Anders Björnsson - särlingarnas skyddshelgon

Foto: Bokförlaget Korpen

Min husgud Michel Foucault har försett mig med flera, samhälle och liv upplysande, begrepp. Anders Björnsson ger mig ytterligare ett. 

Han fokuserar på det latenta, ett begrepp som tycks mig tilltalande i sin uppslagsrikedom. 

Underströmmar som aldrig blir till stormfloder. Särlingar, samhällets undermedvetna i dess utkanter. Bärare av, påminnande om, det vi andra förträngt och som blekt våra existenser. 

Födda som original, slutande som kopior som det brukar heta.

Många är de. Särlingarna. Marginalisterna. Utbrytarna. De avvikande. Utstickande. Om än i minoritet. Bortom majoritetssamhällets tillplattande hegemoni och stäckta livsprojekt.

Självtillräcklighet kanske det mest utmärkande. En solitär, en särling, avbryter inte sig själv. Till skillnad från det som sker i den mer eller mindre tvångsmässiga, kommunikativa samvaron med andra.

Anders Björnsson, en särling i det intellektuella Sverige, söker upp Bengt Berg. Den egensinnige poeten i Värmland som var kompis med fotbollslegendaren från Torsby, "Svennis" Eriksson.

I Varberg finns den excentriske socialisten och miljonären Lasse Diding, kompis och trätobroder med Jan Myrdal. Klart att Björnsson måste bege sig dit.

Apropå Myrdal, detta vandrande referensbibliotek. Inget ämne var honom främmande, inget för irrelevant att skriva om. 

Politisk konst. Viner. Avträden. You name it.

Men jag vet inte om han skrev så mycket om naturen som Björnsson. 

Men nog lika mycket om det avskilda. Det perifera. Det koloniserade.  

Den senare har rört sig såväl i de europeiska metropolerna som på sidan om allfarvägarna. 

Vandrat i utkantssverige. Botaniserat i samhällets bakfickor. Påmint om slocknade orter. Kartlagt spår efter människor som en gång fanns där. Men sedan försvunnit in i den kollektiva glömskan.

Efter Myrdal kanske stilisten Björnsson är vår siste encyklopedist. Lärd​ och samtidigt mycket underhållande. Nu i boken Det latenta upproret (CKM Förlag 2026). 

Skriver jag en memoar, frågar han sig, en smula oroligt. 

Spelar roll, svarar jag. Underhållande och lärorikt är det hursomhelst för oss som får resa med. 

Viktigast. 

Att genrebeteckna boken är omöjligt. Och onödigt. Liksom tidigare blandar Björnsson friskt stilar. ”Notiser” kategoriserar han det, opretentiöst. Texter tillkomna i luckor, pauser. 

Kanske av ohejdbar lust?

Mini-essäer blandas med utkast till brev som aldrig sändes. Idéer om dödsrunor som aldrig slutfördes.

P O Enquist fastnade uppgivet i de inställda upproren. I mina ögon fångar Björnsson både ett samhällsläge och något utmärkande för våra liv. 

Allt det spännande och oförlösta finns i det latenta. Det är hoppets livshållning som jag gärna tar till mig.

I mina ögon förblir Björnsson, med egen erfarenhet av den sig delande vänsterrörelsen som liksom kom av sig och pyste ut, en i sinnet sann radikal. Beredd att gå till roten med allt. Ingen kappvändare eller opportunistisk omprövare. 

Han tänker vidare. I nya steg. ”I denna tid vill jag skapa mina egna ord”, summerar Björnsson, 

Låt mig följa med!

Även publicerad på lindelof.nu 2026-09-04

Jag hinner inte med, Göteborg!

Foto: Wikipedia

                 

I morgon åker vi snabbare än blixten, nåja, genom Göteborg för att nå Stenas färja Dana Jutlandica som avgår 15:45 mot Frederikshavn. Tidig avresa från Gefle. 

Och jag som sover så illa om nätterna. Men det får gå. 

Det måste gå, som grannen lakoniskt svarar när jag frågar hur de har det med hälsan och livet.

Förr åkte jag ofta till Lilla London. Åtminstone minst en gång per år. För att sammanstråla med Gert Nilson på Bokförlaget Korpen. 

Alltid med ett och annat upptåg i bakfickan, den gode Gert. Den borne, existentielle projektmakaren. Så saknad. 

Ett annat skäl bege mig mot Bästkusten: för att träffa Jan Milch. För begåvad för det inskränkta universitetet. Gud ske lov hoppade han av och fortsatte som fri intellektuell.

Behöll sin tankeskärpa. 

Spännande bakgrundshistoria från nazismens Hamburg, Jag försöker övertala honom att skriva en bok. 

I den kunde, borde, ingå ankedoter från Volvo. Facklig Opposition med Göte Kildén och grabbarna dribblade med Kejsarens dirrar så det stod härliga till. 

Intellektuellt överlägsna slipsarna.

Göte är borta. Han också. Leden tunnas ut.

Efter Storgalens hotellbyggande, med förfulande skyskrapor som definitivt inte passar in i den urbana profilen, har jag mer eller mindre tappat lusten att kvista ned till Göteborg. 

Atmosfären är annorlunda. Jag går på känslan. Vad den säger. Och den litar jag på. 

Var är gamla Haga? Den forna atmosfärens flaggskepp.

Snappar upp i GP att Wilmer X från Malmö varit på besök. Spelning på Pustervik. [1] Gamla Röva. Länge sen jag satte min fot där. 

Åren rusar i väg. Jag hinner inte med, Göteborg. Låter som om jag försöker härma den falskjungade grabben i sjömanskostym. Det gör jag inte. Jag lovar. Ingen favorit.

Till de saknades skara hör Totta, Dageby, Mosesson, Reventberg med flera tunga namn. 

För många, många år sen hörde jag Nationalteatern i Upsala. I en lokal några stenkast från Centralstationen.

Lp:n Kåldomar & kalsipper köpte jag till mina barn. På med den på skivtallriken i studentlägenheten på Väktargatan så fort jag hann. 

Det ingick i mitt indoktrineringsprojekt. I syfte att rödfärga dem.

Lyckades jag? Vete tusan.

Nå, själv har jag förblivit ett gammalt rödskägg. 

[1] https://www.gp.se/kultur/musik/konsertrecension/wilmer-x-ar-smarta-nog-att-gora-dum-rock-storslagen

Förintelseturism?

Foto: HBO max

Jag minns när vi för många år sen tog oss från Berlin till Auschwitz på den polska landsbygden. 

På väg i bilen mot lägret var det första som föll oss i blickfånget porten där de förseglade godstågen körde in med sin människolast. 

Jag kan inte komma ihåg om vi hunnit med att se Claude Lanzmanns många timmar långa dokumentärfilm Shoah om dessa omänskliga transporter.

Primo Levis Är detta en människa hade jag läst. Han överlevde Auschwitz. Vad som stannat kvar hos mig, närmast präntats in, är hans reflektion när han efter lägrets befrielse står och lyssnar ut mot världen. 

Uppfattar han något som tyder på något annorlunda? Har något förändrats? Nej. Därute i världen, bortom lägrets smått obegripliga fasor, går livet vidare, som om inget hänt. Hans slutsats.

Dödslägret var en parentes. Nu kan allt återgå till ordningen. Så som tyskar har velat framställa nazisternas Tredje riket: ett undantag. Ett stickspår, för att prata järnvägsspråk. 

Inte det "riktiga" och "sanna" Tyskland.

Humanismen och förnuftets. Diktarna och filosofernas. 

Vi har uppsökt flera koncentrationsläger. Det första Dachau utanför München. Vi har reagerat på formuleringar typ "detta får inte hända igen".  Eller: "historien får inte upprepa sig".

Som om världssamfundet, vad det nu är, kommit till insikt och blivit klokare. Lärt sig något av grymheterna.

När jag sitter och skriver detta pågår krig runt om i världen. Med en allt mer förfinad, nära jag skrev djävulsk, teknologi för att döda människor. Civila. Barn. 

Häromkvällen ett tv-reportage från Västbanken om hur palestiniers hus, en äldre man som intervjuas har bott där i flera decennier, först invaderas av våldsamma, judiska bosättare, sen görs om till militära zoner. 

Det innebär starkt begränsad rörlighet för palestinierna, liksom stoppad tillgång på el och vatten. 

Jag tänker, omöjligt att låta bli, Warszawagettot och nazisternas instängning av judar. Jag tänker ofta, hur undvika det,  nazisternas härjningar när jag hör om hur israelerna behandlar palestinierna. 

Med egen erfarenhet inifrån av Västbanken. 

Ingen orättvis parallell. Etnisk rensning pågår. 

Folkmord. Men världssamfundet, för att upprepa ordet igen utan att få det på plats, låter det ske.

På Facebook lägger folk ut videos och foton från besök i Auschwitz-Birkenau, där gaskamrarna fanns. Och selektionsrampen. 

Många, människor från hela världen, letar upp lägret och rör sig i resterna av det. 

Gaskamrarna sprängdes av nazisterna. 

En barack har rekapitulerats, byggts upp på nytt. Lägret numera officiellt ett intäktsgenererande museum. 

Souvenirer kan inhandlas.

Museibesökarna har också tillgång till galgen där lägerkommendanten Rudolf Höss hängdes. Och hans privatbostad. De kan dokumentera sina upplevelser på Facebook och Instagram med mobiltelefonerna.

I filmen The Zone of Interest berättas om vardagslivet i huset. Med lägret som granne.

Rök ur krematoriernas skorstenar. Aska som föll ned över jordgubbslandet. Kroppsdelar som flöt förbi när det skulle badas i flod.

Vad är det frågan om? 

Förintelseturism? 

Vad söker människor efter, vad tror de sig få uppleva, vad tänker de?

Jag känner vämjelse. 

Godtycklighet och maktfullkomlighet: den biokemiska psykiatrin

Netflix

Jag trodde att filmen "Quick" på Netflix var sprillans ny. Men det var den inte. Utan från 2019. Om hur Sture Bergwall, alias Thomas Quick, lurade i det psykiatriska och juridiska etablissemanget att han begått en massa hemska mord han i själva verket var oskyldig till. 

I etablissemanget idel (ö)kända namn. Professorstitlar. Makthavare i kejsarens nya kläder.

Bergwall läste sig till detaljer rörande uppmärksammade brottsfall och sexualdåd i Sverige som han sedan kunde ange som om han var förövaren, monstret. Övertygande var han. Fick det att låta trovärdigt. Typ den försvunne Johan Asplund i Sundsvall. 

Inlåst på Säters sinnessjukhus spelade han ut hela sitt register. Som tack fick han tabletter som kunde hålla honom påverkad. Ju mer han drog på, desto fler tabletter. Hörde jag "sjukt"?

Alla gick i fällan. Utom SVT-journalisten Hannes Råstam som anade ugglor i mossen och började gräva i saken. Initialt motstånd från programledningen, övertygad om Bergwalls skuld. Råstam blev vän med den i filmen mycket sympatiskt framställde Sture Bergwall. 

Grävandet ledde till att Bergwall till slut fick resning och kunde frikännas.

TV-filmen är väl värd att ses. David Dencik är lysande som Bergwall. En dansk som pratar dalmål som en infödd!

Jag tänker flera saker som stökar till det en smula. Allmänläkaren och obducenten. Anna Odell. Gänget som fejkade sig in på en psykiatrisk anstalt utanför Strängnäs. I Pockettidningen R:s regi vill jag minnas.

Jag jobbade under flera års tid från och till på Ulleråker som skötare. Kunde inifrån bevittna hur institutionen fungerade, det vill säga hur illa den behandlade trasiga människor. 

Jag antar att på Ulleråker skulle vitrockarna ha sagt: Bergwalls fabulerande var tillräckligt för att sätta en diagnos på honom. Sedan tvångsvårda. Oskyldig var han således inte. Inte rakt igenom. Oskyldig kunde han per definition inte vara. Då är det något fel på institutionen.

Det är ju så inom den biokemiskt inriktade psykiatrin. Den vilar på godtycklighet och maktutövning. Ur det perspektivet kan Bergwalls agerande ses som en protesthandling. Men avslöjade det psykiatrin? Visade på dess rätta ansikte. Nja. 

Numera är Bergwall utsläppt. Kan ta promenader med sin hund. Råstam insjuknade under grävandet och gick bort. Han förtjänar allt postumt beröm för sin insats.

Foucault på min mammas balkong

Facebook

Min salig mor var inte förtjust i sommaren. Även om hon, när vädret tillät, tyckte om att sitta på den icke inglasade balkongen med en kopp kaffe och Hemmets. 

Den balkong jag brukar kika upp mot när vi passerar Smedsgatan i Sandviken, efter att ha tittat till mina föräldrars grav uppe på körrgårn. 

På håll, från bilfönstret, ser den exakt likadan ut som då. Men min mor saknas på den. Jag har aldrig sett någon sitta på den.

Om sommaren hade de kollektivanställda avtalsenlig semester. Industrisemestern, som alla firade på en och samma gång. Folk var bortresta och "svåra att få tag på". Inte vet jag vad hon egentligen menade. Men så uttryckte hon sig. 

Kanske handlade det om normalisering. Det normala var att jobba. Inte ha semester. Vara ledig. 1938 lagstiftades det om två veckors betald semester. Samma år som min morfar fyllde fyrtioåtta. Då hade han jobbat i Verket sen han var tretton. Hans livstid förflöt i inlåsningens form. 

Ett liv styrt av basar, ackord och stämpelur. Krav på försörjning. 

Med ett viktigt undantag.

Jag vet inte vilket år han och mormor skaffade sommarstugan vid Storsjön, på bolagsmark. Inga bekvämligheter. Men där fann han en tillflykt. Där, nära Storsjöns strand, tyckte han om att vara. 

På väg till stugan prejades han av en bilist med A på registreringskylten, som smet, och sladdade omkull i gruset med sin Monark. 

Bröt lårbenshalsen. 

Därefter förflyttade sig den reslige mannen haltande, med käpp.

När prejningen skedde vet jag heller inte. Som jag brukar tänka: jag har ingen att fråga, hämta uppgifter ifrån. Alla är borta. Det förflutna glimtar till men är stängt. Tillbommat. Dörren låter sig inte öppnas. Rötterna är avskurna.

Genom att läsa Foucault kunde jag sätta ord på ett fenomen som mammas uppfattning om sommaren. Fördjupa min förståelse. Termen normalisering föreföll mig användbar. 

Men varför inte bryta normaliseringen, avnormalisera? Göra ledigheten till det normala, lönarbetet till det onormala? Vända på tankefiguren? I människovänlig riktning.

Här kunde jag också luta mig mot Foucault. 

Vi disciplinerar varann, motverkar frigörelse. Är varandras fångvaktare. Även vår egen. "Själens furir", enligt Göran Palm. 

När jag började att studera i Upsala kom ett tredje begrepp, vid sidan om normalisering och disciplinering, mig till hjälp. Jag läste Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France om diskursens ordning. [1]

En social ordning som man internaliserar, utan att instrueras hur göra det. Det bara sker.

I Upsala inskolas man i diskursens akademiska ordning utan att man egentligen fattar hur det går till. Det skedde också med mig. 

Den vår de fega kallar höst, som nu infaller, tycker jag om. För att återvända till årstiderna. Men bävar inför den kommande vintern. Kylan. Mörkret. snön. Allt värre med åren. Det lockar att tillfälligt överge Sverige. 

[1] https://libris.kb.se/9slhnc8m2t71kqp

Simona Mohamsson kan väl bli landshövding i röda Gävleborg!

Montage: Knut Lindelöf

Ajajaj. Det bådar inte gott. Opinionsmätningarna fortsätter obönhörligt att peka mot att Folkpartiet, förlåt jag menar Liberalerna, inte klarar fyraprocentsspärren. Utan åker ur riksdagen. 

Inte hjälper det att tunga partiföredettingar, tyvärr minns jag i skrivande stund inte deras namn, från anno dazumal skakat av sig dammet och anträtt den massmedialt bestrålade scenen på nytt. Klägget lever, kunde Juholt säga. 

Och inte hjälper det att partiledaren Simona Mohamsson sliter och kämpar med näbbar och klor för att inte tvingas överge köttgrytorna. Tills vidare i så fall, bör man genast tillägga.  

Först av allt. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag röstar inte. Men betraktar skådespelet ur ett bestämt perspektiv: hur den politiska klassen tar hand om de sina. Ingen "arbetslös" partiledare ska behöva, som en vanlig väljare, gå till arbetsförmedlingen. 

Eller tvingas in på en omskolningskurs som inte leder till någonting.

Nej, glöm det. Så skall inte en yrkespolitiker ha det! Dela väljarnas livsvillkor. 

Den politiska klassen har sett till, med ofrivilligt bistånd av oss skattebetalare, att den inte sätter något på spel. Inte riskerar någonting genom att anordna allmänna val. De politiska partierna saknar avgiftsbetalande medlemmar. De är därigenom medlemsoberoende. 

Vi skattebetalare får stå för fiolerna. Utan att vi i valboskapen är tillfrågade. Även jag som inte röstar.

Häromdagen begick Reseledaren (min livskamrat) och jag en biltur i det alltmer höstliknande län som har en sd:are som landshövding. Jag reagerade på alla floskler på valaffischerna, upptejpade vart än man skådade, som jag också är med och betalar för. 

Nå, det skulle inte handla om det. Utan om att en från SD utsågs till hövding.

Det blev ett herrans liv på många i det röda Gävleborg. Det protesterades i högan sky. Från kvinnojourer och andra. En sverigedemokrat! En främlingsfientlig i ett län med alla utomeuropeiska migranter! En från ett parti med rötter i nazismen! 

Ett parti som ogillar Pridedemonstrationer!

Vi känner oss otrygga!  

Nå, protesterna har lagt sig, vad jag vet.

Jag vet inte hur länge till hon innehar sitt ämbete. Annars vore väl det något för Mohamsson? Vi har begåvats förr med landshövdingar av olika slag. En som inte visste var Gefle, residensstaden, låg när han utsågs. 

Jag säger inte att Mohamsson inte vet det. Men att hon i förekommande fall inte skulle behöva bekymra sig om sina kvalifikationer. Hon har kvalificerat sig till en livslång anställning i den politiska klassen. Det räcker.

Jag säger således lugnande till henne om hon oroar sig för de svaga opinionssiffrorna: sitt stilla och lugnt i båten. Det fixar sig. Den politiska klassen har säkert någonting i bakfickan åt dig. 

Ni som röstar stödjer detta system som kallar sig demokratiskt. Legitimerar det. Jag gör det inte.

Publicerad även på lindelof.nu 31-08-2026

För ingenting går upp mot gamla Skåne

Wikipedia

Samma livsandarna befriande känsla infinner sig varenda välsignade gång! När Snabbtåget lämnat de mörka, dystra skogarna i norr bakom sig och forsar in i slättens öppna Skåneland. Gränsen drar jag, mer eller mindre godtyckligt, vid Hässleholm. 

Jag spanar samtidigt efter gäss och korsvirkeshus. Det som är och förblir Skåne under gulröd flagg.

Men det får jag nog nöja mig med att framkalla i min livliga fantasi. Min främsta tillgång i och för sig.

Min första kontakt med Skåne hette Brantevik på det fagraste Österlen. Sommaren 1964. Tillsammans med mina föräldrar. Farsan körde ned med oss i en i ordets bokstavliga mening fullastad PV. 

Hans grymtande när bilen packades, däri ingick diverse, skrymmande husgeråd som en stekpanna och ett våffeljärn, slog mamma helt sonika dövörat till. Van vid hans ständiga ojanden över att hon bara måste ha med sig vissa köksattiraljer. För den växande gossens skull.

Fortfarande var Brantevik utanför Simrishamn ett utpräglat fiskeläge. Många trålare vid kaj. Inga fancy restaurants och fjolliga uteställen med bubbeldricka och rosé för det vackra folket. 

Granne med oss, det rymliga huset hyrde vi billigt av en kaptensänka, bodde en man vid namn Jönsson med jordgolv.

Medelklassare med tjocka plånböcker och bankkontakter hade ännu inte slagit sina spekulerande klor i Brantevik. Det var fortfarande fredat där, från kapitalets slagskugga, vid Östersjön.

För ett antal år sedan upplevde jag ett Brantevik påtagligt förändrat. I en negativ riktning. Varhelst penningen allsmäktigt får styra sker, som bekant, förstörelse. Bort med den nyliberala, allt trivialiserande, marknadsekonomin. Jag är för en behovsbaserad ekonomi.

Och en generell medborgarlön.

1965, om sommaren, återkom vi, jag till mina pärons förtrytelse i en frisyr inspirerad av fyra grabbar från Liverpool, till Brantevik. Det blev sista semestern vi firade tillsammans i familjen Ekstrand. 1966 stal Verket min dyrbara sommartid. 1967 insjuknade pappa.

Numera är det Malmö, förutom Helsingborg, som gäller. Den förra en nationellt förtalad stad, omgärdad av rykten, inte gripna ur luften, om grov kriminalitet och skjutande. Droger. En massinvandring från utomeuropeiska länder som gått över styr. Kommunal korruption. 

Slöseri med skattemedel. Maktens inköp av konstverk för miljonbelopp. 

Malmölistan är det populistiska svaret på förfallet. En hårdför nagelfarare av hur offentliga medel missbrukas från kommunledningens sida. Viktigt att listan finns.

Jag märker inte mycket av just detta Malmö. Lämnar mitt hotell tvärs emot Centralstationen. Nej, jag pratar inte om legendariska Savoy med alla namnkunniga frekventerare av restaurangen. Strosar genom traditionstyngda stadsdelar, pampiga hus där jag gott kunde tänka mig att bo.

Bort till stadsbibliotekets Tysta rum, där jag slår mig ned med min dator. 

Nya uppslag skall omhändertas. De upphör aldrig. 

Jag njuter av att höra skånska talas. En blandning av verserad sådan, kunde kallas Jägersroskånska. Och så den grövre varianten. Så där som Peps kunde låta. Och ungarna i Brantevik. Pågarna och töserna. Barn till yrkesfiskare.

Gubben Jönsson med jordgolvet, hans skånska tycktes mig helt obegriplig. Nästan som Hasse Alfredsons idiom som Garbo i filmen Att angöra en brygga.

Glytten trodde att jag, med min dialekt, kom från Dalarna. Själva hade de aldrig begivit sig norr om Simrishamn. 

Som Siwan från Landskrona sjöng: Ingenting går upp mot gamla Skåne. [1]

Instämmer.

See you soon again, Malmö! And you, Helsingborg!

[1] https://www.youtube.com/watch?v=t4XYQ_VRyl8