Lasse Ekstrand
söndag 12 oktober 2025
Låt pärleporten förbli stängd!
lördag 11 oktober 2025
Historien tiger inte
Hjorths Badehotel är beläget i Kandestederne, drygt en och en halv mil norr om vårt Tversted. En snickarglatt, gulvitt träslott tronande i ett dramatiskt vackert landskap. Som på en tavla av Skagenmålarna.
Brant stupande klitter, Vesterhavets eviga vågor, i skyarna skriande fiskmåsar.
Om man sett den populära danska tv-serien ”Badehotellet”, man får följa en välekiperad köpenhamnsk medelklass på ferie både i fred och krigstid, kan man lätt få för sig att den är inspelad i Kandestederne. Men så är inte fallet.
Vägen ut mot Hjorths hotell anlades, snarare förstärktes, av de tyska ockupanterna. Syftet att på den möjliggöra tunga transporter, som att forsla kanoner till kusten, om engelsmännen skulle dyka upp.
Samt byggnadsmaterial till att uppföra de tre bunkrar man än idag kan beskåda på stranden.
Rejäla plattor, förefaller tillverkade av betong, täcker vägbanan. Ihopfogningarna döljs inte. Sticker upp som blixtlås. Bilen skuttar fram. Första gången på denna väg misstänkte jag punktering. Började köra i snigelfart.
Jag har ofta undrat över vilka uttryck besættelsen tog sig i denna trakt som vi uppsökt varje år i decennier. Hur de invaderande soldaterna bemöttes av lokalbefolkningen. Jag vet att det är känsligt beröra detta ämne.
Efter kriget gällde locket på i Danmark, det skulle tigas om ”de förbannade åren” som en dansk film i två delar om landet under ockupation heter.
De motståndsmän och kvinnor som återvände efter koncentrationslägertillvaro i Tyskland var heller inte pigga på att berätta vad de varit med om. Av olika skäl.
Risken fanns, om man lyfte på locket, att det skulle visa sig att modiga hjältar inte varit det, utan samarbetat med tyskarna, tjänat dem som kollaboratörer.
Människor tiger, men inte historien. Den obekväma farleden vittnar om det förflutna. Plötsligt, efter en läcker frokost (lunch) på hotellet som hårt slitit på kreditkortet, upptäcker vi på sidan om vägen gamla övergivna hangarer.
De måste ha lämnats kvar efter att nazisterna kapitulerat och tvingats bort från Danmark.
Som sagt, historien tiger inte. Men det gäller att se och lyssna. Vara uppmärksam på efterlämnade ledtrådar.
Även publicerad under annan rubrik på 8 dagar 251011
torsdag 9 oktober 2025
Kärleken till Danmark
Bild: Lex |
I livsmedelsbutikerna kunde alkohol inhandlas, mitt resesällskap förfriskade sig med högprocentigt körsbärsvin, och korvarna var illröda på ett sätt som föranledde tjänstemännen på svenska livsmedelsverket att i folkhälsans namn utfärda varningar.
Vi har, skulle man våga påstå, lärt känna danskarna inifrån. Det existerar fortfarande en föreställning om ett rödvitt frisinne som saknas i Sverige. Här kan man säga saker som inte i vårt land.
Politikerna vågar fatta beslut i migrationsfrågor som de svenska kollegerna inte gör. Polisen ges möjligheter att med hårdhandskar ta tag i kriminaliteten.
Kanske stämmer det till en del.
Kanske är detta med det danska frisinnet en myt genererad av ett trångt svenskt opinionsklimat?
Trots att vi numera, med tanke på valutakursen som sannerligen inte gagnar oss, kan betraktas som de fattiga kusinerna från andra sidan vattnet.
Den man älskar agar man, brukar det heta. Nog består ändå min kärlek till Danmark!
Hur leva utan en livslögn?
Det är en i grunden sorglig historia som serveras. Om livsdrömmar, flyktförsök och oundvikliga nederlag. Så där som väl de flesta av oss håller på. För att stå ut med tillvarons grå tristess, bedra oss själva att något annat ändå är möjligt.
Kristian Halken, som den medkännande lakoniske långtradarchauffisen, är som alltid fullkomligt lysande. Jag minns honom främst från tv-serien Badehotellet och filmen Oldboys. Alltid trovärdig, vilken roll han än ikläder sig. Liknar i sin lakonism Jarl Borseén,
Marianne Blücher heter den för mig hitintills okända regissören som med denna film, trots förutsägbarheten, bevisar hur speciell och ovanlig - även när det handlar om till synes "vanliga" människor - dansk film är. Långt från samtida svensk film.
onsdag 8 oktober 2025
Skammen som arbetarklassens adelsmärke
tisdag 7 oktober 2025
Åskådardemokrati till morgonkaffet
De från DR som bevakar sammankomsten kunde lika gärna vara utsända från kändisspeglande blaskan Se og Hør. Kanske är jag bara elak. Och folkföraktande.
För detta är väl vad danskarna vill ha? Ingen högtravande elit-tv med akademiker som med pannan i djupa veck analyserar skeendet.
Folketinget öppnar dagarna efter med pompa och ståt. Folk från utkantsdanmark, ett vedertaget begrepp i ett alltmer uppdelat land, på plats för att följa det hela. "För att se till så att dom sköter sig", som en man i kön till åskådarläktaren uttrycker sig.
Så uppfattas det. Demokrati är lika med folketing och allmän rösträtt. Men rösta får man ju även göra i antidemokratiska samhällssystem. Att sätta likhetstecken mellan folketing och folkstyre är med andra ord vanskligt.
Jag har för mig att en statsvetare skrev om skillnaden mellan "deltagardemokrati" och "åskådardemokrati". En tautologi i det första fallet, tycks det mig. Att i det senare fallet ens kalla det "demokrati” förefaller mig löjeväckande.
För övrigt så växer Dansk Folkeparti i opinionsmätningarna. Det parti som inte längre har Inger Støjberg, hon som dömdes till att bära elektronisk fotboja efter uttalanden om invandrares äktenskap med minderåriga inblandade, som galjonsfigur.
DF driver två frågor: matpriserna och migrationen. Åskådarfrågor. Något för SD i Sverige att ta efter. DF är väl deras förebild, om jag fattat det rätt.