Tankar från Hörnet: När pedagogiken gifte sig med ångesten

”Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest?"[1]  satte jag, inspirerad av den danske filosofen Søren Kierkegaard, för många år sen som rubrik på ett föredrag jag höll vid en utbildningspolitisk konferens på Stockholms universitet, arrangerad av SFS, Sveriges Förenade Studentkårer. 

Uppgiften var att presentera en fördjupningsutbildning för företagsekonomistudenter vid högskolan i Sundsvall. Den hade väckt visst uppseende utanför läroanstalten genom sin uppläggning; stack ut med vad som uppfattades som en (anti)-pedagogisk, antiauktoritär ansats. 68-vibbar! 

En av arkitekterna förvisso gammalt rödskägg från Upsala...

När jag och kollegan Lennart, många år vid det röda Umeå universitet, planerade utbildningen i mitten på 80-talet utgick vi från premissen att utforma en utbildning som vi själva skulle vilja genomgå; annars fick det vara. 

Och i insikt om att det där med "organisationsstudier" lät inte så himlastormande kul. Signalerande "administration" och "förvaltning", boxar och strukturer; det luktade inte människa om organisationsbegreppet. [2] 

Ett nödvändigt ämnesområde. Men inte mer än så. Fyrkantiga byråkraters bord. Det gavs till och med kurser på högskolenivå som hette "Administration och organisation". Och det fanns en yrkesinriktad PA-linje att söka, för blivande "personaladministratörer". 

Vi var överens om att det skulle vara roligt, intellektuellt stimulerande, vila på frihet under ansvar, ingen korvstoppning med svårsmält organisationslitteratur, casepedagogisk grund. 

Förebilderna fanns hos Harvard Business School (HBS) i Boston och RUC, Roskilde Universitetscenter, med Knud Illeris som tongivande person; båda lärosätena beryktade för att framgångsrikt basera utbildningen uteslutande på fallstudier. [3]

Det var, om sanningen skall fram, inte många hugade som vid första tillfället valde vårt fördjupningsalternativ efter två års konventionell grundutbildning. Alternativen Marknadsföring och Redovisning/finansiering lockade mer; då var man ju säker på att få jobb! Särskilt om man valde det sistnämnda. "Organisation"... det lät bara flummigt och ogreppbart. 

Dess experimentella karaktär, hur utbildningen framställdes när den presenterades för de samlade, hundratalet studenterna i högskoleaulan, framkallade tvivel om vad det "var" för någonting det bjöds in till; efter en gymnasifierad, ansvarsbefriande katederundervisning. Enligt konstens alla regler.

Och så den barska deklarationen från kursledningen in spe: ”Vi vill inte ha vilka studenter som helst."

Det samlades dock vid terminsstart en grupp nyfikna studenter som önskade ”avelevifieras” och subjektiveras (kan vara smått ångestskapande att ta eget ansvar för sin utbildning, därav rubriken på mitt föredrag). ”Plugga” med frihet under ansvar. 

Pröva på något annat än det invanda och förutsägbara; kasta sig ut i det ovissa, äventyrliga.

Kanske också någon hoppades på att det skulle vara lätt att ta sig igenom; inga skriftliga tentor. Och mycket fritid; vi lade schemat på ett flexibelt sätt, vecka för vecka. Ibland långt mellan de gemensamma sammankomsterna. Tid frigjordes; vad den ägnades åt avgjordes av det egna, intellektuella samvetet.

Många roliga sittningar. Ibland inte så roliga; jag brukade omtala de senare som "likvakor", i väntan på att tystnad skulle brytas. Många roliga cases, verklighetsbaserade om hockeylag och annat; ingen start i organisationsteoretisk litteratur. Teorierna valdes för att stötta valda cases, söka förklaringsvärde. [4]

Jag vågar påstå att utbildningen var personlighetsutvecklande, även för kursledningen. Flera av studenterna har dessutom sedermera gjort akademisk karriär, två är professorer. En kvinna vid en prestigehögskola. 

Jag måste säga att det var nog det roligaste jag gjorde under alla mina år inom högskolevärlden! 

NOTER

[1] Se min artikel i Zenit nr 2 1991. 

[2  Boken Själens revolt var på gång samtidigt som utbildningen bedrevs. 

[3] Vid RUC, som Mogens Glistrup ville asfaltera, gjordes ett studiebesök; till HBS inbjöds jag som visiting professor.

[4] Hur den finske, skandalomsusade dramatikern Jouko Turkkas bok Infall kom in i bilden förblir lite av en gåta...

FOTNOT Uppslaget till att ännu en gång skriva om denna organisationsfördjupning infann sig när jag bekymrat  funderade på medieuppgifter om dagens situation i högskolevärlden, med studenters ovilja att intellektuellt låta sig utmanas , samtidigt AI:s inträde. 

/Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle./

Tankar från Hörnet: En hedersfråga

Jag läser en understreckare i Svenskan från 8 maj om den polske författaren Wytold Gombrowicz. En favorit i mitt privatbibliotek. Jag vågar inte sätta en femma på att han längre är särskilt välkänd i Sverige. Inte ens bland de kulturfina, smakdomarna på DN framförallt.

Uppburen var han i vårt land första halvan av 60-talet. Alf Sjöberg såg en pjäs av honom i Paris och slukades med hull och hår. Satte upp honom på Dramaten. Lars Gustafsson recenserade den i översvallande ordalag. Och därmed öppnades portarna till kultursidorna.

Men när vänstervågen rullade över vårt land mot andra halvan av 60-talet, försvann och osynliggjordes Gombrowicz. Hans förment mörka människosyn, jag som läst honom skulle snarare kalla den realistisk, låg honom i fatet och överensstämde inte med samtidens röda grundton.

Han hade nämnts som Nobelpriskandidat. Men av detta blev intet. Tydligen har det också sedan varit klent med utgivningen av hans verk.

Hur flyktigt det skrivna ordet är! Vad betyder det att ta till orda? Ibland tycks det mig meningslöst att försöka göra sin röst hörd när den allmänna opinionen förefaller så entydig. Inga avvikande röster är tillåtna.

I dessa dagar skall det faktumet att Sovjet, till priset av många miljoner döda, befriade oss från nazisterna nämnas med så små bokstäver som möjligt. I Tyskland tydligen nästan icke alls, enligt Berlinaviserna. I Sverige gör de krigshetsande oksanianerna allt för att underhålla russofobin.

Nå, bara att vända på myntet och kränga av sig den smygande letargin. Viktigare än någonsin att försöka bilda motopinion.

Om jag bott i Stockholm och inte i Gefle hade jag sökt mig till Slussen och i svensk-ryska vänskapsföreningens regi hedrat dem som kastade av det nazistiska oket över Europa.

Foto: Gombrowicz (Wikipedia)

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Även på 8 dagar 9 maj 2026

 

Tankar från Hörnet: Konsten att skriva enkelt

Jag har nyligen avslutat Patrik Lundbergs Fjärilsvägen. Utan att snabbläsa. Att jag inte skyndade på läsningen säger allt om bokens kvaliteter. Lundberg adopterades från Sydkorea och hamnade i Sölvesborg. Där en sedermera rikskänd figur vid namn Jimmie Åkesson samtidigt höll till. 

Den begåvade Lundberg närde tidigt skrivardrömmar. Åkesson uppfattade han som en fena på att knåda ord. Någon att efterlikna.

Lundberg var målmedveten, siktade högt, strävade mot en publicistisk karriär. Hans drömmar gick i uppfyllelse. Böcker gavs ut, han fick anställning på Aftonbladet. Numera städslad på Dagens Nyheter, om uppgifterna på nätet stämmer. 

En tidning som i mina ögon, vad gäller kulturen och ledarsidan, är omöjlig att läsa. Dagens Nonsens utläste vännen, fritänkaren Gunnar Adler Karlsson akronymen DN. 

Nå, Croneman är i högsta grad läsvärd. Och kanske någon ytterligare av kåsörerna. (Kåserandet är en svår konst, inte sällan nedvärderad; inte ansedd som tillräckligt "fin". Men minns Cello, Red Top och andra stilistiskt tilltalande kåsörer.) Men annars råder PK-mörker över 08-makthavarnas husorgan. 

Lundberg tilltalar boken igenom sin adoptivmor DU. Modersbunden, skulle väl en psykolog säga. Hon hade det inte för fett, hamnade dessutom i sitt andra äktenskap i klorna på en plågoande. 

Det är då egendomligt, eller så är det inte, att nedtryckta kvinnor söker sig gång på gång till samma typ av karlar som "det måste vara nåt fel på", som min mor brukade säga.

Två gånger i mitt liv har jag stött på misshandlade kvinnor, och då som arbetskamrater. Med blåtiror som de gjorde allt för att dölja. De hade gått in ett skåp. Säkert.

Man skulle nog kunna säga om mig också, att jag är modersbunden. Om det nu så är fallet, att om man ofta skriver om sin mor, vilket jag gör, då är man modersbunden. 

Mamma växte upp på Bruket i Sandviken, dotter till en rörslipare som hade fem telningar att försörja. Så träffade hon pappa, nordupplänningen som flydde vischan och snålbönderna för Verket. Han var ambitiös, befordrades till arbetsledare. Då fick de det hyfsat ställt ekonomiskt. 

Pappa undrade, generös som alltid, nära till plånboken: "Du är väl inte black, Lars!" 

Så Lundbergs mor och min, båda från arbetarklassen, kan inte jämföras i vissa centrala avseenden. Den förra hade det trassligt livet igenom. Nära jag drog till med "ett skitliv". I medkänsla, inget annat.

Att läsa Lundberg går som en dans. Skriva kan han. Inget pyntande eller krusidullande. Ingen Ranelidska. Han behärskar konstformen att skriva enkelt om det svåra. För mig ett stilideal. 

I samma konstform finner vi storheter som Hemingway och vår egen Hjalmar Söderberg. Inga andra jämförelser.

Nu har jag från mitt folkbibliotek, uppskjutet genom att de besynnerligt nog uppgav att de hade slut på pengar (sic!) och man kunde inte låna som man ville fram till och med ett visst datum, skaffat Gul utanpå av Lundberg. Jag ser fram mot att börja på den. Kanske borde den lästs före Fjärilsvägen; nå, det visar sig.

Parallellt läser jag Björn Lundbergs, jag tror inte de är släkt, bok om Gunder Hägg, Frontlöparen. Den suveräne Häggs lätta stil, han flög eller flöt fram, påminner om Patrik Lundbergs skrivstil. Inga tillkrångligheter, som sagt. 

Bild: Bokus

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Tankar från Hörnet: Två arbetargrabbar som "gjorde nåt annat"

"Hur långt kan man gå för att få det att svänga för sig själv?" Bo Widerberg

Två arbetargrabbar. Som genom sin stora konstnärliga begåvning, kanske vågar jag rent av utse dem till genier, kunde bryta sig loss och göra "något annat” som det hette förr. En eufemism för att man undsluppit Grottekvarnen. 

Ett förutbestämt och inrutat liv. Utan någon större grad av självbestämmande.

Jag kan inte låta bli att tänka på min morfars reslige bror Otto, skostorlek långt över mina 46:or. En har sannerligen något att brås på i fotväg. Arbetskamrat med Stig Sjödin. Hans diktsamling Sotfragment ryktades lästes av bolagsledningen på Sandvik som ett reportage om dem på golvet. Det gåtfulla och i maktens ögon kanske hotfulla folket. 

Dom därnere, enligt Günther Wallraff. De utsugna. Mervärdesproducenterna, enligt Karl Marx. Dom som ingenting annat har att förlora än sina bojor.

När Sjödin inbjöds till uppväxtorten, det hände mer än en gång, för att recitera sina dikter, satt alltid Otto på första raden. Önskade han att han gjort som Sjödin, "något annat" än Verket? 

Var Sjödin hans ställföreträdare? Hans projektionsskärm? Jag vet inte hur mycket han läste av samme Sjödin.

Torbjörn Rogefeldt, mer känd som Pugh, från Västerås. Det var hamnen, tror jag, som väntade på honom. Men snuvades på hans arbetskraft.

Bo Widerberg, vad som väntade på honom vet jag inte, växte upp nära där köpcentrat Triangeln nu står i Malmö. Han har förärats en plats som bär hans namn i närheten av där hans barndomshem låg. 

Jag har många gånger tänkt uppsöka Bo Widerbergs plats, men ännu har det inte blivit av.

Den förre kunde, trist använda detta tempus, i fyndighet mäta sig med Upsalas store son Owe Thörnqvist. Kanske han till med kan påstås ha varit ett strå vassare, med sin originalitet och språkbehandling. 

Men man måste ge Thörnqvist att han var den förste med rock på svenska. Eller?

Widerberg var kluven. Jag skrev om detta på 8 dagar 30 april med anledning av hans film Ådalen 31 som hade premiär på sista april 1969. Klättra i klassamhället på egen kaluv, eller assimileras av kollektivet och organisationen? 

Kanske tar jag i, han var inte kluven. Det handlar snarare om ett dilemma som alla med en speciell begåvning från arbetarklassen ställs inför. Och som Widerberg upptogs av och gestaltade på vita duken.

Solidariteten med klassen och ursprunget fanns där i nästan alla Widerbergs filmer. Mest i Kvarteret Korpen. 

Pugh sjöng om ”höjdare”, ordvalet vittnar om hans tillhörighet. Men texterna ur hans hand var, generell sett, mer kryptiska än direkta och enkla att fånga. Poetiskt laddade. 

Han gick bort på 1 maj 2023. Drabbad av en nedbrytande, neurologisk sjukdom. Som upptäcktes när fingrarna vägrade lyda honom på gitarren.

Widerberg gick också bort på det som en gång i tiden var arbetarrörelsens högtidsdag, 1 maj. Året var 1997. 

Jag har för mig att någon berättade att han från sin dödsbädd på Ängelholms sjukhus kunde höra Internationalen från en blåsorkester paraderande utanför sjukhusfönstret.

Om det var så, är det en vacker bild. Symbolisk och talande så det förslår.

Fotot på regissören: Wikipedia

FOTNOT Med Hörnet avses mitt skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Även publicerad på 8 dagar 8 maj 2026

 

Tankar från Hörnet: Utan er vore jag ingen

Mats Gellerfelt (Wikipedia)

Enligt samtidens verklighetsförvrängande modevokabulär, kanske ska vi ändå inte dra till med den drastiska, orwellska termen nyspråk, även om det frestar, heter det inte att man som Skriftställare har läsare. Utan man har följare. Låter som om man är skuggad...

Många följare ska man dessutom ha, för att räknas som en i gänget. Oklart vilket gäng, dock. Tjockholmarna? Stekarna innanför tullarna? Jag skrotar vidare i provinsen. Som den tvärvigg jag är.

Kvantitet slår enligt den rådande uppmärksamhetsekonomiska diskursen kvalitet. Företagsekonomiseringen av samhället, att man skall kunna räkna och sätta siffror på allt, fortskrider på alla fält. 

Jag har inte väldigt många läsare, förlåt följare, beroende på hur man värderar antal, förstås. 

Men hellre engagerade och vassa läsare, än följare som inte önskar, eller ens förmår föra en dialog. 

Jag är inte ute med håven. Men jag är stolt över er, mina läsare! Stolt över hur väl ni formulerar er, när ni kommenterar en text ur min hand. Det berikar mig. Skänker mig legitimitet. 

Viktigt i de mörka stunder när tvivlet om det meningsfulla i det jag ägnar mig åt, mitt kontinuerliga skrivande, smyger sig på. 

Genom internet exponeras texterna, de delas som det heter. Och jag har läsare över hela landet. Ja, till och med en person in the world down under, Australien. 

När jag på stenåldern studerade i Upsala, undervisades alla vi som förväntansfulla anmält oss till kursen kommunikationssociologi om fenomenet opinionsbildare. [1]  Är det samma sak som det som i dessa dagar kallas influencers? Det har jag inget enkelt svar på. 

Men jag har svårt att betrakta en så kallad "influencer" som dottern till Pernilla Wahlgren, Bianca Ingrosso, som en opinionsbildare. Inte påverkar hon väl tänkandet, opinionsbildningen? Jag bara frågar. Inte hennes starka sida. Inte därför hon har blivit känd. [2]

Däremot lär hon, med sin maniska utseendefixering, få småtjejer att lägga sina veckopengar på smink och kläder. Hon lockar till lyxkonsumtion. Kanske även till plastikkirurgi. Och är  redan, som relativt ung, ekonomiskt oberoende. Den lyckosten.

Den där Oksanen, som ser ut som en kopia av tsarinnans adept Rasputin i sitt vildvuxna, osköna skägg, är han en opinionsbildare? Jag skulle snarare kalla honom propagandist och krigshetsare. I första hand. 

I Proletären för ett par veckor sedan hävdades det, jag lutar mig mot en initierad text, att han skarvar beträffande Finlands historia under trettiotalet och framåt. Han skapar sitt eget narrativ. Se där ännu ett begrepp ur samtidens fatabur.

Oksanen är en sån där nyttig en, som krigsmakten och vapenindustrin gillar högt och rent. Wallenbergs guldgosse. Mig upplyste han om att jag inte borde skriva på sajten lindelof.nu eftersom Knut Lindelöf tillhör dem som inte, i likhet med Rasputin/Oksanen, krigshetsar. 

Och inte är russofob. Guilt by association? McCarthy-fasoner. Kalla kriget i repris. Samma anda. Är du inte med oss, är du mot oss. 

Undrar vad den som flyr rakhyvlar tycker om att jag gärna medverkar på Stefan Lindgrens sajt 8 dagar. Lindgren lider ju definitivt inte av någon russofobi. 

PS. Jag noterar att den egensinnige Mats Gellerfelt - han som en gång slog sig in i den litterära offentligheten som arg, ung man - varit död i nio år. Tiden rusar. Denne Gellerfelt, alltmer pompös men kul under sina mediala framträdanden, prenumererade på Kalle Anka. Liksom undertecknad gör. Kalle, det är grabben hela dan, det!

[1] Nowak och Wärneryd minns jag att författarna hette till en svårsmält kursbok som den stackars föreläsaren varken valt eller gillade. 
[2] Som av en händelse föll blicken på en artikel i HD 20 mars. Elina Pahnke: Titta, de kan ju just ingenting. "The Lundgrens" får oss att se de rikas talanglöshet. I samma artikel nämns för övrigt Bianca Ingrosso som köpte en våning för 40 miljoner.

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Eftermiddagstankar från Hörnet: Som om jag ändå inte flyttat hit

I dag lunch med det illustra sällskapet Senior Advisers Club, initiativtagare förre chefen på Toyota i Gefle, Anders Konnskog. En trevlig man. Klok som en bok. Punkterade effektivt alla fördomar jag eventuellt haft om bilförsäljare. 

Stor åsiktsöverensstämmelse mellan oss. Vi kom att bli goda vänner. Och så har det fortsatt.

Om jag trodde, eller hoppades på, att jag skulle göra mig en hacka, dryga ut den usla statstjänstemannapensionen, genom att tacka ja till att bli medlem i det meriterade sällskapet av "advisers", med lång samlad yrkeserfarenhet, då högg jag i sten. 

Vi träffas första onsdagen i varje månad för lunch. Och den betalar man själv. 

Jag såg framför mig det liknande sällskap som superentreprenören Richard Branson |1] i Virgin skapade. Oldies but goodies. Min beteckning. De vithårigas visdom skulle tas tillvara och inte förskingras. 

Ingen ålderism som i Sverige. Med gamlingarna förpassade till den kollektiva glömskans sophög.

Idel celebriteter engagerade han Branson. Bland dem den eldfängde biskopen Desmond Tutu.

De senaste luncherna i klubben har intagits uppe i Gavlerinkens restaurang. Ja, jag vet att arenan heter något annat i dessa ekonomismens snöda tidevarv. Men jag fortsätter att säga Gavlerinken. För det heter den, ju. Bland oss som varit med ett tag. Och vet bättre.

Forne liraren Nicklas Danielsson seglade förbi i restaurangen. Jag uttryckte glädje inför honom över att han är tillbaka i Brynäs. Vad i helskotta hade han i Polkagrisarna från Fålhagen att göra? Fattigmanslaget i den eviga ungdomens stad.

Nå, vad jag ville komma till var att det nämndes adresser i Gefle under lunchen. (Ingen märkvärdig sådan för övrigt, men 140 bagis ska de ha.) Och vi alla runt bordet förväntades känna till dem. Jag gjorde det inte. 

Ändå har jag nu bott i stan sen 1991. Det blir TRETTIOFEM år. Herregud. Obegripligt. Så många livsår. Vart tog de vägen? Jag hann inte med.

Det är som om jag ändå inte flyttat hit. Jag kan ju inte placera vissa gatunamn. Försöker jag lura mig själv att jag bara är här tillfälligt? Att erkänna permanens skulle vara som att ge upp? Ja - vad?

[1] Han förtjänar kallas superentreprenör. Genom att bete sig tvärt emot vad som lärs ut i företagsekonomiska kursböcker; t ex att undvika "mättade marknader". Han är i samma klass som Apple-grabbarna Steve Jobs och Steve Wozniak.

Fotot: Det var då, det. Utomhushockey i Gefle. (c) Gamla bilder från Gävle

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Because the life belongs to Patti

Jag har sett Patti Smith live on stage blott en enda gång. På Stockholm Waterfront. Nära Centralen. Biljetten en present från min generösa dotter. Vi delar samma höga uppfattning om Patti. Och nu infann sig möjligheten att tillsammans se henne uppträda.

Vi beundrar henne kanske främst för hennes livsstils skull. Hon förmedlar till mig, oss, att hon verkligen lever fullt ut.  

Rädd om, kompromisslöst vårdande sitt liv. Som innehållit så mycket död i hennes närhet. En bror. Maken. Livskamraten Mapplethorpe (i AIDS). 

"Livskonstnär" låter kanske lite klyschigt. Men det är väl det hon är. Jag har inte lyssnat speciellt mycket på hennes musik. Men med förtjusning läst flera böcker ur hennes hand. En av dem en present från samma generösa dotter.

Patti Smith förmedlar ett liv i det existentiella strosandets tecken. Med vidöppet sinne. Det liv jag själv ville leva. I sällskap, i hennes fall, med föregångare och inspiratörer som Rimbaud, Ginsberg, Blake och andra litterära tungviktare. 

Hon är anmärkningsvärt beläst. Utan att pråla med det. Böckerna utgör naturliga följeslagare och referenser. Författarna är hennes valfrändskaper, vågar jag påstå. Deras liv och verk, oupplösligt förbundna, förstärker Pattis livskänsla. Deras ord hennes bröd.

Dokumentären Patti Smith Dream of Life kan ses på Cineasterna. Den är från 2008. Slutfördes då. Efter tio års filmande. I den får man följa henne hemmavid, stökigt har hon det, annat prioriteras än att plocka undan och städa, i New York och på turné med sitt band. 

Även utomlands. Hon förefaller ha en global, hängiven publik. Hängivenheten kunde jag själv bevittna i Stockholm.

I dokumentären, som hoppar lite hit och dit utan att sträva efter att lägga saker och ting tillrätta, vilket är menat som beröm, får man höra henne opretentiöst lägga ut texten om sin livsfilosofi. Höra henne recitera egna dikter. Vissa sentenser avslöjar en stor poetisk begåvning.

Vi får även möta antikrigsaktivisten Patti. Uttalat hatisk mot forne presidenten George W Bush. När hon med kraft uttalar "W" fräser hon av ilska.

I en sekvens förekommer dramatikern och skådespelaren Sam Shepard. I en av sina böcker avslöjar hon att han drabbades av samma fruktansvärda sjukdom som Börje Salming, ALS. Det gör ont att se en pigg och glad Shepard med gitarr i nävarna. 

När man vet vilken fysisk nedbrytning som väntar honom runt hörnet. Han anar det inte själv i inspelningens stund.

Scenerna med Patti och hennes föräldrar i deras hus är varmhjärtade och fulla av kärlek. Fadern brukade mata ekorrarna i trädgården. Medkänslan, empatin, är väl Pattis arv från honom.

Befriande nog har inte en massa människor, som annars brukligt är i biografiskt anstuckna dokumentärer, anlitats för att enstämmigt vittna om Patti Smith som människa och artist. Hon får komma helt till sin rätt på egen hand. 

Denna urstarka kvinna som visar livet och andra människor största respekt.

Hur lever DU ditt liv?  

Bild: Wikipedia