Det kommunikativa förnuftets röst har tystnat

Wikipedia

Jürgen Habermas tilldelades det prestigefyllda Skytteanska priset vid den statsvetenskapliga institutionen i Upsala. Trots att han inte var statsvetare till professionen utan sociolog. 

Men förtjänade beteckningen politisk filosof med sina statsteoretiska reflektioner. Och utgjorde därför en självklar pristagare.

In i det sista klar i knoppen. Det är märkligt att tyska intellektuella kan bli så gamla och till synes obrutna fortsätta att vara aktiva. Närma sig, eller till och med överskrida hundrastrecket. 

Namnkunniga som Hans-Georg Gadamer, Ernst Jünger med flera återfinns i den ålderstigna kategorin.

Det hörde till på min tid som doktorand på Sociologen i Upsala att man måste läsa Jürgen Habermas. Denne intellektuelle gigant på nivå med Max Horkheimer och Theodor Adorno i Frankfurtskolan. 

Det ansågs viktigt att förhålla sig till de centrala begreppen i hans teoribyggnad: borgerlig offentlighet, livsvärld kontra systemvärld. Som marxist, i mitt fall, brottas med hans liberala modernitetsteori, söka svagheter och blottor. Var fanns klasserna? Klasskampen? 

Vad saknades i hans analys som färgades av Kants föreställning om den bemyndigade medborgaren? Vad kunde tillämpas på existerande parlamentariska, förment demokratiska system och sätta skarpt ljus på dem?

Diskutera hans kommunikationsbegrepp föll sig helt nödvändigt. Grundbulten enligt Habermas i en fungerande demokrati: ett pågående samtal som bygger på argument. Att man lyssnar på sin motståndare, visar respekt för olika uppfattningar. 

Och dessa måste skyddas genom yttrandefriheten. Utan denna ingen demokrati. Svårt låta bli att koppla det till ett dagsaktuellt Sverige. När regeringen under hänvisning till den nationella säkerheten fortlöpande inskränker de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Jag slet med Habermas. Jag fann honom idealistisk, nästan utopisk, om än sympatisk i sin samhällsförståelse. Som kanske blev begriplig om man beaktade den historiska bakgrunden. Hitler och hans välde i Nazityskland. 

Hur värna alternativet till det totalitära? I Tysklands mellankrigstid gick det inte.

”En riktig tysk är ingen intellektuell” ansåg nazisterna. En riktig tysk tänker inte, utan handlar. Ingen despot behöver en skrivbordsteoretiker som Habermas. Eller den Hitler dyrkande Martin Heidegger som nazisterna till en början slöt till sitt bröst. Men hade sen ingen användning för hans högt svävande, syrefattiga filosofi.

Jag fick mycket svårt för Habermas när han dömde ut studentledaren Rudi Dutschke som "vänsterfascist”. Det gjorde mig fundersam om Habermas universellt syftande demokratibegrepp. Vackert på papperet men prövat mot konkret verklighet?

Kände han sig, till skillnad från en studenternas idol som Herbert Marcuse, utanför, eller förstod han inte att tolka sextiotalets studentrevolt rätt? Var det rädslan för massrörelser, som den i Tredje riket, som styrde hans uppfattning? 

Pöbelns skränande utanför den bildade medelklassens salonger?

Kanske missade Habermas samhällsteori något väsentligt. Hans borgerliga offentlighet rymde inte den proletära.

Intressant att betrakta hans demokratiförsvar och yttradefrihetens omistliga roll med dogmatiska religioners framträdande på den samtida scenen. Jag syftar på islam. Teokratiska ideologier, med förföljelse av alla ifrågasättare. Tänk inte - tro! 

En  dikterande, kompromisslös världsuppfattning bortom Habermas förespråkande av argumentets suveräna makt. 

Nå, störst problem med Habermas hade jag med med honom som stilist. Han slog nästan landsmannen, tillika sociologkollegan, Max Weber i bristen på stilistiskt lyster. 

Liksom med Weber gav jag mig på Habermas på originalspråket, inbillar mig att jag är ganska bra på tyska. Inte gjorde det saken lättare. 

Kanske hans stil ändå inte var det mest problematiska med honom. Utan en politisk enögdhet. Han försvarade Israels agerande i Gaza. I honom hade Israel en sann och trogen vän. 

I historikerstriden i Tyskland vände han sig mot försöken att relativisera Förintelsen (som förväntas stavas med stort F för att markera dess särart). 

Han menade att den var unik och kunde inte jämföras med andra folkmord. Men inte legitimerar det nazistiska projektet, iscensättandet av den ”slutgiltiga lösningen”, den etniska rensning som Israel inför ett tigande världssamfund ägnar sig åt. 

Nu har Habermas lagt ned pennan. Hans betydelse för de akademiska fyrtiotalisterna kan ingen ta ifrån honom.

De annars förbigångna behövde Hitler

Varglyan (Wikipedia)

När jag i min yrkesutövning hade kläm på svensk ledarskapsforskning, noterade jag det bristande intresset för det karismatiska ledarskapet. Samarbetsformernas mer kollektiva ledarskap, i MBL:s fotspår, upptog däremot ett stort intresse hos forskarna. 

 
Jag förstår det som att den statsfinansierade forskningen präglades av den svenska modellens tankefigur, där ingen får sticka ut. Vara extraordinär och färgstark. Alla jämngrå och lagom.

Populära fenomen som after work och kick-off måste nog tolkas ur den förhärskande, eftersträvade samarbetsandan på blågula arbetsplatser.

En typisk svensk arbetsplats bygger i princip på ofrivillighet. I den meningen att vi inte väljer våra arbetskamrater. Men måste ändå tycka om att dra åt samma håll och trivas med varann. Åtminstone låtsas så. 

Om vi inte knegar inom den individualiserande gig-ekonomin. Var och en sin egen lyckas smed. En nyliberal ekonomi med antikollektivism och antisolidaritet som ledstjärnor. Och, för all del - glöm facket!

Om Adolf Hitler brukar det  sägas att han besatt karisma, trollband på ett magnetiskt vis dem som kom honom nära. Än idag lever myten. Kanske framförallt hos nynazister.

Efter att ha sett Robert Carlyle fånga Hitlers persona i TV-miniserien Hitler: The Rise of Evil, där Hitler under sina år i Wien framställs som undermålig konstnär och ordbajsande, förvirrad judehatare, har jag i en första tanke svårt att begripa mig på alla dem i Tyskland som svor denne skamfilade figur sin lojalitet.

Lyssnar man därtill på hans offentliga tal, kan man bara konstatera att de ingenting annat än urusla var, retoriskt sett. Även om de eldade på massorna. Han gapade och skrek. Krumbuktade sig kroppsspråkligt med anlagt demon-ansikte. 

Efter att ha tränat framför spegeln. Innehållet tunt som vattenvälling.

När Bruno Ganz, i filmen Undergången - Hitler och Tredje rikets fall, gör Hitler bättre än Hitler själv, om man kan säga så, anar jag att Führerns rykte föregick honom. Människor hade honom klar för sig, innan de hört honom.

Han var deras skapelse, en projektion. Uppträdde som de ville föreställa sig honom. Goebbels hade varit framgångsrik i sin personal branding av Führern som det heter på modern företagsekonomiska.

De unga kvinnor i filmen Undergången som har samlats i varglyan i Ostpreussen om natten, för att söka ett sekreterarjobb hos Hitler, har redan sin bild färdig av arbetsgivaren in spe. Nervösa inväntar de att han ska sköta matningen av sin hund.

Starstruck, säger man idag. Ingenting förmår rubba deras förhandsbild av ledaren.

Även om det är en stapplande, darrande gubbe under upplösning som kommer emot dem. Verklighetens Hitler slår inte bilden som de internaliserat av honom. De niger underdånigt, gör sig till och har sig.

Jublar när en av dem, en Münchenmädchen som förtjusar Hitler, får det eftertraktade jobbet.

Sedermera skyllde hon, Traudl Junge hennes namn, betagenheten av honom på sin ungdom. Det är för övrigt hennes tillbakablickar inifrån maktens absoluta centrum som filmen lutar sig mot. De sista dagarnas kaos i bunkern i Berlin. När allt vad ledarskap hette förskingrades.

Jag söker förklaringar bortom myten om Hitlers karisma och duperande förmåga. Förklaringar i en mer sociologisk riktning. En viktig sådan är den att i Tredje riket kunde alla göra karriär. Utan formella meriter. Det krävdes ingen examen, inga papper.

Även dem kunde komma ifråga som försökt på sedvanligt sätt och fallerat, så som Richard Heydrich, "slaktaren i Prag". Bara de sträckte ut högerarmen och heilade. 

Ett sådant system, motsatsen till en meritokrati, öppnar dörren för  ja-sägare och karriärister. Liksom de laglösa råskinn som utgjorde SA. Utan Hitler och nazistpartiet hade de varit ingenting.

Var Hitler något annat än en projektionsskärm? Många behövde honom. Han dök upp lägligt, i en svår tid för Tyskland, med rådande massarbetslöshet, fattigdom och växande uppgivenhet. Marken var krattad. 

Tiden väntade på att en stor man skulle dyka upp. Det är den historiska bakgrunden och fonden.

Liksom många, i vår samtid. behöver clownen i Vita huset. En undermålig konstnär som Führer eller en fastighetsskojare som president. Ja, varför inte?

Plötsligt minns jag Hitlers kelgris, den karriärlystna arkitekten med svårt faderskomplex, Albert Speer, som i sina memoarer, i ett anfall av självinsikt och med distans till förförelsen, frågar sig hur han kunde bli så bländad av den föraktliga figuren. 

Tja, svaret kan bara bli: Hitler kom in i ert liv, herr Speer, när ni behövde honom.

Det kunde ha varit någon annan. Men nu var det Adolf Hitler. Med mördandet och förintandet av judar hand i hand. Nog blundade Speer för vad som pågick i Tredje riket, snarare så ljög han om det. Och lyckades undgå repet. Att tiga och blunda lönar sig. Då som nu.

Även på 8 dagar, under annan rubrik, 260313.

Leve Handikappteatern!

Facebook

Jag har sagt det förr. Och upprepar det gärna: Gävle Handikappteater står i mina ögon för politisk teater av bästa märke. Föreställningar vilande på raka rörs kommunikation. Aktörer som inte lägger band på sig. 

Ensemblen strävar inte, tack lov, efter att vara politiskt korrekt och inställsam. Inget krypande för de maktfullkomliga - måltavlorna. Rejäla snytingar delas ut. Med gott humör.

Jag är ingen teatermänniska. Åker inte till Stockholm för att se nåt på Kungliga Dramaten. Går aldrig på Folkteatern i Gefle. Slår inte följe med borgarklassens kulturtanter. De städade uppsättningar som erbjuds intresserar mig inte. 

När framlidne Joakim Stenshäll, djupt saknad ska alla veta, var städslad som dramaturg på Folkteatern vistades jag ofta i det pampiga teaterhuset i allén. Närmare bestämt i källaren när vi höll på med vårt allkonstprojekt Förrådet. Inspirerat av Kulturbrauerei i Berlin. 

Men inte lämnade jag källaren för att slå mig ned som åskådare i salongen. Vi lånade ner skådespelare ibland till programpunkter i Förrådet. Men jag såg dem aldrig agera utanför det.

Jag, mitt gamla rödskägg som heller aldrig blir nåt annat, saknar den radikala 68-atmosfären och de fria grupperna. Bland dem Fria Pro som tog ställning för arbetarklassen och dess kamp. Åkte i solidaritet upp till Norrbotten. 

Där fick de däringa fina kulturtanterna på Östermalm så de teg! Satte väl skumpan och laxsnittarna i halsen.

Återflyttad till regionen och Gefle för en helsikes massa år sen lärde jag känna Ulrika Hörberg. Denna formidabla, kreativa och driftiga kvinna med ett mod jag önskar kunde hällas på flaska och ordineras till alla fegisar.

Genom Ulrika fick jag vetskap om Handikappteatern och har även sett några föreställningar i Folkets hus med dem. Alltid efteråt lämnat upplivad till sinnet. Så som jag vill ha politisk teater. Meningsfull. Provocerande. Oförskämd. Humoristisk. Släng dig i väggen, Dario Fo!

Skrattframkallande när den kommunala maktens fyrkantiga gubbar och kärringar får vad de förtjänar från scenen av de duktiga aktörerna.

Att makthavare motarbetar och försvårar för Ulrika och hennes skådespelare på det nedrigaste vis gör mig både förbaskad och beklämd. Tydligen har de tid att hålla ett öga på Facebook också. Stasifasoner! Och hänger upp sig på Handikappteatern för ett välmotiverat inlägg. 

Vafalls? Har vi inte grundlagsfäst yttrandefrihet i det här landet? Liksom i Gefle kommun? Fult agerande från skattefinansierade, maktfullkomliga individer.

Leve Handikappteatern! Den är omistlig. 

PS. "Traditionell" teater behärskar de också. Tydligen ska de framöver spela Gogol. Om bara kommunens handgångna kunde lämna dem ifred. Men bereda dem arbetsmöjligheter.

Samvetets motstånd

Bild: Tradera

Filmen Sophie Scholl - Die letzen Tage (2005) har jag sett två gånger förut. Nu ser jag den tredje gången på SVT Play. Münchens universitet, där de regimkritiska flygblad spreds som ledde till syskonen Scholls avrättning våren 1943, besökte Eva och jag under en längre bilresa sommaren 1990.

 
I ett fortfarande delat Tyskland. Först i oktober samma år skedde Anschluss. 

Över 20 västtyska städer passerade vi under vår odyssé. Med start i Lübeck och som sista anhalt Hameln. Om jag inte missminner mig.

I München har platsen där universitetet ligger fått namn efter syskonen Scholl. Jag minns också en plakett till syskonens ära mitt i Potsdam. Sommaren 1992 vistades vi i samma stad. Syskonen Scholl hedrades på denna plakett för sin antifascistiska insats. 

Jag har därefter grubblat en del på formuleringen.

Borde det inte ha stått antinazistiska? Det var ju i Tredje riket och mot Hitler de i motståndsgruppen Vita rosen, med syskonen Scholl i spetsen, i München agerade. 
Men jag förstår nu varför de i DDR valde att formulera sig som de gjorde. 

För att markera att fascismen är större än nazismen. 

Den senare utgör en del av den förra. Och - inte "endast" judar var offer för nazisterna. De fanns även bland de kommunister som utgjorde första generation DDR:are. Därför kunde det inte stå antinazism.

De borgerligt uppfostrade syskonen Scholl, Hans och Sophie var inte vad jag skulle kalla politiskt medvetna. De agerade snarare utifrån en a-politisk, humanistisk ståndpunkt. Sophie var, som jag förstår det, djupt religiös. Bad till Gud ända in i det sista. 

Kanske utgjorde syskonen, mer än kommunister och politiskt medvetna, ett större hot mot Hitler och hans anhang. Deras engagemang vilade på sann medkänsla. Samvetets. Bortom politiska paroller. Medmänsklighet. 

Men de saknade uppbackning. Motståndet var idealistiskt. Från början utsiktslöst. Insåg de inte det?

I förhören, domen var klar på förhand och allt bara ett skådespel, var exekutörerna chanslösa mot den intelligenta Sophie. Men vad hjälper det oss, och alla vi som agerar i hennes efterföljd, goda argument när dialogen med makten per definition är omöjlig? 

Det är inte argumenten som gör oss starka mot bödlarna. Och som det hette i Tredje riket: en riktig tysk är ingen intellektuell. 

Böcker brändes. Judar gasades. Minnet av Sophie Scholl lever. Och av motståndet. Må det aldrig överges. Men må det ta mer kollektiva former. Och i större politisk medvetenhet.

Även på 8 dagar 2026-03-12 under annan rubrik

Harighet, blod och skalpeller

BIld: Rotten Tomatoes

Efter att för ett antal år sen ha genomgått en mycket krävande behandling för att få bukt med mitt utbredda cancerangrepp, har jag till skillnad från då blivit allt mer harig. Hos tandläkaren ber jag alltid om bedövning. Även när hon bedömer att det inte behövs. Och meddelar mig det.

Men jag insisterar. Ger mig inte. Och hon har bara att vara mig till lags. Om vår goda relation skall bestå. Spruta fram.

Sjukhusserier på TV har jag inget emot att titta på. Tillsammans med min livskamrat. Med blodiga scener och skalpeller. Akuta ingrepp i syfte att rädda liv. Men kanske är det inte vården eller behandlingarna som jag främst fokuserar på. 

Utan mer på organisationen och ledarskapet. Hur man leder professionella medarbetare är sedan länge av ett särskilt intresse för mig. Kopplat till min tidigare yrkesutövning.

När jag undervisade om ledarskap använde jag gärna teve-serier som illustrerande cases. Jag minns särskilt serien om doktor House. Bångstyrig. Till bekymmer för överordnade på sjukhuset. Självgående. Oerhört kompetent. Oslagbar som diagnostiker. 

Min tes: organisations-illojalitet och professionalitet går hand i hand. Professionella medarbetare måste i första hand vara lojal mot sin profession. Inte organisationen. Värna sitt professionella samvete. 

Serien New Washington såg vi många avsnitt av. Om ett sjukhus i New York. Det hela byggde på böcker från en tidigare medarbetare, läkare, på samma sjukhus. 

Till en början fascinerades jag av det ledarskap som utövades av den sympatiske mannen, ensamstående med en dotter, som var ansvarig för the emergency room. Överensstämde med mitt ideal för hur professionella medarbetare skall ledas. Inget chäfskap - ledarskap.

Men så plötsligt såg jag skådespelare utklädda till läkare. Skyltdockor utan en rynka i ansiktet. Efter plastikkirurgi. Det gick inte att titta längre. Fånigt? Tja. Men ett emergency room befolkat uteslutande av unga, vackra fotomodeller? Skulle inte tro det.

The Pitt, om ett sjukhus i Pittsburgh, har fått en andra säsong på HBO. Första säsongen knep oss med hull och hår, Intressanta, flerbottnade personligheter. Icke minst chefsläkaren som brottas med privata bekymmer. Skicklig på att fatta snabba beslut. När sådana måste fattas.

Och att leda verksamheten utan att bli klåfingrigt intervenerande. Mer av en mentor för de yngre läkarna. Rör sig i bakgrunden. Låter dem hållas. För att lära sig och utvecklas. 

Men andra säsongen känns inte lika spännande. Jag kan inte riktigt svara på varför. Kanske konceptet är uttjatat. Och vi fastnar i upprepningar där de förr inte noterades. Karikatyrer, inte personligheter. Serien har mist, hur ska jag uttrycka det, sitt lyster.

Nå, harigheten består. Och inte hjälper sjukhusserierna mot det. Månader till nästa tandläkarbesök. Tack och lov.

PS. Sommaren 1969 feriejobbade jag som vaktmästare på Ackis i Upsala. Ett av dom bästa jobb jag haft. Vi var ett gäng studenter som hade kul mest varje dag. Och en chef, Sigge Fürst-dubbelgångare, som försvarade oss i vått och torrt. 

Yttrandefrihet och värdegrund oförenliga?

Foto: Bengt Arvidson, Sydsvenskan

Det var tyvärr väntat. Efter en mycket hätsk och onyanserad debatt nere i Skåne. Lägg till att en rad anställda vid Lunds universitet i ett offentligt upprop krävde att Lunds kommun skulle säga upp författaren Bisan Edwans fristadsstipendium. 

Och nu har det skett. Trots protester från bland annat PEN.

Den socialdemokratiske politikern Sebastian Jaktling, ordförande i  kultur- och fritidsnämnden i Lund, vänder sig mot att kommunen blir ”en plattform för den här typen av åsikter som uttrycks starkt i strid med den värdegrund vi har”. (HD 260309)

Bisan Edwan, palestinier och politisk flykting från Egypten, har nämligen tidigare uttryckt sympatier för terroriststämplade Hamas. Och förståelse för attacken mot Israel 7 oktober 2023.
Vad med socialdemokraterna, vars pionjärer förföljdes för sina åsikters skull, och solidariteten? 

Är den egna historien helt bortglömd? 

Och vad med yttrandefriheten? Är den numera villkorad? Om man bredvid detta beslut lägger den sittande svenska regeringens fortlöpande inskränkningar av våra medborgerliga fri- och rättigheter, med hänvisning till den nationella säkerheten, blir man mörkrädd. 

Yttrandefrihet och värdegrund, är de oförenliga? I värdegrundens namn kan yttrandefriheten beskäras? Bortom lagar och domstolar. Vad säger Nils Funcke? 

Från mainstreammedierna förväntar jag mig inget. Maktens pipor. 

Jag minns från en av mina vistelser på Västbanken, att jag en dag bar en grön t-shirt. Inne på ett kafé pekade jag på den, skämtade med innehavaren: ”Hamas.” Färgen förknippas ju med dem. Ägaren kramade om mig och kysste mig på kinderna.

Om den statliga myndighet som finansierade mitt uppehälle under mitt gästföreläsande på Birzeit University utanför Ramallah fått reda på detta - hade Västbanken varit över för min del?

Noteras kan att Eva och jag för en tid sedan besökte Lunds universitetsbibliotek där Ravensbrückarkivet förvaras. En omfattande dokumentation över lägeröverlevare som ankom Sverige våren 1945.

Man får väl utgå ifrån att oberoende av åsikter var de välkomna. Men det gäller inte Bisan Edwan.

Även på 8 dagar 2026-03-10
 

Tänka utanför - eller utan box?

Bild: SVT Play

När jag som underbetald var verksam inom högskolevärlden retade jag mig inte bara på alla dessa chäfer som tillsattes när new public management infördes som styrande organisationsprincip. 

Utan även på mycket annat. Nå, det gör jag även efter utstämpling. Sätter en ära i att vara en grumpy, old man. 

Nåt roligt ska man väl ha som pensionär i åldersfascismens avlånga land. Ingående i den självsanerande "nära döden-gruppen". 

Jag funderar på att skriva en handbok om alla energi-alstrande hyss man kan utföra som 

senior. Det gäller ju att fylla de lönearbetsbefriade dagarna med ett stimulerande innehåll. Och jag anser mig bra på det. Nästan aldrig en tråkig stund. 

Låt oss stanna till i den del av skolvärlden som i rättvisans namn kanske inte borde innehålla prefixet "hög". Inte med bildningsskygga studenter som aldrig överger elev-andan från gymnasiet och mognar. Nu kan de ta lathunden AI till sin hjälp också. 

Härliga tider för den som inte orkar läsa böcker. Utan föredrar poddar. I bästa fall "lyssnarläser”.

Jag minns från mina år som student och sedermera doktorand på Uppsala universitet. Inte en enda gång hörde jag någon tala sig varm för att studenterna måste bli ”entreprenörer”. Det hade varit som att svära i kyrkan. Dylikt hörde inte hemma inom traditionstunga Alma Mater.

Och aldrig var det någon som menade att studenterna måste lära sig att ”tänka utanför boxen”. Något man numera hör dagligdags från managementkonsulter. Det har blivit som ett mantra. Frågan kvarstår om det är en metod eller teknik, något man kan lära ut. Tillåt mig tvivla.

Och tvivlet späs på när livskamraten och jag, i ett enda svep, ser alla avsnitten av den brittiska TV-serien ”Ludwig” (David Mitchell lysande i huvudrollen) på TV4 häromkvällen. Till en välfylld skål med slik, som dansken säger. Sega råttor och annat smått och gott.

Dock inga tandemaljen hotande - om än så goda - hårda polkagrisar. Med efterföljande svidande tandläkarräkning. Det verkar ju fullkomligt omöjligt att suga på en polkagris, långsamt låta den smälta i munnen. 

Vi skrattade gott, njöt av vartenda avsnitt. En annorlunda serie. Och en sån måste man ju bara älska. När man som inbiten seriebevakare för ovanlighetens skull råkar snubbla över en. 

Mannen som gömmer sig bakom pseudonymen Ludwig, en fena på att konstruera korsord och lösa knepiga gåtor, hamnar på en polisstation i Cambridge. Föreställande sin försvunna tvillingbror som är kommissarie på samma station. 

Ingen anar oråd. Jo, så småningom en datanörd.

Det visar sig att han är briljant, fullkomligt outstanding, när det gäller att reda ut mordfall. I Sverige skulle dem med stämplingsmakten i sin hand förmodligen stämpla honom som ”Asperger”. Eller "autist". 

Han är inte lika fyrkantig och trög som oss andra. Vi som sitter fast i tankesnåren.
Han tar allt bokstavligen - och har smått tvångsmässiga manér för sig. Jag tänker filmen "Rainman" med Dustin Hoffman i huvudrollen

Ludwig förmår det som de riktiga poliserna inte fixar. De verkar lida av både lättja och tunnelseende. Inte bara där i Cambridge. Jag minns Palmemordet, syftande på den svenska ordningsmakten. (Passar på att puffa för den nyutgivna ”Palmenatten. Nyhetsredaktionernas arbete de första timmarna”, Bokförlaget Korpen 2026. Anders Olsson & Pia Svensson författare.)

Även på fallet Thomas Quist (namnbyte till Sture Bergwall), i färskt minne. Han som lurade i poliserna både ett och annat. 

De vallade honom till mordplatser som bara fanns i hans vilda fantasi. Ivriga att få resultat, utsatta för hårt tryck från överordnade och medier, slarvade de med bevisföringen. Undrar hur ofta det sker. Nej, det vill jag inte veta.

Kan det vara så att Ludwig äger den speciella förmågan inte att tänka utanför boxen, utan rentav utan box? På det mest snillrika sätt. Kanske kräver det en speciell hjärna som vanliga poliser, eller vi andra för den delen, inte har. 

Nå, serien är mycket underhållande. Och BBC har utlovat en andra säsong. En tackar ödmjukast för det! Men när kommer den?

Även på lindelof.nu 2026-03-10