Lasse Ekstrand
söndag 22 november 2026
Långskånken Skriftställaren
lördag 21 november 2026
ABF - statens förlängda arm?
| ABF-huset Stockholm - Wikipedia |
Kommande lördag, 28 november, arrangeras Socialistiskt Forum i ABF-huset i Stockholm. Något jag och min livskamrat hade planerat att åka på. I en för socialismen mörk och dyster tid.
Främst för en programpunkt kopplad till Svenska Spanienfrivilligas Vänner. Båda har vi de senaste åren alltmer sökt efter motståndsfickor i det Europa där nazismen och Francofascismen en gång försökte krossa allt vad motstånd hette.
Intresserade av motståndets möjligheter även i vår samtid.
Men så får jag veta att tidningen Proletären inte är välkommen på nämnda forum. Tidningen tillåts inte medverka med bokbord. Det har med statsbidragen att göra, enligt arrangören ABF. Statsbidrag kan inte utgå till dem som sysslar med odemokratisk verksamhet.
Och det gör tydligen Proletären och Kommunistiska Partiet (KP).
Riskerar ABF sitt bidrag om de sammankopplas med KP? Guilt by association?
Jag är ingen sympatisör av KP men yttrandefrihetsförsvarare.
I likhet med framlidne Jan Myrdal. Senast jag närvarade vid ett evenemang i ABF-huset var under seminariet om ”Den vanartige Myrdal”. [1] Hur kunde det gå av stapeln, missade ABF att stoppa det? Eller hade de nya bidragsreglerna ej börjat gälla?
I lokalerna syntes ju den gången förutom undertecknad, antiparlamentariker och icke-röstande, en sån som Stefan Lindgren, rysstroll och Putinist enligt krigshetsarna. Samt många andra revolutionärt antända rödskägg.
Och vad med skriftställaren Myrdal själv?
Jag och min livskamrat hittar på något annat om lördag. Jag vägrar att legitimera ABF:s agerande och skäms å deras vägnar. ABF - numera statens förlängda arm?
Först publicerad på 8 dagar 21 11 2026
På Lars von Triers axlar
fredag 20 november 2026
Stå på dig, Ida!
Hon röker, tar sig ett järn, skrattar åt sin farsa när han rått skämtar om Martin Ådahl i C. Såna är de från arbetarklassen. Vulgära och ohejdade.
Gabrielsson är, liksom undertecknad, uppvuxen i Sandviken. Vi vet inte att föra oss. Vilka bestick som vid fint dukade bord först skall användas. Och liknande, enligt borgarklassen viktiga saker.
Jag minns min första tid i Upsala. Det var som att komma till en främmande kontinent. Alla konstiga ord de höll sig med, akademikerna.
Jag umgicks mer än en gång med tanken att åka hem och gå ned i Verket. Men höll ut. Vågar inte grunna på vad som hände med mig. Blev jag en klassförrädare?
Jag känner solidaritet med Ida. Trots att hon en gång gjorde fula grimaser bakom min rygg, under en offentlig debatt när jag satt i panelen och öppet deklarerade mig som kommunist.
Först publicerad på 8 dagar 2026 11 19
torsdag 19 november 2026
En bild säger inte mer än tusen ord
| Foto: Svenska Dagbladet |
Fotot ovan togs den 16 september 1966 i en rättegångssal i Frankfurt av Main. Män prydligt iförda kostym och slips. Vilka är dessa män som radar upp sig inför skranket? Vad har de gjort som påkallar tingsförhandling? Uniformerad bevakning?
Fotot lämnar inte i sig något svar. En bild säger således inte mer än tusen ord. Vad än det gamla talesättet hävdar.
En ledtråd är att konstnären dramatikern och flyktingen undan nazisterna, Peter Weiss, skrev en pjäs, Rannsakningen, som byggde på protokollen från samma händelse i Frankfurt am Main. Den estetiskt medvetne modernisten Weiss lade inget till.
Dokumenten var starka nog, utan att dramaturgiskt behöva förstärkas.
Pjäsen uppfördes på Dramaten 1966, i regi av Ingmar Bergman. Scenograf Peter Weiss dåvarande partner Gunilla Palmstierna-Weiss. Återuppfördes på Orionteatern 2016, i regi av Weiss dotter Nadja. I samarbete med Dramaten.
På ett annat foto försöker samma män dölja sina ansikten bakom allt de råkade ha till hands. Alldenstund närgångna fotografer smyger sig på. Vad hade de prydliga männen att dölja? Vad hade de på sitt samvete?
Männen på bilden är före detta lägerpersonal i Auschwitz som plågat och avlivat fångar. Ingen av de sadistiska plågoandarna döms till döden, dödsstraffets avskaffande i Tyskland omöjliggjorde detta.
Inte heller alla döms till livstidsstraff för sina grymma förbrytelser. Mig obekant exakt hur många.
Däremot tror jag att ingen enda av dem som dömdes till livstids fängelse satt av hela straffet, utan det kortades av. Hälsoskäl kunde alltid åberopas. Amnesti för att slippa förlängning av ärendet. Med åtföljande massmedial uppmärksamhet. Även internationellt.
Regimen i Västtyskland, i färd med att förverkliga det "tyska undret" och samarbeta med USA under antikommunismens ledstjärna, ville dra ett streck över det som varit. Lägga locket på.
Högt upp i statsadministrationen, till och med nära förbundskanslern, satt övervintrande nazister. Som om inget hänt.
Övervintringen och den påbjudna, nationella tystnaden bakomliggande orsaker till sextiotalets studentrevolt och uppkomsten av RAF (Röda Armé Fraktionen).
Känner man inte till bakgrunden tiger fotot.
En gång var jag bekant med en kvinna som klippte film åt idel regissörskändisar i vårt land. Hon visade mig ett släktfoto i sin ägo. Alla avbildade ser lyckliga och glada ut. Rena idyllen. Blott en fasad. Kvinnan var förtrogen med deras levnadsöden. Ingen var i själva verket nöjd med sitt liv.
Mer än en begick självmord efter att bilden togs.
Utan ord tiger våra bilder. Även de historien dokumenterande. Som på bödlarna i Frankfurt am Main.
onsdag 18 november 2026
S får skörda det man sått
![]() |
| SVT Nyheter |
Kanske det gick i England, med Järnladyn, Margaret Thatcher som de konservativas ansikte. Men inte i Sverige.
Och inte har det blivit bättre av fumligheten vid det utdragna regeringsbildandet, demonstrerander av den totala bristen på ledarskap. Magdalena Andersson har gjort sig osynlig i offentligheten, istället kohandlat bakom stängda dörrar. Glöm väljarna!
Pinsamt hårda utfall mot V, från Stranshäll och andra, som kanske äntligen rycker undan dörrmattan för S.
Det gamla talesättet förtjänar att dammas av: Man får skörda det man sått.
Med vetskap om den starka lojaliteten inom det toppstyrda S torde ändå Magdalena Andersson inte behöva bekymra sig om sin position.
Först publicerad i något annorlunda version på 8 dagar 2026 11 18
Så gör man bara inte
Hög riksbankschef åkte på lyxresa inför upphandling. Enligt Dagens Eko. Det borde stått: lät sig bjudas på lyxresa. Det åtföljdes inte av någon polisanmälan eller anmälan till Riksenheten mot korruption. Endast avstängning från att medverka vid samma upphandling.
Skyddandet av en korrupt höjdare? Du kliar min rygg, jag din?
Samma chefs agerande är inte unikt. Det förefaller, utan att jag kan anföra siffror som bevis på det, som om fifflandet har blivit alltmer utbrett. Det tycks pågå en demoralisering, en urholkning i praktiken av vad som kan anses vara rätt och fel.
Man bör fråga sig varför, utan att kunna lämna ett enkelt svar. Eftersom det hotar samhällsbegreppet. Som förutsätter att alla bidrar till att upprätthålla den konstruktion vi benämner samhället.
Vi garanterar ju på heder och samvete att vi gör rätt när vi inkomstdeklarerar. Betyder det ingenting?
Som kristen undrar jag om förfallet, för att uttrycka det drastiskt, kan ha att göra med sekulariseringen, tio Guds bud gäller inte längre.
Husförhörens tid är sen länge förbi. En moralisk nivellering breder ut sig, kan han eller hon så kan jag. Kommer jag bara undan, så.
Det verkar som om skammen ersatt skulden som drivkraft. Den förra är social till sin natur, inte den senare. Ertappas en politiker eller direktör med fingrarna i syltburken kan man alltid be om ursäkt eller "pudla", ett uttryck som sedan länge är i svang. Men någon skuld känner man inte.
Bara att skaka av sig eventuella fördömanden och kritik. Och gå vidare.
Jag har, kanske med åldern, blivit allt mer cynisk. Men jag har slutat tro att man via lagstiftning kan komma åt människors felhandlingar. Vi har redan lagar att beivra dylika med. Men människor struntar i och gör sitt bästa för att kringgå dem.
Bottnande i att det här med att ha ett samvete, det är antikverat och borta. Att land skall med lag byggas, som det förr hette, är satt ut spel.
Min mor brukade varna mig för att ”nalla”. Det börjar med en synål och slutar med en silversked. Om vissa beteenden hette det att "så gör man bara inte". Inget att diskutera. Man vet det utan att behöva orda om det.
Styrande för det brukssamhälle där hon växte upp. Med ett osynligt, bevakande öga.
Det förutsätter ett fungerande överjag i samhället, gemensamma värderingar och delade övertygelser som respekteras. Inte ett moralrelativiserande, höll på att skriva konsekvensneutralt, samhälle.
Utan medborgare, utrustade med ett samvete som utan förbehåll dikterar vad som är rätt och fel, står lagstiftningen sig slätt. Hur finmaskig den än är. Den reduceras till blott och bart ett hinder, inget att respektera och försvara.
Det samvetslösa samhället skyndar på utvecklingen mot den iskalla polarnatt som sociologen Max Weber förutspådde. När den instrumentella rationaliteten kvävt alla känslor om rätt och fel.
Jag fryser redan.




