Lasse Ekstrand
måndag 16 november 2026
Vårt behov av kompensation
söndag 15 november 2026
Studiebesök Västbanken, Lifvendahl!
![]() |
| Foto: Hufvudstadsbladet |
I SvD 261115 anmäler ledarskribenten Tove Lifvendahl en bok av "terrorforskaren" Magnus Norell om Hamas.
Lifvendahl tillhör de massmediala propagandister i Sverige som aldrig försitter en chans att stämpla Hamas som skoningslösa terrorister, ute efter att utplåna Israel.
I samma andetag försvinner Israel som kolonialstat, byggd på etnisk nationalism, de illegala bosättningarna, den förhärskande rasistiska synen på araber, man säger araber och inte palestinier, behandlar dem som undermänniskor.
Sex veckor, i två omgångar, vistades jag i Ramallah på det Västbanken som Israel talar om som Judéen och Samarien. För att gästföreläsa vid Birzeit University.
Det var omskakande att inifrån uppleva Israels järngrepp över Västbanken.
Sympatierna för Hamas är starka på Västbanken. Undra på det. Men det är inte enbart militanta Hamas som väcker sympati.
Även Hamas insatser på det sociala området väcker sympatier hos den förtryckta befolkningen.
Hamas är betydligt mer än den terrororganisation som Lifvendahl fördömer.
Jag legitimerar inte det Hamas gjorde den 7 oktober 2023. Men det vore lämpligt om Lifvendahl gjorde en studieresa till Västbanken.
För att nyansera de demoniserande hotbilder hon sprider omkring sig på ledarplats.
Men antagligen vill hon inte veta.
Inlägget även publicerat på 8 dagar 2026 11 15
Kommentariatets brave new world
lördag 14 november 2026
Har ränderna bleknat på min klassyster?
![]() |
| Norstedts |
Ränderna går aldrig ur. Och då syftar jag inte på djungelns zebra eller Änglarna från Göteborg. Utan på klassbakgrund.
I brevboken "Mellan klasserna", som jag begick tillsammans med Knut Lindelöf, infogade jag det slitna talesättet. Knut växte upp i borgerlighetens "fina" Särö i Göteborg, han skrev under på att det förhåller sig så med ränderna, från vilket klasshåll man än kommer.
Jag har metallarbetarna i Sandviken i blodet. Universitetsåren, i en arbetarklassen kulturfientlig miljö, har inte tunnat ut blodsbanden. Frestande att använda mammas uttryck, blod är tjockare än vatten. Hon avsåg släktband, jag talar om klassband.
Strindberg fångade det som ingen annan i "Tjänstekvinnans son". Underklassperspektivet, det ruvande klasshatet. Det överger en inte, hur borgerligt framgångsrik man än är. Det är instinktivt, medfött.
Danmarks socialdemokratiske statsminister, Mette Frederiksen, är en klassyster. Typografdotter från det åtminstone förr röda Aalborg invid Limfjorden. Fabriksproletärernas och och stuvarnas stad.
Moberg skrev boken "Soldat med brutet gevär". Den har inte Frederiksen läst, det vågar jag ta gift på. Hon är beredd att till slakt skicka ut bröder och systrar från den klass hon kommer ifrån.
Kanske utgör hon undantaget, ränderna har bleknat.
Även publicerad i en något annorlunda version på 8 dagar 2026 11 14
fredag 13 november 2026
Att vakna i den djupa natten
Regniga funderingar om fredagen den trettonde
torsdag 12 november 2026
Under torsdagsläsning av Annie Ernaux
![]() |
| Bokbören |
Jag läser den, enligt min högst subjektiva uppfattning, förvånansvärt anonyma Nobelpristagaren Annie Ernauxs bok ”Åren”: detaljskarp och faktastinn, som om hennes syfte varit att upprätta en dammsugande förteckning över ett Frankrike där hon växte upp och formades, och författaren därvidlag varit extremt noga med att inte missa minsta lilla iakttagelse.
Kanske ändå bortseende från, eller i glömska av, hur selektivt vi återskapar vårt förflutna, det hjälper inte att föra dagbok, inte ens om man försöker att göra det med ett fotografiskt minne påkopplat. Vilket ju de flesta av oss för övrigt saknar.
Minnet är en skälm, drar oss vid näsan. Vid transporten minne till ord hinner mycket förskingras på vägen. Eller stuvas om.
I lördags på restaurang Katalin i Upsala, i lunchsällskap med min yngsta dotter, passerade en bit bort plötsligt min före detta kollega, tillika vän, Göran Ahrne.
Han såg glad ut, närmast förväntansfull, sken med hela ansiktet, kanske på plats för att avnjuta lördagseftermiddagens sedvanliga jazzkonsert på Katalin And All That Jazz som stället faktiskt heter.
Tillsammans med alla andra grånade diggare, förmodligen en stor del pensionerade universitetslärare, med ett glas rödtjut framför sig.
Men för långt borta var han, för att jag skulle kunna påkalla hans uppmärksamhet. Utan att ropa högt.
Många år sedan vi hade kontakt, jag skickade honom min bok ”Själens revolt”. Jag har sett på nätet att han skrivit mycket, genomgående sociologiska fackböcker, som inte intresserar mig nämnvärt längre.
Hans ”Vardagsverklighet och struktur” på Korpen läste jag däremot med förtjusning. Särskilt inslagen med stark igenkänning för mig från demonstrationstågens röda Upsala. En härlig tid!
Efter avslutad måltid, bastant sådan med östeuropeisk bias beroende på att ägaren har sin bakgrund i Tjeckien och Ungern, kikade vi efter professor emeritus Ahrne i lokalen, som påminner mig om Kulturbrauerei i Östberlin, där jag en gång stod alldeles bakom Günther Grass, utan att upptäcka honom.
Göran var som uppslukad av jorden.
Väl åter vid datorn drev mig onda aningar, som inte lät sig ignoreras, till att googla på hustruns namn: Marianne. Namne med filmregissören, för övrigt kusin med Göran. Aningarna bekräftades, hon är död, gick bort 2024, åttio år gammal.
Ännu en i en ålder som kommer mig nära. Alltför nära. Det gör mig förstämd. Lev, uppmanar jag mig själv, för guds skull lev! Time is not on your side, old man.
Marianne besatt den ovanliga egenskapen att inneha ett fotografiskt öga, hon liksom fotograferade av boksidorna med blicken när hon läste, därefter kunde hon återvända till en viss sida i minnet.
Jag är snabbläsare, men inte fotografiskt läsande. Däremot bra på att scanna boksidor och i ett nafs fånga essensen. Ända sen jag började vrålläsa i slutet av 60-talet. Slukade bok efter bok. Insåg att jag blivit en obotlig bookaholic.
En recensent, namnet flög ut genom fönstret, tyckte att ”Åren” är Ernauxs bästa bok. Om detta kan jag inte uttala mig. Men jag imponeras av hennes detaljerade återblickar från världen av
i går, för att låta som Stefan Zweig.
En värld avlägsen min, i skuggan av Verket. Även om vi båda, Ernaux och Skriftställaren, har våra rötter i arbetarklassen.






