Förintelseturism?

Foto: HBO max

Jag minns när vi för många år sen tog oss från Berlin till Auschwitz på den polska landsbygden. 

På väg i bilen mot lägret var det första som föll oss i blickfånget porten där de förseglade godstågen körde in med sin människolast. 

Jag kan inte komma ihåg om vi hunnit med att se Claude Lanzmanns många timmar långa dokumentärfilm Shoah om dessa omänskliga transporter.

Primo Levis Är detta en människa hade jag läst. Han överlevde Auschwitz. Vad som stannat kvar hos mig, närmast präntats in, är hans reflektion när han efter lägrets befrielse står och lyssnar ut mot världen. 

Uppfattar han något som tyder på något annorlunda? Har något förändrats? Nej. Därute i världen, bortom lägrets smått obegripliga fasor, går livet vidare, som om inget hänt. Hans slutsats.

Dödslägret var en parentes. Nu kan allt återgå till ordningen. Så som tyskar har velat framställa nazisternas Tredje riket: ett undantag. Ett stickspår, för att prata järnvägsspråk. 

Inte det "riktiga" och "sanna" Tyskland.

Humanismen och förnuftets. Diktarna och filosofernas. 

Vi har uppsökt flera koncentrationsläger. Det första Dachau utanför München. Vi har reagerat på formuleringar typ "detta får inte hända igen".  Eller: "historien får inte upprepa sig".

Som om världssamfundet, vad det nu är, kommit till insikt och blivit klokare. Lärt sig något av grymheterna.

När jag sitter och skriver detta pågår krig runt om i världen. Med en allt mer förfinad, nära jag skrev djävulsk, teknologi för att döda människor. Civila. Barn. 

Häromkvällen ett tv-reportage från Västbanken om hur palestiniers hus, en äldre man som intervjuas har bott där i flera decennier, först invaderas av våldsamma, judiska bosättare, sen görs om till militära zoner. 

Det innebär starkt begränsad rörlighet för palestinierna, liksom stoppad tillgång på el och vatten. 

Jag tänker, omöjligt att låta bli, Warszawagettot och nazisternas instängning av judar. Jag tänker ofta, hur undvika det,  nazisternas härjningar när jag hör om hur israelerna behandlar palestinierna. 

Med egen erfarenhet inifrån av Västbanken. 

Ingen orättvis parallell. Etnisk rensning pågår. 

Folkmord. Men världssamfundet, för att upprepa ordet igen utan att få det på plats, låter det ske.

På Facebook lägger folk ut videos och foton från besök i Auschwitz-Birkenau, där gaskamrarna fanns. Och selektionsrampen. 

Många, människor från hela världen, letar upp lägret och rör sig i resterna av det. 

Gaskamrarna sprängdes av nazisterna. 

En barack har rekapitulerats, byggts upp på nytt. Lägret numera officiellt ett intäktsgenererande museum. 

Souvenirer kan inhandlas.

Museibesökarna har också tillgång till galgen där lägerkommendanten Rudolf Höss hängdes. Och hans privatbostad. De kan dokumentera sina upplevelser på Facebook och Instagram med mobiltelefonerna.

I filmen The Zone of Interest berättas om vardagslivet i huset. Med lägret som granne.

Rök ur krematoriernas skorstenar. Aska som föll ned över jordgubbslandet. Kroppsdelar som flöt förbi när det skulle badas i flod.

Vad är det frågan om? 

Förintelseturism? 

Vad söker människor efter, vad tror de sig få uppleva, vad tänker de?

Jag känner vämjelse. 

Godtycklighet och maktfullkomlighet: den biokemiska psykiatrin

Netflix

Jag trodde att filmen "Quick" på Netflix var sprillans ny. Men det var den inte. Utan från 2019. Om hur Sture Bergwall, alias Thomas Quick, lurade i det psykiatriska och juridiska etablissemanget att han begått en massa hemska mord han i själva verket var oskyldig till. 

I etablissemanget idel (ö)kända namn. Professorstitlar. Makthavare i kejsarens nya kläder.

Bergwall läste sig till detaljer rörande uppmärksammade brottsfall och sexualdåd i Sverige som han sedan kunde ange som om han var förövaren, monstret. Övertygande var han. Fick det att låta trovärdigt. Typ den försvunne Johan Asplund i Sundsvall. 

Inlåst på Säters sinnessjukhus spelade han ut hela sitt register. Som tack fick han tabletter som kunde hålla honom påverkad. Ju mer han drog på, desto fler tabletter. Hörde jag "sjukt"?

Alla gick i fällan. Utom SVT-journalisten Hannes Råstam som anade ugglor i mossen och började gräva i saken. Initialt motstånd från programledningen, övertygad om Bergwalls skuld. Råstam blev vän med den i filmen mycket sympatiskt framställde Sture Bergwall. 

Grävandet ledde till att Bergwall till slut fick resning och kunde frikännas.

TV-filmen är väl värd att ses. David Dencik är lysande som Bergwall. En dansk som pratar dalmål som en infödd!

Jag tänker flera saker som stökar till det en smula. Allmänläkaren och obducenten. Anna Odell. Gänget som fejkade sig in på en psykiatrisk anstalt utanför Strängnäs. I Pockettidningen R:s regi vill jag minnas.

Jag jobbade under flera års tid från och till på Ulleråker som skötare. Kunde inifrån bevittna hur institutionen fungerade, det vill säga hur illa den behandlade trasiga människor. 

Jag antar att på Ulleråker skulle vitrockarna ha sagt: Bergwalls fabulerande var tillräckligt för att sätta en diagnos på honom. Sedan tvångsvårda. Oskyldig var han således inte. Inte rakt igenom. Oskyldig kunde han per definition inte vara. Då är det något fel på institutionen.

Det är ju så inom den biokemiskt inriktade psykiatrin. Den vilar på godtycklighet och maktutövning. Ur det perspektivet kan Bergwalls agerande ses som en protesthandling. Men avslöjade det psykiatrin? Visade på dess rätta ansikte. Nja. 

Numera är Bergwall utsläppt. Kan ta promenader med sin hund. Råstam insjuknade under grävandet och gick bort. Han förtjänar allt postumt beröm för sin insats.

Foucault på min mammas balkong

Facebook

Min salig mor var inte förtjust i sommaren. Även om hon, när vädret tillät, tyckte om att sitta på den icke inglasade balkongen med en kopp kaffe och Hemmets. 

Den balkong jag brukar kika upp mot när vi passerar Smedsgatan i Sandviken, efter att ha tittat till mina föräldrars grav uppe på körrgårn. 

På håll, från bilfönstret, ser den exakt likadan ut som då. Men min mor saknas på den. Jag har aldrig sett någon sitta på den.

Om sommaren hade de kollektivanställda avtalsenlig semester. Industrisemestern, som alla firade på en och samma gång. Folk var bortresta och "svåra att få tag på". Inte vet jag vad hon egentligen menade. Men så uttryckte hon sig. 

Kanske handlade det om normalisering. Det normala var att jobba. Inte ha semester. Vara ledig. 1938 lagstiftades det om två veckors betald semester. Samma år som min morfar fyllde fyrtioåtta. Då hade han jobbat i Verket sen han var tretton. Hans livstid förflöt i inlåsningens form. 

Ett liv styrt av basar, ackord och stämpelur. Krav på försörjning. 

Med ett viktigt undantag.

Jag vet inte vilket år han och mormor skaffade sommarstugan vid Storsjön, på bolagsmark. Inga bekvämligheter. Men där fann han en tillflykt. Där, nära Storsjöns strand, tyckte han om att vara. 

På väg till stugan prejades han av en bilist med A på registreringskylten, som smet, och sladdade omkull i gruset med sin Monark. 

Bröt lårbenshalsen. 

Därefter förflyttade sig den reslige mannen haltande, med käpp.

När prejningen skedde vet jag heller inte. Som jag brukar tänka: jag har ingen att fråga, hämta uppgifter ifrån. Alla är borta. Det förflutna glimtar till men är stängt. Tillbommat. Dörren låter sig inte öppnas. Rötterna är avskurna.

Genom att läsa Foucault kunde jag sätta ord på ett fenomen som mammas uppfattning om sommaren. Fördjupa min förståelse. Termen normalisering föreföll mig användbar. 

Men varför inte bryta normaliseringen, avnormalisera? Göra ledigheten till det normala, lönarbetet till det onormala? Vända på tankefiguren? I människovänlig riktning.

Här kunde jag också luta mig mot Foucault. 

Vi disciplinerar varann, motverkar frigörelse. Är varandras fångvaktare. Även vår egen. "Själens furir", enligt Göran Palm. 

När jag började att studera i Upsala kom ett tredje begrepp, vid sidan om normalisering och disciplinering, mig till hjälp. Jag läste Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France om diskursens ordning. [1]

En social ordning som man internaliserar, utan att instrueras hur göra det. Det bara sker.

I Upsala inskolas man i diskursens akademiska ordning utan att man egentligen fattar hur det går till. Det skedde också med mig. 

Den vår de fega kallar höst, som nu infaller, tycker jag om. För att återvända till årstiderna. Men bävar inför den kommande vintern. Kylan. Mörkret. snön. Allt värre med åren. Det lockar att tillfälligt överge Sverige. 

[1] https://libris.kb.se/9slhnc8m2t71kqp

Simona Mohamsson kan väl bli landshövding i röda Gävleborg!

Montage: Knut Lindelöf

Ajajaj. Det bådar inte gott. Opinionsmätningarna fortsätter obönhörligt att peka mot att Folkpartiet, förlåt jag menar Liberalerna, inte klarar fyraprocentsspärren. Utan åker ur riksdagen. 

Inte hjälper det att tunga partiföredettingar, tyvärr minns jag i skrivande stund inte deras namn, från anno dazumal skakat av sig dammet och anträtt den massmedialt bestrålade scenen på nytt. Klägget lever, kunde Juholt säga. 

Och inte hjälper det att partiledaren Simona Mohamsson sliter och kämpar med näbbar och klor för att inte tvingas överge köttgrytorna. Tills vidare i så fall, bör man genast tillägga.  

Först av allt. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag röstar inte. Men betraktar skådespelet ur ett bestämt perspektiv: hur den politiska klassen tar hand om de sina. Ingen "arbetslös" partiledare ska behöva, som en vanlig väljare, gå till arbetsförmedlingen. 

Eller tvingas in på en omskolningskurs som inte leder till någonting.

Nej, glöm det. Så skall inte en yrkespolitiker ha det! Dela väljarnas livsvillkor. 

Den politiska klassen har sett till, med ofrivilligt bistånd av oss skattebetalare, att den inte sätter något på spel. Inte riskerar någonting genom att anordna allmänna val. De politiska partierna saknar avgiftsbetalande medlemmar. De är därigenom medlemsoberoende. 

Vi skattebetalare får stå för fiolerna. Utan att vi i valboskapen är tillfrågade. Även jag som inte röstar.

Häromdagen begick Reseledaren (min livskamrat) och jag en biltur i det alltmer höstliknande län som har en sd:are som landshövding. Jag reagerade på alla floskler på valaffischerna, upptejpade vart än man skådade, som jag också är med och betalar för. 

Nå, det skulle inte handla om det. Utan om att en från SD utsågs till hövding.

Det blev ett herrans liv på många i det röda Gävleborg. Det protesterades i högan sky. Från kvinnojourer och andra. En sverigedemokrat! En främlingsfientlig i ett län med alla utomeuropeiska migranter! En från ett parti med rötter i nazismen! 

Ett parti som ogillar Pridedemonstrationer!

Vi känner oss otrygga!  

Nå, protesterna har lagt sig, vad jag vet.

Jag vet inte hur länge till hon innehar sitt ämbete. Annars vore väl det något för Mohamsson? Vi har begåvats förr med landshövdingar av olika slag. En som inte visste var Gefle, residensstaden, låg när han utsågs. 

Jag säger inte att Mohamsson inte vet det. Men att hon i förekommande fall inte skulle behöva bekymra sig om sina kvalifikationer. Hon har kvalificerat sig till en livslång anställning i den politiska klassen. Det räcker.

Jag säger således lugnande till henne om hon oroar sig för de svaga opinionssiffrorna: sitt stilla och lugnt i båten. Det fixar sig. Den politiska klassen har säkert någonting i bakfickan åt dig. 

Ni som röstar stödjer detta system som kallar sig demokratiskt. Legitimerar det. Jag gör det inte.

Publicerad även på lindelof.nu 31-08-2026

För ingenting går upp mot gamla Skåne

Wikipedia

Samma livsandarna befriande känsla infinner sig varenda välsignade gång! När Snabbtåget lämnat de mörka, dystra skogarna i norr bakom sig och forsar in i slättens öppna Skåneland. Gränsen drar jag, mer eller mindre godtyckligt, vid Hässleholm. 

Jag spanar samtidigt efter gäss och korsvirkeshus. Det som är och förblir Skåne under gulröd flagg.

Men det får jag nog nöja mig med att framkalla i min livliga fantasi. Min främsta tillgång i och för sig.

Min första kontakt med Skåne hette Brantevik på det fagraste Österlen. Sommaren 1964. Tillsammans med mina föräldrar. Farsan körde ned med oss i en i ordets bokstavliga mening fullastad PV. 

Hans grymtande när bilen packades, däri ingick diverse, skrymmande husgeråd som en stekpanna och ett våffeljärn, slog mamma helt sonika dövörat till. Van vid hans ständiga ojanden över att hon bara måste ha med sig vissa köksattiraljer. För den växande gossens skull.

Fortfarande var Brantevik utanför Simrishamn ett utpräglat fiskeläge. Många trålare vid kaj. Inga fancy restaurants och fjolliga uteställen med bubbeldricka och rosé för det vackra folket. 

Granne med oss, det rymliga huset hyrde vi billigt av en kaptensänka, bodde en man vid namn Jönsson med jordgolv.

Medelklassare med tjocka plånböcker och bankkontakter hade ännu inte slagit sina spekulerande klor i Brantevik. Det var fortfarande fredat där, från kapitalets slagskugga, vid Östersjön.

För ett antal år sedan upplevde jag ett Brantevik påtagligt förändrat. I en negativ riktning. Varhelst penningen allsmäktigt får styra sker, som bekant, förstörelse. Bort med den nyliberala, allt trivialiserande, marknadsekonomin. Jag är för en behovsbaserad ekonomi.

Och en generell medborgarlön.

1965, om sommaren, återkom vi, jag till mina pärons förtrytelse i en frisyr inspirerad av fyra grabbar från Liverpool, till Brantevik. Det blev sista semestern vi firade tillsammans i familjen Ekstrand. 1966 stal Verket min dyrbara sommartid. 1967 insjuknade pappa.

Numera är det Malmö, förutom Helsingborg, som gäller. Den förra en nationellt förtalad stad, omgärdad av rykten, inte gripna ur luften, om grov kriminalitet och skjutande. Droger. En massinvandring från utomeuropeiska länder som gått över styr. Kommunal korruption. 

Slöseri med skattemedel. Maktens inköp av konstverk för miljonbelopp. 

Malmölistan är det populistiska svaret på förfallet. En hårdför nagelfarare av hur offentliga medel missbrukas från kommunledningens sida. Viktigt att listan finns.

Jag märker inte mycket av just detta Malmö. Lämnar mitt hotell tvärs emot Centralstationen. Nej, jag pratar inte om legendariska Savoy med alla namnkunniga frekventerare av restaurangen. Strosar genom traditionstyngda stadsdelar, pampiga hus där jag gott kunde tänka mig att bo.

Bort till stadsbibliotekets Tysta rum, där jag slår mig ned med min dator. 

Nya uppslag skall omhändertas. De upphör aldrig. 

Jag njuter av att höra skånska talas. En blandning av verserad sådan, kunde kallas Jägersroskånska. Och så den grövre varianten. Så där som Peps kunde låta. Och ungarna i Brantevik. Pågarna och töserna. Barn till yrkesfiskare.

Gubben Jönsson med jordgolvet, hans skånska tycktes mig helt obegriplig. Nästan som Hasse Alfredsons idiom som Garbo i filmen Att angöra en brygga.

Glytten trodde att jag, med min dialekt, kom från Dalarna. Själva hade de aldrig begivit sig norr om Simrishamn. 

Som Siwan från Landskrona sjöng: Ingenting går upp mot gamla Skåne. [1]

Instämmer.

See you soon again, Malmö! And you, Helsingborg!

[1] https://www.youtube.com/watch?v=t4XYQ_VRyl8

Inte gick det att osynliggöra Moa!

Adlibris

Av för mig svårbegriplig anledning får jag inte låna på stadsbiblioteket i Gefle förrän på måndag. Det har hänt mig en gång förut att jag upplysts om att jag redan hämtat ut min tilldelade ranson. Som på motbokens tid. Svårt för en bookaholic. 

Egendomligt när det i samtiden varnas för neo-analfabetism. 

Att vi svenskar läser på tok för litet.

Av de tre lånade böcker jag samtidigt hade på gång, Sven Olov Karlssons om Norberg, Kjell Johanssons om Midsommarkransen återstår nu bara en. Ebba Witt-Brattströms om paret Martinsson, Moa och Harry. 

På tåget från Malmö i går, upp mot de mörka skogarna, griper jag på nytt mig an den sistnämnda.

Ett par mitt emot mig i kupén, som gnager chips och äpplen utan att låta sig hejdas, förmår ändå inte störa mitt idoga läsande. I datorn. Det är en e-bok.

Känslan infinner sig att jag läst den förut. Vilket jag inte gjort. Men historien om de två är mig i stora drag välbekant. Hur "världsnomaden" och naturdyrkaren Harry Martinsson, i trashankens skepnad, dyker upp hemma hos Moa i torpet i Sorunda. 

Där hon dväljs med sina barn under de torftigaste förhållanden. Rena misären. Två söner drunknade när isen på sjön brast. Hennes första man tog sitt liv.

En bragd att hon orkar. Samtidigt skriva. Men så är det med starka arbetarkvinnor, de förmår allt. Som på Bruket i Sandviken.

Moa tar Harry under sina vingar.  Mannen som kämpar med inre, onda andar. Han blir med tiden, efter en lång inkörningsperiod, en uppburen författare. Umgås med stora namn som Artur Lundkvist och andra.

Placeras på en stol bland de aderton i Svenska Akademien. Tilldelas tillsammans med Eyvind Johnson Nobelpriset i litteratur. Ett minst sagt omdiskuterat beslut. Han tar sitt liv. Hur mycket den hårda kritiken spelade in lämnar jag därhän. Redan dessförinnan jagades han av själsliga plågor.

Var sympatierna ligger kan man räkna ut, utan att ha läst feministen Ebba Witt-Brattströms bok. Det var männen som intog parnassen och satte diskursen. Helga Maria Johansson, Moas rikliga namn, placerades i skuggan. Nedvärderades. Osynliggjordes. 

Ett särskilt ont öga hade Ivar Lo-Johansson till henne. 

Hon ogillade nämligen de skrivande karlarnas primitivism, det romantiserande hyllandet av driften och sexualiteten.  Kvinnan som enbart objekt för manlig lust. En idealisering som bortsåg från barnsängar och slitna kroppar. 

Värst var nog samme Ivar Lo som tyckte kvinnorna borde släppa till.

Dessutom hade Moa mage att skriva om proletära kvinnor. Det var ju arbetarförfattarnas domän! En proletär är en man och inget annat. Problemformuleringsprivilegiet tillhörde patriarkatet.

Även akademiska litteraturvetare med professorstatus drog sitt strå till stacken.

Men det var Moa som älskades av folket, hennes böcker såldes i upplagor gubbarna bara kunde drömma om.

EWB gör Harry Martinsson till en minst sagt ömklig figur. Det är med den feministiska blicken påkopplad hon, nästan karaktärsmördande, skärskådar honom. Och nog förtjänar karlsloken en omild behandling. Av alla andra, förutom hustrun, togs det i den ömtålige med silkesvantar. 

En parnassens gullgosse.

Hans otroheter och ljugande för Moa skyddades av de såta kompisarna. 

Plötsligt slår det mig att jag, när jag satt i Boston och skrev på mina "Olydnadparagrafer", att Moa Martinsson angavs av mig som ett exempel på "felstavningens feminism". Utan några illvilliga baktankar. I EWB:s bok är det ofta felstavat i Moas brev som hon läst. 

EWB markerar detta med ett (Sic!). 

Jag önskar att hon struntat i sitt anmärkande, inte betett sig som en sannskyldig petimäter med den vässade pennan i sin hand. Det ser ut som kriarättning från en skolfröken.

Jag minns, och det gör ont, min mor, rörsliparens dotter, som uttalade utländska ord fel som ordförande i Husmodersföreningen. Damerna i samma förening, från borgarklassens Hedgrind, log i mjugg. De som fått gå många år i skola. 

Till skillnad från min mor som läste Moa Martinsson. En syster.

BOK Ebba Witt-Brattström: "Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd" (2024)

Publicerad även på lindelof.nu 2026-08-30

Tänka fritt är stort - tänka politiskt korrekt större

Södertörns högskola. Wikipedia

"Skulle jag sörja då vore jag tokot" Lasse Lucidor

Typiskt nog publiceras minnesorden över den nyligen avlidna före detta kollegan i politiskt korrekta Dagens Nyheter. "Rikslikaren" som Johan Lundberg benämner den diskurssättande tidningen i sin nya bok. Tja, dock kanske inte som förr. 

I och med de sociala mediernas uppmärksamhetsknipande och opinionsbildande roll på nätet torde rikslikandet inte fungera lika framgångsrikt längre.

Förutom i Söderreservatet. Men knappast i det Skåne där jag nyligen vistats. Med SD i majoritet i alla kommuner utanför Malmö. Om jag är tillförlitligt underrättad.

Var annars, om inte i DN, placera en dylik dödsruna över en välanpassad, rättänkande, aldrig utstickande och oförarglig akademiker? En pipa som makten blåste igenom. 

Jag lämnar inte ut något namn. Personen i fråga är inte intressant. Utan saken. Det hon praktiserade i högskolans lokaler. Hon passade mycket väl in i en intellektuellt tillplattad högskolevärld där det kritiska tänkandet och ifrågasättandet bannlysts. 

Uppifrån påbjudna Ideologiska påfund som värdegrund och annat, som enligt min mening inte har inom högre utbildning att skaffa, har hegemoniskt intagit sin plats. 

Ve den med traditionella universitetsideal utrustade kuf, typ undertecknad, som vägrar att ställa upp på ideologiseringen av högskolan. Först straffas man i lönekuvertet. Personlig, officiellt individuell, lönesättning tillämpas. Med det centrala fackets goda minne.

I lönekuvertet kan chäferna, såna har högskolevärlden gödslats med i new public management-andans spår, belöna lojalitet och närvaro. Pröva säga det sistnämnda högt: närvaro. Det vill säga fysisk närvaro. Hör hur det låter. Inte kompetens eller skicklighet - närvaro. 

Nej, jag hittar inte på. Jag har nämligen erfarenhet som löneförhandlare, det handlade om att så gott det gick korrigera arbetsköparens förslag till lönerevision, för SACO lokalt. Ofta som jag inte trodde mina ögon när jag tog del av motiveringarna för lönerevision. 

Det gällde att jama med. I korridorerna trängdes i sin samlade feghet medlöparna.

Vad kommer först. Hönan eller ägget. En ideologiserad högskola kräver ideologiska bärare. Och de finns. Den jag läser minnesorden över tillhörde denna skara. Vi hade svårt för varann. Vid ett tillfälle på väg mot öppen konflikt. Övriga kollegiet teg förstås, tittade i golvet.

Jag skulle hyckla om jag sa att jag känner sorg. Men kan sträcka mig till ett artigt vila i frid. Själv befinner jag mig, skattar mig lycklig, sedan flera år bortom den ideologiskt impregnerade högskolans galenskaper. Men påminns om vad som pågår. 

Skattepengar till dylikt? Vet skattebetalarna vad de får? Bryr de sig ens?