Är det verkligen den fred palestinierna vill ha?

Bild: Al Jazeera

 

”Är det verkligen fred vi vill ha?” sjöng Imperiet.
   Jag har inte tillgång till svensk tv här i Tversted. Men det räcker gott och väl med DR till morgonkaffet. Obehaget växer när de direktsänder från Jerusalem med Trumps närvaro i Knesset. 

   Krigsförbrytaren Netanyahu öser på det sliskigaste sätt beröm över den amerikanske presidenten, ”aldrig har vi haft en sådan vän i Vita huset”, som belåtet slickar i sig.
   Trump har, så framställs det, fått till ett ”fredsavtal”, man säger inte ”vapenvila”. Tjugo levande gisslantagna frisläppta. Tjugoåtta döda skall överlämnas, frågan är när. 
   Första delen av avtalet mellan Israel och Hamas är underskrivet. Nu återstår de övriga delarna. Att Hamas skall avmilitariseras på Gazaremsan utgör en viktig punkt. Inget närmare i ramavtalet om hur det ska gå till. 

Det är som om Hamas kunde reduceras till ett antal maskerade, tungt beväpnade soldater som närmast agerar som terrorister. Från min tid på Västbanken som gästföreläsare vid Birzeit University vet jag att Hamas har ett starkt stöd bland de ockuperade. 
   Styrkeförhållandet mellan Fatah och Hamas på Västbanken låg när jag var där någonstans vid fifty-fifty. Man ska komma ihåg att Hamas också bedriver social verksamhet och är väl förankrade. 
   I Sverige sätter många, har jag förstått, likhetstecken mellan Hamas och palestinierna. Och fördömer i enlighet med denna ensidiga uppfattning de militära ockupationer Hamas företar sig. Blundar för den verklighet palestinierna dagligdags tvingas uppleva. 

   Bakgrunden till Hamas agerande. 
   De blundande har inte inifrån upplevt den förnedrande ockupationen av Västbanken, med israelisk militär närvaro och checkpoints. 

   Att ta sig till Jerusalem, som många palestinier som har sitt arbete där varje dag måste göra, blir tidsödande när ens identitetshandlingar noggrant granskas innan man släpps in. 

Vad är det för ”fred” som Trump med yviga gester och högstämd retorik talar om och som det krävts tre tusen år enligt honom att uppnå? Och som skall bestå.
   Inte ett ord om 1948 och fördrivningen av palestinier när staten Israel bildades. Stjälandet av deras jord, det omfattande dödandet av civilbefolkning i dess spår. Inte ett ord om bosättningarna på Västbanken som breder ut sig trots fördömanden i FN. 

   Inte ett ord om tagandet av minderåriga palestinier i ”administrativt förvar” utan föregående rättslig prövning. Inte ett ord om det folkmord som bedrivits i Gaza, med slaktandet av kvinnor och barn. 
   Vad ändras i och med detta avtal, förutom att läggandet av Gaza i grus och aska genom israelisk beskjutning nu äntligen kan upphöra?

Jag äcklas när ledamöterna i Knesset, med något enstaka undantag, stående i bänkarna oreserverat hyllar Trump. 
   I dansk tv bilder från Ramallah på frisläppta palestinska fångar. Oklart hur många som deporterats utomlands och förvägras återvända hem. 
   Situationen är intakt trots avtalet. Israels ockupation och förtryck av palestinierna upphör inte. Är det verkligen fred på dessa villkor palestinierna vill ha?

Även publicerad på 8 dagar 15 oktober 2025

De udda och alla vi jämngrå

Bild: Rotten Tomatoes

Osökt går tanken till Gävle handikappteater och dess konstnärliga ledare, den okuvliga eldsjälen Ulrika Hörberg som låter ingenting och ingen stoppa hennes kreativa framfart med sin sällsynt duktiga ensemble. 

   Tanken seglar oförvägen in alldenstund jag börjar att titta på tv-serien Somebody Somewhere (2022) på HBO Max. Jag behöver en paus från Rebecca Donners omistliga bok Mildred om modiga kvinnor i motståndsrörelsen i Tredje riket. 

   Ganska snart får jag för mig att det måste vara ett amatörteatersällskap i Kansas som fått fria tyglar och genom sin ohämmade spelstil välförtjänt vunnit en Emmy. (Tv-världens Oscar.)

   

Huvudpersonen, tilltalad Sam, spelas av en voluminös kvinna, jättelika bröst och en fantastisk sångröst som kunde lett till en lysande karriär som artist. Men hon vågade inte ta steget.

   Sidekicken, om jag kallar honom så, Joel är en högst egen figur, avatarliknande, kammar hypotek. Faderns, sorgsen blick, med hängslen försedda gestalt, en över byxlinningen svällande kagge, kunde man möta här i Vendsyssel. Ingen George Cloony direkt. 

   Inga "skyltdockor" i serien, skurna till släthet i ansiktet, inga stajlade filmstjärnor, skådespelare utklädda till läkare som de i New Amsterdam. Och fick mig att tröttna på en serie som till en början fängslade mig. 

   Upptagen som jag alltid varit av frågan om ledarskap - inte chäfskap för allt i världen, chäfer går det tretton på dussinet - i organisationer med professionella, självmotiverande medarbetare.

   Eller ta när Kate Winslet spelar polis i glesbygd i en amerikansk långfilm. (Mare of Easttown) Hon är inte trovärdig även om hon är skicklig, det är bara så. 

   Låter jag fördomsfull? Hänger upp mig på fel saker? Utseendekomplex? 

Nå, befriande med dessa "vanliga" människor i tv-serien som utspelar sig i ett Kansas ljusår från Vita huset och snobbiga östkustliberaler. De agerande ser ut som folk gör mest. Det kunde, som sagt, vara här där jag befinner mig just nu i utkantsdanmark, eller Horndal.

   Ändå udda existenser. Utstickande och särpräglade, oförställt kommunicerande och känslomässigt avväpnande till skillnad från oss tråkiga medelsvenssons. 

   Det kan förefalla marginaliserande och stigmatiserande att använda ordet "utstickande". Jag hör det. Bara för att de inte är som vi, den jämngrå massan, där ingen sticker ut. 

   Färglösa och ointressanta som en påstigande i Alvesta. Stig Ahlgrens fyndiga bild. Existensens statister.

Men, stopp ett slag. Vem är som folk är mest, egentligen? Handikappteatern punkterar självbelåtenheten och normalitetens myter. Som ingen annan. Glöm ljumma, kulturtanternas älskade Folkteatern i samma stad. Förmår inte beröra, och provocera, som Handikappteatern. 

   Tv-serien sträcktittar jag på. Alltmer förtjust. 

Dessa, de mycket modiga

Ett oväntat möte på kyrkogården omgärdande St.-Annen-Kirche i stadsdelen Dahlem i västra Berlin. För övrigt en sammansatt stadsdel som borde intressera urbanforskare. Och kanske gjort det. Ett mynt med två sidor. 

   Freie Universität, studentrevoltens på 60-talet upproriska universitet, samsas, ett ironiskt ord tycks det mig i sammanhanget, med det burgna etablissemangets Dahlem. 

   Många högdragna, om man kan säga så om privatägda hus, byggnadsverk. Liksom tillknäppta och svåra att kika in i, som vore de förseglade. Sällan synes människor utomhus. Däremot mersor och stadsjeepar står parkerade på garagenedfarter.

   Zarah Leander, som "Bocken i Babelsberg", propagandaminister Goebbels, inte lyckades förföra, hade en adress här. Jag har glömt den. Även om tanken åtminstone tidigare funnits att söka upp densamma. 
   Här också, inte långt från kyrkogården, en länga med radhus som fungerade som tjänstebostäder åt SS-officerare. Ingen skylt avslöjar detta. Det måste man känna till ändå. Vilket man gör om man tillhör det inofficiella sällskapet Berlindjupingar. 

   En exklusiv, aldrig efter förtjänst uppskattad, skara. Mossig, knystar oförstående yngre. Den obildade, politiskt dövstumma TikTok-generationen. 

Berlins ansikte tillhör både den kollektiva glömskan och minnet. Vissa historiska händelser drar turister med semesterkassa och förtjänar därför uppenbarligen av stadens styrande att påminnas om och hållas högt. Hitlers bunker. Stasis forna högkvarter.  

   Radhusen hör uppenbarligen inte till det minnesvärda Berlin. 
   Där bodde svartuniformerade figurer tillhörande det dödsbringande SS som leddes av den tidigare hönsfarmaren. Mannen med flyende haka. I utseendet påminnande om Jan Molander som disponent Grillhagen i filmerna om Lille Fridolf.
   Himmler sällade sig till Göring och svek fem i tolv, när Tredje riket låg i spillror, Hitler i hopp om att rädda sitt eget skinn. Den siste på jorden führern trodde skulle göra det. Hans mest förtrogna och lojala. 

Nå, åter till kyrkogården och den grav vi har för vana att söka oss till i ett hedrande syfte: Rudi Dutschkes. Medan vi står där, jag med kepsen i handen, tilltalas vi plötsligt av en kvinna som närvarade vid hans begravning och kan lämna en ögonvittnesskildring. 

   Begravningen skedde inte under värdighet och i stillhet. I träden satt respektlösa paparazzi och blixtrade med sina kameror. 

   Som när Ulrike Meinhof begravdes i Alt-Mariendorf. Polishelikoptrar tjattrade störande över hela akten, gästerna filmades.

   Osökt tänker jag avrättningen av de sista kommunarderna 1871 på kyrkogården Père-Lachaise i Paris. Heliga, fredade platser upphör att vara det för en de samhällsomstörtande hatande borgarklass.
   Kvinnan, som inte undrade något om oss, fortsatte att berätta att hon hörde Dutschke föreläsa på Freie Universität utan manus på det mest fängslande sätt. I timmar. Om vad? Framgick inte. Glömde fråga i hastigheten.

Nå, vad jag ville komma till, men halkade ut i associationer, var: varför vågar vissa bjuda orättfärdigheten motstånd, men inte andra? Dutschke, den liksom kvinnorna i Tredje riket modige, nära att skjutas ihjäl på kuppen. Undkom svårt skadad men med bestående men.

   Jag har alltid beundrat honom. En människa som gjorde skillnad under sitt alltför korta liv (1940-1979). Handen på hjärtat. Hur många av oss gör det? Du?

  

Texten inspirerad av Rebecca Donners Mildred: den sanna berättelsen om kvinnan i hjärtat av den tyska motståndsrörelsen (2023)

Låt pärleporten förbli stängd!

Bild: Wikipedia

Att ljuset av döma, som den krångliga fälla ned-gardinen släpper igenom, är det för tidigt att börja tänka på uppstigning från den varma, goa bädden i ett kylslaget Tverstedhus om bister höst. Jag tittar inte på klockan. Men kastar däremot ett getöga på mobilen. 

   Braskande rubriker om Brynäs efter gårdagens förskräckliga nederlag mot ett av själlöshetens lag i SHL: Linköping HC. Sju insläppta mål. Det gör ont att betrakta siffran.

   Nu måste det sägas: det är kris i Brynäs. Alarmerar en av de otaliga "experterna" på svensk hockey. Och en, illa skriven, insändare ropar på Roger Melin av alla avdankade tränare i det avlånga landet. Om inte, flytta upp Ove Molin från assisterande till huvudtränare. Äh, det är spelarna som brister.

   Klart Brynäs kräftgång, efter två härliga säsonger när allt var glädje och gamman, bekymrar mig. Jag har ju följt laget ända sedan utomhustiden på Isstadion med fallande snö över rink och publik. Lag och lag. Jag ser inget lag på isen. Individualister som inte får till det tillsammans.

   Sportchefen har stirrat sig blind på de ekonomiska framgångssiffrorna och värvat dyrt. Men som vi vet från utländska klubbar, när jag undervisade om ledarskap brukade jag lyfta fram Tottenham som ett varnande exempel (de backades upp av en öljätte), säger inte pengar allt. 

   Kanske HV71, låter som ett bilmärke, kunde utgöra ett inhemskt exempel. Jag har fått för mig det, utan att kunna leda i bevis. I Smålands Jerusalem saknas inte sekiner.

   Jag har, inte första gången jag deklarerar det, svårt för vad jag kallar sportchefen Alcéns frälsarfilosofi. Det värvas, för feta pengar, stjärnskott som visar sig sätta jaget före laget.

   Nå, det sista som överger en inbiten supporter är hoppet. Många matcher kvar. Serien är lång. Låter futtigt och klichéartat, Men vad skriva i dysterhetens morgonstund. 

   I bitter vetskap om att kungen, Anton Rödin, är skadad och kan inte spela. Liksom sedan länge backbjässen "Berra". Kan det bli värre?

Ändå inte Brynäs som drabbar mig hårdast som tidig nyhet. Utan att Dianne Keaton har dött. Jag minns henne främst från filmer med Woody Allen. Som en i det kvasiintellektuella Manhattangänget. Jag minns henne inte alls från Gudfadern. Men från en usel film med Jack Nicholson. Titeln som bortblåst.

   79 år blev hon. Det är alldeles för nära från där jag åldersmässigt befinner mig denna oktoberdag. Mitt återkommande mantra när en fyrtiotalist gått: det är för nära. Och det verkar ske mest hela tiden. En efter en. 

   "Jag vill inte ha med döden att göra!" Från Mobergs Din stund på jorden. Det är som om jag inte vill acceptera att döden stryker runt oss. Värst när musiker jag vuxit upp med hunnits ifatt av liemannen. Plötsligt upplyses jag om att alla i originaluppsättningen av Moody Blues är borta. 

   Det var inte Go Now som grep mig i tonåren. Utan Nights in White Satin.

   På Frälsningsarmén i Sandviken, dit mamma och mormor tog mig med som liten pojke, klämde de i med "Han har öppnat pärleporten". För min del får den gärna förbli stängd. Några år till. 

Historien tiger inte

Bunker på stranden, Kandestederne (Bild: Skagen Avis)

Hjorths Badehotel är beläget i Kandestederne, drygt en och en halv mil norr om vårt Tversted. En snickarglatt, gulvitt träslott tronande i ett dramatiskt vackert landskap. Som på en tavla av Skagenmålarna. 

   Brant stupande klitter, Vesterhavets eviga vågor, i skyarna skriande fiskmåsar.

   Om man sett den populära danska tv-serien ”Badehotellet”, man får följa en välekiperad köpenhamnsk medelklass på ferie både i fred och krigstid, kan man lätt få för sig att den är inspelad i Kandestederne. Men så är inte fallet.

   Vägen ut mot Hjorths hotell anlades, snarare förstärktes, av de tyska ockupanterna. Syftet att på den möjliggöra tunga transporter, som att forsla kanoner till kusten, om engelsmännen skulle dyka upp. 

   Samt byggnadsmaterial till att uppföra de tre bunkrar man än idag kan beskåda på stranden.

   Rejäla plattor, förefaller tillverkade av betong, täcker vägbanan. Ihopfogningarna döljs inte. Sticker upp som blixtlås. Bilen skuttar fram. Första gången på denna väg misstänkte jag punktering. Började köra i snigelfart.

Jag har ofta undrat över vilka uttryck besættelsen tog sig i denna trakt som vi uppsökt varje år i decennier. Hur de invaderande soldaterna bemöttes av lokalbefolkningen. Jag vet att det är känsligt beröra detta ämne. 

   Efter kriget gällde locket på i Danmark, det skulle tigas om ”de förbannade åren” som en dansk film i två delar om landet under ockupation heter. 

   De motståndsmän och kvinnor som återvände efter koncentrationslägertillvaro i Tyskland var heller inte pigga på att berätta vad de varit med om. Av olika skäl. 

   Risken fanns, om man lyfte på locket, att det skulle visa sig att modiga hjältar inte varit det, utan samarbetat med tyskarna, tjänat dem som kollaboratörer.

Människor tiger, men inte historien. Den obekväma farleden vittnar om det förflutna. Plötsligt, efter en läcker frokost (lunch) på hotellet som hårt slitit på kreditkortet, upptäcker vi på sidan om vägen gamla övergivna hangarer. 

   De måste ha lämnats kvar efter att nazisterna kapitulerat och tvingats bort från Danmark.

Som sagt, historien tiger inte. Men det gäller att se och lyssna. Vara uppmärksam på efterlämnade ledtrådar.

Även publicerad under annan rubrik på 8 dagar 251011

Kärleken till Danmark

Bild: Lex

 

Min relation med broderlandet sträcker sig över mer än ett halvt sekel. Den inleddes tidigt 60-tal. När jag tillsammans med pappa och min svåger tog färjan över till Köpenhamn. Danmark, det var utomlands och nästan något exotiskt med svenska mått mätt. 
   I livsmedelsbutikerna kunde alkohol inhandlas, mitt resesällskap förfriskade sig med högprocentigt körsbärsvin, och korvarna var illröda på ett sätt som föranledde tjänstemännen på svenska livsmedelsverket att i folkhälsans namn utfärda varningar. 

   På 70-talet utvecklade jag kontakter med arbetarrörelseforskare vid Aalborg universitetscentrum, nuvarande Aalborg universitet. Till skillnad från de svenska högskolorna insåg man klokt nog i Danmark att fasta forskningsmedel måste knytas till de nystartade lärosätena, inte som i Sverige där högskolorna blev rena undervisningsinrättningar. 

   En dansk lektor hade 60 procents undervisningsskyldighet, 40 procent av tjänsten  kunde ägnas åt forskning med valfri inriktning. En avundsvärd situation för en svensk, föreläsningstyngd lektor som undertecknad.

Ända sedan slutet på 1980-talet har jag och min livskamrat tillbringat flera veckor varje år i Nordjylland. Sommarvistelser har blivit höstditon. Landskapet bistrare men lika fagert.
   Vi har, skulle man våga påstå, lärt känna danskarna inifrån. Det existerar fortfarande en föreställning om ett rödvitt frisinne som saknas i Sverige. Här kan man säga saker som inte i vårt land. 
   Politikerna vågar fatta beslut i migrationsfrågor som de svenska kollegerna inte gör. Polisen ges möjligheter att med hårdhandskar ta tag i kriminaliteten.
   Kanske stämmer det till en del. 

Men vad med frisinnet och ett ocensurerat tänkande? Till gagn för yttrandefriheten. De senaste dagarna har jag på plats och med tillgång till main stream media, i samband med drönarattackerna mot danska flygplatser, upplevt samma russofobiska hets som i Sverige. 

   Man ”vet” att det är ryssarna som ligger bakom drönarna. Utan att några som helst bevis anförs. Ingen i det offentliga rummet hörs intaga en mot gängse uppfattningar avvikande ståndpunkt. Förmodligen i rädsla för att drabbas av sanktioner. Som i Sverige.
   Kanske är detta med det danska frisinnet en myt genererad av ett trångt svenskt opinionsklimat? 

Liksom vanföreställningen jag noterat från svenska turister att de hälsas med öppna armar av danskarna. Inte är det fallet. Den aversion mot svenskar som växte fram under efterkrigstiden, när vi som klarat oss undan nazistisk ockupation hade det oförskämt bra enligt danskarna, medan de kämpade med svåra levnadsomständigheter, har etsat sig fast.
   Trots att vi numera, med tanke på valutakursen som sannerligen inte gagnar oss, kan betraktas som de fattiga kusinerna från andra sidan vattnet.
   Den man älskar agar man, brukar det heta. Nog består ändå min kärlek till Danmark!

Även publicerad på lindelof.nu 9 oktober 2025

Hur leva utan en livslögn?

Den i broderlandet hyllade danska filmen Miss Viborg från 2022, som man kan hyra för överkomliga 49 kronor på SF Anytime, präglas av förutsägbarhet. Men det stör mig inte. Den förblir ändå klart sevärd. Mångbottnad och berörande, för att inte säga manande. 

   Frågan vibrerar hudnära från första sekvens: Vad gör vi av och med våra enda liv?

   Huvudpersonen vann en gång förstapris som Miss Viborg i en skönhetstävling. Numera förtidspensionerad, kraftigt överviktig och orörlig, tuffar omkring på en elscooter. 

   Ensamstående i den intill pedanteri gränsande välstädade lägenheten, hund enda sällskap, vykort från när och fjärran tapetserar kylskåpsdörren, avlyssnar i ett eskapistiskt syfte långtradartrafik på en kommunikationsradio placerad strategiskt på köksbordet.

   Drygar ut pensionen genom att i små plastpåsar sälja tabletter (men inte till barn), som jag tror hon skaffar på recept, genom att kuska omkring på scootern i grannskapet.        

   Drömmer om att för de pengar hon tjänar på sina skumraskaffärer skaffa sig en lägenhet i Malaga på spanska solkusten. Pluggar elementär turistspanska i hörlurar.

   Pengarna förvaras i en resväska under sängen. Och den vakne åskådaren anar förstås genast att någon kommer att lägga vantarna på dem. Vilket också sker. Jag tror inte att jag spoilar filmen genom att avslöja detta. Hur filmen slutar förtäljer jag däremot icke. Se själv!

Min första reaktion är att det ser så förbaskat tråkigt ut i de kvarter i jylländska Viborg, tillhörande utkantsdanmark, som kvinnan bebor. Inte som man som svensk, inlåst i romantiserande förhandsuppfattningar, vill föreställa sig det yndiga Danmark. 

   Det liknar ju en typisk svensk förort där man dväljs endast för att man inte har råd att bo någon annanstans. 
   Det är en i grunden sorglig historia som serveras. Om livsdrömmar, flyktförsök och oundvikliga nederlag. Så där som väl de flesta av oss håller på. För att stå ut med tillvarons grå tristess, bedra oss själva att något annat ändå är möjligt. 

   Att Shangri-La väntar runt hörnet på oss. En hemlig resväska under sängen den ofrånkomliga rekvisitan. In i det sista drömmer vi envist om att något diffust annat kunde och borde hända. Det efterlängtade livet förblir latent - aldrig förverkligat.

Den över alla breddar svällande, jag undrar hur mycket som är fejk och uppstoppat, Ragnhild Kaasgaard utgör en ny bekantskap för mig på vita duken. Hon gestaltar den orörliga kvinnan med sin lurviga lilla hund, döpt efter en dansk skådespelare, på ett övertygande sätt. 

   Påminner i sin apparation lite om den tyska skådespelerskan Marianne Sägebrecht i Percy Adlons film Bagdad Café.
   Kristian Halken, som den medkännande lakoniske långtradarchauffisen, är som alltid fullkomligt lysande. Jag minns honom främst från tv-serien Badehotellet och filmen Oldboys. Alltid trovärdig, vilken roll han än ikläder sig. Liknar i sin lakonism Jarl Borseén,
   Marianne Blücher heter den för mig hitintills okända regissören som med denna film, trots förutsägbarheten, bevisar hur speciell och ovanlig - även när det handlar om till synes "vanliga" människor - dansk film är. Långt från samtida svensk film. 

   Varför det är så, kan man bara spekulera om. Men jag har mina teorier i riktning överdriven försiktighet och politisk korrekthet. I vårt land har det inte framträtt någon Lars von Trier. I say no more.