Var finns ljuset?

Jonathan Lear 1948-2025 (Bild: Wikipedia)

Jag läser på nätet att den amerikanske filosofen och psykoanalytikern Jonathan Lear, född 1948 och blott ett år äldre än undertecknad, har gått bort. Knuten till universitetet i Chicago, ett universitet med hög prestige i USA. 

   Ett lärosäte väl mest förknippat med Milton Friedman, hans ”Chicago Boys” och den nyliberala tankefigur som Pinochet i Chile under vägledning av samme Friedman varmt omfamnade.

   Skamligt nog tilldelades Friedman med sin fattigdomsframkallande, ideologiskt impregnerade teori 1976 det så kallade Nobelpriset i ekonomi av Riksbanken Berättigade protester och demonstrationer följde i dess spår. 

   Men även bland svenska, tongivande nationalekonomer som Ingemar Ståhl och Kurt Wickman (en gång rödare än röd och tidigare kollega till mig) hann nyliberalismen få fäste. Den heliga marknadens princip skulle gälla, inga sociala hänsyn tagas. 

   Den på marknaden starke segrar, den svage går under. Det är som det skall vara, enligt högerns profeter. 

Föga känd i Sverige, denne Lear. (Med samma efternamn, kunde tyckas symboliskt, som kungen i Shakespeares drama.)  Jag tycker att hans resonemang om ”meningssammanhang” på en kollektiv nivå är särskilt tillämpbart på vårt land i dess nuvarande situation. 

   Är det inte så att ”meningen” med vårt land gått förlorad? Det förr stolta samhällsprojektet är historia.

   Människor känner ingen framtidstro, de är snarare desillusionerade och uppgivna. Det Sverige som  jag växte upp i finns inte längre. 

   Frågar man en dansk, jag befinner mig ju just nu i Nordjylland, om vad samma person tänker när jag säger ”Sverige” blir inte svaret som för några decennier sedan ”ett trist kontrolland med en sträng myndighetskultur”.

   Nu blir svaret ”ett land med ohämmad gängkriminalitet, skjutningar och explosioner”.          Storebrorskomplexet är borta. Istället: ”vi måste akta oss så att det inte blir som hos er i Sverige”. Föregångslandet är det inte längre.

Den tyske filosofen Ernst Bloch brukar rubriceras ”hoppets filosof”.  Lear var också inne på hoppet som en nödvändig överlevnadsstrategi. Slutar vi att gemensamt hoppas, kan vi lika gärna kasta in handduken för gott. Men vad finns att hoppas på i onådens tid? 

   Återigen minns jag samtal uppe i malmfälten med gruvarbetarna. Uppmaningen ”ni som är marxister, tänk dialektiskt!” när vi hängde med huvudet. Låt inte det ensidiga mörkret råda och ta makten över ert sinne. Myntet har två sidor. 

   Det är som mörkast före gryningen, lyder ett gammalt ordspråk. Men var skåda ljuset? En gång sjöng ju morgondagarna. För att parafrasera titeln på en bok av Jan Myrdal. 

Även publicerad på 8 dagar 251001 under annan rubrik

Om nationalhjältar talar man inte illa

Bild: Sara Galbiati, Gyldendahls hemsida

Jørgen, uttalas Jørn på den stavelser sväljande danskan, är död. 88 år gammal. Och jag räknar som jag brukar: hur många år från där jag befinner mig nu i livstrappan? Slutsatsen, som nästan alltid: det är på tok för nära. 

   I det här fallet futtiga tolv år om jag något föregriper min födelsedag. Men, hallå! Det är ju, ta mig tusan, ingenting! Svisch, så är det enda livet över och borta.

   Det fanns en tid när vi, med papper och penna i hand, från den danska horisonten följde Tour de France på DR. Cyklister som dödsföraktande kastade sig nedför branta berg, trampade på som om de hade eld i baken på farligt hala vägbanor, trotsade regn och hård vind, for i backen, ibland med svåra skador som följd, dödsfall förekom. 

   Den postmoderna tidens gladiatorer. Några i rollen som hjälpryttare till de namnkunniga stjärnor som bara "skulle" vinna.

Dansken Bjarne Riis var i ropet, framgångsrik. Det gjorde det extra kul att följa loppet. Ingen kunde som Leth referera Turen. Han gjorde det målande, osäker på om han improviserade, men det kunde låta så. 

   Jag tänker Bertil Perrolf och hans Skivor till kaffet i radio. Jag njöt av hans sprudlande ordkonst.Eller Bengt Grive med sitt säregna färgsättande av sina referat. Också Göran Zachrisson med sina egensinniga golfreferat. 

   Den lågmälda, ödesmättade stämman dramatiserade det som sig utspelade på banan.

Leth debuterade tidigt som poet. Jag har inte läst något av honom, förutom en och annan krönika i Politiken. I en av de sista intervjuerna med honom i dansk tv, han hade blivit en gammal man med ett orakat gammelmansansikte, framhöll han att utmärkande för honom som journalist har varit ärlighet. 

   Nja. Alla visste om att även nationalhjälten Riis var dopad men höll masken och knep, Leth en i den tigande församlingen. Det gjorde väl för ont att beröva dansken glorian. Till slut trädde Riis slokörat fram i medierna. Sanningen uppenbarad.

   Leths egen gloria hamnade på sned när det framkom att han hade ett erotiskt, jag vet inte om de var gifta, förhållande med en mycket ung kvinna från Haiti.  

   Usch, rena fula gubben. Det medförde att han togs bort ur rutan. I Danmark är de inte lika pk som i fosterlandet. Men kanske passerade Leth en gräns. 

 

Nå, sorgligt är det, när någon går bort. Och i den förbannade cancern. 

   Turen slutade vi att följa, när dopingskandalerna stod som spön i backen. Ta bara den där amerikanen som vann Turen, var det hela sju gånger i rad? Nekade till att han varit dopad, Lance hette han visst. Sorglig figur med sitt idoga ljugande.

   Vila i frid, Leth!

Ont i huvudet slipper i alla fall den som inte läser

Bild: Svenskarna och internet

Enligt Per Wästberg, en krönika i Svenskan 250626, lämnar var femte elev skolan utan "en reflekterande läsförmåga". Ledamoten av Svenska Akademien lägger bekymrat pannan i djupa veck. 

   Utan att kvalificera vad han menar med "skolan", kan det vara efter nionde klass månntro, heller inte vad det innebär att läsa reflekterande. Ett pretentiöst, krävande begrepp. Vad med att lustläsa?

   Jag har inte läst något av författaren Wästberg, försökt men avbrutit. Men det är en annan historia.

   Wästberg tycker sig konstatera ett inbyggt läsmotstånd, ett ointresse hos de unga. Själv växte han upp i ett privilegierat borgarhem, där man efter middagen slog sig ned i salongen medan pigan dukade av (antar jag), ännu hade inte tv:n kommit, för att läsa. Kanske med en öppen brasa trivsamt sprakande?

   Mor och far, bror och syster med varsin bok i näven. Det låter som en sedelärande berättelse från anno dazumal. Och Wästberg njuter av att förmedla den. 

   Kanske lösningen på det bristande läsintresset hos de unga är att alla blir borgare? Med ett medfött bildningsideal. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Klasshatet sticker fram sitt ondskefulla tryne. I Wästbergs värld förekommer inga klasser.

Om nu kidsen, som det heter på samtida svenska, inte läser - vad gör de istället? Pysslar med sina mobiler, ett mobilförbud i skolorna är på gång, upptas de av sociala medier, eller läser de något helt annat än vad Wästberg skulle önska att de gjorde? 

   Själv läste han Richard Crompton. Vem var det? Någon?

   Inte vet jag. Men nog målar han fan på väggen. Det luktar kulturskymning och klassbestämd gammelmansmelankoli. Det var bättre förr. När borgerskapet bildade sig och pigan skötte hushållet. Förlåt igen för min simpla underklassighet. 

   

Jag läste inte särskilt mycket under min skoltid. Tilldelades dock ett stipendium, en bok, efter mitt första gymnasieår. För visad flit och förkovran. Nå, jag hade fullt upp med att fundera på mitt liv och meningen med det. Och så tog vårt popband alltmer över. Inte fanns det tid för några böcker. 

   Agnar Mykles Sången om den röda rubinen läste jag i smyg för de sexuella inslagens skull. Resten hoppade jag över. 

   Först som inskriven vid Uppsala universitet började läsandet på allvar. Det hämtades ur ett mindervärdeskomplex gentemot mina kurskamrater som föreföll så belästa, kanske uppvuxna i en ombonad och skyddad hemmiljö liknande Wästbergs. Jag skulle minsann visa dem! 

   Så inleddes ett nästan hysteriskt läsande som pågick under många år. 

   En gång frågade utan elaka baktankar min syster, som tog realexamen och sedan var det slut på skolutbildning för hennes del, anställning vid Posten följde, apropå mitt bokläsande i Upsala: "Får du aldrig ont i huvudet?"

    Kanske kidsen inte läser som du gjorde där i den trivsamma borgarsalongen, farbror Wästberg. Men ont i huvudet riskerar de inte få i alla fall.

Blondie och jag

Förstorar man bilden ser man Blondies horn sticka upp ur gräset

Nå, grabben vet förstås inte att han heter Blondie. Namnet, kanske ett tjejnamn slår det mig, hette inte Dagoberts hustru så, efter hans gulaktiga päls. Fridfullt, snarare vaksamt och hela tiden uppmärksam på omgivningen, håller han till därute på den frodiga ängen. 

   Stiligt hornbeprydd. Han dök upp här även förra hösten. Men då i sällskap med ytterligare en hjort. Syrran eller brorsan?

   Vi kom i lördags, så det har dröjt några dagar innan han vågat visa sig, närma sig huset. Det brukar vara så. Först måste han få in oss i blickfånget. Och förstå att vi inte utgör något hot. 

   Det händer att hjortar ligger mycket nära huset, närmare än Blondie just nu. Eller står alldeles utanför vardagsrumsfönstret i nyponbuskarna, förser sig med knopparna. 

   När vi förr vistades här om somrarna slog sig småfåglar, gråsparvar, ned med sina ungar ute på altanen, de kunde se oss genom det stora fönstret som vetter ut mot den, men det störde dem inte. 

   Vi roades av att följa mammorna när de gång på gång som i skytteltrafik flög iväg, återvände med mat att utfordra de bortskämda ungarna med. Jäktigt hade de pippimödrarna, vill jag lova. Inte en lugn stund.

   Men nu är det september, höstmånad. Och de små har gjort som pensionisterna man kan iaktta på Aalborgs flygplats, begivit sig söderut, till värmen. Klokare än vi som stannar kvar. Tröjor och långkalsingar på.

Ännu en strålande vacker höst. Om än kyliga nätter. Härom morgonen tyckte sig min livskamrat notera frostnupet gräs. Kung Bore har långsamt börjat knacka på, den människoovänliga årstiden låter sig inte stoppas. 

   Men ljuset, det besjungna nordjylländskt skimrande, smeker det fortfarande gröna gräset. 

   I fjärran ligger Vesterhavet denna dag stilla. Inga containerstinna lastångare på redden.

   Jag är ingen naturromantiker, inte vad jag tror i alla fall. Men nog kunde jag tänka mig att bo här året runt, inramad av djur och natur. Affärer och allt man behöver finns ju inom räckhåll. 

   Från Aalborg kan man flyga till Köpenhamn. Om man längtar storstadsliv. Ja, till och med utomlands finns det flyg.

   

Under en vistelse i Boston, som visiting professor på Harvard Business School, tog vi oss till David Thoreaus Walden i Massachusetts. Efter att ha läst boken, och gjort mig en föreställning om hur han hade det på sidan om allfarvägarna, blev mötet med hans hus vid Walden Pond något av en besvikelse.

   Inte var det urbana livet särskilt långt borta! Så som jag fått för mig av hans skildring. Och inte bedrev han något självhushåll, om jag fattat det rätt. Utan försågs med matkorgar. Ett bekvämt eremitliv, nästan lite lyxigt. 

   Nå, jag vill också ha det så. Inte tillbaka att hämta vatten i hinkar och pruppa på utedass. När det gäller levnadsstandard är jag, gamle man, kräsen. Med ålderns rätt. 

Gemytlig stund

Bild: Facebook

 

Jag njuter av Judith Hermanns självbiografiskt färgade och mycket personliga bok Vi skulle ha talat om allt (2023) en titel som jag inbillar mig alluderar på de många sessionerna hos hennes alltid tigande psykoanalytiker. Noterar att hon skriver att i hennes barndom förekom inte ordet lycka. 

   Plötsligt dyker, som en blixt från klar himmel, i medvetandet upp orden gemytlig stund. "Gemytlig", det ordet kan jag inte ens komma ihåg när jag senast använde. Kan det faktumet att det just nu oväntat infinner sig ha att göra med att jag befinner mig i Danmark, där di hygger sig? 

   Naiva svenskar tror för övrigt att gemytet är något utmärkande för alla danskar, en nationalkaraktär, men så är det inte, jag beklagar. Men när svenskar turistar i broderlandet för nästan värdelösa svenska kronor vill de att det skall vara så, turistanpassat. 

   Elefantöl, Kirsberry och rød pølse. Hver gang.

  

Det var mamma och jag som brukade ställa till med en gemytlig stund. På min begäran. Pappa var aldrig med. Den gemytliga stunden innebar ett befriande avbrott från vardagen, med alla grå och trista rutiner som jag tidigt lärde mig avsky som pesten. 

   Jag minns inte om vi under den gemytliga stunden förtärde något extra gott till kaffet och läskeblasket (Kalla Anka-uttryck), men säkert var det så. Mamma var ju en fena på att baka. Kaffebröd saknades aldrig. Smörhönor. Sockerkaka och himmelskt läcker rulltårta.

Jag kan inte ha varit gammal när jag, som vanligt, satt utanför bostadslängan på Barrsätragatan 48, försjunken i barndomens svävande tankemönster. Plötsligt, på andra sidan gatan, passerade mammas bästa väninna Lisa. 

   Jag vet inte vad som flög i mig. Men hörde mig inbjudande ropa "följ med mig upp tant Lisa så har vi en gemytlig stund, mamma du och jag". 

   Jag minns inte om det blev så. Men jag minns att jag långt senare för två kronor inhandlade en japansk dansmus i en butik nere i Örta. Någon bur hade jag inte ordnat, ett spontant köp utan föregående konsekvensanalys. 

   En bur fixade dock pappa till nere i Verket. Tre träväggar, en med glas så att musen kunde kika ut. Men buren var inte bättre än att Lisa, som jag döpte musen till, gång på gång kunde ta sig ut, rena Houdini. Till min mors förskräckelse.

  

Mamma befarade, jag förstod inte varför, att tant Lisa skulle ta illa upp om hon fick veta att musen bar samma namn som hon. En gång när tant Lisa var hemma hos oss, lockade jag med en ostbit i handen på min mus som befann sig på strövtåg utanför buren: "Lisa! Lisa!" 

   Tant Lisa trodde jag upprepat ropade på henne och undrade varför. Mamma skylde över. Bra på sånt.

   Den lilla vita musen med svarta fläckar och lång, skär svans övertogs av en klasskompis. Hennes korta liv slutade på en huggkubbe i en vedbod på bruket.

   Om tant Lisa lever än i dag? Det tror jag inte. Jag minns henne med värme. Alltid lika snäll mot gossen och hans kärlek till gemytliga stunder.

Var är facket?

 

Jag läser en recension i Expressen av en bok författad av en för mig obekant sociolog, Lena Sohl på Mittuniversitetet. Högskolan i Sundsvall/Härnösand hette lärosätet när jag var knuten till det. 

   En, inom parentes, på flera plan stökig men samtidigt en nyförälskelsens och förändringens tid i mitt liv. 

   Den existentialistiskt anfäktade organisationspsykologiska boken Själens revolt blev i alla fall skriven och utgiven. Vilande på självbiografiska erfarenheter, som en "olydig" och "illojal" medarbetare i trånga organisationer, men inneslutna i en akademisk språkdräkt. 

   Tyvärr en onödigt krånglig stil, tungfotade begrepp misspryder texten. Jag inbillade mig, stöpt i upsaladiskursen, att man måste skriva på det sättet. Föga lättillgängligt för dem jag ville nå med min bok.

   Nå, den användes i alla fall som kurslitteratur på flera ställen i landet. Och uppskattades av personer som hörde av sig, kände igen sig, direkt till mig, tackade för den. En sade till och med upp sig för att starta eget, efter att ha läst boken. 

   Gulp. Jag har inte vågat fråga hur det gick.... Vill inte ta det på mitt ansvar.

  

Boken som recenseras i den stockholmska kvällstidningen är frukten av en studie, måhända en wallraffare?, av tvätten i uppländska Rimbo som arbetsplats. Det är, enligt vad som kan utläsas av recensionen, helt klart ingen vidare trevlig plats att tjäna sitt levebröd på. 

   Jag tror knappt mina ögon. Talar vi om 2000-talet, eller vad är det frågan om? 

   De anställda, övervägande kvinnor skulle jag tro, övervakas ända in på minsta toalettbesök. På stora skärmar redovisas den samlade produktionen, jag vet inte vad det är företagsledningen exakt mäter, samt varje enskild medarbetares bidrag. 

   Ett slags tävling mellan de anställda. Splittrande, misstänker jag. 

   Är detta mitt Sverige? En normal, svensk arbetsplats? Jag associerar snarare till ett koncentrationsläger med tvångsarbetare i Tredje riket. 

   Helt klart står att arbetarklassen etnifierats. Hur många av de anställda som befinner sig i Rimbo på uppehållstillstånd och kan utvisas vid ”misskötsel”, vad som är vad avgör ledningen, framgår inte. Men i otrygga anställningsförhållanden frodas rädsla, det kan man lätt räkna ut.

   

Var är facket? Skyddsombuden? Det kollektiva? Det framgår inte av recensionen. Mellan raderna läser jag om ett frånvarande fack, eller ett fack som slängt in handduken och förtjänar inte sitt namn. Eftersom facket inte lyfts fram misstänker jag att det i praktiken är så gott som osynligt. 

   Ärrarnas devis "gör facket till en kamporganisation" tycks mig minst sagt verklighetsfrämmande ur detta perspektiv. 

   Utgör tvätten i Rimbo, förmodligen är arbetslösheten hög på orten vilket bidrar till att man ligger "lågt" med en försörjningsbörda att axla, ett avskräckande undantag i samtida, svenskt arbetsliv? Jag vågar inte tro det. 

   Jag har pratat med anställda på Coop och andra arbetsplatser, kaféer och restauranger, i min hemstad. Genomgående otrygghet, aldrig fast anställning. Vanligt att man ”går” på timmar, blir inringd när arbetsköparen behöver en. Som löshäst är man utlämnad till arbetsköparen.

   Håll alltid ett öga på mobilen, så att du inte missar något! Arbetsköparen äger din livstid. Du är den moderna tidens löneslav. Glöm allt vad människovärde och rättigheter heter. 

   På 70-talet togs arbetsrättsliga lagar som MBL. De anställdas position skulle enligt den högstämda socialdemokratiska retoriken stärkas. Jo, pyttsan. 

FOTNOT A-K Sehlberg: På jobbet tvingas de kissa i skift, Expressen 250923.

   

Politiskt arbetslös

Det låter nästan som inledningen till en skröna av Jolo, hans De tre från Haparanda.

   Låt mig berätta om en isande kall vinterafton några år in på 1970-talet i Puoltikasvaara. En liten ort belägen mellan Gällivare och Kiruna. 

   Det kändes som att ha hamnat vid världens ände, när jag sent om natten gick ut på bron till värdparets hus och kikade upp mot en stjärnklar himmel.  Alldeles tyst och stilla, gnistrande snö.              

   Tre politiskt illröda grabbar som med tåg under många timmar rest från staden vid Fyrisån för att besöka Elof och Maja Luspa i just Puoltikasvaara. Geografiskt många mil från universitetsstaden, ljusår vad beträffar politisk atmosfär. 

   Ankdammens trånga Uppsala, räddhågade akademiker som aldrig säger rakt ut vad de tycker, utan lindar in på det krångligaste vis. Och så gruvarbetarnas Norrbotten, där raka rör är något självklart. Utan att spara på krutet (sic!).

   Elof Luspa satt i ledningen för den stora gruvstrejken 1969-1970. Gruvarbetarna hade fått nog. Statsägda LKAB behandlade dem som maskiner och inte människor. 

   En vild strejk utbröt som allvarligt störde LO:s samarbetsfilosofi och de goda relationerna med moderpartiet. Och som föranledde en arbetsrättslig, ”medbestämmandets” lagstiftning som inte flyttade fram kollektivets positioner. Tvärtom.

Harry Isaksson, retoriskt välutrustad och smått omöjlig att avbryta med sin svada, tillhörde de tongivande under strejken. 

   Jag studsade till när han under det livfulla samtalet hemma hos Luspas utbrast: - Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende! (Annika Hagström och Anders Ehnmark satte väl den titeln på boken där de porträtterade ”Castro” som han ibland kallades). 

   Jag tror att han främst syftade på dem i toppen av Gruvfacket.

   Uppvuxen i Sandviken, i ett socialdemokratiskt arbetarhem med en partilojal mamma, reagerade jag instinktivt. Men det är väl ändå arbetsköparna och kapitalisterna som är fienden! Ryggmärgsreflex, bottnande i uppväxten.

Och så i Upsala, under en debatt i universitetshuset med Träindustriarbetarförbundets Yngve Persson i panelen. Pågående SACO-konflikt. Han blev mycket hätskt angripen av unga rödskägg i auditoriet. Rena oförblommerade sossehatet.

   Det är väl ändå inte S som är huvudmotståndaren! Tyst för mig själv. Förutom att jag misstänkte att de unga rödskäggen, borgerlig bakgrund och välartikulerade, skulle återvända till fadershuset efter att ha lekt revolutionära samhällsomstörtare. 

   Det fadershus från vilket det förblindande  sossehatet härstammade. Man känner igen lössen på gången, som det brukar heta.

Nå, det som får mig att så här många år senare, vistandes under tillfällig landsflykt i broderlandet Danmark, minnas aftonen hos Luspas, efter att vi gästvänligt som alltid undfägnats med storslagen middag, därefter vargtass tills jag nästan såg dubbelt, var ord från Elof. Tröstande? Hoppingivande?

   När han hört oss uppsalagrabbar bekymrat uttrycka oss om det politiska läget och avsaknaden av en riktig vänster. 80-talets satsa på dig själv-decennium, ett allt aggressivare SAF, väntande runt hörnet: ”Var inte rädda för att vara politiskt arbetslösa!” 

   Något liknande nu. Jag ser ingen vänster värd namnet. Vänsteroppositionen - var är den? 

   Politiskt arbetslös, ja. I ett Danmark med en allt blekare socialdemokrati som rejält tappat mark och måste samarbeta högerut. Ännu inte i Sverige. Men nog kommer den stora koalitionen, som de säger i Tyskland, kanske redan efter nästa val. 

   S + M = sant.

Även publicerad under annan rubrik på 8 dagar 250927