Tankar från Hörnet: Vad är det med detta "efteråt"?

 

Fotot ovan, som jag råkade snubbla över med sökarblicken när jag letade efter en uppgift på nätet, föreställer enligt uppgift Eva Braun Sommerhaus. När det är taget, vet jag inte. (Upphovsman oklar.) Men uppenbart befinner sig huset i svårt förfall. 

Om det efter fotots tagande rivits, vet jag inte. Eller var i världen det mer exakt är beläget. Nånstans i Polen är allt jag vet. 

Men jag reagerar på hur det benämns, som Eva Brauns sommarhus, och på att nu, när jag skriver detta, är det efteråt. Långt efter självmordet i bunkern i Berlin våren 1945. 

När Tredje riket, efter total kapitulation, låg i spillror, aska och ruiner. Det blev inget tusenårsrike av de sjukligt grandiosa planerna. 

Varför min mångåriga fascination, mer allmänt, för detta fenomen efteråt? (I min dator gömmer sig ett opublicerat manus, titel "Berliner Kinder", där fenomenet utförligt diskuteras.) 

Det finns en antropolog, eller vad han yrkesmässigt titulerar sig själv, som jag vet intresserar sig för vad han bestämmer som övergivna platser. Men detta med efteråt är, som jag förstår det, något annat. I någon mening är det efterlämnade inte övergivet, eller bortglömt. 

Det fungerar snarare som en uppmärksamhetsmagnet. Omöjlig att inte dras mot. Omöjligt att vända ryggen mot det den fäster uppmärksamheten på.

I detta fall är det väl dock Eva Brauns namn som lockar. Mer än själva rucklet. Hon som av hävdatecknare närmast föraktfullt framställts som en korkad fjolla och aldrig förekom vid Führerns sida, trots att hon var hans fjälla. Hon måste hålla sig i bakgrunden, förbli en offentlig hemlighet. 

Medan Magda Goebbels, gift med Bocken i Babelsberg och fanatisk nazist som avgudade Hitler, fick agera Tredje rikets första dam och representera i officiella sammanhang. Hon, den eleganta och paranta damen, som kunde föra sig.

Strax innan det gemensamma självmordet blev hursomhelst Fräulein Braun till sin ohöljda glädje uppgraderad till Eva Hitler. När diktatorn inget hade att förlora, då dög jäntan från München.

Det vilar något magiskt över detta efteråt. Att det som en gång var inte helt försvinner. Inte kan försvinna, om man säger så, eller gå upp i rök. Det är fråga om platser eller byggnader som har något alldeles speciellt över sig och består länge efteråt.

Den forna rockborgen Valhalla i Sandviken är en sådan för mig. Utan att jag med ord kan förklara fenomenet på något tillräckligt bra sätt. Nå, det får vara så. 

/I ett hörn av  lägenheten på Holmen i Gefle hålls Skriftställaren med sina ocensurerade funderingar./

Han Kangs visdomsord

 

Två dagar har gått sen Connys begravning. Jag gruvade mig så inför den. Mindes känslan när jag anträdde samma kapell och blicken mötte min systers kista. Till Bachs Air. Gråten. Men jag klarade bättre av ceremonin för två dagar sen. Urnan med askan; nä, det var inte Conny. Om än med hans namn på. 

Jag minns Jan Myrdals tal vid Pinnens begravning; läste det på nytt inför det tal jag lovat Connys älskansvärda syster Annette, samma namn som min storasyster, hålla vid minnesstunden. Det är inte Gun Kessle som ligger där. Det är bara hennes lik. Myrdals raka ord.

En märklig känsla att efter begravningen i torsdags träffa vänner jag inte träffat på så länge. Två från vårt band, två trummisar är döda. Den ene av de kvarvarande hårt rammad av krämpor. Den andre sig lik från förr. Men det svarta håret ersatt av en betydligt ljusare nyans. 

Anekdoterna om våra eskapader under åren, från och med 1963, i Two Good Reasons stod täta där vid bordet.

Jag läser den ytterst välskrivande Richard Swartz bok om hans kräfta och sjukhuserfarenheterna från Karolinska. Så mycket igenkänning. För min del utskrevs jag från Ackis Hematolog för tjugosex år sen. Jag stirrar på siffrorna, gnuggar mig i ögonen. Har det verkligen gått så många år? Vart tog de vägen?

Den omänskliga, höll jag på skriva, högdosbehandling jag genomgick, och som kunde släckt mitt hjärta, hade inte erbjudits mig idag. Så trots allt var det tur att tumörsjukdomen, mantelcellslymfom, upptäcktes när jag inte hunnit bli för gammal. Hade jag fyllt sextio, ingen behandling av det slag jag genomgick.

Kroniska biverkningar. Mest fatigue, trötthet, som tär på psyket. Men jag lever. Det låg säkert Conny i fatet att han uppnått sin aktningsvärda ålder. Kroppen orkade inte mer.

I går, på midsommaraftonen, satt jag ensam i ett tyst kvarter. Åt västerbottenostpaj,  läcker som bara den, till denna kräftstjärtar. 

Mejlkontakt med Handikappteaterchefen Ulrika, en inspirerande frisk fläkt, okuvlig; likaså med vännen Knut i Upsala, angående vår nu tryckta bok Mellan klasserna. 

Även med vännen Stefan i Stockholm, redaktör på 8 dagar, som kunde lämna värdefulla tips inför planerad resa till Belgrad.

En efterlängtad sådan. Äntligen blir den av! Kosta vad det kosta vill. Jag har, antiimperialisten i mig, aldrig ställt upp på den ensidiga Natobilden av Balkankrigen. Att serberna var de onda, och måste straffas. Jag är i gott sällskap av Diane Johnston och Peter Handke. 

Den senare hade de problem med, de politiskt korrekta. Ja, även den förra. De förmår i sin ideologiska förblindning inte tänka, som Hannah Arendt skulle säga. Jag skriver förresten om en bok om henne på 8 dagar idag.

Jag märker att jag plitar ord för att inte lamslås av tankarna på Conny och förmörkas till sinnet. Intalar mig, för att trösta: han lever - i alla våra gemensamma minnen. Upptågen och allt vi gjorde tillsammans. Det finns en rik samling att ösa ur.

I en recension av sydkoreanska Nobelpristagaren Han Kang i Svenskan i dag, stannar Kristoffer Leandoer, recensenten, till vid en bärande idé hos Kang; de döda hjälper de fortfarande levande att leva.

Så vill jag fortsätta att behålla dig, Conny. Du hjälper mig i mitt liv. 

Efter ägg och smörgås med ost och kaviar dags för en pliktpromenad, som Knut Lindelöf, gammgubbe liksom som jag, kallar det, i det vackra vädret. 

Du följer väl med, Conny? Du älskade ju långpromenader. Absolut inte förknippade med någon plikt.

Foto: Sandra Palmér

Varför måste vi läsa om Hannah Arendt?

 

De flesta av oss känner väl till boken Den banala ondskan av Hannah Arendt? Ett försök att allvarligt förstå hur den nazistiska förintelsen av judar blev praktiskt möjlig. 

Tesen Arendt drev, och som blev flitigt diskuterad icke minst från judiskt håll, var att handläggarna av denna var vanliga byråkrater, typ en sån som skrivbordsmördaren Adolf Eichmann. Rannsakad i Jerusalem, dömd till döden, hängd.

Ondskan som boende i grå obetydlighet. Och i detta kan säkert många av oss känna igen sig. Om än motvilligt.

Själv har jag även läst andra, viktiga verk av Arendt, krävande men givande. Om begreppet politik, totalitarianism, friheten som fenomen, offentligt kontra privat liv, gemenskap och ensamhet.

Mest influerats av hennes frimodiga, djärva sätt att tänka. Någon systembyggare eller akademiskt lagd filosof var hon inte. En intellektuell i ordets bästa mening, lojal endast mot sitt eget tänkande, utan att ta hänsyn åt något håll.

 

I Sverige kan jag bara komma på en som förtjänar epitetet intellektuell i samma tankeradikala, kompromisslösa anda: Jan Myrdal.

Jag har förundrats av Arendts relation, mer än platonsk, med filosofen Martin Heidegger. En judinna i förening med en, åtminstone inledningsvis, nazisympatisör och Hitlerdyrkare! Nå, jag inbillar mig att det var hans skarpa, originella intellekt hon attraherades av. Huvudet mer än könet.

Inte av mannen med piprösten, kan höras på YouTube, i äppelknyckarbyxor. Eller den ur pedagogisk synvinkel urusle föreläsaren som aldrig eftersträvade att vara klar eller kommunikativ i sina framträdanden. Snarare dunkel och enigmatisk.

Jag minns när Eva och jag med tåg reste till spanska Portbou för att uppsöka Walter Benjamins grav. Utanför fönstret de brant stupande bergen, Pyrenéerna, som Arendt, Benjamin och de andra flyktingarna med mycken möda tog sig över, i tron att de skulle undkomma de nazistiska bödlarna.

Gentemot Södertörns högskola hyser jag sedan tidigare stor skepsis. Bara ett erkänna. Beryktad för sin politiska korrekthet. Och envist förföljd av fördomen att där samlas till anställning de som inte får jobb på ett ”riktigt” universitet.

Jag räknar inte Anders Burman, Södertörnprofessor i idéhistoria, till de senare. Och har därför läst honom med behållning. Men tar med mig skepsis in i läsningen av hans, till sidantalet tunna, Hannah Arendt: Politiskt tänkande i mörka tider (Fri tanke, 2026). 

Jag är allmänt skeptisk mot så kallade om-böcker. Hellre då läsa författaren ifråga utan omvägar och lathundar. Eller överlastade introduktioner. Betydande författare förtjänar att läsas i egen rätt.

Burman låter på sina ställen som citerar han från en handbok. Osmält allmängods om tidsanda och konstnärer. Det luktar stundtals Wikipedia-kompilator mer än trägen örtagårdsarbetare.

Men skriva kan han. Och han har läst på, gjort sin hemläxa, även om det blir väl översiktligt och svepande ibland. 

Det slår mig. Kanske Burman tänker kursbok, för sina studenter? Det är därför han övertydligt förklarar saker som torde, och borde, vara välkända vid det här laget.

Nå, kanske han känner sina pappenheimare. Jag ber att få önska lycka till, i nyanalfabetiseringens, lyssneläsningens och AI:s tidevarv. 

Och han bör vara beredd på frågan: varför måste vi läsa om Hannah Arendt? Kanske enda svaret: Nej, det måste man inte! Man bör läsa henne utan omvägar.

Foto: Bokus

Även publicerad på 8 dagar 2026-06-20

Midsommaraftonstankar

 

                                             "Midsommar är en märklig högtid." Sara Berg, "Svensk midsommar är det värsta vi har" (Sydsvenskan 260618)

I går begravdes min äldsta vän Conny i Sandviken. I samma kapell, beläget nere i Hedgrind, tidigare ett reservat bestående av tjänstebostäder för högdjur på Konsul Göranssons Sandvik, där jag tog ett sista farväl av mina föräldrar. Även min syster och hennes man. 

En efter en går bort och kommer inte åter. Livets gång, som nån sade. Snarare dödens, skulle jag vilja säga.

Det framkallar svårhanterliga känslor att kliva in i kapellet och med blicken konfronteras med kistan. Det blir så definitivt och oåterkalleligt. Gråten inte långt borta. I Connys fall en urna, efter eldbegängelse. 

Första gången jag var med om denna ceremoni. Lite märkligt upplevde jag det att defilera förbi urnan, lägga ned en ros.

Jag firar, nå, fel ord i sammanhanget, denna midsommarafton på egen kaluv. Jag känner inte för attt slå mig ned vid dukat bord, tillsammans med uppsluppna andra, frossa på obligatorisk midsommarmat och stämma in i "Helan går". Eller "Gäddorna leker i vikar och vass". 

Kända snapsvisor. (Upphovsmannen okänd i båda fallen.) När supen skall tas. Den avstår jag dock ifrån.

Noterade i en intervju med Tommy Körberg, jag minns honom från 60-talet som en i Tom & Mick, kompade av Maniacs, som aldrig spottat i glaset, eller försökt att sticka under stol med det, att han blivit försiktigare med spriten, som uttrycket lyder. På grund av hälsoskäl. 

Om jag skulle tacka nej till helan, halvan och tersen, det sistnämnda ordet återfinns i dikten "Syner i lövsprickningen" av Ferlin, kunde jag åberopa samma skäl. Vitrockarna har hittat nåt skräp på mitt gammelmanshjärta. Nå, skräp eller inte, glaset får stå tomt för min del. 

Häller upp ett glas saft, flaskan stämplad med inget socker tillsatt. Tar mig en pepparkaka, kanske tre. Annas Original. Rött paket.

Häromdagen ett långt telefonsamtal med vännen Gunnar på Söder i Stockholm. Vi fick kontakt efter att han, frilansjournalist, fastnat i en krönika av mig i SSR-tidningen.

Temat Lill-Babs, den inte särskilt skönsjungande tösen från Jäschö som vanliga människor älskade just för att hon var vanlig. Intressant, på min ära. Annars brukar man väl som idol ha den som inte är vanlig? Inte som alla oss andra. 

Men en idol som kunde vara grannflickan? Eller damfrissan på hörnet? Jag säger då det. Outgrundligt äro detta svenska folk. "Int´ begriper jag mig på dom",  som skomakare Andersson i Sandviken sade.

Nå, det ledde till att Gunnar begav sig till Gefle för en intervju. Tillsammans med en fotograf. För ett porträtt av krönikören, placerad på vischan långt utanför tullarna, i SSR-tidningen.

Vi har nu känt varann i många år. Märkligt hur nära varann vi är, på många plan. Det framgår när vi språkar. Han är mycket viktig för mig. 

Med Conny delade jag gemensamma minnen. Med hans död försvinner en stor del av mitt förflutna. Han tar det med sig till andra sidan.

Jag brukar vid begravningar ur minnet fritt citera lundapoeten Göran Sonnevi: de människor som finns här, är de enda som finns. Det finns inga andra. Så slutsatsen måste bli, var rädd om dem som fortfarande är kvar. Kort den stund vi får tillsammans.

Jag höll på att glömma: Glad midsommar, alla ni med stång och svindyra jordgubbar! Glöm inte att vi lever i Sverige. Om ni förstår vad jag menar.

PS. Jag fortsätter att läsa Södertörnprofessor Anders Burmans bok om Hannah Arendt, tänkt som kursbok? Det blir några kritiska rader om den vad det lider.

Även på 8 dagar 2026-06-19

Till minne av min äldsta vän Conny

 

Kära deltagare i denna minnesstund.

För den som inte känner mig: Lasse Ekstrand heter jag, uppvuxen i Sandviken. Mina anfäder kom till stan redan på 1880-talet. Så nog måste vi betraktas som genuina sandvikare!

Jag ber om överseende med att jag använder ett skrivet manus. Men det beror på att det känns mycket svårt att tala om Conny. 

Just här, på Odengrillen, satt vi många gånger i vår gröna ungdom. När mattvång fortfarande gällde. Vi beställde in en varm smörgås, ibland när hela, eller nästan hela, popbandet var samlat. En smörgås, mest som en symbolhandling. Jag minns inte att den någonsin åts upp.

Så Odengrillen känns som en välfunnen plats att samlas på idag. Sammankomsten knyter an till förgången tid. Those were the days, som Mary Hopkin sjöng.

Livet har avslutats för min vän ända sen början på sextiotalet. Vi föddes samma år, 1949, han månaden senare än jag. 

Det har slagit mig, när jag tänkt på Conny och mig, att detta att minnas är en social sak. Att minnas tillsammans med någon, ha ett gemensamt minne, det blir något alldeles speciellt som förtjänar att vårdas. 

Och det hade jag och Conny, ett gemensamt minne. Nämnas bör att han besatt ett ovanligt gott minne, ett smått förbluffande hästminne, till skillnad från mig.

Alltid när vi träffades reste vi tillbaka till det förflutnas dagar. 

Vi lärde känna varann, som sagt, redan i början på 60-talet när vi spelade fotboll i samma kvarterslag. Familjen Ekstrand hade flyttat upp på stan, som man sa, till Smedsgatan, familjen Palmér bodde i närheten.

Conny bevittnade mina första skrivförsök i form av matchreferat, nedtecknade med kulspetspenna i blått häfte. På typisk sportjournalistprosa med många klichéer. Conny skrattade ibland gott åt mina formuleringar. 

Och så kom Beatles och musikrevolutionen. Även till lilla Sandviken. Alla skulle starta popband. Och det gjorde vi också. Conny och jag började gemensamt ta ut låtar på akustiska gitarrer. Bandet döptes till Two Good Reasons efter en rad i Kinks låt Sunny Afternoon.

Roliga år följde med musiken som viktigare än allt annat; tjejer och framförallt skolan.

Vi repade på Kåken, ungdomsgården Seljansborg. Hade spelningar runt om i Gästrikland och Norduppland, Helsingland och Vestmanland. Ibland kanonspelningar, ibland mindre bra. 

Förband till internationella celebriteter på Jernvallen. Inför en publik på flera tusen. John Mayall och hans Bluesbreakers. Glömmer aldrig skakande knän backstage. Eller att få träffa Jimi Hendrix in real life.

1968 flyttade jag till Upsala för att läsa på universitetet. Connys och mina vägar skildes åt. Vi hade endast sporadisk kontakt under årens lopp. 

Men i och med att jag flyttade tillbaka till regionen, bosatte mig i Gävle 1991, blev kontakten tätare. Vi hann träffas flera gånger för livsavstämningar som Conny kallade det. 

En gång tog Conny mig med till Valhalla, dit alla de kända sextiotalsbanden kom, och där vi som tonåringar hängde som det heter nuförtiden. Han hade lyckats utverka nycklar till den forna rockborgen. 

För mig kändes det magiskt att återvända dit tillsammans med honom. Där vi med bandet spelade i en paus när Curt-Görans från Eskilstuna var huvudattraktion. 

Kan också ha varit Caretakers från Jönköping, skulle behöva fråga Conny, som hade järnkoll, om det.

Vi mindes det förflutna  tillsammans, reste tillbaka till det Sandviken som var och där vi växte upp. Ett fjärran, skimrande Sandviken. Ett mönstersamhälle, till skillnad från idag.

Nu är Conny borta. Jag har ingen som jag på samma sätt kan minnas tillsammans med. Det är som om en dörr har stängts. För alltid.

Jag fattar inte att du är borta, Conny. Må du få vila i frid nära dina föräldrar och morföräldrar. På samma kyrkogård där mina föräldrar och morföräldrar vilar. 

Jag vet att jag kommer att söka upp din gravplats varje gång vi ser till mina föräldrars grav. Och kanske hör du mig när jag talar till dig. Du trodde ju på något hinsides, det gjorde dig trygg. Döden innebär inte ett slut, utan en fortsättning.

Lundapoeten Göran Sonnevi skrev att de människor som finns här är de enda som finns, det finns inga andra. En anmodan till oss att vara rädda om varann så länge vi har varann. 

Och det vet jag att ni efterlevande är. Ni fanns vid Connys sida de sista, svåra och plågsamma dagarna och nätterna. Ja, hela hans sjukdomsperiod. Ni visade honom kärlek.

Åh, vad jag kommer att sakna dig Conny, ditt varma skratt. Våra livsavstämningar. Må du, bortom lidande och plågor, få vila nu.

               

Foto: En kylig Barnens dag i Sandviken på 60-talet. TGR, unga och väl påklädda, på ett lastbilsflak utmed Hyttgatan i Sandviken.

Tal vid minnesstunden efter Connys Palmérs begravning 18 juni 2026

Ska jag lämna tillbaka Hjalmar Branting-medaljen?

Den guldaktigt skimrande medaljen med Hjalmar Brantings ansikte på finns i mitt förvar. Den förärades bruksjäntan, min mor, som tack för lång och trogen insats inom socialdemokratin. 

Att Branting aldrig tillhört mina favoriter lämnar vi därhän. Men betecknande att denne kompromissernas och klassamarbetets apologet pryder medaljen. Han som sålde ut revolutionen på svensk botten för den allmänna rösträtten.

Jag vet inte vem eller vilka som ansvarar för medaljens utformning. Men helt klart står att det var fullkomligt uteslutet att Mäster Palm eller Axel Danielsson skulle få låna sin nuna till den. Pionjärerna ville ju något annat och mer radikalt än överklassättlingen. 

 Nå, jag tar till pennan, snarare tangenterna, när jag på Facebook noterar att Annika Strandhäll meddelar att hon dels avtackats av riksdagen, som hon lämnar (med rejäl pension, hon var ju även statsråd, antar jag), dels mottagit Hjalmar Branting-medaljen.

Det har florerat otrevliga rykten om denne Strandhäll, att hon föddes med ett saltkorn i halsen. Men det struntar jag i. 

Vidare närmast kränkande kommentarer från populasen om bristande intelligens och kompetens på ministerstolen. Och det kan nog stämma. Men det är ju historia nu.

Värre är att hon i och med att S givit henne den medaljen jämställs med min mor. Den senare stod ju för den äkta socialdemokratin, med ledstjärnorna solidaritet, jämlikhet och broderskap. Strandhäll tillhör den avideologiserade socialdemokrati för vilken makten är ett självändamål.

 

Det blir nästan ironiskt att jag på kvällskvisten får veta detta om Strandhälls utmärkelse på min mors dödsdag.

 

Om jag skulle få för mig att lämna tillbaka medaljen, det är frestande att göra det, till vem gör jag det? Partisekreteraren? Äh, det får vara. 

Även på 8 dagar 2026-06-18

Med anledning av min mors dödsdag 17 juni 1986

På Bruket, utanför fabriksporten, styrde starka kvinnor med järnhand. Ett matriarkat rådde. Min mor en i detta.

Uppfostrade mig med vedertagna övertygelser som inte tillät någon diskussion. De var självklara och bidrog till normaliseringsprocessen: hur det skulle, borde och måste vara. "Men, vad ska folk säga?" 

Ofta förekommande.

Liksom: - Sätt inte en ära i din egen skam! 

Kunde förstärkas med: - Du är väl inte en driftkucku? Och så varningen: - Så där kan man inte hålla på, då får man inget jobb.

Det sista när jag befann mig i ett Upsala med vänstervindar, kom hem med smutstvätt och flammande rött skägg. Oförsonlig mot den samhällsbärande socialdemokrati mamma försvarade med näbbar och klor. Hon var ängslig att jag skulle göra mig omöjlig med mina politiska åsikter. 

Inte gripet ur luften. Hennes morfar uppkallades till självaste Konsuln efter att ha närvarat på ett möte med August Palm, skrattat förnöjt åt folktribunens hätska utfall mot överheten. Bolagsspioner på plats skvallrade. 

Genom att ta avstånd från agitatorn undgick morfadern att sparkas och svartlistas. Enbart läpparnas bekännelse.

På väggen en bonad med texten Flinkt arbete leder snarast till vilan. Man skulle göra rätt för sig, inte ligga samhället till last. 

Inte festa och dricka sprit. Sköta sig måste familjeförsörjaren. Mamma ställde handfast undan flaskan med Standard Selection eller Eau de Vie när hon tyckte det räckte med groggandet. 

Pekade med förtrytelse på systrarna B----m: - Springer med karlar. Röker gör dom också! Riktiga pyschor. 

Vedboden och garaget var tillhållet under matriarkatet. Mannens grotta där han fick vara för sig själv. Morfar hade sin vedbod, pappa garaget. Min svåger använde sjön och fiskandet som sin tillflykt. Eller hängde över tipslappar. 

Den ständiga omvårdnaden. Hur nånsin kunna glömma den? Hur mamma tog hand om oss, skapade trevnad i vårt tjäll. Värnade om familjen, alltings centrum, grundtryggheten.

Rummet fick vi bara gå in i vid speciella tillfällen. Glasruta på dörren att kika in i Rummet genom. När tv inköpts tilläts vi av min mor sitta i Rummets fåtöljer och titta: - Men lorta inte!

Alltid hembakat bröd. Smörhönorna saliga i åminnelse. Glömmer aldrig doften i trappuppgången när jag kom hem från skolan. 

Allt hann mamma med, fattar inte hur hon klarade det: arbeta i Konsumbutik, vara föreningsaktiv, politiskt aktiv inom socialdemokratin. Utöver att hon pysslade om pappa och mig. Minns att han en gång lät arg när hon sjönk ned på en köksstol, utmattad och trött. 

Jag tror han blev rädd när hon inte var som vanligt, hemmets klippa.

Uttrycket gemytlig stund myntade jag efter alla våra stunder på tu man hand med kaffe och läsk samtidigt som det bullades upp. Det var bara mamma och jag. Ibland bjöds även hennes bästa väninna, tant Lisa, att få vara med. 

”Mother you left me, but I didn´t leave you", sjöng Lennon med smärta i rösten. I min röst saknad och vemod. Efter alla år. 

Även på 8 dagar, under annan rubrik, 2026-06-17