En oläst bok är väl också en bok?

Foto: Bokus

 

"En inställd spelning är också en spelning", lär Enslingen på Österlen ha yttrat när han hastigt och lustigt, ja kanske mindre lustigt i och för sig, ställde in ett gig som det heter nuförtiden. Förmodligen under en våt turné, när herr Spiritus bestämde dagordningen. 

Jar har velat låna lundensaren Dick Harrisons självbiografiska bok Förbjuden att läsa. Om hans uppväxt, alldenstund omgivningen fann honom konstig som redan från tidiga barndomsår slukade böcker. 

Jag känner igen mig. Från Sandviken och en bruksmiljö där att läsa böcker inte satt i högsätet. 

Men man sa inte "konstig" om bokmalen, man sa "händig".

Inte för inte ställdes frågan till mig från en närstående, när jag börjat i Upsala, om jag inte fick ont i huvudet av att läsa alla böcker.

Nå, jag kan bara finna Harrisons bok som ljudbok eller i pappersversion. Jag läser ju bara e-böcker nuförtiden, så läsandet av den eftertraktade självbiografin får anstå.

Istället lånar jag Sverker Sörlin. Han har aldrig tillhört mina favoriter, alltför korrekt och fyrkantig för min smak. Så kors i taket. Hans Till bildningens försvar finner jag som e-bok på stadsbiblioteket i Gefle.

Kavlar upp ärmarna, spänner blicken, börjar läsa,

Jag tror att jag har försökt mig på den tre gånger, senast bara häromkvällen. Men nu kastar jag in handduken. Det går bara inte. Den är för "trökig", som dom sa på Bruket. Sörlin lirar inte i stilisternas allsvenska. Han skriver så in i baljan akademiskt och utredande. Svårsmält.

Jag fastnar i hur han använder termen "mångkulturellt", utan att problematisera. Som om det vore något självklart. En implicit övertalande användning av ordet. 

Och var är kopplingen mellan bildning och klass, som jag uppfattar spelar en central roll hos Harrison?

Nå, kanske Sörlin inte bortser från det. Men nu släpper jag boken. 

Ägnar mig istället åt Per Magnus Johanssons Om skrivande. Som jag köpt på Bokus för en acceptabel penning. Temat fascinerar.

Nej, en oläst bok är inte en bok. Bara att konstatera på nykter kaluv.

Ful sockerdricka

Foto: eBay

”Ful sockerdricka”, min salig mors varnande benämning på rusdrycker. Hon var så gott som nykterist, smuttade i bästa fall på ett glas lättvin, hade som regelbunden kyrkobesökare svårt för nattvardsvinet. Det var ju starkvin. Man måste vara försiktig med spriten.

Skötsamhet ett arbetarklassideal. Rent under. Nyktert lefverne. Upp i ottan för att stå vid maskinen. Bita ihop och ta sitt ansvar, inte klaga i onödan.

Hon hade sett för många mansslokar på Bruket som ”festat” och gått ner sig. Hon var rädd att hennes ende son också skulle trilla dit. Han tycktes nämligen till hennes fasa begiven. Född med ett saltkorn i halsen.

Du hade ögonen på dig där på Bruket, tro inget annat. Där fanns en sträng barnavårdsnämnd som det kunde anmälas till om man tyckte någon ung adept borde synas närmare, krävde myndighetstillsyn.

Och en lika sträng nykterhetsnämnd. Det gick inte an att upprepade gånger iakttas pirum ute på Bruket. Skriftlig varning kunde följa som ett brev på posten.

Hjälpte inte det, polistransport till torken för att nyktra till och bli en ordentlig samhällsmedborgare. Sluta vingla omkring.

Långt senare, när jag med två små barn och pluggande hustru extraknäckte på Ulleråkers mentalsjukhus utanför Upsala för att dryga ut studielånet, arbetade jag från och till på alkoholkliniken.

Tillsammans med bland andra en sjuksköterska med erfarenheter från en hårdtork utanför Katrineholm.

Den behandling som där tillhandahölls, av sadister till personal, var inte att leka med. Inga silkesvantar, som på Ulleråker. Tas ned skulle alkisarna.

Samma sjuksköterska, något år äldre än jag, död sedan länge, röd i sin politiska uppfattning, hade suttit i dåvarande VPK:s partistyrelse.

Inifrån den kunde hon för mig avslöja hur partiledaren C H Hermansson kunde ta till lipen för att få de andra, svårhanterliga styrelseledamöterna att gå på hans linje.

När inget annat hjälpte, hur han än vädjade, bönade och bad, argumenterade och försökte övertala. Tårar klämdes fram. Snacka om manipulerande förmåga från kvinnornas CH. 

För nog var han det. Till och med min socialdemokratiska, antikommunistiska mor fann honom ”tjusig” när han debatterade i tv inför riksdagsvalen.

När jag ser den nuvarande partiordföranden, opportunisten, minns jag hans tårar.

Nå, beläst var han, den gode C H. En intellektuell partiledare. Kompis både med Peter Weiss och Jan Myrdal. Författade några läsvärda fackböcker. En om monopolkapitalet i Sverige. De rika familjerna. Wallenberg och kompani.

Under min uppväxt var Sverige ett "torrare" land. Med strikt reglering av alkoholintaget, även efter Motbokens avskaffade. Inte så lätt att få tag på sprit som nu. Med arrangerandet av after work titt som tätt. Fritt fram att dricka även på vardagar. Som gjort för en begiven att trilla dit.

Liksom i Upsala när jag kom dit i slutet på 60-talet. Spriten flödade på studentnationerna. Billig var den. Skördade sina offer.

FOTNOT Utdrag ur den kommande boken: Efteråret i Tversted.

Kommer Malmölistan sluta vara missnöjda?

Foto: SVT Nyheter

Jag betraktar ett foto på Malmölistans Don Quijote, Nils Littorin, komma ridande till sitt första kommunfullmäktige. Han är sannerligen bra på att fixa massmedial uppmärksamhet, den förre kommunisten. Numera publikknipande populisten.

Malmölistan är missnöjda med hur Malmö sköts av socialdemokraterna. Därför listan skapades. Ibland har jag tyckt mig lukta mig till samma unkna sossehat som grodde i Sandviken bland borgerligheten under min uppväxt.

Mäster Palm, i sitt päronträd, ställde frågan: ”Hvad hvilja socialdemokraterna?” Klart frågan var retorisk, svaret givet. Han och pionjärerna ville något annat än det kapitalistiska klassamhället och utsugningen av arbetarna. 

Missnöjet med samhället övergick så småningom hos S i anpassning till detta. 

Dagens socialdemokrati, ljusår från pionjärernas, kanske mest känner sig missnöjd med att inte fler röstar på dem. Att partiet är på god väg att bli ett socialdemokratiskt parti av europeiskt snitt vad storleken beträffar. Som i Tyskland och Danmark.

Den tyske sociologen Robert Michels, som gick från att vara socialist till fascist, beskrev oligarkins järnhårda lag som enligt honom verkar inom arbetarrörelsen. 

Syftande på att inom arbetarrörelsen utkristalliserar sig med tiden ett ledarskikt på avstånd från vanliga medlemmars villkor. ”Pampvälde”, enligt den reaktionära högern.

Kanske börjar avtagandet av politisk kraft med att man slutar vara missnöjd?

När Littorin klivit av kusen och intagit sin stol i maktens boningar stundar sanningens minut för missnöjespartiet. Liksom det gjorde för SD i riksdagen. 

Maktens mekanismer för att ofarliggöra sina kritiker bör inte underskattas. Förmågan att göra dem mindre missnöjda.

Texten först publicerad på 8 dagar 261016

Hurra, jag har ADHD!

Ronald Laing - Wikipedia

Jag träffar på vuxna, nåja vuxna och vuxna, det kan väl i och för sig diskuteras om man så vill, människor som jublar i högan sky efter att de fått höra av någon inom vårdapparaten att de "har" ADHD. Det låter i mina öron som om de har vunnit högsta vinsten på Lotto. 

Om denna etiketteringshysteri fortsätter, så "har" väl snart var och varannan av svenskarna ADHD - eller något åt det hållet. Rent logiskt kan man därför avskaffa diagnosen, skulle de formellt sinnade begreppsanalytikerna på Filosofen i Upsala ha sagt. 

Om alla, åtminstone nästan alla, har ADHD - så har ju strikt logiskt sett ingen det. Simsalabim. Där satt den, som Gunnar Nordahl sa när han skickade in lädret i krysset.

Under min tid som vikarierande skötare på Ulleråkers mentalsjukhus slog det mig tämligen omgående att det verkade som om diagnoserna sökte människor att diagnostisera: de förra

föregick de senare. 

Diagnoserna fanns redan färdiga, redo att klistras på någon som kom i deras väg. 

Kopplat till diagnoserna förskrivning av psykofarmaka. Den biologiskt-kemiska modellen förhärskande diskurs - att icke ifrågasätta. Glöm socialpsykologi och relationer mellan människor, det är den isolerade individen som skall åtgärdas. 

Ett atomistiskt synsätt på vad en människa är. 

Endogena faktorer, allt det som finns inom den enskilda människan, det enda som räknas för upprätthållarna av det biologiskt-kemiska paradigmet.

De privatägda äkemedelsbolagen hade, och har, ett kommersiellt intresse av att människor diagnosticeras som sjuka, bortom existentiella och djupt mänskliga problematiker. Läs Ingrid Carlbergs bok Pillret, som jag vill minnas kartlade detta på ett förtjänstfullt sätt. 

Tack och lov hade jag, när jag satte mig i bilen för att åka ut till Ulleråkers dystra sjukhusområde, om än vackert beläget nära Fyrisån utanför Upsala, och tjänstgöra, läst antipsykiatern, som han kallades, Ronald Laing som inte bedrev sin verksamhet med receptblocket i handen.

Framgångsrikt bedrev han däremot terapi med människor diagnostiserade med ("obotlig") schizofreni genom ett angreppssätt som vilade på att försöka förstå [1] deras högst subjektiva motiv för att bete sig som de gjorde. 

Även om beteendet, ytligt betraktat, kunde tyckas konstigt eller snurrigt. Men människor är, enligt Laings och även min syn på saken, rationellt irrationella. Det gäller att komma bakom det manifesta, gräva interpretativt djupare. I Sigmund Freuds efterföljd. 

Med tillämpbara begrepp som bortträngning och omedvetenhet. Det medvetna jaget är bara toppen på ett isberg. En människa är tusen världar, för att knyta an till Gunnar Ekelöf.

Laing vägrade att objektgöra och droga ned sina medmänniskor, bortförklara deras problem, som vitrockarna däremot ägnade sig åt på Ulleråker. Kanske till syvende och sist för att undvika identifiering med de "mentalsjuka". Vi är dom friska, dom är de sjuka. 

Definitionsmakten tillhör oss.

Ibland har jag fått lust att utbrista: de värsta jepparna i människohamn, det är psykiatrikerna! De verkligt "sjuka" är de som sätter diagnoser på andra. 

Jag älskar den tecknade historien om småbarnsmamman som ängsligt vädjar till doktorn: Nog är han. väl hypermanisk, doktorn? Kan ni inte skriva ut något? Doktorn: Det är bara en jobbig, jävla unge! 

Befriande.

Samtidigt som de så kallade neuropsykatrikerna med sina bokstavskombinationer hyllas som hjärnans conquistadorer. Och mumbojumboterapeuterna som håller på med ytlig KBT. Glöm Freud och mänsklig komplexitet. 

Leve en reduktionistisk människosyn i det nyliberala, kapitalistiska konsumtionssamhället! 

Nä, fy sjutton.

[1] I min doktorandutbildning spelade den metodologiska distinktionen mellan att förstå (verstehen) och förklara (erklären) en central roll vid studiet av människor och samhällen.

Även publicerad på lindelof.nu 16 oktober 2026

Feministisk utrikespolitik?

Alva Myrdal - Wikipedia

Min mor, dotter till en rörslipare och uppvuxen på Bruket i Sandviken, var aktiv socialdemokrat. In i det sista. Lojal mot arbetarrörelsens stolta idéer. Förärades Hjalmar Branting-medaljen för trogna insatser i partiets tjänst. 

Hösten 1968 började jag att läsa sociologi i Upsala och anlade rödskägg. Varje gång jag kom hem uppstod heta diskussioner mellan min mor och mig om S. Och vad som enligt den vänstervridna sonen borde göras. 

Jag beskyllde S för klassamarbete, fjäsk för kungahuset och annat i mina ögon föraktligt.

Men på en punkt var vi helt eniga: om neutraliteten och alliansfriheten. Att Sverige borde stå fritt, värna sitt nationella oberoende. 

Mamma, ett tag vice ordförande i den lokala kvinnoklubben, beundrade Alva Myrdal och Inga Thorsson. Båda verkade för fred och nedrustning.

Dagens ledargarnityr med dess utrikespolitik, Magdalena Andersson och Nato-anslutningen, skulle hon haft svårt för. Krigshetsen, det höga tonläget i Ukrainafrågan. 

Nu har hon varit död i många år. Jag frågar i hennes ställe: 

Var finns de socialdemokratiska kvinnorna i vapenskramlandets Sverige? Inte är det väl ett krig mot Ryssland som de vill ha? Det kan väl ändå inte vara i överensstämmelse med den feministiska utrikespolitik de pläderar för?

Texten först publicerad med annan rubrik på 8 dagar 14 oktober 2026

Vad viskar Stig Sjödin och de andra till oss?

Minns ni från filmen Döda poeters sällskap hur läraren i Robin Williams gestalt lockar med sig eleverna till ett glasskåp med porträtt på döda, tidigare elever, föregångare? 

Han uppmanar sina elever att lägga örat tätt mot glaset och lyssna till vad de döda viskar, vad de förmedlar av livsvisdom.

Jag önskar att jag på motsvarande sätt kunde lägga örat mot fotot ovan och lyssna.

Mannen i vitt skägg och sportig jacka, han skiljer sig från de andra vad klädseln beträffar, är poeten Stig Sjödin. En Brukets son, som liksom andra söner till  egendomslösa måste gå ned i Verket för att sälja sin arbetskraft. 

Och som i likhet med andra längtade bort från Grottekvarnen och slitet, drömde om ett annat liv än det inrutade och förutsägbara. 

Han lyckades dock, till skillnad från andra som längtade detsamma, att bryta sig ut. Bli författare. 

Hans debutdiktsamling Sotfragment (1949) ryktades att fabriksledningen läste som ett reportage från golvet. Inte visste de däruppe hur de därnere tänkte. Egentligen brydde de sig inte. Men nyfikenheten tog väl över. Kan de maskinerna betjänande skriva poesi också?

Den högreste mannen utan keps i ena änden av fotot är Otto Stake, min morfars bror. Med så stora fötter att det krävdes en specialbeställning av skodon för att det skulle bli rätt storlek.

Otto och Stig var arbetskamrater. Alltid när Sjödin framträdde offentligt i Sandviken, satt Otto på första bänk. Inte vet jag om han läste något av den forna arbetskamraten. Flyktingen från sitt öde, ställföreträdaren, undantaget.

Ottos bror Alfred drog med brodern på diverse upptåg nere i Verket. Det handlade väl om en överlevnadsstrategi för att stå ut. 

En vinterdag gick de in på förmanskontoret, vägrade lämna det, skyllde på att det var för kallt ute i fabriken. 

Förmannen lyckades inte få ut dem. Hur han än tjatade, bad och hotade. Till slut tvingades han ringa min pappa, på annan plats i Verket, för undsättning. Pappa skällde på sin svärfar Alfred, men det var som att hälla vatten på en gås.

De övriga två på fotot vet jag inget om. Två i de kollektivanställdas anonyma proletärarmé.

En gång levde de alla. För länge sedan. Vad viskar de? 

Även publicerad på lindelof.nu 13 september 2026

Jag - en medlöpare?

När är man medlöpare och inte? Kan man tala om ett antingen - eller? Kanske snarare en glidande skala. Jag lämnar det öppet. Men associerar vidare.

Häromdagen hade vi grannen Kirsten i Tversted inne på kaffe. Hon har läst Knut Lindelöfs och min bok Mellan klasserna, hängt upp sig på att jag i denna påstår att hon hatar tyskar. ”Det gör jag inte, jag hatar inte alla tyskar. Bara dom som var nazister.” 

Jag tror att det finns en koppling till besættelsen, ockupationen av Danmark under andra världskriget. Ockupanterna fanns även här i den nordjylländska trakten. Men jag har förstått att det är ett känsligt ämne hur danskarna ställde sig. En öm tå för vissa.

I Tyskland förblir frågan om medlöperi under nazismen en het potatis. Långt efter Tredje rikets fall. 

Der Spiegel har gått igenom en stor mängd medlemsmatriklar i NSDAP, tyskar är en fena på dokumentation, och lovar stort uppslaget att nu kan de ättlingar som undrar äntligen få besked: Vad gjorde morfar, eller farfar, i Tredje riket egentligen?

Vi vet att efter kriget lades locket på i Förbundsrepubliken. Många nazister övervintrade högt upp i den västtyska administrationen. En viktig orsak till studentrevolten på 60-talet. Korten på bordet!

Jag vet inte vilken reaktion det kommer att bli på Der Spiegels grävande.

Men frågan kvarstår: vem är medlöpare?

Vad med undertecknad som verkade inom högskolan när det anti-intellektuella förfallet började på allvar, i skenet av New Public Management? Jag noterade på nära håll vad som skedde, men stannade kvar inom den statliga institutionen. Även om jag våndades. 

Tyckte inte att jag gjorde jobbet som det borde göras. Skyllde på att jag måste tjäna pengar och försörja mig. En vanlig (bort)förklaring. 

Gör det mig till en medlöpare?

Först publicerad på lindelof.nu 2026-10-10