Den farliga lojaliteten och val i Sachsen-Anhalt

Bokus

Enligt stadsbiblioteket i Gefle kunde jag, den otålige bokaholikern, inte börja låna igen förrän 6 september. Dagens datum. Efter att ha fyllt, när undrar jag, min futtiga kvot om sex böcker. 

Men det stämde inte. 

Redan i förrgår öppnades utan förvarning mitt konto. Jag fattar ingenting av alla turer. Eller hur det snålt räknas på antal lån i en påstådd neo-analfabetiseringens tid. När man borde vara glad för mitt flitiga läsande. Tycker mannen alltid nära till en bok.

Jag lånar och läser som e-bok Artur Szulcs Hitlers jurist (2026) om Hans Frank (1900-1946). Högsta höns i generalguvernementet Polen i Tredje riket. 

Med högkvarter på det ståtliga slottet Wawel i Kraków. 

Hitler gick inte med på att förlägga högkvarteret till Warszawa. Den staden inte värd det, enligt diktatorn.

Doktorerad i juridik, denne Frank. Omgav sig i Polen med doktorer i samma ämne.

Det väcker genast två funderingar.

Det krävdes inte mycket på den tiden vid ett tyskt universitet för att bli doktor i ett ämne som juridik. Men om detta kan jag inte uttala mig. Bara spekulera.

Och jag har inte haft till gång Franks avhandling.

Jag tänker också något som jag redan visste: den nationalsocialistiska rörelsen lockade inte bara gatans råskinn. Utan även välutbildade. Akademiker med höga examina.

Beredda att delta i den systematiska förintelsen av judar.

Skrivbordsmördare, som Adolf Eichmann. 

Med andra ord, om nu någon inbillade sig det, utgör inte bildning eller hög utbildning några garanter för att inte lockas av rörelser som nazismen. 

Var det undertryckt sadism som nu kunde blomma upp utan restriktioner hos Frank? En tysk borgares svarta undermedvetenhet? Bortom all civiliserande fernissa. Alla manér. Goda uppfostran. 

Szulcs tecknar bilden av en djävul i människohamn.

En dubbelnatur klinkande på piano och som älskade gå på opera och teater.

Inte glad för att hans generalguvernement användes för att "dumpa" judar som skulle likvideras i något av koncentrationslägren på hans mark. Bland dem Auschwitz-Birkenau. 

Himmler gav blanka attan i hur Frank såg på saken. Den senare som främst ville använda generalguvernementet för att plundra det på allt som gick att plundra. Mat. Maskiner. 

Och skicka polacker som tvångsarbetskraft till Tyskland.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det när jag läser boken om Hans Frank. Att de kolleger som omgav mig på högskolan var fackligt medvetslösa. Politiskt obevandrade,

Även såna med doktorsexamen.

De dumheter de mot högskoleledningen blint lojala - ännu en gång ett bevis på den farliga lojaliteten - kläckte ur sig vill jag helst förbigå med tystnad.

I dag röstas det i delstaten Sachsen-Anhalt i Tyskland. AfD, Alternativ för Tyskland, förutspås göra sitt bästa val nånsin.  

Hur koppla det till den musicerande och läsande, allmänbildade, skrivbordsmördaren Frank? Handlar det om drivkrafter? Samhällslägen? Karriär? Individuella överväganden? Besvikelse?

Jag funderar vidare. Kanske finns inget svar.

NOTA BENE Parallellt med boken om Frank läser jag Sundelins bok om Per Engdahl.

Vila i frid, Lars Ragnar!

Foto: Hudiksvalls Tidning

Onda aningar. Jag kände det på mig. När han under en längre tid inte synts till på Facebook. Jag letade för någon timme sedan upp bekräftelsen på nätet. 

I augusti detta år gick han bort.

Han brukade dyka upp med små fina anteckningar på Facebook, jag tvekade inte att kalla dem dagsedlar, om sitt liv invid Hudiksvallsfjärden. 

Nej, det fick mig inte att associera till Thoreau och hans Walden.

LR var bördig från Hudiksvall. Glada Hudik. Där tog han tidigt sina första stapplande steg som journalist. Men gjorde karriär i huvudstaden. Bodde i Söderreservatet. 

Tillsammans med de övriga i medieetablissemanget.

Men jag tror att han trivdes som allra bäst i barndomens Helsingland, i huset han ärvt. På strövtåg i naturen med kloka kungspudeln Stella. Vill jag minnas att hon hette.

För många år sen var vi grannar i Upsala. Då kände vi inte varann. Nå, det gjorde vi väl inte nu heller. Egentligen. Träffades aldrig IRL

Jag fick hans bok om Lennart Hyland. Tranås store son stötte han ofta ihop med när de båda jobbade på Radiotjänst. Harry Isakssons uttryck.

Hyland spottade inte i glaset. Om man säger så. Kritiserade Lars Ragnar när han upptäckte att denne satt och filade på ett manus. 

Sånt använder man aldrig, fräste Hyland. Man kör på inspiration.

Lars Ragnar var diagnostiserad med Alzheimer. Om det ledde eller bidrog till hans död 81 år gammal, vet jag inte. Vill heller inte veta. Nu är han borta.

Vi hade kontakt från och till. Han titulerade mig "radikalpessimist". Det skulle enligt LR vara jag det Jag tror han tyckte jag var rolig också. 

Radikalkonservativ har jag hört. Men aldrig radikalpessimist.

Ganska tufft.

Vila i frid, Lars Ragnar!

Anders Björnsson - särlingarnas skyddshelgon

Foto: Bokförlaget Korpen

Min husgud Michel Foucault har försett mig med flera, samhälle och liv upplysande, begrepp. Anders Björnsson ger mig ytterligare ett. 

Han fokuserar på det latenta, ett begrepp som tycks mig tilltalande i sin uppslagsrikedom. 

Underströmmar som aldrig blir till stormfloder. Särlingar, samhällets undermedvetna i dess utkanter. Bärare av, påminnande om, det vi andra förträngt och som blekt våra existenser. 

Födda som original, slutande som kopior som det brukar heta.

Många är de. Särlingarna. Marginalisterna. Utbrytarna. De avvikande. Utstickande. Om än i minoritet. Bortom majoritetssamhällets tillplattande hegemoni och stäckta livsprojekt.

Självtillräcklighet kanske det mest utmärkande. En solitär, en särling, avbryter inte sig själv. Till skillnad från det som sker i den mer eller mindre tvångsmässiga, kommunikativa samvaron med andra.

Anders Björnsson, en särling i det intellektuella Sverige, söker upp Bengt Berg. Den egensinnige poeten i Värmland som var kompis med fotbollslegendaren från Torsby, "Svennis" Eriksson.

I Varberg finns den excentriske socialisten och miljonären Lasse Diding, kompis och trätobroder med Jan Myrdal. Klart att Björnsson måste bege sig dit.

Apropå Myrdal, detta vandrande referensbibliotek. Inget ämne var honom främmande, inget för irrelevant att skriva om. 

Politisk konst. Viner. Avträden. You name it.

Men jag vet inte om han skrev så mycket om naturen som Björnsson. 

Men nog lika mycket om det avskilda. Det perifera. Det koloniserade.  

Den senare har rört sig såväl i de europeiska metropolerna som på sidan om allfarvägarna. 

Vandrat i utkantssverige. Botaniserat i samhällets bakfickor. Påmint om slocknade orter. Kartlagt spår efter människor som en gång fanns där. Men sedan försvunnit in i den kollektiva glömskan.

Efter Myrdal kanske stilisten Björnsson är vår siste encyklopedist. Lärd​ och samtidigt mycket underhållande. Nu i boken Det latenta upproret (CKM Förlag 2026). 

Skriver jag en memoar, frågar han sig, en smula oroligt. 

Spelar roll, svarar jag. Underhållande och lärorikt är det hursomhelst för oss som får resa med. 

Viktigast. 

Att genrebeteckna boken är omöjligt. Och onödigt. Liksom tidigare blandar Björnsson friskt stilar. ”Notiser” kategoriserar han det, opretentiöst. Texter tillkomna i luckor, pauser. 

Kanske av ohejdbar lust?

Mini-essäer blandas med utkast till brev som aldrig sändes. Idéer om dödsrunor som aldrig slutfördes.

P O Enquist fastnade uppgivet i de inställda upproren. I mina ögon fångar Björnsson både ett samhällsläge och något utmärkande för våra liv. 

Allt det spännande och oförlösta finns i det latenta. Det är hoppets livshållning som jag gärna tar till mig.

I mina ögon förblir Björnsson, med egen erfarenhet av den sig delande vänsterrörelsen som liksom kom av sig och pyste ut, en i sinnet sann radikal. Beredd att gå till roten med allt. Ingen kappvändare eller opportunistisk omprövare. 

Han tänker vidare. I nya steg. ”I denna tid vill jag skapa mina egna ord”, summerar Björnsson, 

Låt mig följa med!

Även publicerad på lindelof.nu 2026-09-04

Jag hinner inte med, Göteborg!

Foto: Wikipedia

                 

I morgon åker vi snabbare än blixten, nåja, genom Göteborg för att nå Stenas färja Dana Jutlandica som avgår 15:45 mot Frederikshavn. Tidig avresa från Gefle. 

Och jag som sover så illa om nätterna. Men det får gå. 

Det måste gå, som grannen lakoniskt svarar när jag frågar hur de har det med hälsan och livet.

Förr åkte jag ofta till Lilla London. Åtminstone minst en gång per år. För att sammanstråla med Gert Nilson på Bokförlaget Korpen. 

Alltid med ett och annat upptåg i bakfickan, den gode Gert. Den borne, existentielle projektmakaren. Så saknad. 

Ett annat skäl bege mig mot Bästkusten: för att träffa Jan Milch. För begåvad för det inskränkta universitetet. Gud ske lov hoppade han av och fortsatte som fri intellektuell.

Behöll sin tankeskärpa. 

Spännande bakgrundshistoria från nazismens Hamburg, Jag försöker övertala honom att skriva en bok. 

I den kunde, borde, ingå ankedoter från Volvo. Facklig Opposition med Göte Kildén och grabbarna dribblade med Kejsarens dirrar så det stod härliga till. 

Intellektuellt överlägsna slipsarna.

Göte är borta. Han också. Leden tunnas ut.

Efter Storgalens hotellbyggande, med förfulande skyskrapor som definitivt inte passar in i den urbana profilen, har jag mer eller mindre tappat lusten att kvista ned till Göteborg. 

Atmosfären är annorlunda. Jag går på känslan. Vad den säger. Och den litar jag på. 

Var är gamla Haga? Den forna atmosfärens flaggskepp.

Snappar upp i GP att Wilmer X från Malmö varit på besök. Spelning på Pustervik. [1] Gamla Röva. Länge sen jag satte min fot där. 

Åren rusar i väg. Jag hinner inte med, Göteborg. Låter som om jag försöker härma den falskjungade grabben i sjömanskostym. Det gör jag inte. Jag lovar. Ingen favorit.

Till de saknades skara hör Totta, Dageby, Mosesson, Reventberg med flera tunga namn. 

För många, många år sen hörde jag Nationalteatern i Upsala. I en lokal några stenkast från Centralstationen.

Lp:n Kåldomar & kalsipper köpte jag till mina barn. På med den på skivtallriken i studentlägenheten på Väktargatan så fort jag hann. 

Det ingick i mitt indoktrineringsprojekt. I syfte att rödfärga dem.

Lyckades jag? Vete tusan.

Nå, själv har jag förblivit ett gammalt rödskägg. Det är rätt att göra uppror!

[1] https://www.gp.se/kultur/musik/konsertrecension/wilmer-x-ar-smarta-nog-att-gora-dum-rock-storslagen

Förintelseturism?

Foto: HBO max

Jag minns när vi för många år sen tog oss från Berlin till Auschwitz på den polska landsbygden. 

På väg i bilen mot lägret var det första som föll oss i blickfånget porten där de förseglade godstågen körde in med sin människolast. 

Jag kan inte komma ihåg om vi hunnit med att se Claude Lanzmanns många timmar långa dokumentärfilm Shoah om dessa omänskliga transporter.

Primo Levis Är detta en människa hade jag läst. Han överlevde Auschwitz. Vad som stannat kvar hos mig, närmast präntats in, är hans reflektion när han efter lägrets befrielse står och lyssnar ut mot världen. 

Uppfattar han något som tyder på något annorlunda? Har något förändrats? Nej. Därute i världen, bortom lägrets smått obegripliga fasor, går livet vidare, som om inget hänt. Hans slutsats.

Dödslägret var en parentes. Nu kan allt återgå till ordningen. Så som tyskar har velat framställa nazisternas Tredje riket: ett undantag. Ett stickspår, för att prata järnvägsspråk. 

Inte det "riktiga" och "sanna" Tyskland.

Humanismen och förnuftets. Diktarna och filosofernas. 

Vi har uppsökt flera koncentrationsläger. Det första Dachau utanför München. Vi har reagerat på formuleringar typ "detta får inte hända igen".  Eller: "historien får inte upprepa sig".

Som om världssamfundet, vad det nu är, kommit till insikt och blivit klokare. Lärt sig något av grymheterna.

När jag sitter och skriver detta pågår krig runt om i världen. Med en allt mer förfinad, nära jag skrev djävulsk, teknologi för att döda människor. Civila. Barn. 

Häromkvällen ett tv-reportage från Västbanken om hur palestiniers hus, en äldre man som intervjuas har bott där i flera decennier, först invaderas av våldsamma, judiska bosättare, sen görs om till militära zoner. 

Det innebär starkt begränsad rörlighet för palestinierna, liksom stoppad tillgång på el och vatten. 

Jag tänker, omöjligt att låta bli, Warszawagettot och nazisternas instängning av judar. Jag tänker ofta, hur undvika det,  nazisternas härjningar när jag hör om hur israelerna behandlar palestinierna. 

Med egen erfarenhet inifrån av Västbanken. 

Ingen orättvis parallell. Etnisk rensning pågår. 

Folkmord. Men världssamfundet, för att upprepa ordet igen utan att få det på plats, låter det ske.

På Facebook lägger folk ut videos och foton från besök i Auschwitz-Birkenau, där gaskamrarna fanns. Och selektionsrampen. 

Många, människor från hela världen, letar upp lägret och rör sig i resterna av det. 

Gaskamrarna sprängdes av nazisterna. 

En barack har rekapitulerats, byggts upp på nytt. Lägret numera officiellt ett intäktsgenererande museum. 

Souvenirer kan inhandlas.

Museibesökarna har också tillgång till galgen där lägerkommendanten Rudolf Höss hängdes. Och hans privatbostad. De kan dokumentera sina upplevelser på Facebook och Instagram med mobiltelefonerna.

I filmen The Zone of Interest berättas om vardagslivet i huset. Med lägret som granne.

Rök ur krematoriernas skorstenar. Aska som föll ned över jordgubbslandet. Kroppsdelar som flöt förbi när det skulle badas i flod.

Vad är det frågan om? 

Förintelseturism? 

Vad söker människor efter, vad tror de sig få uppleva, vad tänker de?

Jag känner vämjelse. 

Godtycklighet och maktfullkomlighet: den biokemiska psykiatrin

Netflix

Jag trodde att filmen "Quick" på Netflix var sprillans ny. Men det var den inte. Utan från 2019. Om hur Sture Bergwall, alias Thomas Quick, lurade i det psykiatriska och juridiska etablissemanget att han begått en massa hemska mord han i själva verket var oskyldig till. 

I etablissemanget idel (ö)kända namn. Professorstitlar. Makthavare i kejsarens nya kläder.

Bergwall läste sig till detaljer rörande uppmärksammade brottsfall och sexualdåd i Sverige som han sedan kunde ange som om han var förövaren, monstret. Övertygande var han. Fick det att låta trovärdigt. Typ den försvunne Johan Asplund i Sundsvall. 

Inlåst på Säters sinnessjukhus spelade han ut hela sitt register. Som tack fick han tabletter som kunde hålla honom påverkad. Ju mer han drog på, desto fler tabletter. Hörde jag "sjukt"?

Alla gick i fällan. Utom SVT-journalisten Hannes Råstam som anade ugglor i mossen och började gräva i saken. Initialt motstånd från programledningen, övertygad om Bergwalls skuld. Råstam blev vän med den i filmen mycket sympatiskt framställde Sture Bergwall. 

Grävandet ledde till att Bergwall till slut fick resning och kunde frikännas.

TV-filmen är väl värd att ses. David Dencik är lysande som Bergwall. En dansk som pratar dalmål som en infödd!

Jag tänker flera saker som stökar till det en smula. Allmänläkaren och obducenten. Anna Odell. Gänget som fejkade sig in på en psykiatrisk anstalt utanför Strängnäs. I Pockettidningen R:s regi vill jag minnas.

Jag jobbade under flera års tid från och till på Ulleråker som skötare. Kunde inifrån bevittna hur institutionen fungerade, det vill säga hur illa den behandlade trasiga människor. 

Jag antar att på Ulleråker skulle vitrockarna ha sagt: Bergwalls fabulerande var tillräckligt för att sätta en diagnos på honom. Sedan tvångsvårda. Oskyldig var han således inte. Inte rakt igenom. Oskyldig kunde han per definition inte vara. Då är det något fel på institutionen.

Det är ju så inom den biokemiskt inriktade psykiatrin. Den vilar på godtycklighet och maktutövning. Ur det perspektivet kan Bergwalls agerande ses som en protesthandling. Men avslöjade det psykiatrin? Visade på dess rätta ansikte. Nja. 

Numera är Bergwall utsläppt. Kan ta promenader med sin hund. Råstam insjuknade under grävandet och gick bort. Han förtjänar allt postumt beröm för sin insats.

Foucault på min mammas balkong

Facebook

Min salig mor var inte förtjust i sommaren. Även om hon, när vädret tillät, tyckte om att sitta på den icke inglasade balkongen med en kopp kaffe och Hemmets. 

Den balkong jag brukar kika upp mot när vi passerar Smedsgatan i Sandviken, efter att ha tittat till mina föräldrars grav uppe på körrgårn. 

På håll, från bilfönstret, ser den exakt likadan ut som då. Men min mor saknas på den. Jag har aldrig sett någon sitta på den.

Om sommaren hade de kollektivanställda avtalsenlig semester. Industrisemestern, som alla firade på en och samma gång. Folk var bortresta och "svåra att få tag på". Inte vet jag vad hon egentligen menade. Men så uttryckte hon sig. 

Kanske handlade det om normalisering. Det normala var att jobba. Inte ha semester. Vara ledig. 1938 lagstiftades det om två veckors betald semester. Samma år som min morfar fyllde fyrtioåtta. Då hade han jobbat i Verket sen han var tretton. Hans livstid förflöt i inlåsningens form. 

Ett liv styrt av basar, ackord och stämpelur. Krav på försörjning. 

Med ett viktigt undantag.

Jag vet inte vilket år han och mormor skaffade sommarstugan vid Storsjön, på bolagsmark. Inga bekvämligheter. Men där fann han en tillflykt. Där, nära Storsjöns strand, tyckte han om att vara. 

På väg till stugan prejades han av en bilist med A på registreringskylten, som smet, och sladdade omkull i gruset med sin Monark. 

Bröt lårbenshalsen. 

Därefter förflyttade sig den reslige mannen haltande, med käpp.

När prejningen skedde vet jag heller inte. Som jag brukar tänka: jag har ingen att fråga, hämta uppgifter ifrån. Alla är borta. Det förflutna glimtar till men är stängt. Tillbommat. Dörren låter sig inte öppnas. Rötterna är avskurna.

Genom att läsa Foucault kunde jag sätta ord på ett fenomen som mammas uppfattning om sommaren. Fördjupa min förståelse. Termen normalisering föreföll mig användbar. 

Men varför inte bryta normaliseringen, avnormalisera? Göra ledigheten till det normala, lönarbetet till det onormala? Vända på tankefiguren? I människovänlig riktning.

Här kunde jag också luta mig mot Foucault. 

Vi disciplinerar varann, motverkar frigörelse. Är varandras fångvaktare. Även vår egen. "Själens furir", enligt Göran Palm. 

När jag började att studera i Upsala kom ett tredje begrepp, vid sidan om normalisering och disciplinering, mig till hjälp. Jag läste Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France om diskursens ordning. [1]

En social ordning som man internaliserar, utan att instrueras hur göra det. Det bara sker.

I Upsala inskolas man i diskursens akademiska ordning utan att man egentligen fattar hur det går till. Det skedde också med mig. 

Den vår de fega kallar höst, som nu infaller, tycker jag om. För att återvända till årstiderna. Men bävar inför den kommande vintern. Kylan. Mörkret. snön. Allt värre med åren. Det lockar att tillfälligt överge Sverige. 

[1] https://libris.kb.se/9slhnc8m2t71kqp