torsdag 19 november 2026

En bild säger inte mer än tusen ord

Foto: Svenska Dagbladet

 






Fotot ovan togs den 16 september 1966 i en rättegångssal i Frankfurt av Main. Män prydligt iförda kostym och slips. Vilka är dessa män som radar upp sig inför skranket? Vad har de gjort som påkallar tingsförhandling? Uniformerad bevakning?

Fotot lämnar inte i sig något svar. En bild säger således inte mer än tusen ord. Vad än det gamla talesättet hävdar.

En ledtråd är att konstnären dramatikern och flyktingen undan nazisterna, Peter Weiss, skrev en pjäs, Rannsakningen, som byggde på protokollen från samma händelse i Frankfurt am Main. Den estetiskt medvetne modernisten Weiss lade inget till. 

Dokumenten var starka nog, utan att dramaturgiskt behöva förstärkas. 

Pjäsen uppfördes på Dramaten 1966, i regi av Ingmar Bergman. Scenograf Peter Weiss dåvarande partner Gunilla Palmstierna-Weiss.  Återuppfördes på Orionteatern 2016, i regi av Weiss dotter Nadja. I samarbete med Dramaten. 

På ett annat foto försöker samma män dölja sina ansikten bakom allt de råkade ha till hands. Alldenstund närgångna fotografer smyger sig på. Vad hade de prydliga männen att dölja? Vad hade de på sitt samvete?

Männen på bilden är före detta lägerpersonal i Auschwitz som plågat och avlivat fångar. Ingen av de sadistiska plågoandarna döms till döden, dödsstraffets avskaffande i Tyskland omöjliggjorde detta. 

Inte heller alla döms till livstidsstraff för sina grymma förbrytelser. Mig obekant exakt hur många. 

Däremot tror jag att ingen enda av dem som dömdes till livstids fängelse satt av hela straffet, utan det kortades av. Hälsoskäl kunde alltid åberopas. Amnesti för att slippa förlängning av ärendet. Med åtföljande massmedial uppmärksamhet. Även internationellt. 

Regimen i Västtyskland, i färd med att förverkliga det "tyska undret" och samarbeta med USA under antikommunismens ledstjärna, ville dra ett streck över det som varit. Lägga locket på. 

Högt upp i statsadministrationen, till och med nära förbundskanslern, satt övervintrande nazister. Som om inget hänt. 

Övervintringen och den påbjudna, nationella tystnaden bakomliggande orsaker till sextiotalets studentrevolt och uppkomsten av RAF (Röda Armé Fraktionen).

Känner man inte till bakgrunden tiger fotot.

En gång var jag bekant med en kvinna som klippte film åt idel regissörskändisar i vårt land. Hon visade mig ett släktfoto i sin ägo. Alla avbildade ser lyckliga och glada ut. Rena idyllen. Blott en fasad. Kvinnan var förtrogen med deras levnadsöden. Ingen var i själva verket nöjd med sitt liv. 

Mer än en begick självmord efter att bilden togs.

Utan ord tiger våra bilder. Även de historien dokumenterande. Som på bödlarna i Frankfurt am Main.

FOTNOT Se gärna på SVT Play serien som på tyska bär namnet Deutsches Haus och handlar om Frankfurträttegångarna: https://www.svtplay.se/tyska-huset.

Även på lindelof.nu 2026 11 19 



onsdag 18 november 2026

S får skörda det man sått

SVT Nyheter















Jaha, så har det hänt. Moderaterna är större än socialdemokraterna, enligt den senaste opinionsmätningen från Novus. Presenterad i TV i morse.

Socialdemokraternas valstrategi, att låta Magdalena Andersson agera förtroendeingivande frontalfigur visade sig vara ett missdrag. Ännu mer, och som en följd av detta, att inte driva någon egen politisk linje. 

S är S, lita på det. Det underförstådda budskapet från partiledningen som verkar glömt all markkontakt.

Person framför politik. Inte prata politik och skiljelinjer. Förutom att markera mot SD. Och "informera" V om att några statsrådsposter blir det inte. Men vi förväntar oss att ni stödjer oss. Annars blir det högerregering med stöd av högerextremister. Det vill ni väl ändå inte?
 

Kanske det gick i England, med Järnladyn, Margaret Thatcher som de konservativas ansikte. Men inte i Sverige.


Och inte har det blivit bättre av fumligheten vid det utdragna regeringsbildandet, demonstrerander av den totala bristen på ledarskap. Magdalena Andersson har gjort sig osynlig i offentligheten, istället kohandlat bakom stängda dörrar. Glöm väljarna!


Pinsamt hårda utfall mot V, från Stranshäll och andra, som kanske äntligen rycker undan dörrmattan för S. 


Det gamla talesättet förtjänar att dammas av: Man får skörda det man sått.


Med vetskap om den starka lojaliteten inom det toppstyrda S torde ändå Magdalena Andersson inte behöva bekymra sig om sin position. 


Först publicerad i något annorlunda version på 8 dagar 2026 11 18

Så gör man bara inte

Riksbanken - Wikipedia













Hög riksbankschef åkte på lyxresa inför upphandling. Enligt Dagens Eko. Det borde stått: lät sig bjudas på lyxresa. Det åtföljdes inte av någon polisanmälan eller anmälan till Riksenheten mot korruption. Endast avstängning från att medverka vid samma upphandling. 


Skyddandet av en korrupt höjdare? Du kliar min rygg, jag din? 


Samma chefs agerande är inte unikt. Det förefaller, utan att jag kan anföra siffror som bevis på det, som om fifflandet har blivit alltmer utbrett. Det tycks pågå en demoralisering, en urholkning i praktiken av vad som kan anses vara rätt och fel. 

Man bör fråga sig varför, utan att kunna lämna ett enkelt svar. Eftersom det hotar samhällsbegreppet. Som förutsätter att alla bidrar till att upprätthålla den konstruktion vi benämner samhället. 


Vi garanterar ju på heder och samvete att vi gör rätt när vi inkomstdeklarerar. Betyder det ingenting?


Som kristen undrar jag om förfallet, för att uttrycka det drastiskt, kan ha att göra med sekulariseringen, tio Guds bud gäller inte längre. 

Husförhörens tid är sen länge förbi.  En moralisk nivellering breder ut sig, kan han eller hon så kan jag. Kommer jag bara undan, så.


Det verkar som om skammen ersatt skulden som drivkraft. Den förra är social till sin natur, inte den senare. Ertappas en politiker eller direktör med fingrarna i syltburken kan man alltid be om ursäkt eller "pudla", ett uttryck som sedan länge är i svang. Men någon skuld känner man inte. 


Bara att skaka av sig eventuella fördömanden och kritik. Och gå vidare.


Jag har, kanske med åldern, blivit allt mer cynisk. Men jag har slutat tro att man via lagstiftning kan komma åt människors felhandlingar. Vi har redan lagar att beivra dylika med. Men människor struntar i och gör sitt bästa för att kringgå dem. 


Bottnande i att det här med att ha ett samvete, det är antikverat och borta. Att land skall med lag byggas, som det förr hette, är satt ut spel.


Min mor brukade varna mig för att ”nalla”. Det börjar med en synål och slutar med en silversked. Om vissa beteenden hette det att "så gör man bara inte". Inget att diskutera. Man vet det utan att behöva orda om det. 


Styrande för det brukssamhälle där hon växte upp. Med ett osynligt, bevakande öga.


Det förutsätter ett fungerande överjag i samhället, gemensamma värderingar och delade övertygelser som respekteras. Inte ett moralrelativiserande, höll på att skriva konsekvensneutralt, samhälle. 


Utan medborgare, utrustade med ett samvete som utan förbehåll dikterar vad som är rätt och fel, står lagstiftningen sig slätt. Hur finmaskig den än är. Den reduceras till blott och bart ett hinder, inget att respektera och försvara.


Det samvetslösa samhället skyndar på utvecklingen mot den iskalla polarnatt som sociologen Max Weber förutspådde. När den instrumentella rationaliteten kvävt alla känslor om rätt och fel. 

Jag fryser redan.

tisdag 17 november 2026

Minnesregissör

Konsum på Barrsätragatan















Efter att min äldsta vän, i mer än ett halvt sekel kände vi varann och hade kontakt från och till, Conny tidigare i år gick bort är det som att jag ständigt dras i tankarna tillbaka till det Sandviken ett par mil västerut där jag har mina rötter. 

Jag väljer att skriva "i tankarna", eftersom det skarpa minne, till synes bortom tankebearbetning, som Conny besatt inte alls förärats mig. 

Snarare är mitt minne fragmentariskt, existerande bortom min kontroll och uppoppande närsomhelst, det kan förefalla mig autonomt. Tankarna ligger på ett högre medvetandeplan. Om nu att minnas och att tänka kan särskiljas. Vilket inte alls är självklart.

"Nyckfullt", skulle någon kunna säga om mitt minne. "Bedrägligt", någon annan Men det är väl nästan per definition utmärkande för minnet som mänsklig funktion? Fantasi och önsketänkande tar över. Alldenstund vi minns det vi vill minnas - förtränger bryskt annat. 

Vi är såtillvida vårt eget minnes regissör, nära jag skrev domptör. Osökt associerar jag till Ingmar Bergmans kalkonfilm Smultronstället. Där huvudpersonen, i Victor Sjöströms gestalt, iscensätter sitt eget minne. Bergman lånar friskt symbolik från Buñuel och andra storheter.

I Konsumbutiken på bilden ovan (jag minns, där ser man, den som mycket större), utmed Barrsätragatan i Sandviken, jobbade min mamma, obekant för mig hur länge. I samma butik stod en ung, alltid glad och snäll, jänta med ett förnamn som börjar på D. 

En åldrad D stötte vi ihop med inne på ICA i Sandviken för ett tag sen. ICA är och var konkurrent till Konsum, av princip handlade aldrig min mor där. 

Det var Konsum, hennes mormor var en av initiativtagarna i Sandviken till startandet av ett arbetarklassen gagnande inköpsalternativ till skuldsättning i bruksbod, och inget annat som gällde. 

Förutom sista åren av mammas liv när benen inte längre bar. ICA låg närmare bostaden än Konsum, det avgjorde saken. På Smedsgatan 7B fanns ingen hiss, mamma bodde högst upp och måste kånka på kassarna uppför många trappor.

Vi har träffat D en gång tidigare, då ett glatt återseende med igenkänningskramar. Men denna gång kände hon inte igen mig. Blicken skräckfylld när jag närmade mig henne mellan gondolerna. Som om en buse var på ingång.

Det hjälpte inte att jag presenterade mig med namn och allt, påminde om att vi känt varann ända sen Konsumtiden. Hon kände inte igen mig längre, jag var en främling. Vårt delvis gemensamma förflutna var som bortsopat. Svårt att ta till mig. Inte samma D.

Demens och senilitet skrämmer mig. Du går förlorad, traskar vilset omkring i dimmornas värld. Conny, jämnårig med mig och skulle snart haft födelsedag, slapp uppleva det. Cancern hann före. 

Så pass skrämmande är hotet att jag inte kan låta bli att ofta släppa in det i medvetandet.
Samtidigt snabbt slå bort det faktumet att även jag skulle kunna hamna där, varför inte. Liksom flera vänner och släktingar.

Jag är med i en grupp på Facebook som regelbundet publicerar foton, väldigt ofta staden hedrande för att inte säga förskönande, på det Sandviken som en gång var. Jag reagerar på att min morfar föddes 1890. När vissa foton tas är han redan en medelålders man. 

Långt tills att storken mot slutet av 1940-talet skall glida in över Bruket med mig. Vådan av att vara ett sladdbarn, så många hinner gå bort innan jag hunnit fråga dem en massa saker jag skulle vilja veta mer om. Så blir det inte nu. Case closed. 

Nära Konsumbutiken, nästan granne med den, bodde mormor och morfar, rörsliparen. Mormor, denna ängel nedsänd till jorden av en barmhärtig Gud, brukade passa mig när mamma jobbade. Liksom bångstyriga hunden Sussi. 

Mormor gick bort 1959. Jag hade inte hunnit fylla tio. Så förfärligt många år sen. Kan inte låta bli att minnas det. Som inpräntat och orubbligt, bortom regi.

måndag 16 november 2026

Kanske borde jag inte lyft på kepsen för Biermann

Wikipedia










Igår fyllde trubaduren och dissidenten Wolf Biermann 90 år. Biermann, som när kalla kriget och antikommunismen satte dagordningen, valde att flytta från väst till Tysklands bättre hälft, som han sa. 

Varje gång jag är i Berlin passerar jag det alltmer förfallna hus på Chaussestraße, där han bodde. Ett par stenkast från Bertolt Brechts sista bostad. Brecht ligger begravd på den angränsande kyrkogården.


Jag lyfte på kepsen för födelsedagsbarnet, men skulle ha tvekat om jag känt till att Biermann försvarade Natos terrorbombningar av Belgrad under Balkankrigen. Jag visste det inte. Men det gjorde Stefan Lindgren.


I de östra delarna av Tyskland skördar AfD stora framgångar i val och opinionsmätningar. Det bortförklaras av de politiska tyckarna med att ostalgi råder. Att människor i nostalgins förblindande sken längtar det DDR som var men som tyckarna anser aldrig fanns.


Nu sitter vi med facit i hand och vet vad som hände efter murens fall och DDR:s upphörande. 


Människorna i öst fick det sämre i väsentliga avseenden. Konstigt vore det om de inte reagerade. De som bodde i den bättre halvan av Tyskland.

Kepsen av för alla som protesterar! Och inte bara finner sig, som svenska folket när regeringsombildningsfarsen fortsätter.


Först publicerad på 8 dagar 2026 11 16

Vårt behov av kompensation

Sigmund Freud - Wikipedia
















Psykoanalysen avvisas som teori och metod av beteendeorienterade terapeuter. I vissa psykolog- och terapi-utbildningar är den i princip förbjuden. Av för mig obegripliga skäl.

Jag var en gång kollega och vän med en psykolog som reste ragg bara han hörde ordet "psykoanalys", tjänade multum på att som konsult syssla med ämnet konflikthantering inom arbetslivet. Tillika sålde hans böcker i samma ämne, i stora och ständigt nya upplagor. 

Arbetslivet, de ofrivilliga mötenas skådeplats, är en krutdurk, om du inte redan visste det, du beträder minerad mark. Inte konstigt att vuxenmobbning är ett vanligt förekommande fenomen. Och kollisioner vid icke kompatibel personkemi. 

Fritt fram för kollegan och vännen att skära guld med täljknivar.

Nationellt uppmärksammad blev han när han "botade" homosexuella genom att låta dem titta på pornografiska filmer. När upphetsning uppstod, skickade han på dem en elektrisk stöt. I syfte att korrigera och ställa tillrätta, normalisera genom heteronormativ anpassningsteknik.

Kan människosynen bli mer torftig? Tilläggas kan att elchocker fortfarande används inom den slutna psykvården. Barbariets diskurs är förhärskande. Ständigt tänjande på sina gränser, nu senast med neuropsykiatrins segertåg som inte ens lämnar små barn ifred. 

I mig har psykoanalysen en tillskyndare, jag har till och med försökt att förena den med organisationsteori i boken "Själens revolt. Människan i organisationen".  Bland inspiratörerna fanns, förutom Freud, Rollo May och Paul Moxnes, naturligtvis och alltid också Ronald Laing.

Jag utgick från premissen att när vi kliver in i en organisation, i ett yrkesliv, hänger vi inte först av oss våra personligheter.  Det omedvetna följer med och skuggar vårt agerande. Ofta överraskande oss.

Hur förstå människan utan att beakta att hon har ett omedvetet, dit hon förträngt stora delar av sina upplevelser? Förutsatt att vi vill förstå henne. 

Jag blir mer och mer övertygad om att kompenserandet och strävan att tillfredsställa kompensationsbehovet är en mycket viktigt drivkraft. Det gäller allt från förälskelser till att plåga andra, som nazisterna i Tredje riket.

Men inget vi, om vi blir någorlunda på klara med det, öppet skulle tillstå. Förälskelsens vackra ord täcker över vad det egentligen handlar om. Rasbiologi och undermänniskoföreställningar gömmer och legitimerar det systematiska plågandets utövande.

Det är svårt att tillstå kompensationsbehovet, som att erkänna något fult. Vad är det vi, var och en av oss, försöker att kompensera, vilken brist skall det handskas med? Det blir som att livet och det vi företar oss egentligen handlar om något annat. 

Vår självförståelse får sig en törn, vi är mindre tjusiga än som vi vill framstå.

Kanske vi här har en psykologiserande nyckel till aversionen mot psykoanalysen hos terapeuter. De förtjänar sitt levebröd på att förvägra sig själva och dem de möter en djupare självkännedom. Ta bara alla som sysslar med KBT, beteendemanipulation på ytans nivå. 

Självinsikt är inte utan smärtor, att våga putsa fram en ärlig spegelbild. Helst vill vi slippa undan. Det är jag den förste att tillstå.

Lästips: Sigmund Freud, "Vardagslivets psykopatologi" (Adlibris 2006)

söndag 15 november 2026

Studiebesök Västbanken, Lifvendahl!

Foto: Hufvudstadsbladet















I SvD 261115 anmäler ledarskribenten Tove Lifvendahl en bok av "terrorforskaren" Magnus Norell om Hamas. 


Lifvendahl tillhör de massmediala propagandister i Sverige som aldrig försitter en chans att stämpla Hamas som skoningslösa  terrorister, ute efter att utplåna Israel.


I samma andetag försvinner Israel som kolonialstat, byggd på etnisk nationalism, de illegala bosättningarna, den förhärskande rasistiska synen på araber, man säger araber och inte palestinier, behandlar dem som undermänniskor.


Sex veckor, i två omgångar, vistades jag i Ramallah på det Västbanken som Israel talar om som Judéen och Samarien. För att gästföreläsa vid Birzeit University. 


Det var omskakande att inifrån uppleva Israels järngrepp över Västbanken. 


Sympatierna för Hamas är starka på Västbanken. Undra på det. Men det är inte enbart militanta Hamas som väcker sympati. 


Även Hamas insatser på det sociala området väcker sympatier hos den förtryckta befolkningen. 


Hamas är betydligt mer än den terrororganisation som Lifvendahl fördömer.


Jag legitimerar inte det Hamas gjorde den 7 oktober 2023. Men det vore lämpligt om Lifvendahl gjorde en studieresa till Västbanken. 


För att nyansera de demoniserande hotbilder hon sprider omkring sig på ledarplats. 


Men antagligen vill hon inte veta.


Inlägget även publicerat på 8 dagar 2026 11 15