Allt för laget eller allt för jaget?

Bild: GD

Det var med stor, för att inte säga största, förväntan jag bänkade mig framför tv:n för att se Brynäs SHL-debut mot Växjö. En förväntan som byggdes upp först under den allsvenska sejouren och sedan återkomsten i högsta ligan. Brynäs seriesegrade båda gångerna. En fröjd att följa dem.

   Till Kalmar tog vi oss via Alvesta - "lika trist som en påstigande i Alvesta", som Stig Ahlgren elakt skrev - och Krösatåget för att se dem live. Kul som attan. Många brynässupporters, iförda tröjor och halsdukar, på plats. Och Kalmar är en förbaskat trevlig stad att botanisera i.

    Nå, säg den lycka som varar. Gubbar med tjocka plånböcker var inte sena att vifta med dem framför hyllade brynäslirare. Oroväckande att SHL:s bästa backpar försvann över Atlanten. Och målvakten Ludde Persson till just Växjö.

   Nå, platt fall mot detta Växjö. Fruktansvärda försvarsmissar. Ibland liknade det hönsgård, för att uttrycka sig vanvördigt om de befjädrade. Andra gånger stod hemmaspelarna som fastfrusna i isen och liksom bara såg på när Växjö satte mål på mål på mål. Det slutade, snöpligt, 7 mål i baken. SJU. 

   Premiärnerver, tänkte Ekstrand. Det sista som överger en inbiten Brynäsare är hoppet. Framförallt om man är gammal nog att ha upplevt Brynäs segertåg utomhus på Isstadion. Jag vägrar att vara en medgångssupporter. Som överger laget så fort det går dåligt.

Så match nummer 2. Också hemma i Gavlerinken - som den naturligtvis heter. Nästan fullspikat, saknades väl kanske hundra pers. Premiären var ju fantastiskt inramad, med en milt uttryckt entusiastisk hemmapublik, från Fjollträsk kom glada fans i buss. Hela folkets lag? Självklart!

   Motståndare i andra matchen förra årets svenska mästare, "Bulans" Luleå, som Brynäs föll mot i finalmatcherna.

   Det såg inledningsvis ut som ett helt annat Brynäs på isen denna afton. 1-0, 2-0, 3-0 och så 4-0 av en av mina kelgrisar, Johannes Kinnvall. Rena pang-pang-hockeyn. Härligt att se. Jag lutade mig tillbaka för att njuta av utskåpningen av Norrbottens Järn. Icke, sa Nicke. 

  Lule tar time-out, sedan brakar det loss. Mål på mål på mål. Gällstedt kommenderar ut målvakten, varför fattar jag inte, norrbottningarna kan avsluta med en puck i tom kasse. Sju mål i baken en gång till. Hur i hela Härjedalen kan man förlora efter haft ledningen med hela 4-0? 

  Skandal. Uselt. Skämskudde fram, samtliga inblandade. 

Samma mönster som i första matchen, Brynäs verkade tappa allt. Var fanns dynamiken, lagkänslan från allsvenskan och SHL? Skratten och snacket i båset spelarna sinsemellan? Det som enligt mig vittnar om ett gott ledarskap. Förmågan att skapa en atmosfär i vilken lirarna trivs och vill vara.

   Jag börjar fundera på om det inte är något allvarligt fel på sportchefen Alséns frälsarfilosofi som jag kallar hans värvningsstrategi. Enskilda, mycket dyra, stjärnskott köps in som ska "hjälpa" laget. Men som vi vet, inte minst från utländska exempel, är det ingen garanti för framgång. 

   Individer glänser men laget blir inte automatiskt bättre för det. Och ingen idé att utse målvakten till syndabock, det är för enkelt.

   Framgångskonceptet från allsvenskan och återkomstsäsongen i SHL, vart blev det av? Stannade det kvar i omklädningsrummet? Nu väntar HV 71 på bortaplan, i Smålands Jerusalem. Hur få fason på Brynäs till denna match? Fråga inte mig. I rest my case.

FOTNOT. Häromdagen, i pensionärskuvösen, upptäckte jag Tyler Vesel med barnvagn. Tydligen bosatt på Holmen. Jag ropade till honom "You´re great man!" Hellre några Vesel som ger allt för laget, än bortskämda stjärnor som gör det för jaget.

Först som lediga, är vi människor

Bild: Bokförlaget Korpen

Nu stundar den vår de svaga kallar höst. Var det inte, åtminstone ungefär, så Karlfeldt skaldade? Jag reciterar, som jag plägar göra, fritt ur minnet. 

   Hösten tilltalar mig. Inte mörkret, det klarar jag mig utan. Men en upplivande känsla av att nu startar allt på nytt. Sommaren är över, med den alla semestrar, människor som är bortresta, tomma städer, slokande skyltar utanför butikerna med Sommarstängt på. 

   Jag har ärvt min salig mors syn på sommar och höst. Jag ser henne framför mig på balkongen i Sandviken, med en kaffekopp i näven, förnöjt beskådande knegarmyrorna därnere på Smedsgatan, på väg mot Verket. Tillbaka från industrisemestern.

   Alla hade semester samtidigt, fortfarande så? Nå, säkert många kärar, som Irma sade i Gestrike/Hammarby, som spar en vecka till älgjakten.

   

Sedan snart nio (milda maränger så många!) år är jag utstämplad, bortom tjänstgöringsskyldighet och semesterlag. Borde sluta bry mig om årstidernas namn, skiftningarna mellan ljus och mörker. Dagarna ser likadana ut, när jag själv väljer vad göra på och med dem. Oskrivna, härligt oskrivna!

   Jag har märkt att jag blandar ihop dem, kan yrvaket undra "är det fredag idag?". Jag håller inte reda på vad det står i almanackan, varför skulle jag? Nå, Brynäs matcher på TV4 Play bevakar jag. Fattas bara.

När jag skrivit min första bok om medborgarlön, efter en oerhört stimulerande hösttermin som Gastprofessor på Freie Universität i Berlin, och som rejält skakade om min tankefigur, arbetslinjens, diskuterade jag titel med Gert Nilson på Bokförlaget Korpen. 

   Jag föreslog "Den välsignade ledigheten". Men förläggare Gert (efter honom blev inte Korpen detsamma) ville den skulle heta Den befriade tiden. Och så blev det. Ingen dum titel, den heller.

   Mitt titelförslag föranleddes av något jag snappat upp från "hoppets filosof", Ernst Bloch, som jag flitigt läste i Berlin. Men främst av att jag minns hur de arbetssamma släktingarna runt omkring mig levde upp på sin semester. Morfar, med sommarstuga ute vid Storsjön, blev som en annan människa. 

   Kanske formuleras det bättre som att han äntligen blev människa, när han slapp Verkets själsdödande grottekvarn. Dit han skickades ned som trettonåring, att producera mervärde åt exploatörerna.

Apropå medborgarlön. Jag noterar att Facebook-gruppen Medborgarlön istället för arbetslinjen, som jag drog igång  tillsammans med chefredaktören på Stockholms Fria, numera Syre, lever och har hälsan. Nya medlemmar fortsätter att strömma till. Visionen, nota bene ingen utopi, lever. Jojo.  

   Men ingen hör av sig nuförtiden, ber mig föreläsa om medborgarlön. Annat ljud i skällan från 90-talets mitt och framåt. Då var gubben Ekstrand het. Han for omkring som en tätting i landet, likt en de lönearbetskritiska idéernas gårdfarihandlare. Från nord till syd hälsad med entusiasm. 

   Ulrika Kärnborg i DN valde boken till "Månadens bok", Nina Lekander skrev, stort uppslaget, om den i Expressen.

   Tjo och tjim, glädje och uppmuntrande tillrop, utom en gång under en sammankomst i Tensta. Generaldirektören på AMS, en gammal avdankad sosse, blev så frustrerad och arg att han höll på att åka på hjärtsnörp och falla död ned. Spred förstämning bland oss andra med ett plötsligt, ilsket utbrott.

   

Inte handlar motståndet mot medborgarlön om att vi inte "skulle ha råd", pyttsan! Hur har vi råd att låta bli, min spontana invändning. Med alla förtjänster (sic!) en medborgarlön skulle ha. Både på ett individ- och samhällsplan.

   Den sig själv berikande makten vill inte ha fria medborgare, aldrig så fria som när de har semester och är lediga. Svårare är det inte. Åt slavarna slaveriet!

   Eller hur, Magdalena? Den som inte arbetar, skall inte äta?

 

Kunde masskjutandet ha förhindrats?

Bild: SF Anytime

Den australienska filmen Nitram från 2025, visas på SVT Play, skildrar historien bakom den värsta masskjutningen i landet någonsin. Den 28 april 1996, i Port Arthur i Tasmanien, sköt Martin Bryan ihjäl 35 personer och skadade 23. 

   Storyn kretsar kring unge Martin, som i skolan häcklas med namnet "Nitram", och hans familj.

   Det är en ruskig film, plågsam att se. Kände man inte redan till skjutningen blir det som att nagelbitande följa en individ som är som en tidsinställd bomb. Man känner på sig att bomben kommer att brisera, frågan är bara när det sker. 

   

Den långhårige Martin är sjukpensionär och medicinerad, bor hemma hos föräldrarna, som maktlösa förhåller sig till honom och hans återkommande, impulsiva utbrott. Han flyttar när han träffar en förmögen kvinna, en udda existens liksom Martin, som tar sig an honom. 

   Men han släpper inte den usla, "relationslösa", kontakten med mamman och pappan.

   Två saker i filmen sätter igång kvardröjande funderingar. Dels tillgången till skjutvapen, att det är så lätt att skaffa dem. Vilket Martin förmår, utan att inneha vapenlicens. Klart att man i blickfånget får USA och alla skolbeskjutningar. Eller Trollhättan och Örebro i Sverige.

   Vapenlobbyn, framförallt i USA där filmstjärnan Charlin Heston en gång var en av de tongivande, är inflytelserik och bromsar en restriktiv lagstiftning. Tydligen är det likadant i Australien, om man får tro eftertexterna till filmen. Staten förmår inte att sätta stopp för det ymniga vapenflödet.

   Jag tänker vidare: vad kunde, eventuellt, ha förhindrat den tragiska händelseutvecklingen? Martin är diagnostiserad, jag vet inte med vilken diagnos, och förskriven dagligt medicinintag - men inte hjälper psykofarmaka. 

   Hans närmaste, modern reserverat kylig och fadern, drömmande om ett annat liv, förmår heller ingenting. 

   

Jag associerar till antipsykiatrikern Ronald Laing och hans omstridda idéer att bakom det mest förvridna och till synes underliga beteende finns en människa, ett subjekt, som inför sig själv behöver att bete sig som hon gör. I en, för alla andra, undflyende mening är hon rationell. 

   Trots att hon för omgivningen kan förefalla sjuk.

   Man måste, som terapeut, gräva fram det djupt liggande, undermedvetna, motivet för beteendet. Och det kräver en lång, kanske mycket lång till och med, terapitid. 

   Laing var ihärdig och framgångsrik med patienter som diagnostiserats schizofrena, betraktade och avfärdade som kroniker, nerdrogade med neuroleptika.

   Han rönte framgång utan att använda mediciner. Klart att han inte var älskad av det psykiatriska etablissemang som kände sin hegemoniska ställning, på biokemisk grund, hotad.

   

Kunde det, för att återgå till huvudfrågan, som skedde i Australien den ödesdigra dagen ha förhindrats? Om Martin, istället för att pliktskyldigt ha medicinerats och lämnats till sig själv och sin mentala instängdhet,  fått träffa en psykoterapeut som Laing? 

   Det förblir en öppen och obesvarad undran. De mörka hämndkänslor som Martin bär på, tvångsmässigt styrs av, yppar han aldrig för någon annan. Tills det brister.

   Kanske var han, det sårade barnet, bortom hjälp, om man säger så. Det är samhällets och familjens konstruktion, de sociala skyddsnäten, som sviker i ett sådant här fall. Laings kollega David Cooper skrev boken The Death of the Family. 

   Martin Bryans familj kunde tjänat som modell för hans kritik av kärnfamiljen.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-09-14

Resan till Hästveda

Bild: Historiehemmet

Jag fortsätter att läsa Jesper Högströms självbiografiska Smultronstället med ett speciellt, sårigt, fokus på hans far. Noterar en passant att Martina Montanus (Montelius?) skriver surt i Expressen om genren, är det verkligen en sån?, far-son-böcker. Noterar, inte mer än så. Hennes utfall intresserar mig föga.

   Nå, jag förstår nu att Smultronstället faktiskt var namnet på ett varuhus i Skåne där Jespers pappa jobbade. Inte det förlorade paradiset, efter att barndomens grind stängts. Som den obotliga romantiker jag är, var jag för snabb med att läsa in en symbolisk betydelse i boktiteln. Kanske dock inte helt fel.

   Men det är inte det jag tänker tala om nu. Utan utgå ifrån det faktumet att Högströms familj under en tid var bosatt i en villa i Hästveda i Skåne. Jesper inte mycket mer än en grabb, under uppväxt. Den tid när man formas. Icke minst i umgänget med jämnåriga - de andra. Ofrivilligt valda.

Hästveda, beläget i Hässleholms kommun, en ort jag visste absolut nada om innan Gunnar Adler Karlsson begravdes där. Varför i Hästveda av alla platser på jorden? Det kan jag inte svara på. Anar att han vilar bredvid släktingar på hustrun Mariannes sida. Han var ju själv född i Karlshamn i Blekinge.

   Tyvärr kan jag inte få besked från henne om saken. Det stannar vid en förmodan.

   Gunnar betydde mycket för mig. En gång besökte vi honom och Marianne på Capri. Rättare sagt Anacapri, där de ägde ett hus. Några stenkast från Axel Munthes San Michele.

   Dit upp tar man sig med en halsbrytande fort körande taxi på svindlande vägar. Lider man av höjdskräck, säkrast att inte titta ut. 

   Gunnar bjöd oss, under vistelsen på den besjungna vackra ön, på en guidad tur i hans Filosofiska Park. Är den kvar? Vem tar i så fall hand om den? Måtte någon göra det. I denna obildningens era tvivlar jag.

   

Sista gången vi träffades var, i min födelsemånad oktober, 2016 i Rom. Vi hade begivit oss till Ostia, Pasolini mördades på stranden, lurad in i ett bakhåll. Turligt nog befann sig paret Adler Karlsson samtidigt i Rom, där de också ägde en bostad. Så vi sammanstrålade. 

   Gunnar avslöjade, lugnt och sansat, att åldern började att ta ut sin rätt på honom.

   På min födelsedag ringde Marianne och Gunnar för att gratulera. Sista gången Gunnar och jag talades vid.

Under en av våra resor till Malmö bestämde vi oss för att kvista upp till Hästveda med Pågatåget. (I Skåne åker man rabatterat på tillsammansbiljett.) En gudsförgäten håla, i mina skannande ögon. Kanske ett orättvist omdöme. Jag är alltid på tok för kvick med att ordsätta mitt första intryck av en plats.

   Graven fann vi, efter några minuters promenad, på en fridfull kyrkogård. 

   Efter en stunds begrundande vid stenen tog vi oss ner mot stationen, i väntan på tåget upptäckte vi en restaurang som serverade helt okej mat. Därefter åter till Malmö.

   Jag undrar vilken dom, usch vad dramatiskt och högtravande det lät, Högström kommer att fälla över Hästveda. Ett skäl att läsa vidare.

Mentalsjukhusreflektioner

Bild: Fotosidan

Det smyger sig på en märklig, jag finner inget bättre ord i hastigheten, känsla av att åka genom Ulleråkersområdet utanför Upsala. Nu står här bostäder, förmodligen eftertraktade i en snabbt växande stad.

   Jag skulle, för min del, inte kunna bo på området. Inte efter att ha jobbat på det mentalsjukhus som låg här. 

   Alla byggnader från sjukhustiden är inte rivna, somliga har omvandlats till bostäder. Jag minns husen väl, vad som utspelade sig därinne bakom låst dörr, ansikten på patienter hängande i dagrummet. 

   Vad sitter kvar i väggarna? Är jag bara skrockfull? 

Höghuset, som rymde det som kallades "Stormen" (intagningsavdelning), har fallit offer för grävskoporna, inget jag sett med egna ögon, endast på bild. Jag jobbade, kort, även där. Bad att få bli förflyttad.

   En manlig, sadistisk personal som skrämde mig, deras sätt att behandla patienterna, så rått och omänskligt. Rena övergreppen på försvarslösa.

   I källaren elchocksbehandlades patienter. Barbari i psykiatrisk förklädnad. 

   Upton Sinclair beskrev oretuscherat i boken The Jungle de fruktansvärda förhållandena på slakterierna i Chicago. Om jag inte är felinformerad, så var det genom att man upptäckte att grisar inte dog av elstötarna, men däremot förändrades mentalt, som någon kom på att samma metod kunde användas på psykiskt "sjuka" människor. Jag önskar att det var en skröna. Men jag tror inte det. 

Att reduceras till "patient" på Ulleråker, hamna i psykiatrikernas garn, blev en återvändsgränd för de intagna. Vad man än sa, så vändes det mot en. Påstod man att var frisk, eller mådde bra, saknade man sjukdomsinsikt.   

   Högst förståeliga och relevanta mänskliga beteenden i den totalitära institutionen stämplades som "psykotiska” och legitimerade lnsättandet av psykofarmaka. 

   Ingen utsaga kunde vara neutral eller betydelselös i vitrockarnas biokemiska värld, inget agerande. Allt föll inom symtomens ram. Tvångsmedicinering förekom. Och bältning. Patienternas motstånd skulle brytas ned.

Jag har funderat mycket på vad som gjorde att väktarna i de nazistiska döds- och koncentrationslägren kunde bete sig mot fångarna som de gjorde. Enda förklaringen torde vara att de inte betraktade dem som människor - avhumanisering satt i system.

   Att sinnessjukhusen, som de hette, placerades utanför städerna rymdes inom samma diskurs: de intagna är inte som vi, det måste markeras genom rumslig åtskillnad. Och godtyckliga diagnoser. Vi normala måste skyddas gentemot de onormala. 

   Stigmatisering är påkallad. Disciplinering av själarna, i samhällets tjänst.

   Som skötare fick man det svårt om man började att identifiera sig med patienterna, komma dem för nära, sätta sig in i deras livssituation. På Akutkliniken mötte jag patienter i min egen ålder. Och då blev det genast besvärligt, gränsen mellan mig och dem upplöstes. 

   Deras erfarenheter inte långt från mina. Vem är sjuk, vem är frisk - egentligen? Och vem bestämmer vad som är vad? Är diagnostisering enbart en fråga om maktutövning?

När de stora mentalsjukhusen i Sverige, Ulleråker ett av dem, avvecklades, pratades det om att verksamheten skulle flyttas ut i samhället, skötas av öppenvården. Tillsyn ersätta inläggning. Allt skulle bli mer humant.

   När jag för några år sedan gästföreläste på en folkhögskola inhyst i Långbros gamla lokaler, berättades det om utskrivna patienter som tagit sig tillbaka och gömt sig i korridorerna. Sökande en förlorad trygghet. Så gick det med den stolta psykiatrireformen när patienter lovades återfå sitt människovärde. 

Även publicerad, under annan rubrik, på 8 dagar 2025-09-13

Läsning i regnet

Bild: Adlibris

Det är märkligt. Förr lade de på biblioteket ett tak för antalet utlåningar. Jag irriterades över att meddelas att nu får du inte låna mer den här månaden, du måste vänta. Särskilt irriterande blev det eftersom jag sedan länge läser enbart e-böcker. Alltså inga böcker som "står i hyllan", om man säger så.

   Men nu slut på det. Jag vet inte hur de rent tekniskt bär sig åt på bibblan. Intresserar jag mig för en bok, bestämmer mig för att låna den, uppmanas jag vänligen vänta på att boken görs i ordning åt mig. Inte katten vet jag hur det går till. 

   Men vips så har jag den i dator och mobil. Med datum angivet när jag inte har boken till hands längre.

   Härliga tider, strålande tider, som Tosse sa. Problemet bara, men varför skulle det vara ett problem egentligen, att jag nu har samlat på mig flera böcker som jag läser samtidigt. Återfall till en bookaholic.

   Oregonbon Willy Vlautin (detaljrik så in i baljan, jag tilltalas mer av stilen än innehållet), Carl-Johan Malmberg (tär på mitt tålamod med sin iver att berätta om alla böcker han läst som han fått för sig att han "måste" referera till), Lars Norén (hans sista, svårläst genom den grafiska utformningen). 

   Och så nu Jesper Högström. Ingen ny bekantskap.

Jag kunde inte låta bli att låna hans nya bok efter en recension i SvD 250910 som lockade till läsning. Jag har läst hans författarbiografier tidigare. En om Gunnar Ekelöf. Tidigare opublicerade dikter ges förresten ut endera dagen av  honom. Dem måste jag låna. Hör ni det, Gefle Stadsbibliotek?

   En om Tora Dahl, gift med Knut Jaensson. Jag fick en annan bild av henne än den jag hade tidigare, mer amoröst färgad. En om Hjalmar Söderberg. Den minns jag inte mycket av. Söderberg är en av mina favoritförfattare, även om han som privatperson var en skitstövel, så som han behandlade sin hustru. 

Nu begår Högström en bok om sin far, Smultronstället. (Var inte det titeln på en kalkon till film som Bergman gjorde?) Jag har inte hunnit med mer än några sidor, men boken är svår att släppa, om man kan säga så om e-böcker. Jag har själv skrivit om min far, i Inte ska väl Humphrey Bogart gråta. 

   En metodologisk, som akademikerna säger i Upsala, fråga knackar på: Hur skriver man om sin far? Vad är sanning, vad är något annat. Vad är möjligt? Högström har i en intervju kategoriserat sin bok "uppgörelsebok". Det ska bli spännande att få följa vad han gör av det. 

   Faderns levnadshistoria var tydligen ingen lycklig sådan. Kanske fann han aldrig "smultronstället" efter att barndomens grind stängts? Vem gör, för övrigt, det?

 

Efter sol kommer regn. Så är fallet (sic!) nu i skrivande stund. Ett väder att läsa i. Ja, inte för de utsatta i Västernorrland där hela byar regnar bort. Nå, jag slutade för länge sedan med att vara en badstrandsmänniska. Egentligen var jag aldrig det, ingen ro att ligga stilla på en filt. 

Gärna en vardag utan sånt, tack!

"Bombi Bitt och jag" (Bild: DigitaltMuseum)

Sömnen fortsätter att hacka. Natt efter natt. År efter år. Jag är beredd att uppfatta det som ett normaltillstånd att inte kunna sova "ordentligt", vad nu det är. Något idealt att drömma (sic!) om? Åtta timmars djupsömn i sträck? Träning inför den eviga sömnen. Vad säger snarkexperterna? 

   Jag börjar känna mig som den figur Stellan Skarsgård, när jag ser hans namn minns jag genast hur lysande han agerade i Hasse Alfredsons Den enfaldige mördaren eller redan i Bombi Bitt och jag, gestaltar i en film han gjorde med Nicola Walker. En rollfigur som plågas av insomnia. 

   Fint ord, låter lite medicinskt, om det är bara kack med sömnen.

   "Dom ska då sätta ett fint ord på allt", som min morfar kommenterade. När det inte längre fick heta städare, sopgubbe, rockslusk och annat - som det alltid har hetat. Och ska förstås heta! Jag undrar vad han skulle ha muttrat om samtidens begreppsflora. 

   Med "kommunikatörer", "strateger", "influencers" och hela baletten. Förmodligen: "Kan det bli tokigare!" 

  

"Man får inte vara dum, för då kan man bli bas." Det drog sig inte morfar för att säga rakt i ansiktet på en dylik. När han kände sig inträngd och påpassad nere i Verket.

   Allt går i arv, det lärde jag mig av Gunnar Adler Karlsson. Det bästa med mig kanske jag har ärvt från just morfar. Inte minst chäfsallergin. (Hur morfar sov, han gick treskift, bodde med hustru och barn i en liten enrummare på Bruket, det undandrar sig min kännedom.) 

   Dock inte hans rakframma sätt att bete sig. 

   Jag uttrycker mig mer inlindat, om man säger så. Misstänker att det är fråga om en bekvämlighet, en defekt, i min persona (jo, jo, jag kan, jag mä). Eller en kronisk yrkesskada efter alla år i högskolevärldens ankdamm, där ingen är rak och säger vad han eller hon - glöm det fula hen! - tycker.

   Jag är inte konflikträdd, det vägrar jag gå med på att jag är, det stör min stolta självbild. Men jag behöver arbetsro, det vill säga ro att skriva. Orkar inte med tidstjälande tjafs och grums som lätt smyger sig in den mellanmänskliga vardagen - om man sänker den existentiella  garden.

   

En ständigt fundrande, hans uttryck, kompis till mig, tidigare tråddragare på Sandvik, när en idé om att de framkallade vardagliga irritationerna (dit räknas, nota bene, inte det oförlåtliga otyget med urinträngda karlslokars icke nedfällda toalettsitsar) täcker över något annat. 

   Irriteras det över strumpor på golvet som inte plockas upp, eller något annat trivialt, står det för något annat. Något allvarligare som egentligen borde luftas. Fan tro´t, sa Relingen hos Ibsen.

   Nå, vad vet jag. Men gärna en vardag utan sånt, tack! Strindberg fann alltid skrivro, om så i det bökigaste och bråkigaste vardagsliv. Men jag är ju inte Strindberg. Hur hade titanen det själv med sömnen, förresten? Författare till boken Sömngångarnätter på vakna dagar. Titeln träffar mina dagar.