Läsa grundlagar? Det gör väl bara Nils Funcke!

Michel Foucault varnade för normaliseringsprocessers inverkan på vårt tänkande. Om hur vi anser att saker och ting är, och ännu mer hur de borde vara. Det senare undanträngs gärna. 
Vi faller lätt till föga, för att uttrycka det slarvigt, finner oss i hur det är. När man närmare börjar att granska det man vanligtvis, kanske främst av bekvämlighetsskäl, eller för att man inte vill bråka i onödan, tycker är normalt, öppnar sig bråddjup. 

För att ta ett mig närliggande exempel. På Stadsbiblioteket har jag tilldelats en lånekvot på sex böcker. Sen är det stopp, jag får inte låna på ett tag. Varför just sex? Vem har bestämt det? Vilket problem ska lösas därigenom? Slapp som jag är, i likhet med många andra, har jag inte försökt att ta reda på det. Däremot har min hustru, strävande efter att vara en upplyst medborgare, börjat rota i det. Och förmått mig att göra likaledes.

Enligt Medieplan för HelGebiblioteken skall läslusten hos befolkningen stimuleras. Men samtidigt har det införts ett kvoteringssystem. Jag förstår kostnadsaspekter, men nog förefaller det mig motsägelsefullt att både gasa och bromsa. 

Inom SD har det flammat upp en diskussion i partitoppen om vem som egentligen är svensk. 
Åkesson, som deklarerat att svensk kan vem som helst bli, bara man har de rätta svenska värderingarna, har hävdat att en muslim kan bli statsminister.  Jag hade för mig att regeringsformen förbjuder detta. Litade blint på någon som påstod det. Men det är inte sant. 
Liksom andra svenskar går jag inte, som Myrdal uppmanade, till källorna för att kontrollera påståendet. Läsa grundlagar? Det gör väl bara Nils Funcke!

I ett demokratiskt system som vårt bestämmer majoriteten över minoriteten. Vi finner det normalt och rimligt. Framförallt dom som går och röstar i allmänna val. Men om det är så att två miljoner är muslimer i Sverige, en siffra som också borde granskas, och därmed utgör en minoritet: hur skyddas dess intressen som just minoritet? Räcker det med att religionsfriheten är grundlagsskyddad? Eller gäller andra spelregler för just denna minoritet? Eftersom majoriteten av oss i detta land är kristna? Om än svala, snarast icke-troende och sekulariserade såna.

En annan fråga: varför reagerar inte fler aktivt på den senaste PISA-undersökningen om att våra yngre inte läser? Är det också en effekt av normaliseringen, det vet väl alla att unga inte läser böcker! Inget konstigt.

Exemplen kunde mångfaldigas. Men, som sagt, Foucault var något allvarligt på spåren. För att inte säga skrämmande. Ytterst, och nu talar jag som sociolog, om samhällets möjlighet eller omöjlighet. Därför illustrationen med en bok av en klassiker, Georg Simmel.

Först publicerad på lindelof.nu 31-10-2026

Vatten skall du åter varda

Gravljus införskaffade. Såna där i plast med lock, svåra att hantera, om det blåser. Noterade dessutom i tv igår att allhelgonahelgen ställer till det för dom som ska städa upp, plocka undan efter alla som ihågkommit sina döda. Miljöförstörare är vi tydligen. Plast borde undvikas. 

Jag tycker hursomhelst om att i kvällsmörker passera kyrkogårdar där det fladdrar många ljus på gravarna. Utan att riktigt kunna sätta ord på varför. Stämningsskapande hursomhelst.

Först till mina föräldrars grav i Sandviken. Stenen saknar uppgifter om födelseår och dödsår. Liksom min mors namn. Det står bara pappas namn och så "familjegrav". Det  borde ändras på och det har jag också sagt många gånger. Utan att komma till skott. Sandvikaren i mig är en trög sälle. Långt mellan beslut och handling: "the Japanese art of management" brukar jag kalla det. Motsatsen till the American way, där idealet är att man snabbt skjuter från höften. Inte funderar så mycket. 

   

Så till Connys grav. Det gör så förvivlat ont att han är borta. 

Avslutningvis till minneslunden. Där vilar mina morföräldrar, efter att de flyttats dit från den grav där de låg i decennier. En av deras söner fick, av obegriplig anledning, för sig att det var för mycket jobb med att behålla deras grav. Nu är han bortgången själv. I samma lund min syster och hennes man. Var exakt? Omöjligt att svara på. Någonstans mellan de fåtaliga träden. Anonymitet råder. Inne i kyrkan hittas deras namn, liksom mina morföräldrars, i en förteckning över alla vilande på kyrkogården. 

   

Men vem söker sig, vid ett sökande efter minneslundsplacerade döda, dit? Dessutom brukar kyrkporten vara stängd.

Jag är inte förtjust i anonymitetens kollektiva minneslundar. Hellre då sprida askan i vatten, möjliggöra ett slags återvändande, erkänna kretsloppet. Präster brukar ju deklarera: av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Vad med vattnet som viloplats? Som vi gjorde med min andra svärfar: spred hans aska i Indalsälven, nedanför kyrkogården i Sörberge utanför Timrå. På samma kyrkogård vilar hans föräldrar. Även Lill-Strimma, fick jag veta av Inge Hammarström, med Timråbakgrund. 

Jag vågar påstå att det är den vackraste begravning jag bevistat. Askan flöt långsamt ut i vattnet. Solstrålar skar plötsligt ned genom älvens yta, guldfärgade askan medan den sjönk till botten. Svärfar var frisläppt, den känsla som uppstod. Kista att placeras i, att instängd skickas ned med i jorden - nej, det ville han inte. Vi respekterade hans frihetslängtan. Den följde honom livet igenom.

Efter lunch på Kungsådran i Älvkarleby, börjar dom sjangsera vilket är synd i så fall (det straffar sig att skjuta in sig på kostnadssidan istället för på intäktssidan), till Österlövsta strax efter Skärplinge, där mina farföräldrar vilar. Ingen av dem träffade jag. Farfar gick bort samma vecka som jag föddes, farmor långt dessförinnan, tio barnsängar. 

Kyrkogården är naturskönt belägen, lite uppe på en höjd med utblick mot åkrar, i eftermiddags gal tuppar i fjärran. Väl skött av vänliga vaktmästare. Jag har behållit graven, tillsynen av den. Inte så lätt svara på varför. Mina genealogiska rötter i jorden finns både i Sandviken och i Österlövsta. Kanske därför, Jag är halv upplänning.

I Upsala häromsistens kom vi, ett gäng åldrade vänstermänniskor som samlats, en nära döden-grupp om man så vill, in på frågan om var ligga efter livets slut. En av oss har bokat plats i Berthåga utanför Upsala för sig själv och hustrun. Med motivet som anfördes, att då slipper barnen undra över hur förfara med sina döda föräldrar. 

Själv slår jag ifrån mig hur det ska bli. Den dagen den sorgen, som det, kanske en smula ansvarslöst, heter. Kanske ändrar jag ståndpunkt. Den som lever (sic!) får se.

FOTNOT Martin Heidegggers Varat och tiden får illustrera allhelgonakänslan.

Är jag svensk eller tysk?

Svensk eller tysk skriftställare?

Det bråkas i SD:s topp om vem som förtjänar att kallas svensk. Partilinjen dikterar, om jag förstått det rätt, att svensk är du om du delar svenska värderingar. Du behöver inte vara född här. 

Inte glasklart för mig vad som menas. Men enligt Åkesson kan en muslim bli statsminister. Med de rätta värderingarna, då?

Inte heller Jomshofs position är glasklar, att svenskheten sitter i etniciteten, svensk blir du genom födseln. 

Barn födda i Sverige till migranter, är de svenska? Eller går etniciteten längre tillbaka än så?

Osökt tänker jag Tredje riket och hur det skulle säkerställas vem som var arier. Liksom vem som var hundraprocentig jude eller Mischling, det vill säga blandras.

Jag hade klarat mig i Nazityskland. På min mors sida kan man, har jag förstått av noggrant dokumenterande släktforskare, härleda oss och mig tillbaka ända till 1400-talets södra Tyskland. 

Jag tror att de nazistiska myndigheterna menade att tre generationer krävdes för att definieras som en helgjuten arier. Tveksamt om Hitler hade passerat.

Kanske generna förklarar min kärlek till Tyskland? Jag har det i mitt genealogiska arv. Men född är jag i Sverige, på BB i Gefle.

Så, vad säger du, Jomshof? Är jag svensk eller tysk?

Först publicerad på 8 dagar 261030

Jag - ett utlåningsproblem

Bild: MeisterDrucke

Räcker det inte att den erbarmliga vintern närmar sig? Måste bekymren hopa sig för en grånad bokmal på ålderns höst?

   Alla lån använda. Du har uppnått din gräns på 6 lån. Ännu en gång informeras jag - med tiltalet du, mig veterligen har vi inte lagt bort titlarna - med bestämda ord från Stadsbiblioteket.   

   Ingen namnunderskrift; ansiktslös maktutövning så att ingen kan ställas till svars, kanske en robot?, att jag inte får låna på ett tag. 

   Eftersom jag förbrukat min tilldelade kvot. En på allsmäktig grund fastställd kvot från bibblan, utan föregående uppgörelse med mig utifrån mina individuella behov. 

   

Avslaget infinner sig, således inte första gången, när jag försöker att låna en bok av Agneta Pleijel; jag har fått blodad tand att läsa henne efter att ha fått upp ögonen på nytt för Pleijel efter alla år när hon gick under min radar.

   Nå, inget att göra. Förutom utstöta osande svordomar och eder som ändå ingen bibliotekarie hör. Bortkastad möda. Motbokssystemet i Gefle är som det är. Bocken brinner, Brynäs förlorar, ransoneringssystemet vad gäller låna böcker består.

    Jag måste läsa; det är bara så, take it or leave it. Ingen idé efterfråga diagnos och medicinering, behovet kvarstår. 

   Jag köper en e-bok på Bokus av Nobelprisvinnaren Annie Ernaux, Åren, för 99 kronor. (Var, förresten, inte e-böckerna billigare förr? Med vänlig hälsning, Joachim von Anka.) Jag har läst henne förr, minns inte vad. Priset styr. 

I förrgår träffade jag en gammal kollega, Hedda, reste i sällskap med andra tillsammans med

Jan Myrdal i Kambodja (Peter Fröling Idling skrev beskt om detta), när Knut Lindelöf och jag hade boksläpp, som det heter med besynnerliga konnotationer, i Upsala. 

   Hon hade inhämtat i vår brevbok Mellan klasserna det jag avslöjar om motbokssystemet på bibblan i Gefle. Hon trodde inte sina ögon. Men i går kunde jag förse henne med bevis, svart på vitt. I och med mejlet från bibblan, innehållande det ransonerande beskedet.

Jag måste passa på och tacka er, alla ni mina kära och trogna vänner, som osjälviskt engagerat er i läslusens problem; försett mig med goda, konkreta tips om hur komma åt böcker till låns. Uttryckt irritation eller förvåning över Gefle-modellen. 

   Men jag förblir undrande, saknar förklaringar. Jag fattar att jag "kostar", att bibblan måste ersätta förlagen när jag lånar. Men hur många av bibliotekets "brukare" omfattas av motbokssystemet? 

   Består Gefle av lånesökande storläsare som tömmer bibblan på resurser? Tillåt mig tvivla.

 

Det kan väl ändå inte endast vara Mannen på Holmen som är till bekymmer? Men jag vet inte.

   Vidgar jag problematiken till att det alarmeras vitt och brett om att svenskar inte läser, framförallt inte män, blir det ännu konstigare. Borde inte ur det perspektivet, eller ur ett genusperspektiv - där fick jag allt till det, mitt läsande premieras? 

   Guldstjärna istället för kalla handen. Omnämnade i Biblioteksbladet, om något sådant finns. Kanske rent av nominering till Årets Gävlebo? Nu for jag iväg, förlåt. 

Jag har i, min myndighetsenfald, försökt att komma i närmare kontakt med bibblan. Glöm det. Liksom all "kundtjänst" bygger även denna på att hålla den kontaktsökande borta. Har ni provat SJ? SAS? Något resebolag efter bekymmer med semesterresor? Gör för guds skull inte det! 

   Digitaliseringen hjälper effektivt "service- och tjänsteföretagen" hålla kunden väck från upplysning och information. 

Den tillit som sociologen Giddens yrade om, höll jag på skriva, och som präglar det moderna samhället som ideal: var finns den i praktiken? Vackra ord, ingen verklighet.

   Nu till Ernaux i mobilen. En litteraturkritiker påstod att det är hennes bästa bok. Det säger mig ingenting. Inte heller det nobla litteraturpriset. Det som Strindberg aldrig fick. I say no more.

   

Jag har lust att vända bibblan ryggen. Det är väl det de, vilka de nu är, vill. Jag är ingenting annat än ett kostsamt utlåningsproblem.

   Eller som nån närmast salomoniskt skrev mig: "I Gefle ska man inte bilda sig:"

En av de sista entusiasterna

Lindelöf & Ekstrand (Foto Eva Åsén Ekstrand)

AfD har varit framgångsrika i östra Tyskland, i forna DDR. Ostalgi har framhållits som den främsta orsaken till partiets framgångar. Kopplat till känslan av att som östtyskar vara förlorare på återföreningen. 

   Inte för inte använder många gamla DDR:are ordet Anschluss för vad som hände 1990. 

Anspelande på när nazisterna införlivade Österrike med Tredje riket. 

   Nu verkar AfD ha påbörjat ett segertåg i västra Tyskland också. I Hessen är de nästan lika stora som CDU. De senare rasar. För att inte tala om SPD,

socialdemokraterna. 

I går hade Knut Lindelöf och jag boksläpp i Missionskyrkan i Upsala med FiB/Kulturfront som arrangör. Vår brevbok Mellan klasserna samtalades det om under stimulerande former. 
   Närvarande dem som jag brukar kalla de sista entusiasterna. Hållande liv i en radikal och frisinnad tradition. När åsiktsklimatet blir allt bistrare. 

   Försöker du att kritiskt ifrågasätta stödet till Ukraina stämplas du som putinist. Om du protesterar mot Israels folkmord i Gaza är du antisemit. 

   I Tryckfrihetsförordningen har tydligen infogats att det är förbjudet att förneka Förintelsen, med stort F. 

   Glöm allt vad intellektuell anständighet heter. Att samlas runt yttrandefrihetens lägereldar allt viktigare.

Igår afton öl och eftersnack i baren på anrika Grand Hotel Hörnan nere vid Fyrisån. Där jag 1969 sökte sommarjobb som nattportier. Gudskelov blev det nobben. 

   Istället en sommar som vaktmästare på Ackis i Upsala. Med en enorm sammanhållning och den bästa chef jag någonsin hade under mitt yrkesliv. I alla lägen försvarade han sina vaktmästare.

   Vid eftersnacket igår samtalade jag med en av deltagarna om hur S backar i Sverige. I Sandviken har man förlorat den kommunala makten för första gången på hundra år.

Det blåser borgerliga vindar över Europa. 

I dag sitter jag på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Betraktar studenter med tjocka lagböcker framför sig. Vissa med särtryck om skattejuridik. Vänsterlitteratur lyser med sin frånvaro.

   Den röda tiden, som jag själv upplevde som student i Upsala, tillhör oåterkalleligt det förflutna. 

Jag är själv en av de sista entusiasterna. 

Först publicerad på lindelof.nu 28.10.2026

Kan man lita på nepo babies?

Foto: The Cambridge Student

Nepo babies är ett sentida uttryck som kommit allt mer i sväng. När jag ser Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima framträda i rutan, argumentationssvagt debatterande med en från Tidöpartierna, kan jag inte låta bli att tänka det. 

   Även om hon kanske inte är det bästa exemplet på hur positioner går i arv, oavsett grad av kompetens.

Hursomhelst är exemplen många inom medier och politik. Insteget i de samhället präglande kretsarna sker så gott som uteslutande på släktmässig grund.
   Sima, liksom andra socialdemokratiska skribenter och politiker, pläderar för jämlikhet och integration. Men själva tjänar de storkovan och inte  bor de i Rinkeby eller något annat utanförskapsområde. 

Spelar det egentligen någon roll? Det är väl åsikterna som räknas? Om än icke imponerande i just Simas fall.
   Hjalmar Branting härstammade från samhällets toppskikt. Liksom Olof Palme. Den eldfängda Kata Dahlström var professorsdotter.

   Nog kan väl arbetarledare och publicister kommer från en annan klass än den proletära? Ändå företräda dess intressen? Vara objektiva i sin samhällsanalys. Med de rätta värderingarna.

Men något stör mig, kanske handlar det ytterst om trovärdighet. Klassbetingad misstänksamhet och skepsis fick jag redan med modersmjölken. Metallarbetarränderna går aldrig ur. Klasskänslan.
   Jag minns när jag kom till Upsala hösten 1968. De rödaste och mest högljudda rödskäggen var de med en borgerlig bakgrund. Jag kunde inte låta bli att tänka tyst för mig själv: det går över. De kommer att återvända till fadershuset. Och så blev det.

   Simas bakgrund känner jag inte till. Men nog är det så att hon lever under helt andra villkor än dem hon säger sig tala för.

Först publicerad på 8 dagar 28.10.2026 

 

Kan man inte klona John Cleese?

John Cleese? Skriftställaren? (Foto: Eva Åsén Ekstrand)

 

Från gymnasietrista år på SHAL (Sandvikens Högre Allmänna Läroverk) minns jag särskilt Anders, när han till en gymnastiklektion utomhus om kalla vintern infann sig i tjock överrock. Till plågoandens, läraren Karlsson, ohöljda irritation. 

   Anders behöll rocken på under hela passet. Dumdryge Karlsson ignorerade han. Med rätta.

   Varje gång vi, efter att ha handlat på ICA, avslutat med en varm korv, passerar Norra IP, som inte längre är Norra IP utan ett trökigt radhusområde för en lika trökig medelklass, minns jag en rödblommig Anders och hans rock en vinterdag för många, många år sen. 

   Jag tror att han saknade huvudbonad, den odygdige gamängen.

   På Norra, varför var Norra inte kulturminnesskyddad förresten så att vandalerna inte kom åt den, såg jag höjdhopparen Stickan Pettersson tävla. Det var på den tiden när de fortfarande hoppade höjd på det gammaldags viset. Inte med ryggen mot ribban.

   Pettersson, det var en lång räkel, det! Skriv upp det. Snackade utpräglad stockholmska.

Med Anders återfick jag kontakt via Facebook på senare år. Han hade gjort akademisk karriär, flyttat till en stor våning i Masthugget, tror jag det var, med vidunderlig utsikt över inloppet till Göteborg.

   Varför minns jag Anders? Tyvärr bortgången, på tok för tidigt. Ännu en på det skolkort från tredje ring som forna klasskamraten Erik, må han ha många år kvar min gode vän i Sandviken, försett mig med. 

   Jag minns Anders just idag för att han var den förste som förtjust pratade om 

Monthy Python´s Flying Circus. Långt senare upptäckte jag detta hisnande gäng själv.

   Och vem kan väl glömma Fawlty Towers med John Cleese i huvudrollen som den koleriske hotelldirektören? Jag vet inte hur många gånger jag sett serien, skrattar lika gott varje gång. 

Jag har ibland fått höra att jag är lik Cleese. Tja, lika är vi i alla fall i synen på woke och political correctness. 

   Men utseendemässigt? Det lämnar jag till andra.

   Nå, jag har sett foton på hans döttrar. Vackra. Liksom mina. Så genetiken i mitt och Johns fall kan man inte klaga på i alla fall. Och man brukar ju säga att äpplet inte faller långt från päronträdet.

   Idag fyller Cleese år. Född 27 oktober 1939. Fortfarande still going strong. Kan man inte klona honom?

   Congratulations, dear John!