I Brandholmssund bor en hemlighet

Norstedts

"Vardaglighet är all historias botten", lär nomaden Harry Martinsson ha påstått nånstans. Och vardagsliv är det liv vi lever, det normala. Även om jag tillhör dem som alltid haft synnerligen svårt för det. Vardagsrutinernas tyranni. Sånt som måste göras. 

Jag älskar festen, det som bryter vardag. Undantaget. Hela tiden söker jag förevändningar för att festpryda min lefvnads dagar. Även om det på en bonad i mitt föräldrahem slogs fast: "Flinkt arbete leder snarast till vilan." Men vila får vi ju vad det lider i tusen år. Evigheten väntar oss.

Jag läste nånstans att Agneta Pleijel drabbats av en stroke. Att hennes namn oförhappandes dök upp föranledde mig att låna hennes Brandholmssund: Texter 2021-2026. Det är en annan Pleijel jag möter i dessa korta texter. Inte som jag minns henne.

Hon skriver avskalat, enkelt. Med ett avakademiserat språk jag inte kan minnas att hon haft förut. Nå, sanningen att säga är jag inte särskilt förtrogen med hennes författarskap. Men denna bok är mig tilltalande. Hon lyckas förläna vardagen ett förunderligt skimmer.

Mitt bland alla trivialiteter, som det kunde tyckas. All upprepning av vardagssysslor. Dag ut och dag in. 

I vardagen bor en hemlighet, vill man gärna intala sig. Pleijel lyckas placera den där. Och det hör väl till sakens natur att vi aldrig knäcker den. Vardagen förblir, i all sin rutinmässighet, undflyende.

Och nog är det väl så: I vardagen bor livets mening. Ingen annanstans. Även om jag hela livet givit mig ut på jakt utanför vardagen efter den. 

Jag försöker att finna Brandholmssund på Google maps. Men lyckas inte. Det närmaste jag kommer är att det påstås ligga i Enköpings kommun. 

Enköping, "Sveriges närmaste stad", som jag främst förknippar med Totte Wallin. Om någon minns honom.

Det tycks mig helt rätt, att barndomens paradis, "Barndomssund" döper jag om boken till, måste förbli oåtkomligt. Ty, vad är det annars? Något vardagligt?

Först käket, sedan bildningen

Bokus

Rubrikens andemening brukar tillskrivas dramatikern Bertolt Brecht. Han som också påstods ha rekommenderat de styrande i DDR att byta folk om det senare inte passade dem. Efter juniupproret 1953. 

   Det utsagda om maten och bildningen slår mig när jag läser en recension i Svenska Dagbladet 22 oktober av en från tyskan översatt bok: Allt vi inte minns. Till fots på min pappas flyktväg.

   All heder åt det lilla förlaget Pröckel & Pröckel, ett namn snarlikt det på en av Anders Björnssons favoritrestauranger i Wien, som står för utgivningen. 

   Vad gjorde vi utan dessa små förlag, av största vikt kulturpolitiskt sett? Vågar sig på utgivningsprojekt av närmast ekonomisk självmordskaraktär. 

Boken är skriven av en författare jag skam att säga aldrig förr hört talas om, Christiane Hoffmann. 

   Fördrivningen av tyskar efter andra världskriget är ett nedtystat kapitel i historieboken. Kanske enligt uppfattningen att de fick väl bara vad de förtjänade. En kollektiv skuld skulle betalas. En tysk är en tysk och per definition en nazist.

   12 miljoner tyskar fördrevs från Sudet och andra tysktalande områden i Europa. Spelade ingen roll att de funnits där i sekler.

   Hoffmans far flydde i all hast från Schlesien undan Röda Armén våren 1945. Dottern har gått i hans fotspår, upprepat hans flyktväg, prövat på vad en dylik marsch kostar i umbäranden. 

   Utan att ha Röda Armén i hasorna. Och hon tycker sig med ens förstå Merkels hårt kritiserade uttalande "wir schaffen das".

   Kunde Tyskland ta emot mängder av flyktingar efter andra världskriget, borde det vara möjligt även nu. Ansåg Merkel. Svaret har vi, med facit i hand.

Brecht visste att livhanken kommer först. "Die Wahrheit ist immer konkret" löd mottot uppklistrat över dörren till hans arbetsrum i Östberlin. 

   Jag kan inte låta bli att tänka på honom när jag hör om politiker och andra som bekymrar sig över att människor inte läser, att neoanalfabetism breder ut sig, AI ersätter kunskapssökande. Bildning står inte högst på dagordningen. 

   Jobb och krubb kommer före.

   Varför moralisera över detta? Ondgöra sig? Människor har fullt upp, Ska vi begära att de också ska ha tid för bildning? Brecht visste han.

Först publicerad på lindelof.nu 22 oktober 2026

Ett övergående uppror mot döden

 

Jag måste nog allt säga att den tog slut lite väl snöpligt, e-boken jag köpt. Plötsligt övergick den löpande texten i en omfattande litteraturlista, en massa fotnoter (studenter sa "fotnötter") och ett avslutande, rikligt personregister. 

Många sidors påhäng blev det. Påminnande till formen om en akademisk inlaga. Att bedömas av dammiga perukstockar.

Johansson refererar till för mig många välbekanta, de kunde vara hämtade från en officiell kulturkanon, namn. Bland dem Olof Lagercrantz, August Strindberg, Gunnar Ekelöf, Marcel Proust, Marguerite Duras, Katarina Frostensson [1], Jacques Lacan. 

För att av hänsyn till mina eventuella läsares tålamod blott nämna en handfull.

Vad angår den sistnämnda, Jacques Lacan, inom parentes teoretiskt snårig som sjutton men läsvärd, har jag för mig att den terapiförtrogne Per Magnus Johansson är legitimerad psykoanalytiker. Utan att kontrollera det.

Nå, det är klart, en KBT:are skulle inte nämna Lacan. 

Boken har skrivandet som ett centralt begrepp i rubriken, den heter ju Om skrivande. Vad är det man gör när man skriver, och varför. Men det handlar minst lika mycket om att läsa. De två, att läsa och att skriva, hänger ihop som ler och långhalm. 

Den som skriver har först läst. Det skrivna kan alltid sägas kommentera och hänvisa till, om än inte explicit, det man läst. Alla tillhör vi skrivande varelser kommentariatet. 

Eller, nu blir det svårt, det icke lästa pekar mot och anropar en. Vi som aktivt läser är omgivna av texter. Även om vi inte tillstår det. Julia Kristeva använder termen intertextualitet.

Vänta nu. Behöver man problematisera vad det är vi gör när vi läser? Nå, frågan stupar på det kategoriska ordet "behöver". Som den kloka filosofen sa, ingen anhängare av katianska imperativ: "det finns inga måsten och inga behöver". 

Bara efterhandskonstruktioner för att lura i oss vi har kontrollen.

Den fråga som boken föranleder borde vara: skapas det lust att läsa och skriva? Följdfråga: alla bemärkta ovan, som vältaligt och ofta högstämt retoriskt yttrat sig i saken, riskerar de avskräcka? Eller fungerar det tvärtom? 

Mina första skrivförsök bestod, jag hade inte hunnit fylla tonåring, av referat från matcher med stadsdelslaget i Sandviken. På grusplanen bakom läroverket. På sidan om gympahallen med en mobbande lärare.

Jag plitade ned mina alster med kulspetspenna i ett blått häfte, läste sen upp dem för min kompis och vapendragare Conny. Efter att vi gömt oss uppe på vinden på Smedsgatan. Han skrattade gott åt min klichémässiga sportjournalistprosa. 

Nu är han död. Sedan i våras.

Kanske det skrivandet, ännu mer än läsandet, som praktik ytterst handlar om: att bedriva det i motstånd mot döden. När motståndet upphör, har den sista punkten satts. Skrivandet är ett övergående uppror mot döden. 

Precis som många av oss lever sina liv. Upproriska, desperata, mot tingens ordning. Utan att kunna rubba den.

Tag och skriv! Var det väl Ekelöf som uppmanade? Han behärskande konsten, han.

[1] Kvinnorna får naturllgtvis inte skymmas. I hastigheten minns jag inte om Johansson nämner Virginia Wolf.

Det redigerade samtalet

Greider? Foto: Dagens Nyheter

Göran Greider, som alltmer börjar likna Skå-Gustav till utseendet, förekommer så ofta i tv att snart lär väl IKEA döpa en soffgrupp efter honom. 

Ring Greider, säger de på tv förmodligen när de behöver en som de vet vad han kommer att säga, spela rollen av arg vänstersosse i åsiktspaneler. 

Krigshetsaren och russofobikern Patrik Oksanen dyker gång på gång upp i rutan. Vissa personer förekommer aldrig i tv, rubricerade experter, och jag fattar förstås varför. De tänker fel, enligt den påbjudna verklighetsuppfattningen, i avsaknad av all djupare analys. 

Dikterad av EU och Nato.

Oksanen och höga militärer får stå oemotsagda om vad som händer i Ukraina. Sådana som publicisterna Stefan Lindgren och Knut Lindelöf ges inget tillfälle att yttra sig. De är väl bortdefinierade som putinister. Enklast så.

När kärnkraften lyfts fram som den allena saliggörande lösningen på energifrågan sker det okritiskt. Ingen kommentar från avvikande röster som Birger Schlaug eller Åsa Moberg. 
Samtalet i offentlighetens medier är redigerat. 

För att travestera medievetarna Jan Ekecrantz och Tom Olsson. 

Inte handlar det om allsidig och oberoende information.

Hur det påverkar den allmänna opinionen är mig obekant. Om det överhuvdtaget gör det. Jag är inte så säker, även om det som pågår har inslag både av övertalning och indoktrinering. 

Johan Lundbergs uppmärksammade bok om DN som rikslikare och gatekeeper har jag inte läst. 

Men kan inte låta bli att tänka att det nog ändå är begränsade grupper som lyssnar till och följer maktens megafon DN. 

I tv förekommer ideligen representanter för just dessa. Likasinnade talar med varann. 

Medan jag skriver detta, dyker plötsligt centerledaren upp i TV 4:s morgonsändning. Tillsatt av talmannen för att i kaoset som råder efter valet sondera vem som skulle kunna bli statsminister. Programledarna lyssnar med stora öron. 

Redigeringen fortsätter obruten.

Texten först publicerad på 8 dagar 2026/10/20

Jag är ingen vintermänniska

Engelska Parken, Upsala, i vinterskrud (Privat foto)

Drömmer om Berlin och Freie Universität. Väcks av skrapljud. Låter misstänkt välbekant. Kikar ut på gården. Jo, så är det. En huttrande granne skrapar bilfönster för att åka till jobbet. Med andra ord dags igen. Kung Bore är på intåg. 

I garderoben leta fram "Kalmar". Den tjocka, varma vinterrock som införskaffades när Brynäs låg i hockey-allsvenskan och vi kvistade ned till Kalmar för att se dem möta hemmalaget. Rocken köptes i samband med detta. Därför dess ortskopplade namn.

Jag älskar vardagsbrytande resor! Som denna ned till staden med dödsromantikern Stagnelius Öland i sikte. Dit far, mor, welshterriern Sussi och jag tog färjan på 50-talet. Långt före brons tillkomst. Tältade, som man gjorde på den tiden. Spritkök med. 

Tåg från Gefle Central med måltider förbeställda. Serveras vid plats. Byte till Krösatåget i Alvesta. Stig Ahlgren skrev fyndigt skrev om någon han uppenbarligen hade svårt för: lika tråkig som en påstigande i Alvesta. Men varför just Alvesta?

Märklig nog var så gott som alla på första raden i Hatstore Arena i Kalmar Brynässupporters. Vilket signalerades av halsdukar och mössor. Brynäs - folkets lag. Vart man än kommer i riket. Så är det. Sen får surmularna, djurgårdare och andra viktigpettrar, säga vad dom vill.

Förutom "Kalmar" leta fram långkalsingar ur byrån. Samt kika efter drop in-tider för vaccinering på hälsocentralen. Infinna sig framöver till ett väntrum ockuperat av rullatorligan.

Nä, någon vintermänniska är jag inte. Och inte blir det bättre av att Gammeln slår följe med mig in i vinterdagarna. 

"Gilla läget!" uppmanar de uppgivna medmänniskorna. Som både finner sig i bistra vinterdagar med röda kinder och snöskottning samt underbetalda jobb med usla chäfer som gör sitt bästa för att punktmarkera hjonen.

Säga vad man vill. Nog är det svenska folket ett tåligt sådant! Inte som fransmännen som i dagarna varit ute på gatorna i Paris och levt rövare. Makaronen, smilfinken till president, ber grötmyndigt demonstranterna tänka över vad de gör med Frankrike.

Vad gör du själv, som någon påpassligt inflikar. Förutom att slakta välfärden och vräka pengar över Ukraina.

Kom an, Bore! Jag har garden uppe. Men borde hellre som björnarna gå i ide och återkomma i vår.

En oläst bok är väl också en bok?

Foto: Bokus

 

"En inställd spelning är också en spelning", lär Enslingen på Österlen ha yttrat när han hastigt och lustigt, ja kanske mindre lustigt i och för sig, ställde in ett gig som det heter nuförtiden. Förmodligen under en våt turné, när herr Spiritus bestämde dagordningen. 

Jar har velat låna lundensaren Dick Harrisons självbiografiska bok Förbjuden att läsa. Om hans uppväxt, alldenstund omgivningen fann honom konstig som redan från tidiga barndomsår slukade böcker. 

Jag känner igen mig. Från Sandviken och en bruksmiljö där att läsa böcker inte satt i högsätet. 

Men man sa inte "konstig" om bokmalen, man sa "händig".

Inte för inte ställdes frågan till mig från en närstående, när jag börjat i Upsala, om jag inte fick ont i huvudet av att läsa alla böcker.

Nå, jag kan bara finna Harrisons bok som ljudbok eller i pappersversion. Jag läser ju bara e-böcker nuförtiden, så läsandet av den eftertraktade självbiografin får anstå.

Istället lånar jag Sverker Sörlin. Han har aldrig tillhört mina favoriter, alltför korrekt och fyrkantig för min smak. Så kors i taket. Hans Till bildningens försvar finner jag som e-bok på stadsbiblioteket i Gefle.

Kavlar upp ärmarna, spänner blicken, börjar läsa,

Jag tror att jag har försökt mig på den tre gånger, senast bara häromkvällen. Men nu kastar jag in handduken. Det går bara inte. Den är för "trökig", som dom sa på Bruket. Sörlin lirar inte i stilisternas allsvenska. Han skriver så in i baljan akademiskt och utredande. Svårsmält.

Jag fastnar i hur han använder termen "mångkulturellt", utan att problematisera. Som om det vore något självklart. En implicit övertalande användning av ordet. 

Och var är kopplingen mellan bildning och klass, som jag uppfattar spelar en central roll hos Harrison?

Nå, kanske Sörlin inte bortser från det. Men nu släpper jag boken. 

Ägnar mig istället åt Per Magnus Johanssons Om skrivande. Som jag köpt på Bokus för en acceptabel penning. Temat fascinerar.

Nej, en oläst bok är inte en bok. Bara att konstatera på nykter kaluv.

Ful sockerdricka

Foto: eBay

”Ful sockerdricka”, min salig mors varnande benämning på rusdrycker. Hon var så gott som nykterist, smuttade i bästa fall på ett glas lättvin, hade som regelbunden kyrkobesökare svårt för nattvardsvinet. Det var ju starkvin. Man måste vara försiktig med spriten.

Skötsamhet ett arbetarklassideal. Rent under. Nyktert lefverne. Upp i ottan för att stå vid maskinen. Bita ihop och ta sitt ansvar, inte klaga i onödan.

Hon hade sett för många mansslokar på Bruket som ”festat” och gått ner sig. Hon var rädd att hennes ende son också skulle trilla dit. Han tycktes nämligen till hennes fasa begiven. Född med ett saltkorn i halsen.

Du hade ögonen på dig där på Bruket, tro inget annat. Där fanns en sträng barnavårdsnämnd som det kunde anmälas till om man tyckte någon ung adept borde synas närmare, krävde myndighetstillsyn.

Och en lika sträng nykterhetsnämnd. Det gick inte an att upprepade gånger iakttas pirum ute på Bruket. Skriftlig varning kunde följa som ett brev på posten.

Hjälpte inte det, polistransport till torken för att nyktra till och bli en ordentlig samhällsmedborgare. Sluta vingla omkring.

Långt senare, när jag med två små barn och pluggande hustru extraknäckte på Ulleråkers mentalsjukhus utanför Upsala för att dryga ut studielånet, arbetade jag från och till på alkoholkliniken.

Tillsammans med bland andra en sjuksköterska med erfarenheter från en hårdtork utanför Katrineholm.

Den behandling som där tillhandahölls, av sadister till personal, var inte att leka med. Inga silkesvantar, som på Ulleråker. Tas ned skulle alkisarna.

Samma sjuksköterska, något år äldre än jag, död sedan länge, röd i sin politiska uppfattning, hade suttit i dåvarande VPK:s partistyrelse.

Inifrån den kunde hon för mig avslöja hur partiledaren C H Hermansson kunde ta till lipen för att få de andra, svårhanterliga styrelseledamöterna att gå på hans linje.

När inget annat hjälpte, hur han än vädjade, bönade och bad, argumenterade och försökte övertala. Tårar klämdes fram. Snacka om manipulerande förmåga från kvinnornas CH. 

För nog var han det. Till och med min socialdemokratiska, antikommunistiska mor fann honom ”tjusig” när han debatterade i tv inför riksdagsvalen.

När jag ser den nuvarande partiordföranden, opportunisten, minns jag hans tårar.

Nå, beläst var han, den gode C H. En intellektuell partiledare. Kompis både med Peter Weiss och Jan Myrdal. Författade några läsvärda fackböcker. En om monopolkapitalet i Sverige. De rika familjerna. Wallenberg och kompani.

Under min uppväxt var Sverige ett "torrare" land. Med strikt reglering av alkoholintaget, även efter Motbokens avskaffade. Inte så lätt att få tag på sprit som nu. Med arrangerandet av after work titt som tätt. Fritt fram att dricka även på vardagar. Som gjort för en begiven att trilla dit.

Liksom i Upsala när jag kom dit i slutet på 60-talet. Spriten flödade på studentnationerna. Billig var den. Skördade sina offer.

FOTNOT Utdrag ur den kommande boken: Efteråret i Tversted.