Det räcker inte längre att vara radikalfeminist

Foto:  Nikita Teryoshin (Beskuret)

Alice Schwarzer, som 1971 startade tidskriften Emma (utgående ifrån det tyska ordet Emanzipation) med enbart kvinnliga medarbetare, har i likhet med Paul och Ringo från Beatles samt grabbarna i Stones hunnit bli åttioplus. 

Länge var hon uppburen som radikalfeminist. I samma klass, nästan, som de Beauvoir och andra internationella storfräsare. En ikon. Ett aktat namn som nämndes med respekt. En förebild.

Men enligt en intressant intervju i dagens SvD [1], som jag klämmer till pulverkaffe och pressad citron (burr), har vinden nu vänt. Hon är nedknuffad från piedestalen. Kritiseras för att vara transfob. Det demonstreras mot henne. När hon presenterar en ny bok buas det högljutt i salen. 

Jag säger då det. Så går det när du vägrar att läsa av, eller struntar i, att tycka politiskt korrekt. Följa strömmen.

Störa offentliga möten var de bra på i Tyskland redan på Hitler och Goebbels tid. Kanske dags att börja bränna Schwarzers böcker?

Nu, när en, jag kan inte skriva "man" utan att riskera att hudflängas, enkelt juridiskt kan byta kön så öppnas det för bestämda konsekvenser. Könsbytare från man till kvinna kan kräva att få boxas mot kvinnliga motståndare. Eller sitta i kvinnofängelse. Med lagen på sin sida.

En nynazist i Tyskland, som flera gånger dömts för politiskt klandervärda uttalanden, uppträder i mustasch och kvinnokläder. 

Jag försöker förstå de unga, jag lovar. Även om om jag inte personligen känner någon. Jag vet av egen erfarenhet att tonåren kan vara svåra. Och du kan få för dig, inte att du som det heter hos Obstfelder är född på fel klot, utan i fel kropp. 

Men varför krävs könsbyte? Hormonbehandlingar? Pubertetsinbromsning? Kanske kirurgi? Varför inte någon vettig vuxen att prata med? 

Tonåren går över. Ett som är säkert. Så sakta i backarna. Även om det är kämpigt.

Jag skräms av åsiktsklimatet i Tyskland och som Schwarzer vittnar om. Samma sak i Sverige. Om inte etter värre. 

Vem skadas av det? Ja, inte hjälper det tonåringar som kämpar med sin identitet. Utan bidrar till olyckliga följder för den enskilda individen. 

När ett byte "tillbaka" inte är möjligt. Den fysiska kroppen har sina begränsningar. Bortom alla ideologiska föreställningar om könet som blott en "social konstruktion".

Schwarzer, bosatt i det Köln som jag längtar återse, ger sig inte. Tack för det. Anför goda argument för sin inopportuna ståndpunkt. 

Två namn nämns i intervjun: journalisten och debattören Kajsa Ekis Ekman, samt författaren J K Rowling. De är naturligtvis inte ensamma om sitt "transfobiska" ställningstagande. Men systrar och bröder som tycker likadant kniper. Säkrast så.

Och detta kallar vi demokrati? Med åsikts- och yttrandefrihet? Nja.

[1] https://www.svd.se/a/2pmxor/alice-schwarzer-nu-kallas-jag-transfob

Kommunisthögskolan - i repris

Gluntarne - Wikipedia

I Nyhetsmagasinet Fokus 260806 traskar Nina Lekander i Janne Josefssons fotspår, när hon i en krönika benämner Journalisthögskolan Kommunisthögskolan. Upprepar Josefssons häcklande ordval.

Josefsson studerade i Göteborg, Lekander i Stockholm. Men enligt henne samma sak där som på Västkusten. 

Min bild av Nina Lekander, berlinälskare liksom jag, är av en klok kvinna. Därför förvånas jag över texten i Fokus. Det placeras ett löjets skimmer över den utbildning hon genomgick. 

Medelklassbarn, för det var det väl, som romantiserade arbetarklassen, anlade en proletär mask. En jeppe knallade runt i blåställ med tumstock i bakfickan.

Texten är onyanserad. Ett slags avlatsbrev. Förlåt mig för jag vet icke vad jag gjorde. En bön om de vänsterpolitiska syndernas förlåtelse. Med ålderns rätt.

Var det verkligen inget som var bra med utbildningen? Inget värt att nämna? Med Lars Furhoff som rektor. 

Både Josefsson och Lekander har ju varit framgångsrika som journalister inom etablerade medier som SVT och Expressen, gjort sig ett namn, som man säger. 

Ingen koppling till utbildningen? Eller publicistisk framgång trots den? Var det bara bortkastade terminer? Men varför hoppade de då inte av?

Och varför låna sig till att håna den nu?

Jag kan tänka mig att Tidöregeringen, som i likhet med Donald Trump inte vill finansiera samhällskritiska utbildningar med offentliga medel, gottar sig åt att dessa klichéer sprids. Lekander eller Josefsson ser jag inte som nyttiga idioter, tjänande makten. Har jag fel?

1968 på hösten började jag i Upsala. Vänstervindar blåste genom universitetet. Klart det förekom galenskaper. Om detta har Torbjörn Säfve skrivit. 

De från borgerligheten som organiserade sig i den sekteristiska bokstavsvänstern återvände till fadershuset. 

Det förvånade mig inte. 

Mitt fadershus var metallarbetarna i Sandviken. Där hörde jag hemma. Inte behövde jag proletarisera mig.

Och inte tänker jag heller baktala eller förlöjliga 68. Jag fann tiden mycket stimulerande och uppfriskande. Samhällsproblem sattes under debatt, för knyta an till Georg Brandes. Livlig debatt. 

Fönstret öppnades mot världen. Slut på det högdragna, inskränkta Upsala. Gluntarnas tillhåll.

Någon avbön är inte nödvändig. 

Jag är och förblir ett rödskägg. 

Så det så, Nina!

Även publicerad på lindelof.nu 2026-08-08

Ursäkta, har ni färska wienerbröd?

Överliggare - Wikipedia

"Profiler" låter kanske lite för bra. Positivt värdeladdat. Kanske inget användbart sökord, alltför amorft. Men det får duga tills vidare.

Ta en sån som den från Upsala härstammande Jörgen Ullenhag, folkpartist, statsråd. Karriärist ända ut i fingerspetsarna. Kunde varit förlaga till Jan Myrdals "Myglaren". I betydelsen icke tillförande något. 

Förutom till sig själv som ingående i den politiska kasten. Där livstidsanknytning gäller. Knappast att han förtjänar kallas "profil". Inte i min värld i alla fall.

När jag läste ekonomisk historia på universitetet var en av föreläsarna den eviga snorvalpens mor. Ingen stjärna.

Jag har för mig att även hans far fanns på institutionen. Rena familjeföretaget med andra ord. Nepotism? Någon?

Jag undrar förresten om inte Erik Fichtelius och jag var studiekamrater. Sen gjorde han karriär inom msm. En välanpassad gosse. Med de rätta åsikterna.

Skrev en besynnerlig bok om Göran Persson. Baserad på hemligt umgänge med godsägaren. Under en längre tid. Snacka om klägget.

"Nordan" var absolut en profil, en färgstark person, under min första tid i Upsala. Han kvalar utan tvekan in i den exklusiva skaran. Cyklade nedför den branta Carolinabacken, bromsarna tog inte. 

For rakt in i ett bageri vid backens slut. Personalen kom ängslig rusande. Men, hur gick det? 

Ursäkta, har ni färska wienerbröd? 

Det kallar jag klass!

Bok-Viktor, med sitt antikvariat på Drottninggatan, hör naturligtvis hemma i profilkategorin. I hans boklåda tycktes böckerna ligga huller om buller. I ett enda, oöverblickbart kaos. Eller godtyckligt staplade i svajande högar. 

Men frågade man efter en bestämd bok, visste han exakt var den fanns. 

En gång köpte jag ett verk av Esaias Tegnér. Fråga mig inte varför. Ingen favorit. Jag sökte väl efter ett citat, antar jag. Bok-Viktor plockade raskt fram den.

När jag rör mig i Upsala, vilket sker ganska ofta nuförtiden, så sent som igår, slår det mig att det förefaller mig profillöst. Byggt på ytlig iakttagelse, skulle inte passera som vetenskaplig metod enligt diskursväktarna. 

Pytt med det.

Uppe på Carolina verkar överliggarna ha stämplat ut. Bibliotekets forna forskarsal leder snarast tanken till ett kafé eller en ungdomsgård. Stimmigt. Högljutt. Silence, please! Glöm det.

På soptunnorna i stan Owe Thörnqvists ansikte. Han som klämmigt besjöng Engelska parken utanför Carro. Skulle jag fråga någon av de yngre förmågorna vem han var, inte säkert att de skulle kunna svara. 

Bäst låta bli att försöka testa det. Lugnast så.

Gösta Knutsson? Ulf Peder Olrog? Erik Ofvandahl? Ulla-Bella? Torgny Segerstedt?

Jag är säker på att "framtiden" inte skulle kunna pricka in ett enda av dessa namn. Eller redogöra för vad exempelvis "pekoralism" betecknar. 

Fråga AI, slagordet. Läsa böcker? Varför det? 

Bara att konstatera, jag och dessa ynglingar saknar gemensamma referensramar. 

Hos föreningen Folket i Bild i Upsala, jag har medverkat där ett par gånger, samlas de sista entusiasterna. Fyrtiotalister. Jag är en av dem. En utdöende skara.

FOTNOT. Fotot föreställer Sam Ask, legendarisk överliggare i Lund.

Maktlöshet eller motstånd?

Bild: SF Anytime

Filmen "Dead Man´s Wire" (2025), i regi av Gus Van Sant, och som kan hyras på SF Anytime för 59 kronor, är baserad på en sann historia. I Trumps Nordamerika.

En berättelse om en man som känner sig förorättad efter att fult ha blivit lurad på markegendom av ett stort, samvetslöst företag. Därför kidnappar han sonen på dennes arbetsplats, i syfte att bedriva utpressning. 

Det var den otäcka fadern, spelad av Al Pacino (i en biroll) han egentligen var ute efter. Men denne är bortrest till Florida när den beväpnade kidnapparen dyker upp. Den skräckslagne sonen får duga. 

Dramat utspelar sig i direktsänd television. Reality-tv. Mannen tror sig ha lyckats med sin utpressning. Han har ju inför kamerorna lovats amnesti, ekonomisk kompensation och en ursäkt. Men det slutar inte väl. Snarare förutsägbart.

Filmen tar jag med mig i tankarna efter att ha sett den. Den lämnar mig inte, utan väcker funderingar på det eviga temat individen kontra makten. Ett från början ojämlikt styrkeförhållande.
   

Där det finns makt, finns det motstånd, enligt Michel Foucault. Makten är relationell. Ingen herre utan slav, och tvärtom, enligt Friedrich Hegel.

Men samtidigt är makten inlindande av den som utsätts för den, vill man tillägga. Bakbindande.

Lars Forssell ett exempel. Han häcklade så fort han hann Svenska Akademiens ledamöter. Fossiler. Förstelnade. Kalkbrott. 

Men sen lät han sig väljas in. Och häcklandet av de aderton tystnade.

Det ryktas att han ihärdigt drev på att Dario Fo skulle få Nobelpriset. En utdelning som framkallade starka protester. Den vänstervridne Dario Fo! Politisering av Akademien! 

Kanske Forssells inominstitutionella upprorshandling bestod i att nominera italienaren. Därigenom reta de högkragade gubbarna i den nobla församlingen. Behålla ryktet som salongskommunist.

På prestigefyllda MIT i Boston har Noam Chomsky lämnats i fred i alla år trots sin öppna kritik av USA:s imperialism och sitt försvar av yttrandefriheten. Minns hur han som en av få försvarade förintelseförnekaren Robert Faurissons yttranderätt.

I Sverige endast Jan Myrdal - vem annars? - som offentligt vågade det. När fördömandet i vårt land stod som spön i backen. Under ett besök av Faurisson. Till och med knytnävsslag riktades mot den misshagliga.

Filmen är, trots att den är så typiskt amerikansk i vissa avseenden, högst sevärd genom att tittaren börjar leta egna exempel på modiga individer. [1] Man funderar samtidigt över maktens motdrag.

Makten har flera verktyg till sitt förfogande för att kuva och ofarliggöra den som försöker att utmana den. Svikna löften (filmen). Repressiv tolerans (Chomsky). Kooptering (Forssell).

Även om motståndet kan förefalla resultatlöst, måste slutsatsen bli: gör alltid motstånd! Det är motståndet som gör människan till människa.

[1] Ingvar Bratt på Bofors ett sådant, se boken "Mot rädslan" (1988),

Även publicerad på lindelof.nu 2026-08-07

Till frågan om vår kvartid

 

Skriftställaren i Lønstrup (Foto: Eva Åsén Ekstrand)

Jag har alltför lätt att ta vid mig av andras, nära eller avlägsna människors sjukdomar och död. Till sjukdomstillstånden räknar jag demens. Åderförkalkning, sa man i Sandviken. 

Dementa har de liksom blivit andra än de tidigare var till sin personlighet. De har, i den meningen, gått förlorade. Borta den kontakt som förr var möjlig. 

Främlingar hemmahörande i de mentala dimmornas outgrundliga rike. Dit vill jag själv inte förflyttas. Om det kan undvikas. Jag fruktar att hamna där. Jag fruktar hjälplöshet. Att omhändertagas. Vara beroende.

Jag tycker mig bli påmind hela tiden, varför kan jag, förresten, inte dagligdags låta bli att ögna igenom dödsannonserna i min lokala morgonavis, efter att jag inhämtat det senaste om Brynäs, om min egen skröplighet. 

Och den livstid som bortom förhandling och vädjan är utmätt. 

Utan att jag vet hur utmätt den är.  

Låt mig anbefalla, som jag gör så fort jag får chansen, Peter Nolls bok med just titeln Den utmätta tiden som handlar om hans slutvarv på jorden. [1]

Diagnostiserad med cancer i urinblåsan, vägrar behandling, ett radikalkirurgiskt ingrepp, "jag vill inte bli en urholkad kanot som ingen paddlar i". 

Han väljer att tyna bort. 

Sista sidorna i boken ombesörjs av en dotter. När den sjuke inte förmår att hålla i pennan själv. 

Trots att boken lämnas till oss läsare av en i praktiken dödsdömd är den, vilket kunde tyckas paradoxalt, starkt befrämjande av livskänslan. Noll tar verkligen vara på, som alltför få av oss andra, sina återstående dagar. 

Och ångrar att han inte gjort det tidigare. 

Han inser att det beror på att han varit så borgerlig: städad och välanpassad. Gjort karriär som jurist. En av samhällets välsmorda kuggar. 

Vem tjänade på det? Vad hade det för betydelse? Egentligen. Null och nix. När liemannen väntar. Timglaset på väg att rinna ut. 

Noll inser det fåfängliga i all vår mänskliga strävan. Vår blindhet inför livets inneboende möjligheter.

Klart att man som läsare tänker, om än smått hädiskt: måste vi få en dödsdom oss utfärdad innan vi börjar att leva på riktigt? När det är för sent. Vilar inte något djupt ironiskt, nästan hånfullt, i så fall över detta predikament? 

Bodil Jönsson tror jag är en bland kändisar som populärvetare. Om än med en professorstitel från ett av våra anrika universitet. 

Jag har inte läst något av henne. Men noterar att hon i gamlingarnas tidskrift Senioren myntat ett nytt begrepp: kvartid. [2]

Den krympande tid du har kvar att leva. Hur viktigt det är att inte slarva bort den. Utan göra dagarna meningsfulla. Nåt jag varje morgon intalar mig innan jag klivit upp ur sängen. Integrerar i min bön till en osynlig gud. 

Men, som vi tyvärr vet, är det lätt att säga, men svårt att göra. 

Nå, frågan är av strategisk natur, som generalen sa. 

Lever jag bättre om jag får veta exakt hur långt jag har kvar av detta jordeliv? Eller lever jag bättre om jag inte vet det? Avfärda det inte med att det är filosofiska frågor av ringa intresse för våra respektive liv! 

Och be mig inte att definiera "bättre"! Livet är ingen akademiskt seminarium.

Dagligdags tänker jag med sorg i sinnet på min äldsta vän Conny som gick bort för ett tag sedan. När vi fortfarande var unga och förväntansfulla, existentiellt hungriga, pratade vi ofta om vikten att göra något bra av våra liv. 

Jag minns särskilt sista sommarlovet, 1968. Efter en gemensam resa till Helsingborg som avslutades med att vi försökte lifta hem till Sandviken.

Vi satt, när hösten kunde anas, framtiden gled allt närmare, och funderade tillsammans i en park i Sandviken. För att citera Hegel: "Vinden hängde länge i luften utan att börja blåsa."

Jag önskar jag kunde fråga Conny: hur blev det, hur blev ditt liv, blev det bra? Och jag önskar av hela mitt hjärta att han skulle svara ja.

[1] https://bok.hstrom.se/products/509177

[2] https://www.senioren.se/asikter/kronikor/ta-hand-om-din-kvartid/

Barnmorskeri i East End

Bild: Adlibris

Ända sen 1800-talet har nunnor, som i kärlek till Jesus vigt sitt liv åt honom och avlagt fattigdomslöfte, verkat som barnmorskor i det numera gentrifierade East End i London. 

Poplar, där barnmorskorna i tv-serien "Barnmorskan i East End" (bygger på Jennifer Worths självbiografiska böcker) hjälper kvinnor att förlösas och klara modersrollen under besvärliga omständigheter, har jag letat upp på Google Maps.

Dagens Poplar ser inte alls ut som i serien. Penningen styr. Som överallt annars. Med förödande konsekvenser för det sociala livet.

Nu har fjortonde säsongen kommit av barnmorskeserien (åtta avsnitt på SVT Play). Efter att ha betat av de första tretton säsongerna, kastar vi oss förväntansfulla, ordentligt laddade med smågodis inom räckhåll, över denna. 

Det är svårt att låta bli att titta på de professionella och i alla lägen lugna barnmorskorna när man väl har börjat. Man måste strängt uppmana sig själv att stänga av.

Lätt att glömma det kritiska ögat. Trots att man är gammal tradeunionist.

Det torde inte ha stört kommungubbarna att nunnorna inte krävde några anständiga löner. Nå, det förekommer även "sekulariserade" barnmorskor i serien. Men vad med reglerade arbetstider och OBA? Kanske moderaternas våta dröm om ett svenskt arbetsliv som detta.

Det var väl därför Reinfeldt tyckte vi skulle "öppna våra hjärtan" och släppa in massor med klent utbildade migranter från utomeuropeiska länder? Med lönedämpande effekter på arbetsmarknaden. Facket ställt offside. Den fula baktanken redovisade moderaten förstås inte.

En, kanske inte bara hon, av barnmorskorna sitter fast i tankefiguren att yrket är ett kall. Och hon är inte glad när kollektivet kräver högre lön. Barnmorskorna börjar att organisera sig. Ställa befogade krav.

Jag minns sjuksköterskor från när jag bodde i Upsala, extraknäckte inom vården, fångna i samma bakåtsträvande tankefigur. Omöjliga att resonera vettigt med. Arbetsköparen till glädje.

Nå, pytt med mina kritiska synpunkter på en rakt igenom utomordentlig, fiktiv story. Reseledaren och jag njuter av serien och idel välbekanta ansikten. Och jag njuter av att få resa tillbaka till en tid när kollektivism och solidaritet rådde. 

Man hjälpte varann. Höll ihop. Arrangerade festivaler. Ryckte ut när det behövdes. En för alla, alla för en. 

Jo då. Social kontroll fanns. Som på Bruket i Sandviken. Därigenom lämnades ingen till sig själv. Inte som i dagens Sverige. Med alltfler ensamma och övergivna. Hänvisade till anonymitet och bortglömdhet. 

Inte ovanligt att människor ligger döda i månader bakom dörr som ingen knackat på. Ett land i utförsbacke. Kulturellt och civilisatoriskt.

Men fasen vad de nuppade i fattigdomens londonkvarter! Gratisnöje. Det hade behövts en Elise Ottesen-Jensen i East End. 

Arbetarklasskvinnorna är starka. Männen saknar karaktär och flyr till puben så fort de hinner. Bortsett från puben känns också det igen från mormor och morfars Sandviken. 

De blev med mamma året efter att mormor fyllt sjutton. Hade det funnits en Elise Ottesen-Jensen bland brukskåkarna hade jag inte denna soliga augustidag suttit och filat på denna krönika. Och morfar hade fått förverkliga sin dröm. Emigrera till Amerika. Slippa Grottekvarnen.

Sommar sommar sommar

Bild: Wikipedia

https://www.youtube.com/watch?v=K0OhdM92j8s&list=RDK0OhdM92j8s&start_radio=1

Signaturmelodin sitter envist fast i bakhuvudet. Och jag förknippar den, felaktigt, med Mats Olin. Lenas brorsa. Inte med Alice Babs, som i klippet ovan. Bäst är den instrumental. Mats Olin är känd för en annan låt om sommaren. Så fel det kan bli i ett gammalt huvud! Ursäkta.

Det folkkära radioprogrammet lyssnade jag på, inte varje dag dock, på 60-talet. Men aldrig därefter. 

Jag minns syrrans skrälliga, bruna transistorapparat och strandtomten vid Storsjön utanför Sandviken. Några stenkast från badplatsen Mölle. Den röda sommarstugan stod på bolagsägd mark. Mossan sålde den, efter fassans bortgång.

Mån om att syrran och jag skulle få ut vårt fadersarv. Sådan var hon, mossan. Rätt skulle vara rätt. 

Granne med oss, fortfarande kvar i året runt-bostad med vidunderlig utsikt över vattnet, Christina Delby Vad-Schütt. Tidigare chefredaktör på GD. Min kompis Björn Widegren, bångstyrig kulturredaktör på samma avis, uppskattade det handlingsutrymme han medgavs. 

Kan inte ha varit lätt "basa" över Busige Björn. Eller ha den polemiske Skriftställaren som frilansare, retandes upp makthavare och annat löst folk. Bra som chef var hon, Chris. Ont om såna, som bekant. 

Om jag blundar, stänger ute den förskräckliga samtid som skaver, tas jag buren av vemodssegel tillbaka till stranden. Vassruggarna. Doften av sololja. Hallonsaft på tvålitersbutelj. Mossans läckra smörhönor. Min svåger på blå gummimadrass som han blåste upp med egna lungor. 

Från transistorn "Sommar sommar sommar". 

Alla de mina är borta. Alla. Liemannens skugga över strandremsan förnam vi inte den gången. Vi var fredade. Men bara temporärt. Som det heter: Snart är den förbi den korta stund då ingen saknas.

Nu måste jag skärpa mig. Inte fara i väg i associationer och tappa spåret. Det skulle ju handla om Ebba Witt-Brattströms sommarprogram i Radiotjänst. Jag har alltid uppfattat henne som dryg. Lite som dem jag träffade på i Upsala höstterminen 1968 på universitetet. 

Tillhörande bokstavsvänstern, sekterna. Överlägsna. Älskade att slå oss mindre kunniga och belästa på fingrarna. 

Borgarungar. Instängda i sitt klasshat. Men motiverade mig att börja läsa på. Så in i baljan, för att nyttja vattenmetaforik med anledning av morgonens ämne.

Sommarprogrammet, jag hör det i Toyotan när Reseledaren och jag är på väg upp mot Dalarna, med litteraturprofessorn, som hon understryker att hon är, ruckar på min fördomsfulla bild. EWB berättar lugnt och sansat, med åldrad röst, saker jag inte visste om henne. 

Om påbrå från Baltikum. Estland, närmare bestämt. Ockuperat av nazisterna. Sen ryssarna. Många tragiska, gripande levnadsöden i släkten. Morfar död i Gulag två år efter världskrigets slut. Mormor som begick självmord. Orkade inte med exilen i främmande land.

Känslan hos EWB av att inte vara riktig svensk, trots att hon avslutar programmet med att deklarera att hon älskar Sverige. Ett maskerat inlägg i samtida identitetsdebatt? Nja.

Ett sympatiskt program med fin musik. Jussi. Mikael Wiehe. Estniska inslag. 

Men varför döper hon om Der Stürmer till Der Sturmer? Och gör det dessutom två gånger. Förlåt en petimäter. 

Och jag hade velat höra mycket mer om hennes mors första man i Estland. SS-man. Nazist. Jag blir nyfiken. Men EWB förtegen. Desto mer om hennes älskade far, född i Tyskland.

Inte ett ord om viktigpettern Horace Engdahl och deras med tiden stormiga strindbergsäktenskap, som jag förstått det av msm. Tack för för det.