En av minnen kontaminerad stad

Till Sandviken i dag med Rulle, Toyotan. Passerade stenmonumentet vid infarten som "välkomnar" en till staden. Sedan Mossvägen. Undrar om väggarna, som jag har för mig, förstärktes, när husen byggdes. För att gubbarna skulle kunna gå skift. Sova mellan skiften. 

Allt utgick ifrån Fabriken. Den allsmäktiga. Människorna tillhörde den. Upproret inställt. Om jag dristar mig till att anlägga synpunkter som inte smeker medhårs på Molok. Jag menar Konsuln. Då går sandvikarna i taket. Rör inte vår frälsare! De sitter fast i undersåtlighet. 

Och den verkar gå i arv. Som vore underkastelsen genetisk bestämd

Det var annat än för morfar det. Tjocka väggar. Fem ungar i en enrummare på Bruket. Och skift gick han. Nätterna. Hur stod han ut? Vår som vinter. Jag har undrat det många gånger. Betjänande maskinerna. Det döda kapitalet, enligt Marx.

Innan jag svänger upp mot körrgårn en sned blick bort mot Centralporten. Låter som ingången till ett fängelse. Och det var det väl. På sätt och vis. Ett livsfängelse, om inte annat. I som här inträden, låten hoppet fara. 

Jag undgick Verket! Grottekvarnen. Själsdödaren. Vem har bättre än den kompromisslöse Folke Fridell skildrat det ? Inte stadens egen poet, Stig Sjödin. Som lyckades ta sig från Verket och kollektivet.

Nå, Verket fanns nog aldrig med som ett seriöst alternativ för min del. Hade jag stannat kvar i Sandviken, hade det väl blivit Kontoret. Inte mycket bättre det. 

Jag har i långa stunder i mitt liv inte mått bra. Men hur hade jag mått om jag inte lämnat Sandviken? Törs inte ens tänka tanken. 

Jag är inte glad för att min syster vilar i minneslunden. Jag stannar som alltid till och blickar in mot den. Men var är hon? Och var min svåger? Mina morföräldrar? Alla är borta, borta. Endast gräs och några tallar. Ödsligt. Ett ödsligt slut på det korta livet. 

Förstärker en känsla av existentiell meningslöshet.

Står en stund vid Connys grav. En liten sten nedanför en större. Han delar grav med föräldrar och morföräldrar. 

Han tog med sig en bit av mig när han gick. Våra gemensamma minnen. Vem ska jag nu prata med om det som var? Retorisk fråga. Det finns ingen.

Nedför backen, förbi Högre Allmänna Läroverket som det hette på min tid. Fattar inte att jag fixade att hålla mig kvar ända till studenten. Nå, mycket skolk blev det. Conny och jag agerade undertecknande målsmän åt varann. Intyg krävdes nämligen vid stor frånvaro. 

Och stor var den. Jag lovar.

Smedsgatan, dit vi flyttade 1961. Så många minnen med Conny på den adressen. Blandade sådana. Upptåg. Nöta på de akustiska gitarrerna. Tio i topp. Dela på en flaska Moscatel inne på toaletten strax efter ytterdörren. Starkvin.  Fy katten. 

Till det segsmörgåsar, skivor av långfranska, med dillkaviar. 

Långt efteråt brukade Conny prata om segsmörgåsarna när vi träffades för våra livsavstämningar. 

Så många platser i Sandviken är förbundna med oss två. Jag skulle nästan vilja säga att staden är kontaminerad på det sättet. Jag undrar om den dagen nånsin infinner sig, när jag kan bege mig till staden utan att minnas Conny. 

En blåbärsbakelse och en Karlsson, tack!

Bild: Bokus

Norberg är för mig är först och främst Elsa Anderssons Konditori. Ett snickarglädjens hus mitt i byn. Där brukar vi mellanlanda efter utflykt till Skultuna. För kaffe och de läckraste bakverk som går att uppbringa i detta avlånga land. 

Märkligt nog lyckades de, efter den stora skogsbranden, den största i modern tid, bygga upp konditoriet igen. Det ser exakt likadant ut som förr! Jag kan i varje fall inte upptäcka någon skillnad jämfört med det hus som föröddes av den röde hanen. Styvt gjort.

Men Elsa Andersson lyser med sin frånvaro. 

Norberg är också Arne Andersson, teaterkonstnären. Jag förknippar honom främst med Spelet om Norbergsstrejken. Föreställningen såg jag en gång, för en herrans massa år sen, tillsammans med ett gäng från Upsala. 

De jobbade på Ulleråker. Stormavdelningen. Så länge sen. Minns att vi åkte chartrad buss genom det landskap som Lars Gustafsson besjöng. 

Kuriöst nog träffade vi på Arne för några år sen under seminariet om den vanartige Jan Myrdal på ABF-huset i Stockholm. Min livskamrat till honom: - Det var då fasligt vad du är lik Arne Andersson! En replik i klass med den redan nämnde Lars Gustafsson. 

En gång tilltalade han, den tankspridde och förströdde Herr G, Claes Hylinger på samma vis. Någon, kanske Hylinger själv, har förnekat att det ägde rum. Vad gör det i så fall? En god historia är alltid en god historia. Fråga inte efter sanningshalt, lärde oss Truman Capote.

Vi, Brukets barnbarn, som jag kallar oss, blir aldrig fri från vår uppväxt i brukssamhället. Jag har lämnat Sandviken. Men Sandviken har aldrig lämnat mig. Så brukar jag presentera mig.

Detsamma gäller för Sven Olov Karlsson. Uppvuxen i Norberg. Bor där inte längre. Men kan inte kapa förtöjningarna. Han har Norberg i blodet. Norberg lämnar honom inte. 

I sin nya bok Travers (2026), när ögonen faller på titeln tänker jag genast en sån där lyftkran som hanterar rör nere i Verket, men det är det inte frågan om, låter han ett antal personer komma till tals. Alla med koppling till Norberg. Han intervjuar dem. Ett imponerande antal. .

Och som han redovisar det han samlat in! Hur han har redigerat sitt digra material har jag inte kläm på. Ofta tänker jag att han måste ha transskriberat. Direkt från band till text. Avhuggna meningar. Talspråk. Svordomar. Men klart han har redigerat. Det ser bara inte så ut. Skickligt.

Ojämn högerkant. Som poesi. Hur skall man beteckna denna framställningsform? Vad säger de akademiska litteraturvetarna? Nu fick de lärda något att bita i! 

En recension jag läste av Karlssons bok upptogs av just svårigheten att genrebeteckna. Typiskt hänga upp sig på dylikt. Göra ett problem av det. Nå, pytt med det.

När min livskamrat, även känd som Reseledaren, skrev om husmoderssemestrar, med Vadtorp i Helsingland som exempel, tilltalades jag av hur hon subjektgjorde arbetarklasskvinnorna. Hon gjorde inte som medelklassfeministerna, använde dem för egna syften. 

Samma känsla jag när jag läser Karlsson. De intervjuade subjektgörs. De lösgör sig ur kollektivet. Men berättar om det. Och om Norberg. Deras utsagor är kontextbundna. Där fick den gamle upsaliensaren till det!

Åh, vad jag känner igen mig! I verklighetsbeskrivningarna. Arbetarklassidiomet. Från Sandviken. Jag tror faktiskt att man har större behållning av boken som ett Brukets barnbarn. 

En kvinna fångar på pricken, när hon yttrar sig om det lilla samhället, kollektivismen och hur ingen faller under radarn, läget: - Man vet inte om det är skitprat eller omsorg. Kan det sägas bättre?

En blomma till förlaget som vågar ge ut boken i denna form. Inte som rapportböckerna en gång i tiden. Sture Källbergs från Våsterås. Jan Myrdals från en kinesisk by.

Kanske vill ABF i Norberg ha ett ord med i laget vad gäller att sprida boken? Använda den i studiecirklar.

Elsa Anderssons borde köpa in ett antal och lägga fram på borden för gästerna. Eller sälja över disk. - Jag ska be att få en bläbärsbakelse och en Karlsson, tack!

Längtan till evigheten

Bild: Netflix

Tidigare ikväll såg jag den norska filmen Amundsen (2019) på Netflix. Jag visste inte mycket om polarforskaren, som han ville tituleras, innan jag såg filmen. Han skildras, ganska så ensidigt, i den som en självupptagen och hänsynslös person. Beredd att gå över lik.  

Upplevde sig som nedvärderad, sedd över axeln, av engelsmännen, med egna polarexpeditioner. Känslig för andras framgångar. Missunnsam. Sökte ryktbarhet och uppskattning. Svek sin bror som en gång räddade hans liv på Hardangervidda.

Jag vet inte om bilden av en ganska osympatisk person stämmer med verkligheten. Det tänker jag inte borra i. Men jag noterar att jag delar Roar Amundsens fascination av vidsträckta ytor som ingen mänsklig fot beträtt. I hans fall ett istäcke i Antarktis. 

I mitt fall öppna landskap, om än beträdda av människor, där blicken kan ge sig ut på upptäcksfärd utan att hindras av eller inskränkas av träd. Jag har aldrig varit någon skogsmänniska. Undviker gärna skogarnas mig omslutande mörker. 

Och så havet. 

Varje höst beger vi oss till Danmark, Tversted väster om Frederikshavn, invid Vesterhavet. I september dags igen. Fem veckors vistelse.

Jag älskar att knalla upp på morgonen, öppna dörren till och kliva in i vardagsrummet, se ut genom det stora fönstret. Där borta vid horisonten Vesterhavet. Som för varje år verkar krypa allt närmare. 

Jag har varit med om det förut. Ingivits känslan av evighet. En rogivande känsla. Evigheten är större än jag. Min tid på jorden är försumbar. Liksom alla andras. Jag är ett sandkorn på stranden. Intet mer. Ett sandkorn att tas av inrullande våg. 

En gång besökte vi Gunnar och Marianne Adler Karlsson på Capri. I fjärran den slocknade vulkanen på Ischia. Evighetskänsla när jag blickade bort mot den över havet. Inte förfärande. Rogivande. 

Jag längtar Vesterhavet. Får jag skriva att jag längtar evigheten? Eller låter det konstigt. Jag längtar inte döden. Jag längtar evigheten. Tidens upphörande. Eller dess avstannande.

Amundsen försvann under en våghalsig flygning, när han sökte efter en som var borta. Man fann honom aldrig. Den åldrade äventyraren. Får jag säga att han blev ett med evigheten?

Slutar där för i afton. Lyssnar på Händel.

Sekter, kvinnor och farliga män

Bild: Netflix

Det är märkligt. Och det har väl egentligen inte ett dugg med saken att göra. Jag berättar det ändå. En gång köpte vi en bil av en försäljare med samma efternamn som den kände regissören Polanski. 

Obotligt nyfiken som jag är, kunde jag inte låta bli att spörja bilförsäljaren om släktskap. Jodå, på långt håll.

I Upsala, när röda vindar blåste genom universitetet, blommade de politiska sekterna. Bokstavsvänstern. Längst i att hålla tummen på ögat på medlemmarna, kräva blind lydnad och järnhård disciplin, gick kanske den grupp som Torbjörn Säfve skrivit om. 

Den maoistiskt influerade Rebellrörelsen.

Jag tänker i samma andetag på Jack Jones och Folkets tempel, vars medlemmar han ledde ut till ett kollektivt självmord i Guyanas djungel. Ledde och ledde. Graden av frivillighet var måhända inte så hög. Inte inför döden.

Jag rusar åstad, utan att ägna mig åt definitioner och begreppskvalificering. Låter sektverkligheten presentera sig själv. Utifrån vad jag tror mig notera.

Ty vad är en sekt för ett slags socialt fenomen? Varför söker sig människor till det vi kallar sekter? Vilket behov hoppas de få tillfredsställt? Jag utgår ifrån att en sådan drivkraft föreligger. Om än inte explicit formulerad.

Attraherar sekter en viss personlighetstyp? För att psykologisera. Underkastelsesökande? Lydnadsbehövande? Svag självbild? Krävs en bestämd bakgrund och ett särskilt livsöde? Kan vem som helst lockas att ansluta sig till en sekt? Du? Jag?

Många frågor staplade på en och samma gång. 

Jag är därtill osäker på om alla sekter kan dras över en och samma kam. Även om specifika drag återkommer som ger sekten dess profil. Karismatisk ledare. Grupptryck. Sammanhållning gentemot en yttre fiende. Isolering från världen. Egna regler som strikt skall efterföljas.

Efter att på Netflix ha sett dokumentären om Charles Manson och hans familj, som de kallades, stationerade på flower power-erans amerikanska, haschdoftande västkust, en tid i öknen på det, förblir jag undrande. [1] 

Vilka var de unga kvinnor som sökte sig till och följde Manson slaviskt? Vad hade de gemensamt, om något? Vad var det för mekanismer bakom det grovt kriminella handlandet? Lär det oss något om dagens gängkriminella i Sverige?

De mördade på Mansons anstiftan. Hur han fick ihop det med paranoisk fruktan för black power och siandet om ett kommande raskrig i USA förblir en gåta. På det mest bestialiska sätt knivskars en höggravid Sharon Tate till döds. Roman Polanskis hustru. 

Historien upprepade sig för regissören. Hans judiska mor mördades av nazisterna. 

Vad sökte dessa kvinnor (en frigavs nyligen efter 53 avtjänade år i fängelse) hos Manson, en Hans Scheike i megaformat? (Minns ni honom?) Vad gjorde Manson, i deras ögon, oemotståndlig? Hur mycket var projiceringar? 

Ibland får jag för mig att alla starka ledare är en produkt av projiceringar. Vi behöver och ropar efter den starke ledaren när vi misstror oss själva om vår förmåga att ta ödet i egna händer. 

Dokumentären om Manson, om än väl våldsspekulativ på sina ställen med dramatiseringar och blodfläckar, försöker vara mig behjälplig. Tre långa avsnitt. Många intervjuer. Dåvarande poliser i tjänst.

Även tidigare medlemmar av the Manson family ställer upp. Inte längre purunga. Lämnar mig dock inte övertygad om varför de egentligen följde Manson i hans galna spår. Hjärntvättade? En nödvändig men inte tillräcklig förklaring.

Dokumentären går inte tillräckligt djupt, enligt mitt förmenande. Den rätar inte ut alla mina frågetecken. Den ger mig inte mer än vad jag redan visste om Charles Manson och hans hov av uppvaktande, unga kvinnor. 

Jag visste redan också att Dennis Wilson från Beach Boys ett tag var involverad. 

Kan man, nu spekulerar jag, tala om en sektens interna logik som slår sina klor i en när man väl anslutit sig? Sen är man fast. Man måste, som i dokumentären om "moonies", avprogrammeras med hjälp av ingripanden utifrån. [2]

Mer än en kvinna som trollbands av Manson, utnyttjades sexuellt av honom, framstår som  intelligent. Nå, intelligens har väl aldrig varit något skydd mot självutplånande handlande. Inte genomskådade de Manson. Föll pladask.

Plötsligt minns jag Juha Vajlakkala som kallblodigt mördade oskyldiga i Åmsele. I fängelset överöstes han med kärleksbrev från kvinnor.

Och så Clark Olofsson. Mannen bakom Stockholmssyndromet. Mer än så. En kvinna från bankvalvet inledde ett förhållande med honom. De gjorde barn tillsammans.

Kvinnor dras till sekter och farliga män. För att inte talas om kvinnor som väljer ofarliga, åtminstone för oss andra, män som jag för allt i världen inte kan förstå varför de väljer. Varför?Jag grubblar vidare. 

[1] https://www.netflix.com/watch/81721832?trackId=264441254
[2] https://www.svtplay.se/video/edPymqE/moonsekten-hjarntvatt-och-massbrollop?video=visa

Metall förlorar - medlemmarna vinner?

Bild: Amazon.com

Jag blir inte klok på vad det är som pågår egentligen på Musks Tesla i Sverige. Den arbetsmarknadspolitiska konflikt som påstås vara den längsta i modern tid i vårt land. 

Vad med fackets roll? Ena dagen strejkas det. Nästa dag avbryts strejken. Så strejk igen. Det har till och med givits en benämning som jag aldrig hört förr: jojo-strejk.

Hur det gått till när de strejkande nolltaxerats, begriper jag överhuvudtaget inte. (Statens långa arm?) Vilket givit allvarliga konsekvenser för det kontanta strejkunderstödet. Och för uppslutningen runt strejken från medlemmarna, kan man antaga.

Hur många som sagt upp sig och accepterat ett futtigt avgångsvederlag på några månader från Tesla är mig obekant. Och om det beror på Metalls velande. Det skulle inte förvåna mig om medlemmar tröttnat på jojon. 

Gör facket till en kamporganisation, manade r:arna förr. Glöm Metall. 

Det hävdas, ödesmättat, att strejken är viktig principiellt och inte bara handlar om Tesla. Utan om kampen för den svenska modellen. Det kollektiva förhandlingssystemet. Om man inte lyckas få till ett kollektivavtal, vilka blir konsekvenserna? 

Är den svenska modellen på utdöende? Samverkansmodellen med fredsplikt. 

Kanske behöver man inte måla fan på väggen. Kanske kan det leda till att en genuin tradeunionism föds på nytt. Med en lokal facklig kamp värd namnet. Utan att det dras i trådar centralt ifrån. Det skulle kunna mobilisera medlemmarna. 

Jag studerade på 70-talet det lokala facket. Det mynnade ut i den omdiskuterade, av LO-ledningen peststämplade, avhandlingen "Från Konsul Göransson till MBL" (1979). 

Historiska studier visar att facket självständiggjorts gentemot medlemmarna. De behövs inte för verksamhetens bedrivande. För att uttrycka det krasst. Rakt på sak.

Ta bara storavdelningsbildandet. Centraliseringen. De kollektivanställda reducerade till kontingentbetalande pappersmedlemmar. Ombudsmannamakt. Heltidsanställda funktionärer. Facket som försäkringsinrättning. 

Medlemmarna förväntas hålla sig passiva. Sitta still i båten. Det är allt. Nå, de får inte vara med i SD eller hysa positiva sympatier för detta socialdemokraterna utmanande parti. Kollektivansluningen till S är visserligen borta. Men banden mellan LO och S förblir lika starka.

Och så, efter gruvstrejken och de vilda strejkerna som tog LO på sängen, den förkättrade arbetsrätten. MBL - tutan. Facket inlåst i arbetsrättens förhandlingsbur. Bakbundet.

Summa summarum. Jag är inte så säker på att det är så dåligt om striden går förlorad på Tesla. I syvende och sist handlar det om vad medlemmarna är beredda till. Som alltid. Den fackliga idén står och faller med dem.

FOTNOT https://arbetet.se/2026/08/12/forskaren-fackets-agerande-kan-bli-slutet-for-teslastrejken/   https://arbetet.se/2026/08/13/teslastrejken-tar-ny-fart-men-oklart-vem-som-strejkar/

Den mur som inte stod i hundra år

Fotomontage: Knut Lindelöf

13 augusti 1961. Berlinmurens födelsedatum. Ett taggtrådskrönt byggnadsverk som delade huvudstaden Berlin på mitten. Skar rakt igenom bostadskvarter och människors invanda liv. 

Det statsbärande partiet i DDR, SED, benämnde officiellt muren "den antifascistiska skyddsvallen". Utifrån föreställningen att det realsocialistiska systemet måste fredas från ett militärt markangrepp i imperialisternas regi, eller en stor migration från Västberlin.

I det senare fallet gick dock strömmarna åt andra hållet. Människor, som efter de allierades gränsdragning vid förhandlingsbordet hamnat på Tysklands östra sida efter krigsslutet 1945, flydde. [1]

I en sådan omfattning att idén om en mur föddes hos Walter Ulbricht och de styrande. Hur annars förmå de flyende att stanna kvar? Till saken hör en inte försumbar brain drain. Välutbildade sökte sig västerut.

I den populära filmen "Good Bye, Lenin!" försöker de anhöriga genom olika tricks att inbilla en kvinnlig, lojal DDR-tjänare att människor i stor omfattning flyr från väst till öst. För vad, måste man fråga sig.

Vore jag propagandistisk antikommunist, vilket jag inte är, skulle jag peka på det som det schablonmässigt brukar pekas på: Brist på varor. Grå vardagstristess i illa underhållna, prefabricerade hyreslängor. Verklighetsfrämmande retorik. 

Obligatoriskt deltagande i 1 maj-tåg under röda fanor. Tio års väntan på en Trabant. [2]

Men den materiella bristen måste ändå vägas mot det som enligt mig som fritänkare är värre: ofriheten. Ständig risk att rapporteras till Stasi för "republikfientlighet" av  "inofficiella medarbetare" som dolde sig i ens närhet, eventuellt en familjemedlem. 

När arkiven öppnades röjdes chockerande hemligheter om hur Stasi infiltrerat dem man trott man kunde lita på. 

Greps man under ett av myndigheterna icke godkänt försök att ta sig till Västberlin straffades man som "republikflykting". 

I filmen "De andras liv" - som rönt invändningar från gamla DDR:are mot att en Stasi-officer i Ulrich Mühes gestalt framställs alltför positivt - skildras minutiös avlyssning och utfärdade yrkesförbud för samhällskritiska konstnärer.

Nå, yrkesförbud kunde ju per definition inte finnas under socialismen. Hette det. Ideologi slog verklighet. En samhällsordningen på sikt underminerande villfarelse. 

Interiörer från Stasi-fängelset i Hohenschönhausen i Berlin bjuds det på i samma film. Jag deltog för flera år sedan i en flera timmar lång guidad rundvandring där (guidens föräldrar hade suttit i fängelset). 

Jag hade tillfälle att se Jürgen Fuchs och Rudolf Bahros celler. Båda har jag läst. Ingen av dem, som jag uppfattade dem, någon antisocialist. Varför inte en öppen diskussion istället för inlåsning?

Tjocka, ogenomskinliga fönster som inte tillät att du kunde se ut. Klaustrofobisk känsla i hermetiskt tillslutna celler. 

Den internerade hämtades till förhör vilken tid på dygnet som helst. Syftet var att fången skulle desorienteras, tappa det mentala fotfästet.

Apropå dem regimen misshagliga. Jag brukar passera visdiktaren Wolf Biermanns förfallna hus i Östberlin och titta upp mot lägenhetens fönster. 

Inget vittnar om att han, den oppositionelle och därför berövad sitt medborgarskap, en gång bodde där. Nog förtjänar han en minnesplatta.

Erich Honecker deklarerade att muren skulle stå i hundra år. Muren är sedan decennier borta. Men det nationella såret den rev upp är inte läkt.

Fortfarande talas det om "ossisar" och "wessisar". Som vore det två olika människoslag. Innanför samma landsgräns. 

[1] Det behöver nämnas att Josef Stalin, vars Sovjet betalade den högsta kostnaden i form av människoliv vid krossandet av nazisterna, inte var särskilt förtjust i idén om ett DDR. Hellre ett neutralt, demilitariserat Tyskland.

|2] Den ensidiga bilden förtjänar nyanseras: Ingen arbetslöshet. Låga hyror. Jämställdhet. Kulturella satsningar. Anti-materialistiska värderingar. Det fanns de, bland dem HVA-chefen  Markus Wolf, som trodde att DDR skulle kunna demokratiseras och överleva. Så blev det inte, utan återförening eller "Anschluß" som det heter i öst. Utförsäljning av folkegendom. Rovgiriga kapitalister stod på kö.

Även publicerad på lindelof.nu 260813

Anteckning om aftonen, del 3

Gävle Sjukhus (Foto: Region Gävleborg)

Det närmar sig. Veckan går allt fortare. Utan att jag kan bromsa. På måndag morgon har jag tid på Hjärtmottagningen, Gävle Sjukhus. Det sjukhus där jag föddes. Och där min mor gick bort. Samma hus, om än på olika våningar. Cirkeln slöts. Livets slut mötte livets början.

Kvinnlig läkare väntar mig på måndag. För mig ett okänt namn. Jag hade hoppats på att någon av de sympatiska deltagarna på min kurs Läkare som ledare skulle jobba kvar. Men det var så länge sen den gick. 

Annars vet jag att de på mottagningen haft ett mycket gott rykte som hjärtfixare. Även nationellt. 

Det var i ett rutinmässigt blodprov man upptäckte att det inte stod rätt till med mitt hjärta. Remiss till en minst sagt otrevlig figur i Upsala. Höll till på det forna regemensområdet. Efter vägen ut till Ulleråker och Ultuna. 

Snacka om att skrämma upp folk! Likaså om att vara opsykologisk. Olämplig. Nu tar jag i. Men det finns skäl.

Om jag inte gjorde något åt mitt hjärta skulle det föreligga risk för stroke. Han fick mig att inbilla mig att en hjärnblödning låg nära. 

Jag kan inte påstå att jag är hypokondriker eller harhjärtad (sic). Jag genomgick våren 2000 en mycket hård och krävande behandling mot mitt mantelcellslymfom. Prognosen, ställd av specialister inom onkologi i Upsala, mörk, för att inte säga becksvart. 

Men jag klarade det. Utan att nånsin förlora hoppet. Även om kroppen tvingades ta emot mycket stryk.

Jag blev vad min livmedikus på Ackis, Hans, benämner en "långtidsöverlevare". Jag tycker inte om ordet. Finner det stigmatiserande. Jag kan inte låta bli att tänka koncentrationslägerfångar som överlevt. Mot alla odds. 

Nå, jag märker på mig själv att jag, trots allt, blivit ängsligare med åren. Fastnar med blicken i artiklar om människor som gått bort i hjärtslag, som man sa förr. En av dem Östen Warnerbring. Hittades av städerskorna påklädd i sitt hotellrum på Gran Canaria. 

Där han befann sig för att uppträda.

Det är det som skrämmer mig med hjärtat. Pang bom och så är du borta. Det är som att knalla omkring med en tickande bomb som man inte kan förutsäga när den exploderar. Jag vet, jag överdriver. Men jag är sån. Och alltför fantasifull för mitt eget bästa.

Bara att hålla tummarna att det skall gå bra på måndag. Eller hur göra? 

Inte känner jag mig bättre till mods av att kvällarna blivit mörkare. Solen sjunker för varje augustidag allt tidigare bortom Gavlerinken. Hösten tittar in genom rutan. Den vår de svaga kallar höst. Erik Axel Karlfeld. Count me in.

FOTNOT Detta är den tredje anteckningen om aftonen. De två tidigare finner man på https://lekstrand.blogspot.com

TIPS I "Livbok" skriver jag om min sjukdom, behandlingen och tiden efter utskrivning: https://www.bokus.com/bok/9789173745833/livbok?