När vi glider ifrån varann

Det liksom bara sker. Kanske något av det allra värsta som kan hända oss under vår livsvandring, detta att vi släpper taget om varann. 

Jag ser den belgiska filmen "Close" (2022) på SVT Play om två pojkar på tröskeln till tonår och därefter vuxenliv. [1]  De är bästisar, har en nära och varm relation. 

Så pass att de av missunnsamma skolkamrater beskylls för att vara homosexuella. 

De umgås alltid. Sover ihop. I separata bäddar, nota bene. Förefaller oskiljaktiga. Som ler och långhalm. Eller Huck och Tom på Mark Twains Mississippiflotte. 

Trädda på ett och samma snöre. En oupptäckt värld väntar på de storögt nyfikna pojkarna.

Men så händer något. Ingen direkt förklaring lämnas i filmen, det gör den trovärdig i mina ögon. För så är det ju, enligt min subjektiva erfarenhet. Alla förklaringar av det viktiga som sker mellan oss i livet är ingenting annat än trygghetssökande efterhandskonstruktioner. 

Utan att de egentligen förklarar något. Det som gör mest ont är bortom förklaring och tillrättalägganden. Allt avklarnas till ordlösa känslors tyranni. Inte sällan genom plötsliga tårars dis.

De två pojkarna glider långsamt isär. Relationen brister. De slutar att umgås, upphör att prata med varann. En av dem begår självmord. Den andre försöker att fortsätta leva som om inget hänt. Tills det inte håller längre. Han övermannas av skuldkänslor.

I min tidiga adolescens, utvecklingspsykologernas term, umgicks jag med Steve, Enkan och Åke. Vi var elever i samma klass på Murgårdsskolan i Sandviken, gjorde saker tillsammans efter lektionerna. Som att cykla ut och bada vid Gunnars udde. 

Ja, inte Enkan. Han led av vattuskräck. Stannade kvar på stranden när vi andra under glada skrik plumsade i.

Ingen anlade några synpunkter på honom för det. Han fick vara som han var. Vi var ju kompisar som beskyddade varann. Och det som utmärkte var och en av oss. 

Men så gled vi isär. Upphörde att vara det kompisgäng som hittade på saker tillsammans: palla frukt, busgnida harts mot fönstren på Bruket, bada i Storsjön. Dock aldrig, vad jag minns, tjuvröka.

Däremot minns jag att vår lärare, alltid lika nervösa Allan, ringde hem till mamma, dotter till en rörslipare och uppvuxen på Bruket, framförde uppfattningen att han inte tyckte att hennes son skulle umgås med pojkar just från Bruket. Underförstått, med dåligt inflytande på sonen. 

Jag vet inte hur det gick till, vårt isärglidande. Det bara blev så. Hur formulera det annorledes? Jag kan inte. 

Vi, min familj, flyttade upp på stan, från Barrsätragatan till Smedsgatan. Grabbarna bodde kvar på Bruket. Enkan på Bollvägen, nära Norra ip (sedermera utsatt för kulturvandalernas klåfingrighet). 

Huset ett stenkast från ingången till forna Folkparken. Där Cirkus Scott brukade slå upp sitt tält, cirkusälskaren morfar bjöd mig alltid på en föreställning, dessförinnan ett besök i djurstallarna.

Kanske bidrog min familjs flytt till att gemenskapen upphörde. Men det låter futtigt. Knappast huvudskälet. Det kommer jag inte åt.

Flera gånger har jag i nutid letat på de nu vuxna grabbarnas namn och adresser. Fått för mig att jag skulle kontakta nån av dem. Men varför? Egentligen? Det kan jag inte svara på. Sitter jag fast i det förflutna? Är min bakruta större än min framruta?

För ett par veckor sedan begravdes min gamle vän Conny, från honom lånar jag rutornas metaforik ovan, sedan decennier. Han gled inte ifrån mig. Han dog. Nu är det vi hade reducerat, om. man kan säga så, till minnen. Som med grabbarna, Steve och de andra.

[1] https://www.svtplay.se/video/8Wv6YD9/close

Foto: SVT Play

Att få veta någonting som jag inte vet

 

"I morgon vet jag någonting som ni inte vet." Ingrid Kallenbäck

Hennes namn är inte sprillans nytt för mig. Jag har ju genom idogt läsande under åren, kombinerat med en anmärkningsvärt god receptivitet, försökt att skaffa mig en överblick över svenska författare, även de mindre kända, det har nästan varit som en mani. 

Vad ha alla denna bildning till? Kunde min morfar Alfred, rörsliparen, ha muttrat. Jag måste nog konstatera att det varit ett självändamål. Inte karriärbefrämjande, aldrig brytt mig om sånt, syftande på högskolevärlden.

Inte har jag läst mycket av Kallenbäck (låter som en ort), det ska ärligt tillstås. 

Och inte visste jag, förrän jag i morse vid min sedvanliga scanning av kultursidorna i några msm-blaskor, snubblade över en artikel i DN, [1] skriven av en grabb som läst litteraturvetenskap som jag, att hon kom från Motala, drabbades av minnesförlust, som gjorde att andra plötsligt visste mer om henne, än hon själv. 

Som att vakna upp till en ny värld. Sakna förtrogenhet med allt, förfrämligad som Kaspar Hauser? Börja om. Utan ett förflutet. Det som vissa av oss kan drömma om, vara ett oskrivet blad, därigenom skuldfri.

Formuleringen ovan tar mig tillbaka till djupt saknade vännen Conny, som gick bort för ett kort tag sedan. 

Igår  stannade vi till och försökte, efter en tur till Skultuna Bruk, leta hans grav på Sandvikens kyrkogård, utan att lyckas, men nu vet jag, efter kontakt med hans syster Annette, mer exakt var den finns. 

Inte så långt från den minneslund, där min syster och svåger, samt min mormor och morfar vilar i anonymitet. 

Själv, befinnande mig sent i livet, undrar jag ibland över vart jag ska ta vägen efter den ofrånkomliga döden.

Spridas i hemlighet i Spree, i mitt älskade Berlin? I Vesterhavet, utanför mitt älskade Tversted? Under en sten i en grav som ingen besöker?

Nå, det var formuleringen ovan som jag riktar till Conny, som inte lär svara, han som inte fruktade döden. 

Jag skulle så gärna vilja att han kom åter, om än bara för en mycket kort stund, och berättade om hur det egentligen är på andra sidan, vad väntar, kan mitt eget hat gentemot döden förbytas mot något annat? 

Lugn? Förtröstan? Försoning? Acceptans?

Det var så vindstilla och lugnt igår eftermiddag på körrgårn, som mamma sa. Bara jag och min livskamrat rörde oss där med långsamma steg i värmen. 

Och jag kunde än en gång konstatera att så många namn på gravarna tillhör människor som jag personligen kände eller kände till.

En av dem en hygglig fotbollspelare i SIF, vi sommarjobbade båda i Verket sommaren 1966. Han föddes ett år efter mig. Nu vet han nånting som jag inte vet. Utan att kunna förmedla det.

Han vilar i en annan minneslund på körrgårn, nära kyrkan, med namnen angivna, så som jag tycker det skall vara. Även hans smeknamn, "Musse", står med.

[1] https://www.dn.se/kultur/pontus-dahlman-i-ingrid-kallenbacks-dikter-kan-naturen-och-manniskan-byta-kanslor/

Bild: Tänkaren. Wikipedia

Resan med ord till Osnabrück och utplåningen

"På avstånd förstår man inte." Helene Cixous

Helen Cixous (född 1937) känner jag som en synnerligen svårläst fransk feminist. En typisk fransk intellektuell, nära att jag utbrast i hastigheten. Jag skulle utan vidare kunna räkna in henne i den illustra kategorin snåriga, franska intellektuella som ändå gör det mödan värd att brottas med. Paradoxalt? Nja.

En annan är Jacques Lacan (1901-1981), psykoanalytikern. Relationen mellan dessa två var subtil, jag finner inget bättre ord. Hon både inspirerades av och förhöll sig kritisk gentemot honom.  Kanske en ideal intellektuell hållning, för att undvika förbländande dyrkan. 

Med en annan intellektuell tungviktare, dekonstruktivisten Jacques Derrida (1930-2004) , liksom Cixous med bakgrund i Algeriet, upprätthöll hon en livslång vänskap.

Anmärkningsvärt är att ingen av dessa tre tillhörde det prestigefyllda Collège de France, den franska, intellektuella elitens parnass. Om jag förstått det rätt var Derrida på god väg in, men manipulerades bort, hans dekonstruktionens filosofi betraktades med skepsis av akademiledamöterna.

Med sin  etniska tillhörighet undgår inte Cixous det judiska folkets öde: "den slutgiltiga lösningen" som nazisterna systematiskt iscensatte, judarna skulle utplånas. Men hur skriva om det som det egentligen inte låter sig skrivas om? 

   

Den överlevande Primo Levi vittnade i "Är detta en människa?", https://www.bonnieraudio.se/bocker/288346/ar-detta-en-manniska/, om känslan av att stå utanför Auschwitz, efter att lägret den 27 januari 1945 befriats av Röda Armén, lyssna till ljuden från den sorglösa (?) värld som fortsatte som om inget hänt. 

Auschwitz hade inte gjort någon skillnad. (Se gärna https://lekstrand.blogspot.com/2017/07/vart-behov-av-auschwitz.html?m=0)

En mänsklighetens slutstation, frestande att skriva. Eller slutpunkten för det moderna projektet, för att knyta an till den polske sociologen Zygmunt Bauman och hans bok "Auschwitz och det moderna samhället" https://www.adlibris.com/sv/bok/auschwitz-och-det-moderna-samhallet-9789171730381.

Livet, det bara rullar på, i trivialitet och upprepning. De döda begraver de döda, för att travestera Jesus. 

Daniel Pedersen i boken "Natt och aska", https://www.bokus.com/bok/9789189759787/natt-och-aska-forintelsens-litteraturer?srsltid=AfmBOoo2bsAL8PWkg nCkLbxvYki0jHWrJv_IaEsiCNU0HhxaxM_LNeO, sammanfattar allt som skrivits om Auschwitz till en egen diskurs. 

Överlevandes skildringar träffar, enligt den tes Pedersen driver, endast den som själv upplevt lägret inifrån. Annars förblir det stumt, overkligt. 

Men om de utrotade var ens egna släktingar, ibland nära såna? Om de som gått före, som det heter under förutbestämningens ledstjärna, mördats och inte dött en naturlig död? Vilken blir känslan? Obegriplighetens? Hämndens? 

Med vilka ord förmedla samma känsla?

Om vissa saker må man inte tala, har jag förstått. Som med nazisterna i Ukraina: alla ukrainare är inte goda i det pågående kriget. 

Men för att det ska bli möjligt att fortsätta gödsla den sittande regimen, omgiven av korruptionsmisstankar, med miljard på miljard tagen från skattebetalarna, måste vi låtsas som om det är så.

Sanningen som de skenbart goda avsikternas fiende.

Cixous är påverkad av Lacan i synen på hur språket, orden, inte befinner sig i harmoni med verkligheten. Ordlösheten tillhör ett övergående stadium i våra liv, när vi är riktigt små. Sedan kliver vi in i orden, den symboliska ordningen. Ingenting finns längre utan ord. 

Inga känslor, inte om vi ska tala om dem.

"Från Osnabrücks station till Jerusalem", https://www.adlibris.com/sv/bok/fran-osnabrucks-station-till-jerusalem-9789178933440, är Cixous andra bok om det Osnabrück som hennes ord framkallar. Utan dessa finns inte Osnabrück. 

Det är som om ämnet pockar på en poetisk behandling, inte en saklig och faktabunden. Och, tydligt blir det. Det obegripligt grymma, om fasorna, kan vi inte skriva på sakprosa.

Bild: Bokus.com

Ingo och solig sommar i en Volvo PV 1957

Exakt sextio år sedan arbetargrabben från Göteborg, Ingemar Johansson, blev världsmästare i tungviktsboxning. Sopade ringen med Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York. 

Minns hur mamma ganska tidigt om aftonen, matchen gick sent på natten svensk tid, skickade mig i säng för att sedan väcka mig när det var dags för familjen att slå sig ned vid radion. Lovade hon. Nybakade smörhönor utlovades också. Hennes specialitet. 

Men inte kunde jag sova! Tok heller. Ljus juninatt. Och jag var pirrig av förväntan. I filmen Mitt liv som hund återskapas den oförglömliga natten och folkets jubel över Ingemars seger. 

Men jag höll på Floyd, som jag läst om i SE! Tyckte synd om honom av någon anledning. Mycket troligt att Onkel Toms stuga spökade i bakhuvudet. Pappa köpte mig svarta gymnastikbyxor med gula revärer. Framtill stod det: Floyd. Och jag bar dem under en veckas bilsemester söderut. Med ett stopp i Göteborg. 

För att uppleva Liseberg. Glass utan ransonering till Lars, som pappa alltid kallade mig. Ibland Lars Gösta. Mitt fullständiga förnamn. Vi bodde i ett "rum för resande" i Mölndal. Billigt. 

Tur med Paddan på Göteborgs kanaler. Turen förevigad på fotografi. Jag och mina föräldrar. Min syster och hennes man. Hur fick vi alla plats i PV:n?! Överstiger mitt förstånd. Vi färdades till Brantevik på Österlen i samma bil. Semesterpackning. Takräcke? Minns inte. Säkerhetsbälten? Kanske. 

På registreringsskylten X. Gävleborgs län. 

Brunbrända på fotot. Det måste varit en varm sommar. Svarta som negrer, skrockade farsan som älskade att steka sig i solen. På den tiden kunde man ostraffat säga så. Ingen lättkränkt tryckte på hetsknappen. 

Sextio år förflutit. Obegripligt. Alla på fotot borta. Utom jag. Ingo försvann sedermera in i Alzheimer.

Jag uppsökte hans grav på Västra Kyrkogården i Göteborg förra våren. Han vilar tillsammans med sina föräldrar Jens och Ebba. Anspråkslöst. Står ingenting på stenen om att han var champ.

Farsan amatörboxades som ung, betraktades som lovande. Imponerad av Ingo. Hans 
höger. Tors hammare. Men farsan påstod Ingo hade glaskäke. Vad vet jag,

Inte kan jag prata med farsan om Ingo eller den där sommaren för sextio år sedan. PV:n från 1957 ärvde jag. Rullade en bra bit in på 70-talet. Delad framruta. 

Farsans bruna fajterhandskar ärvdes också. Men någon ringkarriär blev det inte. 

Ensamhet är en politisk fråga

 

Rubriken klipper jag, förfärad och riktigt illa berörd, ur GD 9 juli. Turerna runt omkring den döde mannen, inklusive Gavlegårdarnas påstådda handfallenhet och hur grannen till den döde, Virpi, lämnas hjälplös när hon vänder sig till fastighetsbolaget och andra instanser, lämnar jag därhän. 

Spontant undrar jag, däremot, hur kan någon ligga död i sin lägenhet en längre tid utan att det uppmärksammas? Var personen ifråga helt övergiven och utan alla kontakter? Märkte ingen att han inte syntes till? Var han helt anonym? Bortglömd?

Fallet är inte unikt. Även om man önskar att det vore det, ett enstaka undantag. 

Och det hjälper inte att vara en hyllad och omtyckt "kändis", en offentlig person. Jag tänker på "Moltas" Eriksson, Ulleråkerläkaren och Mosebackekomikern hos Hasse och Tage, som också låg död i sin våning, osäker på hur länge, innan hans lik uppdagades.

Jag vet var han bodde i Upsala. Varje gång jag ser huset påminns jag om hans öde, det framkallas rysningar.

Vad är det som sker med detta land. Varför den växande och totala, höll jag på skriva, ensamheten som delas (sic) av så många? 

Jag läser om ensambegravningar, där ingen anser sig ha tid att närvara. Alla för upptagna av vad det nu är. Till och med barn till den döda kan utebli.

Om inte detta med ensamhet är ett politiskt problem, så vet inte jag. Människor lämnas i sticket, utesluts i praktiken ur en samhällelig gemenskap. 

Regeringen har väl fullt upp med att fjäska för Nato och kränga stridsplan. Förlåt, jag kunde inte låta bli.

Jag har inget bra förslag på vad göra. Hur bryta den förgörande ensamhet, som kanske främst drabbar de äldre i befolkningen. Jag ser det som att det handlar om inställning och en kulturell förändring. Hur den skall förklaras förmår jag inte snabbt reda ut. 

Men något alarmerande har hänt. Fladdrar förbi i rubriker. Varningsklockor ringer om vart vi är på väg. Vem lyssnar?

Vi ger f-n i varann, särskilt den ensamstående, som uttrycket lyder. Klara dig själv, eller gå under. Only the fittest survive. Marknadstänkandet, med dess ovärdiga implikationer, icke minst egoism, har oss i sitt grepp. 

Som alltid fruktar jag att användningen av ord normaliserar det fenomen de betecknar. Jag lutar mig mot min husgud Foucault. Istället för upprördhet uppgivenhet - eller ointresse. 

Ska vi vid sidan av "fattigpensionärer" lägga "ensamma människor"? Anamma uppfattningen att det är helt normalt? De får skylla sig själva. Jag har mitt och de mina att bry mig om. 

Ur det perspektivet ser jag också med skepsis på ordet "singel". Kanske ett "modärnt" fenomen redan normaliserat och legitimerat? Det går att urskilja ur hushållsstatistik.

Och vad med barnafödandet? Skilsmässorna? Vilka konsekvenserna? Här finns mycket att bita i för en samhällsanalytiker.

Jag tvekar inte att uppfatta mig som en solitär. Jag älskar att lufsa omkring för mig själv i tillvaron. Men det är en frivilligt vald ensamhet. Jag bävar inför tanken på att vara ensam i ofrivillighet, i dagens "sköt dig själv-Sverige". I akut eller permanent behov av andra. Utlämnad.

Var finns mina medmänniskor? Vad är det för ishus, detta så kallade samhälle? Hur blev ishuset möjligt, för att parafrasera sociologen Johan Asplund. 

FOTNOT Läs gärna https://lekstrand.blogspot.com/2021/10/blott-sverige-svenska-krusbar-har.html 

I Sandviken går man bort

 

Igår på SAIK:s golfbana ute i Trebo utanför Sandviken, en favoritbana vad mig anbelangar, jag som inte ens spelar själv, den öppnar sig mot alla väderstreck, träffade vi som av en händelse på ett ungt par, som jag inte kunde låta bli att nyfiket fråga om de var sandvikare. 

Ja, blev svaret. 

Jag växte upp i Sandviken, kom det omedelbart från mig. Hur länge har ni bott i Viken? Sen 2017, sade kvinnan. Ett och ett halvt år, svarade mannen. 

Varifrån kommer ni? Från prinskorvens Ockelbo mannen, framgick det, kvinnan härstammande  från Karl Rune Nordkvists - googla den som inte känner till honom - Bollnäs.

Var bor ni, då? Vallhov. 

Jag är så gammal så att när jag växte upp fanns inte Vallhov. 

De var nog mer artiga än intresserade av vad den gamle mannen hade att förtälja om stadsutvecklingen i Sandviken och hans smått nostalgiska erfarenhet av densamma. De lyssnade förstrött, nya i gamet, ivriga att sikta in sig på nästa hål.

Gubben hann med att peta in en slutkommentar: Ni pratar inte sandviksmål, hör jag, men det lär ni göra vad det lider. Ingen som helst glädje i deras unga ansikten inför vad som dialektalt sannolikt väntade dem. Snarare for anletsdragen ned.

Apropå lokalt mål, säger man i Sandviken, när någon dött, att personen ifråga ”gått bort”. Underförstått kommer aldrig tillbaka. Det är definitivt. 

Jag har alltid haft svårt för det uttrycket. Särskilt när det gällt människor som genom sjukdom plågats och lidit. Bland dem mina närmaste. De har inte lugnt och stilla "gått bort".

Jag fattar inte att du tillhör dem som har gått bort, Conny! Jag deltog i begravningsceremonin, med din aska i en urna där i Fridens och Ljusets kapell. Hörde Jackie DeShannons sextiotalslåt "When you walk in the room", ditt önskemål, tona fram. Vi älskade båda sextiotalets musik. 

Jag kan ändå inte fatta. Jag vill inte göra det. 

Jag trodde att du och jag alltid skulle finnas. Döden fanns inte med i beräkningen. Även om du, som du uttalade, inte var rädd för den. Medan jag å min sida hatar den. Och säger som huvudpersonen i Mobergs "Din stund på jorden": Jag vill inte ha med döen att göra.

När vi träffades, som vi gjorde ett antal gånger de sista åren av ditt alltför korta liv, pratade vi gamla minnen, vi hade många gemensamma såna. Mest ljusa. Och så de roliga... de galna... de hemliga... de stökiga från åren med bandet... de med tjejer inblandade...

Nu undrar jag hur det blir. När jag inte längre har dig att stämma av med. Det finns ju ingen annan jag kan göra det med. Och på mitt eget minne litar jag inte. Det är för bristfälligt. Alltmer ihåligt.

Fy sjutton, vad jag saknar dig, Conny! Varför kunde du inte ha stannat ett tag till, varför måste du gå bort?

Foto: Annette Palmér

Välkommen till Fattigsverige 2026!

 

Fotot ovan, med beledsagande text, hämtar jag från Arbetet 9 juli. Jag läser tidningen på nätet. Denna utmärkta, anrika publikation som jag förknippar med den socialdemokratiske pionjären Axel Danielsson. Var tidningens dåvarande redaktion höll hus i Malmö är jag förtrogen med.

Om jag inte är helt ute och cyklar låg legendariska rockklubben Bongo inte långt därifrån. Med ett uppbåd av dåtidens internationella stjärnor framträdande på dess scen. 

Namnet Axel Danielsson lockar mig att ännu en gång kasta mig upp på min käpphäst "mammas socialdemokrati är död". Men av hänsyn till alla som tycker att jag är en upprepningens okrönte och tjatige mästare låter jag bli.

Jag minns när min själsbroder Hasse, bosatt i Åkersberga, berättade för mig att han sett helt vanliga människor tigga. Jag hade svårt att tro mina öron, jag ville inte tro det. I dagens Sverige? Men därefter har jag själv observerat det.

Artikeln i tidningen Arbetet handlar inte om någon arbetslös Nina, inte om någon bidragstagare. Hon gör rätt för sig, ligger inte samhället till last. Hon har två jobb, i botten ett assistentjobb inom kommunen. Men lönen från detta räcker inte till, Det hjälper inte att hon tar extratimmar. 

Henne situation får mig osökt att tänka USA och alla lågavlönade där som tvingas till att jobba dubbelt. (Reinfeldts dröm var att importera arbetskraft som kunde pressa ned svenska löner, det låg bakom hans till synes humana "öppna edra hjärtan".)

Utomlands har man länge pratat om working poor. Arbetande människor som ändå inte får det att gå ihop. Nu har vi det i Sverige. Ett land med långa, facklig traditioner och en välorganiserad arbetarrörelse. 

Ninas dotters studentexamen firades utan all extravagans. Det fanns helt enkelt inte pengar till något annat än ett blygsamt firande i avskildhet.

Jag blir förbannad, för att tala klarspråk, över att jag måste fråga mig om Fattigsverige är tillbaka. När jag samtidigt vet att den flinande, förlåt förlöpningen men jag känner djup och innerlig avsky, statsministern och hans regering vräker pengar i miljardklassen över Ukraina.

Ett vansinnigt krig österut som berikar pappas gosse Wallenberg, medan antalet nyfattiga  växer här. Snacka om vad regeringen prioriterar. Utan att någon i parlamentet upphöjer en kritisk röst. 

Var är Vänsterpartiets Dadgostar? Magdalena Andersson? Miljöpartisten med ormboet på skallen?

"Nyfattiga"... Ska vi verkligen använda det ordet? Riskerar vi inte att normalisera fenomenet, så som "fattigpensionärer" normaliserats? Uppgivenhet istället för ursinne?

Värre än dålig privatekonomi, den dåliga självkänsla som följer av den. Att inte kunna ge sina barn det man vill. Så som andra kan. Barnens kompisars föräldrar. Jämförelser svider.

Jag minns arbetslösa kvinnor som jag mötte när jag reste runt i landet och föreläste om medborgarlön. Och som kunde berätta om skolresor för barnen som måste ställas in.

Kvinnorna hade inte ens en hundralapp "över" sedan livets nödtorft fixats.

Nu pågår valkampanj. Det osar valfläsk lång väg. Fagra löften avges, som inte kommer att hållas. Partierna, inklusive sossarna, ger blanka f-n i Nina, hennes systrar och bröder.

Det är skamligt. Det är vämjeligt. Välkommen till Fattigsverige 2026!