Tiga är silver, tala är guld

Mer än en gång har jag fått frågan, från människor som uppenbarligen tycker jag har något att förmedla, om jag inte ska starta en podd. Jag har slagit ifrån mig med motivet att jag är en skrivande människa. Jag skriver bättre än jag pratar. Men, det är klart, man kan ju alltid använda manus.

Plötsligt kom jag att tänka på när någon, glömt namnet, infann sig på gamla Radiotjänst, strejkledaren Harry Isaksson sade för övrigt alltid Radiotjänst, långt efter att det inte längre officiellt hette så, när han medverkade i etern.  

Gunnar Hélen skulle intervjua denne som jag glömt namnet på. Överräckte ett manus, med färdiga frågor och svar, var god och följ detta, uppmanade Hélen. Jag ber att få hänvisa till Radioteatern, blev det kyligt avvisande svaret.

Men apropå tala sämre än skriva. Jag tycker ju om när man inte följer manus, utan vågar hålla det öppet och improvisativt, ge sig ut på slak lina. Det kan bli pannkaka av alltihop, men det kan också bli bra. 

Nå, för ett tag sedan blev jag tillfrågad av den alltid lika energiska och idérika entreprenörssjälen Freddy Nilsson om jag inte ville medverka i en podd i Officersförbundets regi om Ämbetsmannaansvar (det handlade om mod och civilkurage). Tillsammans med en frispråkig generalmajor. Jo, då. Sådana finns.

Men han och jag i samma podd? Som att sammanföra 91:an Karlsson och överste Gyllenskalp. 
Hursomhelst, de som lyssnat har inte sablat med podden. Och nog hade vi en samsyn generalmajoren och jag.

Jag skriver detta på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Upsala, omgiven av en högljudd framtid, det vill säga studenter. Tror de att de sitter på ett kafé? Eller hänger på en ungdomsgård?

I morse läste jag om en modig ambulanssjuksköterska, som efter mordet på en kvinnlig kollega vågat ta bladet från munnen och kritiserat den bristande säkerheten. Han har avskedats.

Heder åt en sådan man, ovanlig i en tigandets ängsliga organisationskultur. Tyvärr utbredd. Mannen 

sällar sig till undantagen, ni minns väl Ingvar Bratt på Bofors? 

Sveriges olagliga vapenhandel med Indien avslöjades av Bratt som tvingades att betala ett högt pris för sitt mod. Flytta från bostadsorten Karlskoga. Ingen stödde honom, han lämnades helt ensam, utfrusen. 

Dessa studenter, som jag omges av, kommer de i sitt framtida yrkesliv att våga säga ifrån eller bara jama med? Omöjligt att uttala sig om. Men jag har mina mörka aningar. 

Tala är silver, tiga är guld, sade man förr. Kunde användas av dagens repressiva organisationsledningar. Jag skulle vilja vända på det. 

Säg för guds skull vad du tycker! Om det så gäller kriget i Ukraina. Och Rysslands roll, som förvrängs av all västpropaganda, typ krigshetsaren Patrik Oksanen. Du riskerar att hamna i frysbox. Men du kan se dig själv i spegeln.

Vad kunde vara viktigare?

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-04

Första, andra - tredje! Såld!

Agneta Stark och hennes käresta. Foto: Jonas Ekströmer / TT

För ett tag sedan begick ekonomen Agneta Stark ett småsurt inlägg med anledning av att litteraturkritikern Ulf Olsson vantolkat, enligt Stark, avslutningen på ett brev till hennes älskade, den framlidne Sven Lindqvist. 

När jag i Svenskan läste en recension (hur recenserar man, för övrigt, starka känslor mellan människor?) av deras brevväxling, som samlats till en bok, mindes jag osökt en händelse för många år sedan på Stora Torget mitt i Falun. Kopplat till just Agneta Stark.

Hon var vid den tidpunkten rektor för Högskolan i Dalarna. Mitt under ett styrelsesammanträde, har det berättats för mig, smög sig en person in och viskade i rektorns öra: - Det står en skäggig man och säljer studenter mitt på torget i stan! 

Hur Stark reagerade, det har jag ingen aning om. Men auktionisten, det var LEkstrand, det. Vem annars?

Bakgrunden var att en vän till mig, knuten till dalahögskolan, bad mig komma och föreläsa för hennes studenter. Om vad, undrade jag. Det fick jag inget uttömmande svar på. "Du måste bara komma!"

Så när jag, efter att ha pinnat över från Gefle, sammanstrålade med hennes studenter på museet i Falun, hon hade bokat ett fint rum bland de ärevördiga samlingarna, anslog jag en öppen ton.

- Vi ska göra något tillsammans, vad tycker ni? 

Studenterna följde något slags kommunikationsutbildning med inte alltför lysande framtidsutsikter vad gäller arbetsmarknad och jobb. Vem som kom på det, är jag osäker på, men efter att idéer kastats hit och dit, bestämde vi oss.

Vi arrangerar en auktion på torget! Bjuder ut studenter till förbipasserande. En aktion värdig den sociala konstnären Joseph Beuys som placerade sitt verkande utanför de traditionella konstinstitutionerna. Till gator och torg med konsten! Av honom, en av mina husgudar, hade jag lärt mig flera viktiga saker. 

Ska man provocera, måste man veta vad man gör, tänka igenom det hela så att inte aktionen blir ett självändamål. [1] Vilket är den enklaste sak i världen. Men till vilken nytta? Effekten kan bli försvaret och den mentala inlåsningens.

Agera genomtänkt och seriöst! Det gjorde vi. Begärde tillstånd hos polisen att hålla till på torget. Så när en polisbil så småningom nyfiket gled förbi och undrade vad som i hela friden pågick, hade vi torrt på fötterna. 

En auktionsklubba hade införskaffats och en megafon. Sedan var det bara att samlas på torget och sparka igång: - Här har vi Kalle, 28 år, han har läst kommunikation på högskolan och även studerat utomlands, vad får jag får honom? Hundra kronor att börja med?

Folk stannade till, undrade vad i herrans namn som pågick. Säljer han människor? Pågår modern slavhandel? Är han inte riktigt klok?

Plötsligt ropades en student in av en hugad kulla. Till ett förhållandevis rimligt pris.Vad som hände med honom, vet jag inte. Försvann han till Svärdsjö eller Insjön?

Nå, utan tvekan ett exempel på det Beuys kallade social konst vår aktion i Falun. Vad Stark tyckte om den, lär jag nog aldrig få veta. Men kul var det. 

Och enligt mig ett utomordentligt sätt att få till en diskussion om akademikerarbetslöshet. Istället för böcker och debattartiklar som ändå ingen bryr sig om. Rätta mig om jag har fel! 

I himlen hoppas jag att mäster Beuys log förnöjt.

|1] von Hausswolffs omstridda utställning Memory Works på Lunds konsthall 1989 riskerar att hamna i denna kategori. Han använde aska från Majdanek som sitt material. Se Sydsvenskan 251204.

Han är ju sympatisk, karln från Grisslehamn!

Foto: SVT Play

 

Jag tycker att det blev ett bra, meningsfullt, samtal i går afton i Upsala, efter att Knut Lindelöf och jag presenterat vårt projekt "Mellan klasserna". Byggt på en brevväxling mellan oss som till dags datum avkastat drygt 200 sidor. Tillfälligt har vi satt punkt. 

Dags, snart, att med kritiska ögon, kika närmare på materialet.

Skall det bli en bok, håller det som bok? Är det vi skrivit tillräckligt intressant för andra än Knut och mig? Jag vet, ärligt talat inte, trots min förtjusning och vad brevväxlingen betytt för mig. Jag skulle önska att Björn Eklund på Karneval förlag kastade ett getöga.

Jag tyckte om sättet som vi i går presenterade projektet på, inför ett tjugotal gamla, hum, fibbare i Upsala. Improviserande. Öppet. Låg grad av förutsägbarhet. Ingen vet vad som kan hända. Våghalsigt, nja? 

Men hellre det än att följa manus och ha repeterat. Därför har jag också alltid tyckt om att intervjuas live i medier. Direktsänt. Klart att det blir missar, men vad gör det. Har inte Bob Dylan, lugn, jag jämför mig inte med honom på någon fläck, sagt att det får räcka med en tagning när han spelar in? 

Låt missarna stanna kvar, det är bara charmigt. Det ofärdiga, och det oförställda, besitter sin charm.

Åter i Akademihotellet ser jag en dokumentär på SVT Play, signerad Tom Alandh. Han är bra, Alandh, med sitt till synes lågmälda sätt att närma sig dem han dokumenterar. Glömmer aldrig när han gav sig på Nacka Skoglund. Den vajande majskolven. Jag vet inte om jag, i och för sig, köper den metaforiken.

Överrumplar han, är han listigt underfundig, är det Alandhs aldrig explicitgjorda, filmkonstnärliga arbetssätt? Denna dokumentär handlar om Krister Henriksson, född och uppvuxen i Grisslehamn, fadern fiskhandlare, oklart vad modern sysslade med. 

Alandh skuggar honom på turné, runt om i landet. Från repetition och generalrep i Hallunda till kuskandet i Sverige.

Om jag ska vara ärlig, har Henriksson aldrig tillhört mina skådespelarfavoriter. När jag ser dokumentären påminns jag om att han jobbat med Bo Widerberg, i Tennesse Williams Katt på hett plåttak, med Marlon Brando en gång helt enorm i huvudrollen. 

Har det funnits en bättre filmregissör än malmöiten, han med Kvarteret Korpen? Och en större aktör än Brando?

När Henriksson hyllar "lantisarna", på sin turné med mellanlandningar i Säffle och Sura, bland andra orter utanför tullarna som nollåttorna inte skulle kunna peka ut på en karta, med Riksteatern och pjäsen Lång dags färd mot natt, ger jag upp min förhandsinställning om honom. Han är ju sympatisk, karln!

Jag går aldrig på teater. Men det hade varit kul att se honom och Grynet Mollvig i denna uppsättning.

Inte längre en främling i lärdomens stad

Utsikt från hotellrummet

Det var inte planerat så. Högst två övernattningar i den eviga ungdomens stad skulle det bli. I anslutning till att deltaga i ett Folket i Bild-evenemang tisdag afton. Men genom att jag blandat ihop datumen, tarvades ytterligare en övernattning. Det började att likna en spontan lillsemester. I julmånaden.

I morgon dyker min själsbroder Hasse från Åkersberga upp. Det lovar att bli både inspirerande och roliga samtal, på kors och tvärs, alla ämnen tillåtna, som det plägar bli när vi sammanstrålar.

Jag checkar in på ett hotell som jag sedan länge tycker mycket om, Akademihotellet på Öfre Slottsgatan. I traditionstunga kvarter som verkligen känns som "Upsala". Inte så långt bort det ärevördiga universitetshuset. 

Nedanför detsamma hukade jag, villrådig och osäker med portfölj i näven, i till studentexamen våren dessförinnan införskaffad blå kostym hos Sandegårds i Sandviken, höstterminen 1968 efter att ha skrivit in mig på universitetet.

Mannen som står staty utanför den pampiga byggnaden, Geijer, kände jag igen från mitt poesiläsande under tonåren. Men annars befann jag mig på främmande mark. Uppvuxen i det praktiska livets arbetarklassmiljö, långt från det teoretiska akademiska med dess traditioner och ritualer. 

Heller inte så långt från hotellet universitetsbiblioteket, Carolina Rediviva. Det erfordrades acklimatiseringstid, och mycken vånda, innan jag vågade glänta på dörren dit in. Tillhörde jag verkligen dem som hade rätt att frekventera detta kunskapens tempel?

Numera tycker jag om att sitta där med min dator. Omgiven av unga studenter. Det påstås i undersökningar att de inte gärna läser böcker nuförtiden. Men många har lagboken framför sig, tjock och präktig. 

Jag frågar ingen om vad vederbörande tänker sig för framtid, vad syssla med. Kanske tror att jag skulle bli besviken.

För egen del läste jag "onyttiga" ämnen, ingen yrkesutbildning, utan att någonsin, inte en enda gång, fundera på vad studierna skulle "leda till". Vad jag skulle "bli" när jag var "färdig". Studerandet, det icke minst flitiga slukandet av böcker som inte låg på kurslitteraturlistorna, blev ett mål i sig.

Med facit i gammelhanden kan jag konstatera att nog har jag kunnat försörja mig rätt så hyfsat, nåja, ända fram till pensionsåldern på mitt "snackande" (föreläsande med ett finare ord). 

Det hade kunnat gå annorlunda, det ska gudarna veta. Jag anar Ackis, Akademiska Sjukhuset, bakom Slottets tinnar och torn. Där finns den utomordentligt kompetente onkologen Hans Hagberg som behandlade mig när jag insjuknat i en ovanlig tumörtyp. Han räddade mitt liv.

Ett liv som kunde ha upphört för drygt tjugofem år sedan. Egendomligt, nästan kusligt, att släppa fram den tanken. På döden. Mer om denna dramatiska fas av min existens i Livbok. 

Fantasifull är jag så det räcker och blir över. Så när jag rör mig i de trevliga kvarter som omger Akademihotellet kikar jag efter Pelle Svanslös, Trisse och de andra som Gösta Knutsson förevigade.

Det främlingskap, det utanförskap, jag tidigare kände i lärdomens stad känner jag inte längre. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Men jag trivs att röra mig på de gator som för mig är "Upsala".

Att mötas mellan klasserna

Montage: Knut Lindelöf

Jag hade länge umgåtts med idén efter att jag läst, förvisso även läst om, Jan Myrdal och Lars Gustafssons brevbok Den onödiga samtiden (1974). Det var själva formen, en brevväxlingsbok, som jag fann tilltalande. 

Men den bok jag såg framför mig skulle till sin karaktär vara annorlunda än Myrdal och Gustafssons.

Inte så pretentiös och övermaga, som deras tycktes mig. Alldenstund dessa intellektuella bjässar på den blågula parnassen hävdade, medvetet eller omedvetet, sin beläsenhet och bildning gentemot varandra. 

Som om de, utan att riktigt vilja inse det själva, eller vad vet jag, tävlade om vem av dem som bäst förtjänade titeln Den intellektuella klassens primus. 

Två färgstarka namn. Det är omöjligt att läsa boken utan att höra Herr G:s knarriga stämma och Myrdals auktoritativa. Myrdal, "Gud fader i Mariefred" som Karl Vennberg, kulturchef på Aftonbladet, syrligt omtalade honom. 

Den brevbok jag föreställde mig skulle vara personligt färgad, utan att strösslas med svårsökta referenser. Ingen stora tänkares envig eller duell. Mer ett öppet, avspänt samtal om vad som dagligen upptar en intellektuell människa som lever sitt liv skrivande, ställer skrift. Perspektivet dialogens. 

Knut Lindelöf, fyrtiotalist liksom jag och som jag påverkad av den radikala 68-andan, mannen bakom webbtidningen lindelof. nu, berättade jag om min idé för. Han tände på den och vi började att mejla brev till varandra. Till dags datum ett försvarligt antal. 

Vi kommer från helt olika bakgrunder. Knut från en borgerlig i Göteborg, Särö närmare bestämt. Jag från metallarbetare i Sandviken. Båda präglade av sitt sociala arv. Jag brukar deklarera att jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig.

Inte sällan återvänder jag i mina texter till den lilla staden i skuggan av Verket. Påminner om min mamma, bruksjäntan. Den i vått och torrt lojala socialdemokraten som förärades en Hjalmar Branting-medalj för lång och trogen insats under den röda, med tiden alltmer bleknade och slokande, fanan. 

Ofta har jag, inte utan sorg i stämman, konstaterat "mammas socialdemokrati är död". Det vill säga den socialdemokrati som stod för jämlikhet och det starka samhällets solidariska värnande om de svaga.

Ljusår från Andersson och Taubins ideologiskt urvattnade politrukvariant. Med den politiska makten som självändamål. Makten framför allt! Alla, fula och mindre fula, medel tillåtna för att värva röster. Politik utan moral.

Jag vet inte om Knut lika ofta återvänder till sin uppväxt bland de besuttna på Västkusten. Glimtar därifrån har han dock delgivit mig. Jag tycker också att han har varit som bäst i breven när tonen blivit personlig, när han visat sig som någon mer än redaktören Knut på lindelof.nu. 

Kanske har jag lämnat ut mig mer. Om min kroniska olust och rastlöshet. Min melankoli och besatthet av döden. Missbruksåren.

Kan det hos två generationskamrater, två fyrtiotalister, med så olika uppväxter finnas något som trots allt förenar? Förutom den politiska inriktningen? "Vänster" skulle jag säga, kanske inte Knut. Olika konnotationer regerar oss.

Kan vi mötas "mellan klasserna" som jag inbillat mig att en bok baserad på mejlväxlingen, efter att ha redigerats, skulle kunna heta? Det bör nog en läsare in spe avgöra.

I kväll samtalar Lindelöf och Ekstrand i Upsala, ett FiB Kulturfront-arrangemang. Missionskyrkan 19.00.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-12-01

Äntligen!

Bild: Wikipedia

Jag vet inte för vilken gång i ordningen, men nog kan de räknas till fler än på ena handens fingrar, jag med tevens benägna hjälp reser den första dagen i julmånaden till gamla Haga för att på Skolgatan återse mina kära vänner, skrothandlaren Albert Karlsson (spelad av Sten-Åke Cederhök) och sonen Herbert (Tomas von Brömsen). 

Tack, Öppet arkiv på SVT, som gör detta möjligt! Genom den av er behållna Julkalendern från 1982.

Jag skaffade en dvd för säkerhets skull, jag kunde ju inte veta vad han Baehrendtz (som tv-chefen alltid kommer att heta för mig) och kompani riskerade få för sig för tok med programtablån, för flera år sedan med Albert och Herberts alla upptåg samlade. 

Men den behövs inte. 

Vår nuvarande tv, som jag inte har lärt mig att sköta med alla finesser, om sanningen skall fram, trots mycket goda pedagogiska instruktioner från Markus på Power som till och med kom hem på elsparkcykel (vilken praktgosse!) till gamlingarna för att bistå oss, har heller inget uttag för en tocken en. 

Om de där tidöarna, med den reaktionära sprattelfiguren Kristersson i spetsen, skulle lyckas med sitt projekt att stuva om public service så säger jag bara: - Ge fan i Öppet arkiv!
 

Jag behöver, skriv upp det, varje 1 december återvända till det folkets Haga som inte längre finns. Men som jag hann uppleva innan kulturvandalerna var framme med sina grävskopor. 

Samma, skattefinansierade till råga på allt, vandaler motiverade sin framfart med "sanering" och ”uttjänta rivningskåkar”. 

Med berått mod förstörde de sedan den människovänliga livsmiljön

Haga. Var bodde de själva? I fiiina Örgryte? Eller höginkomsttagarnas Askim?

Det fordom varvens och stuveriets proletära Göteborg jag besökt under årens lopp, och med stort vemod i sinnet minns, finns inte längre. Men det var inte ödesbestämt, utan orsakat av politiska beslut.  

Jag och många med mig, icke minst göteborgare, skakar på huvudet.

Hur kunde man släppa storkapitalisten  Skyskrape-Storgalen innanför stadsgränsen? Milda maränger! 

Och hur kunde man, slickande Volvo där solen inte skiner, bejaka idén om en den vackert belägna staden uppbrytande "västlink", eller vad sjutton det destruktiva tilltaget heter? 

Numera kan vi inte ta oss med Toyotan till Stena Line och färjan till Danmark utan att vi åker på en "trängselavgift".

Vad är det för sabla dumheter! Vi passerar Järntorget och biografen Draken, gömda där uppe någonstans bakom alla skrapor, så fort vi kan, högst två gånger per år. Inte TRÄNGS vi.  

Men kan det dras in pengar från vanliga, hyggliga själar så gör myndigheterna det. 

Och vanliga, hyggliga själar är som de är. Böjer sig utan att protestera. Även rabulisten Ekstrand och hans fru.

Jag kan de flesta replikerna i denna oöverträffade, SVT-sända julkalender utantill. Men vad spelar det för roll. 

Hjärtat värms ju vid varje ny tittning av den nära relationen mellan far och son, värms ännu mer för att jag saknade en sådan relation med min egen, tystlåtne far.

Att Albert hela tiden tjötar på Hebbe lelle, den snälle sonen som gör allt för den barnsliga fassan, hör till. Kärleken mellan dem förblir orubbad. 

Så som det alltid borde vara mellan fäder och söner.

I stallet står den trogna kampen Herkules. Bara att spänna för honom och sedan rulla ut på gatorna för att samla skrot, plikttrogne Herberts uppgift i alla väder. 

Medan fassan kanske smyger sig ned på Kafé Japan för en porter.

Äntligen dags igen!

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-01

I kajak mot öppnad himmel

Bild: Bokus

Jag var definitivt inte min fars son i ett avgörande avseende. När jag läser Leif Strandbergs Kajak ser jag pappa framför mig. Dock inte med en paddel till hands. Utan framåtstävande med stavar i skidspåret, vältränad på kraftfulla armar.

Pappa var aktiv inom Skid- och friluftsfrämjande. Älskade att hålla till ute i naturen, till skillnad från sonen som alltid föredragit böckernas innesittarvärld. Kanske hjälper mig Strandbergs livsfilosofiska bok att lite bättre förstå vad pappas valda ensamhet med väl vallade laggar på betydde för honom. 

Det vi aldrig någonsin pratade om, inte det heller, i tigandets manliga brukskultur. Att låta sina kinder väderbitas i den friska, kalla vinterluften. Stanna till för en slurk kokkaffe ur termosen, kanske skala en mandarin. 

Upplevde han, där med sig själv och ingen annan, friheten från Verkets kollektiva diskurs? Det företag han skänkte så många år. Eller rent av friheten från alla tvång, inhägnader? Familjen? Mig och mamma? Klart är att han behövde dessa stunder för sig själv. Egentid heter det numera.

Så lite man vet om sina skriftställarkolleger! Inte visste jag att Strandberg är en fullfjädrad kajakexert. Hans, ofta detaljerade och illustrerat med teckningar, demonstrerande av sin expertis riskerar att bli en smula tjatig för den som inte lika entusiastisk över flytetyget som han. 

Även om det är lärorikt. Blandat med historiska tillbakablickar. Kajaken förpackas i en i högsta grad intressant kontext. I densamma ingår såväl urbefolkningar som hällristningar. Det som nu är en medelklasshobby handlade förr om överlevnad i kamp med naturens svårtämjda krafter. 

Och nog vet Strandberg allt om överlevnad - ur ett manligt perspektiv. Kajaken och mannen är som häst och vagn.

Kajaken ger honom naturupplevelser som ibland närmar sig naturmystik och andlighet. Nej, jag skrev inte naturromantik, eller människans eviga kamp med elementen. Men nog frestas jag ibland  tänka Caspar David Friedrich eller Hemingways Den gamle och havet. Inget dåligt beröm, Leif!

Upptäckandets paddelturer lockar fram poeten i Strandberg. Skriva kan han, det vet vi från hans medverkan på lindelof.nu. I vissa sekvenser öppnar sig, genom skickligt frampaddlade ord, naturen på ett sätt som är nästan svindlande.

Det svenska landskapet, särskilt kustremsan, älskar Strandberg. Med sin kärlek till utomhuslivet är han en typisk svensk, skulle en kulturantropolog säga. Försvarande allemansrätten, rörelser i skog och mark, i Strandbergs fall på älv och hav. Ingen urban varelse, i behov av kaféer och neonljus.

Avslutningsvis, en bekännelse med rodnande kinder: En gång försökte jag och min livskamrat oss på att paddla kanot. Vi hann knappt lämna bryggan och förtöjningen förrän den snöpligt nog välte och vi hamnade i vattnet med kläder och allt. Efter det sätter jag mig aldrig mer i ett dylikt fortskaffningsmedel.

Boken: Leif Strandberg Kajak. Rörelser & tillfälliga boplatser (Karneval, 2025)

Även publicerad på lindelof.nu 2025-12-01