I don´t believe in Beatles

Tidigt igår morse hörde jag, fortfarande kvar i sängen, sömndrucken och inte riktigt vaken, en låt tona fram som ur en dröm: "God is the concept by which we measure our pain." Efter några sekunder kunde jag identifiera den. Text och musik: John Lennon. 

John Winston Lennon, född 9 oktober 1940 i Liverpool. Den forna varvsstaden som genomströmmas av floden Mersey - besjungen av Dave Clark Five från samma stad - må nog betecknas som lite av den brittiska popens Mecka. Med legendariska The Cavern Club.

9 oktober 1967 avrättades Ernesto Che Gueva i La Higuera i Bolivia efter ett misslyckat försök att kopiera den kubanska revolutionen, med start på landsbygden. Fotot på den döde Che, med ej tillslutna ögon, spreds osmakligt nog och honom förnedrande över världen. 

Ett jordbruksproletariat som inte alls besatt något revolutionärt sinnelag. Che´s missbedömning av den politiska situationen, och av samma proletariats klassmedvetande, var närmast hårresande.

John och Che. Två personer som har betytt mycket för mig på olika sätt, påverkat mig i mitt liv. Den senare främst i att försöka leva efter principen göra skillnad under jordvandringen. Våga göra det. 

Inte försvinna in i ett anonymt "man", för att citera den tyske existensfilosofen Martin Heidegger.

Lennon var våg, liksom undertecknad. Med det stjärntecknets speciella drag. Och då syftar jag på lufttecknet vågen, inte på klyschorna om att vara balanserad och så vidare.  En oförarglig samarbetsmes.

Jag slukade första hustrun Cynthia Lennons bok John: A biography om livet med honom. Tillsammans fick de sonen Julian, nästan kusligt porträttlik fadern. Igenkänning från första sidan. Icke minst de tvära, oförutsägbara kasten i humöret. 

Lynnigheten, skulle min mor ha sagt. Ingen vacker egenskap, påfrestande för närmaste omgivningen. En person inte lätt att leva med. Jag "jobbar" med det, som psykoterapeuterna säger. 

Det skapande livet, lyssnandet (i dubbel mening i Lennons fall) till uppslag som arbetsmetod, fånga dem innan de förflyktigas, förädla dem till låtar eller texter. 

Jag tyckte bäst om honom av the fabulous four, jag hade och har svårt för den beskäftige svärmorsdrömmen McCartneys trallande. 

Soloskivorna av Lennon har jag alla, flitigt utforskade. Kanske lite svårt för rock'n'roll-plattan som den geniala galenpannan, Johns kompis Phil Spector producerade. Med den karakteristiska tunga ljudväggen, Spectors signum. I mina öron dränker den mer än den tillför. 

Men Lennons karakteristiska röst bet den inte på. Lyssna bara på Johns underbara version av Ben E. Kings klassiker Stand by Me, får du inte ståpäls är det något allvarligt fel på dig. 

Johns noggrant dokumenterade, med offentligheten delade, kärlekshistoria med Yoko Ono. Den romantiska Romeo och Julia-drömmen om ett förhållande med en kvinna exakt såsom deras var. Oskiljaktiga. Gemenskap i liv och arbete. När två blir en. 

De började till och med se utseendemässigt likadana ut, flöt liksom in i varandra. I en egen, befriad zon.

"I don´t believe in Beatles, I just believe in me, Yoko and me, and that´s reality." Från sista skivan Double Fantasy. I december 1980, fyrtio år fyllda, sköts John Lennon ihjäl av en förvirrad figur utanför Dakotahuset där han bodde med Yoko. The dream was over.

Att stå utanför detta suggestiva hus, den otäcka filmen Rosemary´s Baby spelades in där, vid Central Park i New York och blicka upp mot fönstren innebär en alldeles speciell upplevelse, bortom ord. Jag har gjort det.

Bild: Dakotahuset, Trip advisor

Typografdottern från Aalborg

Mette Frederiksen - Wikipedia

 

Nu har jag haft möjlighet att under fem veckors vistelse i Danmark, genom flitigt tittande på nyheterna i fjernsyn, kunnat bilda mig en uppfattning om landets statsminister. 

Socialdemokraten Mette Frederiksen. Typografdotter från Aalborg. 

Vid folketingets öppnande 6 oktober i Köpenhamn närvarade fadern, apostroferades av dottern i hennes tal till nationen. Mannen utan slips där bland alla snofsigt uppklädda ledamöter föreföll besvärad inför de påflugna kamerorna.

Frederiksens resa till Washington, för att underteckna Grönlandsavtalet, bevakades minutiöst av alla journalister som tagit rygg på henne. Jag kunde inte låta bli att tänka Quisling när jag bevittnade hennes krypande för Stora Stygga Vargen.

Hon påminner om president Trump i sina framträdanden. Hon fabulerar.

Som när hon talar sig varm för en kraftig, militär upprustning mot bakgrund av att Ryssland är ute efter Europa. Var hon nu fått det ifrån. Generalerna med vinklar, streck och stjärnor? Ursula von der Leyen? Nato?

Någon karismatisk politiker är Mette inte. Är hon mediatränad? Form får ersätta innehåll. Hon står ju inte för någonting. Inget typiskt socialdemokratiskt i alla fall. 

Jag ser järnladyn Margaret Thatcher I henne. En annan ”skådespelerska”. Även vår Magdalena Andersson.

På med en bestämd min. Använd ansikte och tonfall för att signalera auktoritet. Övertala inte med retorik, utan genom att låta vederhäftig.

Ännu en europeisk toppolitiker i samma poserande stil kommer för mig. Angela ”Wir schaffen das” Merkel.

Kanske Mette Frederiksen exemplifierar det någon kallat anti-politik. Inga visioner, inga idéer, blott ett rent och skärt administrerande. Och hålla masken.

Ingen mer fjernsyn med arbetarjäntan från det en gång röda Aalborg för mig på ett tag.

Farväl för denna gång, Danmark!

Publicerad först på 8 dagar 2026-10-08

Folketinget värmestuga för välbetalda yrkespolitiker?

Folketinget - Wikipedia

Minst 850 elever saknas vid skolstarten i Sverige, enligt SVT Nyheter 5 oktober. Hur många som uteblir på grund av att de tvingats till giftermål utomlands av föräldrarna framgår inte. 

Eller hur många som helt enkelt ”pjaekker” som det heter här i Danmark. Skolkar, uteblir. 

Kan det finnas en koppling till den senaste Pisa-undersökningen? Skola och utbildning lockar inte. 

Samtidigt som jag funderar på var eleverna befinner sig, rapporterat dansk morgon-tv om att folketinget öppnar igen. Ett inslag som givits stort utrymme. Kungen och drottningen kommer att närvara. Högtidligt värre. Pompa och ståt.

En politisk kommentator uttrycker oro över att Danmark har en regering där det ”trukkes i alla retningar”. I Sverige har ännu inte någon regering bildats. Apropå hur det dras från olika inblandade.

I tv intervjuas två äldre kvinnor, en härstammande från Løkken på den nordjylländska västkusten långt från Köpenhamn, som köat utanför folketinget sedan 04.10 på morgonen för att säkra platserna som åskådare vid dess öppnande. 

Elak som jag är, tänker jag att det är två amatörskådespelare som engagerats i rollerna som politiskt intresserade medborgare.

De får frågan om vad de tycker folketinget skall prioritera kommande år. Svar: rättfärdighet. Social rättvisa. I ett land som dragits isär, med ett konsoliderat utkantsdanmark, där vi befinner oss. 

Skolor läggs ned. Välfärden bantas. Upprustningen fortgår däremot. Vi hör stridsflygplan dåna fram i luften. Känslan av lugn och ro trängs undan av obehagskänslor.

Tanterna hade chansen att klämma i med att miljarderna till Ukraina och det vansinniga kriget måste stoppas! Men icke.

Vad med ett parlament, i Danmark ett folketing, som inte förmår lösa allvarliga problem? Barn som inte kommer till skolan. Okritiskt fortsätter att stötta ett utsiktslöst fälttåg mot Ryssland. 

Något annat än en värmestuga för välbetalda yrkespolitiker? 

Är du tillräckligt dansk, lille vän?

Bild: Shutterstock.com

Nu skall det bli ordning på torpet! När allt starkare högervindar blåser över Europa. Inte långt bort från Danmark ligger Tyskland med AfD på segertåget.

Enligt dansk press föreslås att den kan inte bli dansk medborgare som inte delar danska värderingar och dansk livsstil. Du får inte hylla terror, försvara sharialagar, vara mot homosexuella. 

Hur det är med bärandet av hijab framgår inte. Men ett förbud för offentliganställda att beslöja sig diskuteras. Med anledning av att en åklagare uppträtt i rätten iförd hijab.

Ett par hundra ansökningar om medborgarskap, inskickade och väntande på behandling, kommer att granskas på nytt, med kritiska ögon avseende på om de håller måttet vad gäller danskt sinnelag. 

För mig utgör det retroaktiv rättstillämpning. Förutsättningarna ändras under ett ärendes pågående behandling. 

Det är som med pensionerna i Sverige. Vi var många som invaggats i tron att det stabila ATP-systemet inte skulle rubbas. Och räknade antal arbetade år efter det. Hur många som krävdes för full pension.

Tji fick vi. Nu har landet fattigpensionärer.

 
I Sverige talas det på motsvarande sätt som här i landet om hur man  bör vara och uppföra sig för att få kalla sig svensk. Via lagstiftning åstadkomma svenskhet. 

Är det inte hög tid att på internationell basis se över asylförfarandet? 

Annars kommer land efter land att beträda en restriktiv väg som inte gynnar flyktingar med skyddsbehov. 
 

Även publicerad på 8 dagar 5 oktober 2026

Grattis, mamma!

                                                           

"Under klänningen slår det ett hjärta och det slår för vår arbetarklass" (Joe Hill)

Jag är ett så kallat sladdbarn. Min mor fick mig när hon var trettioåtta. Pappa fyllde fyrtiosex samma år. Var jag planerad? Eller ett olycksfall i arbetet? Min syster fyllde femton året storken flög in med mig över Bruket. Ibland har jag fått för mig att de hade tänkt nöja sig med ett barn.

Pappa kom från stor familj i Uppland, nio överlevande syskon. Ett dog vid födseln. Mina morföräldrar hade fem barn. Mamma den förstfödda i skaran.

Genom en tidigare grannflicka, som kikat i kyrkböcker, upplystes jag om att det dröjde ett år innan mamma erkändes som barn inom äktenskapet. Varför kommer jag aldrig att få veta. Var mamma oönskad? Stäcktes morfars emigrationsplaner av graviditeten? 

Nå, det är över och förbi. Jag kan bara spekulera. Till alls ingen nytta.

Vad jag vet är att mamma allid sa att "barn är Guds välsignelse". När jag och min första hustru väntade vårt första barn grät min svärmor vid beskedet. Hon tyckte väl att dotterns liv gick förlorat. Men min mamma var glad från allra första stund över det väntade barnet.

Gärna plockade hon fram gitarren och sjöng om Jesus som älskade alla barn. "Gul och röd och vit och svart gör detsamma har han han sagt."

Mamma växte upp under knappa förhållanden. För henne naturligt att engagera sig inom S. Efter en lång och trogen, självuppoffrande gärning tilldelades hon Hjalmar Branting-medaljen. 

Hon var socialdemokrat av den gamla stammen. Ljusår till det förfallna parti opportunisten, den maktberusade Magdalena Andersson leder. Med politiken som karriär och födkrok. Inte är det samma parti.

Värderingarna överfördes till mig. Och de sitter i. Insikten att vara socialist innebär att sträva efter att förbättra de vardagliga villkoren för vanliga människor, reformismen i dess prydno. 

Die Wahrheit ist immer konkret, för att citera Brecht. Inga verklighetsfrämmande utopier, inga svärmerier.

Sommaren 1986 satte kräftan punkt för mammas liv. Efter en mycket svår kamp, kroppen bröts ned av metastaserna. Slutet på ett liv för andra, oegennyttan som ledstjärna. 

Jag vet att du inte hör mig, eller gör du? 

Grattis på födelsedagen, mamma!

Fotot: En glad gosse omgiven av moder, syster, kompis till syster och hunden Sussi. Alla nu döda utom gossen.

Vem kan längre hoppas?

Gyldendals

Grannfrun Kirsten omtalade jag, som aldrig kan låta bli att klistra på människor andra namn än dopnamnen, länge som Doktor Borg. (Kopplingen till Strindbergs I havsbandet låter jag vara osagd.) 

I min livliga fantasi utsågs hon till pensionerad läkare, med ortopedi som sin specialitet, från Frederikshavns lasarett. "Var får du allt ifrån" , som min stackars mor brukade sucka.

Kanske lätt att förstå varför jag älskar Hasse Alfredsons galenpanna "Lindeman". Uppfinningen, Alfredsons alterego, Lindeman upphäver verkligheten och rimlighetens alla gränser. Han hyllar det infinita, lekandet utan slut. Allt kan hända, som man vill skall hända.

Kanske en vildsint, kreativ protest mot att allt som har en början också måste ha ett slut.

När min livsledsagarinna var på god väg att tilltala Kirsten med Doktor Borg dags för mig att avslöja mitt tilltag.

Jag borde vara verksam inom lagsport. Där tilldelas ju alla ett smeknamn. Ta dagens Brynäs: "Rödda", "Hilla", "Jägarn" och så vidare. De två första kan jag lista ut, baserat på efternamn. Men Jägarn på Jonsson Fjällby, mannen som fram till nu burit typisk hockeyfrissa? 

Där gömmer sig en gåta för mig att knäcka.

Kirsten knackar på med dannebrogen i handen. Gratulerar mig på min sjuttiosjunde (!) födelsedag. Lånar mig samtidigt Martin Krasniks bok En smal bro över avgrunden. Utgiven på Gyldendals förlag i Köpenhamn, där Kirstens dotter arbetar. 

Modern underhålls fortlöpande med nyutgiven litteratur. Även översatt sådan, från andra språkområden. Till skillnad från danska skolelever, enligt senaste Pisa-undersökningen, älskar Kirsten att läsa böcker.

Bokens långa undertitel lyder Den 7. oktober, jøderne och  palestinenserne, krigen og håbet. Jag undrar vad det är för hopp Krasnik håller vid liv. Om han nu gör det. 

Själv känner jag närmast hopplöshet när jag tänker på mina vänner på Västbanken och hur de har det under Israels ockupation.

Kanske hoppets låga fladdrar hos de blåögda som tror på "fred" eller "en tvåstatslösning". Jag gör det inte. 

Skälet till att Kirsten lånar ut boken till mig är att hon har lyckats läsa hela Mellan klasserna, brevboken Knut Lindelöf och jag begått och som jag förärat henne. I den skriver jag om mina erfarenheter, sex veckor sammanlagt, från Västbanken. 

"Lyckats" är befogat att använda. Språkförbistring råder nämligen mellan svensken och danskan. Tråkigt nog.

Jag läser för närvarande Klara Weiss självbiografi Jag överlevde. Om livet i Budapest under de bestialiska pilkorsarna. Andra böcker jag läst om samma mörka tid i Europas 1900-talshistoria får mig att tacka min lyckliga stjärna att jag sluppit den ockuperades icke-liv.

På Västbanken lever dock mina vänner, de flesta knutna till Birzeit University utanför Ramallah, som om allt är som vanligt. Och det är det ju. I en oerhört trist mening. 

Dagens datum

77-åring

When I’m sixty four trallade tjejernas melodiöse favorit, gullige Paul McCartney i The Beatles när han var fyllda … ja, det undrar jag. För det var en, milt sagt, romantiserande bild han gav av livet som gammal man. Så där som man skulle önska att det blev. 

Och varken kan eller vill föreställa sig när man är ung och framtiden verkar oändlig. När du inte fattar att nu är det din stund på jorden. 

McCartneys bild långt ifrån hur det blir, för de allra flesta. När Gammeln slagit sina klor i en. Död och demens hotar. Lägg till dålig pension. Inget bekvämt miljardärsliv, som för den framgångsrike Beatlen.

När jag skriver detta, becksvart utanför fönstret, tv:n på utan ljud, det tävlas i Den store bagedysten men utan favoriten Mette Blomsterberg som domare, befinner jag mig sedan fyra veckor på den plats på jorden där jag nog har det som allra bäst. 

Tversted invid Vesterhavet. Många resor har det blivit hit. 

Först om sommaren, när Krøyerland är som allra mest betagande, sen om den barskare hösten när landskapet inte gör sig till. Sammantaget ett trettiotal år har det blivit. Vi älskar Danmark. 

Ni är galna i landet, som innehavaren av klädesaffären Corner inne i Aalbæk förr brukade säga när vi dök upp i hennes butik. Tuttenuttan har jag döpt henne tlll. I butiken hennes dotter, en avbild av modern.

En vecka återstår innan vi via tre nätter i Helsingør, ännu en kärleksby, beger oss upp mot Gefle och Holmen där vi bor. Inte lockar det. Om jag ska vara ärlig.

Nu pratar vi löst, min livsledsagarinna och jag, om att det kanske är sista gången vi åker hit. Det känns konstigt, jag finner inget bättre ord, att tänka så. 

Vad ska vi i så fall hitta på? Nästa höst, om jag får uppleva ytterligare en. Inget självklart.

I dag fyller jag sjuttiosju, vart tog livet vägen, kilade snabbt bakom min rygg. I november skulle vännen Conny ha fyllt 77, född samma år som jag. Men han gick bort i våras.

Jag sörjer honom, tänker på honom varje dag. Det känns så fel att han är borta. När är det min tur att gå bort? En skrämmande tanke som jag slår bort i samma stund som den seglar in.

Many years from now, sjöng McCartney. Nej, så är det inte I mitt fall. Inte heller i hans. Ännu mindre i hans. 

Nyss hörde jag honom från en konsert på YouTube, han framförde klassikern Get Back. Ronnie Wood från Stones gästartist. Hur gammal är mannen som lirade i Faces en gång, förresten? Verkar oförskämt pigg.

Gäll, gammelmansröst på den förre. You´ve passed your´s sixty four, dear Paul. Since long.