Äntligen!

Bild: Wikipedia

Jag vet inte för vilken gång i ordningen, men nog kan de räknas till fler än på ena handens fingrar, jag med tevens benägna hjälp reser den första dagen i julmånaden till gamla Haga för att på Skolgatan återse mina kära vänner, skrothandlaren Albert Karlsson (spelad av Sten-Åke Cederhök) och sonen Herbert (Tomas von Brömsen). 

Tack, Öppet arkiv på SVT, som gör detta möjligt! Genom den av er behållna Julkalendern från 1982.

Jag skaffade en dvd för säkerhets skull, jag kunde ju inte veta vad han Baehrendtz (som tv-chefen alltid kommer att heta för mig) och kompani riskerade få för sig för tok med programtablån, för flera år sedan med Albert och Herberts alla upptåg samlade. 

Men den behövs inte. 

Vår nuvarande tv, som jag inte har lärt mig att sköta med alla finesser, om sanningen skall fram, trots mycket goda pedagogiska instruktioner från Markus på Power som till och med kom hem på elsparkcykel (vilken praktgosse!) till gamlingarna för att bistå oss, har heller inget uttag för en tocken en. 

Om de där tidöarna, med den reaktionära sprattelfiguren Kristersson i spetsen, skulle lyckas med sitt projekt att stuva om public service så säger jag bara: - Ge fan i Öppet arkiv!
 

Jag behöver, skriv upp det, varje 1 december återvända till det folkets Haga som inte längre finns. Men som jag hann uppleva innan kulturvandalerna var framme med sina grävskopor. 

Samma, skattefinansierade till råga på allt, vandaler motiverade sin framfart med "sanering" och ”uttjänta rivningskåkar”. 

Med berått mod förstörde de sedan den människovänliga livsmiljön

Haga. Var bodde de själva? I fiiina Örgryte? Eller höginkomsttagarnas Askim?

Det fordom varvens och stuveriets proletära Göteborg jag besökt under årens lopp, och med stort vemod i sinnet minns, finns inte längre. Men det var inte ödesbestämt, utan orsakat av politiska beslut.  

Jag och många med mig, icke minst göteborgare, skakar på huvudet.

Hur kunde man släppa storkapitalisten  Skyskrape-Storgalen innanför stadsgränsen? Milda maränger! 

Och hur kunde man, slickande Volvo där solen inte skiner, bejaka idén om en den vackert belägna staden uppbrytande "västlink", eller vad sjutton det destruktiva tilltaget heter? 

Numera kan vi inte ta oss med Toyotan till Stena Line och färjan till Danmark utan att vi åker på en "trängselavgift".

Vad är det för sabla dumheter! Vi passerar Järntorget och biografen Draken, gömda där uppe någonstans bakom alla skrapor, så fort vi kan, högst två gånger per år. Inte TRÄNGS vi.  

Men kan det dras in pengar från vanliga, hyggliga själar så gör myndigheterna det. 

Och vanliga, hyggliga själar är som de är. Böjer sig utan att protestera. Även rabulisten Ekstrand och hans fru.

Jag kan de flesta replikerna i denna oöverträffade, SVT-sända julkalender utantill. Men vad spelar det för roll. 

Hjärtat värms ju vid varje ny tittning av den nära relationen mellan far och son, värms ännu mer för att jag saknade en sådan relation med min egen, tystlåtne far.

Att Albert hela tiden tjötar på Hebbe lelle, den snälle sonen som gör allt för den barnsliga fassan, hör till. Kärleken mellan dem förblir orubbad. 

Så som det alltid borde vara mellan fäder och söner.

I stallet står den trogna kampen Herkules. Bara att spänna för honom och sedan rulla ut på gatorna för att samla skrot, plikttrogne Herberts uppgift i alla väder. 

Medan fassan kanske smyger sig ned på Kafé Japan för en porter.

Äntligen dags igen!

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-01

I kajak mot öppnad himmel

Bild: Bokus

Jag var definitivt inte min fars son i ett avgörande avseende. När jag läser Leif Strandbergs Kajak ser jag pappa framför mig. Dock inte med en paddel till hands. Utan framåtstävande med stavar i skidspåret, vältränad på kraftfulla armar.

Pappa var aktiv inom Skid- och friluftsfrämjande. Älskade att hålla till ute i naturen, till skillnad från sonen som alltid föredragit böckernas innesittarvärld. Kanske hjälper mig Strandbergs livsfilosofiska bok att lite bättre förstå vad pappas valda ensamhet med väl vallade laggar på betydde för honom. 

Det vi aldrig någonsin pratade om, inte det heller, i tigandets manliga brukskultur. Att låta sina kinder väderbitas i den friska, kalla vinterluften. Stanna till för en slurk kokkaffe ur termosen, kanske skala en mandarin. 

Upplevde han, där med sig själv och ingen annan, friheten från Verkets kollektiva diskurs? Det företag han skänkte så många år. Eller rent av friheten från alla tvång, inhägnader? Familjen? Mig och mamma? Klart är att han behövde dessa stunder för sig själv. Egentid heter det numera.

Så lite man vet om sina skriftställarkolleger! Inte visste jag att Strandberg är en fullfjädrad kajakexert. Hans, ofta detaljerade och illustrerat med teckningar, demonstrerande av sin expertis riskerar att bli en smula tjatig för den som inte lika entusiastisk över flytetyget som han. 

Även om det är lärorikt. Blandat med historiska tillbakablickar. Kajaken förpackas i en i högsta grad intressant kontext. I densamma ingår såväl urbefolkningar som hällristningar. Det som nu är en medelklasshobby handlade förr om överlevnad i kamp med naturens svårtämjda krafter. 

Och nog vet Strandberg allt om överlevnad - ur ett manligt perspektiv. Kajaken och mannen är som häst och vagn.

Kajaken ger honom naturupplevelser som ibland närmar sig naturmystik och andlighet. Nej, jag skrev inte naturromantik, eller människans eviga kamp med elementen. Men nog frestas jag ibland  tänka Caspar David Friedrich eller Hemingways Den gamle och havet. Inget dåligt beröm, Leif!

Upptäckandets paddelturer lockar fram poeten i Strandberg. Skriva kan han, det vet vi från hans medverkan på lindelof.nu. I vissa sekvenser öppnar sig, genom skickligt frampaddlade ord, naturen på ett sätt som är nästan svindlande.

Det svenska landskapet, särskilt kustremsan, älskar Strandberg. Med sin kärlek till utomhuslivet är han en typisk svensk, skulle en kulturantropolog säga. Försvarande allemansrätten, rörelser i skog och mark, i Strandbergs fall på älv och hav. Ingen urban varelse, i behov av kaféer och neonljus.

Avslutningsvis, en bekännelse med rodnande kinder: En gång försökte jag och min livskamrat oss på att paddla kanot. Vi hann knappt lämna bryggan och förtöjningen förrän den snöpligt nog välte och vi hamnade i vattnet med kläder och allt. Efter det sätter jag mig aldrig mer i ett dylikt fortskaffningsmedel.

Boken: Leif Strandberg Kajak. Rörelser & tillfälliga boplatser (Karneval, 2025)

Även publicerad på lindelof.nu 2025-12-01

Ord som inte befriar

Bild: Nordic Posters

Jag har hört om en stad ovan molnen. Från salig mors favoritpsalm. Framkallade, varje gång hon hörde psalmen, något obestämbart i hennes ögon. Längtan? Tröst? 

Den spelades inte på den begravningsgudstjänst häromdagen uppe i Härnösand där jag var en av gästerna. 

Däremot spelades en låt, underbar text, med Fria Pro: Kan inte du och jag så kan ingen. (Lyssna, du hittar den på nätet!)  Motiverat med att den döde, en kämpe för rättvisa och solidaritet, tyckt om proggmusik.

Jag finner det svårt med begravningar. Jag pratade om det med den förrättande prästen efteråt. Efter att riskerat att, ännu en gång, trampa i klaveret genom att fråga "är även din man präst"? Ändrade mig snabbt till: "men det kanske är en kvinna?"

Och så var det. Prästen, en tuffing i skinheadfrisyr, var lesbisk. 

Nå, vi samtalade, vid sammankomsten med smörgåstårta och sedan kladdkaka, om prästers tystnadsplikt, vad den innebär och vad den kan utsätta den för som måste tiga, kanske plågad av samvetskval. Jag nämnde min favoritfilm framför alla andra: Tystat vittne med Michael Rourke. 

Han spelar en avhoppare från IRA, som hoppar av efter att av misstag ha sprängt en buss med skolbarn i luften. Flyr från Nordirland. Jagas för att likvideras av en utsänd av IRA, spelad av Liam Neeson.

Han bekänner sitt brott för en katolsk präst, under bikt, vilket gör den senare, i rollen Bob Hoskins, rasande. Prästen i Härnösand hade inte sett filmen i fråga, men tipsade om en annan film på samma tema. Jag tror att den hette Priest.

När man hör sina egna ord, om man tar till orda vid en begravning, är det som om sorgen förstärks. Orden befriar inte, som de annars kan göra. Prästen, jag måste bara inflika att hon sjöng så vackert under begravningen att änglarna torde ha gråtit, nickade instämmande. 

Men denna gång framkallade mitt korta tal till minne av den döde inga tårar. Jag vet inte varför. 

Efter minneshögtiden hade jag velat strosa omkring i Lubbe Nordströms "Öbacka", för att skingra mina tankar på vännen G som jag tagit ett sista avsked av. Men temperaturen hade klättrat upp till runt noll och det var glashalt på gatorna. Inte vågade jag, mitt gamla skröppel, mig ut på dem! 

Bara att invänta Norrtåg till Sundsvall, sedan kliva på SJ till Gefle, läsa ut Leif Strandbergs Kajak som jag tänker skriva om. Medan mörkret tätnade. 

Jag lever vidare. Efter att ha förlorat ännu en av de människor som en gång fanns (det finns inga andra), för att parafrasera Göran Sonnevi. Och som jag citerade i mitt tal.

Hur mår Bianca Ingrosso?

Människor som påverkar andra har väl alltid funnits! Ta "bara" Jesus och hans trogna "följare" (så heter det nuförtiden, har jag förstått, glöm "lärjungar"). Eller de gamla grekerna, Aristoteles och de grubblande grabbarna. 

Så det där med "influencers" är väl inget nytt påfund. Men det framställs som om det vore så. 

Klöver, rejält till och med, kan dessa den senmoderna tidens inflytare tjäna, genom att låta reklam "smyga" sig på i samband med slitandet på deras välkända ansikten. "Hjärntvätt"?

En av dem, kanske den främsta, är Bianco Ingrosso, dotter till den spralliga programledaren för Allsång på Skansen. Nyss swishade den förra, krumbuktande sig hit och dit, apande sig som man sa i Sandviken, förbi i ett reklaminslag i TV4. För att puffa för en dyr klänning, tror jag. Inte H&M direkt.

Jag noterade inte det pröjsande företaget bakom. Men det spelar mindre roll. Jag tänker inte skicka efter plagget.

Jag har inte sett Ingrossos pratshow på en av de kommersiella tv-kanalerna, inte heller reality showen Wahlgrens värld, så jag kan enbart basera min kommentar på andra framträdanden hon flitigt gör, för att håva in kosing. 

Hon är svår att massmedialt undgå, om man säger så. Om man inte ska blunda eller fly till skogs.

Kultursociologiskt lagd kan jag inte låta bli att, nej inte fascineras, snarare förundras av denna från rynkor och gäddhäng befriade samtidsprodukt. Är allt bara yta och visa upp sig i hennes glittrande 08-värld? 

Hur mår jäntan, farbroderligt uttryck jag vet men jag är en gammal man, bortom strålkastarljus, mobiler och smink? Har hon någon "livscoach", eller vad sjutton det heter? Kanske "livsstrateg"?

Mot slutet av 1980-talet begav jag mig till Harvard Business School i Boston, Massachusetts, för att som visiting professor studera deras beryktade case-pedagogik. "Fallstudier" säger vi i Sverige. På den högskola där jag tjänade ihop till mitt levebröd tillämpade jag en variant av denna pedagogik.

På en organisationsutbildning. Trött på korvstoppning och omyndigförklarande av studenterna. Drastiskt rubricerade jag det "ångestskapande pedagogik". [1] Slut på elevifiering och gymnasifiering! 

Frihet under ansvar. En krävande utbildning för den som sökte sig till den. Men personlighetsutvecklande vågar jag påstå. Dock är det upp till deltagarna att lämna ett omdöme. Mejla mig! Eller skicka blommor.

Nå, tanken var att under USA-vistelsen försöka komma i kontakt med Christopher Lasch [2], som jag läst och inspirerats (sic!) av. Om någon var Lasch en influencer i mitt professionella liv. Hans narcissismbegrepp dyker osökt upp när jag sitter och löst funderar på denna Ingrosso.

Små barn skall vara narcissister! Det ingår i deras utveckling. Men vad säga om oss som vuxna? Hos Lasch, som jag minns det, värderas inte fenomenet. Begreppet används snarare i ett syfte att fördjupande förstå dåvarande amerikansk, kulturell samtid.  

Vad med det som inte syns och som andra inte bekräftar? Vilka är vi i egna och andras ögon? Vilka vill vi vara för att komma till vår rätt?

Summa summarum. Hur mår den "vuxna" (?) narcissisten Bianca Ingrosso egentligen?

[1] Tankarna bakom utvecklas i min bok Hucks flotte på upptäckarflotten. En roligare bok i samhällsvetenskaplig metod (2024). 

[2] Det lyckades inte mig att träffa Lasch IRL. 1994 gick han sedan bort. 

Tomas Bresky in memoriam

Fotot på Tomas Bresky: Journalisten

Det går knappt en dag utan att jag utbrister ”nej, inte ännu en”, syftande på att en efter en av generationskamraterna, fyrtiotalisterna, går hädan. Ja, mer än så. En efter en av dem som påverkat mitt tänkande om samhälle och politik.

Nu senast Tomas Bresky (född 1944), som efter vad jag kan förstå aldrig lämnade sin utkikspost i norr. Utan förblev Luleå troget. Men född i Värmland, uppvuxen i Göteborg.

I en dödsruna heter det om honom att han tidigt utmärkte sig som en grävande journalist. Och att hans grävande föregick Uppdrag Granskning och liknande, korrupta förhållanden skärskådande, tv-program.

Jag minns främst två böcker som han skrev tillsammans med Ingemar Schmid och Janne Scherman. Dels Med SAF vid rodret; granskning av en kamporganisation (1981). SAF drog i gång en påkostad satsa på dig själv-kampanj i nyliberal anda. 

Ett hemligt strategidokument gick ut till medlemmarna, någon läckte innehållet.

I samma veva utkom Henri Lepage med sin bok I morgon kapitalism. Till synes slutade vänstervindarna att blåsa över landet. Med dem upphörde kollektivets primat framför individen.

Också tillsammans med Schmid och Scherman skrev Bresky den MBL-kritiska boken Medbestämmande, mera dröm än verklighet (1978). 

Efter Kirunastrejken, som tog LO på sängen, initierade S en arbetsrättslig lagstiftning för att försöka förhindra fler okontrollerade, vilda strejker. Boken gav bränsle till min mot arbetsrätten kritiska avhandling Från Konsul Göransson till MBL (1979).

Scherman gjorde som andra rödskägg, Aschberg med flera, och lät sig enrolleras av det privata näringslivet. Men inte Bresky. Visserligen grånade mustaschen men ett rödskägg förblev han.

Må han vila i frid.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-27

Kärlek på papper

Vad ska man ut i kylan och göra?

 

Skidan hon slinter, i bukter och finter. Nä, jag är ingen vintermänniska. Inte på långa vägar. Apropå långa vägar. Till Skagen är det från Gefle en bra bit, med bil och sedan Stena Lines färja på böljan den blå. 

Och i samma Skagen, som vi nyss lämnade, rådde grön vinter, gräsmattan pudrades med det lättaste snötäcke, plusgrader, och så det skimrande ljuset över landskapet. Som att beskåda ett konstverk, ett stilleben.

Klart man borde slå ned sina bopålar i dansk mark! Om det inte vore så förbaskat dyrt, zlotyn, jag menar svenska kronan, är ju inte värd någonting. Varje inköp framkallar kvidanden från den magra pensionärspluskan.

I folkskolan tvingades vi, av omutliga lärare som fått för sig något under utbildningen på seminariet, kallaste vinterdag ut på naturis för att åka skridskor. Jag åkte som en kratta. Fröken, annars den vänligaste människan på Murrgårn (skolan)  hade svårt att hålla sig för skratt, så som jag skruttade fram.

Den eventuella drömmen om att bli hockeyproffs i NHL, och mångmiljonär med pensionering vid trettiofem, sedan njuta av det goda livet söderut någonstans med en paraplydrink i näven, smälte bort som snödrivor i marssol. Notera metaforiken.

Inte ens i bandylagets juniorlag kunde jag, med min eländiga skridskoåkning, knipa en plats. Lika bra det. För ville man framkalla det onda ögat hos farsan, då skulle man viska SAIK. För honom var det SIF, rödvästarna, som gällde och inget annat. 

Även om de inte hade något bandylag att aspirera på en plats i. Det hände att fotbollspelare från SIF dök upp i SAIK:s dress om vintern uppe på Norra IP. 

Holger, grannen på samma avsats på Barrsätragatan, var saikare i själ och hjärta. Han och farsan hälsade inte på varann, om SAIK vunnit eller om SIF förlorat. Iskyla rådde dem emellan. Än en gång: lägg märke till metaforiken.

Om jag inte är helt ute och cyklar, alltid risk för det med min otyglade skalle, hette SAIK från början Käglan. [1] Målvakten Oskar ingick i en barnaskara på Bruket som kunde räknas till en elva, tolv glyttar. Man kan säga att hans föräldrar legat i. Om ni fattar vad jag menar. Blink, blink.

När hans mor en gång i Linders kiosk vid Kanalen inhandlade Min värld med alla romantiska noveller, ofta utspelande sig på herrgårdar, fattig flicka gifter sig med rik, stilig ungtupp, undslapp sig kioskbiträdet: - Det där behöver väl inte du!

Oskars mamma blev inte svaret skyldig: - Å, jo, man kan behöva lite kärlek på papper också!

Farsan, denna utpräglade utomhusvarelse som inomhus knappt kunde sitta stilla fem minuter utan att det kröp i honom, var aktiv inom Skid- och friluftsfrämjandet. Utsågs till stugfogde i främjandets stuga uppe vid Kungsberget. Ofta fanns han på plats där i skuggan av berget, pysslade med något. 

Morsan, däremot, var en typisk stugsittare. Aldrig långt till kaffekoppen och telefonsamtal som behövde ringas. När maken försökte locka med henne till Kungsberget, blev beskedet: - Jag lugnar mig, jag.

Så, du Kung Bore, om du försöker få ut mig att halka omkring i kylan med långkalsingar och Kalmarjackan, tjock och varm, på blir mitt svar: - Jag lugnar mig, jag.

[1] Jag var ute och cyklade. En uppmärksam läsare från Viken rättar till IK Stjärnan. Det tackar vi för. Jag blir alltmer lika tankspridd som Lars Gustafsson.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-27.

Blir du aldrig trött i munnen?

Alexei Stakhanov (Foto: BBC World News)

1945, under den omfattande metallarbetarstrejken i Sverige, den största arbetsnedläggelsen sedan storstrejken 1909, men som nog måste utvärderas som att den inte gav särskilt mycket mer i lönekuvertet än om man hade undvikit konflikt, skickades en ombudsman från förbundskansliet i Stockholm till Sandviken med uppdraget att tala de strejkande till rätta. 

Han lade an en mjuk, vädjande, för att inte säga inställsam ton: - Tänk på era [underförstått stackars] familjer som har det svårt att få mat på bordet. Syftande på de små summor som kunde utbetalas från strejkfonderna.

Han påminde i sin retorik om en bårlärka. En sådan där som gråter mer än gärna på begravningar. När min morfars bror jordfästes dök det upp en sådan figur och höll ett långt tal vid hans kista. Tårarna flödade efter en stund ur ögonen, rösten bar nästan inte. 

Änkan  hade aldrig träffat mannen. Berättade hon, överrumplad och bestört, efteråt. Vem i hela friden var han?

Jag fick för mig att mannen berördes av sina egna ord, sin vältalighet. Och de hade intet med den döde i kistan hade att göra. Det kunde ha varit vem som helst.

Nå, apropå min morfar. När ombudsmannen äntligen tystnade och uppmanade de församlade: - Varsågod att fråga om något ni har på hjärtat, kom det genast från morfar: - Blir du aldrig trött i munnen? Kunde en replik ha varit mer dräpande? Det var min morfar, det. Som inte kröp för någon.

Jag har ofta citerat det. Jag har ju i yrket umgåtts med dem i den "snackande klassen", som de säger i Danmark. Akademiker och andra som mer än gärna tar till orda. Utan att ha något viktigt att förtälja.

Jag härstammar från metallarbetare. Och det går tillbaka ända till 1880-talet, när morfars far och hans farfar ankom Sandviken för att jobba nere i Verket. (Morfar föddes 1890, som trettonåring stämplade han in.) Tidigare kallade jag dem "jordens utvalda folk". 

Nämligen så stolta över sig själva och sin samhällsinsats. Alla andra bar de ju på sina axlar genom sin mervärdesproduktion.

En av mina kompisar tjänade ihop till sitt levebröd som tråddragare på Sandvik. Han försummade aldrig att med retsam stämma upplysa mig om att han hade ett riktigt jobb, till skillnad från mitt.

Jobbet som högskolelärare var enligt honom, stachanoviten, snäppet över "lektanternas", förskolelärarna, men inte mycket mer än så. 

Jag tröttnade på att ständigt få höra om hur tärande jag var och gensköt honom: - Jag kan visa dig med statistik, svart på vitt, att du tillhör en krympande samhällsklass. Industriarbetarna ersätts av robotar, produktionen automatiseras.

Där fick han väl så han teg, tänkte jag i min enfald. Men icke: - Där ser du, vi blir allt färre som måste försörja allt fler.

Jordens utvalda folk, som, sagt.