Kärleken till Danmark

Bild: Lex

 

Min relation med broderlandet sträcker sig över mer än ett halvt sekel. Den inleddes tidigt 60-tal. När jag tillsammans med pappa och min svåger tog färjan över till Köpenhamn. Danmark, det var utomlands och nästan något exotiskt med svenska mått mätt. 
   I livsmedelsbutikerna kunde alkohol inhandlas, mitt resesällskap förfriskade sig med högprocentigt körsbärsvin, och korvarna var illröda på ett sätt som föranledde tjänstemännen på svenska livsmedelsverket att i folkhälsans namn utfärda varningar. 

   På 70-talet utvecklade jag kontakter med arbetarrörelseforskare vid Aalborg universitetscentrum, nuvarande Aalborg universitet. Till skillnad från de svenska högskolorna insåg man klokt nog i Danmark att fasta forskningsmedel måste knytas till de nystartade lärosätena, inte som i Sverige där högskolorna blev rena undervisningsinrättningar. 

   En dansk lektor hade 60 procents undervisningsskyldighet, 40 procent av tjänsten  kunde ägnas åt forskning med valfri inriktning. En avundsvärd situation för en svensk, föreläsningstyngd lektor som undertecknad.

Ända sedan slutet på 1980-talet har jag och min livskamrat tillbringat flera veckor varje år i Nordjylland. Sommarvistelser har blivit höstditon. Landskapet bistrare men lika fagert.
   Vi har, skulle man våga påstå, lärt känna danskarna inifrån. Det existerar fortfarande en föreställning om ett rödvitt frisinne som saknas i Sverige. Här kan man säga saker som inte i vårt land. 
   Politikerna vågar fatta beslut i migrationsfrågor som de svenska kollegerna inte gör. Polisen ges möjligheter att med hårdhandskar ta tag i kriminaliteten.
   Kanske stämmer det till en del. 

Men vad med frisinnet och ett ocensurerat tänkande? Till gagn för yttrandefriheten. De senaste dagarna har jag på plats och med tillgång till main stream media, i samband med drönarattackerna mot danska flygplatser, upplevt samma russofobiska hets som i Sverige. 

   Man ”vet” att det är ryssarna som ligger bakom drönarna. Utan att några som helst bevis anförs. Ingen i det offentliga rummet hörs intaga en mot gängse uppfattningar avvikande ståndpunkt. Förmodligen i rädsla för att drabbas av sanktioner. Som i Sverige.
   Kanske är detta med det danska frisinnet en myt genererad av ett trångt svenskt opinionsklimat? 

Liksom vanföreställningen jag noterat från svenska turister att de hälsas med öppna armar av danskarna. Inte är det fallet. Den aversion mot svenskar som växte fram under efterkrigstiden, när vi som klarat oss undan nazistisk ockupation hade det oförskämt bra enligt danskarna, medan de kämpade med svåra levnadsomständigheter, har etsat sig fast.
   Trots att vi numera, med tanke på valutakursen som sannerligen inte gagnar oss, kan betraktas som de fattiga kusinerna från andra sidan vattnet.
   Den man älskar agar man, brukar det heta. Nog består ändå min kärlek till Danmark!

Även publicerad på lindelof.nu 9 oktober 2025

Skammen som arbetarklassens adelsmärke

Bild: Bokus

Att läsa förre Schlagerredaktören Håkan Lahgers minst sagt stinna, ett veritabelt hästarbete nedlagt, biografi, mer än 700 sidor som e-bok på min datorskärm, om Stig Claesson blir för mig, med ett sviktande minne, som att repetera vad som hände under 60-talet och framåt. 

   Jag var ju med på den tiden. Tro´t eller ej, som prästen sa till konfirmanderna.

   Lahger rekapitulerar år för år, ibland lite väl ytligt och översiktligt som om han har bråttom, och ett starkt igenkännande framkallas. Jag förvandlas som läsare till rena ögonvittnet. Så var det! Hör jag mig utbrista gång på gång.

   Plötsligt känner jag mig som Metusalem. Det vill säga väldigt gammal, jag inser att jag har levt ett lååångt liv. 

   Häromdagen fyllde jag 76. Jag hade kontakt med min livmedicus i Upsala. Han gratulerade mig till att fylla 75. Roligt nog drog han, som genom sin skickliga insats förlängde mitt liv, av ett år i hastigheten. 

   Kanske trodde han, undermedvetet, den gången på Ackis att jag inte skulle överleva sjukdom och minutiös behandling. Felsägningen är en sanningsbärare, visste doktor Freud.

I Lahgers bok står kulturkändisarnas namn som spön i backen. Claesson verkar ha känt alla, samvaron ägde alkoholindränkt rum på krogen, särskilt Operabaren. Men någon "stilare", hans eget uttryck, som de mer självmedvetna kollegerna blev han aldrig. 

   Präglad av enkla uppväxtförhållanden, ränderna gick aldrig ur. Han svek inte sin hemmahörighet. 

   Det är mycket att stanna till vid i boken och fundera över. Jag noterar att Claesson, som avskydde att kallas Slas, uppehåller sig vid skammen som en klasstämpel. Folk från borgarklassen känner inte skam, det gör endast vi som kommer från arbetarklassen. 

   Han noterar frånvaron av skam hos kolleger med en annan social bakgrund. Pär Rådström som skamlöst lånade pengar utan att någonsin betala tillbaka. Lars Forssell, denne akademiledamot som skamlöst lekte revolutionär i en diktsamling. När det var opportunt.

   

Jag undrar om skammen har med mindervärdeskomplexet att göra. Jag orkar inte reda ut det mer än så. Men både skam och mindervärde har jag känt. Det senare som starkast när jag kom till Upsala och universitetet med alla pålästa och välartikulerade medelklassungar.

   Kanske finns en koppling till klasshatet? Skammen som baksidan av myntet. Hatet borde ha framkallat något utåtriktat, aggressivt. Men gjorde det inte. Ur det frodas skam.

   Nu börjar jag låta som en amatörpsykolog. Tillbaka till biografin. 

Håkan Lahger: Vem älskar Stig Claesson? En biografi över Stig Claesson (Albert Bonniers förlag)

Åskådardemokrati till morgonkaffet

Folketinget (Bild: Oplevbyen.dk)

Att slå på dansk tv till morgonkaffet och ymern (det närmaste jag kommer filmjölk) är lärorikt. Eller vad ska jag säga? 

   När journalisterna, jag tvekar att ta det förpliktigande ordet i min mun, delger tittarna om toppmötet i Köpenhamn, med Macron från Frankrike och alla andra europeiska makthavare närvarande, lägger de sig på lägsta tänkbara rapporteringsnivå. 

   Journalisterna berättar om vad de ser. Avspärrningar och många poliser. Människor på väg till jobbet som måste ta omvägar. 

   Konungen av Danmark, i mina ögon en liten grabb utstyrd med medaljonger och hela baletten, tar med sin drottning nådigt emot en sig djupt bugande Ulf Kristersson och andra statsministrar på trappan till slottet Amalienborg. 

   Det ryktas att Zelenskyj är på ingång. Med som vanligt tiggarpåsen i näven, höll jag på skriva. 

De från DR som bevakar sammankomsten kunde lika gärna vara utsända från kändisspeglande blaskan Se og Hør. Kanske är jag bara elak. Och folkföraktande. 
   För detta är väl vad danskarna vill ha? Ingen högtravande elit-tv med akademiker som med pannan i djupa veck analyserar skeendet. 
   Folketinget öppnar dagarna efter med pompa och ståt. Folk från utkantsdanmark, ett vedertaget begrepp i ett alltmer uppdelat land, på plats för att följa det hela. "För att se till så att dom sköter sig", som en man i kön till åskådarläktaren uttrycker sig. 

   En annan är inne på att han är där för att hålla ett öga på "demokratin". 

Så uppfattas det. Demokrati är lika med folketing och allmän rösträtt. Men rösta får man ju även göra i antidemokratiska samhällssystem. Att sätta likhetstecken mellan folketing och folkstyre är med andra ord vanskligt. 

   Den politiska klassen lever sitt eget liv, de röstande sitter åskådare för att bevittna det hela. Det är symptomatiskt. Samma sak i Sverige. 
   Jag har för mig att en statsvetare skrev om skillnaden mellan "deltagardemokrati" och "åskådardemokrati". En tautologi i det första fallet, tycks det mig. Att i det senare fallet ens kalla det "demokrati” förefaller mig löjeväckande. 

   Men fint för politikerna. Inget folk som stör. The silent majority. 

För övrigt så växer Dansk Folkeparti i opinionsmätningarna. Det parti som inte längre har Inger Støjberg, hon som dömdes till att bära elektronisk fotboja efter uttalanden om invandrares äktenskap med minderåriga inblandade, som galjonsfigur. 

   Hon representerar Danmarksdemokraterna. Ett parti som hon bildade efter ha lämnat DF. 
   DF driver två frågor: matpriserna och migrationen. Åskådarfrågor. Något för SD i Sverige att ta efter. DF är väl deras förebild, om jag fattat det rätt.

Även publicerad under annan rubrik på 8 dagar 251007

Sociala medier och motståndets nödvändighet

Bild: Bokus

 

I den roliga SVT-serien Bondånger, som inte uppskattades efter förtjänst av det fisförnäma mediefolket i Fjollträsk om jag förstått det rätt, tillkännager huvudpersonen Ronny Eriksson: "Jag lägger ut det på nätet." 

   Med det avses att han avslöjar något för någon som han på förhand vet inte förmår att behålla det för sig själv, utan genast slår på djungeltrumman och "delar" (samtidens IT-språk) informationen. Det vill säga skvallret. Nätet han syftar på är telefonnätet.

   Word-by-mouth. Dåtidens sociala medier. Före digitaliseringens era, när alla, ja nästan i alla fall, har smartfånar, datorer och iPads. (Glöm inte de äldre, de "digitala analfabeterna" är många.) Forskare är bekymrade över att vi, främst tonåringarna, spenderar så mycket livstid på nätet. 

   I allt fler skolor i skjutningarnas land beordras eleverna lämna ifrån sig mobilerna om morgonen. 

   Det blir rena kreativitetsövningen för kidsen. Hur smuggla in mobban förbi majjen eller fröllan, blåsa vederbörande på konfekten? Tydligen är mobilförbudet beordrat från staten. Den sittande Tidöregeringen är lysande på symbolpolitik. 

   Att skumma på ytan, ej förmå lösa verkliga problem. Vad det än gäller.

"Sociala medier", en egendomlig term i mina otvättade öron. För säger man medier, säger man väl per definition i samma stund sociala? Eller kan medier vara asociala? Är de så kallade "trollen" exempel på det senare? Fråga grabbarna på SVT som nästlade sig in hos SD.

   Nå, jag är en flitig konsument, så heter det väl i marknadssamhället, av sociala medier. Men jag använder inte min Samsung i första hand för att ringa. Nej, det förhindrar min telefonfobi.

   Den uppstod, kanske snarare förstärktes, sista halvåret min mor levde. Och jag väntade spänt på ett samtal från kvinnokliniken på Gefle sjukhus om att nu är det snart ute med henne. Det samtalet kom också så småningom. 

   En sommarkväll när jag och familjen befann oss i Öregrund. Bara att hoppa i bilen och dra iväg norrut.

   

På den högskola som betalade min låga lön visste tjejerna i växeln om att jag aldrig svarade i telefon. Och upplyste den mig sökande som inte kände till att så var fallet, uppmanade samma person att mejla. "Han svarar ändå inte."

   Min vapendragare och lekkamrat, den framlidne konstnären Hans Limbus Tjörneryd, och jag hade mycket hyss för oss, det ska gudarna veta. Bland annat kläckte vi idén att prata in så mycket på den automatiska telefonsvararen att det blev omöjligt att lämna ett meddelande. 

   

Jag är glad för de sociala medierna, inte tu tal om saken. Genom Facebook håller jag kontakt, annars vore det svårt, med människor både inom- och utomlands. "Du är som ungdomarna, du har dina vänner på nätet", som min yngsta dotter konstaterat. 

   Häromdagen, när jag fyllde år, strömmade gratulationerna in på Facebook, många över ett hundra. Underbart! 

   Dagen avslutades med att jag som vanligt i slafen tittade på något i mobilen. Försökte mig noch einmal på den nya serien Skiftet om de första kvinnliga poliserna i Sverige på 50-talet. Visas på Netflix. Sista chansen, alldeles för dåligt. Går bara inte. Trots angeläget ämne.

   

För ovanlighetens skull läste jag i stället, medan höstnatten i Tversted stod allt svartare utanför fönstret, en pappersbok. Kodnamn frisör av Semmy Stahlhammer, som jag förärats av min livskamrat. Om hans far Mischa, en av de judiska partisanerna i de polska skogarna under den nazistiska ockupationen. 

   Jag är sedan tidigare ganska så förtrogen med deras väpnade kamp. Kenneth Hermele en av dem som skrivit om det. Vilka uttryck den tog sig. Men läser gärna mer. Motståndets fenomenologi, för att låta som en tvättäkta upsalaakademiker, fascinerar mig. 

   Motståndets nödvändighet.

76

76, och ett geléhallon?

"Gammal är man den dag man inte längre kan stå på ett ben och dra vinterstövlarna på eller av.” Merete Mazzarella

Nja, jag trodde väl inte i och för sig att jag skulle bli medlem av den famösa 28-klubben. (Ni vet förstås vad som åsyftas. Annars googla eller anlita AI.) Även om jag under många år stod på hårt. För att vara helt ärlig.

   När de på Ackis i Upsala systematiskt, jag lovar, gick igenom hela min kropp för att ta reda på om den skulle palla den djävulskt tuffa behandling de ville ge mig, trodde jag att de hårda åren skulle visa sig, slå tillbaka. 

   Men icke. Grönt ljus. Allt okej. Alla organ. Bara att sätta igång behandlingen. Under ledning av en av Europas främsta specialister inom sitt gebit. Vi har kontakt, om än sporadiskt, än i dag. 

   Jag vågar tro att han är glad och stolt över att hans nästintill "dödsdömda" patient fortfarande, tjugofem år senare, är vid liv. Utan något recidiv. Om än med beständiga biverkningar. Värst tröttheten, fatigue på fackspråk. Psykiskt svårhanterlig.

 

3/10 födelsedag, i vågens lufttecken. Samma datum som när DDR upphörde och återföreningen, Anschluss enligt desillusionerade ossisar, dragna vid näsan av Kohl, med anspelning på nazisternas inmarsch i Österrike, var ett fullbordat faktum.

   Svart på vitt. 76. Jag stirrar klentroget på siffrorna, mumlar dem nästan ljudlöst för mig själv. Det känns overkligt. MyHeritage, som erbjuder släktforskning på nätet, försöker få mig på kroken. Ihärdiga som attan. Senast bara för en stund sedan.

    Men varför betala dyra pengar för att få bekräftat ett inte särskilt hoppingivande biologiskt arv? Det vet jag ju redan. Generationer av släktingar, alla de som gått före och som inte blev särskilt gamla, kan jag se på skärmen utan att betala. Jag behöver inte påminnas om livets obönhörliga flykt genom dem.

   Även om modern skulle säga, som hon alltid plägade, att blod är tjockare än vatten. 

Jag växlar några ord med den sympatiske man som varje höst under vår vistelse här klipper gräset runt huset i Tversted. Frågar i förbifarten om allt är bra med honom. 

   Borde hållit mig till väder och vind, lämpliga ämnen så här invid Vesterhavet. Ont överallt har den stackars mannen. Diabetes. Jag frågar inte efter hans ålder. Får för mig att han kunde vara min son. Burr.

76. Det känns overkligt. Säger det igen. Kommer inte på nåt bättre. Hur i hela Härjedalen blev jag så här gammal? 

   Men fortfarande klarar jag av stå på ett ben. Varje morgon. Utan väntande vinterstövlar.

FOTNOT. När Hasse Alfredson rakade av sig sin mustasch, tyckte hans barn att han såg ut som ett geléhallon.

   

Var finns ljuset?

Jonathan Lear 1948-2025 (Bild: Wikipedia)

Jag läser på nätet att den amerikanske filosofen och psykoanalytikern Jonathan Lear, född 1948 och blott ett år äldre än undertecknad, har gått bort. Knuten till universitetet i Chicago, ett universitet med hög prestige i USA. 

   Ett lärosäte väl mest förknippat med Milton Friedman, hans ”Chicago Boys” och den nyliberala tankefigur som Pinochet i Chile under vägledning av samme Friedman varmt omfamnade.

   Skamligt nog tilldelades Friedman med sin fattigdomsframkallande, ideologiskt impregnerade teori 1976 det så kallade Nobelpriset i ekonomi av Riksbanken Berättigade protester och demonstrationer följde i dess spår. 

   Men även bland svenska, tongivande nationalekonomer som Ingemar Ståhl och Kurt Wickman (en gång rödare än röd och tidigare kollega till mig) hann nyliberalismen få fäste. Den heliga marknadens princip skulle gälla, inga sociala hänsyn tagas. 

   Den på marknaden starke segrar, den svage går under. Det är som det skall vara, enligt högerns profeter. 

Föga känd i Sverige, denne Lear. (Med samma efternamn, kunde tyckas symboliskt, som kungen i Shakespeares drama.)  Jag tycker att hans resonemang om ”meningssammanhang” på en kollektiv nivå är särskilt tillämpbart på vårt land i dess nuvarande situation. 

   Är det inte så att ”meningen” med vårt land gått förlorad? Det förr stolta samhällsprojektet är historia.

   Människor känner ingen framtidstro, de är snarare desillusionerade och uppgivna. Det Sverige som  jag växte upp i finns inte längre. 

   Frågar man en dansk, jag befinner mig ju just nu i Nordjylland, om vad samma person tänker när jag säger ”Sverige” blir inte svaret som för några decennier sedan ”ett trist kontrolland med en sträng myndighetskultur”.

   Nu blir svaret ”ett land med ohämmad gängkriminalitet, skjutningar och explosioner”.          Storebrorskomplexet är borta. Istället: ”vi måste akta oss så att det inte blir som hos er i Sverige”. Föregångslandet är det inte längre.

Den tyske filosofen Ernst Bloch brukar rubriceras ”hoppets filosof”.  Lear var också inne på hoppet som en nödvändig överlevnadsstrategi. Slutar vi att gemensamt hoppas, kan vi lika gärna kasta in handduken för gott. Men vad finns att hoppas på i onådens tid? 

   Återigen minns jag samtal uppe i malmfälten med gruvarbetarna. Uppmaningen ”ni som är marxister, tänk dialektiskt!” när vi hängde med huvudet. Låt inte det ensidiga mörkret råda och ta makten över ert sinne. Myntet har två sidor. 

   Det är som mörkast före gryningen, lyder ett gammalt ordspråk. Men var skåda ljuset? En gång sjöng ju morgondagarna. För att parafrasera titeln på en bok av Jan Myrdal. 

Även publicerad på 8 dagar 251001 under annan rubrik

Om nationalhjältar talar man inte illa

Bild: Sara Galbiati, Gyldendahls hemsida

Jørgen, uttalas Jørn på den stavelser sväljande danskan, är död. 88 år gammal. Och jag räknar som jag brukar: hur många år från där jag befinner mig nu i livstrappan? Slutsatsen, som nästan alltid: det är på tok för nära. 

   I det här fallet futtiga tolv år om jag något föregriper min födelsedag. Men, hallå! Det är ju, ta mig tusan, ingenting! Svisch, så är det enda livet över och borta.

   Det fanns en tid när vi, med papper och penna i hand, från den danska horisonten följde Tour de France på DR. Cyklister som dödsföraktande kastade sig nedför branta berg, trampade på som om de hade eld i baken på farligt hala vägbanor, trotsade regn och hård vind, for i backen, ibland med svåra skador som följd, dödsfall förekom. 

   Den postmoderna tidens gladiatorer. Några i rollen som hjälpryttare till de namnkunniga stjärnor som bara "skulle" vinna.

Dansken Bjarne Riis var i ropet, framgångsrik. Det gjorde det extra kul att följa loppet. Ingen kunde som Leth referera Turen. Han gjorde det målande, osäker på om han improviserade, men det kunde låta så. 

   Jag tänker Bertil Perrolf och hans Skivor till kaffet i radio. Jag njöt av hans sprudlande ordkonst.Eller Bengt Grive med sitt säregna färgsättande av sina referat. Också Göran Zachrisson med sina egensinniga golfreferat. 

   Den lågmälda, ödesmättade stämman dramatiserade det som sig utspelade på banan.

Leth debuterade tidigt som poet. Jag har inte läst något av honom, förutom en och annan krönika i Politiken. I en av de sista intervjuerna med honom i dansk tv, han hade blivit en gammal man med ett orakat gammelmansansikte, framhöll han att utmärkande för honom som journalist har varit ärlighet. 

   Nja. Alla visste om att även nationalhjälten Riis var dopad men höll masken och knep, Leth en i den tigande församlingen. Det gjorde väl för ont att beröva dansken glorian. Till slut trädde Riis slokörat fram i medierna. Sanningen uppenbarad.

   Leths egen gloria hamnade på sned när det framkom att han hade ett erotiskt, jag vet inte om de var gifta, förhållande med en mycket ung kvinna från Haiti.  

   Usch, rena fula gubben. Det medförde att han togs bort ur rutan. I Danmark är de inte lika pk som i fosterlandet. Men kanske passerade Leth en gräns. 

 

Nå, sorgligt är det, när någon går bort. Och i den förbannade cancern. 

   Turen slutade vi att följa, när dopingskandalerna stod som spön i backen. Ta bara den där amerikanen som vann Turen, var det hela sju gånger i rad? Nekade till att han varit dopad, Lance hette han visst. Sorglig figur med sitt idoga ljugande.

   Vila i frid, Leth!

Även publicerad på lindelof.nu 2025-10-08