Det där livet, vad är det?

Yesterday when I was young. Nyss var vi tonåringar. Vilsna och sökande, så där som tonåringar normalt är. Elever på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk. Jag bodde ett stenkast från skolan. Lämnade hemmet när det ringde in. Motvilligt. Hasande i mina ökendojor.

Verk borde stavas med ä. För inte var det någon rolig gymnasietid! Även om jag, när jag tar del av vad en skribent i en av de stora drakarna kallar "alfabetisering", syftande både på skolbarn och studenter som inte kan läsa, förstår att våra lärare var duktiga och kompetenta. 

"Snoken", Danielsson (avskydde mitt långa hår, straffade mig när han satte betyg i svenska och engelska), Haesert och de andra fuxarna i samma kollegium. Någon av dem, utelämnar hans namn, slickat bakåtkammat hår, närmast skräckinjagande. Luktade han sprit?

Nästan lite filmen Hets med Stig Järrel över det. 

Mycket av vad dessa välutbildade lektorer envist slog i mig sitter kvar. Upptäcker det, inte så lite förvånat, titt som tätt.

Får veta att E är död. Efter ett par, tre år med metastaserad cancer. Metastaser runt om i kroppen. Prognosen lovade inte många, resterande levnadsår. Så tillstötte hastigt något och hon rycktes bort. 

Det jag spontant känner är inte i första hand sorg. Det känner jag också. Men mest en egendomlig känsla av att något är konstigt. Söker bättre ord, utan att finna dem. Måste skriva. Det är så jag hanterar, vågar jag säga härbärgerar?, ljus och mörker. 

Natt och dag. Hoppet och dess raka motsats. Tillvarons kontraster.  Existensen. Tycks mig ibland som om vi mänskliga varelser balanserar på slak lina över ett djupt stup utan botten. 

Hur leva utan att skriva? Nej, det går inte. Något jag har gemensamt med vännen Knut med den i samtiden omistliga webbtidningen www.lindelof.nu. 

"Jag vill inte ha med döden att göra!" utbrister huvudpersonen, författarens alterego?, i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Boken slukade jag för många år sedan. Omöjlig att lägga bort, ta paus ifrån.

Minns, starkt ur beröringssynvinkel utan att kunna ange året, en iscensättning på Upsala Stadsteater med Hans Strååt fullkomligt lysande i huvudrollen. Ensam på scenen, har jag för mig. 

Han spelade både ung och gammal, växlade mellan dessa såsom vi väl alla tenderar att göra i tanke och hjärta. 

I det förra fallet trovärdigt i kortbyxor. Han spelade inte en pojke med hela livet framför sig, han var det. Och sedan melankoliskt tillbakablickande, invid Stilla Havets rullande vågor. När dagen sjunker mot afton. Och han blivit gammal. 

Jag är ingen teatermänniska, teatern och jag är inte kompatibla. Men denna gång lämnade vi, E och jag, Upsala Stadsteater uppfyllda av vad vi varit med om. Fortfarande bara hon och jag, hon psykologistuderande och jag inskriven på Sociologen, ännu inga barn tillsammans. 

När vi väl fick det, blev det annorlunda mellan oss. Det ordet heller inte bra. Kanske är jag, undermedvetet, mer bedrövad än vad jag tillstår. Orden överger mig. De brukar vara lojala. Nu flyr de.

Chattar med C, född samma år som jag. Vi dryftar från och till vår belägenhet, placeringen på livstrappan, när vi inte återkallar gamla (!) minnen med vårt rockband. Han minns väl E från förr, därför jag kontaktar honom. Och jag framför samma sak till honom: det känns konstigt.

"Life is what happens to you while you are busy planning other plans." 8 december 1980 sköts han ihjäl. John Lennon. Fyrtiofyra år har liksom bara svischat förbi.

Det där livet, vad är det? 

Elin

 

Fotot dök, denna kyliga novemberdag på tröskeln till kommande vinter, upp som av en ren tillfällighet inifrån min dator. Jag kan inte på rak arm uppge hur det hamnade där. Eller vem som tog det. Det föreställer Elin. Min mormor. Född 1893, död i cancer 1959. 

Inte kan man påstå att hon fick ett långt liv. Och inget liv i materiellt överflöd. Slutade i ett rum och köks pensionärslägenhet efter flytten från ett rum och kök på Bruket. Men inte klagade hon någonsin över ödets lott, vad jag vet.

Fader Edvard Göransson, martinsmältare till yrket, tillhörande det Vladimir Lenin kallade "arbetararistokratin". Syftade väl på bristande revolutionär medvetenhet. Samma efternamn, smått ironiskt kunde det tyckas, som grundaren av Sandvik.

Hann knappt fylla femtio innan hans slit vid ugnarna var över. Om honom vet jag i stort sett bara det. Och att han en gång uppkallades till "Konsuln", efter att bolagsspioner iakttagit honom på ett utomhusmöte med August Palm. Kunde slutat med avsked och svartlistning.

Jag utgår ifrån att Edvard var politiskt radikal. Kanske nyfiken på rabulisten och den hänryckande folktalaren med ordet i sin makt. Möjligen både och. Palm drog ju alltid stor publik. Inklusive länsmän och bolagslakejer.

Elin blev med min mamma blott sjutton år gammal. Jag brukar tänka att de visste väl inte hur de skulle skydda sig. Någon Elise Ottesen-Jensen hade inte synts till mellan brukskåkarna.

Det mottogs inte nådigt. Dröjde något år innan min mor erkändes på riktigt, dessförinnan "född utom äktenskapet" i kyrkböckerna. Jag tror att insikten om hur det förhöll sig, kanske mest undermedvetet, präglade hennes syn på barn.

Ofta från henne: "Barn är Guds välsignelse." Alla barn är önskade, det finns inga oönskade. Hon kunde på sin Levingitarr klämma i med "Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord".

När hon upptäckte, jag hann eller snarare vågade inte berätta det för henne, att vi var gravida med vår förstfödda: det är välsignat. 

Mitt minne fallerar. Nja, jag skulle vilja uttrycka det så här: vissa saker föredrar jag att de stannar bortom minnet, "glömska är grönska" menade Nietzsche. Andra ville jag förstärka. 

För att därigenom fördjupas mitt liv, förses med rötter, samma korta och enda liv sträcks ut - även om det kanske låter egendomligt. 

Mormor tillhör det som jag mer än något annat skulle vilja att minnas. Utan att idealisera. Svårt låta bli. På ett fotografi, gömmer sig någonstans i ett album, fångas jag i ett obevakat ögonblick när jag betraktar henne med kärleksfull, oförställd blick. 

Hon kunde vara sträng. Säga ifrån med barsk stämma när hon tyckte att barnbarnet betedde sig bortskämt. Mer regel än undantag. Alltså inte att jag var bortskämd. För det var nog sladdisen. 

Jag vet inte mycket om Elin. Inte tillräckligt. När det nu är det. Hon vilade tillsammans med maken Alfred, den tre år äldre rörsliparen, i en grav granne med mina föräldrars på kyrkogården i Sandviken. Och bredvid den mormors föräldrars grav. Edvard och Katarina.

Tre generationer i en och samma rad. 

En okänslig figur till släkting flyttade på mormor och morfar till minneslunden, utan att rådgöra med mig. Gravstenen försvann. Liksom min syster vilar mormor numera i anonymitet. Ingenting i lunden att fästa blicken på. 

Jag önskar att jag kunde berätta mycket mer om Elin. Främst för min egen skull. Men när jag "tittar in i huvudet", pappas uttryck, förblir hon svårbestämd. Min älskade mormor.

Svenssons Sverige

Skådespelaren Allan Svensson är död. 73 år. Yngre än jag. För nära. Oroar sinnet. Senast  hans namn förekom i medierna rapporterades det att han bodde permanent på ett vårdhem. Led av minnesförluster. Åderförkalkning sa man i Sandviken. Jag hörde "åldersförkalkning".

I Expressen 18/11 uppges prostatacancer som dödsorsak. Kompisar till mig har, i likhet med Svensson, både gått in i dimman och drabbats av samma typ av cancer. Sorgligt.

Min salig svärfar "dejtade", jag försöker att låta modern och ungdomlig även om ordet inte ligger bra i munnen, ett kort tag en kvinna hemmahörande i Örebroförorten Vivalla. En imploderande stadsdel genom den okontrollerade invandringen.

Inte alls som i den på 90-talet inspelade folkkära tv-serien Svensson, Svensson där Allan Svensson med bravur spelar en hunsad brevbärare och familjefader. Tennisstjärnan Björn Borg hans stora idol. 

En typiskt normal svensk radhusfamilj i ett typiskt svenskt radhusområde, Vivalla, med hustrun, lysande spelad av Suzanne Reuter, som karln i huset. Chef på bank. Retas ömsint med sin man. 

Två väluppfostrade barn. Dottern Lina högervriden till faderns, fyrkantig gråsosse, förtrytelse.

Igenkänningsfaktorn hög. Brevbäraren lika opraktisk som jag. Tummen mitt i handen. Teknisk analfabet. Men vill väl. Inget ont i honom. En snäll människa. Borde vara fler som han. Älskar och lever för sin familj. Och, sist men inte minst, det inrutade vardagslivet. 

Ändra inte på någonting! Allt måste vara exakt som det alltid har varit. I stort som smått. Det är trygghet. Varje förändring, om än den synes obetydlig, hotar denna. Av någon anledning kommer en rad från Stig Sjödin för mig: "På honom bygger man samhällen."

Ibland tendens till överspel. Men jag ser av nostalgiska skäl gärna om serien på SVT Play. Tre gånger tror jag att jag suttit som klistrad vid skärmen. I vissa sekvenser kan jag replikerna utantill. Uttalar dem högt snäppet före de agerande.

Till jul sänds ånyo det dråpliga julavsnittet, när fru Svensson till herr Svenssons fasa glömt att köpa nubbe (Skåne akvavit). Och mandeln i risgrynsgröten ersatts av - ja, se själv.

Det en gång så idylliska och fredliga Vivalla anses väl numera av polisen nästan vara ett no go-område som man helst bör undvika. Droger och gängkriminalitet. Ett farligt område att leva eller röra sig i. 

Serien erbjuder en resa tillbaka till ett förlorat Sverige. Jag behöver den. "Mitt" land får jag inte tillbaka.

Vila i frid, Allan Svensson.

Även publicerad på lindelof.nu 2024-11-19

Hucks flotte sjösatt - långt efter körskolan

Allra första kursen på Upsala universitet för unge herr Ekstrands del rubricerades statistik. Ett villkor för att få läsa sociologi som jag på högst osäker grund bestämt mig för att ägna mig åt. Ett ämne jag inte visste ett skvatt om. 

Valde det efter att en bekant rekommenderat det med lovande ord. Planen fram till dess att läsa litteraturhistoria. Men den övergavs tills vidare.

Undervisningen i statistik hölls i lokaler som sedan många år inhyser en körskola. Min yngsta dotter har sina körlektioner där. Själv körde jag upp som privatist. Vet inte om man kan göra så numera. Kuggades första gången. Lånat syrrans gamla blå folka som jag inte behärskade.

Lokaler snett mitt emot antikvariatet Röda Rummet som uppenbarligen håller ut i dessa digitaliseringens alfabetiseringstider. Jag vågar skriva "alfabetiseringstider" efter alarmerande rapporter i aviserna om att studenterna slutat läsa böcker. Sysslar hellre med "sociala medier".

Nå, några gamla, övervintrande rödskägg typ undertecknad är väl fortfarande vid liv. Och försäljning kan ju också ske på nätet. I fönstret skyltas med vänsterlitteratur. Jag brukar stanna till på väg upp till Carolina Rediviva och glana in. 

Nostalgi smyger sig på. Minnet av "68". Härliga tider! För mig utomordentligt personlighetsutvecklande. Gud, vad jag läste!

Röda Rummet och körskolan med adress Dragarbrunnsgatan. Vem hör väl inte i samma ögonblick den klämmiga dängan Gun från Dragarbrunn? Med snillrika, ordvrängande Upsalasonen Owe Thörnqvists fyndiga text. 

Om grabbarna som förälskade sig i servitrisen på kondiset. Käkade mazariner och wienerbröd så de kärlekskranka sprack. I väggen sa det smack. Ordgeniet Thörnqvist snudd på att Skogmanrimma där.

Inte var statistikkursen rolig! Inte heller de kurser i vetenskaplig metod jag sedermera genomgick under min utbildning. Urtrista böcker. "Kokböcker" om "hur man gör". Och måste göra för att det skall förtjänas att rubriceras "vetenskap". Enligt fyrkantiga ordningsmän.

En bok ihopskruvad av en som jag, nog är livet bra könstigt, blev kollega med. En vissen figur. Rakt igenom. Som prefekt, ett slags avdelningsföreträdare på den tiden, oduglig. Kanske bättre säga "arbetsmiljöfara". Framkallade olust hos medarbetarna med sin ledaroförmåga.

Milda maränger! Som de utbrister i Kalle Anka där aldrig en svordom uttalas. Jag kom att undervisa i vetenskaplig metod. Och handleda uppsatser. Många genom årens lopp. Försökte inspirera studenter att skriva "utanför boxen". Ibland lyckades det. Då skojigt att hålla på.

Önskar att boken funnits. Och som nu ges ut på uppdrag av Bokförlaget Bokvind. Se fotnot.

Vem läser? Det är en empirisk fråga, för att låta akademisk. Men nog är den bra mycket roligare än kokböckerna. Annars lovar jag att käka upp min basker inköpt i baskiska Hendaye!

Foto: Antikvariatet Röda Rummet i Upsala

FOTNOT: https://www.bokus.com/bok/9789180976909/hucks-flotte-pa-upptackarvatten-en-roligare-bok-i-samhallsvetenskaplig-metod/

Jan Myrdal ännu en gång - bortom sanning och lögn

 

I mitten på 90-talet bodde jag på Södra Skeppsbron i Gefle. Med utsikt från vardagsrumsfönstret mot den förbiflytande Gavleån. På dess färd ut mot Östersjön.

Detta i Inre hamnen breda vatten som i min föreställningsvärld borde heta "kanal". Det låter så futtigt med "å". Med ett djup som när det begav sig tillät riktigt stora fartyg från när och fjärran att segla in för att lastas och lossas. 

Gefle levde fortfarande med fog upp till ryktet som stad vid havet.

Två hus längre bort, dock inte samtidigt med mig, bodde en tid Anderz Harning. Mannen som stavade sitt förnamn med Z. En protest mot de Hitler dyrkande, nazianstuckna föräldrar han i Stocka i Helsingland växte upp med. 

En traumatisk uppväxt med hugg och slag som han skrev hyllade böcker om. Nästan med klassikerstatus som ungdomslitteratur.  Z:et som protest kan jag inte göra reda för. Kanske för att reta föräldrarna. 

Med en bokstav som påminner om hur Himmler i förskräckande syfte utformade akronymen SS med spetsiga versaler.

Hyllades gjorde Harning också för sina tidiga böcker. När han skrev skönlitteratur. Estetiskt tilltalande men politiskt ofarlig litteratur. 

Men när han iklädde sig rollen som rabulist och "dönade", sandviksuttryck, i offentligheten tog kärleken från etablissemanget slut. 

Trots viktiga, satiriska böcker som Mogandondalen, om den förskräckliga svenska åldringsvården som inte förtjänar ordet "vård". Harning dundrade på så det rykte i spalterna. 

Sparade inte på krutet. "Varning, Harning!" kunde det marknadsföras. Sålde lösnummer. Kanske ett offer för myten om sig själv. Alltför tidigt bortgången.

Detsamma kan man inte säga om Jan Myrdal. Offer för en myt. Men så "stor" att det framkallar problem om man rör vid hans rykte, påstår saker om honom. 

Han som var övertygad om att han snart skulle vara glömd efter sin död. Som alla svenska författare. Men i och med offentliggörandet av brevväxlingen mellan honom och föräldrarna befinner han sig på nytt i strålkastarljuset. Omstridd även postumt.

Och hans många tillskyndare rycker ut för att försvara honom mot den mörka bild av "Jan" som bortskämd och skamlöst utnyttjande av Alva och Gunnar som framträtt. 

Även en sådan som hans hyresvärd i Varberg, Lasse Diding, trots att de kunde ha sina duster. 

Jag började som student i Upsala att läsa Myrdal på 60-talet. Han kom snart att betyda mycket för mig. Framförallt i hur jag skulle se på mig själv som intellektuell, som jag stolt ville definiera mig. Vara lojal, mot vem eller vad? Hur värna tänkandets frihet?

Om Myrdal skänktes ett hus eller inte, eller under vilka former, av sina föräldrar är mig egalt. Men bilden av honom har inte undgått att påverkas av brevväxlingen. Jag måste ju vara ärlig. 

Men, stopp nu. Man måste förstås skilja mellan ett "prosaiskt" författarliv och verken. Myrdal har, som vi vet, skrivit vad han kallar "jag-böcker". Hans egen beteckning. 

Om "jaget" i dessa böcker ska sökas i Myrdals personlighet eller om det är framskrivet, det är upp till läsaren att bedöma. För det är läsaren som till syvende och sist avgör hur se på Myrdal. 

Att rycka ut för att försvara honom riskerar att göra honom en björntjänst.

Bortom fastställandet av lögn och sanning - skriftställaren Jan Myrdal. Hans författarskap förlorar inte i angelägenhet. Trots det vi kanske inbillar oss att vi har "fått reda på" om honom. 

"Sanningen", den finns i verken och ingen annanstans. 

Foto: GP

Det skulle ha varit på min tid, det!

 

Att benämna GD:s stort uppslagna reportage 4/11 2024 som alarmerande är att ta i i underkant. På Borgarskolan i Gefle, där jag gästföreläste om medborgarlön en gång för länge sedan, är eleverna rädda. Efterlyser väktare och övervakningskameror. 

De intervjuade liknar skolan vid ett zoo. Deras sammanfattande, djuren nedvärderande, bild av kaos, gap och skrik. Ett permanent tillstånd som naturligtvis saboterar allt vad studiero heter.

Man talar till och med om gängkriminella som huserar på skolan. Ingen vågar träda fram med ansikte och namn av dem som GD pratat med. Då kan repressalier vänta. Rena terrorn från skolterroristerna som tillåts härja ostört.

Skolledningen och lärarna har totalt tappat greppet. Lärarna, som förr var de självklara auktoriteterna och så som det förstås skall vara, får könsord och vulgariteter kastade i ansiktet. 

Och här har vi nyckeln. Lösningen är inte mer övervakning. Och genast blir det svårare.

Det existerar inget överjag i samhället. Inget som dikterar vad som är rätt och fel och som man bara har att anpassa sig efter för att vi överhuvudtaget ska kunna tala om ett samhälle. Och att efterlysa att människor ska ha ett samvete? Det viktiga är ju att klara sig. Glöm samvetet.

I reportaget nämns överhuvudtaget inte knarkhandeln, vilket man inte kan låta bli undra över, samt hur den hämningslösa invandringen har påverkat atmosfären på Borgis. Ungar från våldskulturer har klivit in i korridorer och klassrum. Några föräldrar verkar de inte ha.

Jo, de visar sig om en lärare dristar sig till att svara en elev. Eller sätta för låga betyg. Enligt föräldrarna. Då dyker de upp. Hotfulla. Enklare sätta drömbetyg. Då klarar - nyckelordet i det civilisatoriska förfallets samtid - ju man sig. Slipper hot, spottloskor, kanske knytnävsslag. 

Jag blir så satans trött. Kunde skriva mycket mer om detta. Men är för upprörd och förbannad. Nöjer mig med: jag ville inte ha det så här. Och jag vill inte leva i det Sverige som blivit. 

Jag trodde aldrig att jag skulle sakna min skoltid och det samhälle som omgav den. Nu gör jag det. Den som förnekar att det var bättre förr förtjänar att ha det som vi numera har det.

När första skolskjutningen på Borgis, som i USA?

Förmigsjälvtimman

Varje dag, hemmavid, närmare bestämt klockan 23.00-24.00. Efter noggrann tandborstning och hämtandet av ett glas vatten ur kökskranen. Slemhinnorna tog stryk av den hårda behandlingen på Ackis. 

Muntorrhet bestående. Om än många år efter utskrivning från sjukhuset nedanför slottet i lärdomens stad. Att ha vatten nära absolut nödvändigt.

Inte populärt prata om kvarstannande besvär med onkologerna. Cancervård är akutsjukvård. Överlevarna, särskilt långtidarna som undertecknad, lämnas till sig själva. Egenvård må ersätta den professionella. 

Minns en kollega i Upsala som pionjärforskade om just fenomenet egenvård. Mötte kritik från oförstående, nära jag skrev "inskränkta", institutionssociologer. Rädda om sin karriär. Vad är det för "flum"?

Kroniska biverkningar. Fatigue, djup trötthet, som innebär att jag aldrig känner mig riktigt pigg. Ofta vresig och otålig. Påfrestande för omgivningen. Vad med livskvaliteten? Inget begrepp hemmahörande inom den snäva, medicinska diskursen. Bort allt subjektivt! 

Diskursen erkänner endast det mätbara, det som går att diagnostisera. 

Tyst och lugnt i bostadsrättsföreningen Stuvaren (Gefle är ju en gammal hamnstad, gubevars) denna tid på dygnet. Här bor gamla efter välförrättat värv under långa yrkesliv. Ett par änkor. Tyst även utanför på gatan. Åtminstone på vardagar. 

När jag var liten älskade jag att ställa till med vad jag kallade en "gemytlig" stund. Bara mamma och jag. Hon vilade från bestyren. All hushållsupptagenhet. Protokoll som skulle skrivas på knattrande, mekanisk maskin. Hon var föreningsaktiv. Samhällsengagerad.

Gärna en gemytlig stund med smörhönor och hallonsaft framdukat. Och senaste numret av Hemmets.

En tidning jag än idag prenumererar på. Den är, jag står för det, trygghetsskapande. Som om inga år förflutit sedan barndomen. Och det har de ju heller inte, egentligen. Be mig inte utveckla det.

Förmigsjälvtimmans kontemplation, en avstressandets och själen lugnande timma, kräver att jag får vara ensam med mig själv. Umgås med mina egna tankar. Natten håller avvaktande där ute.

Läsning inte förbjuden. Med risk för att oro på nytt invaderar själen. Just nu Daniel Pedersens tankestimulerande Natt och aska (Nirstedts förlag 2024). Om "förintelselitteraturer".  

Den senare, den pregnant skrivande Pedersen använder pluralformen, är omfattande. Han söker oförtröttlig nya infallsvinklar. Inte lätt. Trots att han är uppslagsrik.

Upprepar och spinner runt Auschwitzfången Primo Levis klassiska undran: vad är en människa? Pedersen menar att frågan bör adresseras förövarna. Hur är den skapad som medvetet kan plåga och döda andra människor? Jag antar att det är en fråga utan svar. 

Riktas inte exklusivt till nazisterna i Tredje riket. Med sitt makabra projekt "den slutgiltiga lösningen". För övrigt räcker inte ordet "makabra" till. Inga ord. Grymhet bortom ord. Att försöka "förklara" är att riskera legitimera. 

Foto: Utsikt från bostaden

Även publicerad på lindelof.nu 2024-11-07