Om undran inför motståndet

Bild: LedaForändring.se

Jag kan inte låta bli att fortsätta undra över motståndsbegreppet. Fenomenet "motstånd" synes mig knepigt, absolut inte glasklart eller entydigt att förklara, få på plats.

   Mina funderingar påverkades av framlidne Kenneth Hermeles väldokumenterade bok om judiskt motstånd under Förintelsen. (Jag skrev om boken på www.lindelof.nu 20/8-2025.) 

   Enligt Hermele så rymmer begreppet ett brett betydelsespektrum.

   Men kanske hans expansiva motståndsbegrepp, han liknar det själv metaforiskt vid en utfälld solfjäder, äger sin tillämpbarhet främst på den tid, nazisternas Tredje riket, som han behandlar. En speciell tid som tvingade fram ett speciellt, ibland subtilt, motstånd. 

   Definitivt inte begränsat till ett öppet, aktivt sådant. Sabotagehandlingar, bakhåll, eller att konfrontera förtryckaren med vapen i hand. Även om de senare formerna förekom, till och med i koncentrationslägren.

Under mina första arton år i jordelivet, i Sandviken innan jag flyttade till Upsala, var fanns motståndet? Det kollektiva kunde man se sig om i stjärnorna efter. Metallfacket dansade efter företagsledningens pipa. 

   Socialdemokraterna i det politiska styret planerade bostäder och skatteunderlag efter att ha hört efter vad Sandvik hade för planer. Därmed kunde politikerna gå rejält på pumpen, stå där med rumpan bar. Om bolaget plötsligt ändrade sina framtidsplaner.

   Enskilda motståndshandlingar? Jag tänker så att det knakar. Och så slår det mig, motstånd mot vad? Det måste ju rimligtvis finnas ett vad. Motstånd äger ju inte rum i tomma luften. Filosofen Hegel skrev om att ingen herre utan slav, och tvärtom.

   Motståndet måste rikta sig mot något eller någon. 

   

Min mammas kusin, som skickades till Ulleråker, medicinerades sönder och samman, var hennes, enligt omgivningen, "sjukliga" upptagenhet av sig själv och sitt fagra utseende ett oreflekterat motstånd mot brukets jämngråhet och att man inte skulle sticka ut? 

   Mitt långa hår, som föranledde lärarna på gymnasiet att överväga tvångsklippning (hur skulle det i praktiken ha gått till, hållit fast mig och sedan fram med saxen?), avslöjat av skolsköterskan för min mor - var det ett tyst, om än iögonfallande, motstånd från min sida? 

   Men långt hår hade ju många killar på den tiden, mode efter Beatles genombrott! Snarare signalerade väl det långa håret opportunism och anpassning, inte motstånd av något slag. Snagg hade snarast varit motstånd. Mot tidens oklippta anda.

   I Upsala hörde jag 1968 motståndets rödaste slagord mot kapitalismens välde. Från "revolutionära" studenter som kunde vuxit upp Hedgrind i Sandviken, de burgnas område. 

För dem verkade socialdemokratin, som hånades, vara den största fienden, inte kapitalisterna. 

   Knasigt enligt min världsbild. Vem var egentligen huvudmotståndaren, tyckte de?

   

Min livskompanjon och jag reser mycket, i sökandet efter motståndsfickor, det motstånd som bara måste ske om man inte ska förlora sig själv, alldenstund det krävs underordning och rättning i ledet. Som svårast under totalitära förhållanden, när mycket står på spel. 

   Exempelvis under den nazistiska ockupationen av flera länder under andra världskriget. (De år Hermele fokuserade på i sin bok.) Eller i det forna, realsocialistiska Östeuropa. Med stalinister och dissidenter.

Men som min yngsta dotter mejlade till mig bara häromdagen, hon har integritet som få och tummar aldrig på den: "Man måste kunna se sig själv i spegeln." Svårare än så är det inte. Viktigast av allt: att göra motstånd. Om så enligt egen definition. 

   Det är ju ingen akademisk fråga.

FOTNOT. Rubriken inspirerad av titeln på boken Om undran inför samhället av Johan Asplund. Han inspirerad i sin tur av Linnés Om undran inför naturen.

Benämningarnas makt

Dr House (Bild: Netflix)

Mannen på Holmen betecknar jag mig ofta. För jag bor ju faktiskt, tillsammans med allt äldre och allt skröpligare grannar, på en holme. Vi som orkar släpa oss till kulturhuset Agnes bistro har, inte för inte, tio procents nära döden-rabatt på mat som är synnerligen vällagad. Jag rekommenderar fish and chips.      

   Jag fortsätter att omtala holmen som Alderholmen, fast jollpettrarna i kommunen kallar den Gävle Strand. Det bara blinkar billigt, fantasilöst och storstadskomplex om det.  

   På holmen var det tänkt att högskolan, efter flytt från nuvarande Vallbacksskolan, skulle ligga. Men så kom någon jeppe i Stockholm på att I14 skulle läggas ned, därmed en massa lokaler stå tomma och kosta, in med högskolan där! Exercis som exercis.

   Beslutet gick blixtrande snabbt. Men jollpettrarna hann lägga en bro över Gavleån som effektivt förhindrar att högmastad trafik och stora båtar får njuta av det vackra inloppet till staden.

Jag visades färdiga skisser på högskolans planerade lokaler på Alderholmen. Till och med vilket arbetsrum jag kunde tänkas få. Dåvarande prefekten, långskånken till institutionsföreträdare, som jag på grund av hans totala ledarskapsoförmåga döpte till Honecker, pekade ut det för mig. 

   Men inte blev det något nybygge! Så kan det gå i en kommun som annars praktiserar en extrem variant av the japanese art of management, det vill säga ytterst långsamt beslutsfattande. Utvecklingspotential ligger i träda. 

   De ståtliga magasin jag dagligdags passerar är på det stora hela lika orörda som 1991 när jag flyttade till Gefle, sover Törnrosasömn i väntan på den förlösande prins som aldrig kommer.

   Om än mer nedklottrade och gistna, vänder ett moloket ansikte mot mig. Rivningsmogna?

   Andra, motsvarande och jämförbara, städer är snabbare på hanen. Kanske är politikerna där av ett annat slag, vad vet jag. Spelar närheten till Stockholm in? Ingen idé att satsa i Gefle, människorna vill ändå bort härifrån. Livsmiljö? Glöm det. Och vi har ju cityfesten, för bövelen! Sluta klaga!

När jag fortfarande jobbade på högskolan, belägen i I14:s gamla lokaler och som alla vet sitter tidigare atmosfär kvar i väggarna efter att en verksamhet skiftat karaktär, vilket talar för att man bör bygga nytt, betecknade jag mig Dr E. 

   Inspirerad av Dr House och Dr Phil. Oemotståndliga Doc Martin, stationerad i fagra Cornwall, hade ännu inte dykt upp. 

   Dr House, ett föredöme, i stil med Gunvald Larsson i Beckfilmerna, vad gäller hur en professionell medarbetare bör agera, om än till chäfernas förtrytelse. Honecker skulle fått krupp. Dr Phil, skicklig i att vända på steken när han hade med problematiska familjer att göra. En kommunikationsexpert av rang.

   Jag införde som ett moment i ekonomutbildningen gruppkommunikation, det var uppskattat. När jag följer hockeylaget Brynäs är jag uppmärksam på kommunikationen mellan spelarna, främst i båset. Segerrika är de, ledarskapet bevisat, när det skrattas och pratas i båset under pågående match. 

   Få se hur det blir denna säsong. Om gruppdynamiken tar laget ända fram till de ädlaste medaljerna. Eller om jaget sätts före laget.

   

Hur jag väljer att benämna mig påverkar hur jag känner och beter mig. Mannen på Holmen är en solitär, enstöring skulle någon säga, med näsan i datorn. Dr E är en social typ, grupporienterad. Båda själarna i samma kropp. Men den senare, Dr E, har sedan flera år gått i pangsjon.

   Snacka om brain drain! Kapitalförskingring på ren svenska.

Varför älskar jag Nisse och Kalle?

Bild: IMBd

Lördagseftermiddag i ensamt majestät, snaskandes på vingummi, två rejäla påsar införskaffade till hyfsat extrapris (20 riksdaler för båda) från ICA. Affären belägen nära det som en gång var den legendariska Läkerolfabriken. 

   Ibland puffar godisdofter upp ur jorden under den nedlagda fabriken. Lite spöklikt. Men det doftar sött och gott. Kan det vara Ahlgrens bilar som "tutar" påminnande om det förflutna?

   "Åsa-Nisse jubilerar" (1959) på TV4 Play. Svartvit film i regi av Ragnar Frisk.

Pelle, välrenommerad filmvetare i forskarsamhället, kunde inte svara på min enkla fråga om hur mycket John Elfström tjänade på att spela in Åsa-Nissefilmerna. 

   Elfström, denne ypperlige karaktärsskådespelare, jag glömmer aldrig honom som ockrare i en uppsättning av Hjalmar Bergmans "Swedenhielms" i TV-teatern. 

   Nog måste väl ändå lusidorerna ha avgjort saken, övertygat Elfström att gestalta krumeluren Nisse från Åsen utanför Vetlanda? Med skådespelarryktet satt på spel.

   Som att trycka på en knapp. Pelle kan lägga ut texten på ett akademiskt markant sätt. Teoritunga utläggningar, krångliga på gränsen till huvudvärksframkallande. Men det intresserar inte mig. 

   Det var ersättningen jag var ute efter. Inget annat. Inga abstrakta, svårtuggade analyser. Jag är filmälskare, ingen filmvetare.

  

Jag tror mig ha sett så gott som alla Åsa-Nissefilmerna. Åtminstone nästan. På matiné tillsammans med ortens busungar i Gestrike-Hammarbys Folkets Hus, när jag vistades hos Irma och Brynolf. Sedan på tv

Många rullar blir det.

   Men om sanningen skall fram, och det skall den. Filmerna är genomgående pinsamt usla. Ihopsnickrade utan att hänga samman. Långsökta inslag med dåtidens kändisar, för att dra åskådare, antar jag. Tumba (ännu inte Sven Tumba) på vattenskidor.

   Affischen ovan säger väl allt? Filmen ska säljas med hjälp av Tumba. Fast han knappt medverkar.

   Sten och Stanley plötsligt och överrumplande musicerande på en badbrygga, snofsigt uppklädda med alla instrument till hands. 

   Hep Stars med tonårsflickornas dröm Svenne Hedlund, nytvättat glänsande hår. Bertil Boo, den skönsjungande bonden. 

   

Ändå, trots att det är så jäkla dåligt, kan jag inte låta bli att titta. Och fascineras. Liksom av Kalle Anka. Prenumerar på tidningen. Kommer varje vecka. Med stor förväntan öppnar jag postfacket när jag tror att det äntligen är dags för veckans högtidsstund. 

  Vad ska han nu hitta på, den finurliga ankan i avsaknad av benkläder?

  Voilà! Samtidigt Hemmets Veckotidning. Mest för de roliga historierna på en av de sista sidorna. Kul att gissa humorns hemmahörighet, försöka lista ut koden. 

   Insända bidrag från Lisch, Göteborg, Borlänge, Bollnäs, Malmö... En pågående mentalitetsstudie ägnar vi oss åt, utan några pretentioner. 

   Samtidigt som vi bedömer efter kriterierna "typiskt Västergötland" (antiklimax), "återanvändning" (hört den förut) och "ur barns munnar" (ärligt och fyndigt). "Otidsenlighet" (50-talsvibbar) ger höga poäng, "svar på tal" (när korkade chäfer sätts på plats av underlydande), "bruksdiskursen" (förutsätter att läsaren är uppvuxen i ett brukssamhälle).

  

Varför, Lasse, varför i himlens namn Åsa-Nisse och Kalle? Vem identifierar du dig med - och inte? Jag försöker att fatta, fast jag kunde låta bli, sluta försöka leka förklaringsterrorist som om jag fortfarande var knuten till universitetet. Bara skamlöst låta mig roas. 

   Nå, nu till pudelns kärna.

   Både Åsa-Nisse och Kalle är oförvägna. Entreprenörer. Uppfinnare. Fantasifulla. Misslyckas för det mesta med vad de impulsivt, utan att noggrant betänka konsekvenserna, drar igång, särskilt Kalle. 

   Men börjar, lika glada och aldrig nedslagna någon längre stund, ständigt om på nytt. Ger aldrig upp. Varje nytt projekt är ett obeprövat sådant. Bara att köra. Gasen i botten.

   De misströstar inte, Smålands och Ankeborgs hjältar. Livet är ett äventyr. Varje dag.

 

Jag tror mig ha funnit gåtans nyckel. Båda, Nisse och Kalle, är obekymrade till sin natur och personlighet. Inget stannar kvar som förmörkar sinnet. Till skillnad från mig.

   Jag önskar att jag vore likadan, så där härligt bekymmerslös. Det skulle göra livet lättare. Jag är en tungus, som mamma kunde ha sagt. Tillika ängslig och försiktig. 

Vad hände egentligen i Akademien?

Bild: SR

Jag läser recensioner av en bok av Nobelstiftelsens förre direktör, Lars Heikensten, om turerna när Svenska Akademien höll på att spricka. Allt förorsakat av den så kallade "kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och hans sexuella ogärningar. 

   Heikensten talar förstås i egen sak, men vad var det som egentligen hände? 

   Det är lätt att tycka illa, tror jag, om intelligensaristokraten Horace Engdahl. Det förefaller också Heikensten göra. 

   Men när det gäller såväl familjer som organisationer, dit hör Svenska Akademien, tror jag inte på något syndabockstänkande. Det är för enkelt, när det handlar om relationer och miljöer. Inte enstaka skurkar.

Jag har inte läst, tänker heller inte läsa, Heikenstens bok som redan innan publicering och recensioner dragit på sig det massmediala strålkastarljuset. Snaskigt blir det om man känner till Engdahls vänskap med Arnault. Den förre förblir obrottsligt lojal mot den senare. Det har han deklarerat. 

   Och snaskigt av att Arnault är gift med Katarina Frostensson som försvarat honom i ur och skur. 

   Som gjort för en dramatiserande tv-serie! Med busar och snälla prickar. Jag tror inte vanligt folk bryr sig. Men säkert kultureliten i 08-området.

Jag sätter på mig mina organisationsteoretiska glasögon, det var ett tag sedan, och försöker förstå vad som egentligen hände med hjälp av catchwords i recensioner och intervjuer med Heikensten: "korruption", "kåranda", "varumärke”.  

   Jag tolkar det som, inte att Engdahl konspirerade, för det gjorde han säkert, utan att det primärt var en kamp mellan Akademien och styrorganet Nobelstiftelsen. Den förelåg redan latent innan Arnaults agerande fick den att blossa upp. Kulturprofilen blev den utlösande faktorn. Vilket, naturligtvis, inte på något sätt ursäktar hans agerande. I fängelse hamnade han också.

   Låt oss för enkelhetens skull kalla dem i Akademien för "professionella" och dem i stiftelsen för "administratörer".

   Engdahl tog, som anförare, strid för Akademien och dess autonomi, för de professionella. Han förlorade kampen, sitter inte längre i prisutdelningskommittén men kvar på sin stol i Akademien. Heikensten och hans kapitalistiskt impregnerade varumärkesfilosofi vann.

Akademien är inte unik. Samma strid har kunnat konstateras på högskolor, sjukhus och andra inrättningar. Tills nu burna av de professionella. Administratörerna har segrat. ”Företagsekonomiserat” verksamheterna, berövat de professionella inflytande och självstyre, förminskat deras insats. 

   Heikensten förefaller belåten. In med de nyrikas pengar så det blir fart på ruljangsen! Sverige svämmar ju snart över av välbeställda. Har du tio miljoner över kan du bli "Nobelvän" och köpa dig en plats vid bordet under banketten på Nobelfesten. 

   Volvo kan bli sponsor, de sponsrar ju redan operan och symfoniorkestern i Göteborg. Som bekant luktar inte pengar, eller hur, Heikensten?

Organisationsteoretikern skakar på huvudet, lägger undan sina verktyg. Det är kört för de professionella. 

Även publicerad på lindelof.nu 2025-08-23

Motståndets olika ansikten

Fotona från rampen i Auschwitz-Birkenau. Selektionen som utfördes med ”dödsängeln" Josef Mengele i spetsen. Så många dittransporterade i godsvagnar, så få soldater, lamm till slakt

   Lät sig judarna bara förintas utan vidare, gjorde de aldrig något motstånd, fann de sig i sitt öde? 

   Den framlidne Kenneth Hermele menar, i boken Inte som lamm till slakt: Judiskt motstånd under Förintelsen (Ordfront 2023) att det är en myt att de inte gjorde motstånd. Men vad för slags motstånd, vilka olika former kan motståndet ta sig?

   Jag minns en afton på 60-talet på GH-nation i Upsala. Mododirektören Mats Carlgren, inbjuden från friidrottsförbundet efter att Sverige tävlat i Aten, tror det jag det var. Efter militärernas kupp. 

   En vaken man i salen: hur hölls den blågula fanan vid inmarschen på arenan? Markerades det på något sätt med hjälp av fanan? Gick det att läsa in antipati mot fascisterna? Nej, enligt Carlgren.

   Jag ser framför mig svenska atleter vid inmarschen på Olympiastadion i Berlin 1936. Hitler närvarande på hedersläktaren. Nog saluterade svenskarna führern, heilade?

De senaste åren har jag och min livskompanjon begivit oss till en rad städer i Europa, sökandes efter motståndet mot nazisterna när det begav sig. 

   Då har vi nog tänkt oss, vår styrande tankefigur, att motståndet som norska hjemmefronten bjöd, ett aktivt motstånd med vapen i hand - det förtjänar beteckningen motstånd. 

   Eller som i Danmark när sabotageaktioner genomfördes mot ockupanterna.

   Men måste det, exkluderande, sättas likhetstecken mellan aktivt motstånd och allt motstånd? Tömmer vi motståndsbegreppet därvidlag på betydelse? 

   Upproret i Warszawagettot, enda motståndshandlingen värd att nämna från judarna? Eller olika revolter i koncentrationslägren, för sådana förekom?

Hermele söker motståndets många olika ansikten, mer eller mindre subtila, motståndet placeras i ett kontinuum. Han inleder med att berätta att när han sökte på ”judiskt motstånd under Förintelsen” drunknade han nästan i källor och referenser. 

   Det är tilltalande att han är källkritisk på ett vetenskapligt vis, han försöker finna mer än en källa när motståndshandlingar av olika slag ska dokumenteras. Intersubjektivt, enligt de gängse metodböckerna.   

   Flitigt använder han sig av fotnoter, förankrar det han skriver.

Som berättelsen om när en underskön kvinna, på väg in i gaskammaren, tvingades klä av sig och naken dansa för SS-männen. Sliter åt sig en pistol, skjuter en SS:are i magen, en annan i ansiktet. 

   Hermele är skeptisk. Men finner till slut bevis genom förhören av Rudolf Höss i Nürnberg. 

   Den forne kommendanten minns händelsen, han bevittnade själv när kvinnan avrättades - inte i gaskammaren. Och då var det väl så, konkluderar Hermele. Händelsen är styrkt, verifierad. Ingen skröna.

   Eller ta de två judiska sjuksköterskorna som plockade av sig den gula stjärnan, begav sig till flotta hotell Adlon vid Unter den Linden, för att en afton få känna sig som vilka ariska kvinnor som helst. 

   Beställde in dryckjom, efter avslutad sittning tillbaka till sjukhuset i Wedding, på med stjärnorna igen. 

   Hermele framhåller kvinnornas betydelse som kurirer. De hade lättare än män att lura tyskarna. Männen var omskurna, det kunde avslöjas. Tillkom gjorde tyskarnas fördomar mot kvinnor, att de är svaga och fega. Så är det inte.

   Att gå under jorden måste också, enligt Hermele, räknas till motståndet. Att gömma sig, som Anne Frank och hennes familj i Amsterdam. Och att fly.

Men hur långt kan vi nyansera motståndsbegreppet utan att förlora det? Att det vi kallar motstånd borde kallas något annat, mindre hedervärt? 

   Riskerar Hermele legitimera underkastelsen genom att döpa om den? Hans ambition är icke legitimerandets, ett som är säkert. Han gräver och gräver. 

   Han är mycket kritisk mot Bruno Bettelheim, själv fånge i Dachau, som vill förklara judarnas agerande i Tredje riket med gettomentalitet. Man underkastar sig fogligt. Fostrad så, genom flera tusen år av antisemitism. 

   Hermele avfärdar Bettelheim, han såg det han ville se. Och han såg bara underkastelse, inget annat. Dessutom hade han inte tillgång till alla dokument, som vad exempelvis gäller familjen Frank i Amsterdam. Deras emigrationsförsök.

Intressant att Hermele kopplar gettomentaliteten till sionismen. Inte en gång till att vi böjer oss! Nog med det nu. Staten Israel vilar på det ideologiska fundamentet. 

   Och får världssamfundet, blint av skuld och dåliga samvete, att blunda för folkmordet i Gaza.

   Efter att ha läst Hermele är det uteslutet för mig att vara kategorisk och förenklande. Vi människor är som vi är, även som mest utsatta. Ödmjukhet anbefalles.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-08-20

Vad har DU gjort för att förändra världen?

Bild: Bokbörsen

1969 skrev jag min C-uppsats i sociologi om Kuba och frigörelsen från det nordamerikanska, imperialistiska oket. Tio år efter revolutionen. Hur väcktes intresset för detta ämne, kan en undra? 

   Sociologin hade jag halkat in på som på ett bananskal. Jag hade tänkt att läsa litteraturhistoria på universitetet. Kunde inte komma på något annat som passade mig och mina intressen.

   Men övertalades en afton sista terminen på gymnasiet, över några bägare öl, av en kompis som redan legat några år vid universitetet att välja ett ämne som jag visste absolut ingenting om. "Läs sociologi, det är roligt, det!" 

   Och nog var det, det. Stimulerande, politiskt medvetandegörande.

   Samtidigt vaknade intresset för en värld utanför Sandviken och Upsala. Den röda tidsandan agerade förlossare.

Och där kommer väl Kuba in. Jag togs med storm. Läste allt jag kom över om den kubanska revolutionen från dess anförare. Den juridiskt skolade Fidel Castro om att "historien skall frikänna mig". Hans vapendragare Ernesto Che Guevaras "Dagbok". 

   Svalde allt med hull och hår. 

   Morgondagarna sjöng, för att travestera titeln på en bok av Jan Myrdal. Jag såg plötsligt framför mig att upproret mot förtryckande förhållanden faktiskt var möjligt. Förtrycket behövde inte bestå orubbat. Makten var inte bortom räckhåll. 

   Min ungdomliga entusiasm kritiserades av kurskamrater. Men vad brydde jag mig om det? Upp med en stor, ikoniserande, affisch på en vildvuxet skäggig Che Guevara på väggen i vardagsrummet.

Uppsatsen på över hundra sidor godkändes av min handledare, den framlidne Olavi Junus, en man med integritet. Handledare och handledare? Jag tror att vi träffades som hastigast högst två gånger under en termin och då inbjuden till något som skulle föreställa grupphandledning. 

   Jag ville bli lämnad i fred med skrivmaskinen och en rejäl samling böcker, förutom dem från Fidel och Che. John Gerassi, Björn Kumm och Sven Lindqvist bland författarna. Och nog fattade den kloke Junus galoppen. 

Aldrig trodde jag att jag skulle få komma till Kuba! Men så blev det. 2009, fyrtio år senare. En svindlande känsla när planet gick ned över Havanna. Muralmålningarna på revolutionens företrädare: Fidel, Camilo Cienfuegos och Che. 

   Något av det första som mötte min blick från fönstret på bussen från flygplatsen. Slagorden, också muralmålade: Patria o Muerte! Venceremos!

   Allt stämde med min förhandsuppfattning

  Jag gick som på moln. Att få ströva omkring i det gamla Havannas kvarter, alla bedagade men vackra hus, ett kulturellt världsarv. Det kändes som att medverka i en långfilm. 

  Men bilden grumlades av unga kubanskor i sällskap med sugar daddies och av tiggande kubaner på gatorna. 

   Noterade även att svarta börshandel förekom. Revolutionens skönhetsfläckar, min tysta tanke. Effekter av USA:s mångåriga blockad. Med ett kontrarevolutionärt, fattigdomsframkallande, syfte. Och det fortfarande och ännu mer under höken Trump.

Nämner jag namnen Fidel Castro och Che Guevara, ja för den delen också Ulrike Meinhof, som jag skrivit en bok om, inspirerad av hennes märkliga livsöde, får jag genast höra: "Hur kan du försvara diktatorer!" I Meinhofs fall en terrorist.

   Mitt standardsvar: Och vad har DU gjort för att förändra världen? 

   Som i sketchen med Hasse och Tage, efter att den förstnämndes rollfigur närmast hånat den senare, inte minst dennes sommarplaner och goda ekonomi. Från den ifrågasatte som tröttnat: Och vart skall DU åka på semester? Moloket svar: Till Säffle, har du lite kaffe?

   Min fråga brukar mötas av tystnad. Närmast förlägen sådan. 

FOTNOT. Skrivet på dagen som Ernst Thälmann avrättades i Buchenwald: 18 augusti 1944.

Även publicerad på 8 dagar 2025-08-18

Snart som i Amerika?

Bild: Netflix

Mörket som faller (på originalspråket, mer ödesmättat: Night Always Comes), sänds på Netflix. Klassisk film noir. Aftonens mörker råder i varje sekvens av filmen, i dubbel bemärkelse. Efter en bok av en amerikansk författare vid namn Willy Vlautin. 

   Skam att säga har jag, mig veterligen, aldrig hört namnet. Börjar jag att lägga av?

   Jag som annars brukar skryta med att jag har koll (ungdomlig stavning, för den enda och sista gången, jag lovar) på modern American writers. 

   Googlar på honom. Uppvuxen i Reno, Nevada men bosatt i Portland, Oregon. Född 1967. Musiker och romanförfattare. Ingen dålig kombo. Jag tänker osökt Sam Shepard. Skådespelare därtill. Flerbegåvad.

Kanske är det min aktuella sinnesstämning, präglad av en allt djupare uppgivenhet inför samtiden. Och av folkets till synes totala motståndslöshet. Att de finner sig i allt. En makthavares våta dröm, att ha ett sådant folk av lydiga undersåtar.

   Att jag mår som jag gör förstärker, så att säga, filmen, som sannerligen inte är någon uppbygglig historia. Amerikansk arbetarklass, lågavlönad, helst bör du ha minst två jobb. 

   Räcker ändå inte. Du arbetar många timmar, förblir likafullt fattig, tjänar för lite pengar. In-work-poverty. Inflation, stigande matpriser, dyrare boende. 

   Huvudpersonen, en ung kvinna som minderårig har utnyttjats sexuellt, tröttnar på att vara offer, skaffar sig cash, avsedda för handpenning på ett huslån, på kriminell väg. Allt mörkare faller natten.

   

Glöm kollektivet, den amerikanska drömmen spökar, var och en sin egen lyckas smed, glöm fackföreningar och politisk kamp. Fråga inte vad samhället kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för dig själv. 

   Jag citerar den brittiska järnladyn och premiärministern, den ultrareaktionära mrs Thatcher, en union buster av rang. Trots enkel bakgrund som uppenbart inte lämnade några spår.  

 

Gnuggar mig i ögonen. Är Sverige på väg i samma, utarmande, riktning? Jag glömmer aldrig när broder Hasse i Åkersberga berättade att han noterat helt vanliga kvinnor som tiggde utanför matvarubutiken. 

   De låga pensionerna är ingen hemlighet. Om du så har jobbat hela livet. Du är grundlurad. Blåst av smilfinken Göran Persson och kompani.

   Samtiden är förskräcklig. Och ännu förskräckligare det uteblivna, folkliga motståndet. Jag minns en gång hemma hos Elof Luspa i Puoltikasvaara, en av de ledande i LKAB-strejken, när vi fick tillgång till alla uppmuntrande tillrop från vanliga svenskar, verklighetens folk. 

   Människor som verkligen inte hade det för fett, städerskor och andra, skickade slantar. Stå på er! Ge er inte! Solidarity for ever.

Vad hände sedan? Var det något mycket viktigt, en gryende rörelse, som kom av sig och rann ut i sanden? Varför? Hjälp mig att förstå. Varför ser jag inget ljus i mörkret? Fel på min politiska blick?

   

Raymond Carver tillhör mina favoriter, han skriver "hårdkokt" enligt litteraturhandboken. Korthugget, avskalat och jäkligt bra, enligt mig. Vlautin påstås skriva i samma brutalt realistiska anda. Jag måste läsa honom, söker genast e-böcker på Bokus. Hittar flera.

   Köper för 79 spänn en betitlad Norrut, utgiven på kvalitetsförlaget Bakhåll i Lund. Återkommer med betyg efter läsning.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-08-17