Blott Sverige svensk film har

Enligt mitt förmenande förblir Bo Widerberg den främste, kanske borde jag skriva viktigaste, bland svenska regissörer. Det räcker med att lyfta fram hans arbetarklassolidariska film "Kvarteret Korpen". 

Om det skall nämnas ett samtida namn, om än inte i närheten av Malmös store son, måste jag tänka efter så det knakar. 

Vem blir det... Ruben Östlund. Inte många att välja på. Kanske även Fares Fares förtjänar att uppmärksammas. I synnerhet hans "Eagles of the Republic" (2025). Men var det en svensk film? Jag vill minnas att det pratades arabiska.

Ytterst sällan som jag ser svensk film nuförtiden. Kanske har det att göra med, jag tar inte ställning till det här och nu, vad som från dansk sida hävdats, att den politiskt korrekta diskursen letar sig in i de blågula filmateljéerna. 

Ideologiskt styrande värdegrunder lägger sig framför konstnärlig kompromisslöshet. Missriktad hänsyn tas. Perspektivet försnävas i anpasslig riktning.

Nå, jag bestämde mig häromaftonen för att ge en svenskproducerad film en ärlig chans. Det skall tillstås att jag först scannade efter något annat än svenskt på de plattformar jag har att tillgå, men fann inget.

Så det blev "Regnmannen" (2025), i regi av Hannes Holm. Med Jonas Karlsson i en av huvudrollerna,  talande en dialekt som väl skulle föreställa småländska. Varför tänker jag Sven Wollters skådespelaridiom i tv-serien "Raskens"? 

Jag har för mig att filmen om mannen, spelad av ärkekufen Robert Gustafssson, som outgrundligt nog kan framkalla regn bygger på en bok av samme Karlsson. 

"Regnmannen" brister, den spänner över för mycket, tittaren tappar fokus och intresse. Pytt med den. Kanske en kioskvältare när den gick upp på vita duken, vad vet jag. Hursomhelst, en bagatell för stunden. 

Svenskproducerat gavs ännu en chans, av den oförtröttlige Skriftställaren, den borne cineasten. Det blev "Grannfejden" (2026), i regi av Ulf Malmros. Även den kan hyras på SF Anytime. 

Titeln en smula missvisande, för det handlar om mycket mer än trätande grannar. Även om jag anar att Malmros har konflikten mellan Göran Persson, godsägaren på Torp, och en granne i bakhuvudet.

Med filmens bärande teman överskrider grannosämja. Så som grovt kommunalpampsfifflande och en socialdemokrati som inte längre är mer än en sån till namnet. 

Kjell Bergqvist är bra som före detta socialdemokratisk statsminister (inte lika pompös och dryg som Göran Persson). Köper som pensionär en gård, rättar gång på gång den bortskämda hustrun när hon säger herrgård, på vad som torde vara värmländsk landsbygd.

Ingen sörgårdsidyll. Med allas gemenskap och sammanhållning.

Originalet Harry Flodman, om Kaspar Hauser påminnande, lysande spelad av Robert Gustafsson, behandlas så illa av ortsborna att man tycker de borde skämmas. Men såna är de, folket på vischan. Ingen får sticka ut, alla skall vara exakt likadana. Annars blir du hackkyckling.

"Änglagård" framstår som rena paradiset i jämförelse.

Det slår mig, filmen gestaltar det med all tydlighet, och det gör den till en politiskt-kritisk film, att socialdemokratin har givit upp alla ambitioner om att förändra samhället. 

Däremot micklar man med språket. "Idiot" säger man inte, utan "förståndsvarierad". Man omyndigförklaras inte, man "förvaltas". 

Och så fortsätter det, på nyspråkliga vägar. 

Förre statsministern i filmen, Stefan Karlsson, som likt andra partiledarkolleger (Persson? I Sahlins fall var det väl Toblerone?) snattar smågodis på ICA, excellerar i en hycklande sosseretorik som inget har med verkligheten att göra. 

Den är tom och falsk.  Lurar han ens sig själv? 

Han känner sig bortglömd och längtar tillbaka till "tjafset i riksdan", som han föraktfullt uttrycker det. Klarar inte av sin sanningssägande granne Flodman. En politiker som i likhet med andra yrkespolitiker, oavsett färg, avlägsnat sig från folket. 

Av de två ovan nämnda filmerna slår den senare den förra med hästlängder, för att i metaforiken stanna kvar på landsbygden. Absolut ingen feel good-rulle eller komedi. En film om det obarmhärtiga Sverige, som socialdemokraterna helt givit upp om att förändra.

Apropå dialekter, sköna Tuva Novotny pratar värmländska som en infödd. 

Bild: SF Anytime

Sent skall syndaren vakna

 

Ann Heberleins Sommar i P1 har jag inte hört. Det var för övrigt många år sen jag i hängmattan eller på badstranden, jag skojar, lyssnade till detta populära program i skvalradion, som vi sa förr. Signaturmelodin kan jag dock däremot nynna i sömnen, om så skulle erfordras. 

Sommar, sommar, sommar... radididadididi...

Heberleins sommarmonolog hörde däremot Turnéledaren, min livskompanjon, och förtjustes av den förras medryckande berättarkonst. 

Sommarpratet handlade tydligen mycket om Heberleins släktingar på den skånska slätten. Framförallt de kvinnliga, med tvångssteriliseringar av dem som myndigheterna bedömde inte borde ha barn. 

Heberlein knöt an till makarna Myrdal och deras inflytelserika "Kris i befolkningsfrågan".

En öm tå för sonen Jan, den intellektuelle vildbasen. Hur han än vände och vred på det, vilket han var bättre än de flesta på, så kvarstod föräldrarnas elitistiska syn på vilka samhällsmedborgare som dög och inte. 

Påminde inte så litet om nazisterna i Tysklands rasbiologiska praxis; eutanasiprojektet, T4 som det förkortades. 

Tidsandan som förklaringsfaktor? Äh. Människosynen bestäms inte av denna. Inlindad i samhällssynen.

Nog var Hasse Alfredsons film "Den enfaldige mördaren", som jag sett ett par gånger, verklighetsnära! Om brun, nazianstucken skåneslätt bakom gods, korsvirkeshus, snattrande gäss och vacker fasad.

Och jag tänker sent skall syndaren vakna; hur länge det dröjde innan de "utvecklingsstörda", hemska beteckning, behandlades som människor och inte som kritter; en omsorgslag togs sent omsider. 

Stellan Skarsgård gör "idioten" fullkomligt lysande i filmen. Har han nånsin varit bättre?

Vidare tänker jag hur länge det dröjde, ända in på 1970-talet, innan vi fick en medbestämmandelag; om än tandlös och urvattnad. Som vi aldrig fått om inte gruvarbetarna slagit näven i bordet uppe i Malmfälten. 

Var höll facket hus fram till dess? Njöt av klassamarbetets värme? 

Jag har knappt läst något av denna Heberlein, som vi en jul såg i St Pauli kyrka i Malmö. Kanske dags att göra det. Hon förefaller läsvärd.

PS. Det berörde mig när hon begick en krönika om sitt liv i Ystad. Hur sällan barnen hälsar på henne. Ensamhetskänslorna. Igenkänning för mig.

Foto: Trip Advisor

Lagt kort ligger - och död författare

 

                               "... ett vet jag, som aldrig dör: / dom om var och en som dör." Havamal

August Strindberg önskade uttryckligen ingen statsbegravning med pompa och ståt. Det struntade man i. Stort begravningståg iscensattes genom Stockholm ut till Norra Begravningsplatsen i Solna. 

Nu var den forne samhällsfienden, minns den hätska Strindbergsfejden med alla hårda ord som offentligt utdelades om folktribunen, oskadliggjord. Död författare ligger. 

Osökt går tanken till den döde Jan Myrdal. Den omstridde, fullföljande Strindbergs solitära samhällsroll, förvaltande det förpliktigande, intellektuella arvet att förbli illojal gentemot makt och allmän opinion. 

Om man respekterade Strindbergs vilja att inte hamna på vad han föraktfullt kallade Fåfängans marknad på begravningsplatsen, det vågar jag inte uttala mig om. Efter att ha besökt hans grav. Tämligen obemärkt, enligt mitt förmenande.

Thomas Bernhard avskydde sitt bruna Österrike, dess nazistiska arv och bristen på en allvarligt menad uppgörelse med det förflutna. Och förbjöd att hans verk skulle uppföras på österrikisk mark efter hans död. Det respekterades inte. 

I vördnadsbjudande Literaturmuseum der Österreichischen Nationalbibliotek, beläget i en pompös byggnad på Johannesgasse i Wien, sökte vi efter Peter Handke. 

Nobelpristagaren som förklarades persona non grata i den kulturella offentligheten genom sin relation med president Milošević i Serbien, vid vars begravning han närvarade. 

I Sverige framkallade beslutet att tilldela honom Nobelpriset i litteratur en proteststorm bland de politiskt korrekta. Inte på grund av bristande litterär kvalitet hos pristagaren. Utan för hans koppling till Serbien, ansedda som skurkarna i Balkankrigen på 90-talet. 

Det fanns till och med de som uppgav att de inte tänkte läsa en rad av Handke på grund av denna koppling. Som om den solkade ned hans författarskap. Och måste bedömas efter det. Vad än böckerna handlar om.

Efter att ha läst hans ”Frågor i tårar”(2025)  har jag förstått att förbindelsen med Milošević har övervärderats; så nära som det insinuerats stod de inte varann, presidenten och Handke. Det handlade sannerligen inte om något Mefistofeles möte med Faust, som illvilligt antytts.

Nå, hur hanterar Literaturmuseum Handke? Stolta över honom eller undanskymmande? Handke som ingående i en österrikisk skriftställartradition av högsta klass. Med namn som Stefan Zweig, Robert Musil, Elfriede Jelinek och andra.

Med U-bahn och apostlahästarna begav vi oss, under senaste Wienbesöket, till Johannesgasse för att ta reda på hur det ses på Handke i detta prestigefyllda museum. 

Ett citat från honom möter åskådaren i entrén till museet. Om hur viktig den litterära bilden av ett land är. Något Bernhard kunde ha skrivit under på. 

När vi därefter letade efter Handke inne i det omfångsrika museet, fann vi till slut foton på en svårupptäckt plats där han nämns tillsammans med Wim Wenders som han skrivit filmmanus och regisserat åt. Kanske mest kända film ”Himmel över Berlin”.

Vad för slutsats som skall dras av detta är jag osäker på. Men nog hade jag förväntat mig en mer framskjuten plats för den österrikiske Nobelpristagaren.

Att Thomas Bernhard ägnats en utrymmesmässigt väl tilltagen och vad dokumentationen beträffar generös specialutställning i Literaturmuseum kändes inte mer än rätt. 

Även om den förmodligen får Kurt Waldheim att vända sig i grav. Han avskydde Bernhard, utan att vara förtrogen med hans författarskap, anlade synpunkter på pjäsen "Heldenplatz", ingen pjäs har väckt så stor uppmärksamhet och sådan debatt i Österrike, utan att ens ha sett den. 

Denne president som vägrade nazismens offer skadestånd. 

Och vägrade att rättvisa skulle skipas beträffande dem som varit aktiva nazister i Österrike. En riktigt ful fisk. 

FOTNOT Den unga kvinnan i entrén hade aldrig hört talas om Peter Handke. Det vittnade hennes flackande blick om.

Biild: Svensk skriftställare. Foto: Eva Åsén Ekstrand.

Nudelgenerationen behöver ingen bibliotekstystnad

Burr, så kallt det är på Kungliga Biblioteket, i den brunmurriga läsesalen, där folk, ganska få så här mitt i sommaren, häckar med sina laptops och iPads. Även jag. 

Två eluttag vid varje sittplats. För att tillfredsställa akuta laddningsbehov.

Förutom det rätt så trivsamma knattrandet från tangentborden är det tystare än på andra bibliotek. Tyst, som det enligt min mening, bör och ska vara. Det harklas nån gång, prasslas försiktigt med en pappersnäsduk. vänds med mjuk hand en boksida, här vet frekventerarna hur uppföra sig, skriv upp det! 

Universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Upsala, där jag och Reseledaren (livskamraten) sitter ibland, har de yngre förmågorna omvandlat till något som får mig att tänka bullrig ungdomsgård. I den sal där förr överbelamrade, vördnadsbjudande forskarbord stod.

Uppmanande skyltar med "Tystnad!" angivet lyser med sin frånvaro. Bibliotekarierna vågar, eller hur det nu ska förstås, inte uppfordra nudelgenerationen att iaktta tystnad. 

Kanske har det skett en normalisering, den forna, tysta bibliotekskulturen är ett minne blott. Nu levs det om även på unibibliotek. Det har blivit det normala. I den tid som är ur led.

Kanske beroende på att nudelgenerationen är AI-anpassad, läser inga böcker, använder den artificiella intelligensen för att förfärdiga PM och uppsatser, lägger inte manken till, bildar sig inte. flyter ovanpå. 

Det behövs därför ingen bibliotekstystnad. På biblioteken umgås man, flirtar med varann, kanske drar en poker, flipprar på TikTok, förtäljer i sämsta fall en blöt historia från senaste aftonen på någon av studentnationerna. 

Omöjligt för mig att inte känna, jag inbillar mig det förstås, August Strindbergs andliga närvaro på Kungliga Biblioteket. Jag fattar inte hur titanen kunde vara så produktiv, trots besvärliga yttre omständigheter, inklusive dålig ekonomi. 

Uppe i Blå Tornet på Drottninggatan, där han hade sin sista bostad, råder dock en extremt pedantisk ordning. Apropå omständigheter.

Utanför KB står Hjalmar Söderberg staty. Denne styve stilist. Men privat en kvalificerad skitstövel, behandlade sin Märta illa. Nå, det förtar inte kvaliteten på hans böcker, minns bara "Den allvarsamma leken". Äpplen ska inte blandas med päron. Eller hur man säger, i brist på bättre argument.

Apropå böcker för jag en närmast tröstlös, det börjar likna Kafka, dialog med UPS om leverans av ett antal exemplar av brevboken "Mellan klasserna" som jag skrivit tillsammans med Knut Lindelöf. 

Eftersom jag i skrivande stund är bortrest, har jag försökt, med betoning på försökt, ändra leverans till Holmen till på måndag.

Jodå, jag får veta att det ska gå bra. Inga problem. Lik förbannat meddelas det att böckerna levereras idag. I digitaliseringens era är det i princip omöjligt att få till en snar korrigering. Ingen mänsklig röst att kontakta.

Jag ger upp.

KB får mig att minnas biblioteket på Harvard Business School på Soldier´s Field i Boston, där jag star struck av alla namn, från omslag på kursböcker, som huserade på HBS satt en gång. Samma brunmurrighet. Samma atmosfär. Och, bäst av allt, ingen nudelgeneration.

Foto, (c) Kungliga Biblioteket: Strindberg som 1:e amanuens på KB. 

Hur trött jag än känner mig, vi börjar om

Förliden januari var det, låter smått otroligt i mina öron men det är sant, hela nio år sen jag gick i pension. Ingen sedvanlig avtackning med blomsterkvast, kaffe och tårta. Inget krystat tal från någon organisationsföreträdare som trodde sig behöva haspla ur sig ett sånt. 

Jag bara pyste iväg, från en dag till nästa. En utstämpling bland andra i en lång rad. Jag tror, nej jag är ganska så säker på, att ledningspersonerna, både på lägre och högre nivå, var glada att bli av med mig. Och jag med dem. 

Om jag gjorde livet surt för dem, så gjorde de det för mig. Ömsesidighet rådde. Det krävs två för en tango, som familjeterapeuterna säger. 

Men illa dansade de, chäferna. Trampade mig ideligen på tårna. 

Nittonhundrasextioåtta, om hösten, anträdde jag på knäsvaga ben Uppsala universitet. Utan att det ringaste veta vad jag gav mig in på. Vad som väntade.

Tjugohundrasjutton i januari lämnade jag högskolan i Gefle. Lämnade efter mig oläsbara kursböcker. Oinspirerande tröklås till kolleger. Glasdörren in till tjänsterummet fullklistrad med klokheter typ "Professionella medarbetare behöver ingen chef". 

Så mycket hände i högskolevärlden under mina decennier i densamma. Jag är ett ögonvittne.

De röda fanorna ställdes undan, kampsångerna tystnade, slagorden likaså. De högljudda "revolutionärerna", bokstavsvänstern, kröp tillbaka till fadershuset, gjorde offentlig avbön, klädde sig i säck och aska i vissa fall. Som förväntat.

Det ligger något, snarare mycket, i talesättet att ränderna går aldrig ur. Det förvånar mig inte att "revolutionärerna", sekteristerna, hyste en sån obearbetad vrede mot socialdemokraterna. Sossehatet hade de med sig hemifrån. Det var klassbetingat.

Ränderna går heller inte ur mig. Grabben från metallarbetarstaden. I skuggan av Verket. Jag vet var jag hör hemma. Jag har koden. 

Jag har inga problem med att benämna mig socialdemokrat, om det skulle krävas en positionering, en deklaration. Inte om det är den socialdemokrati pionjärerna Axel Danielsson och August Palm representerade, den radikala socialdemokratin. 

I avsky för kapitalister, monarkister och militarister. Överheten och dess svans. Tjyvsamhället.

Vart tog åren i mitt liv vägen? 

Hösten tjugohundrasexton begav vi oss till Ostia utanför Rom, Reseledaren (min livskamrat) och jag. Inte minst för att uppsöka stranden där Pier Paolo Pasolini lurades in i ett bakhåll, lemlästades på det grymmaste sätt.

Jag skrev en bok om mannen från Friulien, den mångsidige kreatören - poet, dramatiker, journalist, filmare, med mera - i sin olydnad och vägran att underkasta sig makten hatad av fascisterna. 

Min beundran har alltid varit stor för dem som har vågat stå ensamma, solitärerna. Jag hade önskat att jag vågat vara mer som de. Inte undfallande gentemot halvfigurer högre upp i hierarkin, endast värda spott och spe.

Vi passade på att hälsa på vännerna Marianne och Gunnar Adler Karlsson i deras våning i Rom hösten tjugohundrasexton. Sista gången jag träffade dem. Gunnar bekände att han kände sig trött. Marianne än så länge alert.

Jag kan också känna mig trött. I höst fyller jag sjuttiosju - om Gud vill. Det är som med gamla bilar. De håller inte hur länge som helst. Delar kan bytas ut. Inte fungerar kärrorna lika bra som förut.

Men mitt huvud är fortfarande piggt, inbillar jag mig. Peppar, peppar, ta i trä. 

Jag ger mig inte. Vi börjar om, som Lars Gustafssons paroll löd.

Desertera - vägra döda!

Hellre benen på ryggen än benen i graven. Som den okände filosofen sade. Med största sannolikhet vapenvägrare.

Det krigshetsas och hålls på dagarna i ända. Jag mår illa av att se smågrabbarna i regeringen, statsministern och hans försvarsminister, uppträda som ivriga stridspittar, som det fult brukar heta om vapenglada. 

Miljarder på miljarder vräks över regimen i Ukraina. Utan att vi skattebetalare är tillfrågade.

Och ingen vet i vilka eller vems fickor pengarna slinker ner. Korruptionsrykten nedtonas. Likaså rykten om nazi-influenser. Propagandabilden får inte solkas ned. De onda sitter i Kreml, de goda i Kiev. 

Världen är svartvit. Är du inte med oss, är du mot oss.

Zelenskyj kan dra vidare på sin europaturné med tiggarpåsen i näven. Omklappad och hyllad av det politiska och militära etablissemanget, vart han än landar. 

Jacob Wallenberg gnuggar förstås händerna av förtjusning. Snart är hans penningkista större än Joakim von Ankas. Och pengar luktar inte som bekant. Oavsett hur de genererats.

Jag är för gammal att inkallas. Och för gammal, förmodligen också, för civilförsvarstjänst. Gammeln och jag får stanna hemma i lugnan ro.  

Varken Gammeln eller jag fattar varifrån det påstådda hotet mot Sverige kommer, som skulle motivera denna gigantiska upprustning i ett land med stora inhemska behov. De senare försummas, nu är det Försvaret, jag menar krigsmakten, som gäller.

Jag fattar ännu mindre varför regeringen gått med på att amerikanska baser skall få placeras ut på svensk mark. Utan någon som helst insyn. Hörde någon Quisling?

De unga, svenska grabbar och tjejer som riskerar skickas iväg för att dö nånstans ute i världen borde vägra blankt. Varför gör de inte det? 

En normalt funtad människa inser ju att det, som filosofen visste, är bättre med benen på ryggen än i graven. 

Och en normalt funtad människa fattar att endast förhandlingar kan få slut på dödandet i Ukraina och på rysk mark. Men det förefaller som om man, vilka "man" nu är, till varje pris vill ha krig. 

Inget har man lärt av historien och krigens förödelse. Likhögarna har ruttnat. Städerna återuppbyggdes, kan demoleras på nytt.

Det är uppmarschen till ett fälttåg österut vi bevittnar. I Karl XII, Napoleon och Hitlers nederlagsspår. 

Det skrämmer, att det kan ske så till synes friktionsfritt. Ett tredje världskrig runt hörnet? Harmageddon med kärnvapen inblandade?

Ryssland kommer inte att lägga sig platt. Det är ett som är säkert. 

Jag förblir dialektisk i mitt tänkande. Enligt en bibehållen marxistisk metodologi vid verklighetsstudierna. Myntet har två sidor. 

Jag försöker tänka i motsatser för att inte mentalt duka under. När det deterministiskt tjatas om den krigiska utvecklingens nödvändighet. Utan att några alternativ erkänns.

Men var finns motståndet, myntets andra sida, mot det pågående vansinnet? Jag kan inte upptäcka det. 

Bild (Wikipedia): Den tappre soldaten Švejk

Memory Lane ut till SAIK Golfklubb

Det är förenat med, utan att jag kunde hejda dem om jag det ville, så många tillbakablickar, spretande åt olika håll, att bege sig till SAIK Golfklubb strax utanför Sandviken. 

Jag spelar inte själv, utan har som en självpåtagen och icke-arvoderad, tredelad uppgift att vara caddie, protokollförare och coach. 

Det sistnämnda är jag bra på, om jag får säga det själv. 

Jag tillämpar uppmuntrande ledarskap. En tautologi i mina öron, i och för sig. Utan uppmuntran, inget ledarskap. Motivationshöjande eller förstärkande. 

Jag minns när jag undervisade i organisationsteori på högskolans A-nivå. Kurt Lewins tre, varandra uteslutande, ledarskapstyper ingick att ta upp på den nivån: auktoritärt, laissez-faire och demokratiskt ledarskap. Baserat på empiriska studier. 

Varianten uppmuntrande faller utanför. Om den inte ryms under demokratiskt ledarskap.

Det ledarskap som utgjorde idealet för Lewin; uttalad antinazist, hann undan mördandets mörka krafter i Tyskland.

En gång i tiden i Brynäs hockeylag var ledarskapet informellt och kollektivt. Det var spelarna som tillsammans lade upp taktiken inför en match; högt i tak i omklädningsrummet när det skulle avgöras hur spela, leden slutas. 

Det var väl det som så småningom gick under benämningen "sosse-hockey".  

En för alla och alla för en.

Tommy Sandlin, den legendariske med titeln "hockeyprofessorn", utformade träningarna; efter systematiska studier av sporttidningar och plöjande vetenskapliga undersökningar med idrottslig inriktning. Coachingen nedtonad. 

Och det hette väl också "tränare" förr. "Coach" är ett sentida fenomen. 

Nå, det skulle handla om uppdykande minnen efter vägen. Genom iakttagelser inifrån Toyotan. Stämningsskapande 60-talsmusik, finns ingen bättre, på med hjälp av en iPhone. Kinks. Sonny och Cher. Doors.

"Skrytgropen", som sandvikarna fnyste; det vill säga proletärerna. När området var nybyggt. Idag ser det inte särskilt märkvärdigt ut. 

"Pruttkulan", som man som barn cyklade förbi så fort man bara kunde; som om man hade eld i baken. Tänk om den skulle explodera! Och överskölja en med sitt äckligt luktande innanmäte. Man blev illamående vid blotta tanken. Numera gasen i botten. 

Rädslan sitter i, som ränderna på en zebra. Och manéren hos borgarfigurerna uppvuxna i Hedgrind, Sandvikens Danderyd eller Djursholm. 

Jag höll på att glömma Hackkörven, Hantverkarbacken, där min syster hade sin sista adress. Det gör ont att från bilen se huset skymta, där hon bodde. I en liten tvårummare tillsammans med min svåger. Saknar henne. Och honom. 

Godhjärtade människor som alltid strävade efter att göra rätt för sig. 

Ungdomsgården, ja, inte längre, Seljansborg - också i Hantverkarbacken. "Kåken" kallad. Där repade vi med vårt band. En tid färgad med den bitterljuvaste nostalgi. 

Min sorg är stor och förblir obruten efter Conny, sologitarrist i bandet, som den 23 maj gick bort.

Det finns verkligen skäl att hänga upp skylten Memory Lane. 

Trygghetsskapande för mig att på klubben, med det spartanska, röda huset, av väder och vind slitna utomhusmöbler, överhöra sandviksmål från gubbarna; det dööönas. Som att komma hem efter en exil.

Foto: Visit Gävle