tisdag 17 november 2026

Minnesregissör

Konsum på Barrsätragatan















Efter att min äldsta vän, i mer än ett halvt sekel kände vi varann och hade kontakt från och till, Conny tidigare i år gick bort är det som att jag ständigt dras i tankarna tillbaka till det Sandviken ett par mil västerut där jag har mina rötter. 

Jag väljer att skriva "i tankarna", eftersom det skarpa minne, till synes bortom tankebearbetning, som Conny besatt inte alls förärats mig. 

Snarare är mitt minne fragmentariskt, existerande bortom min kontroll och uppoppande närsomhelst, det kan förefalla mig autonomt. Tankarna ligger på ett högre medvetandeplan. Om nu att minnas och att tänka kan särskiljas. Vilket inte alls är självklart.

"Nyckfullt", skulle någon kunna säga om mitt minne. "Bedrägligt", någon annan Men det är väl nästan per definition utmärkande för minnet som mänsklig funktion? Fantasi och önsketänkande tar över. Alldenstund vi minns det vi vill minnas - förtränger bryskt annat. 

Vi är såtillvida vårt eget minnes regissör, nära jag skrev domptör. Osökt associerar jag till Ingmar Bergmans kalkonfilm Smultronstället. Där huvudpersonen, i Victor Sjöströms gestalt, iscensätter sitt eget minne. Bergman lånar friskt symbolik från Buñuel och andra storheter.

I Konsumbutiken på bilden ovan (jag minns, där ser man, den som mycket större), utmed Barrsätragatan i Sandviken, jobbade min mamma, obekant för mig hur länge. I samma butik stod en ung, alltid glad och snäll, jänta med ett förnamn som börjar på D. 

En åldrad D stötte vi ihop med inne på ICA i Sandviken för ett tag sen. ICA är och var konkurrent till Konsum, av princip handlade aldrig min mor där. 

Det var Konsum, hennes mormor var en av initiativtagarna i Sandviken till startandet av ett arbetarklassen gagnande inköpsalternativ till skuldsättning i bruksbod, och inget annat som gällde. 

Förutom sista åren av mammas liv när benen inte längre bar. ICA låg närmare bostaden än Konsum, det avgjorde saken. På Smedsgatan 7B fanns ingen hiss, mamma bodde högst upp och måste kånka på kassarna uppför många trappor.

Vi har träffat D en gång tidigare, då ett glatt återseende med igenkänningskramar. Men denna gång kände hon inte igen mig. Blicken skräckfylld när jag närmade mig henne mellan gondolerna. Som om en buse var på ingång.

Det hjälpte inte att jag presenterade mig med namn och allt, påminde om att vi känt varann ända sen Konsumtiden. Hon kände inte igen mig längre, jag var en främling. Vårt delvis gemensamma förflutna var som bortsopat. Svårt att ta till mig. Inte samma D.

Demens och senilitet skrämmer mig. Du går förlorad, traskar vilset omkring i dimmornas värld. Conny, jämnårig med mig och skulle snart haft födelsedag, slapp uppleva det. Cancern hann före. 

Så pass skrämmande är hotet att jag inte kan låta bli att ofta släppa in det i medvetandet.
Samtidigt snabbt slå bort det faktumet att även jag skulle kunna hamna där, varför inte. Liksom flera vänner och släktingar.

Jag är med i en grupp på Facebook som regelbundet publicerar foton, väldigt ofta staden hedrande för att inte säga förskönande, på det Sandviken som en gång var. Jag reagerar på att min morfar föddes 1890. När vissa foton tas är han redan en medelålders man. 

Långt tills att storken mot slutet av 1940-talet skall glida in över Bruket med mig. Vådan av att vara ett sladdbarn, så många hinner gå bort innan jag hunnit fråga dem en massa saker jag skulle vilja veta mer om. Så blir det inte nu. Case closed. 

Nära Konsumbutiken, nästan granne med den, bodde mormor och morfar, rörsliparen. Mormor, denna ängel nedsänd till jorden av en barmhärtig Gud, brukade passa mig när mamma jobbade. Liksom bångstyriga hunden Sussi. 

Mormor gick bort 1959. Jag hade inte hunnit fylla tio. Så förfärligt många år sen. Kan inte låta bli att minnas det. Som inpräntat och orubbligt, bortom regi.

måndag 16 november 2026

Kanske borde jag inte lyft på kepsen för Biermann

Wikipedia










Igår fyllde trubaduren och dissidenten Wolf Biermann 90 år. Biermann, som när kalla kriget och antikommunismen satte dagordningen, valde att flytta från väst till Tysklands bättre hälft, som han sa. 

Varje gång jag är i Berlin passerar jag det alltmer förfallna hus på Chaussestraße, där han bodde. Ett par stenkast från Bertolt Brechts sista bostad. Brecht ligger begravd på den angränsande kyrkogården.


Jag lyfte på kepsen för födelsedagsbarnet, men skulle ha tvekat om jag känt till att Biermann försvarade Natos terrorbombningar av Belgrad under Balkankrigen. Jag visste det inte. Men det gjorde Stefan Lindgren.


I de östra delarna av Tyskland skördar AfD stora framgångar i val och opinionsmätningar. Det bortförklaras av de politiska tyckarna med att ostalgi råder. Att människor i nostalgins förblindande sken längtar det DDR som var men som tyckarna anser aldrig fanns.


Nu sitter vi med facit i hand och vet vad som hände efter murens fall och DDR:s upphörande. 


Människorna i öst fick det sämre i väsentliga avseenden. Konstigt vore det om de inte reagerade. De som bodde i den bättre halvan av Tyskland.

Kepsen av för alla som protesterar! Och inte bara finner sig, som svenska folket när regeringsombildningsfarsen fortsätter.


Först publicerad på 8 dagar 2026 11 16

Vårt behov av kompensation

Sigmund Freud - Wikipedia
















Psykoanalysen avvisas som teori och metod av beteendeorienterade terapeuter. I vissa psykolog- och terapi-utbildningar är den i princip förbjuden. Av för mig obegripliga skäl.

Jag var en gång kollega och vän med en psykolog som reste ragg bara han hörde ordet "psykoanalys", tjänade multum på att som konsult syssla med ämnet konflikthantering inom arbetslivet. Tillika sålde hans böcker i samma ämne, i stora och ständigt nya upplagor. 

Arbetslivet, de ofrivilliga mötenas skådeplats, är en krutdurk, om du inte redan visste det, du beträder minerad mark. Inte konstigt att vuxenmobbning är ett vanligt förekommande fenomen. Och kollisioner vid icke kompatibel personkemi. 

Fritt fram för kollegan och vännen att skära guld med täljknivar.

Nationellt uppmärksammad blev han när han "botade" homosexuella genom att låta dem titta på pornografiska filmer. När upphetsning uppstod, skickade han på dem en elektrisk stöt. I syfte att korrigera och ställa tillrätta, normalisera genom heteronormativ anpassningsteknik.

Kan människosynen bli mer torftig? Tilläggas kan att elchocker fortfarande används inom den slutna psykvården. Barbariets diskurs är förhärskande. Ständigt tänjande på sina gränser, nu senast med neuropsykiatrins segertåg som inte ens lämnar små barn ifred. 

I mig har psykoanalysen en tillskyndare, jag har till och med försökt att förena den med organisationsteori i boken "Själens revolt. Människan i organisationen".  Bland inspiratörerna fanns, förutom Freud, Rollo May och Paul Moxnes, naturligtvis och alltid också Ronald Laing.

Jag utgick från premissen att när vi kliver in i en organisation, i ett yrkesliv, hänger vi inte först av oss våra personligheter.  Det omedvetna följer med och skuggar vårt agerande. Ofta överraskande oss.

Hur förstå människan utan att beakta att hon har ett omedvetet, dit hon förträngt stora delar av sina upplevelser? Förutsatt att vi vill förstå henne. 

Jag blir mer och mer övertygad om att kompenserandet och strävan att tillfredsställa kompensationsbehovet är en mycket viktigt drivkraft. Det gäller allt från förälskelser till att plåga andra, som nazisterna i Tredje riket.

Men inget vi, om vi blir någorlunda på klara med det, öppet skulle tillstå. Förälskelsens vackra ord täcker över vad det egentligen handlar om. Rasbiologi och undermänniskoföreställningar gömmer och legitimerar det systematiska plågandets utövande.

Det är svårt att tillstå kompensationsbehovet, som att erkänna något fult. Vad är det vi, var och en av oss, försöker att kompensera, vilken brist skall det handskas med? Det blir som att livet och det vi företar oss egentligen handlar om något annat. 

Vår självförståelse får sig en törn, vi är mindre tjusiga än som vi vill framstå.

Kanske vi här har en psykologiserande nyckel till aversionen mot psykoanalysen hos terapeuter. De förtjänar sitt levebröd på att förvägra sig själva och dem de möter en djupare självkännedom. Ta bara alla som sysslar med KBT, beteendemanipulation på ytans nivå. 

Självinsikt är inte utan smärtor, att våga putsa fram en ärlig spegelbild. Helst vill vi slippa undan. Det är jag den förste att tillstå.

Lästips: Sigmund Freud, "Vardagslivets psykopatologi" (Adlibris 2006)

söndag 15 november 2026

Studiebesök Västbanken, Lifvendahl!

Foto: Hufvudstadsbladet















I SvD 261115 anmäler ledarskribenten Tove Lifvendahl en bok av "terrorforskaren" Magnus Norell om Hamas. 


Lifvendahl tillhör de massmediala propagandister i Sverige som aldrig försitter en chans att stämpla Hamas som skoningslösa  terrorister, ute efter att utplåna Israel.


I samma andetag försvinner Israel som kolonialstat, byggd på etnisk nationalism, de illegala bosättningarna, den förhärskande rasistiska synen på araber, man säger araber och inte palestinier, behandlar dem som undermänniskor.


Sex veckor, i två omgångar, vistades jag i Ramallah på det Västbanken som Israel talar om som Judéen och Samarien. För att gästföreläsa vid Birzeit University. 


Det var omskakande att inifrån uppleva Israels järngrepp över Västbanken. 


Sympatierna för Hamas är starka på Västbanken. Undra på det. Men det är inte enbart militanta Hamas som väcker sympati. 


Även Hamas insatser på det sociala området väcker sympatier hos den förtryckta befolkningen. 


Hamas är betydligt mer än den terrororganisation som Lifvendahl fördömer.


Jag legitimerar inte det Hamas gjorde den 7 oktober 2023. Men det vore lämpligt om Lifvendahl gjorde en studieresa till Västbanken. 


För att nyansera de demoniserande hotbilder hon sprider omkring sig på ledarplats. 


Men antagligen vill hon inte veta.


Inlägget även publicerat på 8 dagar 2026 11 15


 

Kommentariatets brave new world

Saprofyt - Studera.com

















Det är inte bara Skå-Gustavs dubbelgångare Göran Greider som går mig på nerverna, om uttrycket tillåts, med sin ständiga närvaro i rutan, tillika med en hög grad av förutsägbarhet så fort han öppnar munnen. Det är väl därför han är efterfrågad, chäferna på tv vet vad de får. 

GG är grabben att lita på i alla väder! 

Nå, ständigt samma figurer som förekommer i rutan på medelklass-tv:n. En morgon Schlingerbulten, han hade något slags position inom M, vill jag minnas. 

Jag kunde räkna upp fler slitstarka, återkommande tomtar, men ids inte.

Djilas talade på sin tid om en ny klass, av politiker och deras entourage, i Östeuropa. Närmare bestämt dåtida Jugoslavien. Nog kunde man överföra hans resonemang till väst. 

Frågan är vad benämna de i praktiken sammansvurna, med ett övergripande, gemensamt intresse att få sitta kvar vid köttgrytorna: klass eller kast?

Och så i deras följe svansen, alla som anlägger synpunkter på de förras göranden och har sig - för sitt levebröds skull. Ska vi trycka dit etiketten kommentariatet? Kanske någon redan myntat det? 

Bevakande ett överordnat, gemensamt intresse: att få förbli en bland de övriga i ankdammen.

Eldfängde, förre rödgardisten Nils Littorin från Malmölistan har äntrat 
kommunfullmäktige i Malmö. Häromdagen lyssnade jag till honom på Facebook. Lite av Mäster Palm över hans ilskna tirader. Mer av sådant i våra politiska församlingar!

När han uppgav det approximativa antalet kommunikatörer i Malmö fick jag svindelkänslor. Vad i hela friden tillför de av mervärde för skattebetalarna i Skånemetropolen? Jag kan inte se det som något annat än ett parasitärt fenomen. I svampvärlden pratar vi om saprofyter.

Kanske kan kommunikatörerna liknas vid dessa?

Det skärs ned i kärnverksamheterna, de anställda går på knäna, underbemannade och utslitna. Men kommunikatörna frodas. En verksamhet som med onkologins metaforik metastaserar?

FOTNOT Saprofyter lever på andra, för att uttrycka det enkelt.

lördag 14 november 2026

Har ränderna bleknat på min klassyster?

Norstedts











Ränderna går aldrig ur. Och då syftar jag inte på djungelns zebra eller Änglarna från Göteborg. Utan på klassbakgrund. 

I brevboken "Mellan klasserna", som jag begick tillsammans med Knut Lindelöf, infogade jag det slitna talesättet. Knut växte upp i borgerlighetens "fina" Särö i Göteborg, han skrev under på att det förhåller sig så med ränderna, från vilket klasshåll man än kommer.


Jag har metallarbetarna i Sandviken i blodet. Universitetsåren, i en arbetarklassen kulturfientlig miljö, har inte tunnat ut blodsbanden. Frestande att använda mammas uttryck, blod är tjockare än vatten. Hon avsåg släktband, jag talar om klassband.


Strindberg fångade det som ingen annan i "Tjänstekvinnans son". Underklassperspektivet, det ruvande klasshatet. Det överger en inte, hur borgerligt framgångsrik man än är. Det är instinktivt, medfött.


Danmarks socialdemokratiske statsminister, Mette Frederiksen, är en klassyster. Typografdotter från det åtminstone förr röda Aalborg invid Limfjorden. Fabriksproletärernas och och stuvarnas stad.


Frågan är om talesättet fortfarande gäller för henne. Det fjäskande umgänget med hovet sliter på ränderna. Och nu senast i det vänskapliga umgänget med Mannen med tiggarpåsen från Ukraina, Zelenskyj. 

Hon ler och kramar om honom, lovar ännu mer pengar till det vansinniga kriget, vilket betyder ännu fler döda. 


Moberg skrev boken "Soldat med brutet gevär". Den har inte Frederiksen läst, det vågar jag ta gift på. Hon är beredd att till slakt skicka ut bröder och systrar från den klass hon kommer ifrån. 


Kanske utgör hon undantaget, ränderna har bleknat.


Även publicerad i en något annorlunda version  på 8 dagar 2026 11 14

fredag 13 november 2026

Att vakna i den djupa natten

Bokbörsen

















"När jag vaknade var det ännu djup natt." Jan Myrdal i Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964). En bok jag läst flera gånger, tagit till som medicin, uppåttjack, när jag har brottats med missmod, intellektuellt vankelmod, närmat mig den feges bekväma position. 

Tvekat att ta ställning, frestats att gömma mig bakom ett anonymt "Man", för att citera filosofen Martin Heidegger. Förvägrat mig själv rollen som ett handlande, reflekterande subjekt. 

Istället varit på väg att glida in som en bland alla andra, underkasta mig majoritetens tyranni, som kan ta sig uttryck som "tidsandan" eller "den allmänna opinionen", "åsiktskorridoren". 

Det är Ingrid Elam som i sin bok Jag sätter mig på spåret, med sitt problematiserande, med hjälp av ett oräkneligt antal författare som hon närläser, av vem "jag" är. Till hennes tjänst står bland andra Rousseau, Montaigne, Goethe, Jane Austen, Strindberg, Lars Gustafsson. 

Och Jan Myrdal.

Jaget är inget självklart, inget statiskt och oföränderligt. När jag säger "jag" så gör jag samtidigt, kanske oftast undermedvetet, ett val om vem jag vill vara. Jag är inte oskyldig i min egen spegelbild. Det är inget jag kan tillåta mig. 

Kanske kan Myrdals uppvaknande ses som något mer än kopplat just till personen Myrdal och en kroppslig belägenhet? Kan uppvaknandet betraktas ur en symbolisk infallsvinkel?

I detta läser jag in en uppfordran, lika aktuell som under Myrdals sextiotal med krig rasande i världen: den djupa natten är samtiden. Man kan välja att fortsätta sova, inte engagera sig. 

Men vill man uppfatta sig själv som en intellektuell, en kritisk intellektuell i Jan Myrdals anda, är det dags att vakna. I ett gryende dagsljus skåda verkligheten. 
 
Inspiration till denna betraktelse får jag när jag läser om att en, Jacob Harris,  i danska folketinget häromdagen vägrade att resa på sig. 

För att stående tillsammans med andra ledamöter, bland dem arbetardottern från Ålborg, Mette Frederiksen, hylla den omkringfarande mannen med tiggarpåsen, Zelenskyj, och det fortsatta dödandet i Ukraina. Fram till sista man, som Stefan Lindgren uttrycker det. 

De övriga i salen valde att förbli sittande. I samtidens djupa natt. 

Att ta ställning mot det vansinniga kriget i Ukraina är att kliva ur ett "man" och bli ett jag. Att vakna. Sluta gömma sig. Om så i folketinget eller annorstädes.

Först publicerad på lindelof.nu 2026 11 13