Hitlers matproverskor

Bild: Cineamo

2012, på sin nittiofemårsdag, två år innan hon avled, avslöjade berlinfödda Margot Wölk offentligt den hemlighet hon burit på i hela sitt liv. En historia från Tredje riket sista år som dessförinnan inte berättats. Kanske omgärdat av skam och skuldkänslor i hennes fall. 

Nämligen att hon varit en av femton unga kvinnor som hade till uppgift att provsmaka Hitlers mat innan han vågade äta av den. Paranoid som alla diktatorer. Befarade att någon skulle lyckas smyga ned gift i maten.

Paranoid var han redan, provsmakningen inleddes hösten 1943, före 20 juli-attentatet 1944. Hitler överlevde detta, eftersom den bomb som von Stauffenberg placerat i Wolfsschanze (Varglyan) i Rastenburg i Ostpreussen misslyckades med sitt syfte. 

På grund av man flyttat överläggningarna om krigsläget till en annan, mer stabil, byggnad än den som planerats för attentatet. Den statskupp, på papperet organiserad och klar och med många inblandade, som var tänkt att följa på Hitlers död kom av sig.

Om de ofrivilliga provsmakarna handlar filmen ”Die Vorkosterinnen” (2025) som jag ser på Netflix. 

Eftersom vi under vår pågående Wienvistelse tidigare på dagen rört oss i den judiska stadsdelen Leopoldstadt, med minnesplattor (inte snubbelstenar som i Berlin) nedsänkta i trottoaren utanför portar över dem som togs till nazisternas koncentrationsläger och mördades, infinner sig en svårhanterlig känsla.

 

Alla namn. Vi noterar en hel familj som mördades i tyskarnas läger, Den yngsta familjemedlemmen blott ett år. Det förflutna kommer med ens obehagligt nära. 

Länge vårdades den självbedrägliga föreställningen bland vanliga österrikare att de varit offer för nazismens förbrytelser, inte medverkade i och till dem. Men förnedringen och deportationen av judarna i Wien lät de ske utan att lyfta ett protestens finger. 

Fotografier på judar som med tandborstar tvättar gatorna, medan vanliga, hyggliga medborgare betraktar det hela, vissa hånfullt flinande, är direkt vämjeliga.

Hur provsmakarna utvaldes framgår inte av filmen. Men samtliga är unga och friska. De hälsoundersöks innan de placeras till bords. 

Under strikt övervakning av SS provsmakar de, rädda för vad som skall hända, varje dag den mat som står på Führerns meny. En timme måste förlöpa efter intaget, innan klartecken kan lämnas. Den beräknade tid det tar för att ett gift skall hinna verka.

Med vetskap om Führerns vegetariska diet är det inga aptitretande läckerheter direkt som serveras. 

”Konstig" mat, skulle min köttälskande mor ha sagt. Mer än en gång får någon av kvinnorna svårt att inmundiga det svårdefinierade som dyker upp på tallriken. Men tvingas till det under vapenhot. 

Tyvärr kan inte filmmakarna låta bli att i ett dramatiserande syfte väva in en kärlekshistoria mellan en av kvinnorna och en hög SS-officer. Skall kvinnan föreställa Wölk? Det vägrar jag att tro. Däremot hävdade hon själv att hon våldtagits av en i SS-uniform.

Filmen hävdar, lika tveksamt, att det bland kvinnorna fanns en judinna.

Röda Armén är på framryckning, Tredje riket faller sönder och samman. Men om detta sägs litet i filmen. 

Hitler schappade till sin bunker i Berlin. Wölk lyckades undkomma i sista stund och klarade livhanken. Men ingen enda av hennes medsystrar.

Wienderbar

Skriftställaren åter i Wien

”Wienderbar!” utbrister spontant min vän, den fyndige kulturentreprenören Fredrik, när jag avslöjar att jag befinner mig på resande fot, med siktet riktat mot Wien. Med mig i datorn ett utkast till en debattartikel vi gemensamt filar på, temat är ”AI förutsätter medborgarlön”. 

Vi hemfaller inte till teknologisk determinism. Men tesen förfäktas att den allt snabbare  AI-utvecklingen kräver den ekonomiska grundtrygghet som en generell medborgarlön innebär. Redan nu växer anställningsotrygghetens former inom arbetslivet.

Det är som alltid under våra resor, såväl dem i som utanför fosterlandet. Vi, min livskompanjon och jag, både turistar och skriver. Aldrig enbart det första. Även om typiska turistmål uppsöks. Men de reflekterande orden är en följeslagare. De lämnas aldrig hemma. Och pockar på att nedtecknas.

Tredje gången till Wien för min del. Första gången i anknytning till min gästprofessur i Berlin hösten 1993. Vi kvistade ner i vår begagnade Audi. Och ”lyckades” under färden, i ett alptopparnas kuperade landskap med krävande branta backar, sabba bromsarna. 

Nervöst lagd som jag är, ville jag återvända till Berlin så fort som möjligt, för att få dem fixade. Kunde inte slappna av och uppleva staden.

Det blev därför ett närmast försvinnande kort uppehåll. Men vi hann besöka Sigmund Freuds mottagning på Berggasse 19, psykoanalysens födelseplats som någon kallat den. Han som beordrades av Gestapo att skriva någon vänligt om dem, innan han tilläts gå i landsflykt i London. 

 ”Jag kan varmt rekommendera Gestapo”, fick han till det. 

Andra besöket nu i våras. Centrumet för Wiederstand tog vi oss till. I vårt ständiga sökande efter motståndets möjligheter även i totalitära system. Spartanskt inredda rum, inte särskilt påkostat. Underfinansierat. Frestande tolka det som att ämnet är kontroversiellt. 

Samma sak i Spanien efter Franco. Jag minns en guide i Alicante som kommenterade detta när vi studerade ett skyddsrumsmuseum från inbördeskriget. Låt de döda begrava de döda, uppmanade Jesus. Men i Spanien upptäcks hela tiden nya massgravar. Historien vägrar tiga.

Det totalitära kastar långa skuggor. Aldrig kan det konstateras att nu är det definitivt efteråt. Och över.

Även till Steinhof sökte vi oss vid senaste Wienbesöket, där barn avlivades av nazisterna när den "slutgiltiga lösningen" skulle genomföras. Nästan bara vi två rörde sig på det forna, vidsträckta, sjukhusområdet. 

En märklig, ödesmättad, atmosfär, smög sig in i sinnet. I vetskap om vad som sig här en gång utspelades. Ännu en svärtans minnesplats, också den nedtonad. Förträngd och förnekad? 

Café Central, där de stora elefanterna, en av dem Leo Trotskij, dansat, lyckades vi inte ta oss in på. Alltid knökfullt med långa köer. Men det ska vi denna gång, det har vi givit oss attan på.

Dessa österrikiska författare, som givit ansikten åt den centraleuropeiska, intellektuella andan. Elfriede Jelinek. Ingeborg Bachmann. Stefan Zweig. Den omstridde Peter Handke.

Min favoritförfattare Thomas Bernhard var österrikare. Ett land och framförallt ett folk han djupt avskydde, för dess bruna färg. På foton från efter Anschluss står ”vanliga” medborgare i Wien och betraktar knästående judar som rengör gatorna med tandborstar. 

Nazismen inget utan dessa ”vanliga”, anpassliga. Medlöperi och anpasslighet intrikat sammanflätade.
Först 1955 tillät de allierade Österrike att sköta sina egna angelägenheter, efter att ha tvångsadministrerat landet.  Min misstanke är att det bruna fortfarande sitter djupt. Hur spåra det?

Och var finner vi dagens motståndsfickor, det aldrig kvästa motståndets hoppingivande möjligheter? Och då syftar jag inte enbart på där vi befinner oss nu.

Minnenas dag på Arlanda

Lillebror, storasyster och Sussi

Security på Arlanda behöver numera inte föregås av nervositet att jag inte gjort exakt rätt. Som alltid förr. Nuförtiden solar man bara upp väskorna på bandet. Inte ens datorn behöver plockas ut separat. Jag passerar utan problem, likaså min nagelsax.

Svenskar på väg till Thailand. Jag minns hur tsunamin raderade ut alla utom en i en radhuslänga i Älvkarleby. En man, bekant till mig, i samma länga hade anmält förhinder att deltaga i den gemensamma resan och stannade hemma över jul. Han berättade för mig om det fruktansvärda. 

Varje gång vi passerar längan, sedan Stig Dagermans grav på kyrkogården, påminns jag.

I dag min systers födelsedag. 20 december 1935 föddes hon. Det slår mig, på väg till Wien och det bruna, enligt Thomas Bernhard, Österrike att vi aldrig talade om andra världskriget som hon ju som barn upplevde från Sandvikens horisont. 

Vad talade vi om egentligen? Först de sista åren hon levde, när hon blev allt sämre i sin sjukdom och kroppens organ bröts ned, kändes det som att vi kom varandra nära. 

Men då var det för sent. Det borde skett tidigare. Jag skyller det till stor del på mig själv. Otålig och vresig. Något jag försöker dämpa. Personlighetsdrag som stör mig.

På foton från min barndom, där hon och jag tillsammans förekommer, synes det mig av hennes ansiktsuttryck att döma att hon tyckte om sin lillebror, sladdbarnet. Men hon flyttade hemifrån ganska snart efter att storken landat med mig 1949. 

För att jobba som kassörska på Posten som hon förblev trogen till pensionering.

Böcker läste hon. Det hände att vi någon gång pratade om dessa. Hjalmar Bergman hennes favorit men inte min, särskilt "Farmor och vår herre". Hon "följde med", som det hette, i samtid och politik. Kommenterade gärna orättvisor och tokigheter.

Läste Arbetarbladet, förstås, där hon uppskattade radikala ledarskribenter som Kennet Lutti och Helena Klingspor. Den förre hade jag mina duster med i spalterna när jag medverkade i konkurrenten Gefle Dagblad. 

Jag försökte locka min syster och svåger att besöka oss i Danmark under en av våra sommarvistelser. Det blev aldrig av. Inte lyckades jag heller övertala dem att komma till Berlin under vårt boende där hösten 1993. 

Men att röra på sig, det gjorde de. Måna om att sköta om sig. Fram med cyklarna och så åtskilliga kilometers trampande i omgivningarna. I träningsoveraller. Termos med.

Ironiskt, eller hur man ska förstå det, avled hennes man på hennes födelsedag för femton år sedan. På samma vårdinrättning där min syster gick bort efter plågsam dödskamp. Jag saknar dem båda. Hon förekommer så gott som dagligen i mina tankar.

När arbetarna lämnar (S)keppet

Mäster Palm utanför LO-borgen
(Konstnär: Ture Johansson)

 

Jag reagerar på en artikel i SvD 18 december av Anders Sundell med rubrik "Arbetarna överger Arbetarepartiet". Artikeln, baserad på forskning med vetenskapliga ambitioner, innehåller väl inget nytt. 

Men borde fungera som en varningsklocka för den socialdemokratiska partiledningen. Men jag är inte så säker på att de välavlönade i ledningen bryr sig ett dugg.

Stödet för Magdalena Andersson fortsätter att vara starkt bland väljarna. Det må ha sjunkit något, men inte dramatiskt. Jag kan inte befria mig från misstanken att hon, Damberg, Baudin och kompani ger blanka fasen i att de som förr var partiets kärnväljare, den traditionella arbetarklassen, går till SD. 

Det nya arbetarpartiet. Även om moderaterna försökte att framställa sig som ett sådant. Genom att urholka begreppet "arbetare".

Det vore intressant att närmare skärskåda vilka det är som röstar på S, om det låter sig göras, statistiken nedbrytas. Kan det vara många kvinnor, Andersson är deras? Migranter som vet att Andersson behöver dem, och vice versa? Vad med skattefinansierade offentliganställda? 

Vi vet att S gärna stoppar röstsedlar direkt i händerna på folk. Och jag hörde om en valförrättare, socialdemokrat, som gömde undan SD:s sedlar. S, kunde stå för "Skrupelfria", drar sig inte för något, makten framför allt. 

Jag får lust att bege mig upp på kyrkogården i Sandviken och tala med min socialdemokratiska mor som ligger begravd där, nästgranne med sin morfar, martinsmältaren som visste att uppskatta August Palm. 

Visst kunde vi bråka, mamma och jag, om socialdemokratin när jag börjat i Upsala och skägget rödfärgades. En färg som för övrigt sitter kvar än i dag.

Men överens var vi om vad socialdemokratin en gång stått för, och fortfarande borde stå för: jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Värdeord som den välsmorda Andersson må ta i sin mun vid högtidliga tillfällen. Men som i praktiken inte betyder ett skvatt.

Trött på poliser och mord

Foto: BBC

Det kan bli för mycket av det goda, som bagare Isaksson sade i Sandviken. Han, som tillhandahöll de läckraste verk. Än idag kan jag känna smaken på tungan av hans frasiga wienerbröd. 

För att inte tala om tekakorna. De senare avnjutna tillsammans med riktigt, som mamma underströk, smör, och tjocka skivor med herrgårdsost. Gärna en sträng dillkaviar att toppa med.

Kan de inte visa något annat än "deckare" i tv? Poliser och mord. Vilken plattform man än väljer. Ett tag hoppades jag på "Beck" med Peter Haber i hvuudrollen. Jag har ju läst Sjöwall och Wahlöö som "Beck" bygger på. Lite lurigt, kanske man måste säga. Utnyttjar förtroendekapitalet hos de förra.

Men, nä. Den serien känns också tjatig.

Inga Agatha Christie-gåtor direkt. Men det vill jag heller inte ha. Inga pusseldeckare för min del. Däremot skulle jag föredra att graden av förutsägbarhet sänktes. Känslan av att det spelas in nya avsnitt av strikt kommersiella skäl infinner sig.  

Och numera verkar Haber vara med bara för att dra tittare. Hans roll marginaliserad. Så där som man slängde in kioskvältaren Modéen för att locka biografbesökare en gång i tiden. Saknaden efter Ingvar Hirdwall i en biroll, spelande kommissariens granne, är stor. 

"Ska du ha en stänkare?" En replik som bevingats. 

Men så börjar jag titta på "Blue Lights" i TV4 Play. Och blir fast. Senast till kaffet och skinksmörgåsarna i morse, medan regnet skvalade i ett grått och snöfritt Gefle, avslutades tittandet av tredje säsongens sjätte och sista avsnitt. 

Ingen cliffhanger. Men jag hoppas och ber ändå om en till säsong. Vem skriver jag på BBC?

"Blue Lights" utspelar sig i nordirländska Belfast. Den, som det förefaller, olösliga konflikten mellan IRA och lojalister kastar långa skuggor. Kokainet flödar. Langarna använder smartphones och appar. Försvårar för de uniformerade som nästan alltid är steget efter. 

Och för säkerhetstjänsten som trålar efter de stora hajarna. De bland samhällets toppar. Revisorer, advokater och annat "fint" folk. 

De "väletablerade" i samhället, medlemskap i hemliga klubbar. Utnyttjande minderåriga flickor från ungdomshem. Klart att man tänker Bordellmamman i Stockholm. När politiker, inklusive statsråd, kända bland allmänheten, direktörer och andra maktens företrädare sexuellt förgrep sig på trasiga flickor.

"Blue Lights" utspelar sig i en uttalad samhällelig kontext. Avviker därigenom från andra polisserier. Påminner om svenska "Tunna blå linjen". Men är mycket skarpare. Måtte det komma en fjärde säsong!

Även publicerad på lindelof.nu 2025-12-22.

Utan Ulleråker inga som inte är som vi

Ulleråker sjukhus en gång (Foto: DigitaltMuseum)

"Språkbruket och diagnoserna ändras men människorna förblir i stor utsträckning desamma" (Fredrik Sveneaus, Södertörns högskola, i en mycket läsvärd Understreckare i SvD 20251216). 

Jag brukar säga att jag tackar min lyckliga stjärna för att jag i slutet på 60-talet började intressera mig för de så kallade "antipsykiatrikerna" och slukade allt jag kom över av dem. 

Hur det brinnande intresset uppstod, dess sannolika koppling till min tuktade uppväxt i ett strikt konformistiskt brukssamhälle som inte tålde att någon icke anpassade sig, återstår att reda ut.

Jag hade, när jag läste Ronald Laing, David Cooper och andra antipsykiatrins anförare, ännu inte börjat jobba som vikarierande skötare på Ulleråkers mentalsjukhus, benämnt "Bullret" av stadens urinnevånare, parallellt med mina studier på Uppsala universitet. 

Men när jag väl kom i kontakt med patienter på avdelningarna, hjälpte mig en antipsykiatriker som Laing att förstå att psykiatrin i Ulleråkers tappning inte hade ett dugg vare sig med vetenskap eller människokunskap att göra. (Långt senare förstärkte min läsning av Michel Foucault denna insikt.)

Det handlade enbart om att definiera andra som olika oss vanliga, "normala" och disciplinerade (Foucault igen) medborgare. Ett "främmande" folk. Inte i sig själva, i något "endogent", genetiskt eller biologiskt avseende. Enbart i att det bestämdes så. På godtycklig, relativistisk grund.

Det handlade inte om något annat än att bestämma vad som kan sägas skilja "sjukt" från "friskt". Ulleråker var viktigt som en symboliserande institution, så att majoritetssamhället med egna ögon kunde bevittna att de som inte är som vi, de kräver särskild inhysning och medicinering. 

Personal för att övervaka de intagna. Låsta dörrar. Ett psykets sjukhus medan Akademiska inne i stan var ett kroppens.

Ingenting säkerställdes genom Ulleråker eller de vitrockade psykiatrikernas arbete. Hur de än låg i med psykofarmaka, spännbälten och elchocker. Det avgörande handlade till syvende och sist om vem som hade diagnosmakten i sin hand. Problemformuleringsprivilegiet, som Lars Gustafsson skrev om.

På klinikerna kom jag nära patienterna, icke minst identifikationsmässigt. Det var ju inget "fel" på dem, fattade jag, de var som jag och alla andra, kämpande med livsproblem. Varför skulle de "behandlas" och inte hjälpas? Objektgöras, inte tillåtas vara subjekt?

Ett tag kunde det, för en i detta avseende full av förhoppningar som undertecknad, förefalla som om antipsykiatrin hade vind i seglen, med på båten alla psykodynamiska terapeuter och psykoanalytiker. I polemik mot en reduktionistisk, biokemisk förklaringsmodell.

Men så backlashen med KBT och ännu mer neuropsykiatrin. Nu var det hög tid att ge sig på barnen med diagnoserna. Och sedan in med psykofarmakan. Efter att de diagnostiserats med "Asperger", som det inte heter längre, minns det relativistiska perspektivet och godtycket, "ADHD" eller "autism".

Det förefaller mig nästan övertydligt att på det forna Ulleråkerområdet ligger numera privatbostäder. Den gräns som upprätthölls mellan vi och dem är borta. Den försvann när sjukhuset gjorde det. 

Utan socialdemokratin vad har jag då?

Foto: Tidningen Näringslivet

Det där med opinionsundersökningar har jag alltid haft svårt för. Aversionen började i Upsala med kolleger som skickade ut enkäter om ditten och datten. Hur svenskarna såg på u-hjälpen, det hette så på den tiden, "u-hjälp". Svenskarnas sexualvanor frågades det ett "representativt urval" om. 

I det andra fallet, det skrevs om studien i UNT, inspirerades en man att ringa runt och på telefon intervjua ensamstående kvinnor om dessa vanor. Det tog några samtal innan han avslöjades och tilltaget polisanmäldes.

Karriären flöt på för mina a-teoretiska kolleger som hävdade att enkäter är vetenskap. Glöm teoretiska spetsfundigheter och annat flum. Noteras kan att den allra första kursen på min akademiska grundutbildning, hölls i en körskola på Dragarbrunnsgatan på grund av lokalbrist, var en i statistik. 

Vi skulle lära oss hantverket, hur man gör när man begår vetenskapliga studier.

Enkätmakarna på Sociologiska institutionen avfärdades av oss andra, som icke skickade ut frågeformulär, som "positivister". Ingen bra benämning. "Empiricister" hade varit en mer lämplig. 

I medvetenhet om att "positivismens fader", August Comte, som står staty utanför Sorbonne, inte skickade ut några enkäter. Inte vad jag vet i alla fall.

Vi lever i en "sifokrati". Partierna kastar ängsligt ett öga på opinionsmätningarna som, jag inbillar mig, riskerar att bli självuppfyllande. I morse i tv fick tittaren veta att SD enligt en aktuell mätning från något av opinionsinstituten går framåt. Men att förtroendet för Magdalena Andersson fortfarande är stort. 

Många vill se henne som Kristerssons efterträdare nästa år.

Hur förstå? En och annan förbryllas kanske över att en yrkespolitiker som uppenbart, utan att blygas, vänder kappan efter vinden, ibland inte ens drar sig för att tumma på sanningen, kan vara så uppskattad bland gemene man. 

Nå, det skulle kunna bemötas med att alla politiker är sådana. Därmed bäddar man för vad som skulle kunna tolkas som en cynisk syn på politiker. Vad det betyder för demokratin återstår i så fall att fundera på.

I Andersson och socialdemokratins fall tror jag, uppvuxen i en socialdemokratiskt färgad miljö, att det handlar om något som ligger bortom opinionssvängningarna. För många är S "mer" än ett politiskt parti bland andra. 

Det går djupare än så. Och kan förklaras med både psykologi och "ängslig" verklighetsuppfattning.

Utan socialdemokratin vad har jag då, kunde det nog lockas ur en och annan. 

Antipsykiatern Ronald Laing talade om en "ontologisk ångest", när tillvaron börjar gunga och man inget har att hålla sig i. Särskilt i dessa krigen och orons tider blir Andersson ur detta perspektiv något att "hålla sig" i. 

Annars fattar jag ingenting. Alla som röstar på henne kan ju inte vara ombudsmän och funktionärer.

Också publicerad på lindelof.nu 2025-12-21.