Eurovisionsschlagerfestivalen, som jag inte intresserat mig för sen Östen med rösten Warnerbring tävlade, ägde detta år rum i Wien. Med anledning av detta evenemang rådde kaos i tunnelbanan, med diverse förseningar, vid vår ankomst till staden vi tagit till våra hjärtan.
Mängder med wienare där under jord som vilset försökte orientera sig med hjälp av oklar information på displayer om hur ta sig hem.
Civilisationen är ingen evighetsfernissa; ännu en gång belystes detta. Den tunna hinnan brister lätt. Vassa armbågar och burdus okänslighet fram. Osökt gick tanken till Elias Canetti och det han skrev om massans anonymisering av dem som ingår i den, i boken ”Massa och makt”.
Vi avbröt försöket att med U4, annars pålitligheten själv, ta oss till den trivsamma stadsdelen Hietzing, lite på sidan om den turistifierade huvudstaden, och den lägenhet vi hyrt för en vecka. Begav oss istället med pick och pack till Café Prückel som tycks oss som ett typiskt wienercafé.
Brunmurrigt och inte så flott. Pingviner förstås, som rakryggade och artigt tar emot beställningarna. På menyn Wienerschnitzel, som sig bör. Beställde denna paradrätt, med potatissallad och lingonsylt som Beilagen. En måltid för paradiset.
Prückel inte lika känt som Café Central, där de stora elefanterna dansade. Och som turister köar utanför i timmar för ett bord; om så ackompanjerat av regn och rusk, eller snö och kyla. För närvarande stängt för renovering, så det får bli en annan gång vi eventuellt försöker knö oss in.
Prückel var en gång ett populärt tillhåll för konstnärer och författare. Det levande beviset på en bestående kafékultur vi aldrig haft i vårt land i Europas utkant; där man "fikar" och så är det bra med det. Ölhak fanns däremot en gång.
Vi kom i samspråk med ett yngre, belevat par vid ett grannbord som visade sig vara hemmahörande i Guatemala. Och ute på en rundtur i Europa. Kom direkt från Kroatien.
Jag frågade mannen om han kände till president Arbenz som störtades i en kupp 1954. CIA inblandat förstås. Mannen visade sig väl förtrogen med sitt lands historia. Och kunde initierat berätta om inbördeskriget.
Emigrationen har varit stor från det fattiga Guatemala. Styrt av the American dream. Men med Trump som president har det blivit svårare att ta sig till USA.
Nu måste myndigheterna förhindra att ungdomarna söker sig till kriminella gäng och drogförsäljning för att fixa pengar på hemmaplan.
Jag berättade att vi besökt Kuba. Dit är det inte tillåtet för mannen och hustrun från Guatemala att åka, om de skulle vilja. Även här har imperialismens yankees ett finger med i spelet. Jag hann inte berätta för mannen att jag alltid har känt solidaritet med Kuba.
Aldrig stämt in i den kör som fördömt Castro och Che. Varför skulle jag det? Revolutionen 1959 gagnade folkflertalet. Den mot alla odds överlevande revolution som grannen USA hatar och med sin handelsblockad vill ta kål på. Må det inte lyckas.
Foto: Wikipedia
