Medan krukväxterna sover i fönstret

Foto: HBO Max.

Om en film eller TV-serie föregås av ett till synes förpliktigande ”based on a true story” skruvas förväntningarna genast upp hos mig. Som om den påstådda verklighetsförankringen medför större tyngd av något slag än om det bara är fråga om ren fiktion. 

Något som väl för övrigt knappast existerar. Alla påhitt äger någon form av verklighetsbakgrund.

Serien ”Love & Death” (2023) i sju avsnitt på Netflix annonseras utan reservationer som ”this is the truth”. Vilket bekräftas av eftertexter samt svartvita foton. Det som iscensätts har hänt. Rollinnehavarna i serien har verkliga förlagor. De förra bär de senares namn.

Det är sent 70-tal när vi kommer in i handlingen. Vi tas till Texas och en håla vid namn Wylie. Invånarna är konservativa, vita och präktiga medelklassare. 

De går samtliga i kyrkan om söndagarna. Ber till Gud. Umgås nära med varann, särskilt när födelsedagsfester för barnen skall arrangeras. 

Alla är uppmärksamma på bemärkelsedagar. När det skall firas och kommas ihåg. Traditionens och vanans flaggor hissas så fort minsta tillfälle ges. Det fungerar sammanbindande - och socialt kontrollerande. Ingen kan ställa sig utanför de gemensamma bestyren. 

Det levs ett typiskt, som man föreställer sig det, småstadsliv. Utan större konflikter. Utan passion. Utan längtan och drömmar. Det bara rullar på.

Men så får en av alla dessa bakande, matlagande hemmafruar plötsligt för sig, bara så där, att hon vill ha en affär. Det föregås inte av någon huvudstupa, blind förälskelse. 

Även om hon känner sig lite attraherad av en färglös man, påminnande en smula, men inte mer än så, om Edward Kennedy. 

En tungus, skulle min mor ha sagt. Trög typ. Gift med en av den affärssökande kvinnans bästa vänner. Alltid slips och kostym. Fåordig. Korrekt. Kanske en lämplig måltavla för en rationell förbindelse u p a. Ofarlig.

Efter sitt beslut frågar hon honom rakt på sak om han också kan tänka sig att inleda en affär. Och efter viss tvekan säger han ja. Som om det handlade om att underteckna ett kontrakt. 

De lovar varann att börjar de känna varmare för varann, skall de omedelbart bryta. Och allt skall ske i smyg, hållas hemligt.

De träffas en gång varje vecka, om inte hinder infinner sig, för en sexuell relation på ett sjaskigt motell, tar sig dit var och en i egen bil, inte långt borta. Börjar alltid med en lunch som hon lagat till hemma och medför ordentligt förpackad för att vara fräsch. 

Och som han varje gång berömmer. 

Därefter vidtar sänghalmen. Som sig bör. Mest ett mekaniskt in och ut. Ingen hänförelse. Han behåller undertröjan på under akten. Kanske fejkar hon orgasm.

Efter en snabb dusch tillbaka till kontoret för hans del. Hon hem för att ta hand om hushållsbestyren. Och låtsas som ingenting.

Den från all elektrifiering befriade affären upphör ganska snart. En sig upptrappande, oväntad uppgörelse ansikte mot ansikte mellan älskarinnan och älskarens hustru avslutas med att en yxa svingas. Seriens dramatiska höjdpunkt. 

Är det så här de lever, tänker jag. Smått förfärad. Så inrutade, trista liv. Passionsbefriade. Känslokalla. Medan dagarna går.

Om det ska hända något annorlunda, kan det inte bara ske sisådär. Utan det måste beslutas om det. Efter moget, nåja, övervägande. Inget må lämnas åt slumpen eller ödet. The American way of middle class life?  

Politiska eller andra utanför småstadens gränser förekommande spörsmål existerar inte. Det talas aldrig om sådana ämnen. Det lilla, inrutade livet är vad som står i fokus.

Inte sen jag läste ”Run, rabbit, run” av John Updike har det till mig förmedlats en sådan deprimerande bild av det platta, amerikanska medelklasslivet. Men då utspelade det sig, åtminstone vad jag minns, i en av dessa välordnade suburbs, förorter. 

Medan krukväxterna sover i fönstret, för att parafrasera Gunnar Ekelöf.

Hur uttryckte sig Norman Mailer, en av dem som velat skriva den stora amerikanska romanen? Den luftkonditionerade mardrömmen. Men med det tror jag han avsåg Hollywood. Kunde dock också appliceras här.

Publicerad även på lindelof.nu 22 mars 2026

I de kanske snart förbjudna samtalens tid

Foto: Goodreads

"Vi låter oss ej tystas / i denna tysta tid / en dag ska marken grönska, / då står vi alla starka, / då är den här vår tid." Wolf Biermann

Jag läser i DN 260320 om hur Tyskland vridits i tydlig, repressiv riktning efter att Friedrich Merz blev förbundskansler. Han tillsatte en konservativ, DN:ns vokabulär - jag skulle snarare kalla honom reaktionär, kulturminister som utan vidare stämplar Israelkritiker som antisemiter. 

För att blott nämna en punkt på denne Wolfram Weimers föga hedervärda meritlista. Han ger sig även på vänsterbokhandlar när de tilldelas statligt stöd i form av priser. Inga tyska skattemedel till dylika! Sjung med makten eller stå ditt kast. 

Det ekar från propagandaminister Goebbels Rikskulturkammare. 

I samma DN återges det tal som den från Leipzig härstammande författaren Uwe Wittstock nyligen höll på Uppsala internationella litteraturfestival, dess tema hur konst och litteratur kan stimulera motstånd, om hur böcker för att få effekt och upplevas som viktiga kräver tid. 

Det sker inte över en natt. Som ett exempel tog han ”Kommunistiska manifestet”. 

Om den tyske kulturministern läser detta, lär han räkna in Wittstock bland dem han svepande betecknar som samhällsfiender.

Samme Wittstock som skrev ”Februari 33”, om de tyska författarnas belägenhet efter nazisternas maktövertagande i januari samma år

Lär man sig inget av historien i Tyskland? Uppenbarligen icke. Det land som anställde bokbål på 30-talet. Jagade misshagliga i exil. Bertolt Brecht och andra.

Bland dem vars böcker brändes hörde Kurt Tucholsky som under landsflykten i Sverige tog sitt liv.

Detta Tyskland som stämplat författare som samhällsfiender så sent som på 1970-talet, skickat författningsskyddet på dem. Inte bara författare, även brevbärare och andra som uppfattades som ett hot mot Tyskland. 

Offentliganställda kunde i praktiken åläggas yrkesförbud. "... schon bist du ein Verfassungsfeind" (1975), som Peter Schneiders bok hette.

Häromdagen, på Ofvandahls legendariska konditori i Upsala, sammanstrålade jag med publicisten Knut Lindelöf. Vi, med totalt olika klassbakgrund, planerar att ge ut en brevbok [1] tillsammans. Byggande på en längre mejlväxling mellan oss. 

Tonen i densamma öppen och personlig, med inslag av samtidskritik. 

Vårt kanske starkaste skäl för att ge ut boken - med arbetsnamnet "Mellan klasserna" - är att den typen av föga anpassliga, intellektuellt prövande samtal riskerar att ganska snart stämplas som ett hot mot den nationella säkerheten. Och förbjudas. 

Ulf Kristersson och kompani traskar redan i de tyska kollegernas fotspår. Med en de medborgerliga fri- och rättigheterna inskränkande, pågående lagstiftning.

[1] Inspirerad av, men med ett annat anslag, Jan Myrdal och Lars Gustafssons "Den onödiga samtiden" (1974) .

Även publicerad på 8 dagar 21/3 2026

De e bar å lev!

Bokus

 

Nån som heter David Kalfjäll, förlåt Thurfjell, iförd professorstitel och helskägg (för det ska ungt, kanske inte bara dom, manfolk tydligen vanpryda sig med i samtiden om de vill framstå som modärna, eller därigenom uttrycka sympati för muslimer) har givit ut en bok om livets mening. 

Om jag förstått recensionerna rätt. Högt ställda ambitioner. skulle min gamla lärare i praktisk filosofi säga. 

Jag tänker inte läsa den. Även om den applåderas i DN och liknande livstilsdiskursiva, puh, blaskor. Ämnet, förstås, låter intressant. För en grubblare av rang. Ända sen tonåren. I skuggan av Verket, som på grottekvarnens brutala vis dygnet runt glufsade i sig själar.

Jag minns en före detta kollega, sedermera professor emeritus i sociologi. Som doktorand besatt han den diplomatiska (?) förmågan att på en konfliktfylld, polariserad institution i Upsala på 70-talet aldrig ta ställning åt det ena eller andra hållet. Varken åt vänster eller höger. 

Kanske föddes han som folkpartist?

Han flöt bara med som en guppande kork på stormigt institutionsvatten. Till mig skrev han - efter att jag förärat honom min bok "Själens revolt" - att meningen med livet är dess meningslöshet.

Jag vet inte om han var ironisk. Kanske bara less. Eller om han på ålderns dar snöat in på gåtfull zen-filosofi. Men för mig, en enkel kis uppvuxen på Bruket, blir hans formulering svårgripbar. 

Kanske för att jag, som en typisk karl skulle feministerna konkludera, spaltar upp tillvaron dualistiskt. 

Antingen - eller. Antingen har livet mening, eller icke. Även om Ville i Vingåker förmodligen skulle tycka att frågan om livets mening är typiskt akademiskt framkrystad. Och i hans ögon meningslös. 

De e bar å åk, som Stenmark förklarade sina makalösa framgångar i backarna med. Punkt slut.

Nej, det går inte att få styr på formuleringarna, räta ut dem. Och, om något och ytterst, är det väl praktiken som räknas. Praktiken som enda vettiga verifikationskriterium. Lånar jag det från ordförande Mao i någon av hans skrifter? Vet inte. Kan så vara. 

Den lilla bok jag, i samarbete med konstnären och vännen Erling Öhrnell, gav ut för ett antal år sedan, "Livets känsla", var från min sida avsedd att i bästa fall så idéer. Inspirera är ett alldeles för pretentiöst ord. Var och en ansvarar för sitt liv.  

Inget en bok kan ändra på. Glöm hurtiga självhjälpsböcker och DN:s uppfostringsdräktiga, puh igen, kultursida. Lev! som det uppfordrande står på Sara Lidmans gravsten på Österjörns kyrkogård.

Kanske är funderandet på livsmening ett typiskt medelklassproblem på fredad mark (än så länge, men får Trump hålla på ett tag till så vete sjutton). I stora delar av världen krigas och dödas det. Att då ställa frågan om livets mening förefaller närmast galet. Eller inte. 

Kanske är det just i såna situationer, när livet hotas, som frågan blir som viktigast. I Gaza som i Iran. Snart på Kuba. 

Osökt ser jag framför mig alla mina vänner på den ockuperade Västbanken. Som söker mening med tillvaron i en av ockupationsmakten Israel beskuren vardag. 

Försöker att leva sina liv som om ockupationen - med check points, beväpnade israeliska soldater och militanta, marktjyvande bosättare - inte fanns. 

Och jag vill tro att de förmår det. Åtminstone är det min erfarenhet efter att ha vistats på Västbanken. Själv brottas jag vidare med frågan. 

På väg mot Den stora koalitionen?

Bild: SR

 

Ibland grips jag, om än nationalistiskt lagd och hembygdskär, av spontan lust att bara packa väskorna och dra från landet så snabbt som möjligt. När nivån, redan låg, på det politiska samtalet sjunker ned mot ett bottenläge. 

”Klägget” myntade Håkan Juholt som begrepp. Symbiosen i huvudstaden mellan yrkespolitiker och mediefolket. Sen petades han. Ansågs för radikal - för socialdemokratisk i den klassiska meningen.

Numera, efter ha avverkat för petningen kompenserande ambassadörsposter, förekommer han i trams-TV. Åtminstone har jag sett honom flasha förbi. Även den bäste kan ha narcissistiska drag. Inget att moralisera över. 

Det aktuella exemplet på sjunkande nivå, och som upptar medierna, är kramen mellan SD-grabben från Sölvesborg och folkpartiets, förlåt Liberalernas ska det vara, ordförande. Fångad i strålkastarljus. 

Tar jag fel, eller ser han besvärad ut? Var det hon som, överrumplande, kastade sig i hans armar? 

Fortsättning följer. I hennes parti är många upprörda över samarbetet med de hemska sverigedemokraterna. Men partipiskan lär vina. 

Bortsett från kramigheten illustreras att viktigare än några ideologiska skiljaktigheter är månandet om makten. Det gemensamma intresset att få sitta kvar vid köttgrytorna. 

Nästa år, valåret, sällar jag mig ännu en gång till de icke-röstande. Gå och rösta, legitimera denna fars? Aldrig. Gunnar Myrdal liknade det politiska spelet vid en cirkus. Sonen Jan ärvde uppfattningen. 

Vi har en demokrati på parlamentarisk grund. Men inte är det detsamma som folkstyre. Folket förväntas gå och rösta vart fjärde år. Sedan hålla sig borta. Vara apatiskt som amerikanska statsvetare förr framhöll som ett ideal. Utgöra the silent majority. 

Mina migrationsplaner. Vart i så fall ta vägen? Berlin är förändrat, påminner mer och mer om New Yorks Manhattan i den centrala delarna. Med alla skyskrapor. 

Inte längre mitt Berlin. Det ruffiga och inbjudande. Billigt att bo och existera i. Nuförtiden överhettat med bostadsbrist och stigande priser. 

Tversted på den danska landsbygden utmed Vesterhavet? Ett starkt alternativ. Men låg pension och svag krona. Ingen bra kombination. 

När får vi se Kristersson och Andersson kramas inför kamerorna? Skapandet av, som de säger i Tyskland, die Grosse Koalition. Den kommer. Tro mig.

Även på 8 dagar 18/3 2026

Bör vi vara snälla?

Bokus.com

                                                                                  Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla" (Karl Gerhard)

Centraleuropén Peter Weiss magnum opus "Motståndets estetik" är kanske det första flera av oss kommer att tänka på när vi börjar fundera djupare omkring begreppet motstånd. 

Modiga människor i Tredje riket och deras agerande mot den totalitära naziregimen. 

Underjordiskt motstånd, hemliga grupper. Ett våghalsigt, illegalt agerande med risk för eget liv. Omgärdat av Gestapo, angivare och medlöpare.

Jag kommer för min del att tänka på vad Kenneth Hermele skrev i boken "Inte som lamm till slakt" (2023) om det judiska motståndet i Tredje riket. Inte lät sig judarna viljelöst fösas till slaktbänken, det vill säga gaskamrarna, som man ofta fått höra. 

Motstånd förekom. Det är Hermeles tes. 

En bred spännvidd exemplifieras. Från passivt motstånd, ett civilmotstånd mest i det fördolda och i marginalen, till de judiska partisanernas öppna motstånd i de polska skogarna, med gevär i händerna.

Ett problem riskerar bli att alla judiska handlingar i Tredje riket blir lika med motståndshandlingar för Hermele. Vardagen tillhörde motståndet. Med en sådan generös definition urvattnas begreppet.

Kanske meningsfullt att skilja individuellt motstånd från kollektivt? I det förstnämnda fallet närmar vi oss, som jag ser det, motståndsbegreppet Hermeles. Det allomfattande, om vi säger så. 

Jag höll på skriva: att leva är en motståndshandling per se.

Jag hade en kollega på högskolan, inga namn, som hämnades på den honom förhatliga arbetsgivaren genom att om aftonen, när ingen såg, sabotera datorutrustning. 

Han upptäcktes aldrig, avslöjade det en smula skamset många år efteråt för mig, när han hunnit bli pensionär. 

Förtjänar hans vredeslystna agerande att kallas motstånd? Mot vad i så fall? Systemet? Mot hur han behandlades som medarbetare av ledningen och underlydande chefer?

Bör inte fenomenet motstånd inkludera ett syfte eller ett ändamål som förtjänar att diskuteras? Inte bara vara blint och oreflekterat. Jag får för mig att det är svårt att använda ordet motstånd utan att bli normativ.

 Motstånd är något fint som bör man göra. Att bara finna sig är inte fint. Även om de flesta gör det, av bekvämlighetsskäl eller feghet.

Min mamma brukade, när jag kritiserade en person, säga när hon inte kom på något annat: - Men han är i alla fall snäll. Det finaste man kunde vara, enligt kvinnan uppvuxen på Bruket där inte snällhet direkt var ledstjärnan. 

Direkt från den bångstyrige sonen: - Men det är ju kossor också!

Det var innan jag med hjälp av läsning av John Berger, han bosatte sig på den franska landsbygden, granne med djurhållande bönder, insåg att kor kan vara riktigt farliga. Och vi vet att varje år dör minst en människa i Sverige efter att ha attackerats av kor. Respekt!

Mitt skalle snurrade igång efter morgonläsning av två recensioner. Jan Eklunds i DN (260120), med rubrik "Man får lust att skippa Rutger Bregman nästa lektion". Nederländaren Bregman är en av samtidens lysande stjärnor med sitt snällhetsbudskap. 

Han har fått pris som bästa talare på TED.

Den andra Peter Fällman Anderssons i HD 260315: "Hur jävla snälla är vi egentligen, Bo?" Han recenserar, ganska så surt, i stil med Eklund, ett framträdande på Landskrona teater av musikern Bob Hansson.

Fällman Andersson sätter, om jag läser honom rätt, likhetstecken mellan att vara snäll och inte göra motstånd. Den snälle anpassar sig. En medlöpare in spe. Snällhet är ingen god egenskap i sig. 

Om mig, skriftställare Ekstrand, kan man säga mycket. Men inte är jag särskilt snäll. Om jag är motståndsbenägen? Det måste andra bedöma.

Det kommunikativa förnuftets röst har tystnat

Wikipedia

Jürgen Habermas tilldelades det prestigefyllda Skytteanska priset vid den statsvetenskapliga institutionen i Upsala. Trots att han inte var statsvetare till professionen utan sociolog. 

Men förtjänade beteckningen politisk filosof med sina statsteoretiska reflektioner. Och utgjorde därför en självklar pristagare.

In i det sista klar i knoppen. Det är märkligt att tyska intellektuella kan bli så gamla och till synes obrutna fortsätta att vara aktiva. Närma sig, eller till och med överskrida hundrastrecket. 

Namnkunniga som Hans-Georg Gadamer, Ernst Jünger med flera återfinns i den ålderstigna kategorin.

Det hörde till på min tid som doktorand på Sociologen i Upsala att man måste läsa Jürgen Habermas. Denne intellektuelle gigant på nivå med Max Horkheimer och Theodor Adorno i Frankfurtskolan. 

Det ansågs viktigt att förhålla sig till de centrala begreppen i hans teoribyggnad: borgerlig offentlighet, livsvärld kontra systemvärld. Som marxist, i mitt fall, brottas med hans liberala modernitetsteori, söka svagheter och blottor. Var fanns klasserna? Klasskampen? 

Vad saknades i hans analys som färgades av Kants föreställning om den bemyndigade medborgaren? Vad kunde tillämpas på existerande parlamentariska, förment demokratiska system och sätta skarpt ljus på dem?

Diskutera hans kommunikationsbegrepp föll sig helt nödvändigt. Grundbulten enligt Habermas i en fungerande demokrati: ett pågående samtal som bygger på argument. Att man lyssnar på sin motståndare, visar respekt för olika uppfattningar. 

Och dessa måste skyddas genom yttrandefriheten. Utan denna ingen demokrati. Svårt låta bli att koppla det till ett dagsaktuellt Sverige. När regeringen under hänvisning till den nationella säkerheten fortlöpande inskränker de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Jag slet med Habermas. Jag fann honom idealistisk, nästan utopisk, om än sympatisk i sin samhällsförståelse. Som kanske blev begriplig om man beaktade den historiska bakgrunden. Hitler och hans välde i Nazityskland. 

Hur värna alternativet till det totalitära? I Tysklands mellankrigstid gick det inte.

”En riktig tysk är ingen intellektuell” ansåg nazisterna. En riktig tysk tänker inte, utan handlar. Ingen despot behöver en skrivbordsteoretiker som Habermas. Eller den Hitler dyrkande Martin Heidegger som nazisterna till en början slöt till sitt bröst. Men hade sen ingen användning för hans högt svävande, syrefattiga filosofi.

Jag fick mycket svårt för Habermas när han dömde ut studentledaren Rudi Dutschke som "vänsterfascist”. Det gjorde mig fundersam om Habermas universellt syftande demokratibegrepp. Vackert på papperet men prövat mot konkret verklighet?

Kände han sig, till skillnad från en studenternas idol som Herbert Marcuse, utanför, eller förstod han inte att tolka sextiotalets studentrevolt rätt? Var det rädslan för massrörelser, som den i Tredje riket, som styrde hans uppfattning? 

Pöbelns skränande utanför den bildade medelklassens salonger?

Kanske missade Habermas samhällsteori något väsentligt. Hans borgerliga offentlighet rymde inte den proletära.

Intressant att betrakta hans demokratiförsvar och yttradefrihetens omistliga roll med dogmatiska religioners framträdande på den samtida scenen. Jag syftar på islam. Teokratiska ideologier, med förföljelse av alla ifrågasättare. Tänk inte - tro! 

En  dikterande, kompromisslös världsuppfattning bortom Habermas förespråkande av argumentets suveräna makt. 

Nå, störst problem med Habermas hade jag med med honom som stilist. Han slog nästan landsmannen, tillika sociologkollegan, Max Weber i bristen på stilistiskt lyster. 

Liksom med Weber gav jag mig på Habermas på originalspråket, inbillar mig att jag är ganska bra på tyska. Inte gjorde det saken lättare. 

Kanske hans stil ändå inte var det mest problematiska med honom. Utan en politisk enögdhet. Han försvarade Israels agerande i Gaza. I honom hade Israel en sann och trogen vän. 

I historikerstriden i Tyskland vände han sig mot försöken att relativisera Förintelsen (som förväntas stavas med stort F för att markera dess särart). 

Han menade att den var unik och kunde inte jämföras med andra folkmord. Men inte legitimerar det nazistiska projektet, iscensättandet av den ”slutgiltiga lösningen”, den etniska rensning som Israel inför ett tigande världssamfund ägnar sig åt. 

Nu har Habermas lagt ned pennan. Hans betydelse för de akademiska fyrtiotalisterna kan ingen ta ifrån honom.

De annars förbigångna behövde Hitler

Varglyan (Wikipedia)

När jag i min yrkesutövning hade kläm på svensk ledarskapsforskning, noterade jag det bristande intresset för det karismatiska ledarskapet. Samarbetsformernas mer kollektiva ledarskap, i MBL:s fotspår, upptog däremot ett stort intresse hos forskarna. 

 
Jag förstår det som att den statsfinansierade forskningen präglades av den svenska modellens tankefigur, där ingen får sticka ut. Vara extraordinär och färgstark. Alla jämngrå och lagom.

Populära fenomen som after work och kick-off måste nog tolkas ur den förhärskande, eftersträvade samarbetsandan på blågula arbetsplatser.

En typisk svensk arbetsplats bygger i princip på ofrivillighet. I den meningen att vi inte väljer våra arbetskamrater. Men måste ändå tycka om att dra åt samma håll och trivas med varann. Åtminstone låtsas så. 

Om vi inte knegar inom den individualiserande gig-ekonomin. Var och en sin egen lyckas smed. En nyliberal ekonomi med antikollektivism och antisolidaritet som ledstjärnor. Och, för all del - glöm facket!

Om Adolf Hitler brukar det  sägas att han besatt karisma, trollband på ett magnetiskt vis dem som kom honom nära. Än idag lever myten. Kanske framförallt hos nynazister.

Efter att ha sett Robert Carlyle fånga Hitlers persona i TV-miniserien Hitler: The Rise of Evil, där Hitler under sina år i Wien framställs som undermålig konstnär och ordbajsande, förvirrad judehatare, har jag i en första tanke svårt att begripa mig på alla dem i Tyskland som svor denne skamfilade figur sin lojalitet.

Lyssnar man därtill på hans offentliga tal, kan man bara konstatera att de ingenting annat än urusla var, retoriskt sett. Även om de eldade på massorna. Han gapade och skrek. Krumbuktade sig kroppsspråkligt med anlagt demon-ansikte. 

Efter att ha tränat framför spegeln. Innehållet tunt som vattenvälling.

När Bruno Ganz, i filmen Undergången - Hitler och Tredje rikets fall, gör Hitler bättre än Hitler själv, om man kan säga så, anar jag att Führerns rykte föregick honom. Människor hade honom klar för sig, innan de hört honom.

Han var deras skapelse, en projektion. Uppträdde som de ville föreställa sig honom. Goebbels hade varit framgångsrik i sin personal branding av Führern som det heter på modern företagsekonomiska.

De unga kvinnor i filmen Undergången som har samlats i varglyan i Ostpreussen om natten, för att söka ett sekreterarjobb hos Hitler, har redan sin bild färdig av arbetsgivaren in spe. Nervösa inväntar de att han ska sköta matningen av sin hund.

Starstruck, säger man idag. Ingenting förmår rubba deras förhandsbild av ledaren.

Även om det är en stapplande, darrande gubbe under upplösning som kommer emot dem. Verklighetens Hitler slår inte bilden som de internaliserat av honom. De niger underdånigt, gör sig till och har sig.

Jublar när en av dem, en Münchenmädchen som förtjusar Hitler, får det eftertraktade jobbet.

Sedermera skyllde hon, Traudl Junge hennes namn, betagenheten av honom på sin ungdom. Det är för övrigt hennes tillbakablickar inifrån maktens absoluta centrum som filmen lutar sig mot. De sista dagarnas kaos i bunkern i Berlin. När allt vad ledarskap hette förskingrades.

Jag söker förklaringar bortom myten om Hitlers karisma och duperande förmåga. Förklaringar i en mer sociologisk riktning. En viktig sådan är den att i Tredje riket kunde alla göra karriär. Utan formella meriter. Det krävdes ingen examen, inga papper.

Även dem kunde komma ifråga som försökt på sedvanligt sätt och fallerat, så som Richard Heydrich, "slaktaren i Prag". Bara de sträckte ut högerarmen och heilade. 

Ett sådant system, motsatsen till en meritokrati, öppnar dörren för  ja-sägare och karriärister. Liksom de laglösa råskinn som utgjorde SA. Utan Hitler och nazistpartiet hade de varit ingenting.

Var Hitler något annat än en projektionsskärm? Många behövde honom. Han dök upp lägligt, i en svår tid för Tyskland, med rådande massarbetslöshet, fattigdom och växande uppgivenhet. Marken var krattad. 

Tiden väntade på att en stor man skulle dyka upp. Det är den historiska bakgrunden och fonden.

Liksom många, i vår samtid. behöver clownen i Vita huset. En undermålig konstnär som Führer eller en fastighetsskojare som president. Ja, varför inte?

Plötsligt minns jag Hitlers kelgris, den karriärlystna arkitekten med svårt faderskomplex, Albert Speer, som i sina memoarer, i ett anfall av självinsikt och med distans till förförelsen, frågar sig hur han kunde bli så bländad av den föraktliga figuren. 

Tja, svaret kan bara bli: Hitler kom in i ert liv, herr Speer, när ni behövde honom.

Det kunde ha varit någon annan. Men nu var det Adolf Hitler. Med mördandet och förintandet av judar hand i hand. Nog blundade Speer för vad som pågick i Tredje riket, snarare så ljög han om det. Och lyckades undgå repet. Att tiga och blunda lönar sig. Då som nu.

Även på 8 dagar, under annan rubrik, 260313.