Ska vi glömma klasskampen, Ekis?

"Historien om alla hittills existerande samhällen är historien om klasskamper." 
Marx och Engels, Kommunistiska manifestet

Häromdagen, i sökandet efter min äldsta kompis grav, kom vi i samråd med en ung kvinna som klippte gräs och donade på Sandvikens Gamla kyrkogård.

Jag frågade, nyfiken som alltid på hur människor i arbete har det och under vilka villkor, om hon var fast anställd. 

Hon uppgav att hon älskade sitt arbete med att hålla fint bland gravarna men att hon var säsongsanställd. 

Inget hon önskade, så tolkade jag henne.

Vad gör du efter säsongen, då? Från den fortfarande lika nyfikne. Svaret svävande.

 
Jag minns kyrkogårdsarbetaren, när jag läser en debattartikel av Kajsa Ekis Ekman i Dala-Demokraten |1] där hon uppmanar oss att skrota medelklassen som term. Det finns nämligen, enligt Ekis, ingen medelklass.

Alla som säljer sin arbetskraft, det är det avgörande kriteriet, är arbetare. Professorer såväl som fönsterputsare (om än egna företagare med F-skattesedel). 

Och bör uppfattas som såna. Svårare än så är det inte. Även om arbetarna inbillar sig något annat. Hon använder inte ordet förborgerligande, efter vad jag kan se. 

Men det är väl det som kunde sägas om den traditionella arbetarklassen, om den inte längre uppfattar sig som en sådan. Inte som en klass för sig, skulle Marx ha sagt.

Herbert Marcuse var inne på detta spår, när han menade att revolutionen måste komma från dem som inget har att förlora. 

Det finns, enligt honom, inget upproriskt att hämta hos en tämligen välmående arbetarklass, integrerad i det kapitalistiska systemet. 

Ekis Ekman använder heller inte uttrycket falskt medvetande, utan rör sig på ett allmänt, svepande plan. 

Ska vi således glömma klassanalysen, skiktningen av de arbetande, och anlägga en bredare, skillnadsutjämnande ansats? Vad vinner vi på det? Tja.

Frågan är vilka de politiska implikationerna blir. 

Om vi går Ekis Ekman, denna intellektuella frifräsare och bitska polemiker, till viljes? Och istället... ja, vad? 

Det tycks mig vara en diskussion som inte är ny, utan leder mig bakåt, till när borgerliga teoretiker utmanade marxisternas världsbild. Med namn som Max Weber och Talcott Parsons, "borgerlighetens Marx". 

Moderater, med påfundet jobbskatteavdrag och som kallar sig det nya arbetarpartiet, lämnar jag därhän.

Jag har, ärligt talat, en smula svårt att följa Ekis Ekmans tankegångar, framförallt vad de leder till. Att den av Marx och Engels påstådda klasskampen är död? 

Blir inte rekommendationen allas kamp mot alla, ett slags nyindividualism? Ett marknadsrationellt handlande när djungelns lag råder?

Nå, låt gå. 

För att fånga det samtida arbetslivet, fokusera på det och därmed bortse från alla arbetsmarknaden utanförstående, kanske vi behöver nya begrepp. 

Bortom en konventionell klassanalys. Begrepp som är empiriskt väl förankrade.

När anställningsotrygghet blir alltmer dominerande, tillfällighetsarbeten alltmer den normala sysselsättningsformen, daglönesystemet återkommer, alltfler riskerar sjunka ned i utsatthet och dela dåliga villkor. 

En ny ”icke-klass" växer, av Guy Standing döpt till prekariatet. [2]  Bortom den gamla klasstrukturen och stratifieringen. Utan att uppfatta sig som en klass för sig med gemensamma intressen. 

I avsaknad av facklig och politisk organisering. Allt vad samhörighet och gemensamma intressen heter.

Vad saker och ting kallas kanske inte det mest angelägna.Det viktiga är att vi får fatt i vad som sker, tendenserna. Vår vän på körrgårn, ett exempel på något mer generellt?

Lägg till den snabba AI-utvecklingen, som främst drabbar tjänsteproduktionen. 

Jag kan i dessa, den radikala omvälvningens tider, inte se något annat alternativ än verkandet för en ekonomisk grundtrygghet - en medborgarlön.

Om vi nu skall lyssna på Ekis Ekman och alla känna oss som arbetare. På en osäkerhetsskapande arbetsmarknad, liknande hela havet stormar.

NOTER
[1] https://www.dalademokraten.se/opinion/nej-du-ar-inte-medelklass-du-ar-en-arbetare/
[2] https://www.daidalos.se/component/virtuemart/prekariatet-den-nya-farliga-klassen.htm?Itemid=181

Bild: Wikipedia

Även publicerad på lindelof.nu 2026-07-15

DDR - kan ett land bara försvinna?

 

Jag glömmer aldrig när vi träffade "Mannen utan ansikte", Markus Wolf (1923-2006), mytomspunnen chef för HVA [1], Stasis utrikesavdelning, hösten 2001 på Hotel Unter den Linden, samma namn som paradgatan. 

Tidsmässigt nära attentatet mot World Trade Center i New York.

Intressant nog beskriver Ingrid Hedström samma hotell i sin bok "Vännen från Berlin". [2] Men hon minns, om det inte är ren fiktion och hörsägen eftersom det är en roman, det annorlunda än vad jag gör. 

Jag kvartade där ett flertal gånger, trivdes, ännu mer med det utmärkta läget, inte långt till välsorterade KulturKaufhaus Dussman, Bahnhof Friedrichstraße, Humboldt Universität. Jag minns det för min egen, högst subjektiva, del som ett i mina ögon typiskt DDR-hotell. 

Sen länge rivet. Nära korsningen Unter den Linden - Friedrichstraße. Där har uppförts ett glittrande konsumtionstempel. Ännu ett. Inget för die Obdachlosen, de i den tyska huvudstaden förbisedda. Utan teuro på fickan är du inget värd i nyliberalismens marknadssamhälle. 

Wolf använde inte beteckningen Checkpoint Charlie, som vi sade i väst, enligt honom hette det "den där övergången på Friedrichstraße". 

En nyckel till delningen av Tyskland efter andra världskriget och nazismens kollaps. Två olika världar, med skilda namn på saker och ting, i Västberlin köpte man småfrallorna Brötchen, i öst Schrippen.

Än idag kan man köpa dessa goda Schrippen i Berlin. Och Ampelmännchen lyckades de som drömde om timmen noll, att historien kunde nollställas och allt börja om på nytt efter fasorna, inte ta bort. 

Orden överlever verklighetens radikala förändring. Inget mimetiskt förhållande mellan ord och verklighet. Orden äger självständighet och en imponerande, bestående kraft.

Ordens makt visste propagandaminister Goebbels allt om [2], även filologen Victor Klemperer, med Tredje rikets nederlagsdöljande retorik som sitt studieobjekt. [3]

Erich Honecker garanterade, så sent som fem i tolv, att muren som delade Berlin skulle stå i hundra år till. Den "antifascistiska skyddsvallen". 

Trodde han på det själv? Han som med chaufför, kopplad till Stasi, kördes in från den skyddade bostaden i Wandlitz till kontoret mitt i Östberlin på vägar där han såg så lite som möjligt av det skamfilade, skuldsatta DDR. 

Från början skadeskjutet av tunga krigsskadestånd, tillika berövat nödvändigt fabriksmaterial. Redan inledningsvis försatt i uppförsbacke. 

Wolf, som flera år innan muren föll avgick, begärde i pension en våning granne med Spree i Nikolaiviertel, dit var jag hembjuden en gång, men tackade nej. 

Hans änka Andrea torde bo kvar, jag har inte kontrollerat det, svept förbi utanför ytterdörren som jag plägar när jag är i Berlin.

Min teori är att Stasi, inklusive Wolf, förstod vad som oföränderligt var på gång långt innan muren föll och DDR officiellt upphörde.

Jag tänker filmen "Good Bye Lenin" [5], när de under omvälvningens kaotiska dagar försöker lura den sjuka, systemtrogna, kvinnan att människor från fascismens väst flyr till öst. När i själva verket DDR sjunger på sista versen. Hon genomskådar försöket med hjälp av rörliga bilder. 

När allt var slut, muren nedmonterad, var det som om ett gigantiskt slukhål öppnade sig i marken och det realsocialistiska systemet rasade ned i det och var borta - som om det aldrig existerat. Framlidne Per Landins bok "Sista tangon i DDR" [6] rekommenderas.

Och jag tänker på Stalin som efter kriget önskade ett neutralt och demilitariserat men inte delat Tyskland. Istället Kalla kriget och kapprustning. 

NOTER                                      

[1] Påståtts ha inspirerat John Le Carré till figuren Karla. https://www.goodreads.com/series/101438-the-karla-trilogy 

[2] https://www.bokus.com/bok/9789164209962/vannen-fran-berlin?

[3] https://archive.org/details/JosephGoebbelsTagebucher

[4] https://www.bokus.com/bok/9789198485110/lti-tredje-rikets-sprak

[5] https://www.sfanytime.com/sv/movie/good-bye-lenin

[6]  https://www.boktugg.se/forlag/3823/brutus-ostlings-bokf-symposion/

Bild: Facebook

It´s only rock'n'roll but I like it

Little Gerhard är död. Nittio plus. Ett långt liv, kommenterar en yngre förmåga i msm. Artisten drabbad av tjocktarmscancer, stomiopererad. Fy sjutton. Om jag fattat det rätt, en allt vanligare åkomma. 

Spontant klämmer jag. för att hylla den bortgångne, i med Buona sera, buona sera senorita, it is time to say goodnight to Napoli. 

Den tappre, siste mohikanen, som väl västkustens salte kis Lasse Dahlquist skrev, lär de inte våga spela i SR, då rycker pk-kommissarierna ut. 

Men klämmig är den. Uh. uh.

En efter en av dem man växte upp med och lyssnade till, ja, kanske inte Little Gerhard direkt, viker in klövarna. Oundvikligt att tänka: hur länge till får jag hålla på i jämmerdalen? När dags för mig att ta ned skylten? 

Rolling Stones senaste LP "Foreign Tongues" har jag sett recenserad, anmäld kanske ett bättre ord, på flera håll. Ingen, säger ingen, av (de uteslutande manliga) recensenterna har kunnat låta bli att ta upp och påpeka Stenarnas höga ålder. 

Någon har till och med, med anspelning på detta, varit rent oförskämd. Och förtjänar en spark därbak.

Som om Stones borde lägga av med musiken, hellre mata duvor i Central Park. Och gå med rullatorer. Är det avundsjuka, eller egna åldersnojor, som spökar?

Svenska recensenter, nota bene. Viktigt att understryka. 

Jojo, nog lever vi i ålderismens oförlovade land. Bli för guds skull inte gammal! Och, för guds skull, om du är musikant, ställ in gitarren i garderoben, när du fyllt... trettio? 

Vi startade vårt band 1963, med andra ord var vi ett pojkband. Jag lämnade det 1968 för Upsala. Hur länge till Stones kommer att hålla på, vete fåglarna. Micke Jagger, SIR Mick om jag får be, antyder en ny turné nästa år.

Och häromaftonen svängde det rejält på en pub i London, när Mick och Ron Wood på tu man hand drog igång. 

Keep on rocking, old men! Ajaj, där trillade jag själv dit, rutschade ned i åldersdiskrimineringsträsket. Ursäkta.

Jag har hört glimtar från "Foreign Tongues". Och kan bara konstatera: It´s only rock'n'roll but I like it. 

Vila i frid, Little Gerhard!

Foto (beskuret); SVT Nyheter

Tips, kan ses på SVT Play:: https://www.tv.nu/program/john-yoko-one-to-one-2024

När vi glider ifrån varann

Det liksom bara sker. Kanske något av det allra värsta som kan hända oss under vår livsvandring, detta att vi släpper taget om varann. 

Jag ser den belgiska filmen "Close" (2022) på SVT Play om två pojkar på tröskeln till tonår och därefter vuxenliv. [1]  De är bästisar, har en nära och varm relation. 

Så pass att de av missunnsamma skolkamrater beskylls för att vara homosexuella. 

De umgås alltid. Sover ihop. I separata bäddar, nota bene. Förefaller oskiljaktiga. Som ler och långhalm. Eller Huck och Tom på Mark Twains Mississippiflotte. 

Trädda på ett och samma snöre. En oupptäckt värld väntar på de storögt nyfikna pojkarna.

Men så händer något. Ingen direkt förklaring lämnas i filmen, det gör den trovärdig i mina ögon. För så är det ju, enligt min subjektiva erfarenhet. Alla förklaringar av det viktiga som sker mellan oss i livet är ingenting annat än trygghetssökande efterhandskonstruktioner. 

Utan att de egentligen förklarar något. Det som gör mest ont är bortom förklaring och tillrättalägganden. Allt avklarnas till ordlösa känslors tyranni. Inte sällan genom plötsliga tårars dis.

De två pojkarna glider långsamt isär. Relationen brister. De slutar att umgås, upphör att prata med varann. En av dem begår självmord. Den andre försöker att fortsätta leva som om inget hänt. Tills det inte håller längre. Han övermannas av skuldkänslor.

I min tidiga adolescens, utvecklingspsykologernas term, umgicks jag med Steve, Enkan och Åke. Vi var elever i samma klass på Murgårdsskolan i Sandviken, gjorde saker tillsammans efter lektionerna. Som att cykla ut och bada vid Gunnars udde. 

Ja, inte Enkan. Han led av vattuskräck. Stannade kvar på stranden när vi andra under glada skrik plumsade i.

Ingen anlade några synpunkter på honom för det. Han fick vara som han var. Vi var ju kompisar som beskyddade varann. Och det som utmärkte var och en av oss. 

Men så gled vi isär. Upphörde att vara det kompisgäng som hittade på saker tillsammans: palla frukt, busgnida harts mot fönstren på Bruket, bada i Storsjön. Dock aldrig, vad jag minns, tjuvröka.

Däremot minns jag att vår lärare, alltid lika nervösa Allan, ringde hem till mamma, dotter till en rörslipare och uppvuxen på Bruket, framförde uppfattningen att han inte tyckte att hennes son skulle umgås med pojkar just från Bruket. Underförstått, med dåligt inflytande på sonen. 

Jag vet inte hur det gick till, vårt isärglidande. Det bara blev så. Hur formulera det annorledes? Jag kan inte. 

Vi, min familj, flyttade upp på stan, från Barrsätragatan till Smedsgatan. Grabbarna bodde kvar på Bruket. Enkan på Bollvägen, nära Norra ip (sedermera utsatt för kulturvandalernas klåfingrighet). 

Huset ett stenkast från ingången till forna Folkparken. Där Cirkus Scott brukade slå upp sitt tält, cirkusälskaren morfar bjöd mig alltid på en föreställning, dessförinnan ett besök i djurstallarna.

Kanske bidrog min familjs flytt till att gemenskapen upphörde. Men det låter futtigt. Knappast huvudskälet. Det kommer jag inte åt.

Flera gånger har jag i nutid letat på de nu vuxna grabbarnas namn och adresser. Fått för mig att jag skulle kontakta nån av dem. Men varför? Egentligen? Det kan jag inte svara på. Sitter jag fast i det förflutna? Är min bakruta större än min framruta?

För ett par veckor sedan begravdes min gamle vän Conny, från honom lånar jag rutornas metaforik ovan, sedan decennier. Han gled inte ifrån mig. Han dog. Nu är det vi hade reducerat, om. man kan säga så, till minnen. Som med grabbarna, Steve och de andra.

[1] https://www.svtplay.se/video/8Wv6YD9/close

Foto: SVT Play

Att få veta någonting som jag inte vet

 

"I morgon vet jag någonting som ni inte vet." Ingrid Kallenbäck

Hennes namn är inte sprillans nytt för mig. Jag har ju genom idogt läsande under åren, kombinerat med en anmärkningsvärt god receptivitet, försökt att skaffa mig en överblick över svenska författare, även de mindre kända, det har nästan varit som en mani. 

Vad ha alla denna bildning till? Kunde min morfar Alfred, rörsliparen, ha muttrat. Jag måste nog konstatera att det varit ett självändamål. Inte karriärbefrämjande, aldrig brytt mig om sånt, syftande på högskolevärlden.

Inte har jag läst mycket av Kallenbäck (låter som en ort), det ska ärligt tillstås. 

Och inte visste jag, förrän jag i morse vid min sedvanliga scanning av kultursidorna i några msm-blaskor, snubblade över en artikel i DN, [1] skriven av en grabb som läst litteraturvetenskap som jag, att hon kom från Motala, drabbades av minnesförlust, som gjorde att andra plötsligt visste mer om henne, än hon själv. 

Som att vakna upp till en ny värld. Sakna förtrogenhet med allt, förfrämligad som Kaspar Hauser? Börja om. Utan ett förflutet. Det som vissa av oss kan drömma om, vara ett oskrivet blad, därigenom skuldfri.

Formuleringen ovan tar mig tillbaka till djupt saknade vännen Conny, som gick bort för ett kort tag sedan. 

Igår  stannade vi till och försökte, efter en tur till Skultuna Bruk, leta hans grav på Sandvikens kyrkogård, utan att lyckas, men nu vet jag, efter kontakt med hans syster Annette, mer exakt var den finns. 

Inte så långt från den minneslund, där min syster och svåger, samt min mormor och morfar vilar i anonymitet. 

Själv, befinnande mig sent i livet, undrar jag ibland över vart jag ska ta vägen efter den ofrånkomliga döden.

Spridas i hemlighet i Spree, i mitt älskade Berlin? I Vesterhavet, utanför mitt älskade Tversted? Under en sten i en grav som ingen besöker?

Nå, det var formuleringen ovan som jag riktar till Conny, som inte lär svara, han som inte fruktade döden. 

Jag skulle så gärna vilja att han kom åter, om än bara för en mycket kort stund, och berättade om hur det egentligen är på andra sidan, vad väntar, kan mitt eget hat gentemot döden förbytas mot något annat? 

Lugn? Förtröstan? Försoning? Acceptans?

Det var så vindstilla och lugnt igår eftermiddag på körrgårn, som mamma sa. Bara jag och min livskamrat rörde oss där med långsamma steg i värmen. 

Och jag kunde än en gång konstatera att så många namn på gravarna tillhör människor som jag personligen kände eller kände till.

En av dem en hygglig fotbollspelare i SIF, vi sommarjobbade båda i Verket sommaren 1966. Han föddes ett år efter mig. Nu vet han nånting som jag inte vet. Utan att kunna förmedla det.

Han vilar i en annan minneslund på körrgårn, nära kyrkan, med namnen angivna, så som jag tycker det skall vara. Även hans smeknamn, "Musse", står med.

[1] https://www.dn.se/kultur/pontus-dahlman-i-ingrid-kallenbacks-dikter-kan-naturen-och-manniskan-byta-kanslor/

Bild: Tänkaren. Wikipedia

Resan med ord till Osnabrück och utplåningen

"På avstånd förstår man inte." Helene Cixous

Helen Cixous (född 1937) känner jag som en synnerligen svårläst fransk feminist. En typisk fransk intellektuell, nära att jag utbrast i hastigheten. Jag skulle utan vidare kunna räkna in henne i den illustra kategorin snåriga, franska intellektuella som ändå gör det mödan värd att brottas med. Paradoxalt? Nja.

En annan är Jacques Lacan (1901-1981), psykoanalytikern. Relationen mellan dessa två var subtil, jag finner inget bättre ord. Hon både inspirerades av och förhöll sig kritisk gentemot honom.  Kanske en ideal intellektuell hållning, för att undvika förbländande dyrkan. 

Med en annan intellektuell tungviktare, dekonstruktivisten Jacques Derrida (1930-2004) , liksom Cixous med bakgrund i Algeriet, upprätthöll hon en livslång vänskap.

Anmärkningsvärt är att ingen av dessa tre tillhörde det prestigefyllda Collège de France, den franska, intellektuella elitens parnass. Om jag förstått det rätt var Derrida på god väg in, men manipulerades bort, hans dekonstruktionens filosofi betraktades med skepsis av akademiledamöterna.

Med sin  etniska tillhörighet undgår inte Cixous det judiska folkets öde: "den slutgiltiga lösningen" som nazisterna systematiskt iscensatte, judarna skulle utplånas. Men hur skriva om det som det egentligen inte låter sig skrivas om? 

   

Den överlevande Primo Levi vittnade i "Är detta en människa?", https://www.bonnieraudio.se/bocker/288346/ar-detta-en-manniska/, om känslan av att stå utanför Auschwitz, efter att lägret den 27 januari 1945 befriats av Röda Armén, lyssna till ljuden från den sorglösa (?) värld som fortsatte som om inget hänt. 

Auschwitz hade inte gjort någon skillnad. (Se gärna https://lekstrand.blogspot.com/2017/07/vart-behov-av-auschwitz.html?m=0)

En mänsklighetens slutstation, frestande att skriva. Eller slutpunkten för det moderna projektet, för att knyta an till den polske sociologen Zygmunt Bauman och hans bok "Auschwitz och det moderna samhället" https://www.adlibris.com/sv/bok/auschwitz-och-det-moderna-samhallet-9789171730381.

Livet, det bara rullar på, i trivialitet och upprepning. De döda begraver de döda, för att travestera Jesus. 

Daniel Pedersen i boken "Natt och aska", https://www.bokus.com/bok/9789189759787/natt-och-aska-forintelsens-litteraturer?srsltid=AfmBOoo2bsAL8PWkg nCkLbxvYki0jHWrJv_IaEsiCNU0HhxaxM_LNeO, sammanfattar allt som skrivits om Auschwitz till en egen diskurs. 

Överlevandes skildringar träffar, enligt den tes Pedersen driver, endast den som själv upplevt lägret inifrån. Annars förblir det stumt, overkligt. 

Men om de utrotade var ens egna släktingar, ibland nära såna? Om de som gått före, som det heter under förutbestämningens ledstjärna, mördats och inte dött en naturlig död? Vilken blir känslan? Obegriplighetens? Hämndens? 

Med vilka ord förmedla samma känsla?

Om vissa saker må man inte tala, har jag förstått. Som med nazisterna i Ukraina: alla ukrainare är inte goda i det pågående kriget. 

Men för att det ska bli möjligt att fortsätta gödsla den sittande regimen, omgiven av korruptionsmisstankar, med miljard på miljard tagen från skattebetalarna, måste vi låtsas som om det är så.

Sanningen som de skenbart goda avsikternas fiende.

Cixous är påverkad av Lacan i synen på hur språket, orden, inte befinner sig i harmoni med verkligheten. Ordlösheten tillhör ett övergående stadium i våra liv, när vi är riktigt små. Sedan kliver vi in i orden, den symboliska ordningen. Ingenting finns längre utan ord. 

Inga känslor, inte om vi ska tala om dem.

"Från Osnabrücks station till Jerusalem", https://www.adlibris.com/sv/bok/fran-osnabrucks-station-till-jerusalem-9789178933440, är Cixous andra bok om det Osnabrück som hennes ord framkallar. Utan dessa finns inte Osnabrück. 

Det är som om ämnet pockar på en poetisk behandling, inte en saklig och faktabunden. Och, tydligt blir det. Det obegripligt grymma, om fasorna, kan vi inte skriva på sakprosa.

Bild: Bokus.com

Ingo och solig sommar i en Volvo PV 1957

Exakt sextio år sedan arbetargrabben från Göteborg, Ingemar Johansson, blev världsmästare i tungviktsboxning. Sopade ringen med Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York. 

Minns hur mamma ganska tidigt om aftonen, matchen gick sent på natten svensk tid, skickade mig i säng för att sedan väcka mig när det var dags för familjen att slå sig ned vid radion. Lovade hon. Nybakade smörhönor utlovades också. Hennes specialitet. 

Men inte kunde jag sova! Tok heller. Ljus juninatt. Och jag var pirrig av förväntan. I filmen Mitt liv som hund återskapas den oförglömliga natten och folkets jubel över Ingemars seger. 

Men jag höll på Floyd, som jag läst om i SE! Tyckte synd om honom av någon anledning. Mycket troligt att Onkel Toms stuga spökade i bakhuvudet. Pappa köpte mig svarta gymnastikbyxor med gula revärer. Framtill stod det: Floyd. Och jag bar dem under en veckas bilsemester söderut. Med ett stopp i Göteborg. 

För att uppleva Liseberg. Glass utan ransonering till Lars, som pappa alltid kallade mig. Ibland Lars Gösta. Mitt fullständiga förnamn. Vi bodde i ett "rum för resande" i Mölndal. Billigt. 

Tur med Paddan på Göteborgs kanaler. Turen förevigad på fotografi. Jag och mina föräldrar. Min syster och hennes man. Hur fick vi alla plats i PV:n?! Överstiger mitt förstånd. Vi färdades till Brantevik på Österlen i samma bil. Semesterpackning. Takräcke? Minns inte. Säkerhetsbälten? Kanske. 

På registreringsskylten X. Gävleborgs län. 

Brunbrända på fotot. Det måste varit en varm sommar. Svarta som negrer, skrockade farsan som älskade att steka sig i solen. På den tiden kunde man ostraffat säga så. Ingen lättkränkt tryckte på hetsknappen. 

Sextio år förflutit. Obegripligt. Alla på fotot borta. Utom jag. Ingo försvann sedermera in i Alzheimer.

Jag uppsökte hans grav på Västra Kyrkogården i Göteborg förra våren. Han vilar tillsammans med sina föräldrar Jens och Ebba. Anspråkslöst. Står ingenting på stenen om att han var champ.

Farsan amatörboxades som ung, betraktades som lovande. Imponerad av Ingo. Hans 
höger. Tors hammare. Men farsan påstod Ingo hade glaskäke. Vad vet jag,

Inte kan jag prata med farsan om Ingo eller den där sommaren för sextio år sedan. PV:n från 1957 ärvde jag. Rullade en bra bit in på 70-talet. Delad framruta. 

Farsans bruna fajterhandskar ärvdes också. Men någon ringkarriär blev det inte.