-far-inga-arbetspass-katten-ger-mig-anledning-att-ga-upp-pa-morgonen/

[2] Begrepp som företagskultur, medarbetarskap och liknande torde vara out of date. Som det stod i fabrikerna förr: Du är väl en Stann-Anders, ingen Hopp-Jerka? Det var då, det. Jag använde dem själv när jag undervisade. Nu är idealet att vara en Hopp-Jerka. Flexibel och anställningsbar, skulle väl SAF, jag menar Svenskt Näringsliv, och dess apologeter säga.

NOTA BENE: Klippet från Arbetet 260820