Trött på poliser och mord

Foto: BBC

Det kan bli för mycket av det goda, som bagare Isaksson sade i Sandviken. Han, som tillhandahöll de läckraste verk. Än idag kan jag känna smaken på tungan av hans frasiga wienerbröd. 

För att inte tala om tekakorna. De senare avnjutna tillsammans med riktigt, som mamma underströk, smör, och tjocka skivor med herrgårdsost. Gärna en sträng dillkaviar att toppa med.

Kan de inte visa något annat än "deckare" i tv? Poliser och mord. Vilken plattform man än väljer. Ett tag hoppades jag på "Beck" med Peter Haber i hvuudrollen. Jag har ju läst Sjöwall och Wahlöö som "Beck" bygger på. Lite lurigt, kanske man måste säga. Utnyttjar förtroendekapitalet hos de förra.

Men, nä. Den serien känns också tjatig.

Inga Agatha Christie-gåtor direkt. Men det vill jag heller inte ha. Inga pusseldeckare för min del. Däremot skulle jag föredra att graden av förutsägbarhet sänktes. Känslan av att det spelas in nya avsnitt av strikt kommersiella skäl infinner sig.  

Och numera verkar Haber vara med bara för att dra tittare. Hans roll marginaliserad. Så där som man slängde in kioskvältaren Modéen för att locka biografbesökare en gång i tiden. Saknaden efter Ingvar Hirdwall i en biroll, spelande kommissariens granne, är stor. 

"Ska du ha en stänkare?" En replik som bevingats. 

Men så börjar jag titta på "Blue Lights" i TV4 Play. Och blir fast. Senast till kaffet och skinksmörgåsarna i morse, medan regnet skvalade i ett grått och snöfritt Gefle, avslutades tittandet av tredje säsongens sjätte och sista avsnitt. 

Ingen cliffhanger. Men jag hoppas och ber ändå om en till säsong. Vem skriver jag på BBC?

"Blue Lights" utspelar sig i nordirländska Belfast. Den, som det förefaller, olösliga konflikten mellan IRA och lojalister kastar långa skuggor. Kokainet flödar. Langarna använder smartphones och appar. Försvårar för de uniformerade som nästan alltid är steget efter. 

Och för säkerhetstjänsten som trålar efter de stora hajarna. De bland samhällets toppar. Revisorer, advokater och annat "fint" folk. 

De "väletablerade" i samhället, medlemskap i hemliga klubbar. Utnyttjande minderåriga flickor från ungdomshem. Klart att man tänker Bordellmamman i Stockholm. När politiker, inklusive statsråd, kända bland allmänheten, direktörer och andra maktens företrädare sexuellt förgrep sig på trasiga flickor.

"Blue Lights" utspelar sig i en uttalad samhällelig kontext. Avviker därigenom från andra polisserier. Påminner om svenska "Tunna blå linjen". Men är mycket skarpare. Måtte det komma en fjärde säsong!

Utan Ulleråker inga som inte är som vi

Ulleråker sjukhus en gång (Foto: DigitaltMuseum)

"Språkbruket och diagnoserna ändras men människorna förblir i stor utsträckning desamma" (Fredrik Sveneaus, Södertörns högskola, i en mycket läsvärd Understreckare i SvD 20251216). 

Jag brukar säga att jag tackar min lyckliga stjärna för att jag i slutet på 60-talet började intressera mig för de så kallade "antipsykiatrikerna" och slukade allt jag kom över av dem. 

Hur det brinnande intresset uppstod, dess sannolika koppling till min tuktade uppväxt i ett strikt konformistiskt brukssamhälle som inte tålde att någon icke anpassade sig, återstår att reda ut.

Jag hade, när jag läste Ronald Laing, David Cooper och andra antipsykiatrins anförare, ännu inte börjat jobba som vikarierande skötare på Ulleråkers mentalsjukhus, benämnt "Bullret" av stadens urinnevånare, parallellt med mina studier på Uppsala universitet. 

Men när jag väl kom i kontakt med patienter på avdelningarna, hjälpte mig en antipsykiatriker som Laing att förstå att psykiatrin i Ulleråkers tappning inte hade ett dugg vare sig med vetenskap eller människokunskap att göra. (Långt senare förstärkte min läsning av Michel Foucault denna insikt.)

Det handlade enbart om att definiera andra som olika oss vanliga, "normala" och disciplinerade (Foucault igen) medborgare. Ett "främmande" folk. Inte i sig själva, i något "endogent", genetiskt eller biologiskt avseende. Enbart i att det bestämdes så. På godtycklig, relativistisk grund.

Det handlade inte om något annat än att bestämma vad som kan sägas skilja "sjukt" från "friskt". Ulleråker var viktigt som en symboliserande institution, så att majoritetssamhället med egna ögon kunde bevittna att de som inte är som vi, de kräver särskild inhysning och medicinering. 

Personal för att övervaka de intagna. Låsta dörrar. Ett psykets sjukhus medan Akademiska inne i stan var ett kroppens.

Ingenting säkerställdes genom Ulleråker eller de vitrockade psykiatrikernas arbete. Hur de än låg i med psykofarmaka, spännbälten och elchocker. Det avgörande handlade till syvende och sist om vem som hade diagnosmakten i sin hand. Problemformuleringsprivilegiet, som Lars Gustafsson skrev om.

På klinikerna kom jag nära patienterna, icke minst identifikationsmässigt. Det var ju inget "fel" på dem, fattade jag, de var som jag och alla andra, kämpande med livsproblem. Varför skulle de "behandlas" och inte hjälpas? Objektgöras, inte tillåtas vara subjekt?

Ett tag kunde det, för en i detta avseende full av förhoppningar som undertecknad, förefalla som om antipsykiatrin hade vind i seglen, med på båten alla psykodynamiska terapeuter och psykoanalytiker. I polemik mot en reduktionistisk, biokemisk förklaringsmodell.

Men så backlashen med KBT och ännu mer neuropsykiatrin. Nu var det hög tid att ge sig på barnen med diagnoserna. Och sedan in med psykofarmakan. Efter att de diagnostiserats med "Asperger", som det inte heter längre, minns det relativistiska perspektivet och godtycket, "ADHD" eller "autism".

Det förefaller mig nästan övertydligt att på det forna Ulleråkerområdet ligger numera privatbostäder. Den gräns som upprätthölls mellan vi och dem är borta. Den försvann när sjukhuset gjorde det. 

Utan socialdemokratin vad har jag då?

Foto: Tidningen Näringslivet

Det där med opinionsundersökningar har jag alltid haft svårt för. Aversionen började i Upsala med kolleger som skickade ut enkäter om ditten och datten. Hur svenskarna såg på u-hjälpen, det hette så på den tiden, "u-hjälp". Svenskarnas sexualvanor frågades det ett "representativt urval" om. 

I det andra fallet, det skrevs om studien i UNT, inspirerades en man att ringa runt och på telefon intervjua ensamstående kvinnor om dessa vanor. Det tog några samtal innan han avslöjades och tilltaget polisanmäldes.

Karriären flöt på för mina a-teoretiska kolleger som hävdade att enkäter är vetenskap. Glöm teoretiska spetsfundigheter och annat flum. Noteras kan att den allra första kursen på min akademiska grundutbildning, hölls i en körskola på Dragarbrunnsgatan på grund av lokalbrist, var en i statistik. 

Vi skulle lära oss hantverket, hur man gör när man begår vetenskapliga studier.

Enkätmakarna på Sociologiska institutionen avfärdades av oss andra, som icke skickade ut frågeformulär, som "positivister". Ingen bra benämning. "Empiricister" hade varit en mer lämplig. 

I medvetenhet om att "positivismens fader", August Comte, som står staty utanför Sorbonne, inte skickade ut några enkäter. Inte vad jag vet i alla fall.

Vi lever i en "sifokrati". Partierna kastar ängsligt ett öga på opinionsmätningarna som, jag inbillar mig, riskerar att bli självuppfyllande. I morse i tv fick tittaren veta att SD enligt en aktuell mätning från något av opinionsinstituten går framåt. Men att förtroendet för Magdalena Andersson fortfarande är stort. 

Många vill se henne som Kristerssons efterträdare nästa år.

Hur förstå? En och annan förbryllas kanske över att en yrkespolitiker som uppenbart, utan att blygas, vänder kappan efter vinden, ibland inte ens drar sig för att tumma på sanningen, kan vara så uppskattad bland gemene man. 

Nå, det skulle kunna bemötas med att alla politiker är sådana. Därmed bäddar man för vad som skulle kunna tolkas som en cynisk syn på politiker. Vad det betyder för demokratin återstår i så fall att fundera på.

I Andersson och socialdemokratins fall tror jag, uppvuxen i en socialdemokratiskt färgad miljö, att det handlar om något som ligger bortom opinionssvängningarna. För många är S "mer" än ett politiskt parti bland andra. 

Det går djupare än så. Och kan förklaras med både psykologi och "ängslig" verklighetsuppfattning.

Utan socialdemokratin vad har jag då, kunde det nog lockas ur en och annan. 

Antipsykiatern Ronald Laing talade om en "ontologisk ångest", när tillvaron börjar gunga och man inget har att hålla sig i. Särskilt i dessa krigen och orons tider blir Andersson ur detta perspektiv något att "hålla sig" i. 

Annars fattar jag ingenting. Alla som röstar på henne kan ju inte vara ombudsmän och funktionärer.

Farväl, mina tonår!

Foto: Wikipedia

Om det inte är den förbenade AI som är ute och spökar, vilket jag förstått att han (?) inte drar sig för, om det så gäller studentuppsatser för att lura handledare eller djur som gör knasiga grejer, måste jag till min bedrövelse läsa på nätet att Rolling Stones ställer in en planerad turné nästa år. 

Skälet är att Keith Richards artros, eller om det är artrit, egentligen spelar beteckningen ingen roll, lika illa vilken man än väljer, i fingrarna gör att han måste avstå. "The Last time" har slutligen blivit verklighet.

För inte så länge sedan begick mannen som givit det oväntade överlevandet ett fårat ansikte ett framträdande i New York. Men då handlade det om att lira på tre låtar och inget mer. 

Men att ge sig ut på en omspännande turné, med gud vet hur många och långa konserter inför en stor publik och vassa kritiker. Det fungerar tydligen inte.

Jag har inte kunnat undgå att notera hans fingrar på aktuella foton. Reagerat på dem. Och nu bekräftas det.

Stones är för mig tonåren i Sandviken. Tonår som levdes tonsatta. Alltid musik i bakgrunden. I ryslig skolvardag som under olycklig förälskelse. Ett härligt, berusande sextiotal. En av de första Stoneslåtarna "Tell me". 

Och är jag inte helt ute och cyklar medförde klasskompisen Erik en skiva med "Under the boardwalk" på till en musiklektion i läroverket. Låten knep mig med hull och hår. Tröttnar därefter aldrig på att höra den. 

Den roliga och kloke musikläraren, ett undantag från de andra tråkmånsarna som plågade oss under lektionerna, lät oss lyssna på det vi själva valde. Själv försvann han in i ett annat rum för att komponera. Skickar ett tack till denne välsignade man i himlen. 

Efter "Tell me" ett pärlband, "As tears go by" och en massa andra låtar som stannat i mig. Jag tyckte om de första, bluesinspirerade skivorna, med covers på godingar, "Spider and the fly", "Hitchhike", "Come on" och andra, men efterhand bleknade intresset för det alltmer salongsfähiga, bandet. 

Och så när de forna rebellerna adlades, hängde på sig finkläder, knäböjde inför en av bidragsmissbrukarna från det brittiska kungahuset. Nej, tack. Och skivorna speglade förändringen. You can´t always get what you want.

Jag brukar tänka, om man skulle ha alla pengar som Jagger eller Richards, rika som Joakim von Anka. Kunna göra vad man vill. Men inte kunna hejda åldrande och död. Hur copy, som engelsmannen säger? Du kan ingenting ta med dig dit du går. 

Hur länge till orkar kompisen McCartney, spelade bas på en av låtarna på "Hackney Diamonds", hålla på? Jag hör glimtar från konsertupptagningar. Rösten är borta. Gamlingen är skoningslös. Det lärde jag mig redan i Sandviken.

Vad ska Keith göra nu med gitarren på hyllan? Pyssla med sin trädgård där i Connecticut? Pussa söta hustrun Patti, några år yngre? Usch, att åldras är inte roligt!

PS. Klart Stones inspirerade oss, tillsammans med andra idoler, att starta vårt band Two Good Reasons.

Också publicerad på 8 dagar 2025-12-17

Disputation och Sport Management

Åldrad skriftställare i begrundan

Jag minns när jag var ung, jag skriver hellre yngre, det låter bättre, att jag log i mjugg åt grånade människor när de beklagande suckade över att tiden går så fort. Och åren allt fortare. Nu tillhör jag själv den åldrade skaran. 

Och jag läser, likt seniora före mig, dödsannonserna först av allt i morgontidningen. För att ta reda på om jag står med, eller måste upp på hästen för en ny dag. Äsch, jag försöker skoja.

Inte riktigt sant om dödsannonsernas morgonläsningsprimat (än sitter takterna från Upsala i, hörs på ordvalet). I GD brukar jag starta med det senaste om Brooklyn Tigers. Framförallt är jag nyfiken på skadefronten. Kan Bobby spela efter att en puck under träning farit upp i ansiktet och slagit ut tänder? 

 
Vad med Greg? När kommer "Berra" tillbaka? Hur länge måste vi vänta på backresen? 

Och jag kikar efter om sportchefen, förre Brynässpelaren, Alsén fått för sig att värva ytterligare något stjärnskott. Eller någon slocknad stjärna.

Betänker han, tillräckligt, vad det kan betyda för den fungerande gruppdynamik som gjorde Brynäs så bra i allsvenskan och första säsongen i SHL efter återkomsten? 

En enda felvärvning kan riskera att rubba denna. Förresten, jag störs av att Alsén och kompani säger att de letar spelare på "marknaden". Företagsekonomisering av sporten. 

Apropå hockey lunchade jag (fiskgratäng) - till seniorrabatt - med vännen Kjell i förrgår på Agnes Kulturhus i Gefle. Agnes, som ersatte det gamla trångbodda biblioteket, är absolut ett lyft för stan. Sedan må de sedvanliga gnällspikarna muttra vad de vill i insändarspalter och annorstädes. 

Kjell, meriterad före detta coach, känd i vida hockeykretsar. Vann OS med juniorkronorna. Assisterade "Ankan" Parmström i Tre Kronor. Inte dåligt på min ära. Kjell och jag drev med gemensamma krafter, inkluderande en hel del uppsökande verksamhet runt om i länet med hjälp av bil, igång utbildningen Sport Management på högskolan i Gefle. 

Edsbyns bandylag och Sandvikens IF:s fotbollslag tillhörde de uppsökta. Vi dök likt gubben, snarare gubbarna, i lådan upp i omklädningsrummen. Även Brynäs pojkspelare träffade vi. Uppe i Gavlerinken. Och Gefle IF i en sammankomst på Silvanum. 

Tack vare Kjells kontaktytor lyckades vi locka profiler som Ove Molin, Janne Larsson, Tommy Sjödin, Anders Wikström med flera att hoppa på utbildningen. När de rörde sig i korridorerna uppe på Kungsbäck studsade många studenter till. "Kändisar"!

Nog måste det sägas ha varit fin reklam för högskolan. Exponering.

Men utbildningen lades ned efter blott ett år. Jag kan bara förstå det som att den kursansvarige, undertecknad, inte tillhörde ledningens kelgrisar. Hålla på och starta utbildningar utan att först förankra dem ordentligt internt, tröska dem genom det korporativa systemet! Vad är det för fribytarfasoner! 

Samtidigt som det på de företagsekonomiska kurserna pratades om vikten av intraprenörskap, I´m just saying.

Jag skakar på huvudet, skrota en både regionalt och nationellt uppmärksammad utbildning med sådana potentialer! [1]

I går ännu en gång till Upsala, en dryg timma bort, dit med UL till det facila priset av 29 kronor. Varje 17:e december, dagens datum, minns jag min disputation i ett råkallt Upsala. Snödrivor och långkalsonger. Året var 1979. Fyrtiosex år sedan. Det är inte klokt. Vart tog åren vägen? 

Allt ståhej runt avhandlingen, det började redan innan disputationsakten, med dess hårda LO-kritik, roade till en början. Nej, bättre säga att det livade upp mig. Sådan är jag. Men sedan blev det för mycket. 

Alla som hörde av sig från land och rike runt. En hel del ljusskygga figurer. Palmehatare. Marken började gunga.

Vilka intelligenta slutsatser kan dras av tillbakablickarna, att stämma till eftertanke? Kanske inget mer utöver att tiden går och allt fortare.

[1] Högskolan i Gävle har inte ett specifikt program som heter "Sport Management".  Däremot erbjuder de Idrottsvetenskapliga programmet med inriktning hälsofrämjande livsstil. (AI 2025-12-17)

Då tar Putin oss!

Bild: Wikipedia

När jag växte upp i Sandviken på 50-talet varnades det för "ryssen". Inte vet jag om hållningen förtjänade att betraktas som politiskt medveten. Kanske något som hängde i sedan tidigare. En för givet tagen tankefigur.

I en socialdemokratiskt impregnerad bruksmiljö. Länge trodde jag att alla i stan var socialdemokrater. Förutom några få, ”konstiga”, som röstade på högern. Och så skollärarna som nog var folkpartister.

Att det nere i Verket spionerades på och rapporterades om dem som misstänktes vara kommunister fick jag reda på långt senare.

Min mor, dotter till en rörslipare, var aktiv inom partiet. Lojal mot ”demokraterna”, som hon sade, i vått och torrt. 

Vi bodde granne med en kommunist. Åtminstone viskades det så i bostadslängan, att han var det. Jag minns en hygglig man som jag tror jobbade på en flyttfirma, far till kvarterets snyggaste tjej som vi alla grabbar svärmade för. Utan att ha en chans.

Häromdagen stötte jag ihop med en före detta kollega, tillika facklig kamrat. Båda aktiva inom universitetslärarförbundet, tillhörande SACO. Ingen lätt uppgift att försöka bedriva kollektiv verksamhet på en högskola med fackligt medvetslösa medlemmar. 

Och med en arbetsgivare som irriterades på allt som inte strikt följde en tandlös medbestämmandelag. Inte för inte kallad ”tutan”. Formella, inget annat än pliktskyldiga förhandlingar. För att det så, enligt lagens bokstav, måste vara. 

Därefter bestämde arbetsgivaren. Struntade blankt i alla reservationer till protokollet.

Nå, det var länge sedan jag träffade min fackliga vapendragare. Artigheter utväxlades. Konstaterades att vi båda åldrats. Han drabbad av diabetes. På tapeten Brynäs hockeylag. Ämnet som förenar alla geflebor över klassgränserna. 

Hejar man inte på Brynäs lika bra att packa väskorna och söka sig någon annanstans.

Men så kom vi in på kriget i Ukraina. Jag nämnde för honom att jag är innerligt trött på krigshetsen i Sverige. Och att jag som en protest funderar på att gå med i svensk-ryska vänskapsförbundet.

Då gick han i taket. Ansiktet stramades till. Ur honom flög en skarp varning, snarare en sträng tillrättavisning, för vad som händer om vi inte fortsätter att pumpa in pengar i Ukraina. ”Då tar Putin oss.” 

Att försöka diskutera Rysslands motiv för agerandet i Ukraina, om de ur något perspektiv kunde vara försvarbara, var helt omöjligt. Som att slå huvudet i väggen. Vi skildes åt i en inte särskilt vänskaplig atmosfär. 

Han som var så omtyckt av sina studenter, skaffade sig ett rykte som en på sina kurser samtalsuppmuntrande pedagog, inget argument kunde tas för givet, en sant vetenskaplig kultur vårdades. Men det var innanför högskolans väggar, det.

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-16.
 

Vildmark eller anstalt?

Gefängnis Torgau (Foto: Stiftung Sächsische Gedenkstätten)

Från 1956 till 1961 tillhörde Greta och Göstas snälle gosse Lars från Barrsätragatan 48 eleverna. Vi talar om Murgårdsskolan i Sandviken, vördnadsbjudande i sin om skånska, den medeltida borgen Glimmingehus påminnande arkitektur. 

Det skulle signaleras bildning och medborgerlig fostran genom denna imposanta framtoning, får jag för mig. Skolans obestridliga auktoritet - byggnaden dess ansikte mot världen.

Och nog startade lektionerna, åtminstone i småskolans klass 1-3, med psalmsång och orgeltramp från en musikaliskt skolad fröken. Det var ingen som fann det minsta konstigt. Inte ens de icke-troende. Det skulle bara så vara. Hur annars?

Jag frågade häromsistens en präst i Härnösand, efter en begravningsgudstjänst, om ämnet Kristendom finns kvar på skolschemat. Nej, numera heter det Religion. Med hänsyn tagen till elever som inte vuxit upp i kristen miljö. Muslimer som känner sig kränkta.

Nära att jag "främlingsfientligt" undslapp mig: - Men, vad har dom då här att göra? Men jag teg. Man vet aldrig vilka efterräkningar det kan bli i det åsiktsobekväma fosterlandet. Eller också kanske jag hade isolerats vid sorgens bord. 

Fått sitta där helt allena och utstött med en bit smörgåstårta på tallriken framför mig. 

Jag hycklar inte. Nog förekom det att elever misskötte sig på Murgårn när jag gick där, alla satt inte som tända ljus i bänkarna. Men ganska så oskyldiga tilltag var det fråga om, vill jag påstå. Sällan rektorn, tjänstebostad granne med skolan, behövde involveras. (Inte som nu, när elever hotar rektorn.)

När jag läser om hur det är nuförtiden på min gamla skola, kan jag bara skaka på huvudet åt det utbredda eländet. För vad säga? Det är ljusår till hur det var på min tid. Misshandel och sexuella trakasserier är numera vardagsmat. 

Och inte vågar, efter vad jag kan förstå, lärarna ingripa. I ett uppfostrande syfte. Då kan de åka på smörj. Kanske hämtas släktingar för att bistå. 

Nog fattar jag vilka det är som gör Murgårn till ett mindre vardagshelvete, och varför personal och elever far illa. Tack ni verklighetsblinda politiker, alla från S till M, som skulle göra oss till en "humanitär stormakt". Upp med gränsportarna på vid gavel och låt det skötsamma folket ta smällen!

Sandviken har tilldelats extra pengar, osäker på av vem, staten?, för att åstadkomma en bättre, mer skyddad skolmiljö. Uppenbarligen behövs det. Men med vilka medel? Övervakningskameror? Vakter? Schäferhundar? Pepparspray till lärarkåren?

I filmen "Barbara", om en systemkritisk läkare i DDR som tvångsdeporteras från Berlin till Greifswald på Rügen, dyker ungdomsfängelset Torgau upp. Präglat av hårda bagage. Kanske lite väl hårda, tortyrliknande.

Är det de återstående alternativen för Sverige, när skolornas urspårning så småningom måste (?) hanteras: fortsatt vildmark eller disciplineringsanstalt?

Har vi, förresten, någon utbildningsminister i detta land? Jag bara undrar.