Dagbok från Berlin 1945-1946

Bild: Bokus

När Röda Armén sista krigsvåren 1945 avancerade allt snabbare västerut, flydde hals över huvud de skräckslagna tyskar som var bosatta i de snart intagna områdena. De fattade att de ryska soldaterna inte skulle lägga fingrarna emellan, utan hämnas allt de kunde för nazisternas förbrytelser i deras hemland. 

Operation Barbarossa slutade för Wehrmachts del i Stalingrad. Kriget vände och de tyska trupperna tvingades retirera. På väg mot den villkorslösa kapitulationen och Tysklands delning. Mot Stalins vilja det senare. 

Intressant nog var han uppenbarligen ingen tillskyndare av ett DDR. Utan önskade ett demilitariserat Tyskland under segrarmakternas övervakning. Historien kunde med andra ord ha tagit en annan vändning. Samtiden är onödig, som Jan Myrdal hävdade.
   

I Röda Arméns fotspår följde bestialiska våldtäkter, ofta utförda av soldater i grupp, på tyska kvinnor, oavsett ålder. De västallierades motsvarande övergrepp på tyskor tillhör avdelningen nedtystat kapitel. Liksom alla ”oäkta” barn som följde av övergreppen. 

Särskilt obehagligt är det att läsa om hur rödgardisterna hänsynslöst våldförde sig på utmärglade, försvarslösa kvinnor i  koncentrationsläger de "befriade". Så ”befriade” måste omges med citattecken. 

Allt stals på ockuperad tysk mark av de egendomslösa, röda soldaterna som uppenbarligen ansåg att de hade rätt att ta för sig av glatta livet. Byteshandel förekom också. Svarta börsen blomstrade. Kaotiska förhållanden rådde, en asocial vildmark.

Den bild jag haft av Berlin omedelbart efter krigsslutet har framkallats av västrapportörer. Med risk för att präglas av ensidighet med propagandistisk slagsida. Antikommunistisk och russofobisk. 

Så det var med stor förväntan jag från folkbiblioteket laddade ned Vladimir Gelfands Tysk dagbok 1945-1946. Äntligen en ögonvittnesskildring från en i segrarmakten! Förhoppningsvis ocensurerad och icke politiskt tillrättalagd.

Den misär Gelfand upplever i Berlin, och fångar i sin dagbok, hos förlorarna i ruinerna är fruktansvärd. En sönderbombad stad, ett krossat folk, fattigt och krypande för minsta smula, null und nichts att tillgå efter att fredsdokumenten undertecknats. 

Kvinnor säljer sig för en spottstyver. Gonorré och syfilis florerar. 

De besegrade "arierna", "övermänniskorna" enligt Goebbels och kompani, framstår som totalt demoraliserade och utan all värdighet. Hitlers tusenåsrike slutade i en katastrof, nu hade Führerns tillskyndare och alla som teg i Tredje riket att betala sitt pris. Under rysk järnhand.

Det Gelfand inte nämner är att koncentrationsläger öppnades på nytt för att med hårda villkor hysa nazister och för sovjetmakten misshagliga element. 

Jag måste säga att jag störs av Gelfands, vad ska jag kalla det, självömkande stil. I sina bästa stunder skriver han ju riktigt bra, med fog när han författardrömmar. Men han hemfaller alltför ofta till att tycka synd om sig själv.

I alla väder dock trogen Stalin och fosterlandet som han förklarar sin reservationslösa kärlek. Rakt igenom okritisk och lojal mot Sovjetunionen och dess politiska system. 
   

Det är således hans dagbok, detaljerad, vi får oss till livs. Han förefaller sanningsenlig, inte mån om att försköna sig själv och sina bedrifter i det trasiga Berlin. Men, som sagt, han har en tendens att beklaga sitt öde. Lite väl mycket. Och ondgöra sig över uteblivna medaljer, ordnar och utmärkelser. 

Den bild han, försummad, förbigången och förtalad enligt Gelfand själv, ger av ständigt berusade ryska soldater och officerare är inte vacker. Liknar ofta rena lustmordet, betalar han bittert igen för svårsmälta oförrätter?

Hans hat mot tyskarna, "idisslarna", är oförblommerat, tenderar ibland att dra åt det rasistiska hållet. Hämndlusten är obegränsad. Kanske förståelig efter alla offer, alla mördade, när Lebensraum skulle beredas. Nära släktingar till Gelfand gasades ihjäl.

Boken. Vladimir Gelfand: Tysk dagbok 1945-1946. En sovjetisk officers anteckningar (Ersatz förlag, svensk översättning 2012).

Även publieerad på lindelof.nu 2025-11-13

  

När tårarna torkat

Bild: Studentlitteratur

Lärare på högstadier och gymnasieskolor i Berlin, har vittnat om pedagogiska svårigheter när det kommer till att undervisa om Tredje riket och nazismen, vilket ingår i läroplanen. De har numera att konkurrera med aktörer på sociala medier, där alternativa historieberättelser florerar. 

Meningssökande elevers behov av identifikation, för att inte säga idoldyrkan, är stark. Så kallade ”influencers” kan utnyttja detta och bli förmögna på kuppen. i Sverige har vi Bianca Ingrosso som det mest iögonfallande exemplet.

När en lärare bekymrar sig över att hans elever vid en studieresa till det forna koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin munhuggs med guiden och ifrågasätter det denne har att förtälja, tror jag att det mindre handlar om antisemitism och judehat.

Mer om förakt för dem som enligt elevernas uppfattning böjde sig och inte gjorde motstånd. 

Lät sig hunsas, misshandlas och likvideras. Med sådana vill inte eleverna identifiera sig. Offrens narrativ, ett modeord, är inte deras. Man vill inte tillhöra de "misslyckade", de svaga och undergivna.

Från en intervjubok med tyska tonåringar: - Min pappa han bara kryper för chefen. Till skillnad från min morfar. Det var en riktig man, det! Ingen satte sig på honom.

Synen på morfadern baserad enkom på ett porträtt av densamme utstyrd i elegant, svart SS-uniform med dödskallar och allt. 

Hur göra? Ge upp ambitionen att förmedla historiekunskap, inkluderande demokratisk fostran, till det uppväxande släktet? Eller inte kasta in handduken, men heller inte utelämna alternativa berättelser som ifrågasätter den officiella. Uppmuntra till ett samtal.

De som går under benämningen ”historierevisionister” måste tas på allvar. Deras berättelse om det som "aldrig skedde" kan förefalla övertygande för den som är trött på att höra samma visa om och om igen. 

Att då förbjuda riskerar bara att väcka nyfikenhet hos de unga.

Och, som sagt, historieberättandet må icke ignorera det identifikationsbehov som finns hos unga människor. Deras reaktioner bör inte avfärdas med att de är vilseledda eller tänker fel. Det är inte att respektera och förstå dem.

Det viktigaste är till syvende och sist att skolan förmår träna reflekterandet och det kritiska tänkandet om vad det än må gälla. Sker det? Jag är tveksam. I en tid när undersökningar påstår att unga människor drar sig för att fördjupa sig i krångliga texter. 

När jag läser om skolresor från Sverige till Auschwitz, och de starka känslor som framkallas på denna skrämmande plats, blir min hädiska undran: affektioner är övergående, tårar torkar, men hur tänka om nazisternas förintelseprojekt? 

Diskuteras det tillräckligt under och efter dessa resor? Orkar lärarna med det? 

Och, icke att förglömma, vågar de ta diskussioner med barn till invandrare från Israelfientliga kulturer?

Även publicerad på 8 dagar 2025 11 13

 

Smørrebrød till tröst

Bild: Discover Denmark

Gammal som jag trots allt är, upplevde jag Göteborg redan på 1970-talet. Framförallt Haga, innan rivningshysterin brakade loss. I dess spår gentrifieringen. En trist stenöken har anlagts, där det sippas latte i vart och vartannat hörn. 

Yngre medelklass, med pengar på fickan (eller uppbundna på dyra bostadslån), har ockuperat Haga.

Det fanns en tid när jag ofta åkte till Göteborg. Där hittade man legendariska Bokförlaget Korpen och förläggaren, tillika min vän, Gert Nilson. Åh, vad mycket skoj vi begick tillsammans! Ska sanningen fram, så var det nog Gert som för det mesta stod för idéerna. Och jag hängde på. Men kul var det. 

Den borne projektmakaren Gert var outtröttlig, på gränsen till manisk, vad gällde uppslag. Hela tiden nya grejer. Aldrig en lugn stund.

Efter Gerts död lockar inte Göteborg längre. Och förlaget är inte samma förlag som tidigare. Korpen och Gert var samma sak. Jag kan inte tänka Korpen utan honom.

För att kunna ta oss till Stena Lines terminal och färjan till Danmark måste vi åka genom tunneln som jag antar är en del av den så kallade västlinken. Från bilfönstret på väg ned och upp ur tunneln undgår man inte att notera norrbaggen Storgalens skyskrapor.

Inte kan man resa sådana utan att den unika atmosfär som varit Göteborgs tar skada! Det ska ingen inbilla mig.

Väl i Skagen, för att vakta hus åt en man på plejehjem, faller blicken på ett hiskeligt, stilbrytande, motormuseum, eller vad sjutton det är, som misspryder hamnen. Blockerar utsikten mot havet. Och runt om i Skagen byggs det, men knappast välbekanta gula hus. 

Bara att konstatera: inte samma Skagen som förr. 

Har kulturvandalerna tagit färjan över hit och fortsatt den destruktion de påbörjat på andra sidan i Göteborg? 

Det kan vara svårt att med ord "ta" på en förändrad, urban atmosfär. Men nog fattar man, blott genom att strosa med öppet sinne, att något hänt med den, något man önskar helst inte skett. 

Vi rusar in på trivsamma restaurang Dit Smørrebröd och tröstar oss med danska läckerheter. Nybakad leverpastej på ett av mina smørrebröd. Mumsigt, men jag saknar baconet runt pastejen. 

I de osynligas rum

Bild: HD

                                                                                                                "Jag bor i ett tomt hus, där bor ingen, inte ens jag" 

Det inger en egendomlig känsla att som husvakt vistas i ett de utflyttades övergivna hem, beläget i Skagen, på "toppen af Danmark" som det står i turistbroschyrerna. Nyss levde här två människor sina dagar och nätter, med alla krämpor, kanske utan att våga hoppas på så länge till. 

   

Sedan en tid inhysta på ett vårdhem för gamlingar i Frederikshavn några mil bort. 

Ännu är inte huset städat och utrymt. I garderoberna hänger övergivna kläder, som om de väntade på att bli burna. I ett av rummen en kvarlämnad skrivare och en dator. Toalettsaker utanför necessär. Ett par halvt om halvt urdruckna läskedrycksflaskor strax utanför kylskåpet.

Där köksbordet stod gapar det tomt. Jag minns när det dukades upp en blandning av dansk och svensk (mest av den varianten) julmat på just det bordet - för många år sedan. När ännu inte döden slagit till mot den svenskfödda frun i huset och decimerat hushållet.

I det utomordentligt rymliga vardagsrummet har möbler tagits till vårdhemmet som endast håller med i stort sett säng. Tomma ytor öppnar sig. Där det en gång var ombonat och trevligt att slå sig ned. Tv:n i ena hörnet av rummet får stå avstängd. Numera duger datorerna till att se filmer och serier. 

 

Dock går det icke att få in SVT Play i Danmark. Jag som för tredje eller fjärde gången är inne på säsong 5 av I vår herres hage. Attans, också!

   

Jag minns hur det kändes när jag trött och nedstämd återkom från Kvinnokliniken på Gefle lasarett. Jag hade suttit hos min mor hennes sista timmar i livet, svåra timmar förtjänar att tillfogas, en besvärlig och grym dödskamp. 

 

Att kliva in genom dörren på Smedsgatan och möta allt det orörda och välbekanta i trerumslägenheten stack till. 

   

Det väckte nästan en fullkomligt irrationell irritation. Så kan man väl ändå inte göra! Bara lämna allt i sticket. Mamma hade tämligen brådstörtat hämtats med ambulans till den sista färden från Sandviken in till sjukhuset "i stan" som man sade om länets huvudstad.

Jag råkade öppna en garderobsdörr, det doftade mamma från klänningar och koftor på galgar.

   

Min tanke var att sova över i den lägenhet där jag tillbringade mina levnadsår mellan tolv och aderton fyllda. Innan jag hunnit fylla nitton väntade Upsala och universitetet. Nå, den natten efter att jag tagit farväl av mamma var det omöjligt att komma till ro. 

Det var som om någon osynlig strök genom rummen, närvaron kändes påtaglig. Bekom mig illa, jag kunde inte slappna av, klev upp ur sängen i det som var mitt pojkrum när jag fortfarande bodde hemma, rökte cigarett på cigarett.

 

Jag förmådde inte stanna kvar i lägenheten dit vi flyttade 1961, nu var det 1986, flydde hals över huvud, övernattade någon annanstans.

Vad lämnar vi efter oss? I bästa fall ljusa minnen hos dem som får fortsätta att leva och som vi betydde något för. Och så allt materiellt vi samlade på och omgav oss med. Dofter hänger sig kvar, som fotspår i sanden efter en som försvann. 

Men inte hur länge som helst. Spår som slocknar på tidens strand. Invid mörkt evighetshav.

Förgänglighet. Allt är förgänglighet. Och kort vår stund på jorden. 

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-11

Vem tjänar på yttrandeofrihet och förbud?

Bild: Bokus

 

"Historierevisionister", ibland "historieförfalskare", har de kallats. Och, det värsta av allt: 

”Förintelseförnekare.” 

Det sistnämnda anses straffbart i länder som Tyskland, Österrike och Frankrike. (Även i Sverige från och med 1 juli 2024, rubricerat som ”hets mot folkgrupp”.) Och kan leda till böter eller fängelse. 

Förintelsen av judarna, den slutgiltiga lösningen som bestämdes på Wannseekonferensen 20 januari 1942, får helt enkelt icke ifrågasättas. 

Och må icke förringas, heller icke relativiseras, utan måste förstås som unik i sitt slag. Därför skall den stavas med stort F. 

Jag vill minnas att Jan Myrdal en gång dristade sig till att markerande stava med ett litet f. Han ansåg att nazisterna folkmord på judarna inte var första gången som det iscensattes ett folkmord i historien. 

Inte heller den sista, frestas man tillägga. Även om det proklamerats att det aldrig mer får ske.     

I inledningen till boken "Den största lögnen" - titeln alluderar på förnekarnas uppfattning om Förintelsen - oroar sig författaren, SVT-journalisten Knut Kainz Rognerud, över att skolungdomar omedelbart associerar till Israels dödande i Gaza när de hör ordet Förintelsen. 

Därmed relativiseras nazisternas förbrytelser, skulle någon kunna hävda. Lägg till att okunnigheten om dessa icke är ringa bland de unga, enligt aktuella undersökningar som Rognerud åberopar. I en samtid färgad av sociala medier, konspirationsteorier och fake news.

Namnen på de icke rumsrena i den europeiska offentligheten, och som förekommer i Rogneruds bok, är välbekanta för den som följt med i den efter krigsslutet pågående diskussionen om nazisterna och Tredje riket. 

Bland namnen återfinns den kanske mest kände, David Irving, vars påståenden i en uppmärksammad rättegång ifrågasattes av historikern Deborah Lipstadt, som också fick rätt gentemot honom. 

Irving har häktats och dömts för sitt förnekande av Förintelsen. Men ger sig inte.

En annan är Robert Faurisson, den franske litteraturprofessorn, som fick på truten i Sverige av dem som ansåg att han borde hålla samma trut. Komma hit och ifrågasätta det självklara!

Hans rätt att yttra sig försvarades av Noam Chomsky och Jan Myrdal. Men Förintelsen äger man inte rätt att betvivla, enligt de rättänkande, den är bortom grundlagsfäst yttrande- och åsiktsfrihet. Den tillhör de heliga kor som icke får ifrågasättas.  

Rognerud skriver flyhänt. I min mobil, jag läser e-böcker på skärmen, uppges hans väldokumenterade bok sträcka sig över 1 000 sidor. Men fort går det att läsa. Även om en hel del, om EU och annat, kunnat strykas.

Det som mest förvånar mig, det jag inte riktigt hade kläm på, är att så stor möda lagts ner från den ena sidan på att förneka gaskamrarnas existens, kanske ännu mer från den andra sidan på att bevisa den. 

Vittnesutsagor från överlevare, som i rättegången mot Eichmann 1961 i Jerusalem, har inte ansetts vara tillräckligt. Det har sökts efter teknisk bevisföring enligt konventionell juridisk diskurs.

I det förra fallet har förnekarna använt sig av den amerikanske avlivningsexperten Fred Leuchter för att få stöd för sin tes. 

Han sändes i sällskap av assistenter till Auschwitz, som är en skyddad plats och icke må vanhelgas, för att i smyg ta prov på av den flyende lägerpersonalen raserade väggarna till gaskamrarna. 

Proven smugglades ut till USA och analyserades i laboratorier. Leuchter hävdade därefter att det dödliga gift, även känt som Zyklon B, som onekligen använts haft avlusning av fångarna som enda syfte. 

Han har ställts mot akademiskt legitimerade experter som noggrant och enligt vetenskapens erkända metodregler velat leda i empiriskt bevis att gasning av människor faktiskt förekom. Bortom allt tvivel. 

En som irriterades över att man inför domstol skulle behöva träta om gaskamrarna existerat, när ändå alla enligt honom redan visste det, var nazijägaren Simon Wiesenthal. 

Som den yttrandefrihetsfundamentalist undertecknad är, finner han detta att stänga diskussioner, om det så handlar om det som enligt vissa av olika anledningar inte får ifrågasättas, högst tvivelaktigt. 

Vem vinner på munkavlar och förbud? Spär man inte bara på misstanken om att här föreligger något lurt?

Någon förintelseförnekare eller historierevisionist är jag inte, kanske bäst att tillägga. 

Boken. Knut Kainz Rogerud: Den största lögnen. En berättelse om Förintelsens förnekare (Mondial 2025)

Även publicerad på 8 dagar 2025-11-11

Working class hero

Bild: Wikipedia

På Öresundslinjens Hamlet från Helsingborg till Helsingør, överfarten tar bara drygt 20 minuter så det gäller att hinna inmundiga två pølse och en grön, slår sig ett gäng gubbar ner i närheten av mig. 

Gubbarna tjötar på utpräglad värmlandsdialekt, låter som salig Sven-Erik Magnusson från Slottsbron. Eller lika saliga Monika Zetterlund från Hagförs (det ska vara prickar över o:et, som på Boförs). En av dem bär en schal som signalerar att han är Degerforssupporter.

Det frestar att slå mig i slang med dem. Jag känner ju väl till det klassiska rödvita laget, kan utantill räkna upp namn på spelare från förr. "Skjorta" Bergström och andra. Arenan heter Stora Valla, om inte något sponsrande storföretag tagit över. 

Jag säger dock ingenting. 

Gubbarna handlar öl. Någon avviker genom att beställa vitt vin. Jag försöker komma på vad tv-serien hette som handlade om Degerfors IF och hur de med den reslige centertanken Edvardsen i täten fajtade sig tillbaka till finrummet (allsvenskan). 

Det kunde öppna för ett samtal.

   

Den legendariske coachen och fruntimmerskarln "Svennis" Eriksson härstammade från Värmland. Inte Degerfors, dock. Torsby. Kompis med poeten Bengt Berg. Den senare har begått en bok om "Svennis". I samarbete med Eriksson. 

Tord Grip var ett tag assisterande tränare till Svennis. Gärna fram med bälgaspelet, inte Sten Bromans favoritinstrument ("som att höra en klöverstinn ko"), för att i omklädningsrummet riva av en trudelutt. ”Månsken över Ångermanälven.” 

Hur reagerade de bortskämda mångmiljonärerna? Äh, enkla grabbar. 

Medan Öresundslinjens eldrivna, jag saknar de bolmande skorstenarna, färja seglar in mot Helsingør, Kronborg tronar upp sig, ältar jag ännu en gång: varför tog jag mig till Upsala? Varför omöjliggjorde jag för mig att vara en av dem jag överhör på båten? 

För så är det. Jag är en working class hero, titeln på John Lennons låt. Han fortsätter i samma ironiska spår: "/.../ is something to be." Ironin tjänade Liverpoolgrabben som själens pansar.

Stig Sjödin, från Bruket i Sandviken, diktade om bandvalsaren som slet för att hans pojkar skulle få studera, göra klassresan. De hälsade på i sällskap med kvinnor som glodde med elaka ögon på fadern när han stoppade kniven i munnen. 

Konstigt pratade de, svåra ord. Från en annan värld. 

Kristian Lundberg, som gick bort blott femtiosex år gammal, etiketterad som "arbetarförfattare", yttrade en gång: Jag är klasslös. Jag hör inte hemma någonstans. 

Jag känner likadant. Tydligt blir det på båten. Med de ölpimplande gubbarna från Degerfors. Nog kunde jag snackat med dem. Om den gröna mattans schack i första hand. Men det får vara. 

Under stigande röstlägen och allt fler skratt halsar de sin bira. Turar de? Eller varför i hela friden befinner de sig på Öresund? Det kunde jag också fått reda på.

Även publicerad på 8 dagar 2025-11-07