Ljuva 68!

Jag vet inte om jag har sagt det förut. Men det är mycket möjligt. Jag har ju en envis tendens att upprepa mig. Kan inte skylla på åldersrelaterad tankspriddhet. För jag har alltid varit sån. En tjatig person.

Nu till upprepningen. När jag,  vilket sker med ojämna mellanrum, rör mig på Upsalas gator, tittar jag alltid efter bekanta ansikten från förr, men upptäcker aldrig något. Ingen tidigare kollega eller bekant, om så med rullator eller ledarhund. Nobody.

Jo, en gång iakttog jag en åldrad och krokig Sverker Gustafsson uppe på Carolina Rediviva. Men han, statsvetaren, räknas inte. För vi kände inte varann när jag bodde i Upsala.

Nå, åldrad och åldrad. Jag tror inte att han är så mycket äldre än jag. Ska jag googla, ta reda på det? Äh, det får vara. Lugnast så.

Vi lunchade, livskamraten och jag, igår på La Girafe mitt i lärdomens stad (förtjänar den kallas så fortfarande, i neoanalfabetiseringens tidevarv?). Inhyst i i det pompösa Bankpalatset, som det proklameras på väggen bredvid huvudingången. 

Granne med Åhléns, konsumtionspalatset. Det gräsligt fula huset. Kommunpolitiker med Geflepåbrå som ligger bakom? Eller sökande Kasper Kalkon-priset? Nå, huset är inget nybygge, vilket krävs för priset ifråga.

Jag skämtade till det, tyckte jag själv, när jag beställde Wallenbergare som dagens lunch för 159 kronor: - Klart jag ska ha det! Vi sitter ju i ett bankpalats. 

Tur att jag inte drog till med 68-slagordet: - Känner du stanken, från Enskilda banken? Förmodligen hade den unga servitrisen inte fattat ett jota. 

Det påminner mig om i Lund, vid ett besök på universitetsbiblioteket för att se utställningen om Theresienstadt, när jag hamnade i samspråk med två unga studentskor. Färskingar, förstaterminare, läste idé- och lärdomshistoria. 

På den institution där studenter sökte upp rektorn för att klaga på att Dick Harrison var för svår att förstå som föreläsare; kanske använde för krångliga ord? Han fick inget stöd från högsta ledningen.   

När jag stolt, efter att ha insett att förstaterminarna aldrig hört ordet "recentior", presenterade mig som "gammal 68:a" såg de ut som fågelholkar i ansiktet.

Jag försökte förklara, utan att lyckas, vad det mytomspunna 68 var för något. Då påminde sig en av studentskorna, närmast lättad: - Min morbror läste i Upsala 1968, tror jag i alla fall. 

End of conversation.

Jag känner ingen ung människa. Nästan alla av mina kontakter är fyrtiotalister, rödskägg. Jag benämner dem, oss, de sista entusiasterna. Vi försvinner, en efter en. Jag vågar inte fundera på vilka de är som kommer efter oss, det vill säga i politisk bemärkelse. Knappast rödskägg.

Kanske är vår generation i den meningen verkligen den sista. 

Vad med samtalet över generationsgränser? Om ord anses vara sociala och kontaktskapande till sin funktion är inte mina det. Jag kan endast prata med mina röda generationskamrater; allt gamlare, för att citera skrothandlare Karlsson i Haga.

Åh, ljuva sextioåtta! Svunnet är du. Säkrast hålla tand för tunga när jag befinner mig nära de unga. För att inte framstå som en fossil i deras ögon.

Foto (Wikipedia): Brita Borg, som sjöng om det ljuva sextiotalet.

I kräftans klor

Jag minns när min älskade mormor Elin insjuknade, utan att krya på sig. Till en början talades det tyst om det i min familj. Som om hennes tillstånd gick att förneka. Då skulle det försvinna. Enligt logiken i den tigandets kultur som rådde i brukssamhället. 

Men till slut gick det inte att låtsas som ingenting. Utan min mor informerade mig med sorgsen stämma att mormor "fått kräfta”. Jag fyllde tio samma år. Det lät väldigt otäckt. Och jag hade svårt att förstå vad det innebar. Hur allvarligt det var. Skulle mormor dö? 

Undringar jag behöll för mig själv. Vågade inte klä dem i ord.

Och så började bussresorna, mamma hade ännu inte skaffat körkort, in till lasarettet i Gefle för undersökningar och behandling. Mamma följde mormor och tog mig med. 

Eftersom båda kvinnorna led av hisskräck medförde det vissa svårigheter att röra sig på sjukhuset med alla våningar. Och ännu svårare när mormor blev sängbunden.

Mormor blev med tiden allt mindre, allt tröttare, allt blekare, allt osynligare. Jag uppmanades en dag av min mamma att ta farväl av henne där i sjukhussängen. Sen såg jag henne aldrig mer.

”Kräfta”.... Jag fantiserade om hur det äts inuti kroppen; organ efter organ gnager den hungriga kräftan i sig. 

Susan Sontag skrev en bok om sjukdom som metafor. Jag läste den. Men minns inte om hon knöt an till Nietzsche och hans resonemang om metaforernas makt. Metaforerna, de bildliga orden, bestämmer vår verklighetsuppfattning. De äger makten att skrämma oss.

Otäckt lät det också om jag hörde att någon i Sandviken skulle skickas till Radiumhemmet. Vad var det för en ryslig boning? Sändas dit och kroppen genomborras av röntgenstrålar?

Richard Swartz använder ordet ”kräfta” i den hudlösa boken "Rapport från kräftsäsongen" (Polaris, 2026). En ärligt upprättad sjukjournal, utan undvikandet av de obehagligaste detaljer; tar sin avstamp i att han noterar blodfläckar på papperet vid toalettbesök. 

Först ignorerar han det, men till slut går det inte att försöka rycka på axlarna åt ohälsotecknen. 

När jag behandlades för mitt mantelcellslymfom, behandlingen startade på Onkologen, det hette inte cancerkliniken nota bene, i Gefle reagerade jag på att mottagningen låg liksom undanskymd, utan fönster. 

Ännu värre på Onkologen på Ackis i Upsala. 

Där jag tillställdes min dödsdom, som jag uppfattade det, av ett gäng specialister en höstmörk november och lämnades sen ensam i min sal på en sällsamt trist avdelning 17. Sliten och  eftersatt. Ingen tv. Utanför fönstret människor på väg hem efter arbetsdagens slut. 

Livet gick vidare, utan mig? Om jag fanns eller inte, ingen skillnad.

Richard Swartz delar min blick för det rumsligas betydelse när han, som den överlägsna stilist han är, beskriver hur det är på Karolinska; strikt ur ett patientperspektiv. Sjukhusledningen borde ta del av och lyssna till hans erfarenheter. Om den nu bryr sig, vilket är tvivelaktigt.

De tycker väl att det skall vara sterilt, avskalat, kliniskt, kallt, signalerande behandling och ingrepp, inget annat; jo, att det är lättstädat. Kommer man som sjuk i kräfta med dödsångest; ja, inte dämpas den av de rum där man inhyses.

Swartz framkallar igenkänning hos mig med min anamnes. Termen knyter an till författarens rekonstruktion av vitrockskulturen, dess terminologier, distansskapande och empatilösa kommunikationslöshet. 

Vården är inte till för patienten, utan tvärtom. Den senare är blott en kugge i en komplex, ogenomskinlig vårdapparat. Patienter kommer och går, men institutionen består. Överlever alla, såväl patienter som personal; som i "Babels hus" av Jersild, själv läkare.

Trots det om livshotande sjukdom påminnande ämnet, mitt i bedrövelsen drabbas dessutom författaren av ett slaganfall; Swartz skriver som ingen annan och boken är svår att släppa. Och jag behöver inte veta hur det slutar. För det vet jag redan.

Men jag måste få tillägga, att jag inte visste att Swartz kunde skriva så underhållande. Excellerar i den svartaste humor när han observant som få återger fysioterapeuters hembesök, läkares plattityder, medpatienters knasigheter i väntrummet. Underbart!

Bild: Adlibris

FOTNOT Samtidigt meddelas att hans hustru och mångåriga livskamrat, Slavenka Drakulic´, avlidit.

Stanfordexperimentet ett lydnadsbevis?

”Jag lydde bara order.” Adolf Eichmann utgjorde ett tydligt bevis på att det inte är sadistiska monster som begår eller, som skrivbordsmördaren, bär ansvar för grymheter. Det är vi helt vanliga, menade Hanna Arendt som jag skrev om på 8 dagar 260620.

1971 genomfördes, i regi av filosofie doktorn och professorn Philip Zimbardo, det socialpsykologiska experiment vid Stanford University i USA som genom åren lyfts fram, icke minst i läroböcker, som ett stöd för att vanliga, hyggliga människor kan förmås att begå fruktansvärda saker.

 

Vi lyder, utan att ifrågasätta. Fogar oss. (Detta synsätt har underhållits av experimenterande socialpsykologer som Stanley Milgram och Solomon Asch.)

I SVT Play visas i tre avsnitt ”Sanningen om Stanfordexperimentet”. De som deltog har sökts upp och intervjuats.

De utvalda personerna, tjugotvå studenter, fick bra betalt. Det lottades om vem som skulle spela fångvaktare, vem fånge. 

 

Allt iscensattes så verklighetstroget, scenografin var fängelsets, som möjligt. Det finns skäl att tala om det som ett strikt genomfört rollspel.

Men kan det tolkas som att vi är beredda att utan invändningar lyda, under lydnadsbefrämjande villkor?

Eller bör Stanfordexperimentet betraktas som ett skådespel och de agerande fattade det från första stund, utan att riktigt inse konsekvenserna? Och spelade med, som i en amatörteateruppsättning.

Sommaren 1971 var vi alla, ja nästan alla, studenter emot det pågående Vietnamkriget. Även de som deltog i experimentet. Tidsandan var antiauktoritär. Lydnad inget ideal.

Jag blir, när jag ser tv-seriens alla avsnitt i ett streck, allt mer övertygad om hur detta på Stanford måste förstås. Och vägrar tro att det illustrerar allas vår latenta benägenhet att lyda. En minst sagt nedvärderande, mörk människosyn.

De medverkande, kanske skäms de, påstår efter alla år att de genomskådade experimentets avsikter. Nå, mer än en bröt samman. En hoppade av.

Osökt tänker jag på den förnedrande nollning som recentiorer vid högskolor och universitet utsätts för vid terminsstart. Och den pennalism som avslöjats inifrån privatskolan Lundsberg i Värmland. Jan Guillous ”Ondskan” vittnade om samma sak. 

I mina ögon framstår Zimbardo som en skrupelfri, strålkastarljussökande narcissist. En vetenskapligt skolad figur i avsaknad av etiska överväganden. 

Han filmade experimentet, klippte materialet för att skapa det narrativ han eftersträvade: goda människor beter sig illa när omständigheterna så tillåter. 

I rättegången mot de amerikanska soldater som i fängelset Abu Ghraib I Irak torterade fångar uppträdde han som försvarets expertvittne. Hänvisade till Stanfordexperimentet.

En usel forskare, konstaterar en person i dokumentären. Ute efter att chocka världen.

Experimentet, vilket sällan nämns, avbröts efter att psykologen Christina Maslach, Zimbardos fästmö, ingripit. Zimbardo lydde henne. Se där. 

Foto: SVT Play

Publicerad även på 8 dagar 2026-06-22

Tankar från Hörnet: Vad är det med detta "efteråt"?

 

Fotot ovan, som jag råkade snubbla över med sökarblicken när jag letade efter en uppgift på nätet, föreställer enligt uppgift Eva Braun Sommerhaus. När det är taget, vet jag inte. (Upphovsman oklar.) Men uppenbart befinner sig huset i svårt förfall. 

Om det efter fotots tagande rivits, vet jag inte. Eller var i världen det mer exakt är beläget. Nånstans i Polen är allt jag vet. 

Men jag reagerar på hur det benämns, som Eva Brauns sommarhus, och på att nu, när jag skriver detta, är det efteråt. Långt efter självmordet i bunkern i Berlin våren 1945. 

När Tredje riket, efter total kapitulation, låg i spillror, aska och ruiner. Det blev inget tusenårsrike av de sjukligt grandiosa planerna. 

Varför min mångåriga fascination, mer allmänt, för detta fenomen efteråt? (I min dator gömmer sig ett opublicerat manus, titel "Berliner Kinder", där fenomenet utförligt diskuteras.) 

Det finns en antropolog, eller vad han yrkesmässigt titulerar sig själv, som jag vet intresserar sig för vad han bestämmer som övergivna platser. Men detta med efteråt är, som jag förstår det, något annat. I någon mening är det efterlämnade inte övergivet, eller bortglömt. 

Det fungerar snarare som en uppmärksamhetsmagnet. Omöjlig att inte dras mot. Omöjligt att vända ryggen mot det den fäster uppmärksamheten på.

I detta fall är det väl dock Eva Brauns namn som lockar. Mer än själva rucklet. Hon som av hävdatecknare närmast föraktfullt framställts som en korkad fjolla och aldrig förekom vid Führerns sida, trots att hon var hans fjälla. 

Hon måste hålla sig i bakgrunden, förbli en offentlig hemlighet. 

Medan Magda Goebbels, gift med Bocken i Babelsberg och fanatisk nazist som avgudade Hitler, fick agera Tredje rikets första dam och representera i officiella sammanhang. Hon, den eleganta och paranta damen, som kunde föra sig.

Strax innan det gemensamma självmordet blev hursomhelst Fräulein Braun till sin ohöljda glädje uppgraderad till Eva Hitler. När diktatorn inget hade att förlora, då dög jäntan från München.

Det vilar något magiskt över detta efteråt. Att det som en gång var inte helt försvinner. Inte kan försvinna, om man säger så, eller gå upp i rök. Det är fråga om platser eller byggnader som har något alldeles speciellt över sig och består länge efteråt.

Den forna rockborgen Valhalla i Sandviken är en sådan för mig. Utan att jag med ord kan förklara fenomenet på något tillräckligt bra sätt. Nå, det får vara så. 

/I ett hörn av  lägenheten på Holmen i Gefle hålls Skriftställaren med sina ocensurerade funderingar./

Han Kangs visdomsord

 

Två dagar har gått sen Connys begravning. Jag gruvade mig så inför den. Mindes känslan när jag anträdde samma kapell och blicken mötte min systers kista. Till Bachs Air. Gråten. Men jag klarade bättre av ceremonin för två dagar sen. 

Urnan med askan; nä, det var inte Conny. Om än med hans namn på. 

Jag minns Jan Myrdals tal vid Pinnens begravning; läste det på nytt inför det tal jag lovat Connys älskansvärda syster Annette, samma namn som min storasyster, hålla vid minnesstunden. Det är inte Gun Kessle som ligger där. Det är bara hennes lik. Myrdals raka ord.

En märklig känsla att efter begravningen i torsdags träffa vänner jag inte träffat på så länge. Två från vårt band, två trummisar är döda. Den ene av de kvarvarande hårt rammad av krämpor. Den andre sig lik från förr. Men det svarta håret ersatt av en betydligt ljusare nyans. 

Anekdoterna om våra eskapader under åren, från och med 1963, i Two Good Reasons stod täta där vid bordet.

Jag läser den ytterst välskrivande Richard Swartz bok om hans kräfta och sjukhuserfarenheterna från Karolinska. Så mycket igenkänning. För min del utskrevs jag från Ackis Hematolog för tjugosex år sen. Jag stirrar på siffrorna, gnuggar mig i ögonen. 

Har det verkligen gått så många år? Vart tog de vägen?

Den omänskliga, höll jag på skriva, högdosbehandling jag genomgick, och som kunde släckt mitt hjärta, hade inte erbjudits mig idag. Så trots allt var det tur att tumörsjukdomen, mantelcellslymfom, upptäcktes när jag inte hunnit bli för gammal. 

Hade jag fyllt sextio, ingen behandling av det slag jag genomgick.

Kroniska biverkningar. Mest fatigue, trötthet, som tär på psyket. Men jag lever. Det låg säkert Conny i fatet att han uppnått sin aktningsvärda ålder. Kroppen orkade inte mer.

I går, på midsommaraftonen, satt jag ensam i ett tyst kvarter. Åt västerbottenostpaj,  läcker som bara den, till denna kräftstjärtar. 

Mejlkontakt med Handikappteaterchefen Ulrika, en inspirerande frisk fläkt, okuvlig; likaså med vännen Knut i Upsala, angående vår nu tryckta bok Mellan klasserna. 

Även med vännen Stefan i Stockholm, redaktör på 8 dagar, som kunde lämna värdefulla tips inför planerad resa till Belgrad.

En efterlängtad sådan. Äntligen blir den av! Kosta vad det kosta vill. Jag har, antiimperialisten i mig, aldrig ställt upp på den ensidiga Natobilden av Balkankrigen. Att serberna var de onda, och måste straffas. Jag är i gott sällskap av Diane Johnston och Peter Handke. 

Den senare hade de problem med, de politiskt korrekta. Ja, även den förra. De förmår i sin ideologiska förblindning inte tänka, som Hannah Arendt skulle säga. Jag skriver förresten om en bok om henne på 8 dagar idag.

Jag märker att jag plitar ord för att inte lamslås av tankarna på Conny och förmörkas till sinnet. Intalar mig, för att trösta: han lever - i alla våra gemensamma minnen. Upptågen och allt vi gjorde tillsammans. Det finns en rik samling att ösa ur.

I en recension av sydkoreanska Nobelpristagaren Han Kang i Svenskan i dag, stannar Kristoffer Leandoer, recensenten, till vid en bärande idé hos Kang; de döda hjälper de fortfarande levande att leva.

Så vill jag fortsätta att behålla dig, Conny. Du hjälper mig i mitt liv. 

Efter ägg och smörgås med ost och kaviar dags för en pliktpromenad, som Knut Lindelöf, gammgubbe liksom som jag, kallar det, i det vackra vädret. 

Du följer väl med, Conny? Du älskade ju långpromenader. Absolut inte förknippade med någon plikt.

Foto: Sandra Palmér

Varför måste vi läsa om Hannah Arendt?

 

De flesta av oss känner väl till boken Den banala ondskan av Hannah Arendt? Ett försök att allvarligt förstå hur den nazistiska förintelsen av judar blev praktiskt möjlig. 

Tesen Arendt drev, och som blev flitigt diskuterad icke minst från judiskt håll, var att handläggarna av denna var vanliga byråkrater, typ en sån som skrivbordsmördaren Adolf Eichmann. Rannsakad i Jerusalem, dömd till döden, hängd.

Ondskan som boende i grå obetydlighet. Och i detta kan säkert många av oss känna igen sig. Om än motvilligt.

Själv har jag även läst andra, viktiga verk av Arendt, krävande men givande. Om begreppet politik, totalitarianism, friheten som fenomen, offentligt kontra privat liv, gemenskap och ensamhet.

Mest influerats av hennes frimodiga, djärva sätt att tänka. Någon systembyggare eller akademiskt lagd filosof var hon inte. En intellektuell i ordets bästa mening, lojal endast mot sitt eget tänkande, utan att ta hänsyn åt något håll.

 

I Sverige kan jag bara komma på en som förtjänar epitetet intellektuell i samma tankeradikala, kompromisslösa anda: Jan Myrdal.

Jag har förundrats av Arendts relation, mer än platonsk, med filosofen Martin Heidegger. En judinna i förening med en, åtminstone inledningsvis, nazisympatisör och Hitlerdyrkare! Nå, jag inbillar mig att det var hans skarpa, originella intellekt hon attraherades av. Huvudet mer än könet.

Inte av mannen med piprösten, kan höras på YouTube, i äppelknyckarbyxor. Eller den ur pedagogisk synvinkel urusle föreläsaren som aldrig eftersträvade att vara klar eller kommunikativ i sina framträdanden. Snarare dunkel och enigmatisk.

Jag minns när Eva och jag med tåg reste till spanska Portbou för att uppsöka Walter Benjamins grav. Utanför fönstret de brant stupande bergen, Pyrenéerna, som Arendt, Benjamin och de andra flyktingarna med mycken möda tog sig över, i tron att de skulle undkomma de nazistiska bödlarna.

Gentemot Södertörns högskola hyser jag sedan tidigare stor skepsis. Bara ett erkänna. Beryktad för sin politiska korrekthet. Och envist förföljd av fördomen att där samlas till anställning de som inte får jobb på ett ”riktigt” universitet.

Jag räknar inte Anders Burman, Södertörnprofessor i idéhistoria, till de senare. Och har därför läst honom med behållning. Men tar med mig skepsis in i läsningen av hans, till sidantalet tunna, Hannah Arendt: Politiskt tänkande i mörka tider (Fri tanke, 2026). 

Jag är allmänt skeptisk mot så kallade om-böcker. Hellre då läsa författaren ifråga utan omvägar och lathundar. Eller överlastade introduktioner. Betydande författare förtjänar att läsas i egen rätt.

Burman låter på sina ställen som citerar han från en handbok. Osmält allmängods om tidsanda och konstnärer. Det luktar stundtals Wikipedia-kompilator mer än trägen örtagårdsarbetare.

Men skriva kan han. Och han har läst på, gjort sin hemläxa, även om det blir väl översiktligt och svepande ibland. 

Det slår mig. Kanske Burman tänker kursbok, för sina studenter? Det är därför han övertydligt förklarar saker som torde, och borde, vara välkända vid det här laget.

Nå, kanske han känner sina pappenheimare. Jag ber att få önska lycka till, i nyanalfabetiseringens, lyssneläsningens och AI:s tidevarv. 

Och han bör vara beredd på frågan: varför måste vi läsa om Hannah Arendt? Kanske enda svaret: Nej, det måste man inte! Man bör läsa henne utan omvägar.

Foto: Bokus

Även publicerad på 8 dagar 2026-06-20

Midsommaraftonstankar

 

                                             "Midsommar är en märklig högtid." Sara Berg, "Svensk midsommar är det värsta vi har" (Sydsvenskan 260618)

I går begravdes min äldsta vän Conny i Sandviken. I samma kapell, beläget nere i Hedgrind, tidigare ett reservat bestående av tjänstebostäder för högdjur på Konsul Göranssons Sandvik, där jag tog ett sista farväl av mina föräldrar. Även min syster och hennes man. 

En efter en går bort och kommer inte åter. Livets gång, som nån sade. Snarare dödens, skulle jag vilja säga.

Det framkallar svårhanterliga känslor att kliva in i kapellet och med blicken konfronteras med kistan. Det blir så definitivt och oåterkalleligt. Gråten inte långt borta. I Connys fall en urna, efter eldbegängelse. 

Första gången jag var med om denna ceremoni. Lite märkligt upplevde jag det att defilera förbi urnan, lägga ned en ros.

Jag firar, nå, fel ord i sammanhanget, denna midsommarafton på egen kaluv. Jag känner inte för attt slå mig ned vid dukat bord, tillsammans med uppsluppna andra, frossa på obligatorisk midsommarmat och stämma in i "Helan går". Eller "Gäddorna leker i vikar och vass". 

Kända snapsvisor. (Upphovsmannen okänd i båda fallen.) När supen skall tas. Den avstår jag dock ifrån.

Noterade i en intervju med Tommy Körberg, jag minns honom från 60-talet som en i Tom & Mick, kompade av Maniacs, som aldrig spottat i glaset, eller försökt att sticka under stol med det, att han blivit försiktigare med spriten, som uttrycket lyder. På grund av hälsoskäl. 

Om jag skulle tacka nej till helan, halvan och tersen, det sistnämnda ordet återfinns i dikten "Syner i lövsprickningen" av Ferlin, kunde jag åberopa samma skäl. Vitrockarna har hittat nåt skräp på mitt gammelmanshjärta. Nå, skräp eller inte, glaset får stå tomt för min del. 

Häller upp ett glas saft, flaskan stämplad med inget socker tillsatt. Tar mig en pepparkaka, kanske tre. Annas Original. Rött paket.

Häromdagen ett långt telefonsamtal med vännen Gunnar på Söder i Stockholm. Vi fick kontakt efter att han, frilansjournalist, fastnat i en krönika av mig i SSR-tidningen.

Temat Lill-Babs, den inte särskilt skönsjungande tösen från Jäschö som vanliga människor älskade just för att hon var vanlig. Intressant, på min ära. Annars brukar man väl som idol ha den som inte är vanlig? Inte som alla oss andra. 

Men en idol som kunde vara grannflickan? Eller damfrissan på hörnet? Jag säger då det. Outgrundligt äro detta svenska folk. "Int´ begriper jag mig på dom",  som skomakare Andersson i Sandviken sade.

Nå, det ledde till att Gunnar begav sig till Gefle för en intervju. Tillsammans med en fotograf. För ett porträtt av krönikören, placerad på vischan långt utanför tullarna, i SSR-tidningen.

Vi har nu känt varann i många år. Märkligt hur nära varann vi är, på många plan. Det framgår när vi språkar. Han är mycket viktig för mig. 

Med Conny delade jag gemensamma minnen. Med hans död försvinner en stor del av mitt förflutna. Han tar det med sig till andra sidan.

Jag brukar vid begravningar ur minnet fritt citera lundapoeten Göran Sonnevi: de människor som finns här, är de enda som finns. Det finns inga andra. Så slutsatsen måste bli, var rädd om dem som fortfarande är kvar. Kort den stund vi får tillsammans.

Jag höll på att glömma: Glad midsommar, alla ni med stång och svindyra jordgubbar! Glöm inte att vi lever i Sverige. Om ni förstår vad jag menar.

PS. Jag fortsätter att läsa Södertörnprofessor Anders Burmans bok om Hannah Arendt, tänkt som kursbok? Det blir några kritiska rader om den vad det lider.

Även på 8 dagar 2026-06-19