A Merry Bloody Christmas!

Skriftställaren på Café Raimund
där Thomas Bernhard satt som ung

Till Wien begav vi oss inte i första hand för att få uppleva en traditionell och typisk julstämning med allt vad dit hör. Annars ett lämpligt val med tanke på hur den österrikiska huvudstaden i överdåd ikläder sig alla julattiraljer. 

Krigen som rasar ute i världen känns långt borta bland all bjällerklang. Inga festligheterna störande demonstrationer eller protester. 

Det löper en tråd tillbaka till Anschluss och österrikisk småborgerlig mentalitet, när förföljandet av judar obehindrat kunde fortgå.

Nu är det jul - blunda och sörpla Glühwein. Glöm alla hemskheter. 

Vad gäller denna påkostade resa motiverades den av en önskan att få omslutas av den centraleuropeiska storstadsatmosfären. Något som helt saknas i den stad där jag annars bor.

Osökt minns jag en kulturredaktör i Göteborg som påstod att geografiskt har det aldrig funnits något Centraleuropa. Må så vara, men jag hävdar att man kan tala om en centraleuropeisk anda som är urskiljbar hos en rad författare.

Hur definiera den, skulle en akademiker säga. Lättare att identifiera den med hjälp av namn som österrikarna Thomas Bernhard, med ohöljt hatande sitt bruna fosterland, och Karl Kraus.

En okuvlig upprorslusta, doppad i ironi och sarkasm. Med inslag, framförallt i Bernhards fall, av antihjältens sorglösa livsstil. Jag vill i sammanhanget också nämna tjeckerna Franz Kafka och Jaroslav Hasek. 

Poeten Baudelaire brukar anges som den som myntade flanören som begrepp. Med beaktandet av könsaspekten så var det enbart män som flanerade i den moderna storstaden Paris. Om kvinnor försökte sig på det, ansågs de lösfotade.  

Paris i all ära, men nog förtjänar Wien sägas tillhöra den som är lagd åt det flanerande hållet. Och gärna vill upp på apostlahästarna. Det finns ju heller inget bättre sätt att upptäcka, och återupptäcka, en stad med allt som den gömmer. Det lovar att bli rena äventyret för den med öppnade sinnen.

Alla wienerkaféer, där man kan hänga, som ungdomarna säger, hur länge som helst. En kafékultur man inte hittar i Sverige. Därför heller inga kaféintellektuella. Jag räknar mig till dem. 

Vad utmärker oss? Vi befinner oss medvetet  utanför makten och institutionerna, likaså mainstreammedia, värnar vårt kritiska tänkande. Lojala endast mot detta. Behöver därför kaféet som arbetsplats.

Bara en sådan sak som att man på Wiens gator kan köpa dagstidningar på obemannade försäljningsställen. Vännen, den borne journalisten Stefan Lindgren har uttryckt sin förtjusning över detta.

Under juletid ansamlas förskräckligt många människor i Wien, icke minst på julmarknaderna. Svårt att ta sig fram. Det känns inte helt riskfritt att röra sig bland alla julfirare. Omöjligt för mig att inte minnas terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. 

Eller det utanför Gedächtniskirche i Berlin. Terror med politisk underton? Vansinnesdåd.

I Sverige uppmanas man att inte hälsa God Jul, för att inte såra alla invandrade som inte firar jul, utan God Helg. Därför säger jag från stadsdelen Hietzing i Wien: God Jul! Eller som de önskar varandra i min älskade tv-serie "I vår herres hage": A Merry Bloody Christmas!

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-24

Hitlers matproverskor

Bild: Cineamo

2012, på sin nittiofemårsdag, två år innan hon avled, avslöjade berlinfödda Margot Wölk offentligt den hemlighet hon burit på i hela sitt liv. En historia från Tredje riket sista år som dessförinnan inte berättats. Kanske omgärdat av skam och skuldkänslor i hennes fall. 

Nämligen att hon varit en av femton unga kvinnor som hade till uppgift att provsmaka Hitlers mat innan han vågade äta av den. Paranoid som alla diktatorer. Befarade att någon skulle lyckas smyga ned gift i maten.

Paranoid var han redan, provsmakningen inleddes hösten 1943, före 20 juli-attentatet 1944. Hitler överlevde detta, eftersom den bomb som von Stauffenberg placerat i Wolfsschanze (Varglyan) i Rastenburg i Ostpreussen misslyckades med sitt syfte. 

På grund av man flyttat överläggningarna om krigsläget till en annan, mer stabil, byggnad än den som planerats för attentatet. Den statskupp, på papperet organiserad och klar och med många inblandade, som var tänkt att följa på Hitlers död kom av sig.

Om de ofrivilliga provsmakarna handlar filmen ”Die Vorkosterinnen” (2025) som jag ser på Netflix. 

Eftersom vi under vår pågående Wienvistelse tidigare på dagen rört oss i den judiska stadsdelen Leopoldstadt, med minnesplattor (inte snubbelstenar som i Berlin) nedsänkta i trottoaren utanför portar över dem som togs till nazisternas koncentrationsläger och mördades, infinner sig en svårhanterlig känsla.

 

Alla namn. Vi noterar en hel familj som mördades i tyskarnas läger, Den yngsta familjemedlemmen blott ett år. Det förflutna kommer med ens obehagligt nära. 

Länge vårdades den självbedrägliga föreställningen bland vanliga österrikare att de varit offer för nazismens förbrytelser, inte medverkade i och till dem. Men förnedringen och deportationen av judarna i Wien lät de ske utan att lyfta ett protestens finger. 

Fotografier på judar som med tandborstar tvättar gatorna, medan vanliga, hyggliga medborgare betraktar det hela, vissa hånfullt flinande, är direkt vämjeliga.

Hur provsmakarna utvaldes framgår inte av filmen. Men samtliga är unga och friska. De hälsoundersöks innan de placeras till bords. 

Under strikt övervakning av SS provsmakar de, rädda för vad som skall hända, varje dag den mat som står på Führerns meny. En timme måste förlöpa efter intaget, innan klartecken kan lämnas. Den beräknade tid det tar för att ett gift skall hinna verka.

Med vetskap om Führerns vegetariska diet är det inga aptitretande läckerheter direkt som serveras. 

”Konstig" mat, skulle min köttälskande mor ha sagt. Mer än en gång får någon av kvinnorna svårt att inmundiga det svårdefinierade som dyker upp på tallriken. Men tvingas till det under vapenhot. 

Tyvärr kan inte filmmakarna låta bli att i ett dramatiserande syfte väva in en kärlekshistoria mellan en av kvinnorna och en hög SS-officer. Skall kvinnan föreställa Wölk? Det vägrar jag att tro. Däremot hävdade hon själv att hon våldtagits av en i SS-uniform.

Filmen hävdar, lika tveksamt, att det bland kvinnorna fanns en judinna.

Röda Armén är på framryckning, Tredje riket faller sönder och samman. Men om detta sägs litet i filmen. 

Hitler schappade till sin bunker i Berlin. Wölk lyckades undkomma i sista stund och klarade livhanken. Men ingen enda av hennes medsystrar.

Wienderbar

Skriftställaren åter i Wien

”Wienderbar!” utbrister spontant min vän, den fyndige kulturentreprenören Fredrik, när jag avslöjar att jag befinner mig på resande fot, med siktet riktat mot Wien. Med mig i datorn ett utkast till en debattartikel vi gemensamt filar på, temat är ”AI förutsätter medborgarlön”. 

Vi hemfaller inte till teknologisk determinism. Men tesen förfäktas att den allt snabbare  AI-utvecklingen kräver den ekonomiska grundtrygghet som en generell medborgarlön innebär. Redan nu växer anställningsotrygghetens former inom arbetslivet.

Det är som alltid under våra resor, såväl dem i som utanför fosterlandet. Vi, min livskompanjon och jag, både turistar och skriver. Aldrig enbart det första. Även om typiska turistmål uppsöks. Men de reflekterande orden är en följeslagare. De lämnas aldrig hemma. Och pockar på att nedtecknas.

Tredje gången till Wien för min del. Första gången i anknytning till min gästprofessur i Berlin hösten 1993. Vi kvistade ner i vår begagnade Audi. Och ”lyckades” under färden, i ett alptopparnas kuperade landskap med krävande branta backar, sabba bromsarna. 

Nervöst lagd som jag är, ville jag återvända till Berlin så fort som möjligt, för att få dem fixade. Kunde inte slappna av och uppleva staden.

Det blev därför ett närmast försvinnande kort uppehåll. Men vi hann besöka Sigmund Freuds mottagning på Berggasse 19, psykoanalysens födelseplats som någon kallat den. Han som beordrades av Gestapo att skriva någon vänligt om dem, innan han tilläts gå i landsflykt i London. 

 ”Jag kan varmt rekommendera Gestapo”, fick han till det. 

Andra besöket nu i våras. Centrumet för Wiederstand tog vi oss till. I vårt ständiga sökande efter motståndets möjligheter även i totalitära system. Spartanskt inredda rum, inte särskilt påkostat. Underfinansierat. Frestande tolka det som att ämnet är kontroversiellt. 

Samma sak i Spanien efter Franco. Jag minns en guide i Alicante som kommenterade detta när vi studerade ett skyddsrumsmuseum från inbördeskriget. Låt de döda begrava de döda, uppmanade Jesus. Men i Spanien upptäcks hela tiden nya massgravar. Historien vägrar tiga.

Det totalitära kastar långa skuggor. Aldrig kan det konstateras att nu är det definitivt efteråt. Och över.

Även till Steinhof sökte vi oss vid senaste Wienbesöket, där barn avlivades av nazisterna när den "slutgiltiga lösningen" skulle genomföras. Nästan bara vi två rörde sig på det forna, vidsträckta, sjukhusområdet. 

En märklig, ödesmättad, atmosfär, smög sig in i sinnet. I vetskap om vad som sig här en gång utspelades. Ännu en svärtans minnesplats, också den nedtonad. Förträngd och förnekad? 

Café Central, där de stora elefanterna, en av dem Leo Trotskij, dansat, lyckades vi inte ta oss in på. Alltid knökfullt med långa köer. Men det ska vi denna gång, det har vi givit oss attan på.

Dessa österrikiska författare, som givit ansikten åt den centraleuropeiska, intellektuella andan. Elfriede Jelinek. Ingeborg Bachmann. Stefan Zweig. Den omstridde Peter Handke.

Min favoritförfattare Thomas Bernhard var österrikare. Ett land och framförallt ett folk han djupt avskydde, för dess bruna färg. På foton från efter Anschluss står ”vanliga” medborgare i Wien och betraktar knästående judar som rengör gatorna med tandborstar. 

Nazismen inget utan dessa ”vanliga”, anpassliga. Medlöperi och anpasslighet intrikat sammanflätade.
Först 1955 tillät de allierade Österrike att sköta sina egna angelägenheter, efter att ha tvångsadministrerat landet.  Min misstanke är att det bruna fortfarande sitter djupt. Hur spåra det?

Och var finner vi dagens motståndsfickor, det aldrig kvästa motståndets hoppingivande möjligheter? Och då syftar jag inte enbart på där vi befinner oss nu.

Minnenas dag på Arlanda

Lillebror, storasyster och Sussi

Security på Arlanda behöver numera inte föregås av nervositet att jag inte gjort exakt rätt. Som alltid förr. Nuförtiden solar man bara upp väskorna på bandet. Inte ens datorn behöver plockas ut separat. Jag passerar utan problem, likaså min nagelsax.

Svenskar på väg till Thailand. Jag minns hur tsunamin raderade ut alla utom en i en radhuslänga i Älvkarleby. En man, bekant till mig, i samma länga hade anmält förhinder att deltaga i den gemensamma resan och stannade hemma över jul. Han berättade för mig om det fruktansvärda. 

Varje gång vi passerar längan, sedan Stig Dagermans grav på kyrkogården, påminns jag.

I dag min systers födelsedag. 20 december 1935 föddes hon. Det slår mig, på väg till Wien och det bruna, enligt Thomas Bernhard, Österrike att vi aldrig talade om andra världskriget som hon ju som barn upplevde från Sandvikens horisont. 

Vad talade vi om egentligen? Först de sista åren hon levde, när hon blev allt sämre i sin sjukdom och kroppens organ bröts ned, kändes det som att vi kom varandra nära. 

Men då var det för sent. Det borde skett tidigare. Jag skyller det till stor del på mig själv. Otålig och vresig. Något jag försöker dämpa. Personlighetsdrag som stör mig.

På foton från min barndom, där hon och jag tillsammans förekommer, synes det mig av hennes ansiktsuttryck att döma att hon tyckte om sin lillebror, sladdbarnet. Men hon flyttade hemifrån ganska snart efter att storken landat med mig 1949. 

För att jobba som kassörska på Posten som hon förblev trogen till pensionering.

Böcker läste hon. Det hände att vi någon gång pratade om dessa. Hjalmar Bergman hennes favorit men inte min, särskilt "Farmor och vår herre". Hon "följde med", som det hette, i samtid och politik. Kommenterade gärna orättvisor och tokigheter.

Läste Arbetarbladet, förstås, där hon uppskattade radikala ledarskribenter som Kennet Lutti och Helena Klingspor. Den förre hade jag mina duster med i spalterna när jag medverkade i konkurrenten Gefle Dagblad. 

Jag försökte locka min syster och svåger att besöka oss i Danmark under en av våra sommarvistelser. Det blev aldrig av. Inte lyckades jag heller övertala dem att komma till Berlin under vårt boende där hösten 1993. 

Men att röra på sig, det gjorde de. Måna om att sköta om sig. Fram med cyklarna och så åtskilliga kilometers trampande i omgivningarna. I träningsoveraller. Termos med.

Ironiskt, eller hur man ska förstå det, avled hennes man på hennes födelsedag för femton år sedan. På samma vårdinrättning där min syster gick bort efter plågsam dödskamp. Jag saknar dem båda. Hon förekommer så gott som dagligen i mina tankar.

När arbetarna lämnar (S)keppet

Mäster Palm utanför LO-borgen
(Konstnär: Ture Johansson)

 

Jag reagerar på en artikel i SvD 18 december av Anders Sundell med rubrik "Arbetarna överger Arbetarepartiet". Artikeln, baserad på forskning med vetenskapliga ambitioner, innehåller väl inget nytt. 

Men borde fungera som en varningsklocka för den socialdemokratiska partiledningen. Men jag är inte så säker på att de välavlönade i ledningen bryr sig ett dugg.

Stödet för Magdalena Andersson fortsätter att vara starkt bland väljarna. Det må ha sjunkit något, men inte dramatiskt. Jag kan inte befria mig från misstanken att hon, Damberg, Baudin och kompani ger blanka fasen i att de som förr var partiets kärnväljare, den traditionella arbetarklassen, går till SD. 

Det nya arbetarpartiet. Även om moderaterna försökte att framställa sig som ett sådant. Genom att urholka begreppet "arbetare".

Det vore intressant att närmare skärskåda vilka det är som röstar på S, om det låter sig göras, statistiken nedbrytas. Kan det vara många kvinnor, Andersson är deras? Migranter som vet att Andersson behöver dem, och vice versa? Vad med skattefinansierade offentliganställda? 

Vi vet att S gärna stoppar röstsedlar direkt i händerna på folk. Och jag hörde om en valförrättare, socialdemokrat, som gömde undan SD:s sedlar. S, kunde stå för "Skrupelfria", drar sig inte för något, makten framför allt. 

Jag får lust att bege mig upp på kyrkogården i Sandviken och tala med min socialdemokratiska mor som ligger begravd där, nästgranne med sin morfar, martinsmältaren som visste att uppskatta August Palm. 

Visst kunde vi bråka, mamma och jag, om socialdemokratin när jag börjat i Upsala och skägget rödfärgades. En färg som för övrigt sitter kvar än i dag.

Men överens var vi om vad socialdemokratin en gång stått för, och fortfarande borde stå för: jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Värdeord som den välsmorda Andersson må ta i sin mun vid högtidliga tillfällen. Men som i praktiken inte betyder ett skvatt.

Trött på poliser och mord

Foto: BBC

Det kan bli för mycket av det goda, som bagare Isaksson sade i Sandviken. Han, som tillhandahöll de läckraste verk. Än idag kan jag känna smaken på tungan av hans frasiga wienerbröd. 

För att inte tala om tekakorna. De senare avnjutna tillsammans med riktigt, som mamma underströk, smör, och tjocka skivor med herrgårdsost. Gärna en sträng dillkaviar att toppa med.

Kan de inte visa något annat än "deckare" i tv? Poliser och mord. Vilken plattform man än väljer. Ett tag hoppades jag på "Beck" med Peter Haber i hvuudrollen. Jag har ju läst Sjöwall och Wahlöö som "Beck" bygger på. Lite lurigt, kanske man måste säga. Utnyttjar förtroendekapitalet hos de förra.

Men, nä. Den serien känns också tjatig.

Inga Agatha Christie-gåtor direkt. Men det vill jag heller inte ha. Inga pusseldeckare för min del. Däremot skulle jag föredra att graden av förutsägbarhet sänktes. Känslan av att det spelas in nya avsnitt av strikt kommersiella skäl infinner sig.  

Och numera verkar Haber vara med bara för att dra tittare. Hans roll marginaliserad. Så där som man slängde in kioskvältaren Modéen för att locka biografbesökare en gång i tiden. Saknaden efter Ingvar Hirdwall i en biroll, spelande kommissariens granne, är stor. 

"Ska du ha en stänkare?" En replik som bevingats. 

Men så börjar jag titta på "Blue Lights" i TV4 Play. Och blir fast. Senast till kaffet och skinksmörgåsarna i morse, medan regnet skvalade i ett grått och snöfritt Gefle, avslutades tittandet av tredje säsongens sjätte och sista avsnitt. 

Ingen cliffhanger. Men jag hoppas och ber ändå om en till säsong. Vem skriver jag på BBC?

"Blue Lights" utspelar sig i nordirländska Belfast. Den, som det förefaller, olösliga konflikten mellan IRA och lojalister kastar långa skuggor. Kokainet flödar. Langarna använder smartphones och appar. Försvårar för de uniformerade som nästan alltid är steget efter. 

Och för säkerhetstjänsten som trålar efter de stora hajarna. De bland samhällets toppar. Revisorer, advokater och annat "fint" folk. 

De "väletablerade" i samhället, medlemskap i hemliga klubbar. Utnyttjande minderåriga flickor från ungdomshem. Klart att man tänker Bordellmamman i Stockholm. När politiker, inklusive statsråd, kända bland allmänheten, direktörer och andra maktens företrädare sexuellt förgrep sig på trasiga flickor.

"Blue Lights" utspelar sig i en uttalad samhällelig kontext. Avviker därigenom från andra polisserier. Påminner om svenska "Tunna blå linjen". Men är mycket skarpare. Måtte det komma en fjärde säsong!

Även publicerad på lindelof.nu 2025-12-22.

Utan Ulleråker inga som inte är som vi

Ulleråker sjukhus en gång (Foto: DigitaltMuseum)

"Språkbruket och diagnoserna ändras men människorna förblir i stor utsträckning desamma" (Fredrik Sveneaus, Södertörns högskola, i en mycket läsvärd Understreckare i SvD 20251216). 

Jag brukar säga att jag tackar min lyckliga stjärna för att jag i slutet på 60-talet började intressera mig för de så kallade "antipsykiatrikerna" och slukade allt jag kom över av dem. 

Hur det brinnande intresset uppstod, dess sannolika koppling till min tuktade uppväxt i ett strikt konformistiskt brukssamhälle som inte tålde att någon icke anpassade sig, återstår att reda ut.

Jag hade, när jag läste Ronald Laing, David Cooper och andra antipsykiatrins anförare, ännu inte börjat jobba som vikarierande skötare på Ulleråkers mentalsjukhus, benämnt "Bullret" av stadens urinnevånare, parallellt med mina studier på Uppsala universitet. 

Men när jag väl kom i kontakt med patienter på avdelningarna, hjälpte mig en antipsykiatriker som Laing att förstå att psykiatrin i Ulleråkers tappning inte hade ett dugg vare sig med vetenskap eller människokunskap att göra. (Långt senare förstärkte min läsning av Michel Foucault denna insikt.)

Det handlade enbart om att definiera andra som olika oss vanliga, "normala" och disciplinerade (Foucault igen) medborgare. Ett "främmande" folk. Inte i sig själva, i något "endogent", genetiskt eller biologiskt avseende. Enbart i att det bestämdes så. På godtycklig, relativistisk grund.

Det handlade inte om något annat än att bestämma vad som kan sägas skilja "sjukt" från "friskt". Ulleråker var viktigt som en symboliserande institution, så att majoritetssamhället med egna ögon kunde bevittna att de som inte är som vi, de kräver särskild inhysning och medicinering. 

Personal för att övervaka de intagna. Låsta dörrar. Ett psykets sjukhus medan Akademiska inne i stan var ett kroppens.

Ingenting säkerställdes genom Ulleråker eller de vitrockade psykiatrikernas arbete. Hur de än låg i med psykofarmaka, spännbälten och elchocker. Det avgörande handlade till syvende och sist om vem som hade diagnosmakten i sin hand. Problemformuleringsprivilegiet, som Lars Gustafsson skrev om.

På klinikerna kom jag nära patienterna, icke minst identifikationsmässigt. Det var ju inget "fel" på dem, fattade jag, de var som jag och alla andra, kämpande med livsproblem. Varför skulle de "behandlas" och inte hjälpas? Objektgöras, inte tillåtas vara subjekt?

Ett tag kunde det, för en i detta avseende full av förhoppningar som undertecknad, förefalla som om antipsykiatrin hade vind i seglen, med på båten alla psykodynamiska terapeuter och psykoanalytiker. I polemik mot en reduktionistisk, biokemisk förklaringsmodell.

Men så backlashen med KBT och ännu mer neuropsykiatrin. Nu var det hög tid att ge sig på barnen med diagnoserna. Och sedan in med psykofarmakan. Efter att de diagnostiserats med "Asperger", som det inte heter längre, minns det relativistiska perspektivet och godtycket, "ADHD" eller "autism".

Det förefaller mig nästan övertydligt att på det forna Ulleråkerområdet ligger numera privatbostäder. Den gräns som upprätthölls mellan vi och dem är borta. Den försvann när sjukhuset gjorde det.