Vägen till repet i Nürnberg

Bild: Bokus.com

 

På Filmstaden i Gefle, i en "riktig" biograf för ovanlighetens skull och till seniorrabatt, såg jag filmen "Nürnberg" med den australiensiske skådespelaren Russell Crowe i huvudrollen som Hermann Göring. (Skrev om den på 8 dagar 251208)  

   Tillbaka till Nürnberg, och rättegången 1945-1946 mot nazistiska toppar, tas jag med boken "Vägen till Nürnberg" (utgiven 2016, översatt till svenska 2018).

   Skriven av av advokaten och juridikprofessorn Philippe Sands, i en undersökandets detaljerade och dokumenterande form som är mycket klargörande. Vi vet att de flesta av de rannsakade i Nürnberg, bland dem Göring, dömdes till döden genom hängning. 

   Men det gick inte som på räls fram till repet. Sands rekonstruerar det komplicerade mönstret bakom domarna. Alla frågor och problem som poppade upp under den utsträckta processen, och som måste besvaras och lösas. Motsättningar på kärandesidan.

   Fyra allierade inblandade nationer som drog åt olika håll, ville lägga tyngdpunkten i åtalet olika. Mest stack väl Sovjet ut. Högst förståeligt. Särskilt hårt drabbat genom Operation Barbarossa och nazisternas härjningar på rysk botten. 

   Med användandet av Einsatzgruppen. Slaktandet av människor.

Hur skulle åtalspunkterna formuleras, med risk för diverse svårförutsägbara implikationer? Det fick inte handla om hämnd eller reduceras till ett de segrandes skådespel för gallerierna. 

   Det var ingalunda självklart att åtalet skulle innefatta "folkmord" (ströks också) och "brott mot mänskligheten" (behölls). Ty vilka kunde konsekvenserna bli? 

   Minns behandlingen av indianerna i Nordamerika, folkmord? Eller England och Frankrike som brutala kolonialmakter, brott mot mänskligheten? När skall rättvisan tillåtas tala, och var skall gränsen dras enligt en universell rättsuppfattning? 

   Skulle det internationella samfundet, och med vilken status, placeras över nationen, i detta fall Tyskland? Hur motivera detta inskränkande av den nationell suveräniteten och jurisdiktionen? 

   Borde inte de anklagade ställas till svars av Tyskland självt? 

   Skulle åtalet omfatta även tiden före krigsutbrottet 1939, med förbrytelser mot judarna som under Kristallnatten, eller inte? Sovjet drev på att förbrytelserna tidsmässigt skulle kopplas till kriget och förhistorien i Tredje riket lämnas därhän.

 

Hur se på det individuella ansvaret hos de åtalade i Nürnberg? Skulle de kunna gömma sig bakom att de bara gjort sin plikt som underordnade statstjänstemän? Endast lytt order för att de kunde inget annat. 

    Så som Eichmann sedermera försökte rättfärdiga sin aktiva medverkan i den slutgiltiga lösningen inför rätten i Jerusalem.

    Relationen mellan antisemitiska, rasistiska utsagor och handling? Behöver det första sammanbindas med det senare?

    Hans Frank, generalguvernör i Polen, försökte smita ut den vägen, urskulda sig. Alla hans hårda ord i dagböckerna, som han av outgrundlig anledning sparade och användes mot honom, betydde enligt honom ingenting vad beträffar efterföljande dödande handlingar. 

   Mördandet var en annan sak än orden. Oavsett vad han plitade ned i sina dagböcker. Och han hade aldrig dödat någon, vare sig jude eller någon annan.

   Auschwitz låg utanför hans befogenheter, däremot inte Treblinka och Majdanek. Men han hade inte varit lägerkommendant som han betonade. Han tvådde sina händer. Antydde dock, likt den munvige Albert Speer som undgick galgen, att det förelåg ett kollektiv ansvar.

Det är oavbrutet fascinerande att följa Sands när han reder ut och klargör det hela, hur domstolen efter svåra förhandlingar kunde landa i de domar som utfärdades. Jag hade en mer allmän, ganska så ytlig, uppfattning om Nürnbergrättegångarna i Justitiepalatsets sal 600.

   Nu förstår jag till fullo vikten av att man drev det så ihärdigt och konsekvent på det formella, juridiska planet som man gjorde. Som om det vore frågan om "vanliga" brott. Rättssäkerheten måste även denna gång beaktas, ingen dömas ohörd. 

   Så att ingen onödig skugga efteråt kunde falla över kärandesidan.

   Vittnen skulle kallas. Ovedersägliga bevis framläggas. Förövarna dömas på basis av obestridliga fakta. Brotten mot mänskligheten knytas till de inblandade individerna. Inte sväva fritt i luften.

Den bild Sands förmedlar av Nürnberg är långt ifrån den amerikaniserade varianten i filmen med samma namn. Sands är juridiskt skolad och kontrollerar nitiskt att allt gick rätt till, i lagens anda. Så här långt efter Nürnberg är jag beredd att se det med hans ögon. 

   De anklagade var extrema brottslingar och förtjänade sitt straff.

 

Nästa bok som jag avser att läsa blir även den ur hans hand, om Chile och Pinochet, samt de nazister som genom "råttlinjen" kunde ta sin tillflykt till Sydamerika. Spanien utfärdade en arresteringsorder på Pinochet när han befann sig i London. För mord på spanska medborgare.

   Men han lyckades undkomma, återvända till Chile för att dö där.

   Jag önskar att Sands, på samma juridiskt korrekta sätt, ville ta sig an Israel, agerandet i Gazaremsan och på Västbanken. Världssamfundet, även politiker i Sverige, vägrar tala om detta agerande med det rätta namnet på förbrytelserna. 

   Men Netanyahu är efterlyst av den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Den tillskapades efter Nürnberg. Han kommer, vad det lider, att ställas till svars för allt dödande. Min och många andras förhoppning.

   Däremot luktar det, enligt min mening, Nato och unken kalla kriget-propaganda om kravet att Putin skall ställas inför domstolen i Haag. 

Publicerad på 8 dagar 2026-01-12

Dissidenternas like och spionchefen

Foto: SVT Play

Fråga mig inte hur det gick till. Jag är förvånad själv. Inte minst över min oförvägenhet den gången. Inte min vanliga stil. 

   Jag brukar alltid i Berlin ägna en av dagarna åt att promenera förbi där vi bodde i lånad lägenhet hösten 1993, på Alte Jacob Strasse i Kreuzbergs utkant, kasta ett getöga upp mot vardagsrumsfönstret. Efter att med U-Bahn nått Hallesches Tor.

   Sedan fortsätta förbi där muren en gång brutalt skar av och delade staden i väst och öst. Vidare över en bro och så till vänster mot Nicolaiviertel, stryker förbi en port med entrétavla över dem som bor där. 

   Genom att Jan Guillou gjorde en intervju med mannen som bodde i just den uppgången, vet jag vart fästa blicken bland alla namn: Wolf.

Dömd till kvartersarrest när Guillou träffade honom efter Anschluss. Markus Wolf. Chef för Stasis utlandsspionage HVA . (Fotot nedan, från Wikipedia.) Länge anonym. Inte för inte benämnd "Mannen utan ansikte". 

   Men så, under ett besök i Sverige, fotograferades han i smyg av Säpo. Och hans identitet kunde röjas.

   Det har påståtts att John Le Carré använde honom som förebild för ryssen Karla i sina böcker. Men det låter jag vara osagt. 

1986 lämnade han sin tjänst. På egen begäran. Jag misstänker att han sedan länge förstått vartåt det lutade med DDR. Muren skulle inte stå i hundra år till, som Honecker lovade när DDR 1989 fyllde fyrtio år. 

   Försökte han lura sig själv, den grå statschefen med den pipiga rösten? Skulle inte förvåna mig. Eller togs han med överraskning, som Ceausescu i Rumänien, när det demonstrerades mot honom och hans anhang? 

Lägenheten, utomordentligt fint belägen i ett hus med Spree nedanför fötterna, utsikt mot Domen en bit bort, begärde Wolf som avgångsvederlag.

   Porten brukar alltid vara låst. Men så denna söndagsmorgon hade tidningsbudet, antar jag, glömt att låsa. På DDR-tiden hade samma stackars bud väl hamnat i Stasis Gefängnis Hohenschönhausen. 

   Jag slank in. Smet ut ganska snart igen. Men fick en fix idé. Satte mig på en bänk i närheten och skrev för hand en förfrågan om kontakt, lade i familjen Wolfs brevlåda. 

   Återvände till det typiska DDR-hotellet Unter den Linden, som då fortfarande fanns. I korsningen Friedrichstraße - Unter den Linden. Hörde inget från Wolf. Men väl hemma i Sverige, det hade väl gått ett par veckor, seglade det plötsligt in ett mejl från honom.

Det ledde till en längre mejlväxling mellan oss om Europas framtid och den politiska utvecklingen. Wolf, utgivare av böcker, mer beläst än de flesta. Författare och titlar kunde bollas som aldrig annars. Intellektuellt stimulerande för undertecknad. 

Jag var hembjuden till Andrea och Mischa Wolf. Men tackade nej. Tack och lov. Det var inte endast utrikesspionage - han avskydde ordet "spionage", menade att det handlade om informationsinhämtning för att undvika ett tredje världskrig - han ägnade sig åt. 

   Han höll även ett öga på universiteten och republikkritiska, det hette så, studenter, kunde jag så småningom utläsa av för honom komprometterande dokument.

Den oväntade kommunikationen mellan mannen som alltid stod på dissidenternas sida och den mot DDR-staten lojale spionchefen minns jag, som vore det igår, när jag ser den norska tv-serien "Agenten. Pappas liv och løgner" (2025). 

   Egentligen handlar den inte om faderns hemliga liv som agent åt CIA och andra underrättelsetjänster, utan om en sons sökande efter sin far, vem han var, egentligen. Ett slitstarkt tema. Det vet alla vi söner. Fråga bara mig.

FOTNOT 9 november är ett ödesmättat datum i Tysklands historia. Och en 9 november gick Wolf bort. 2006.

Existentiell rastlöshet

Den resande Skriftställaren i Kairo

Söderkisen Stig Claesson, uppvuxen under de svåraste, fattigaste förhållanden som präglade hans personlighet och politiska läggning åt vänster, och som, efter vad jag kan förstå, inte tyckte om att kallas "Slas", var en jäkla baddare på att publicera sig. 

   Runt åttio utgivna böcker blev det, om jag räknat rätt. Men den typiska stilen. En "Slas", förlåt nådige herrn i författarnas himmel, kände man omedelbart igen när man började att läsa en bok ur Claessons hand. En alldeles egen röst, icke att ta miste på.

   Mot bakgrund av att han fötts med "ett saltkorn i halsen", som man sade under min uppväxt ("kalvar skall dricka mjölk", ett annat talesätt), kunde produktiviteten tyckas närmast förbluffande. Men han är i gott sällskap. 

   Flaskan och pennan kan ingå ett, om än inte alltid lyckligt och harmoniskt, äktenskap. 

   Även om Jan Myrdal brukade citera ytterligare ett folkligt talesätt: "Först tar mannen supen, sedan supen mannen." Han refererade ibland till den svåger, kanske ex-svåger rättare sagt, som skrev boken "Systemet" (ett annat ord för "bolaget") och som enligt Myrdal söp ned sig.

   Det räcker, ur nämnda äktenskapsperspektiv, med att nämna Gunnar Ekelöf (läs förresten Jesper Högströms biografi!) och Ernest Hemingway (besök, för all del, hans bostad på Kuba och barerna där han hängde i Havanna!). 

   För att inte tala om universalgeniet Pentti Saarikoski. Aldrig en rad, dikt eller översättning (till exempel från grekiskan till finska) utan att ha alkohol i kroppen.

   Vad med kvinnliga saltkorn, för att inte fastna i könsblindhet? Hur var det med den oförvägne krigskorrespondenten, jag tänker på spanska inbördeskriget som hon bevakade med republiksympati, "Bang"? Danskan Tove Ditlevsen? 

   Jag är medveten om att jag rör mig försiktigt, som Bambi på isen. De feministiska litteraturvetenskaparnas vassa blick sticker i nacken. Nå, jag gör så gott jag kan. Och söker ingen akademisk meritering.

Claesson var inte "bara" en hejare på att skriva, även en fullfjädrad resenär. Direkt efter andra världskriget begav han sig till Jugoslavien, tillsammans med många andra volontärer, för att deltaga i återuppbyggnaden  av landet efter nazisternas reträtt. 

   Medverkade i dragandet av järnvägsspår. 

   Om detta har han förstås skrivit, "Brev till en hembygdsgård" en av böckerna, fattas bara. Han levde ju sitt liv skrivande, med de sparsmakade, avskalade orden i sin makt. Och skrivit har han om frändskapen med Pär Rådström, flera gånger medresenär. 

   Boktiteln "Om vänskap funnes", just om relationen med Rådström, är ovanligt välfunnen. Claesson var en fena på att rubricera sina stilistiskt lakoniska böcker. 

   Det ser så enkelt ut i dessa. Men det vete fasen om det inte låg mycket arbete bakom. Det enkla är det svåra. Inte bara att trycka på knappen.

Kanada och Paris fanns bland målen på Claessons karta. (Västergötland, på vischan, som de säger i Tjockholm, i en stuga utan moderna bekvämligheter, blev han dock alltmer troget.) 

   En förlorad värld där det, inte som nu, kostade skjortan att resa och att bo på hotell, turistskatten ännu inte uppfunnen. 

   Sartre gjorde det senare hela livet, kvartade på hotell. En avundsvärd tillvaro, slippa vardagligt hushåll, kunna koncentrera sig på skrivandet. Det viktigaste i tillvaron. 

Vad drev Claesson att skriva och resa? Jag tittar djupt in mig själv, söker identifikation, försöker att förstå min egen, ständiga längtan ut och bort. Även om jag försöker att hålla mig på Holmen, alltid med datorn i knäet, nära till bokstävlarna. 

   Existentiell rastlöshet, är det det vi talar om? Jag smakar på begreppet. Det känns inte fel.

   Förstärkt med den allt starkare insikten, allt medan åren går som de plägar göra, att man lever bara en gång. Och fort går livet. Skriv (!) upp det!

Busskonduktörer och finska författare

Ingen fotbollskarriär, mot Upsala!

Minnet kan vara en skälm, och vi hjälper gärna den skälmen på traven, om sanningen (hm) skall fram.   Men jag vill bestämt hävda, att när jag ankom lärdomens stad den varma augustimånaden anno 1968, efter avklarad studentexamen (puh!), trots många timmars frånvaro ("skolk"), kördes stadsbussarna, stilenligt, med konduktör.

   Passageraren klev på bak och köpte biljett av densamme. Till kontant betalning.

   Vad som förundrar mig, jag ska snart förklara varför, är att jag lade märke till just den transportdetaljen, jag som tilldelats ett pyttelitet rum i en korridor i en barack tillhörande det lägerliknande området Blåsenhus, beläget nedanför fängelset. 

   Det var nog på grund av akut bostadsbrist genom alla inströmmande studenter, massuniversitetet etablerade sig allt snabbare medan den bildade borgerligheten reträtterade, som dessa tämligen provisoriska baracker uppförts.

   Nu till förklaringen. Till föreläsningarna och hem igen till baracken krävdes ingen buss med konduktör. Jag promenerade genom den vackert ymniga Botaniska trädgården. Raskt på den tiden. Med en framtid som låg öppen. Och oändlig. Full av möjligheter. 

   Som den tycktes för en grabb som inte ens fyllt nitton. Och lyckats fly grottekvarnen och Bruket.

Omgivningarna var mig obekanta. Att Patologen låg i närheten visste jag inget om. Eller Litteraturhistoriska institutionen utmed Villavägen. Där storheter som Sven Delblanc, omtalad och fruktad av studenter för sina koleriska utbrott, fanns på lönelistan.

   Då anade jag inte, hur skulle jag kunnat göra det, att jag många år senare skulle läsa vid den institutionen, fortfarande inrymd i ett snickarglädjens trähus. En föreläsare hette Örnkloo, det ryktades att efternnamnet var taget. 

   Jag kände till honom, rättare sagt hans distinkta röst, från radions P1 där han ledde ett kulturprogram. Med honom som bedömare, han godkände utan vidare mitt alster, kanske skummade han igenom det bara, begick jag en mycket subjektiv text om finlandsförfattare.

   Jag läste ju dem med största förtjusning: Christer Kihlman, Pentti Saarikoski (stamlokuset Kosmos i Helsinki har jag besökt flera gånger) och Hannu Salama (till hans Pispala i Tampere skall jag absolut ta mig någon gång.) 

   Nej, vänta nu, den tredje kan ha varit, inte Salama, men väl Lassi Sinkonen. Salama lever, de andra uppräknade har lagt ned pennan.

Vi var några, med studentexamensbeviset nedtryckt i bakfickan, från Sandviken som läste samtidigt på universitetet. En av dem tandläkarens pojk, Erik, en trevlig och sympatisk fyr som jag än idag har kontakt med. 

   Minst sju av dem i vår tredje ring på gymnasiet är bortgångna. Det känns konstigt. Jag vet inte vad säga annars. En efter en försvinner.

   Det är rätt att göra uppror! Jo, ta mig sjutton, så sant som jag är uppvuxen i ett typiskt svenskt brukssamhälle. I Upsala anlade jag nästan bums rött skägg. Det sitter kvar. Inhandlade vänsterlitteratur, debattböcker och annat, på Lundeq. 

   Erik har berättat att jag kastade en ansenlig trave böcker över honom med uppmaningen "läs dom här!" Snäll som han är bad han mig inte flyga och fara med mina böcker.

Ute växer snödrivorna. Det plogas och körs bort snö, det börjas i ottan innan jag hunnit upp ur slafen. Jag sitter, bortom snö och drivor, i skrivandets morgonstund, denna dag som är David Bowies dödsdag (10 januari 2016), lyssnande på barockmusik, minns Upsala för femtioåtta år sedan. 

   "Tänk hur det kan forme sig!", som min käre svärfar, uppvuxen utanför Sundsvall, brukade säga. 

   Det var Erik som satte mig på uppsalaspåret, vemodets. Nu när framtiden inte tycks oändlig. Inte full av möjligheter. Men grottekvarnen och Bruket fick klara sig utan mig. 

   Kanske min främsta livsbedrift. När den existentiella bokföringen skall upprättas.

 

Arbetslinjen, min gosse, arbetslinjen!

När jag, som nu i skrivande stund med datorn i knäet, är solo hemma har jag till morgonkaffet SVT1 på, men utan ljud. Nå, jag slår på ljudet när "Lokala nyheter" aviseras. Varför heter det "lokala" och inte "regionala", förresten? Man täcker ju hela Gävleborg med rapporteringen, efter vad jag kan förstå. 

   Snökanonen spikas upp som första nyhet på löpsedeln, förstås. Studenter vid högskolan på Kungsbäck i Gefle tjänar några sekiner extra, genom att fatta skoveln och skotta snö. Med usla studielånsvillkor förstår jag dem mer än väl. 

   

Jag minns mina extrakneg i ungdomens glada, nåja, dagar. En sommar planterade jag och ett gäng grabbar, var det med några tjejer?, skog uppe på Högbo Bruk. På ackord. Några futtiga ören per planta inhöstade vi. Klart det inbjöd till fusk! Skyffla ned en hel påse med plantor i samma hål. 

   När den av bruket anställde, minst sagt lakoniske, basen vände ryggen till. Det gjorde han för det mesta. Intog ryggläge i det sköna gräset. Filosoferade, antar jag. Kunde aldrig svara på några frågor om förskott och annat. Kanske beordrad inte göra det. 

   Inbjöd till att vara på honom med frågor. För att få se honom klia sig i skallen, långsamt utbrista: "Du, jag vet inte, jag har inte hört något."

   Nuförtiden planterar man inte på samma primitiva sätt, med en hacka i nypan, som vi gjorde. Rena slavgörat. 

   Varje gång jag och min livskompanjon i bil på väg upp till frilufts- och rekreationsområdet, som Högbo förvandlats till, passerar "min" skog, vars träd hunnit växa sig höga, minns jag med skammens rodnande kinder, äh, jag hittar på, hur sneda mina rader blev. 

   Men det är väl preskriberat vid det här laget. Någon skogsplanterare av rang blev jag aldrig. Och jag älskar det öppna, danska landskapet. Inte en trädusling så långt ögat når. 

Sommaren 66, när håret började växa sig långt och vi hade sparkat igång vårt band, hade jag jobb nere på Sandvik. Bland annat ingick fönsterputsning, jo, jag lovar. På den smutsigaste av fabriker! Rena Sisyfoskneget. 

   Symboljobb och inget annat. För syns skull. Blott för att vi gymnasister skulle kunna tjäna några spänn. Ett jobb, en sysselsättning, som egentligen inte behövdes, onödigt och bortkastat. Jobbarkompisarna rökte pipa, Greve Hamiltons tobak, som bara den. Inte jag. 

   

En sommar två år senare, 68, nu var håret riktigt långt och jag kammade det bakåt för att försöka gömma undan det, men häcklades av gubbarna: "är du Jesus broder?", jobbade jag extra som blästrare, blåste sand genom rör för att få dem rena inuti. På ackord. 

   Återigen kände jag mig som den stackars Sisyfos. Kände aldrig när jobbet var klart. För att få tiden att gå, klockan på väggen verkade ha hängt sig med sorgset slokande visare, rökte jag efter ett visst antal rör. Cigaretter, inte pipa. 

   Så tröttnade jag på att noggrant och pliktskyldigt ta mig an rör för rör, först blästra ett efter ett, sedan kika efter om det blev rent. Tog vart tionde. Sedan vart tjugofemte. Det var som om det hela tiden regnade rör. Traversen släppte ned nya i mängd så fort det var tomt på min bänk. 

   Föraren struntade blankt i att jag med händerna i luften viftade avvärjande. Noterade det kanske inte.

   Till slut blästrade jag knappt ett enda rör. Orkade inte. Skickade bara vidare. Hela surven. Men aldrig kom något rör i retur efter syning senare i produktionsledet. Rör efter rör bara passerade. Som livets flyende dagar. Lät bli poet på verkstadsgolvet. Som Stig Sjödin.

Inte visste jag då, hur skulle jag ha kunnat veta det, att jag många månvarv senare skulle skriva böcker om medborgarlön, tituleras "Mr Medborgarlön", och problematisera vad ett "riktigt jobb" är. 

   För mina strävsamma föräldrar, som tidigt skickades ut i arbetslivet, pappa som hjälpdräng hos snåla uplandsbönder, mamma servitris i en folkpark utanför Viken, var det inget problem. Ett riktigt jobb är ett som man får betalt för. Oavsett vad det är för slags jobb. 

   Och försörja sig måste man. Inte "ligga samhället till last". Det fulaste av allt. Det är bara att hugga i och hålla god min.

   Arbetslinjen, min gosse, arbetslinjen!

Vinter i Europa

 

Jag vet inte för vilken gång i ordningen, kan det vara tredje eller rent av fjärde, jag ser den danska tv-serien ”Badehotellet". Med som alltid lika stor förtjusning. 

   Den säsong jag nu hunnit till är den sjätte. Robert, släkt med den förnäma och snobbiga, bridgespelande fru Fjeldsø på badhotellet, har lyckats fly från koncentrationslägret Neuengamme och dyker plötsligt upp och stör hygget, som den småborgerliga dansken säger. 

   Och hyllar som ett ideal för hur för det goda livet.

   Genom att gifta sig med en österrikisk kvinna, en judinna, har han berövats sitt danska medborgarskap och släpps inte in i Danmark. Passet är stämplat med ett stort J, vilket stänger gränsen för honom. Vid ett försök att komma in, stoppas han och skickas till Berlin. 

Där Hitlers mördaranhang väntar på honom.

Samma sak gällde i Sverige. Stort J stämplat i passet. Inga judar hit! Skamligt nog. Och skamligt det möte som akademiker den 17 februari 1939 höll i Bollhuset i Upsala, varje gång jag passerar huset minns jag, där det bestämdes att tio judiska läkare inte skulle släppas in i Sverige. 

   Tio, inte fler. Nota bene. En handfull. 

   Bortsett från åberopade arbetsmarknadsskäl, skulle vi inte, samma ”argument” framfördes i Danmark, riskera att få in antisemitism. Med judar kommer hatet mot dem. Säkrast därför att stänga dem ute. 

   Rösterna i Bollhuset och i svensk riksdag tillhörde snart uppburna, respekterade män i staten.

Aldrig har Sverige haft så låg migration från MENA-länder, Mellanöstern och Nordafrika, som nu. Och aldrig så få kvotflyktingar. Jag bortser från anhöriginvandringen som sällan redovisas i statistiken.

Är vi på väg in i, eller befinner vi oss redan i ett politiskt vintertillstånd av det kallaste slaget? Jag säger inte att vi skall ”öppna våra hjärtan” eller ”i mitt Europa bygger vi inga murar”. 

   I det första fallet handlade det cyniskt nog om att sabotera för facket, förstöra arbetsmarknaden genom en etnifiering av underklassen.

   I det andra, struntprat på Medborgarplatsen från en misslyckad socialdemokratisk statsminister som kunde kläckt ur sig vad som helst för att värva röster.

Tv-serien får mig att längta till Vendsyssel långt upp i Danmark, en trakt jag älskar och i trettio års tid sommar som höst återkommit till. 

   Samtidigt känner jag de kalla vindarna som blåser över Danmark, statsminister Mette Frederiksen (S) talar öppet, utan att lägga band på sig, om ”återvandring” för att bryta ”dominanskulturer”, och skydda ”vårt vackra Danmark”. 

   I vassen lurar högerpopulistiska partier, det vet hon mycket väl.

Inte bara i vårt rödvita broderland smyger sig den politiska vintern på. Utan i hela Europa. Icke minst i Tyskland, där nazisterna skördade framgångar. 

   Hatets ogräs växer. Mot dem som icke är som vi. Och, i Ukrainakrigets tider,  mot ryssar.

Publicerad på 8 dagar 2026-01-08

Leve Malmölistan! Och leve Nils Littorin!

Till natursköna Gysinge vallonbruk, med stolta anor från 1600-talet, beläget några mil söder om Sandviken tyckte min framlidne svåger Birger om att bege sig för att fiska i det stritt strömmande vattnet med sprittande laxar i huvudrollen. 

   Jag vet inte hur många gånger, om ens någon, som min älskade, tillika också bortgångna syster följde med på hans fisketurer. Hon delade inte hans begeistring över det ädla fritidsintresset.

   När han inte fiskade dominerade fotbollen och stryktipset. Han hade ett förflutet som tekniskt lagd vänsterytter bland annat i idylliska Gestrike-Hammarby, där han växte upp, och i IFK Sandviken, i skuggan av SIF och SAIK.

   I samma Gysinge, ja, i självaste pampiga herrgården, bedrev PRO kursverksamhet. En afton var jag ditbjuden för att tala om min bok om Søren och Marie Krøyer. Fördomsfull som jag är hade jag förväntat mig att ställas inför en samling ledbrutna nära döden-gamlingar hängande på rullatorer. 

   Men slöt upp gjorde ett gäng välbevarade och fräscha seniorer. Det utvecklades till en rolig sammankomst med många kunniga inlägg från den konstbevandrade publiken. Søren Krøyer kände alla förstås till, förminskande av hans mångsidighet, enligt Ekstrand, räknad som en av Skagenmålarna.

   Efter den stora invällningen 2015 användes flera av de forna brukskåkarna, närmast i panik för bristen på logi var akut, för att inkvartera migranter. Att beskåda husen efter att de tagit dem i besittning bara trist. Persienner hängande på trekvart. Ovårdat och eftersatt. Jag moraliserar inte, bara konstaterar.

Ett av husen bär, jag vet inte sedan när, namn efter Gösta Sandin (fotot nedan till höger, taget av eldsjälen och den Sandvikens historia dokumenteradeTommy Hjort). När det begav sig socialdemokratiskt kommunalråd i Sandviken. 

   Min salig mor, tillhörande samma parti, respekterade och höll honom högt. Han var kommunalråd i den tid när man inte blev politiker för att sko sig och prata strunt. 

   Ordning och reda skulle råda i den kommunala ekonomin. Politikerna vara föredömen. Inga lik i garderoben. Inga skumraskaffärer. Inget fiffel.

   Politiken var ett hedersuppdrag, inget yrke. När jag läser om de socialdemokratiska politikerna i Malmö, Nils Littorin och Malmölistan håller förtjänstfullt örnögonen på de skattemedel förslösande jepparna, inser jag att det är ljusår till Sandins tid. 

   Metropolen vid Sundet befinner sig i förfall, här kan man verkligen använda ordet misskött, hålls under armarna av statliga miljardbidrag, annars skulle den sjunka som en sten. Socialdemokraterna i stan är i praktiken dess värsta fiende.

   Vad de än försöker intala sig, skrålande Internationalen på 1 maj och viftande med röda fanor. Den bistra verkligheten talar för sig själv.

Leve Malmölistan! Och leve partiledaren Nils Littorin, den oförtröttlige och modige som på gatan konfronterar de skamlösa höjdarna ansikte mot ansikte! 

   Hör och häpna, alla ni som känner mig. Bodde jag i Malmö kunde jag till och med tänka mig, åtminstone, att kliva upp från sofflocket på valdagen och gå och rösta på de oppositionella. 

   Vad skulle hända, men det lär väl aldrig ske, om de skulle få makten i Malmö och styra staden med Köpenhamn inom räckhåll? Kanske skulle Gösta Sandin från sin himmel nicka belåtet. Även om hans partikamrater petats. 

   Jag misstänker att han inte skulle känna sig särskilt befryndad med dem. Inte med sådana socialdemokrater. Som med glasögon lånade av pionjärerna August Palme och Axel Danielsson på inte borde få kalla sig så. On ni frågar mig. Eller min salig mor. 

   En gammaldags socialdemokrat av det rätta virket. Kanske kunde detsamma sägas om herr Littorin?