Döda poeters sällskap trettiosju år senare

bokus.com

Samma år som muren föll och Tyska Demokratiska Republiken sjöng på absolut sista versen. Det vill säga anno 1989. Fasligt vad länge sen, om man vågar släppa fram den bittra insikten om livets snabba flykt. 

Hursomhelst, detta år hade filmen Döda poeters sällskap premiär på svenska biografer. 

Med framlidne Robin Williams i huvudrollen som den kreativa, filosofiskt och melankoliskt lagde (kanske hör de två egenskaperna ihop), läraren som kommer till en mycket konservativ, för att inte säga fastfrusen, internatskola någonstans i Vermont, USA. (Men filmen inspelad i Delaware.)

Och ställer till det genom att avvika å det grövsta från den förstockade pedagogiska stil som utmärker den åldrade lärarkåren på samma skola. Året, när det hela utspelar sig, tror jag skall vara 1959. Men det kunde lika gärna vara 1859. 

Samma rutiner. Samma anda. Samma organisationskultur. "Så här har det alltid varit, och skall så förbli", mantrat.

Jag vill minnas att filmen framkallade minst sagt delade reaktioner bland msm-recensenterna. Antingen älskade man den reservationslöst och hyllade den. Eller så gav man den kalla handen. Ingen förhöll sig likgiltig. Orsakade stor debatt i spalterna. Såtillvida en lyckad historia.

Jag såg den, mitt uppe i min pågående anti-karriär, samma år som den visades för första gången. Nu har jag sett om den. På Netflix. 

Efter att, för snart nio (!) år sedan ha avslutat ett långt, illa betalt, yrkesliv inom högskolan, samlat på mig dyrköpta erfarenheter av att ha studenter som arbetsmiljö. Kanske upplevde jag den mer kritiskt allra första gången jag såg den. 

Jag försöker tillbakablickande att förstå min dåvarande reaktion. Var det ändå inte så att Williams gestaltade en lite väl narcissistiskt anfäktad pedagog som använde de unga pojkarna och de äventyrliga lektionerna, även utomhus, för egna syften? 

Kanske inte alltför ovanligt med sådana självcentrerade lärare. Framkallades det rent av igenkänning hos lektor Ekstrand? Handen på hjärtat!

En av eleverna, förvisso inte ensam i klassen om att dyrka sin lärare, begår självmord, han drömmer om att bli skådespelare, men det vill inte hans rigide fader som sätter p för sonens planer. En annan blir relegerad. 

De flesta eleverna väljer dock, efter att haft Williams, jag menar John Keating, som lärare återanpassningens bekväma väg. 

De kryper för den auktoritära skolledningen som använder aga i uppfostringssyfte, med klappträ delas förnedrande bestraffningar ut på vederbörandes bak. 

Eleverna faller undan, förnekar sig själva och vad de egentligen vill. Internatskolan fungerar disciplinerande lika mycket som bildande. 

Här danas morgondagens män. Osökt tänker jag Jan Guillous självbiografiskt baserade skildring av en pennalismens privatskola på svensk botten i Ondskan, 1980.

Filmen överskrider skolans trånga värld, sticker hål på vår självrättfärdighet. Hur många av oss vågar välja existensens smala väg? Hur många vågar vara olydiga och stå upp för sig själva? När det är enklare att bara flyta med. Och gå förlorad. Dö medan du fortfarande lever.

Jag hade alltid svårt för det här med "pedagogik". Förmodligen var jag usel som regelrätt "pedagog". Även om jag, häpnadsväckande nog, vid tre tillfällen mottog pris som "Årets lärare". Även på en nationell nivå. 

Måste bara nämna det, närmast som kuriosa, i sammanhanget.

Dålig på att undervisa i en konventionell mening. Prövade alternativa förhållningssätt, inspirerad av Paolo Freire och Knud Illeris, bland andra. Också nödvändigt för min egen sviktande motivation och lust. Rastlösheten min pekpinne.

Under en fördjupningsutbildning för företagsekonomistuderanden vid högskolan i Sundsvall utgjorde jag en av arkitekterna bakom en "ångestskapande pedagogik". [1] 

Kanske hade vi två kolleger, båda luttrade och med lång erfarenhet inom gamet, själva mest utbyte av den okonventionella uppläggningen, baserad på frihet under ansvar, som inte erbjöds vid något annat lärosäte i landet. 

Nå, flera av dem som genomgick utbildningen, sammantaget aldrig många, den krävde ett mod att våga kasta sig ut och en intellektuellt nyfikenhet som inte fanns hos de flesta studenterna i den gemensamma grundutbildningen, har sedermera utmärkt sig. 

Både inom akademin, två titulerar sig professor, och annorstädes. 

Så inte kan det ha varit så dåligt, det sättet att bedriva högre utbildning på. Ur ett strikt framgångsperspektiv för enskilda deltagare. Men en nagel i ögat på högskoleledningen var vi. Och sura kolleger.

2024 gav jag ur en bok, Hucks flotte på upptäckarvatten, som jag skulle vilja beteckna som mitt testamente som professionell. I den explicitgörs tankarna bakom min anti-pedagogik. Sista ordet därmed sagt, nära att jag ödesmättat drog till med. 

När jag, efter alla år, en grå, disig januariafton ser om filmen Döda poeters sällskap, tycks det mig som mitt anti-pedagogiska ideal ligger nära John Keatings. Filmen berör mig. Jag finner mig själv i Williams figur. 

Han tvingas lämna skolan. Jag behöll min tjänst. Även om det brände till ett par gånger. När repressiva chäfer, helt i avsaknad av auktoritet, var på mig och anlade ovidkommande synpunkter.

Om sanningen skall fram, så känner jag mig ganska nöjd med vad jag ville som "anti-pedagog". Att få vara en en ungdomens förförare, nu tog jag i, förlåt. Utan att studenter tog sig av daga. 

Nå, en sköt sig. Men det var av privata skäl och hade inget med mig att göra.

|1] Beskrivning av utbildningen lämnas i artikeln Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest? i Zenit nr 2 1991.

Hansén i krig och kärlek

Bild: Bokus.com

När det berättats om spanska inbördeskriget 1936-1939 har två perspektiv dominerat. 

Enligt det första, att det rörde sig om en svartvit kamp mellan onda, Franco och hans falangister, och goda. De sistnämnda hörande hemma på den republikanska sidan, bakom sig en folkvald regim. 

Förstärkt av uppfattningen att det blodiga, nationen sönderslitande, kriget kunde ha vunnits av de goda, om inte de sovjetstyrda kommunisterna lagt sig i, med splittrande effekter på motståndet mot fascisternas kupp mot den legala republiken. 

Den trotskisterna närstående, som jag har förstått det, brittiske regissören Ken Loachs film 

Land och frihet driver den tesen.

Med dagens terminologi kan man säga att det ”narrativ” som varit den nostalgiska vänsterns, och som det värnats om i sorg över den solidaritetens vackra dröm som dog, har byggt på detta perspektiv. 

Enligt det andra perspektivet så var det de manliga krigskorrespondenternas krig, med två internationella stjärnor i bräschen. Karlakarln, skrönornas mästare, Ernest Hemingway. George Orwell och hans sympatier för anarkisterna.

Men vad med kvinnorna? Bang. Lee Miller. Martha Gellhorn. De mest kända.

Kommunikationsforskaren Eva Åsén Ekstrand har ägnat sig åt de kvinnliga krigskorrespondenterna. Och därigenom uppmärksammat de föga kända svenskorna Gusti Stridsberg och Anna Lenah Elgström. Undersökt deras insats för den spanska saken.

Det är med stor förväntan jag kastar mig över Stig Hanséns Vid fronten. Martha Gellhorn i krig och kärlek (Ordfront 2025). Underrubriken kunde vara hämtad från Hemmets Veckotidning. Inget fel i det. Min mamma skulle ha älskat det.

Hansén, med vänsterblicken påkopplad, tillhör våra flitigaste publicister. Antingen ensam eller med parhästen Clas Thor.

Föreliggande bok kategoriseras som ”dokumentärroman”. En skvader? Både det ena och det motsatta. Omedelbart blir jag misstänksam. Vad är sant och styrkt, vad är påhittat, tillagt och broderat? 

Och, i det  senare fallet och avgörande, hur pass bra och övertygande är det? ”Bär” det? 

Behöver Gellhorn ännu en fiktiv gestaltning? Finns det inte en ikoniserande risk med en sådan? 

Gellhorn har redan utsatts för romantisering i filmen Hemingway & Gellhorn genom sitt äktenskap med Nobelpristagaren, ett förhållande hon därefter mycket ogärna pratade om. (Hanséns porträtt av Marthas make är en karikatyr, en nidbild.) 

Som om hon inte varit den vassaste och modigaste korren av de två.

Hanséns bok börjar intresseväckande. Pang på rödbetan. Skildrar hur han står utanför Gellhorns dörr i London, där hon, kritisk mot sitt hemlands politik, efter att ha omhuldats av president Roosevelt och hans hustru, bosatte sig. 

Hansén har lyckats få ett löfte om en intervju med legendaren, den svårövertalade.

Dokumenterat och intressant att läsa. Liksom hans resande till hennes uppväxt i Saint Louis i USA, där det visar sig att få kände till henne. Eller Gellhorns uppehälle i Havanna tillsammans med ”Papa”. Om än lite väl utförligt. På väg att bli en bok i sig. 

Deras hus, Finca Vigia, utanför Havanna, besökte Eva och jag när vi reste till Kuba för att fira våra sextioåriga födelsedagar. 

Hansén lever sig in i Gellhorn. Försöker retroaktivt uppleva med hennes sinnen. Kanske handlar det både om projektion och identifikation. Som mest det första.

Som bäst är han som journalist och inte ger sig in på att vara författare, skriva fiktion. 

Han är ingen Hunter S. Thompson, ett av new journalisms ledande namn. Där fiktion och verklighet befruktar varann på ett överrumplande sätt. Hos Hansén tar det första över, han blir sin egen entusiasms fånge.

Jag kan tänka mig att Gellhorn varit ett ideal för Hansén som skribent. Engagerad, alltid på de undertrycktas sida, skrev stilistiskt rakt och enkelt. Inget dåligt ideal. 

Synd bara att Hansén, och förlaget, fick för sig att det inte räckte med att levnadsbeskriva henne, utan att fylla på med egna fantasier, tänja på hennes liv. 

Som när hennes resa till ett vintrigt, krigshärjat Finland kommer på tal, då är han riktigt i sitt esse. Grottar ner sig i sin egen story. Gellhorn försvinner i snödrivorna. Hansén ställer sig framför och glömmer henne.

Jag märker på mig själv hur jag skyndar på min läsning när han tar ut svängarna som värst.

Men nog är Gellhorns levnadsöde värt att påminna om. En uppmaning till intellektuella att resa ut i världen och rapportera om den.

Flera gånger under läsningen av Hansén leds jag till att tänka på en annan världsresenär, Jan Myrdal. Han och Gellhorn delade uppfattningen att det finns inget viktigare än arbetet, skrivandet. Även om könet, kärleken, konkurrerar. Mest hos den förre.

8 dagar 2026-01-21

En grafoman blickar tillbaka

Tänkande August? Nej, grafoman

  

Det började med att dåvarande kulturredaktören Björn Widegren på Gefle Dagblad snappade upp det jag författat, en närmast översvallande panegyrik, om hockeylaget Brynäs i jubileumsboken Den samtida historien som kom ut 1995. 

   Året efter skulle det firas med pompa och ståt att residensstaden i Gävleborg fyllde 550 år och boken, en antologi, tillkom med anledning av detta. De flesta bidragen träiga och föga publiktillvända, till skillnad från hockeylaget, om man säger så. 

   Jag hade tidigare medverkat sporadiskt i Arbetarbladet, den morgontidning mina socialdemokratiska föräldrar prenumererade på, och ägnat Widegrens Gefle Dagblad ett förstrött intresse. I mina ögon en förutsägbar folkpartistisk blaska, åtminstone på ledarsidan. 

   Men nu kom en förfrågan från den utstickande kulturredaktören, ibland under pseudonymen "Busige Björn" och nästan lika stor Brynäsälskare som jag, om jag inte ville skriva på hans sida. 

   Och jag tackade ja.

Det kom att bli en flitig medverkan som sträckte sig över nästan tjugo år. Debattartiklar, krönikor och recensioner. En osalig blandning. Widegren betalade skamligt litet. Den sjåljåpen. Men jag får skylla mig själv som gick med på det. Och arvodet behövde jag egentligen inte. 

   Lön uppbar jag som lektor vid den statliga disciplineringsanstalten i samma stad. Något frilanskontrakt skrevs aldrig. Det bara rullade på, år efter år. Även när Sanna Wikström, originell publicist och saknad, intog redaktörsstolen på Ruddammsgatan, Gefles fleet street.

Ögononani, menade Göran Palm, det är att söka efter sitt eget namn i spalterna. Jag vill inte påstå att jag var en onanist i den meningen. Inte heller en narcissist. Men roligt var det, bara att erkänna så här efteråt när krutröken lagt sig, att ställa till med rabalder genom nålstick på kultursidan. 

   Reta upp maktberusade, S-märkta politiker, särskilt kvinnan Widegren döpt till "Majorskan", och inskränkta kommunala byråkrater. Vid en gästföreläsning på en gymnasieskola vände Majorskans tillskyndare gossen Ruda demonstrativt ryggen. Släppa in en sån i våra lokaler! Usch.

Jag "lyckades" också med konststycket att tvinga GD punga ut med ett drygt skadestånd till Yrsa Stenius efter att jag recenserat hennes bok om krigsförbrytaren Albert Speer. (Hon tycktes mig knäsvag inför den välsmorde mannen som snackade sig bort från repet i Nürnberg.)

   Utan ett enda förebrående ord från vare sig chef- eller kulturredaktör. De försvarade tryckfriheten. Betedde sig som sanna liberaler. Det håller jag dem högt för.

 

Gefle är en trång stad, om ni inte redan visste det. Lågt till tak. Kotterier och sammanslutningar, samma personer vart man än vänder sig. Jag har alltid hållit mig borta från dylikt ryggkliande. 

   Aftonbladets frispråkige Allan Fagerström, en gång vägrade Dramatens skådespelare att ställa sig på scenen om han som kritiker satt i publiken (då har man, ta mig tusan, lyckats!), motiverade att han bosatt sig utanför Stockholm med att han ville undgå att vara en umgängesodlande del av det Juholt kallade "klägget".

  En gång var jag hembjuden, tillsammans med andra "kulturprofiler", på mingel till kommunens kvinnliga kulturchef. Namnet har jag glömt Jag hade skrivit något om den fyndige poeten Thomas Tidholm, han var själv närvarande. 

   Efteråt svor jag, smått illamående, dyrt och heligt på det inför mig själv: Aldrig mer! Och så blev det.

När Widegren på övertid gick i pension efterträddes han så småningom av en yngre förmåga som inte kunde fylla upp hans skor. Bort med alla gamlingar (fyrtiotalister)! Åldersdiskriminering skall som bekant gälla i detta torftiga land. Och ingen konkurrens om vem som skall vara herre på täppan!

   Därmed var min medverkan i GD över. 

   Att kultursidan blev en trist och ointressant sådan med "ynglingen" vid rodret, det är en annan historia. 

Men jag har fortsatt att skriva, utan att ha tillgång till kultursidans spalter. Kan inte låta bli. Jag lever mitt liv skrivande. En pågående dokumentation, levnadsteckning. Hemmavid på Holmen och på allsköns resor inom och utom Sverige. Datorn aldrig långt från knäet.

   Jag bombarderade Stefan Lindgren på sajten 8 dagar tills han stönade: Jag hinner inte med att publicera allt du skriver. Ska du inte börja blogga? (Till saken hör, det förtjänar nämnas, att jag ofta nuförtiden medverkar på just hans 8 dagar.)

Det hade aldrig funnits i min tankevärld, att bli en del av bloggosfären. Men eftersom jag är grafoman (fann den träffande benämningen hos Horace Engdahl) och bara måste skriva blev det så. 

   Till min glädje bor det tänkande människor runt om i det avlånga landet som finner nöje i mina texter, hör av sig med inlägg och kommentarer. 

   En värdefull, för att inte säga omistlig feedback. Så jag fortsätter! Ett tag till. 

Åk till Västbanken och bli ett ögonvittne!

Foto: Adlibris

Jag är på det klara med att jag har skrivit mycket om Västbanken efter mina sammanlagt sex veckor där. Men det tycks mig som att det måste fortsätta påminnas om hur förhållandena under pågående ockupation är för palestinierna. Jag kan inte släppa det.

   Med ett vagt hopp om att kunna skingra de propagandistiskt verkande dimbankar som anläggs av mainstreammedierna.

Palestinaproblematiken har varit en följeslagare under många år. Jag minns en debatt på 60-talet i en fullsatt sal på universitetet i Upsala om Israel och Palestina. I panelen satt bland andra Göran Rosenberg och Staffan Beckman. 

   Den förre, stillsam och behärskad som alltid, förmådde den betydligt mer hetlevrade Beckman att lägga band på sig när han ilsket talade för Palestinas sak. Efter att en Israelvän hållit en lång utläggning till försvar för hur Israel agerar.

På Väktargatan, i studentfamiljslägenhet, bodde vi grannar med palestinier. En palestinaflagga upphängd på en vägg i vardagsrummet. 

   Mannen, tidigare engagerad i PFLP, var terroriststämplad och tilläts varken studera eller söka jobb. Inaktiviteten gjorde honom deprimerad. Späddes på av anmälningsplikt varje vecka hos polisen.

Mina föreställningar om Palestina var fortfarande ytliga. Ordet ”flyktingläger” framkallade bilden av tält. 

Och inte kunde jag föreställa mig att det var så illa ställt på Västbanken, som Israel vägrar att benämna så, innan jag inifrån kunde bevittna förhållandena där.

   Kolonialmaktens behandling av palestinier som definitivt inte är några terrorister. Människor som jobbar och försöker leva som vanligt. 

   Checkpoints överallt med tungt beväpnade israeliska soldater. Förnedrande bemötande, i samband med ingående identitetskontroll, vid inresandet till Jerusalem. 

   Långa köer. Även de som arbetar i Jerusalem, utan vilka Israels ekonomi och offentliga sektor inte klarar sig, måste köa.

   Flyktinglägren visade sig vara permanenta inrättningar sedan 1948. På väggar foton på martyrer, unga palestinier som israeliska soldater skjutit ihjäl under en av intifadorna.

   Genom att jag gästföreläste på Birzeit University utanför Ramallah blev det många samtal med studenterna. Möjlighet att få höra berättelser som aldrig når världssamfundet.

Med mig har jag denna mörka undran som vägrar att släppa sitt grepp om mig: hur kan samma världssamfund låta detta som sker på Västbanken få fortgå en enda dag till? 

   Jag bävar för hur Israel planerar att agera mot Västbanken efter den etniska rensningen i Gaza. Med hatiska bosättare som stödtrupper. Nya, illegala bosättningar öppnas så gott som varje dag. Fördömandena från FN ignoreras. 

   Okunskapen bland svenskar om Västbanken är stor, det har jag insett. De israelvänliga mainstreammedierna formar uppfattningarna hos gemene man. Jag brukar uppmana dem som fastnat i föreställningen att Västbanken är Hamas territorium och inget annat: Åk dit och se med egna ögon! Innan det är för sent.

lindelof.nu 2026-01-18

Grunkar de unga?

Bild: Filmstaden

Filmen "Leva lite" (2025), som jag till lunchmackan en gråmulen decemberdag ser på SVT Play, uppges vara guldbaggenominerad. Det gör mig aningen beklämd. Avslöjar den, genom nomineringen, något väsentligt om svensk film av idag? Utgör den ett exempel på samtida, "bra" svensk film? 

   I så fall betackar den flitige cineasten och Bo Widerberg-beundraren sig.

   Från hemmafåtöljen syns den mig platt och banal. Uttråkande. Monoton, "inget" händer, det surras och sminkas mellan festligheterna och supandet. Sedan må den ha höjts till skyarna av diverse recensenter. Jag tillhör inte dem. 

   Kan min, som den kan tyckas, sura reaktion reduceras till rätt och slätt en generationsfråga? 

   Nja, det är ett stickspår. Och att underkänna mig som "filmkritiker". Det spåret vägrar jag att bege mig in på. Dväljandes, väl medveten om ålderismens diskriminering, i Sverige.

   

I huvudrollerna två unga kvinnor. Hur gamla? Av ordvalet, "najs" och "fett" står som spön i den nyspråkliga backen, att döma kan de vara allt femton och tjugonio. Svårt att avgöra. Jag hyser, i likhet med andra samhällsteoretiker, en misstanke om att samhället infantiliserats. 

   Det speglar filmen. Bli aldrig vuxen! Nej, lev lite! Utan tanke på morgondag eller konsekvenser. Hur andra, pojkvänner, kan drabbas av urspårningar som otrohet i värsta fyllan. Hållningslöst och oansvarigt, skulle Sven Stolpe morra. Alltid med en moraliserande spets i sina kommentarer.

   Två amatörskådespelare? Jag har dock aldrig sett dem i offentligheten förr. Tjejer från landet på äventyr? Den enas dialekt antyder att hon kunde höra hemma i Lisch (Lidköping) eller någonstans i Västergötland. Den andras dialekt mer neutral och svår att placera. 

   Spelar de sig själva, två bästa kompisar ute på vift? Det är reality show över det hela, improviserat i stunden. Det gör inte filmen bättre. Men nog snitsar de till det ibland, i vissa berörande scener när de konfronterar varandra och slutar vara så överslätande och förstående, det ger jag dem.

   Snygga och slanka är de, liksom alla som förekommer i filmen. Ingen tjock eller finnig. Glöm rynkor och påsar under ögonen. Som om någon varit framme med ett strykjärn i plytet. Förmodligen har Fanny Ovesen, den kvinnliga regissören, Bianco Ingrosso som förebild. 

   Hon kunde, förresten, ha sponsrat filmen. Sminket eller underkläderna. Hennes, eller de bolag hon företräder, estetik sätter diskursen. Yta och beteende framför djup och reflektion.  

Tjejerna, jag förblir osäker på hur de ska benämnas för att det inte ska klinga nedsättande, har skaffat interrailkort och nu väntar Europa på dem som backpackers. Övernattar gör de genom att couchsurfa. Europeiska metropoler i resplanen. Warzawa, Prag, Berlin och Paris. 

   Storstäder med en rik historia. Och med ett nazistiskt förflutet som solkar ned.

   Ett par av dem inbjudande som cases om man vill utröna vad som hänt i nyliberal tappning efter realsocialismens fall. Termen "kommunism" ligger hursomhelst inte bra i munnen på tjejerna. Den säger dem ingenting, när de får höra att ett inneställe de frekventerar i Warzawa är "kommunistiskt" designat. 

   Historielektionerna i skolan skolkade de nog ifrån. Liksom dem i samhällskunskap.

   Men de bryr sig inte, att beskylla dem för okunnighet skulle vara som att slå in öppna dörrar. Huvudsaken att det finns läckra killar, "hunks", och rikligt med alkohol. Samtalsämnena framför alla andra är sex, storleken på det manliga könsorganet och att det fejkas orgasm när tjejerna har samlag.

   Politik och samhälle existerar inte. Allt är småttigt och intimt. Man kunde tro att särskilt Berlin skulle locka till något mer än nattklubbsbekantskap. Att uppsökandet av "coola" inneställen inte skulle räcka. Men icke. 

Platt och banalt. Men så börjar jag känna fasa. Är det våra barnbarn, de som traskar efter oss, vi utdöende fyrtiotalister och rödskägg? Avpolitiserade egotrippare som aldrig öppnar en bok eller pratar om något väsentligt? Kanske låter jag som en gammal, knarrig gubbe. Må så vara. Det bjuder jag på.

   Vana resenärer, mobilen med all information de behöver limmad i handen, men fy sjutton vad instängda. En liten, avskärmad, värld. Långt från krig och orättvisor. Samhällsengagemang och lyfta blicken.

   Ordet "grunkar"? När man runkar och gråter samtidigt. Det säger väl allt om den här filmen att begreppet myntas i den.

8 dagar 2026-01-17

En studentska, tack!

En studentska och en kaffe

Som jag understrukit flera gånger förr,  jag vet att jag är en tjatbox av födsel och ohejdad vana, så drog jag mig i många år för att bege mig till det Upsala där jag bodde på olika adresser i två decennier. Blåsenhus. Djäknegatan. Geijersgatan. Kolargatan. Flogsta.

   Man undrar förstås över varför denna avighet mot lärdomen och den eviga ungdomens stad? Gluntarnas och studentnationernas. Besjungen av Ulf Peder Olrog och Owe Thörnqvist. Pelle Svanslös stad. 

   Svårt att bortse från en oerhört besvärlig, fysiskt och psykiskt krävande tid på Ackis, när jag behandlades för en sällsynt tumörtyp. 

Men det fanns flera skäl. Ett trassligt privatliv stannade kvar som ett oluststråk i minnet. Problem med att få fatt i mig själv. Innan jag, lite bättre, kunde förstå mig på den där besynnerliga jeppen Ekstrand. 

   "En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror mot jaget konungen som härskar över dem", skrev Gunnar Ekelöf.  Vi har en tendens att vara osynliga för oss själva, glida undan våra jag. Och denna osynlighet riskerar dessvärre att bestå hela livet. 

   Farligt, när osynliga utses till chefer. Självinsikt ingen. Tar projicerande ut detta på medarbetarna.

   Fråga vilken psykoterapeut som helst. Men se upp så att det inte är en som sysslar med KBT. Det vill säga ingen "riktig" terapeut. Även om de i dagens anti-humanistiska klimat skär guld med täljkniv.

 

Kanske den polariserade atmosfären på Sociologen spelade in, lade sordi på tillbakablickarna, tvättade bort vemod och upsalaromantik från dem. Men om sanningen skall fram så var det, skam att säga, stimulerande att vistas i det konfliktfyllda. Hellre öppna konflikter än ränksmideri och hugg i ryggen. 

   Och stimulerande tillhöra Gruppen för arbetarrörelseforskning, förkortat GAF, som i belackarnas ögon blev RAF. Ni vet stadsgerillan i Tyskland.

   Tre av oss i GAF reste upp till Malmfälten. En stor och bestående upplevelse för mig att få samtala med delar av ledningen för gruvstrejken, Harry Isaksson, Elof Luspa och andra, det gav en inblick bakom kulisserna som var få förunnad. 

   Att resa, med många timmars tåg från akademikernas fäste till Gällivare Central, var som att bege sig på en upptäcktsfärd till ett annat land. Och så är det. Sverige är inte ett och samma. 

Stojet runt min avhandling bidrog till att förknippa Upsala med något negativt, att värja sig mot, sky. Det hade blivit för mycket, helt enkelt, med all uppståndelse. 

   Ett återseende med denna stad skulle innebära en rekapitulation av år där ljus och mörker blandades. Med mig själv förändrad, icke längre densamme som den jag en gång var. Du stiger inte ned i samma flod två gånger, visste redan Herakleitos. 

Men nu lockar och drar Upsala ånyo, borta aversion och avståndskänsla. Jag kvistar gärna ned från Gefle, sitter på Carro med datorn, avrundar dagen med ett besök på Hambergs Fisk invid där Gillet en gång låg. Den restaurangen håller vi högt, min livskompanjon och jag. 

   Häromdagen trotsade jag yrsnön och tuffade med Mälartåg till Upsala. Satt ett par timmar på Carolina, omgiven av högljudda studenter, stängd läsesal, det byggs om. Sedan på moddiga gator, snöras och istappar från taken, till Ofvandahls på Sysslomansgatan. 

   Där jag ofta häckade förr, i traditionstapetserade rum, tränade på att vara en kaféintellektuell, cigg i nypan.

   På samma kafé kunde en av mina husgudar, Michel Foucault, en gång i tiden iakttagas innan han tvingades lämna Upsala för Paris. Jag undrar var han närmare bestämt hade sitt bord. Knappast att någon av dem som jobbar där nu kan upplysa om det. 

Dyrt som attan på Ofvandahls denna januari. Trettionio kronor för ett litet bakverk, fyrtioen för blaskigt kaffe. Men skoj är det att knalla fram till disken och, likt Gustaf Fröding och hans punschpimplande kumpaner om än i skummare lokaler, be om en studentska. 

FOTNOT "Ett klassiskt svenskt bakverk som liknar en mazarin, men kännetecknas av sin gröna glasyr." (AI)

Från Bordellmamman till Epstein

Foto: Bokus.com

Begick den internationellt ökände lyxhallicken Jeffrey Epstein självmord eller inte i sin cell i New York? Visste han för mycket och måste röjas ur vägen? Israeliska Mossad har nämnts i sammanhanget. Och varifrån fick han alla sina pengar? 

   Han var ju rik som ett troll med flotta bostäder och egen ö, dit han i sitt privata jetplan forslade maktens gubbar som det kliade i byxorna på. 

   Frotterade sig med hot shots som nu svär sig fria så att det står härliga till. Trump en av dem. Bill Clinton, fångad på bild när han ömt kramas med en ung skönhet i bikini, det är inte Hillary, i en inomhuspool. 

   Det ryktas att Epstein i smyg spelade in kändisarna i för dem komprometterande akter. Bland dem den där engelske prinskorven, vad han nu hette, som enligt egen uppgift aldrig svettades - eller var det tvärtom?   

   Nå, det brittiska hovet tröttnade på karlfan och det privilegierade livet var över, nästan i alla fall. Prinstiteln tror jag rök. Men inte lär han väl behöva uppsöka arbetsförmedlingen eller socialbyrån. 

   Inspelningarna använde Epstein i utpressningssyfte. Ja, inte vet jag. Pedofiler som pedofiler. Och de paraderar denna gång utan att Dumpen behöver lura in dem i en fälla. Bildmaterialet är, vad ska man säga, överväldigande och ovedersägligt. Så går det när män tänker med puppen.

B var studentska hos mig. Hon hade arbetat på Hasselakollektivet, Franshammar, och berättade mycket om den auktoritära pedagogik som tillämpades där. Om Tommy Sandlin använde uttrycket "sossehockey", kunde man om Hassela säga "sossepedagogik". 

   Det skulle göras Svenssons av de vilsna ungdomarna. Och det med hårda bandage. 

   K-A Westerberg, Hasselarörelsens grundare, var inte att leka med. Det skulle inte förvåna mig om Busen på Brynäs, som förvandlades till en prydlig Svensson i kostym och slips, Lasse Strömstedt, var uppbjuden till de mörka helsingeskogarna för att föreläsa om hur man tar sig i kragen och sköter sig.

Ni har väl sett honom, förresten, i SVT när han tillsammans med Björn Gustafsson, "Studierektor Bertilsson" i Kalmar, uppfinningsrika som få, hittar på hyss? Framlidne Lasse spelar sig själv, det var han bra på. Jag har sett serien flera gånger, behållningen stor. 

   Måtte de inte plocka bort den från Öppet arkiv. Då går jag till Europadomstolen. Minst.

   Ta bara exteriörerna. Trivsamma Kalmar med sina mysiga kaféer! Bland dem Kullzénska. Slottet! Stagneliusskolan! Föder längtan att med hjälp av SJ och Krösatåget återvända. Och, nu jädrar, Kalmar HC är bara ett par poäng efter Löven i hockeyallsvenskan. Tänk om de går upp och får spela i SHL! 

   Vi såg dem i Hatstore Arena mot folkkära Brynäs i just allsvenskan. Massor med brynäsfans anslöt sig.

Nå, tillbaka till B efter ett par felskär, för att stanna i hockeyspråket. Under en tid praktiserade hon som socialarbetare i Stockholms city. I nära samarbete med poliser. De spanade från sina bilar på den verksamhet som kvinnan som gick under namnet Bordellmamman bedrev. 

   Uttryckte uppgivenhet, ty vad skulle de göra, när de observerade höga polisbefäl som gled in som kunder att förlusta sig med de trasiga småflickorna från behandlingshem. Ingripa? Med risk för svåra sanktioner? En svensk medarbetare tiger, som bekant.

 

I kundkretsen fanns välkända socialdemokratiska statsråd, välkända partiledare från de borgerliga partierna och välkända höjdare inom näringslivet. Även fruntimmer. Klart de förnekade allt. 

  Men flickorna som, till skillnad från oss andra, inte kände igen kunderna, kunde peka ut dem. Utan några baktankar. En torsk med trasiga kalsonger och gummisnodd runt plånboken. När han, "mysgubben", dök upp på tv-skärmen skrek de rakt ut. "Det är ju han!"

   Inte hjälpte det att Olof Palme ljög så näsan växte på honom, för att skydda sin justitieminister Lennart Geijer. 

   Mellan Epstein och Bordellmamman löper en röd tråd. Vidrigt är bara förnamnet. Eller på ren svenska: för jävligt.

FOTNOT Bordellhärvan: makten, männen och mörkläggningen, av Deanne Rauscher, Gösta Elmquist och Janne Mattsson.