Existentiell rastlöshet

Den resande Skriftställaren i Kairo

Söderkisen Stig Claesson, uppvuxen under de svåraste, fattigaste förhållanden som präglade hans personlighet och politiska läggning åt vänster, och som, efter vad jag kan förstå, inte tyckte om att kallas "Slas", var en jäkla baddare på att publicera sig. 

   Runt åttio utgivna böcker blev det, om jag räknat rätt. Men den typiska stilen. En "Slas", förlåt nådige herrn i författarnas himmel, kände man omedelbart igen när man började att läsa en bok ur Claessons hand. En alldeles egen röst, icke att ta miste på.

   Mot bakgrund av att han fötts med "ett saltkorn i halsen", som man sade under min uppväxt ("kalvar skall dricka mjölk", ett annat talesätt), kunde produktiviteten tyckas närmast förbluffande. Men han är i gott sällskap. 

   Flaskan och pennan kan ingå ett, om än inte alltid lyckligt och harmoniskt, äktenskap. 

   Även om Jan Myrdal brukade citera ytterligare ett folkligt talesätt: "Först tar mannen supen, sedan supen mannen." Han refererade ibland till den svåger, kanske ex-svåger rättare sagt, som skrev boken "Systemet" (ett annat ord för "bolaget") och som enligt Myrdal söp ned sig.

   Det räcker, ur nämnda äktenskapsperspektiv, med att nämna Gunnar Ekelöf (läs förresten Jesper Högströms biografi!) och Ernest Hemingway (besök, för all del, hans bostad på Kuba och barerna där han hängde i Havanna!). 

   För att inte tala om universalgeniet Pentti Saarikoski. Aldrig en rad, dikt eller översättning (till exempel från grekiskan till finska) utan att ha alkohol i kroppen.

   Vad med kvinnliga saltkorn, för att inte fastna i könsblindhet? Hur var det med den oförvägne krigskorrespondenten, jag tänker på spanska inbördeskriget som hon bevakade med republiksympati, "Bang"? Danskan Tove Ditlevsen? 

   Jag är medveten om att jag rör mig försiktigt, som Bambi på isen. De feministiska litteraturvetenskaparnas vassa blick sticker i nacken. Nå, jag gör så gott jag kan. Och söker ingen akademisk meritering.

Claesson var inte "bara" en hejare på att skriva, även en fullfjädrad resenär. Direkt efter andra världskriget begav han sig till Jugoslavien, tillsammans med många andra volontärer, för att deltaga i återuppbyggnaden  av landet efter nazisternas reträtt. 

   Medverkade i dragandet av järnvägsspår. 

   Om detta har han förstås skrivit, "Brev till en hembygdsgård" en av böckerna, fattas bara. Han levde ju sitt liv skrivande, med de sparsmakade, avskalade orden i sin makt. Och skrivit har han om frändskapen med Pär Rådström, flera gånger medresenär. 

   Boktiteln "Om vänskap funnes", just om relationen med Rådström, är ovanligt välfunnen. Claesson var en fena på att rubricera sina stilistiskt lakoniska böcker. 

   Det ser så enkelt ut i dessa. Men det vete fasen om det inte låg mycket arbete bakom. Det enkla är det svåra. Inte bara att trycka på knappen.

Kanada och Paris fanns bland målen på Claessons karta. (Västergötland, på vischan, som de säger i Tjockholm, i en stuga utan moderna bekvämligheter, blev han dock alltmer troget.) 

   En förlorad värld där det, inte som nu, kostade skjortan att resa och att bo på hotell, turistskatten ännu inte uppfunnen. 

   Sartre gjorde det senare hela livet, kvartade på hotell. En avundsvärd tillvaro, slippa vardagligt hushåll, kunna koncentrera sig på skrivandet. Det viktigaste i tillvaron. 

Vad drev Claesson att skriva och resa? Jag tittar djupt in mig själv, söker identifikation, försöker att förstå min egen, ständiga längtan ut och bort. Även om jag försöker att hålla mig på Holmen, alltid med datorn i knäet, nära till bokstävlarna. 

   Existentiell rastlöshet, är det det vi talar om? Jag smakar på begreppet. Det känns inte fel.

   Förstärkt med den allt starkare insikten, allt medan åren går som de plägar göra, att man lever bara en gång. Och fort går livet. Skriv (!) upp det!

Busskonduktörer och finska författare

Ingen fotbollskarriär, mot Upsala!

Minnet kan vara en skälm, och vi hjälper gärna den skälmen på traven, om sanningen (hm) skall fram.   Men jag vill bestämt hävda, att när jag ankom lärdomens stad den varma augustimånaden anno 1968, efter avklarad studentexamen (puh!), trots många timmars frånvaro ("skolk"), kördes stadsbussarna, stilenligt, med konduktör.

   Passageraren klev på bak och köpte biljett av densamme. Till kontant betalning.

   Vad som förundrar mig, jag ska snart förklara varför, är att jag lade märke till just den transportdetaljen, jag som tilldelats ett pyttelitet rum i en korridor i en barack tillhörande det lägerliknande området Blåsenhus, beläget nedanför fängelset. 

   Det var nog på grund av akut bostadsbrist genom alla inströmmande studenter, massuniversitetet etablerade sig allt snabbare medan den bildade borgerligheten reträtterade, som dessa tämligen provisoriska baracker uppförts.

   Nu till förklaringen. Till föreläsningarna och hem igen till baracken krävdes ingen buss med konduktör. Jag promenerade genom den vackert ymniga Botaniska trädgården. Raskt på den tiden. Med en framtid som låg öppen. Och oändlig. Full av möjligheter. 

   Som den tycktes för en grabb som inte ens fyllt nitton. Och lyckats fly grottekvarnen och Bruket.

Omgivningarna var mig obekanta. Att Patologen låg i närheten visste jag inget om. Eller Litteraturhistoriska institutionen utmed Villavägen. Där storheter som Sven Delblanc, omtalad och fruktad av studenter för sina koleriska utbrott, fanns på lönelistan.

   Då anade jag inte, hur skulle jag kunnat göra det, att jag många år senare skulle läsa vid den institutionen, fortfarande inrymd i ett snickarglädjens trähus. En föreläsare hette Örnkloo, det ryktades att efternnamnet var taget. 

   Jag kände till honom, rättare sagt hans distinkta röst, från radions P1 där han ledde ett kulturprogram. Med honom som bedömare, han godkände utan vidare mitt alster, kanske skummade han igenom det bara, begick jag en mycket subjektiv text om finlandsförfattare.

   Jag läste ju dem med största förtjusning: Christer Kihlman, Pentti Saarikoski (stamlokuset Kosmos i Helsinki har jag besökt flera gånger) och Hannu Salama (till hans Pispala i Tampere skall jag absolut ta mig någon gång.) 

   Nej, vänta nu, den tredje kan ha varit, inte Salama, men väl Lassi Sinkonen. Salama lever, de andra uppräknade har lagt ned pennan.

Vi var några, med studentexamensbeviset nedtryckt i bakfickan, från Sandviken som läste samtidigt på universitetet. En av dem tandläkarens pojk, Erik, en trevlig och sympatisk fyr som jag än idag har kontakt med. 

   Minst sju av dem i vår tredje ring på gymnasiet är bortgångna. Det känns konstigt. Jag vet inte vad säga annars. En efter en försvinner.

   Det är rätt att göra uppror! Jo, ta mig sjutton, så sant som jag är uppvuxen i ett typiskt svenskt brukssamhälle. I Upsala anlade jag nästan bums rött skägg. Det sitter kvar. Inhandlade vänsterlitteratur, debattböcker och annat, på Lundeq. 

   Erik har berättat att jag kastade en ansenlig trave böcker över honom med uppmaningen "läs dom här!" Snäll som han är bad han mig inte flyga och fara med mina böcker.

Ute växer snödrivorna. Det plogas och körs bort snö, det börjas i ottan innan jag hunnit upp ur slafen. Jag sitter, bortom snö och drivor, i skrivandets morgonstund, denna dag som är David Bowies dödsdag (10 januari 2016), lyssnande på barockmusik, minns Upsala för femtioåtta år sedan. 

   "Tänk hur det kan forme sig!", som min käre svärfar, uppvuxen utanför Sundsvall, brukade säga. 

   Det var Erik som satte mig på uppsalaspåret, vemodets. Nu när framtiden inte tycks oändlig. Inte full av möjligheter. Men grottekvarnen och Bruket fick klara sig utan mig. 

   Kanske min främsta livsbedrift. När den existentiella bokföringen skall upprättas.

 

Arbetslinjen, min gosse, arbetslinjen!

När jag, som nu i skrivande stund med datorn i knäet, är solo hemma har jag till morgonkaffet SVT1 på, men utan ljud. Nå, jag slår på ljudet när "Lokala nyheter" aviseras. Varför heter det "lokala" och inte "regionala", förresten? Man täcker ju hela Gävleborg med rapporteringen, efter vad jag kan förstå. 

   Snökanonen spikas upp som första nyhet på löpsedeln, förstås. Studenter vid högskolan på Kungsbäck i Gefle tjänar några sekiner extra, genom att fatta skoveln och skotta snö. Med usla studielånsvillkor förstår jag dem mer än väl. 

   

Jag minns mina extrakneg i ungdomens glada, nåja, dagar. En sommar planterade jag och ett gäng grabbar, var det med några tjejer?, skog uppe på Högbo Bruk. På ackord. Några futtiga ören per planta inhöstade vi. Klart det inbjöd till fusk! Skyffla ned en hel påse med plantor i samma hål. 

   När den av bruket anställde, minst sagt lakoniske, basen vände ryggen till. Det gjorde han för det mesta. Intog ryggläge i det sköna gräset. Filosoferade, antar jag. Kunde aldrig svara på några frågor om förskott och annat. Kanske beordrad inte göra det. 

   Inbjöd till att vara på honom med frågor. För att få se honom klia sig i skallen, långsamt utbrista: "Du, jag vet inte, jag har inte hört något."

   Nuförtiden planterar man inte på samma primitiva sätt, med en hacka i nypan, som vi gjorde. Rena slavgörat. 

   Varje gång jag och min livskompanjon i bil på väg upp till frilufts- och rekreationsområdet, som Högbo förvandlats till, passerar "min" skog, vars träd hunnit växa sig höga, minns jag med skammens rodnande kinder, äh, jag hittar på, hur sneda mina rader blev. 

   Men det är väl preskriberat vid det här laget. Någon skogsplanterare av rang blev jag aldrig. Och jag älskar det öppna, danska landskapet. Inte en trädusling så långt ögat når. 

Sommaren 66, när håret började växa sig långt och vi hade sparkat igång vårt band, hade jag jobb nere på Sandvik. Bland annat ingick fönsterputsning, jo, jag lovar. På den smutsigaste av fabriker! Rena Sisyfoskneget. 

   Symboljobb och inget annat. För syns skull. Blott för att vi gymnasister skulle kunna tjäna några spänn. Ett jobb, en sysselsättning, som egentligen inte behövdes, onödigt och bortkastat. Jobbarkompisarna rökte pipa, Greve Hamiltons tobak, som bara den. Inte jag. 

   

En sommar två år senare, 68, nu var håret riktigt långt och jag kammade det bakåt för att försöka gömma undan det, men häcklades av gubbarna: "är du Jesus broder?", jobbade jag extra som blästrare, blåste sand genom rör för att få dem rena inuti. På ackord. 

   Återigen kände jag mig som den stackars Sisyfos. Kände aldrig när jobbet var klart. För att få tiden att gå, klockan på väggen verkade ha hängt sig med sorgset slokande visare, rökte jag efter ett visst antal rör. Cigaretter, inte pipa. 

   Så tröttnade jag på att noggrant och pliktskyldigt ta mig an rör för rör, först blästra ett efter ett, sedan kika efter om det blev rent. Tog vart tionde. Sedan vart tjugofemte. Det var som om det hela tiden regnade rör. Traversen släppte ned nya i mängd så fort det var tomt på min bänk. 

   Föraren struntade blankt i att jag med händerna i luften viftade avvärjande. Noterade det kanske inte.

   Till slut blästrade jag knappt ett enda rör. Orkade inte. Skickade bara vidare. Hela surven. Men aldrig kom något rör i retur efter syning senare i produktionsledet. Rör efter rör bara passerade. Som livets flyende dagar. Lät bli poet på verkstadsgolvet. Som Stig Sjödin.

Inte visste jag då, hur skulle jag ha kunnat veta det, att jag många månvarv senare skulle skriva böcker om medborgarlön, tituleras "Mr Medborgarlön", och problematisera vad ett "riktigt jobb" är. 

   För mina strävsamma föräldrar, som tidigt skickades ut i arbetslivet, pappa som hjälpdräng hos snåla uplandsbönder, mamma servitris i en folkpark utanför Viken, var det inget problem. Ett riktigt jobb är ett som man får betalt för. Oavsett vad det är för slags jobb. 

   Och försörja sig måste man. Inte "ligga samhället till last". Det fulaste av allt. Det är bara att hugga i och hålla god min.

   Arbetslinjen, min gosse, arbetslinjen!

Vinter i Europa

 

Jag vet inte för vilken gång i ordningen, kan det vara tredje eller rent av fjärde, jag ser den danska tv-serien ”Badehotellet". Med som alltid lika stor förtjusning. 

   Den säsong jag nu hunnit till är den sjätte. Robert, släkt med den förnäma och snobbiga, bridgespelande fru Fjeldsø på badhotellet, har lyckats fly från koncentrationslägret Neuengamme och dyker plötsligt upp och stör hygget, som den småborgerliga dansken säger. 

   Och hyllar som ett ideal för hur för det goda livet.

   Genom att gifta sig med en österrikisk kvinna, en judinna, har han berövats sitt danska medborgarskap och släpps inte in i Danmark. Passet är stämplat med ett stort J, vilket stänger gränsen för honom. Vid ett försök att komma in, stoppas han och skickas till Berlin. 

Där Hitlers mördaranhang väntar på honom.

Samma sak gällde i Sverige. Stort J stämplat i passet. Inga judar hit! Skamligt nog. Och skamligt det möte som akademiker den 17 februari 1939 höll i Bollhuset i Upsala, varje gång jag passerar huset minns jag, där det bestämdes att tio judiska läkare inte skulle släppas in i Sverige. 

   Tio, inte fler. Nota bene. En handfull. 

   Bortsett från åberopade arbetsmarknadsskäl, skulle vi inte, samma ”argument” framfördes i Danmark, riskera att få in antisemitism. Med judar kommer hatet mot dem. Säkrast därför att stänga dem ute. 

   Rösterna i Bollhuset och i svensk riksdag tillhörde snart uppburna, respekterade män i staten.

Aldrig har Sverige haft så låg migration från MENA-länder, Mellanöstern och Nordafrika, som nu. Och aldrig så få kvotflyktingar. Jag bortser från anhöriginvandringen som sällan redovisas i statistiken.

Är vi på väg in i, eller befinner vi oss redan i ett politiskt vintertillstånd av det kallaste slaget? Jag säger inte att vi skall ”öppna våra hjärtan” eller ”i mitt Europa bygger vi inga murar”. 

   I det första fallet handlade det cyniskt nog om att sabotera för facket, förstöra arbetsmarknaden genom en etnifiering av underklassen.

   I det andra, struntprat på Medborgarplatsen från en misslyckad socialdemokratisk statsminister som kunde kläckt ur sig vad som helst för att värva röster.

Tv-serien får mig att längta till Vendsyssel långt upp i Danmark, en trakt jag älskar och i trettio års tid sommar som höst återkommit till. 

   Samtidigt känner jag de kalla vindarna som blåser över Danmark, statsminister Mette Frederiksen (S) talar öppet, utan att lägga band på sig, om ”återvandring” för att bryta ”dominanskulturer”, och skydda ”vårt vackra Danmark”. 

   I vassen lurar högerpopulistiska partier, det vet hon mycket väl.

Inte bara i vårt rödvita broderland smyger sig den politiska vintern på. Utan i hela Europa. Icke minst i Tyskland, där nazisterna skördade framgångar. 

   Hatets ogräs växer. Mot dem som icke är som vi. Och, i Ukrainakrigets tider,  mot ryssar.

Publicerad på 8 dagar 2026-01-08

Leve Malmölistan! Och leve Nils Littorin!

Till natursköna Gysinge vallonbruk, med stolta anor från 1600-talet, beläget några mil söder om Sandviken tyckte min framlidne svåger Birger om att bege sig för att fiska i det stritt strömmande vattnet med sprittande laxar i huvudrollen. 

   Jag vet inte hur många gånger, om ens någon, som min älskade, tillika också bortgångna syster följde med på hans fisketurer. Hon delade inte hans begeistring över det ädla fritidsintresset.

   När han inte fiskade dominerade fotbollen och stryktipset. Han hade ett förflutet som tekniskt lagd vänsterytter bland annat i idylliska Gestrike-Hammarby, där han växte upp, och i IFK Sandviken, i skuggan av SIF och SAIK.

   I samma Gysinge, ja, i självaste pampiga herrgården, bedrev PRO kursverksamhet. En afton var jag ditbjuden för att tala om min bok om Søren och Marie Krøyer. Fördomsfull som jag är hade jag förväntat mig att ställas inför en samling ledbrutna nära döden-gamlingar hängande på rullatorer. 

   Men slöt upp gjorde ett gäng välbevarade och fräscha seniorer. Det utvecklades till en rolig sammankomst med många kunniga inlägg från den konstbevandrade publiken. Søren Krøyer kände alla förstås till, förminskande av hans mångsidighet, enligt Ekstrand, räknad som en av Skagenmålarna.

   Efter den stora invällningen 2015 användes flera av de forna brukskåkarna, närmast i panik för bristen på logi var akut, för att inkvartera migranter. Att beskåda husen efter att de tagit dem i besittning bara trist. Persienner hängande på trekvart. Ovårdat och eftersatt. Jag moraliserar inte, bara konstaterar.

Ett av husen bär, jag vet inte sedan när, namn efter Gösta Sandin (fotot nedan till höger, taget av eldsjälen och den Sandvikens historia dokumenteradeTommy Hjort). När det begav sig socialdemokratiskt kommunalråd i Sandviken. 

   Min salig mor, tillhörande samma parti, respekterade och höll honom högt. Han var kommunalråd i den tid när man inte blev politiker för att sko sig och prata strunt. 

   Ordning och reda skulle råda i den kommunala ekonomin. Politikerna vara föredömen. Inga lik i garderoben. Inga skumraskaffärer. Inget fiffel.

   Politiken var ett hedersuppdrag, inget yrke. När jag läser om de socialdemokratiska politikerna i Malmö, Nils Littorin och Malmölistan håller förtjänstfullt örnögonen på de skattemedel förslösande jepparna, inser jag att det är ljusår till Sandins tid. 

   Metropolen vid Sundet befinner sig i förfall, här kan man verkligen använda ordet misskött, hålls under armarna av statliga miljardbidrag, annars skulle den sjunka som en sten. Socialdemokraterna i stan är i praktiken dess värsta fiende.

   Vad de än försöker intala sig, skrålande Internationalen på 1 maj och viftande med röda fanor. Den bistra verkligheten talar för sig själv.

Leve Malmölistan! Och leve partiledaren Nils Littorin, den oförtröttlige och modige som på gatan konfronterar de skamlösa höjdarna ansikte mot ansikte! 

   Hör och häpna, alla ni som känner mig. Bodde jag i Malmö kunde jag till och med tänka mig, åtminstone, att kliva upp från sofflocket på valdagen och gå och rösta på de oppositionella. 

   Vad skulle hända, men det lär väl aldrig ske, om de skulle få makten i Malmö och styra staden med Köpenhamn inom räckhåll? Kanske skulle Gösta Sandin från sin himmel nicka belåtet. Även om hans partikamrater petats. 

   Jag misstänker att han inte skulle känna sig särskilt befryndad med dem. Inte med sådana socialdemokrater. Som med glasögon lånade av pionjärerna August Palme och Axel Danielsson på inte borde få kalla sig så. On ni frågar mig. Eller min salig mor. 

   En gammaldags socialdemokrat av det rätta virket. Kanske kunde detsamma sägas om herr Littorin?

Allt motstånd är inställt tills något annat meddelas!

 

Jag försöker förstå varför jag uppfattar, något jag förvisso inte är ensam om att känna oro inför, Sverige som så intellektuellt trångt. Det är som om det råder en beröringsskräck när det gäller allt som kan uppfattas som kontroversiellt. 

   Snabbt skall det etiketteras, och snabbt skall det avgöras vad som är rätt och fel. 

   Är man kritisk mot enkönade äktenskap är man homofob. Försöker man peka på vad man upplever som en hotande islamisering är man fientlig mot muslimer. 2015 var det omöjligt att varna för risker med att öppna för en massmigration, utan att stämplas som främlingsfientlig.

   Att inte villkorslöst stödja Ukraina mot Ryssland är putinism. Kritik av Israels ockupation av Västbanken och dödandet i Gaza är judehat och antisemitism. 

   Snart är man väl anti-amerikan om man dristar sig till att anlägga kritiska synpunkter på Trumps imperialistiska framfart i Venezuela och kanske inom kort på Grönland.

Det förefaller i princip omöjligt att föra ett förutsättningslöst resonemang i termer av risker och konsekvenser. Även i termer av alternativ och nyansering. Den enda vägens åsikter och politik är det som gäller. När tåget går, och det i en enda riktning, se för guds skull till så att du är med ombord. 

   Sverige är därför ett föga intellektuellt stimulerande land. Den medborgerliga medvetenheten är låg, det skall inte bråkas och protesteras, åberopas några grundlagsfästa rättigheter. Snarare är det undersåten som utgör svenskens persona, sitter fastnaglat i det kollektiva DNA:t. 

   Ett arv från bondesamhälle och livegenskap? Djupt nedborrat i själen?

Var skulle "något annat" kunna börja om man får för sig att ändra på sakernas tillstånd? Var skulle mottänkandets platser kunna finnas? Om vi bortser från sociala mediers skrän och hets. Affektion utan argumentation. 

   Förtjänar nämnas, i nätsammanhanget, gör dock de tappra sajterna 8 dagar och lindelof.nu till försvar för det förnuftiga resonerandet. Erbjudande motståndsfickor för alla oss, en krympande skara, som vägrar att jama med.

   Jag har långt erfarenhet av högskolevärlden, om vilken man kan få för sig att där om någonstans råder det högt i tak och det kritiska tänkandet frodas. Jag minns betygshetsande studenter, snabba med att trycka dit "flum" på allt som tycktes krångligt och onödigt. (Vad AI ställer till med, vågar jag knappt fundera över.)

   Och rädda, lydiga kolleger. Blickande hundlikt mot ledningen.

En indikation på det intellektuella klimatets status är att man lätt kan namnge personer som sticker, eller har stuckit ut. Och då syftar jag inte på "influerare" och kändisar av diverse slag. 

   Vilhelm Moberg och Jan Myrdal. De namn jag, kanske för att jag är fyrtiotalist, och man skulle kanske en feminist inflika, spontant kommer på. Den senare kännetecknad av att inte frukta att ta i just kontroversiella frågor, vrida och vända på dem som en sann refraktär. 

   Därmed en främmande fågel på svensk botten, fördömd av andra författare och opinionspåverkare. Till och med av Svenska PEN som enligt statuterna skall värna om det fria ordet.

   En annan klimatindikation är vilka frågor som står högst på dagordningen, som anses viktiga av gemene man. 

   Inte undra på att regeringen kan få igenom en gummilag om "hot mot rikets säkerhet". Utan någon större diskussion. Lagen anses väl inte viktig av en bredare krets. Det finns viktigare saker. Matpriserna. Räntorna. Solsemestrar. Vädret. Jag moraliserar inte, endast konstaterar.

Förutom att det känns trångt, känns det osäkert att som reflekterande individ, om jag tillåts uppfatta mig som en sådan, att leva i ett land där inget av större vikt får diskuteras. 

   Om repressionens vind börjar blåsa allt starkare, vilket det finns tendenser till, har i tysthet tillkännagivits att allt motstånd är inställt tills något annat meddelas.

Jag glömmer inte Edvard

När vi tittar till mina föräldrars grav i Sandviken brukar jag stanna till vid en av väder och vind hårt prövad grannsten tillhörande min mors morföräldrar.

   Mammas morfar, Edvard, iakttogs av utsända bolagsspioner när han under ett möte med August Palm applåderade och skrattade förtjust. Mötet arrangerades avsides på en åker, eftersom agitatorn förbjudits hålla till på bolagsägd mark.

   Edvard kallades upp till självaste Konsul Göransson på Sandvik, bolagsgrundaren som drömde om att skapa ett klassamarbetets mönstersamhälle och som föresatt sig se till att de ordningen hotande socialisterna stängdes ute från Bruket, och fick stå till svars för vad spionerna rapporterat.

   Trots att Edvard var martinsmältare, tillhörande arbetararistokratin, besittande yrkesskicklighet, riskerade han avsked och svartlistning med efterföljande problem att få jobb någon annanstans.

   Han räddade sin fortsatta anställning genom att skrapa med foten och vränga till det: ”Hur kunde man annat än skratta åt en sådan tok?” Därigenom kom han undan. Men till vilket pris?

   Med barn och hustru att försörja i enrumslägenheten i ett företagsägt hus, hade han något val? Förtjänar han förakt för att han svek sig själv, socialdemokrat i pionjärernas anda? Är det så enkelt? Har man sitt på det torra lätt att vara både fördömande och efterklok.

   Min mamma visste berätta att morfadern, som inte blev mycket äldre än femtio efter hårt och slitsamt jobb vid ugnarna, efter sin avbön varit arg på sig själv, från och till plågats av samvetskval. Satte sig på en köksstol och stirrade tyst framför sig.

Ett par gånger har jag under mitt yrkesliv hamnat i en situation påminnande om Edvards. Jag har inte svurit mig fri, stått med kepsen i hand, men kläckt ur mig någonting kryptiskt om än inte ursäktande, inte mått bra efteråt.

   Haft svårt att möta min egen spegelbild. Känt det som att jag svikit mig själv och de höga ideal jag alltid förfäktar.

   Det har inte hjälpt att tänka att den egendomslöse löneslaven har inget val, han tvingas kompromissa med sig själv och det han tror på.

Det är lätt att vara styv i korken när det inte är skarpt läge. Men det är det nu, med kriget i Ukraina som rasar, och USA:s agerande på sin sydamerikanska ”bakgård” som makthavarna själva legitimerar sina imperialistiska ambitioner med.

   Och nu hotar man också att ta Grönland. Jag fruktar för vad som ska hända med Kuba som envist kämpar för sin överlevnad, med sanktioner styrda av USA. 

   Den svenska regeringens beskärande av våra fri- och rättigheter heller icke att förglömma.

Jag moraliserar inte, håller det öppet och lämnar det till var och en: Vågar du ta ställning, avvika från den allmänna opinionen, underblåst av maktens megafoner? Även om det syns och hörs? Med risk för diverse konsekvenser.

   Jag kan inte glömma Edvard. Inte i en samtid som denna. När vi alla prövas.

Publicerad på 8 dagar 2026-01-06.