Anteckning om eftermiddagen

Wikipedia

Jag minns när jag hösten 1999, en varm och solig dag, trädens blad börjat skifta färg, gick genom området tillhörande Gävle Sjukhus. Nja, på den tiden hade det väl statusen länssjukhus. Till helsingarnas förtrytelse. De gav sig inte förrän statusen var sänkt. Och prefixet läns borta.

Aversionen mot residensstaden alltid stark. Lokalpatrioter är de hetlevrade norr om länsgränsen. Kosta vad det kosta vill. 

Jag rörde mig ned mot den frodiga Boulognerskogen. Jag kan aldrig räkna ut vad som tillhör Boulognerskogen respektive Stadsträdgården. Var gränsen mellan de båda går. Äh, spelar roll.

Min diagnos hade reviderats från lymfom till subtypen mantelcellslymfom. Jag väntade på en kallelse från Onkologen på Akademiska i Upsala. 

Jag hade nämligen fått veta att i och med diagnosrevideringen så skulle specialisterna i Upsala ta över. Det dröjde till november innan jag inställde mig på Ackis. Och behandlingen kunde påbörjas.

Känslan som infann sig när jag strosade på sjukhusområdet var att jag befann mig i ett mellanland. Jag tillhörde varken de levande eller de döda. En egendomlig känsla. Jag har beskrivit den i "Livbok". (1)

Jag var inställd, för att motverka prat och ryktesspridning, på att skriva om min sjukdom i Gefle Dagblad, där jag medverkade. Jag gjorde det också i två kolumner. Responsen närmast överväldigande. 

Det uttalade stödet från dem som läst, bekanta såväl som obekanta, värmde hjärtat.

Apropå hjärtat. 

I förmiddags strosade jag genom samma sjukhusområde efter att ha träffat en läkare på Hjärtmottagningen. Det efter att prover visat att det kunde föreligga nån vajsing med pumpen. Detta vitala organ.

Träffade en ung, förtroendeingivande, viktigt, kvinnlig läkare som väl förberedd tog emot mig. Läst in sig på mig. Studerat mina värden. EKG. Det såg bra ut, på det stora hela. Jag som gruvat mig. Hjärtat är ju en känslig manick. 

Det kan slå (sic) till närsomhelt. Och vandringen i jämmerdalen är över,

Men inte för mig! Känslan av lättnad smög sig på. Av fortsatt liv. "Livets starka smak" som en diktsamling av Stig Sjödin hette. 

I väntan på att tiden på Hjärtmottagningen skulle infalla kastade jag ett getöga på mina medpatienter vid entrén. Många äldre. Rullatorer. Rammade av livet. Graven inte långt borta. 

Mitt glukosvärde något högt. Men bara lite. Det innebär att jag om ett par veckor i Tversted invid Vesterhavet kan inmundiga den i hela Danmark berömda Tversted Super Isvaffel med flødebolle och guf. Samt min stora favorit: jødekage från Ingeborgs i Sindal. Landets bästa bageri. 

Om man inte med påse, helst kartong, förpackar läckerbiten, massor med smör och socker, ordentligt kletar den sig fast i bilsätet. Så som det skall vara! Då vet man att är den tillverkad enligt konstens alla regler. Kvalitetssäkring.

[1] https://www.bokus.com/bok/9789173745833/livbok?

Detta är den fjärde i serien Anteckningar. De tre första, aftonanteckningarna, hittar den intresserade på https://lekstrand.blogspot.com

Svart, vitt eller grått?

Foto: Expressen

 

Dramatenskådespelaren Örjan Ramberg är död. Ett år äldre än jag. Jag skaffade mig aldrig tillfälle att se honom på tiljorna. Han lär ha tillhört den kungliga teatern vid Nybroplan i mer än fyrtio år. Men jag har bara två-tre gånger under min långa livstid satt min fot där. 

Borgerlig finkultursteater är inte min kopp te. 

Med publiken knäpptyst, prassla för guds skulle inte med godispåsar, hosta inte. Utgörande fjärde vägg. Det är inte som på en hockeymatch i Gavlerinken. Engagerade åskådare som lever med i vad som tilldrar sig på isen.

Det lilla jag vet, och det genom msm, inte någon annan källa att tillgå, om Ramberg är kopplat till Ainbusks Josefin Nilsson som han hade ett förhållande med. Det påstods att han svårt misshandlat henne. Även dömts för det. 

En misshandel som antogs påskyndat hennes tidiga död. 

Klart drevet gick igång. Mobben vädrade blod. Påminner om det drev som satte fart mot Stadsteaterns chef Benny Fredriksson. Den annars kloka Åsa Linderborg på Aftonbladet tappade allt vad kritiskt omdöme heter och blåste under. Efter det sparkades hon snett uppåt. 

Nå, hon hann med att ge sig på Martin Kragh också.

Fredriksson begick självmord. Det som klistrats på honom var ogrundat. Drevet agerade instinktivt, byggt på ryktesspridning och hörsägen. Om Ramberg dog en naturlig död? Jag utgår ifrån det. Men vet inte.

Enligt obekräftad uppgift blev hans sista år ett helvete. Mordhotad efter det som sagts om honom i msm om hur han betett sig mot Josefin Nilsson. Vågade knappt röra sig utomhus. Det fanns alltför många som ville ge honom på käften.

Nyligen har jag, efter att på sajten lindelof.nu, skrivit om DDR, med anledning av 13 augusti 1961,  försökt att nyansera bilden av den realsocialistiska staten, hamnat i en mejlväxling med en person som vägrar köpa min tes att verkligheten aldrig bara är svart eller vit. 

Den är grå. Mothugg! Antingen - eller är vad som gäller. Inget annat. Enklast så för tankeapparaten. Så där som president Bush höll på efter 11 september och Twin Towers: antingen är man med eller mot oss. Var god välj! Ingen tredje ståndpunkt är tillåten.

Familjeterapeuter, nota bene seriösa sådana, brukar inte ägna sig åt att spika fast syndabockar. Annars vanligt i parrelationer. I nio fall av tio, eller tio av tio är det mannen som måste bära hundhuvudet. Fråga mig och min första svärfar. Kanske min andra också. 

Terapeuterna menar att det krävs två för en tango. 

Nu är både Josefin Nilsson och Örjan Ramberg döda. Sanningen om deras relation? Kanske ligger den förborgad i det grå. Det som varken är vitt eller svart. Inte vet jag. Jag kände inte paret. Saknade insyn i hur de hade det. Samma sak för det blodtörstiga drevet. Antar jag.

Men sökandet efter fakta har aldrig varit utmärkande för drevet. Känslor och instinkt!

In the early morning rain (söndagsfunderingar medan regnet faller)

Foto: Region Västernorrland

Jag läser om skådespelaren Örjan Ramberg att han, sjuttioåtta år gammal, avslutade sina dagar på Ersta Hospice. Var det inte där Cornelis, blev inte äldre än femtio, också gjorde det? 

Eftersom jag har en olycklig tendens att göra en Lars Gustafsson, fara med påståenden som förtjänar att kontrolleras, AI:ar jag för säkerhets skull. Cornelis dog på Södersjukhuset. Kopplingen till Ersta handlar om kulturevenemang av något slag.

En gång kände jag en kvinna som var chef, heter det så, kanske föreståndare, för ett hospice i Sundsvall. (Fotot ovan.) Efter att ha läst min Livbok, där jag bland annat skriver om min sjukdomstid, bjöd hon in mig för ett studiebesök. 

Det handlade nog mest om att hon ville att mina fördomar om ett dödens trista väntrum skulle komma på skam. Besöket blev aldrig av. Och numera är hon väl pensionerad.

Kan man tala om ett genetiskt pass? I det står hur länge man får leva. Mitt pass bär på arvet från nära och kära som inte blev så där hiskeligt gamla. Sjuttiofyra/sjuttiofem en kritisk gräns. Med avvikelser uppåt, ännu mer nedåt. Den gränsen har jag passerat. 

Nu lever jag på bonustid. Intalar jag mig. 

Ordet övertid vägrar jag använda. Det låter bara nedslående. Signalerar att den normala livstiden är förbi.

Här på Holmen finns ett hospice. Där slutade Brynäsmålvakten, spelevinken William Löfqvist sina dagar för tio år sedan. I en cancertyp man trodde inte kunde drabba män.

På samma hospice en granne i trappuppgången, gynekolog i sin krafts dagar. Innan han hamnade på hospice försvann han in i demensdimmor.

I huset, där hospicet ligger, fanns M som jag länge hade en stimulerande mejlkontakt med. Hon besatt ett intellektuellt öppet sinne. Läste mig i Gefle Dagblad när jag fortfarande medverkade där, kommenterade med mig för mig stor behållning. 

Inte särskilt gammal drabbades hon av av en stroke med allvarliga konsekvenser för rörligheten. 

Ensamstående, kunde inte bo kvar hemma. Det renderade ett boende tillsammans med åldrade som erfordrade vård och tillsyn.

Hon sände mig foton på sig själv som ung. En vacker globetrotter. En skarp böna som säkert män föll som käglor för.

Jag har inte hört av henne på länge. Jag stryker förbi huset ibland, när jag promenerar runt Holmen, pliktpromenerar som vännen Knut i Upsala säger, knallar för hälsans skull även om det tar emot, undrar över henne. Förmodar att hon inte finns längre här bland oss. 

Ibland blir jag nyfiken på mitt genetiska pass. Men jag har inte tillgång till det. I avsaknad av det, kan jag bara än en gång citera uppmaningen på Sara Lidmans gravsten: Lev!

Lägger till: sluta upp med att vara en så förbannad dysterkvist! Annars på min gravsten: här vilar en dysterkvist.

PS. Jag har aldrig tyckt om regn. Även om vatten behövs. Regnet fungerar melankoliförstärkande på mig. Och melankolisk är jag redan så det räcker.

En av minnen kontaminerad stad

Wikipedia

Till Sandviken i dag med Rulle, Toyotan. Passerade stenmonumentet vid infarten som "välkomnar" en till staden. Sedan Mossvägen. Undrar om väggarna, som jag har för mig, förstärktes, när husen byggdes. För att gubbarna skulle kunna gå skift. Sova mellan skiften. 

Allt utgick ifrån Fabriken. Den allsmäktiga. Människorna tillhörde den. Upproret inställt. Om jag dristar mig till att anlägga synpunkter som inte smeker medhårs på Molok. Jag menar Konsuln. Då går sandvikarna i taket. Rör inte vår frälsare! De sitter fast i undersåtlighet. 

Och den verkar gå i arv. Som vore underkastelsen genetisk bestämd

Det var annat än för morfar det. Tjocka väggar. Fem ungar i en enrummare på Bruket. Och skift gick han. Nätterna. Hur stod han ut? Vår som vinter. Jag har undrat det många gånger. Betjänande maskinerna. Det döda kapitalet, enligt Marx.

Innan jag svänger upp mot körrgårn en sned blick bort mot Centralporten. Låter som ingången till ett fängelse. Och det var det väl. På sätt och vis. Ett livsfängelse, om inte annat. I som här inträden, låten hoppet fara. 

Jag undgick Verket! Grottekvarnen. Själsdödaren. Vem har bättre än den kompromisslöse Folke Fridell skildrat det ? Inte stadens egen poet, Stig Sjödin. Som lyckades ta sig från Verket och kollektivet.

Nå, Verket fanns nog aldrig med som ett seriöst alternativ för min del. Hade jag stannat kvar i Sandviken, hade det väl blivit Kontoret. Inte mycket bättre det. 

Jag har i långa stunder i mitt liv inte mått bra. Men hur hade jag mått om jag inte lämnat Sandviken? Törs inte ens tänka tanken. 

Jag är inte glad för att min syster vilar i minneslunden. Jag stannar som alltid till och blickar in mot den. Men var är hon? Och var min svåger? Mina morföräldrar? Alla är borta, borta. Endast gräs och några tallar. Ödsligt. Ett ödsligt slut på det korta livet. 

Förstärker en känsla av existentiell meningslöshet.

Står en stund vid Connys grav. En liten sten nedanför en större. Han delar grav med föräldrar och morföräldrar. 

Han tog med sig en bit av mig när han gick. Våra gemensamma minnen. Vem ska jag nu prata med om det som var? Retorisk fråga. Det finns ingen.

Nedför backen, förbi Högre Allmänna Läroverket som det hette på min tid. Fattar inte att jag fixade att hålla mig kvar ända till studenten. Nå, mycket skolk blev det. Conny och jag agerade undertecknande målsmän åt varann. Intyg krävdes nämligen vid stor frånvaro. 

Och stor var den. Jag lovar.

Smedsgatan, dit vi flyttade 1961. Så många minnen med Conny på den adressen. Blandade sådana. Upptåg. Nöta på de akustiska gitarrerna. Tio i topp. Dela på en flaska Moscatel inne på toaletten strax efter ytterdörren. Starkvin.  Fy katten. 

Till det segsmörgåsar, skivor av långfranska, med dillkaviar. 

Långt efteråt brukade Conny prata om segsmörgåsarna när vi träffades för våra livsavstämningar. 

Så många platser i Sandviken är förbundna med oss två. Jag skulle nästan vilja säga att staden är kontaminerad på det sättet. Jag undrar om den dagen nånsin infinner sig, när jag kan bege mig till staden utan att minnas Conny. 

En blåbärsbakelse och en Karlsson, tack!

Bild: Bokus

Norberg är för mig är först och främst Elsa Anderssons Konditori. Ett snickarglädjens hus mitt i byn. Där brukar vi mellanlanda efter utflykt till Skultuna. För kaffe och de läckraste bakverk som går att uppbringa i detta avlånga land. 

Märkligt nog lyckades de, efter den stora skogsbranden, den största i modern tid, bygga upp konditoriet igen. Det ser exakt likadant ut som förr! Jag kan i varje fall inte upptäcka någon skillnad jämfört med det hus som föröddes av den röde hanen. Styvt gjort.

Men Elsa Andersson lyser med sin frånvaro. 

Norberg är också Arne Andersson, teaterkonstnären. Jag förknippar honom främst med Spelet om Norbergsstrejken. Föreställningen såg jag en gång, för en herrans massa år sen, tillsammans med ett gäng från Upsala. 

De jobbade på Ulleråker. Stormavdelningen. Så länge sen. Minns att vi åkte chartrad buss genom det landskap som Lars Gustafsson besjöng. 

Kuriöst nog träffade vi på Arne för några år sen under seminariet om den vanartige Jan Myrdal på ABF-huset i Stockholm. Min livskamrat till honom: - Det var då fasligt vad du är lik Arne Andersson! En replik i klass med den redan nämnde Lars Gustafsson. 

En gång tilltalade han, den tankspridde och förströdde Herr G, Claes Hylinger på samma vis. Någon, kanske Hylinger själv, har förnekat att det ägde rum. Vad gör det i så fall? En god historia är alltid en god historia. Fråga inte efter sanningshalt, lärde oss Truman Capote.

Vi, Brukets barnbarn, som jag kallar oss, blir aldrig fri från vår uppväxt i brukssamhället. Jag har lämnat Sandviken. Men Sandviken har aldrig lämnat mig. Så brukar jag presentera mig.

Detsamma gäller för Sven Olov Karlsson. Uppvuxen i Norberg. Bor där inte längre. Men kan inte kapa förtöjningarna. Han har Norberg i blodet. Norberg lämnar honom inte. 

I sin nya bok Travers (2026), när ögonen faller på titeln tänker jag genast en sån där lyftkran som hanterar rör nere i Verket, men det är det inte frågan om, låter han ett antal personer komma till tals. Alla med koppling till Norberg. Han intervjuar dem. Ett imponerande antal. .

Och som han redovisar det han samlat in! Hur han har redigerat sitt digra material har jag inte kläm på. Ofta tänker jag att han måste ha transskriberat. Direkt från band till text. Avhuggna meningar. Talspråk. Svordomar. Men klart han har redigerat. Det ser bara inte så ut. Skickligt.

Ojämn högerkant. Som poesi. Hur skall man beteckna denna framställningsform? Vad säger de akademiska litteraturvetarna? Nu fick de lärda något att bita i! 

En recension jag läste av Karlssons bok upptogs av just svårigheten att genrebeteckna. Typiskt hänga upp sig på dylikt. Göra ett problem av det. Nå, pytt med det.

När min livskamrat, även känd som Reseledaren, skrev om husmoderssemestrar, med Vadtorp i Helsingland som exempel, tilltalades jag av hur hon subjektgjorde arbetarklasskvinnorna. Hon gjorde inte som medelklassfeministerna, använde dem för egna syften. 

Samma känsla jag när jag läser Karlsson. De intervjuade subjektgörs. De lösgör sig ur kollektivet. Men berättar om det. Och om Norberg. Deras utsagor är kontextbundna. Där fick den gamle upsaliensaren till det!

Åh, vad jag känner igen mig! I verklighetsbeskrivningarna. Arbetarklassidiomet. Från Sandviken. Jag tror faktiskt att man har större behållning av boken som ett Brukets barnbarn. 

En kvinna fångar på pricken, när hon yttrar sig om det lilla samhället, kollektivismen och hur ingen faller under radarn, läget: - Man vet inte om det är skitprat eller omsorg. Kan det sägas bättre?

En blomma till förlaget som vågar ge ut boken i denna form. Inte som rapportböckerna en gång i tiden. Sture Källbergs från Våsterås. Jan Myrdals från en kinesisk by.

Kanske vill ABF i Norberg ha ett ord med i laget vad gäller att sprida boken? Använda den i studiecirklar.

Elsa Anderssons borde köpa in ett antal och lägga fram på borden för gästerna. Eller sälja över disk. - Jag ska be att få en bläbärsbakelse och en Karlsson, tack!

Längtan till evigheten

Bild: Netflix

Tidigare ikväll såg jag den norska filmen Amundsen (2019) på Netflix. Jag visste inte mycket om polarforskaren, som han ville tituleras, innan jag såg filmen. Han skildras, ganska så ensidigt, i den som en självupptagen och hänsynslös person. Beredd att gå över lik.  

Upplevde sig som nedvärderad, sedd över axeln, av engelsmännen, med egna polarexpeditioner. Känslig för andras framgångar. Missunnsam. Sökte ryktbarhet och uppskattning. Svek sin bror som en gång räddade hans liv på Hardangervidda.

Jag vet inte om bilden av en ganska osympatisk person stämmer med verkligheten. Det tänker jag inte borra i. Men jag noterar att jag delar Roar Amundsens fascination av vidsträckta ytor som ingen mänsklig fot beträtt. I hans fall ett istäcke i Antarktis. 

I mitt fall öppna landskap, om än beträdda av människor, där blicken kan ge sig ut på upptäcksfärd utan att hindras av eller inskränkas av träd. Jag har aldrig varit någon skogsmänniska. Undviker gärna skogarnas mig omslutande mörker. 

Och så havet. 

Varje höst beger vi oss till Danmark, Tversted väster om Frederikshavn, invid Vesterhavet. I september dags igen. Fem veckors vistelse.

Jag älskar att knalla upp på morgonen, öppna dörren till och kliva in i vardagsrummet, se ut genom det stora fönstret. Där borta vid horisonten Vesterhavet. Som för varje år verkar krypa allt närmare. 

Jag har varit med om det förut. Ingivits känslan av evighet. En rogivande känsla. Evigheten är större än jag. Min tid på jorden är försumbar. Liksom alla andras. Jag är ett sandkorn på stranden. Intet mer. Ett sandkorn att tas av inrullande våg. 

En gång besökte vi Gunnar och Marianne Adler Karlsson på Capri. I fjärran den slocknade vulkanen på Ischia. Evighetskänsla när jag blickade bort mot den över havet. Inte förfärande. Rogivande. 

Jag längtar Vesterhavet. Får jag skriva att jag längtar evigheten? Eller låter det konstigt. Jag längtar inte döden. Jag längtar evigheten. Tidens upphörande. Eller dess avstannande.

Amundsen försvann under en våghalsig flygning, när han sökte efter en som var borta. Man fann honom aldrig. Den åldrade äventyraren. Får jag säga att han blev ett med evigheten?

Slutar där för i afton. Lyssnar på Händel.

Sekter, kvinnor och farliga män

Bild: Netflix

Det är märkligt. Och det har väl egentligen inte ett dugg med saken att göra. Jag berättar det ändå. En gång köpte vi en bil av en försäljare med samma efternamn som den kände regissören Polanski. 

Obotligt nyfiken som jag är, kunde jag inte låta bli att spörja bilförsäljaren om släktskap. Jodå, på långt håll.

I Upsala, när röda vindar blåste genom universitetet, blommade de politiska sekterna. Bokstavsvänstern. Längst i att hålla tummen på ögat på medlemmarna, kräva blind lydnad och järnhård disciplin, gick kanske den grupp som Torbjörn Säfve skrivit om. 

Den maoistiskt influerade Rebellrörelsen.

Jag tänker i samma andetag på Jack Jones och Folkets tempel, vars medlemmar han ledde ut till ett kollektivt självmord i Guyanas djungel. Ledde och ledde. Graden av frivillighet var måhända inte så hög. Inte inför döden.

Jag rusar åstad, utan att ägna mig åt definitioner och begreppskvalificering. Låter sektverkligheten presentera sig själv. Utifrån vad jag tror mig notera.

Ty vad är en sekt för ett slags socialt fenomen? Varför söker sig människor till det vi kallar sekter? Vilket behov hoppas de få tillfredsställt? Jag utgår ifrån att en sådan drivkraft föreligger. Om än inte explicit formulerad.

Attraherar sekter en viss personlighetstyp? För att psykologisera. Underkastelsesökande? Lydnadsbehövande? Svag självbild? Krävs en bestämd bakgrund och ett särskilt livsöde? Kan vem som helst lockas att ansluta sig till en sekt? Du? Jag?

Många frågor staplade på en och samma gång. 

Jag är därtill osäker på om alla sekter kan dras över en och samma kam. Även om specifika drag återkommer som ger sekten dess profil. Karismatisk ledare. Grupptryck. Sammanhållning gentemot en yttre fiende. Isolering från världen. Egna regler som strikt skall efterföljas.

Efter att på Netflix ha sett dokumentären om Charles Manson och hans familj, som de kallades, stationerade på flower power-erans amerikanska, haschdoftande västkust, en tid i öknen på det, förblir jag undrande. [1] 

Vilka var de unga kvinnor som sökte sig till och följde Manson slaviskt? Vad hade de gemensamt, om något? Vad var det för mekanismer bakom det grovt kriminella handlandet? Lär det oss något om dagens gängkriminella i Sverige?

De mördade på Mansons anstiftan. Hur han fick ihop det med paranoisk fruktan för black power och siandet om ett kommande raskrig i USA förblir en gåta. På det mest bestialiska sätt knivskars en höggravid Sharon Tate till döds. Roman Polanskis hustru. 

Historien upprepade sig för regissören. Hans judiska mor mördades av nazisterna. 

Vad sökte dessa kvinnor (en frigavs nyligen efter 53 avtjänade år i fängelse) hos Manson, en Hans Scheike i megaformat? (Minns ni honom?) Vad gjorde Manson, i deras ögon, oemotståndlig? Hur mycket var projiceringar? 

Ibland får jag för mig att alla starka ledare är en produkt av projiceringar. Vi behöver och ropar efter den starke ledaren när vi misstror oss själva om vår förmåga att ta ödet i egna händer. 

Dokumentären om Manson, om än väl våldsspekulativ på sina ställen med dramatiseringar och blodfläckar, försöker vara mig behjälplig. Tre långa avsnitt. Många intervjuer. Dåvarande poliser i tjänst.

Även tidigare medlemmar av the Manson family ställer upp. Inte längre purunga. Lämnar mig dock inte övertygad om varför de egentligen följde Manson i hans galna spår. Hjärntvättade? En nödvändig men inte tillräcklig förklaring.

Dokumentären går inte tillräckligt djupt, enligt mitt förmenande. Den rätar inte ut alla mina frågetecken. Den ger mig inte mer än vad jag redan visste om Charles Manson och hans hov av uppvaktande, unga kvinnor. 

Jag visste redan också att Dennis Wilson från Beach Boys ett tag var involverad. 

Kan man, nu spekulerar jag, tala om en sektens interna logik som slår sina klor i en när man väl anslutit sig? Sen är man fast. Man måste, som i dokumentären om "moonies", avprogrammeras med hjälp av ingripanden utifrån. [2]

Mer än en kvinna som trollbands av Manson, utnyttjades sexuellt av honom, framstår som  intelligent. Nå, intelligens har väl aldrig varit något skydd mot självutplånande handlande. Inte genomskådade de Manson. Föll pladask.

Plötsligt minns jag Juha Vajlakkala som kallblodigt mördade oskyldiga i Åmsele. I fängelset överöstes han med kärleksbrev från kvinnor.

Och så Clark Olofsson. Mannen bakom Stockholmssyndromet. Mer än så. En kvinna från bankvalvet inledde ett förhållande med honom. De gjorde barn tillsammans.

Kvinnor dras till sekter och farliga män. För att inte talas om kvinnor som väljer ofarliga, åtminstone för oss andra, män som jag för allt i världen inte kan förstå varför de väljer. Varför?Jag grubblar vidare. 

[1] https://www.netflix.com/watch/81721832?trackId=264441254
[2] https://www.svtplay.se/video/edPymqE/moonsekten-hjarntvatt-och-massbrollop?video=visa