Wiens två ansikten

Min fjärde resa till Wien. Jungfruturen skedde i anknytning till vår vistelse i Berlin hösten 1993. Psykoanalytiskt influerade drevs vi att söka oss till Berggasse 19, där Sigmund Freud hade bostad och praktik.

Men bromsarna på vår begagnade Audi slets hårt under den kuperade färden till Österrike. En våghalsig sådan med samma bromsar mer eller mindre tryckta i botten utmed branta backar. 

Jag var angelägen komma tillbaka till Berlin för att få det fixat. Kunde inte slappna av och tillgodogöra mig de rum där Freud funnits före emigrationen till England 1938 efter nazisternas intåg; insupa atmosfären.

De efterföljande gångerna är det flyg som gällt för vår del. Inga krånglande bromsar. Och nu tid åter uppsöka Sigmund Freud Museum. 

På nytt i staden med två ansikten. Ett fördolt. Det betagande Wien tillhör det första. De vackra husen med alla utsmyckningar. Kaféerna, ofta brunmurriga som sig bör. Pingviner som nådigt väntar på att på att få ta upp beställning. 

Den omfattande turistifieringen av Wien har medfört att vi ännu inte lyckats ta oss in på beryktade Café Central där ”alla” satt. Långa köer utanför. Dessutom denna vår stängt för renovering.

Men vi har i kafékulturens metropol uppsökt andra exempel på en bestående, levande kafékultur; sådana som en av våra få intellektuella värd namnet, globetrottern Anders Björnsson, är förtrogen med. 

Steine der Erinnerungen, minnesplattor i trottoarerna, med namn på judiska familjer som togs till förintelselägren, vittnar om Wiens andra ansikte. Det bruna, det som man gärna vill skyla. 

Min favoritförfattare Thomas Bernhard accepterade inte upprätthållandet av det kollektiva självbedrägeriet. Utan fortsatte i romaner och dramatik repa den officiella, nationella självbilden. 

Till president Kurt Waldheims förtrytelse; han hatade sanningssägaren Bernhard och gav öppet uttryck för det. Men så uppdagades det att han varit aktiv nazist. Befäl på Balkan där krigsförbrytelser begicks. Och det var inte riktigt läge att försöka försvara en smutsig historia.

För mig är Wien Centraleuropa mer än något annat. Någon påstod att det inte finns, geografiskt sett. Men jag använder det för att tala om en speciell mentalitet. Svår att sätta fingret på. Motsägelsefull. Bestående av både hemmahörighet och hemlöshet. 

I det senare fallet inte endast intellektets. Bland de typiska centraleuropéerna Stefan Zweig som i likhet med Freud tvingades lämna fosterlandet när nazisterna invaderade.

Den intellektuella skärpan och den vassa stilistiken tillhör Österrike och Wien. Karl Krauss, Wittgenstein, wienerkretsen, Ingeborg Bachmann, Elfriede Jelinek, Peter Handke.

Många sympatisörer hade ockupanterna, medlöpare och påhejare. Österrikaren Hitler yrade om Anschluss. 

Historien är brunfläckad. Hur djupt sitter rötterna i det Wien där vi dessa dagar beger oss med öppet sinne ut på gatorna? Hur tunn civilisationens fernissa?

Men staden får mig att andas. Jag ”blir” en centraleuropé. Tankarna släpps fria som aldrig förr; det måste vara något i luften som inte finns i mitt Gefle. Nu är jag tillbaka!

Foto: Eva Åsén Ekstrand

Guatemala i Wien

Eurovisionsschlagerfestivalen, som jag inte intresserat mig för sen Östen med rösten Warnerbring tävlade, ägde detta år rum i Wien. Med anledning av detta evenemang rådde kaos i tunnelbanan, med diverse förseningar, vid vår ankomst till staden vi tagit till våra hjärtan. 

Mängder med wienare där under jord som vilset försökte orientera sig med hjälp av oklar information på displayer om hur ta sig hem. 

Civilisationen är ingen evighetsfernissa; ännu en gång belystes detta. Den tunna hinnan brister lätt. Vassa armbågar och burdus okänslighet fram. Osökt gick tanken till Elias Canetti och det han skrev om massans anonymisering av dem som ingår i den, i boken ”Massa och makt”. 

Vi avbröt försöket att med U4, annars pålitligheten själv, ta oss till den trivsamma stadsdelen Hietzing, lite på sidan om den turistifierade huvudstaden, och den lägenhet vi hyrt för en vecka. Begav oss istället med pick och pack till Café Prückel som tycks oss som ett typiskt wienercafé. 

Brunmurrigt och inte så flott. Pingviner förstås, som rakryggade och artigt tar emot beställningarna. På menyn Wienerschnitzel, som sig bör. Beställde denna paradrätt, med potatissallad och lingonsylt som Beilagen. En måltid för paradiset.

Prückel inte lika känt som Café Central, där de stora elefanterna dansade. Och som turister köar utanför i timmar för ett bord; om så ackompanjerat av regn och rusk, eller snö och kyla. För närvarande stängt för renovering, så det får bli en annan gång vi eventuellt försöker knö oss in. 

Prückel var en gång ett populärt tillhåll för konstnärer och författare. Det levande beviset på en bestående kafékultur vi aldrig haft i vårt land i Europas utkant; där man "fikar" och så är det bra med det. Ölhak fanns däremot en gång.

Vi kom i samspråk med ett yngre, belevat par vid ett grannbord som visade sig vara hemmahörande i Guatemala. Och ute på en rundtur i Europa. Kom direkt från Kroatien.

Jag frågade mannen om han kände till president Arbenz som störtades i en kupp 1954. CIA inblandat förstås. Mannen visade sig väl förtrogen med sitt lands historia. Och kunde initierat berätta om inbördeskriget.

Emigrationen har varit stor från det fattiga Guatemala. Styrt av the American dream. Men med Trump som president har det blivit svårare att ta sig till USA. 

Nu måste myndigheterna förhindra att ungdomarna söker sig till kriminella gäng och drogförsäljning för att fixa pengar på hemmaplan.

Jag berättade att vi besökt Kuba. Dit är det inte tillåtet för mannen och hustrun från Guatemala att åka, om de skulle vilja. Även här har imperialismens yankees ett finger med i spelet. Jag hann inte berätta för mannen att jag alltid har känt solidaritet med Kuba. 

Aldrig stämt in i den kör som fördömt Castro och Che. Varför skulle jag det? Revolutionen 1959 gagnade folkflertalet. Den mot alla odds överlevande revolution som grannen USA hatar och med sin handelsblockad vill ta kål på. Må det inte lyckas.

Foto: Wikipedia

Tankar från Hietzing: Jag är inte densamme

Den alltid lika spralliga Pernilla Wahlgren, nästan värre än Sickan Carlsson på sin tid, och ännu mer mångmiljonärsdottern och ”inflytaren” Bianca Ingrosso, lever sitt liv poserande. I offentlighetens aldrig slocknande strålkastarljus. Utsida, aldrig insida.

Ohöljd narcissism eller myntets andra sida, rädsla för obetydlighet och att inte vara någon? 

Undrar vad framlidne kulturkritikern Christopher Lasch, som fördjupade sig i fenomenet narcissism, skulle haft att säga om saken.

Jag har, i självinsiktens bleka gryning, noterat hos mig själv en tendens livet igenom att vilja sticka ut; ”synas”. Och det på olika sätt. Inte sällan provocerande, ”raka rör” i kommunikationen. Jag har bråkat och framkallat konflikter. Retat upp folk. Skaffat mig fiender.

Kanske bottnande i en gnagande känsla av mindervärde, underlägsenhet; slå underifrån. Eller bekräftelsebehov? Titta på mig, även om jag är en stor idiot! Var det inte Hjalmar Söderberg som sade att det finns inget värre än att mötas av likgiltighet? Hellre hatad.

Mindervärdeskänslan som starkast första tiden i lärdomens Upsala, omgiven av studentkamrater till synes utrustade med ett orubbat självförtroende. Tänkte det måste vara deras borgerliga bakgrund som gjorde dem så styva i korken. 

Ljusår från den osäkra grabbens, uppvuxen på Bruket där man inte skulle sticka ut, inte tro att man var något. Vänsterradikaler lekte de också. Primitiva sosseföraktare. Därmed föraktande min socialdemokratiska mor.

Jag märker på mig själv att behovet har dämpats att synas. Är det åldrandet som spelar in? De många åren som slipar av och mjukar upp?  Som med vassa stenar i forsande vatten. På sätt och vis blir livet lättare. Men samtidigt, energi går förlorad. Det som triggade har slutat göra det.

Jag minns hur nervös jag kunde känna mig inför offentliga framträdanden förr. När vi höll på med rockbandet och skulle anträda scenen inför publik; där det fanns dem som helst såg att vi misslyckades, inbillade jag mig. Gärna ett par lugnande klämtare före vi klev upp på scenen.

Samma känsla när jag sedermera föreläste och tyckte mig läsa av de stigande förväntningarna i salen innan jag tog till orda. 

Inte så längre. Till saken hör att det är inte ofta dessa dagar som jag ställer mig framför ett auditorium. I ålderdomens Sverige efterfrågas inte vi silverryggar. 

Senast ett framträdande i Pingstkyrkan i Upsala när Knut Lindelöf, borgerlig bakgrund från Västkusten, och jag berättade om vår kommande brevbok ”Mellan klasserna” inför grånade medlemmar av FiB/Kulturfront. 

De sista entusiasterna som jag brukar kalla dem. En utdöende sort. Vad kommer efter? Befarar illiterater och politiskt ointresserade. Gamlingens avundsjuka?

Ingen nervositet innan Lindelöf och jag inledde. Ingen anspänning. Och efteråt. Hade jag varit bra eller dålig? Gjort mig själv rättvisa eller inte? Äh. Ryckte på axlarna och släppte undran.

Jag är inte längre densamma. Bara att konstatera. På gott och ont.

Foto Eva Åsén Ekstrand: Skriftställaren på Eiles Café i Wien 

Publicerad även på 8 dagar 17 maj 2026

Lördagsafton i Hietzing

Det regnvåta mörkret sänker sig allt djupare över stadsdelen Hietzing i Wien, där vi ska bo en vecka i hyrd lägenhet. 

Det är tredje gången vi bor lite så här på sidan om det turistifierade Wien som bland annat tar sig uttryck i timslånga köer till Café Central, där de stora elefanterna dansade.

Kanske gör vi ett nytt försök att tränga oss in i detta beryktade kafé kommande vecka. Men det finns ju gubevars andra kaféer. Den intellektet befrämjande kafékulturen är ett utmärkande drag för denna centraleuropeiska metropol.

Wien blir inte kvitt sitt bruna förflutna. Om detta vittnar Steine der Erinnerungen, minnesstenar, utanför hus där judiska familjer bodde och som deporterades till nazisternas dödsläger. 

Absurt nog läste jag om en man bosatt i Wien som begärt hos myndigheterna att stenarna utanför hans hus skall plockas bort. De lockar turister som stör honom. Han betraktar stenarna som en olägenhet som bör åtgärdas.

Lika absurt som när wienarna efter Anschluß beskådade judar som tvingas rengöra gatorna med tandborstar. Och lät det ske. Medlöperiet har flera ansikten. Inget vackert.

Innan vi börjar förbereda oss för sängen ser vi filmen "Fotografen i Mauthausen" som vi sett förut. Vi har umgåtts med planer att besöka koncentrationslägret med den helvetiska dödstrappan. Men beslutar oss för att skrinlägga det. 

Filmen är stundtals plågsam att se. Några förintelseturister är vi icke.

Men till Berggasse 19 ska vi ta oss. Där Freud hade sin praktik. 1993, när vi vistades i Berlin, reste vi till Wien och hade praktiken som ett prioriterat resmål. Men bromsarna på vår bil började krångla efter att vi omilt använt dem i branta backar. 

Jag, nervöst lagd, ville så fort som möjligt tillbaka till Berlin för att fixa dem. Kunde inte slappna av där i de rum där Freud hållit till, insupa miljön.

Men denna gång, när vi flugit till Wien och inte behöver bekymra oss om bromsar, finns gott om tid att uppsöka Berggasse. Något jag ser fram emot. Psykoanalytiskt anfäktad som jag är.

Bild: Akademibokhandeln

Tankar från Hörnet: Arbetslösa blev alla pejlare

Vi skaffade inte dumburk förrän 1961. Syrran var snabbare på hanen, nyfiken på nymodigheten. Hos henne kunde jag glutta. Jag minns Hopalong Cassidy i sombrero (?) på vit häst i rutan. Puffror och allt. Flott! För det mesta rådde myrornas krig. Svårt ställa in bra bild. Gjorde ingenting.

Jag minns det exakta året från när apparaten dök upp hemma hos oss. Eftersom vi då flyttade upp "på stan", som det hette. Adress Smedsgatan nära läroverket. Vi bodde närapå granne med gymnastiksalen, skräcksalen, där en plågoande härjade. 

Med ett speciellt gott, eller ont, öga till oss långbenta elever. "Kluvna vid halsen", som han sa. Idag hade han anmälts för kränkande beteende. Hängts ut på sociala medier. 

Jag skickades på "hållningsgymnastik" efter skoldagens slut. Frågan är om jag verkligen  behövde det. Eller om det var plågoandens sätt att hämnas på oss långisar. Kortvuxna drivs som bekant av ett kompensationsbehov. Det gör dem livsfarliga som lärare och chäfer.

Fram till tv-apparatens inhandlade, och dess placering i Rummet, var det radion som gällde. Blundar jag och lyssnar inåt kan jag än idag höra dångandet från när Dagens Eko sändes från kungliga huvudstaden. Myndiga röster som skänkte auktoritet. Utlandskorrespondenter som visste vad de pratade om. 

Inte som dagens snajdare i tv som inte gör sitt jobb. Utan tycker. Och hänvisar till vad ”folk” tycker. Vete sjutton vem de pratat med. Folk på gatan? Den egna frisören? Kalle i korvmojen? Hittar de bara på? Låtsasenkäter?

Kulspruteprataren Lennart Hyland tillhör de oförglömliga från den svunna radioepoken. Hans smattrande röst när han refererade landskampshockey från Hovet. Högtidsstunder för den idrottsintresserade pysen.

Svåra alkoholproblem. Ingen hemlighet. Vännen Lars Ragnar jobbade på Radiotjänst, Harry Isakssons benämning. Och kan berätta om hur Hyland och vapendragaren Schulman dök upp rejält påstrukna på arbetsplatsen. (Tranås store son porträtterade LR i en bok.) Skulle vara idag, det.

Nå, Göran Skytte, vila i frid, hörde jag också en gång kvittra om det omfattande alkoholintaget på drakarnas tidningsredaktioner. Började tidigt på dagen. När Systemet slog upp dörrarna. Det gick an. Varken sparken eller rehabilitering. Bara hålla kranen öppen tills kroppen inte orkade mer.

Säga vad man vill. Men Hyland et consortes var jäkligt skickliga på det de gjorde i etern. När jag idag slår på tv:n, som denna morgon, sitter Steffo där med bisittare och fjantar sig. I TV4. Likadant i SVT. Ingen skillnad. Samma fjanterier. Smittar det?

Vad SVT anbelangar är jag ofrivilligt med och betalar. När Blaha, eller vad miljöpartisten hette, var kulturminister, ersatte hon lömigt nog licensen med att pröjsa för skräpet via skattsedeln. Man kommer inte undan.

Arbetslösa blev över en natt alla omkringsmygande pejlare i trenchcoatar med uppfälld krage, i händerna långa avlyssningsspön, som man försökte undgå med list och lögn. Kanske rekryterades de av SÄPO. 

Foto: Wikipedia

FOTNOT Från Skriftställaren där i sitt hörn på sidan om världen  kommer tankar om ditten och datten. Allt som faller honom in.

Tankar från Hörnet: Stad utan människor?

 

                                                                                              Texten färgad av sorgliga händelser i min nära krets 

Fotot ovan föreställer Hyttgatan mitt i Sandviken. Main street. Namnet produktionsanknutet. Jag vet inte vilken tid på dygnet det togs. En gång var detta ett livaktigt stråk. Alltid med många människor i rörelse. Förmodligen för att det var tillåtet att köra in med bil på gatan. 

För en raggarrunda. Eller uträtta något ärende. Parkering vid trottoaren. Inga anskrämliga parkeringshus som i dagens Gefle. 

Vill du effektivt döda en urban atmosfär, inför bilfritt på gatorna i centrum. På köpet får du ökad utsatthet om aftonen när butikerna bommat igen. Tomma kvällsgator utgör ängslans boningar, för att låta som sandvikssonen Per Gunnar Evander.

Jag antar att alla miljötalibaner vreds över mig nu. Och Gretas Grävlingar, förlåt Gamlingar. Får ta det. 

Hyttgatan korsas av den långa, oöverblickbara Barrsätragatan. Invid en korsning, som man inte kan se på fotot, stod ett postkontor. Och där jobbade min storasyster. Hon hade mycket roligt att berätta från sin vardag. Som när en stressad person kom in, rev snabbt åt sig en datumlapp, trodde det var en kölapp.

Jag är övertygad om att hon var omtyckt. Hjälpsam och kunnig. "Kundorienterad" som företagsekonomerna säger. Postkontoret är borta. Och min syster vilar, djupt saknad, i anonymitet bland träden i minneslunden uppe på körrgårn.

Längre ner på Hyttgatan hade Gefle Dagblad och Arbetarbladet depeschkontor. Nedlagda sedan länge. Papperstidningarna är digitaliserade, läses på nätet. Kostar skjortan om man av nostalgiska skäl vill hålla sig med en avis att bläddra i.

Arbetarbladet, Fabian Månsson en gång redaktör på den anrika tidningen, förstås morgontidning i mitt socialdemokratiska hem på Smedsgatan.

Ungdomsbilagan hette Träffen. Och där medverkade jag med en dikt, titel "Lugnet", i mitten på 60-talet. Hånades av en och annan. Sånt joll! Men jag hörde mina föräldrar, fortfarande kvar i sängen om arla morgonen, med upprymda stämmor nämna Stig Sjödin när de läst mitt bidrag. 

Barndomskamrat med mamma på bruket. Vi växlade några ord, poeten och jag, om detta när vi sammanstrålade vid en disputation i Upsala universitet. En avhandling om samme Sjödin försvarades.

Fortsätter vi nedåt mot Kanalen passerar vi ett höghus där en av mina lärare på gymnasiet, i fysik och matematik, bodde. En estländare. Ensamstående. Ryktet säger att han olovligt installerade bastu i sin lägenhet. Orsakade kortslutning i hela huset. Sant eller ej? Men sant är att han var en fena på schack.

Och bad oss elever sjunga "Vårvindar friska" i klassrummet när han, som jag inbillar mig, kände vemod och längtade hem till av ryssarna ockuperat land. Från katedern dirigerade han med svepande händer oss medan vi klämde i. 

Sant är också att nära höghuset låg Ansells musikaffär. Där köpte jag min allra första skiva. I röd plast. Med Spotnicks utstyrda i rymddräkter. 

På andra sidan tvärgatan, Hammargatan, en tvåvåningsbyggnad. Där vistades jag och min kompis och vapendragare C för det mesta sommaren 1967. När Verket inte kunde erbjuda sommarlovsjobb och vi var arbetsfria. I huset bodde M, dotter till två språklärare på gymnasiet. 

Hon drömde om att bli skådespelerska. Och blev det. Uppe i Luleå på Norrbottensteatern. Med inte sällan lysande recensioner. Hon vågade, till skillnad från oss andra bruksungar, göra verklighet av sin dröm. 

Om något annat än det förutstakade livet.

Fortsätter man en bit till når man Kanalen som makligt rör sig genom staden. På en av dess stränder den kindergarten, sedermera konsthall, där jag höll ut knappt en dag med fröknarnas Imse Vimse-påflugenhet. 

Ensamvarg redan då.

På fotot från Hyttgatan saknas människor. (Förutom en varelse på en sån där sparkcykel.) Det luktar inte människa. Är Sandviken numera en spökstad? Med Hyttgatans alla samlade minnen från förr. Min uppväxtstad. I alltmer bleknande hågkomst.

Fotot överst: Sandviken Life (på Facebook) Längst ned: Rock´n´Roll Magazine 8/2022 med vårt band som bildades 1963. C som sologitarrist.

FOTNOT Skriftställaren skriver om vad som faller honom in, häckande i sitt hörn av lägenheten på Holmen i Gefle. Idag en tung dag.

Tankar från Hörnet: Skriftställaren har motbok på biblioteket

Det borgerliga, ekonomistiska samhälle som vi lever i är schizofrent. Enklare uttryckt, den ena handen vet inte vad den andra gör. Det pratas yvigt och brett om ”grön omställning”. Vilket borde leda till att det blir billigare att färdas med kollektivtrafik. Men icke, sa Nicke.

Om det gjordes en ordentlig samhällsanalys, det vill säga det räknades makroekonomiskt på alla kostnader, borde politikerna vurma för en nolltaxa på bussar och tåg. Så vi slutar att tuffa omkring i ur miljösynpunkt betänkliga plåtlådor.

Om man menar allvar med att intresset för politik borde öka, bort med välavlönade yrkespolitiker som sitter på livstid. Och bort med korruption, börja med Kristersson. Men icke.

Det larmas om att folk inte läser böcker längre. Inte ens studenterna på universitet. Så läsandet måste befrämjas. Jag är en bookaholic. Svårt beroende. Men det erkänns inte som sjukdom. 

Genom att Göran Persson och kompani försämrade det utmärkta pensionssystemet lånar jag gärna böcker gratis. Men det tillåts jag inte göra hursomhelst. Och endast i begränsad omfattning.

Jag har uppenbarligen en hemlig motbok på biblioteket. För jag får inte låna hur mycket jag vill. Om jag fick, som jag förstår det, vore det bra för statistiken i icke-läsandets analfabetiseringstid. Nu måste jag vänta ända till 22 maj innan jag får börja låna igen på bibblan. Det är hur tokigt som helst. 

Jag lånade och har precis avslutat Björn Lundbergs bok om Gunder Hägg. Varför står inte Häggs namn förresten på statyn utanför Strömvallen? Det står bara Löparen. Fast alla, åtminstone vi idrottsintresserade, omedelbart igenkänner den nakne mannen som Gunder Hägg. Och ingen annan. 

Definitivt inte "den ständiga tvåan" (vilket för övrigt är en orättvis beskyllning) Arne Andersson. Jag fattar inte.

Patrik Lundbergs bok "Gul utanpå", också lånad, sliter jag med. Jag borde läst den före "Fjärilsvägen". Känns som om jag redan läst mycket av den förstnämnda. Abstinensen kommer allt närmare. 

Mitt bibliotek ligger numera under nybygget kulturhuset Agnes i Gefle. Onödigt skrytbygge som kostade för mycket skattepengar, gnäller högergubbar. 

Där är en tidigare student till mig chäf. Jag måste prata med henne om min motbok. Om jag kan få "ta ut" mer på den. 

Själv tillhörde hon inte som student de flitigast drickande, förlåt jag menar läsande. Men chäf blev hon. På för mig oklara meriter.

Nå, en gång hade vi en bokhandlare i stan som enligt ryktet inte läste böcker. Men var en fena på att kränga sådana.

Foto: Systembolaget Historia

FOTNOT. I ett hörn av lägenheten på Holmen i Gefle sitter Skriftställaren med tankar om ditten och datten.

Även publicerad på 8 dagar 13 maj 2026