söndag 4 januari 2026

Nej, jag bor inte i Sibirien!








 






Men man skulle kunna tro det, när snön fortsätter att envist belägra Gefle by the sea. Vi umgicks tidigare i dag med vilda planer på att bege oss ut i och skotta utanför garaget, se fotot ovan, men släppte det. Tack och lov. 
   För jag fortsätter att skrällhosta, det har hållit på lite för många dagar, började under vistelsen i Wien. Snart dags kontakta den tämligen nyöppnade hälsocentralen på andra sidan gatan med det tilltalande namnet Sjöstaden.
   Förresten, vem har försummat att skotta, är det HSB? Ständigt retar jag mig på detta HSB som femårsbesiktigade lägenheten, upplystes om alla kvardröjande fel, lovade åtgärda, men det struntade man sedan blankt i.
   HSB. Konsum, numera Coop. Den kooperativa tanken (går tillbaka ända till Rochdale 1844), vart blev den av? Den heliga MARKNADEN styr. Jag läser om hur dåligt det går för Coop, särskilt söderut. 
   Nå, den butik vi har blott några stenkast bort, påminner om en tristessens grå Konsumbutik i DDR, torde heller inte skära guld med täljknivar. 
   Aldrig särskilt många kunder mellan gondolerna. Men den unga, kvinnliga chefen ler alltid rart när jag nyfiket frågar om hur det går. Ja, vad ska hon säga, arma kvinna?

Apropå HSB, som "administrerar" vår förening, och bostadsrätten som ägandeform. Förekommer denna variant någon annanstans i världen? Måste höra med vännen Fredrik som kan det där med bostadsmarknad, skrivit böcker om det. 
   Det blir ju för sjutton som att betala dubbelt! Först till banken på lånet, oförskämt hög ränta till en bank som badar i pengar, sedan avgift till föreningen (och HSB). 
   Dyrt blir det, skriv upp det. I Berlin vet jag att man på riktigt äger sin lägenhet efter att ha köpt den. Vilket man knappast gör med en bostadsrätt kopplad till en förening som därtill bestämmer vad som må ske med den.

Apropå, nu staplar sig alla "apropån" utan att jag eftersträvar en stilistisk poäng, det där med dubbla avgifter. Med anledning av Sjöstaden - och sjukvården. 
   Först betala hög landstingsskatt så att byråkratiseringen fortskrider, fler "kommunikatörer", "strateger" och chäfer kan anställas, fortsatt utarmning av kärnverksamheten. 
   Sedan betala hundralappar ännu en gång för varje besök, det räcker med att slå en pling för rådgivning så debiteras det för glatta livet. I bästa fall får man träffa ointresserade stafettläkare med namn jag varken kan uttala eller stava till som tjänar multum på sin stafettpinne.

Jag läser en lång intervju med Claes Malmberg i HD 260104, boende i Barsebäck i Skåne. Där har jag en like och själsbroder. Han både arbetar hårt och slappar, två sidor på samma mynt. Buddist, det är inte jag. Mediterar varje dag, rätt vad det är så faller han i sömn. Låter skönt. 
   Jag kanske skulle börja meditera, "grubbla" sade man förr. Finns för övrigt inget skönare än att unna sig en lur. Likt Kronblom på sin kökssoffa.
   I morgon ser jag i SVT Spanska flugan från Sundspärlan i somras med Malmberg i en bärande roll. I sommar är det åter klassiska Fredriksdal som gäller. Eva Rydbergs sista (?) revysommar. Hoppas inte.
   Kan inte låta bli att nämna en artikel av Ann Heberlein i SvD 260104. Sur som ättika kommenterar hon den senaste Ungdomsbarometern, bygger på intervjuer med ett representativt urval unga. De vill "chilla" och ha det "cosy", det irriterar tant Heberlein. Ut och jobba! 
  Mig glädjer det, som förespråkar den sant humanistiska filosofin "att göra ingenting". En ädel konst. Förutsättning för det goda livet. Att arbeta är för slavar, det visste redan de gamla grekerna. [1]

Vem kontaktar jag, svavelosande, om skottning? Gefle Kommun? Finns den? Om den finns, så har väl de skattefinansierade fullt upp med att planera nya parkeringshus med usel beläggning. Håhåjaja. 

Fortsättning följer, som man brukar säga.

[1] Läs gärna, medan snön faller, min bok Arbetets död och medborgarlön. En essä om det goda livet (Korpen 1996).


   
   

Bruket och bandyns död

Bild: Bokus




Jag noterade att SAIK skulle spela mot Frillesås i Elitserien i bandy. Matchen kunde jag se live, om jag ville, via min prenumeration på Gefle Dagblad. Frillesås? Det låter i mina öron som något man äter till stekt falukorv. Istället för löksås. 
   Tvingades googla. Jodå, tydligen finns en ort som heter så. I Kungsbacka kommun, någonstans ned mot västkusten.
   Jag köper Nils Håkansons, författaren totalt okänd för mig, bok "Bandy Futura", utgiven 2025. Det var länge sedan jag köpte en e-bok. Men lyckades inte hitta den som lånebok. Och återigen dyker Frillesås upp, på bokens första sidor. 
   Och deras hemmaplan med det alldeles underbara namnet: Sjöaremossens Isbana. Inget företag som varit framme och sponsrat, tack och lov, krävt namnbyte. 
   I Frillesås spelas fortfarande bandy utomhus. Det är således en väderberoende månskensbana med det där speciella ljudet från skridskoskär mot naturis. Laget är inte, kommer heller aldrig att bli, något topplag. Jag känner inte till en enda spelare i laget, konstaterar jag när jag konsulterar laguppställningen. 
   Kanske måste det ses som kollektivismens triumf? En för alla, alla för en. Frillesåsandan. Sossebandy? För att parafrasera hockeyprofessorn, Tommy Sandlin.

Jag minns utomhusmatcher på Norra Ip i Sandviken. Legendariska spelare som hårdskjutande Lars "Knatten" Olsson. Någon match på Storsjöns is bevittnade jag aldrig. Men sant är att isen en gång brast och målet sjönk ned i vatten. Foton har sparats från det celebra tillfället.
   Jag blev aldrig bra på skridskor, därmed var dörren stängd in till stålmännen, Sandvikens AIK. Jag tyckte länge det var kul att titta på bandy, även om jag inte skulle ha uttryckt mig så romantiskt om sporten som författaren Per Gunnar Evander. "Balett på is", eller hur han fick till det. 
   "Jolligt", i en ursandvikares öron. Men nog älskade han sporten. Förre kulturredaktören på GD, Björn Widegren, berättade att han och Evander sammanstrålade varje senvinter i Upsala för att gemensamt se SM-finalen på legendariska Studenternas. Först långlunch på Flustret, med allt vad därtill hör.
   
När det började spelas hemåt, utpräglat defensivt, och tvekades skrinna till anfall, började jag tröttna på bandyn. Som att se Juventus fisklira fotboll. Jag bevittnade det en gång på Delle Alpi i Turin när jag gästföreläste på handelshögskolan där. En målsnål tillställning. Zlatan med på planen.
   När SAIK spelade på den gamla fotbollens VM-arena, om än med fula, reklamförsedda plank där en gång läktare låg, var det riktigt skoj att bege sig till uppväxtstaden. Laget kom inåkande till tutande och trummande sambaorkester. Festlig stämning på forna huvudläktaren i trä. Trångt och folkligt.
   Sedan uppfördes Göranssons Arena, ett betongmonster med på tok för stor publikkapacitet, läktarna vanligtvis långt ifrån att vara fyllda, snarare gapande tomma. SAIK får vara glada om det kommer några hundra personer. De sista entusiasterna? De närmast sörjande? 
   Utan portfölj med värmande dryck, som när det begav sig. 
 
Håkansons bok inspirerar till denna text. Jag har inte kommit så långt i den. Väntar på att den skall behandla bandyn som den bruksorternas och arbetarklassens sport den är.
   När dessa orter dör, i globaliseringens tidevarv, gör bandyn likaså. Men liket lär väl sprattla ytterligare någon säsong. Till fortsatt sviktande publiksiffror.

FOTNOT Samtidigt som jag skriver detta, läser jag att SAIK föll igår mot VSK, 1-6. Publik: 471. Skyllas på vädret?
 

lördag 3 januari 2026

Ukrainavansinnet och yttrandefriheten

Kurt Westergaard (Foto: Wikipedia)












Sakine Madon har givit ut en bok om kättare som recenseras av Per Wirtén i Expressen 260103. I Koranenbrännandets upprörda tid är en sådan bok högst angelägen. Och Wirtén, som jag annars brukar ha en smula svårt för, ställer relevanta frågor.

   Han uppmanar till en diskussion om yttrandefriheten i ett inte längre homogent Sverige, med ett stort inslag av muslimer för vilka Koranen är en helig skrift.

   Jan Myrdal uttalade förståelse för mullornas utfärdande av en fatwa efter att Salman Rushdie publicerat sina ”Satansverser”. 

   Jag uppfattade alltid Myrdal som yttrandefrihetsfundamentalist, han som försvarade "förintelseförnekaren” Robert Faurisson när alla andra fördömde och ville få tyst på honom, och reagerade förbryllat på hans stöd för mörkermännen. 

   Kanske hade han ändå en poäng. Vederhäftiga argument som kontextualiserade yttrandefriheten. 


I Danmark, denna enligt myten kulturradikala frisinnets högborg, har man infört en lag som förbjuder skändandet av heliga skrifter. Vad hade hänt med Kurt Westergaard och hans karikatyrer i Jyllands-Posten om lagen funnits?

   För mig, som i likhet med Myrdal är en yttrandefrihetsfundamentalist, blir två undringar centrala: finns det en gräns för yttrandefriheten? Hur ska den i så fall dras? 

   Wirtén talar om ett individuellt ”ansvarstagande”, vilket inte gör gränsen tydligare för mig. Handlar det till syvende och sist om det subjektiva omdömet hos var och en? Om man nu vågar yttra sig, utan att lägga band på sig.

   Jag kan inte låta bli att tänka självcensurens frestelser, när utkomstmöjligheter och karriärer står på spel. Från min högskoletid minns jag tigande kolleger, de vaktade försiktigt sin tunga, när ledningen kunde höra.


För det andra, hur ska staten garantera yttrandefriheten? I Sverige tummas det på den.

   Den generalklausul som införts, jag uppfattar det så, om att allt som hotar rikets säkerhet skall förbjudas skrämmer. Förbudet mot demonstrationer utanför riksdagshuset likaså, efter att statsråd känt sig hotade av demonstranter.

   Vad säger Journalistförbundet? Författarförbundet?

   Paludan förtjänar att diskuteras. Men vad med vansinnets krig i Ukraina och protester mot det? Hot mot rikets säkerhet?

   Wirtén ”glömmer” kriget och konsekvenserna för yttrandefriheten. Undrar om Madon gjort det. 

En för het potatis i en tid när en sansad person som Jacques Baud utan föregående domstolsprövning kan få sina rättigheter beskurna?


Publicerad på 8 dagar 20260103


 

Ge mig en svensk Lenny Bruce!





Jag vet inte om mannen på fotot, Henrik Schyffert, vill kalla sig ståuppare. Kanske nöjer han sig med titeln "komiker". Båda titlarna hursomhelst missvisande. Att i det senare fallet nämna hans namn i samma kategori som humorgenierna Tommy Cooper och John Cleese. Det vore väl magstarkt.
   Plötsligt dyker han upp i något av de flöden på Facebook och annorstädes som jag inte undgår, bittert klagande över att han har för lite jobb. 
   Åren efter "flyktingkrisen" 2015 hade han däremot hur många "gig", de säger så i Stockholm, som helst. Då var han efterfrågad så det stod härliga till land och rike runt.
   Med sin migrationsvänliga hållning(slöshet). "Alla" ville höra honom sjunga massinvandringens lov och håna dumma sverigedemokrater. Nu har opinionsvinden vänt och jobben uteblir tydligen för en man som förtjänar titeln politisk idiot mer än någon annan i fosterlandet. 
   Han som ansåg att vi inte skulle klaga över invandringens kostnader, vi bortskämda svenssons. Vi fick väl avstå en Calzone och något annat ur ett finansieringsperspektiv, eller hur han fick till sin kalkyl. Jesus Kristus, vilken osalig tok!
   Mig angår inte det ringaste vad som händer med hans karriär, han har aldrig tillhört mina favoriter. Skulle inte drömma om att betala för att se och höra honom. I mina ögon är han ett vandrande intellektuellt haveri. Ett symtom på en urspårad tidsanda. Förhoppningsvis har den bleknat.

Jag har en grannfru, ett trevligt fruntimmer som jag brukar gnabbas med i trappuppgången om klimatkrisen, flygskam och annat på tapeten, som länge försökt dra med mig på ståupp i Gefle. Det finns tydligen en lokal klubb i stan som arrangerar dylikt. 
   Jag tackar alltid nej med motiveringen " dom drar ju bara underlivsskämt, det klarar jag mig utan, ge mig en politisk ståuppare". 
   Jag dristade mig en gång till att nämna min idol bland ståuppare, Lenny Bruce, men honom hade hon aldrig hört talas om.
   Jarl Kulle tillhörde inte mina favoriter, jag tyckte att han talade teatraliskt, det vill säga tillgjort som en Gösta Ekman d ä på sin tid.. Men när han i SVT iklädde sig rollen som Lenny Bruce för en herrans massa år sedan var han bra. Kanske förlöstes något i honom som han dessförinnan inte fått ge utlopp för. 
   Och liv blev det på den annars politiskt sovande tevepubliken. Ujujuj, som Hjalmar Berglund i Viby brukar säga.

Lenny Bruce var alltför ful i munnen, ansåg ordningsmakten, han greps flera gånger under sina av bängen övervakade framträdanden. Dömdes till och med till fängelse. Så mycket var yttrandefriheten och den konstnärliga diton således värda i USA när det kom till kritan. 
   I hans spår, utan att vara en ståuppare, följde sedan The Doors utåtagerande sångare Jim Morrison. Cops ingrep bryskt när Doors spelade, avbröt konserter. Att Morrison, blott tjugoåtta år ung dog han under sin exil i Paris, var en begåvad poet är en annan historia.
   I dagens Sverige skulle en politisk ståuppare vara högst önskvärd. Men vem skulle våga? Regeringen har ju infört ett slags generalklausul som innebär att allt som hotar rikets säkerhet kan förbjudas. [1] Tänk om en ståuppare skulle kritisera miljardrullningen till det vansinniga kriget i Ukraina! 
   Jag läser att Skånegrabbarna i Hipphipp ska göra comeback och att de har sin turnéplan fulltecknad många månader framåt. Jag finner dem ointressanta. Politisk tandlösa. Ge mig en svensk Lenny Bruce!

[1] Man får exempelvis inte demonstrera utanför riksdagshuset. Gör det då för sjutton Journalistförbundet! Och Författarförbundet! Ryggrad!






 

torsdag 1 januari 2026

Masskultur i centralmaktens tjänst

Bild: SVT Play












SVT-serien ”Jag for ner till bror” (2025) utspelar sig i ett vintrigt Norrbotten. Syster Jana, utmärkt spelad av Amanda Jansson från min hemstad, kommer resande i strävan att få sin försupne bror att nyktra till. 
   Rollen som barmhärtig samarit förmörkas av att traumatiska minnesbilder slår klorna i henne, när hon väl installerat sig. Resan förvandlas till en mardrömsliknande returresa till det såriga förflutna, att försöka bearbeta. Kanske ett undermedvetet syfte med den.
   ”Fadren” förgrep sig på dottern. Den religiösa ”modren” visste om det men gjorde inget. Brodern tvingas sätta stopp för den förres framfart, våldtagande sin dotter på ladugolvet, med hjälp av en spade i skallen på honom.
   Allt är trauma och tragedi i kylslagna träkåkar i exotisk ödemark. Olycksaliga människor, i grunden ensamma själar i snöyran. Kerstin Ekmandiskursen.

Vad förmedlar serien för syn på våra landsmän, norrbottningarna? De super, är incestuösa och brutala, slaktar älg, behärskar tunga skjutvapen. Fåordiga. Inte som de talföra, retoriskt lagda gruvarbetare jag lärde känna uppe i malmfälten efter strejken. 
   Kommunikation sker genom det fysiska agerandet. Samlag, utan inslag av ömsinthet, på köksbord. Urspårningar vid begravning, efter brännvinsintag.
   Det är som tv-reklamen för Norrlands Guld med aktörer som hämtade ur ”Pistvakt”. Klichéer upprepas. Bygger på ingrodda förhandsuppfattningar, blinkningar. Typ det vet väl alla hur norrlänningar är.

Filmen ”Kevlarsjäl” (2025) lånar inspiration från popgruppen Kent från Eskilstuna. Om ungdomar på glid, som man sade förr, i samma stad. Tatuerade, missbrukar droger, håller sig med pitbulls, anlägger mordbränder, minst av allt skötsamma och ordentliga, snarare skrämmande och icke kontaktbara, det gåtfulla folket som man gör bäst att hålla avstånd till.
   Hillary Clinton vräkte under en presidentvalskampanj hånfullt ur sig ”de beklagansvärda” om Trumps väljare. Syftande på människorna i rostbältet i USA, långt från östkustens välkammade, politiska och intellektuella elit. Det tarvliga, obildade folket i dess prydno.
   Människorna i Norrbotten och Eskilstuna, framställda i dramatiseringens form, vilka är de? Utanförskapsvarelser? Beklagansvärda? Sverigedemokrater? Kommer de någonsin till sin rätt när de representeras? Får de en chans? Subjektgörs de?

Genom att vrida upp verkligheten i fiktion, Jan Myrdals metod i barndomsböckerna, blir den tydligare. Filmer och tv-serier, breda kulturyttringar som vänder sig till de många och som de akademiskt utbildade finsmakarna gärna rynkar på näsan åt, kan ge nycklar till en kritisk samhällsförståelse. 
   Ta bara Ken Loachs filmer som gestaltar de samtida daglönarnas villkor. Den brittiska arbetarklassens växande utsatthet under otrygga anställningsförhållanden, i nyliberalismens cyniska kapitalism. 
   Men de aktuella två exempel som jag nu tagit del av? Frågan är om inte de förmedlar vad som sker bortom Stockholms tullar ur ett överlägsenhetens elitperspektiv. 
   Den till elefantkyrkogården i Rosenbad förpassade tidigare landshövdingen Kinberg Batras famösa uttalande om att stockholmare är klyftigare än lantisar ekar i bakgrunden.
   Att urbaniserade recensenter hyllat ”Jag for ner till bror” och ”Kevlarsjäl” kanske har att göra med att de får sina fördomar om bondlurkarna ute i provinsen bekräftade. Inte svårare än så. Masskultur i centralmaktens tjänst.

Publicerad på 8 dagar 2026-01-01

Ett Gefle insnöat på riktigt

Titta, det snöar!















Enligt prognosen, som brukar vara tillförlitlig, i mobilen skulle snökanonen komma vid tvåsnåret efter midnatt. Vid tolvslaget stod vi på balkongen utan att kunna höra kyrkklockorna i Staffan donga in det nya året. Fyrverkerier och smällar gjorde det omöjligt. 
   Jag minns när vi tillsammans med hundratusentals andra firade in det nya året vid Brandenburger Tor nyårsaftonen 1993. Samma visa där. Och ännu mer. Omöjligt att höra tolvslaget. 
   Det kollektiva minnet i Gefle rekapitulerar den stora snökanon som riktades mot staden, året har jag glömt. Den stad som redan är intellektuellt insnöad blev det nu också på riktigt. Bandvagnar sattes in. Gatorna var inte framkomliga på annat sätt. Busstrafiken ställdes in. Bilar försvann i snödrivor.
   Vad man snabbt kunde konstatera var att civilsamhället vaknade till liv. 
   Människor hjälpte varandra som aldrig annars. Geflebon visade upp en annan, överraskande, sida.
   Frestande att skriva, men det vore att ta i lite väl mycket, att Gefle skulle må bra av att ständigt vara insnöat på riktigt. För då frigörs en altruism som inte hör till grå vardag när var och en har nog av sitt. Undantagstillståndets fenomenologi, kunde en tillkrånglande akademiker säga. 

Lars Gustafsson har skrivit en dikt om en hund som virvlar i väg bort i snön och försvinner ur sikte. Jag kommer inte på vad den heter. Men metaforisk tung vill jag minnas att den var. Det vita lockar metaforer till sig. Inte bara bandvagnar och skyfflar.
   I Leksand "den vita väggen", när hemmasupportrarna sluter upp på läktaren bakom sitt lag. Detta Leksands IF, nästan lika folkkärt som mitt eget Brynäs. När hockeylaget i blått och vitt (!) beger sig ner till Globen för att spöa Djurgården sluter utflyttade masar och kullor upp. 
   I Kalmar upplevde vi till vår oförställda glädje, när vi köade för att se Brynäs möta hemmalaget Kalmar HC i hockeyallsvenskan, att många bar halsdukar och mössor i Tigrarnas färger. På den rad nära isen där vi hade våra platser delade vi utrymme med enbart brynäsare. 
   Dock icke utflyttade geflebor, efter vad jag kan förstå. Infödingar. Några inresta från byar runt omkring. Brynäs är verkligen hela folkets lag. Säga vad man vill.

Jag åker inte skidor sedan många år, kastar inte snöbollar, avstår gärna snön för gröna vintrar som jag varit med om inte bara i vårt land. Men det är bara att foga sig. En fundering genom åren har varit när kasta ut julgranen. Det problemet infinner sig inte i år. Vi har nämligen ingen julgran. 

onsdag 31 december 2025

Nyårskrönika









Det hör till att man när nyårsklockor snart skall donga, bör ägna sig åt en personlig tillbakablick på det år som gått. Jag nöjer mig med att konstatera att det för min del varit ett bra år, med resor och skrivande. Precis som jag vill ha det.

Viktigast av allt, gammgubben är fortfarande vid tämligen god hälsa, till skillnad från flera kamrater på samma trappsteg i livet. Kroppen bär sina krämpor. Men skallen är klar. Om jag får säga det själv.

Nyårslöften har jag aldrig brytt mig om. Till intet ledande. Slutade röka gjorde jag för länge sedan. Utan att först lova mig själv, eller någon annan, att det skulle ske.

Ur ett politiskt perspektiv tycks mig året som gått varit ett riktigt mörkt sådant. Det ensidiga stödet för Ukraina i det meningslösa kriget mot det militärt överlägsna Ryssland fortsätter obrutet. Den obehagliga krigshetsen. 

Nya miljarder skyfflas in från svensk sida som hade regeringen tillgång till en alldeles egen skattkista. 
Pengar som istället skulle behövas för inhemskt bruk. Allt är eftersatt i fosterlandet. Välfärd, vård, infrastruktur.

Protesterna är få och makten rycker på axlarna. Ulf Kristersson och kompani struntar i alla invändningar. Mannen vill framstå som viktig i det sönderfallande Europa. Vad siktar han på för internationell post som belöning för sin drängtjänst?

Jag döljer inte att jag är ett gammalt rödskägg, varför skulle jag det? Men var är ”min” vänster? Klassfrågorna och antiimperialismen verkar ha avvecklats samtidigt med att banderollerna från sextiotalet vecklades ihop och ställdes undan.

Dagens V ger jag inte fem öre för. Beklämmande att höra frontfigurerna Dadgostar och Sjöstedt. Ivriga att applådera den reaktionära högerregeringens stöd till Nato och Zelenskyj, den icke omvalde presidenten i det korrumperade landet österut.

Det jag tycker mig avläsa hos människor jag samtalar med är en stark uppgivenhet. Inte ens en knuten näve i fickan. Och vad med de unga, knappast en ny 68-generation.

Men om vi ger upp, vad har vi då? Är inte bästa hållningen att intala sig att motstånd alltid är möjligt och att samtiden är onödig, för att minnas den djupt saknade Jan Myrdal? 

Stefan Lindgrens 8 dagar må kanske betraktas som en rännil jämfört med det påbjudna samtyckets breda ström. 

Med vad återstår utan denna motståndsficka? 

Låt det nya året bli ett fredsår! 


Publicerad på 8 dagar 2025-12-31