Djävulen bor i detaljen

Bild: Bokus

Jag brukar, varje gång jag befinner mig i Berlin, uppsöka en kyrkogård belägen strax bakom det alltmer ruffiga, förfallna hus i stadens östra del, där trubaduren Wolf Biermann bodde fram till att han låstes ut från DDR. Inget i porten eller utanför som påminner om dissidenten. Man måste känna till det.

Bredvid det museum som uppförts till Brecht och Weigels ära, inrymts i deras sista bostad. Inte var dramatikern gammal när det sattes punkt för hans existens! Det var visst hjärtat som inte orkade mer.

Jag har aldrig satt min fot i detta museum, heller aldrig frågat mig varför. Men jag vet, åtminstone tror jag mig veta, att mannen bakom "Die Dreigroschenoper" och "Mutter Courage und ihre Kinder" ovanför dörren till sitt arbetsrum fäste formuleringen Die Wahrheit ist immer konkret. 

Sanningen är alltid konkret. Om han även är upphovsman till devisen Djävulen bor i detaljen törs jag inte ta gift på.

   

Osökt går tanken till Brecht när jag läser amerikanen Willy Vlautin, boken "De fria". Människorna hos Vlautin, vars efternamn jag inte kan uttala, men fått tips på hur det ska uttalas av vännen Stefan Lindgren, är inga sympatiska typer. Om man säger så. 

Jag skulle nog snarast beteckna dem utkantsmänniskor. På engelska kanske outsiders. Jag har, i sammanhanget, glömt vad Hillary Clinton föraktfull vräkte ur sig om de människor som inte tillhör etablissemanget som hon. Kanske lika bra.

Trista liv. Brustna relationer. Innehållslösa, anställningsotrygga, jobb. Arbetsplatser utan solidaritet och fackföreningar. Skrothögar till bilar. Ont om pengar. Äter skräpmat, gillar donuts, häller i sig för mycket hojt. Jag kunde lika gärna klara mig utan att via Vlautin få in dessa vilsegångna själar i mitt läsande liv. 

Men, om man säger så här, det är inte människorna, inte heller handlingen, storyn eller intrigen som är det intressanta med Vlautin som författare.

Utan hans ultrarealistiska sätt att skriva. (I DDR kanske kulturkommissarierna förnöjt etiketterat honom socialrealist. Dock knappast socialistisk realist.) Han är mycket för att inte säga extremt konkret. 

Missar inte en vardagsdetalj, inget förefaller oväsentligt för honom, allt förtjänar att tas med och räknas upp. Och jag kan faktiskt inte låta bli att fascineras av hans teknik, eller om vi mer högstyltat kallar det hans litterära metod.

Det blir nästan så att man som läsare bibringas en dokumentär känsla. Fast det är fiction. Alla dessa uppgifter, alla fakta, alla nedslag i en omedelbart föreliggande, till synes trivial verklighet. Varifrån kommer denna noggrannhet, denna närsynthet, denna estetiska disciplin hos Vlautin? 

Samlade han frimärken, satt han och plockade med dylika som barn? Den vägen lärde sig pedantisk ordning och reda? Jag samlade frimärken, men var på tok för otålig. En egenskap hos mig.

Genomgick han en sträng uppfostran som indoktrinerade honom till att ta reda på allt, inte låta något förfaras? Man vet aldrig när man kan behöva det man ekorrlikt samlat i skåp och lådor. Det finns inget som heter "skräp".

   

Jag måste bekänna, kanske för att jag kommer från Sandviken och är trögfattad, att jag har en smula svårt koppla alla detaljerna i hans böcker till en helhet. Jag fastnar i dem, Das Ding an sich. De tar över gentemot den röda tråden, om en sådan finns, vilket det väl gör. 

Kanske bättre tala om ett tema. Eller en manisk upptagenhet. 

Men jag är, som sagt, fascinerad. Förbryllat undrande. Vad bor egentligen i detaljerna? Är vardagen mer gåtfull än vad man vill tro och förstår? Nu börjar det låta som att Vlautin håller på med mystik. Det kanske han gör. 

Kan det vara ett förfrämligande för att ge sista ordet till Brecht, som Vlautin ägnar sig åt? Vete sjutton.

Norén, åldrandet och döden

Bild: SF Anytime

 

Det kräver en stor portion uthållighet att se dokumentären ”Lars - Directors Cut” (2025) på SF Anytime (59 kronor kostar den att hyra). Fyra (!) timmar lång. Nå, om sanningen ska fram så såg jag den i två omgångar, tre timmar orkade jag med första gången. Sedan träsmak. 

Det händer inte mycket i dokumentären, allt kretsar kring Lars Norén, kameran följer honom troget. 

Bobo Ericzén heter the director ifråga. Han och Lars Norén var mycket nära vänner. Ler och långhalm. Så man bör inte förvänta sig minsta inslag av kritisk analys. 

Ericzén återger villkorslöst Norén. En furstespegel. Hyllande Norén i varje sekvens. 

Jag hade önskat att han vågat mer, dyrkat mindre. Var finns samhälle och politik i Noréns dramatik. Följer han därvidlag i Bergmans inåtvända, navelskådande spår? Kanske ett ämne för en avhandling i teatervetenskap.

En smula ånger kan avläsas när Norén, uppenbarligen besvärad, kommer in på den pjäs han satte upp med Kumlafångar. Det hela slutade med polismord i Malexander. Var Norén naiv? Godtrogen? Det reds inte ut. Frågetecknen förblir hängande i luften.

Norén öppnar sig beredvilligt för vännen Bobo. Utväxlandent via sms av ömsesdiga kärleksförklaringar kan tyckas väl smetigt ibland. Hur påverkar förhållandet Bobo och hans integritet? Men vi får väl acceptera att de var riktigt goda vänner. Och ärliga.

En hel del är inte nytt för mig. Noréns uppväxt först i Stockholm, sedan i skånska Genarp när föräldrarna, fadern periodare, skulle driva restaurang. Krogmiljön och de olika personlighetstyper Norén upplevde kunde han sedan använda som material i sina dramer.

Han pratar mer än gärna om sig själv. Långa utläggningar. Inte alltid glasklart. Men sällan ointressant. Om än narcissistiskt. Men det hör väl till yrket, hans egen beteckning på sitt skapande.

Norén som professionell, vi får följa med på jobbet, när han regisserar, imponerar på mig. Jag bibringas känslan av stor självtillit. Han vet precis vad han vill med sina dramer, som han kallar ”texter”. Och när en föreställning sitter och kan exponeras för en publik. 

En sträng domptör under vänlighetens mask. Det är han i eget högt majestät som bestämmer, inte aktörerna.

Vi får möta honom i ljusets stad, Paris, en stad han tyckte om, när han är inviterad dit som regissör. Utan att kunna franska, efter vad jag förstår. Men med rätta omtalad som en av de stora, moderna dramatikerna i Europa. Och då släpper parisarna på prestigen.

Och vi tas till Dramaten när han sätter upp det egna stycket ”Andante”. Med namnkunniga skådespelare som jag alla sett tidigare i olika sammanhang. Nils Eklund. Sten Ljunggren. (Minns honom särskilt som Stor-Erik i ”Pistvakt”.) Per Mattsson. Med flera.

Pjäsen handlar om åldrandets helvete och gamla är de agerande, föreställande inhysta på ett vårdhem. Sjukdomsdrabbade även i verkliga livet. 

Anita Ekström måste utgå efter att ha diagnostiserats med Parkinson. Lil Terselius som inhoppare räcker inte för Lars Norén. Hon är för långsam och trög för hans smak. Sparkas. Den godmodige kunde visa lejontass när han tyckte att det behövdes.

Norén pratar mycket om hur det är att bli gammal, har man fyllt sjuttiosex får man vara nöjd (han säger så), om sjukdomar och krämpor, han har KOL, döden är ett närliggande ämne. Sorgligt känns det att veta, när man ser dokumentären, att han kommer att drabbas av covid och gå bort.

Hos mig stannar det kvar som han håller monolog om i den dokumentär som knappast intresserar en yngre publik. Det kvarstannade är inte behagligt. Snarare lätt ångestskapande. Jag är förliden höst fyllda sjuttiosex. Har jag fem eller tio år kvar, undrade Norén. Jag delar denna undran. 

Man må se upp, den kan bli handlingsförlamande. Eller inbjuda till ett rastlöst resande så länge pengarna räcker. Flykt? Kanske. Men i sällskap med liemannens skugga. Han stannar inte hemma.

Vad kostar oss våra livsval?

Foto: Aftonbladet

                                                                            

Svärmorsdrömmen, som man sade förr, den åldrade George Timothy Clooney har aldrig tillhört mina favoriter på vita duken. Ingen stor skådespelare, enligt mitt kritiska förmenande. Snarare en B-skådis. Om än inte i Ronald Reagans låga klass på sin tid. Men damernas älskling har jag förstått. 

Jag minns hur min medelålders hårfrisörska fick något lystet i blicken när hon lät hans namn glida över läpparna. Tur att hon inte höll på med en permanent av mitt hår med risk för att bedårad glömma allt vad hon hade för händer. Då hade det väl tagit fjutt i barret.

Nå, jag kanske är orättvis, jag har ju inte sett särskilt många filmer med Clooney. Bedömningsmaterialet är med andra ord tunt. Och jag vet att jag har en olycklig tendens att generalisera, fyra av kategoriska omdömen.

Men, så händer det. Eller hur nu Gevaliareklamen lyder. I alla fall. Jag börjar att titta på en ny film "Jay Kelly" (2025) med Clooney i huvudrollen. Och förflyttas från att vara förströdd, fipplande på mobilen samtidigt som filmen rullar, till att fängslas, mobil bort. 

Based on a true story? Filmen baserad på hans liv? Kunde tyckas så. I slutet på filmen radas nämligen klipp från tidigare filmer upp med - ja, just det, George Clooney och ingen annan. Fiktion och verklighet flyter förbryllande samman. 

En tillbakablickandets filmkavalkad. Och Kelly, kanske är det Clooneys, ögon fylls med vemodets tårar när han bevittnar denna resumé av sin karriär under en prisutdelningsceremoni i Toscana. Alldenstund han samtidigt inser sin ensamhet trots filmstjärnestatus. 

Han har lyckats, uppnått berömmelse och kändisskap. I Toscana befinner han sig för att ta emot ett pris. Under ett ständigt gnagande på cheesecake. Clooney, gömd bakom Kelly, delar ut ett tack för senast. Avskyr sannolikt cheesecake.

Fame and fortune. Men vad har det kostat honom? Ingen av hans båda döttrar vill ha med honom att göra. De anser att han svikit dem, valt bort dem.

Var framgången värd sitt pris? Frågan vi alla borde ställa om vi vågar: var det värt det, det som vi ägnade oss åt, lät oss upptagas av? Vad "missade" vi? Vad försummade vi? Ingen går skuldfri genom livet.

Vi som inte är som Jan Myrdal. Han som, åtminstone enligt titanen själv, i relationerna med kvinnor alltid fattade rationella beslut som gagnade honom i hans livsprojekt (med arbetet som ledstjärna, ja, förvisso även könet). 

Han bröt upp, när han tyckte att så krävdes. Utan vidare spisning. Räckte med tandborsten som bagage. Förmodligen också skrivmaskinen. Dåligt samvete? Skuldkänslor? Han yppade ingenting i den vägen, vad jag minns. 

Adam Sandler, i en biroll, som Kellys lojale agent i ur och skur, tycks mig alldeles lysande. Jag som haft så svårt för denne "rolige" (hm) skådespelare. Men här visar han vad han kan. När han får chansen att träda ut på styva linan. 

Osökt går tanken till Carl-Gustaf Lindstedt. "Mannen på taket", "En handelsresandes död".

Det krävdes en Bo Widerberg för att ta fram en annan sida än den för publiken välbekanta hos Lindstedt. Namnet på regissören i förekommande fall har jag inte framför mig. Men en eloge förtjänar han.

"En riktig tysk är ingen intellektuell"

Foto: axelspringer

Jag har för vana att varje morgon läsa Berliner Morgenpost på nätet. Någon som känner mig skulle kanske mena att det har med det tyska arvet på min mors sida att göra. Ett arv jag för övrigt är stolt över. En släktforskare kunde nämligen härleda mina rötter tillbaka ända till 1400-talets Sydtyskland. 

Blod är tjockare än vatten, lärde mig min mor. I mitt blod har jag smeder, sådana där sturska och självbestämmande varelser som ingen sätter sig på. De rörde sig norrut, av obekanta skäl, hamnade så småningom i Sandviken, som en följd av bruksdöden i Värmland.

Kanske min vana också kan spåras tillbaka till tiden som gästprofessor vid Freie Universität, studentrevoltens universitet, i Berlin. Då lästes samma tidning i papper. Medan morgonkaffet intogs vid köksbordet i Kreuzberg.

Men motivbilden stannar inte vid arv eller gästprofessurer. Intresset för motståndets möjligheter under en totalitär regim är bestående. Om regimen så är nazistisk eller den med Franco vid rodret. 

Mycket studerande läggs på de modiga i Tredje riket, liksom republikens försvarare i spanska inbördeskriget och efteråt. Ett intresse jag delar med min hustru. Det styr våra utlandsresor.

Tyskland är ett Sverige för vuxna, har Horace Engdahl sagt. Ja, det är frågan dessa dagar. Om man sätter likhetstecken mellan ”vuxen” och ”klok”.

Just nu skräms jag av hur en krigsstämning pumpas upp i landet. Sjukhusen i Berlin planerar på fullt allvar för att ta emot krigsskadade patienter. Och läsaren av Berliner Morgenpost uppmanas att ställa sig frågan: ”Vet du var ditt skyddsrum är beläget?” 

Situationen defineras inte i termer av OM kriget kommer, utan NÄR.

Säkert skulle krigshetsaren Oksanen och kompani i Sverige vilja att samma sak händer här, att vi ännu mer målmedvetet planerade för krig. Opinionen torde också vara mer uppmjukad än i Tyskland.

Stefan Lindgren har i det senare fallet rapporterat om stora demonstrationer i protest mot vansinnet. Jag ser inget motsvarande i Sverige. Inte i samma omfattning.

Underförstått och mer än så i Tyskland, liksom i Kristerssons Nato-lydiga Sverige, är att det är Putin och Rysslands aggressivitet vi måste förbereda oss för. Släpp allt kritiskt tänkande. 

En riktig tysk är ingen intellektuell, hette det när Hitler var führer. Det är osmakligt, vämjeligt. Alltihopa.

Också publicerad på 8 dagar 2025-12-09

Der Dicke Hermann Göring

Foto: YouTube

Det verkar som om vi aldrig kan få nog av Tredje riket och de utseendemässigt föga ariska Übermenschen, förutom Hitlers kelgris Albert Speer, som förknippas med nazismen och dess missgärningar.

 

Filmen ”Nürnberg” med den australiensiske skådespelaren Russel Crowe, rejält uppäten, i huvudrollen drar publik. (Om än inte i Gefle, sammanlagt sju i en salong som rymmer sextiosex.)

Crowe, talande stapplande tyska i huvudrollen som Hermann Göring, ”der Dicke” som han kallades bakom sin rygg, tarvar rondör när det ska filmas. En kroppshydda Göring gärna omsvepte med allsköns kreationer, den ena mer iögonfallande än den andra. Där ligger du i lä, Christer Lindarw!

Hos Göring ett narcissistiskt drag, en ambition att framstå som kejserlig, upphöjd över allt och alla. Och det skulle manifesteras genom utstyrseln.

Frossare och livsnjutare. Tillika konstintresserad, stal konst från judarna som han kunde dekorera sitt jaktslott Carinhall utanför Berlin med.

 

Döpt efter Görings första hustru vars minne han ömt vårdade trots att han gifte om sig, svenskan Carin von Kantzow, född Fock. Efter regementschefen på I14 i min hemstad. 

Hennes reliker genomgick en makaber resa innan det till slut kunde säkerställas att det var hon och ingen annan som grävts upp ur den mark där Carinhall stod. Inför Röda Arméns antågande brändes nämligen jaktslottet ned och Carins stoft lämnades kvar efter att Göring flytt sin kos.

Göring var usel som chef för Luftwaffe, lovade Hitler att inget fientligt bombplan skulle nå Berlin, men redan 1940 bombade engelska plan den tyska huvudstaden. Pinsamt nog samtidigt som den sovjetiske utrikesministern Molotov befann sig i Berlin. 

Trots misslyckandet med Luftwaffe bestod Görings slughet och skicklig när det gällde att skaffa sig makt och inflytande. Han var mer än en drogande vällusting. Det sistnämnda enligt den honom förminskande schablonbilden.

Kanske var det lätt att låta sig luras av hans apparation och fryntliga framtoning, att underskatta honom? Liksom åklagarna i Nürnberg, med huvudåtalspunkten ”brott mot mänskligheten” (minns Hannah Arendt som uttryckte kritik mot denna), underskattade hans intelligens. 

Mager (i filmen förblir han tjock från första till sista sekvens) och avgiftad var Göring inte att leka med, slagfärdig och argumentativ. Chefsåklagaren rubbades av Görings framträdande i vittnesstolen. Kunde inte rå på honom. 

Trots att han varnades av den psykiater som intervjuade Göring i cellen, därmed bröt sin tystnadsplikt.

Andre man i den nationalsocialistiska hierarkin innan Göring, när Hitler helt förlorade kontrollen och gick bananas våren 1945 i bunkern i Berlin, föll i onåd eftersom han försökte att ta över styret genom en kupp iscensatt på distans. Arresterades. 

Inbillade sig sedan i sin uppblåsthet att kan kunde förhandla med de västallierade, sluta sig samman med dem mot krigets segerherre, Stalins Sovjet. 

Galgen undgick han i sista stund, självmördad bakom lås och bom, trots beväpnad vakt placerad dygnet runt utanför celldörren, och fortfarande vet man inte vem som med säkerhet hjälpte honom med cyankalium.

Filmen, som jag ser en eftermiddag på Filmstaden i Gefle till pensionärsrabatt, är en utpräglad Hollywoodprodukt. En melodram i ett ohöljt uppfostringssyfte. Stämningsskapande musik och brakande ljudeffekter. 

Ibland blir det bara för mycket. En film för elever på högstadiet eller gymnasiet. Att förbereda studieresan till Auschwitz med. 

Jag saknar att den tjockes komplexa personlighet bättre belyses. Hur intelligens och perversion kan gifta sig i samma person. 

Den psykiatriska ”utvärdering” av Göring, den nazistiska personlighetstypen skulle identifieras (sedermera skrev Theodor Adorno om den auktoritära personligheten), som filmen lutar sig mot lämnar kvar undran. 

Vad med de andra topparna? 

Himmler, Goebbels, och den redan nämnde Speer som hal som en ål verbalt undgick att dömas till dödsstraff i Nürnberg (osynliggjord i filmen, passade väl inte in i bovgalleriet med sitt fagra ansikte), kännetecknades de av samma komplexitet?

Kanske var det ändå inte ”helt vanliga män”, titeln på en bok av Christopher R. Browning, som låg bakom Tredje riket? 

Kanske krävs något mer än ”vanlighet” för att komma på tanken om en ”slutgiltig lösning” av judefrågan?

FOTNOT. Björn Fontander har skrivit om Görings kopplingar till Sverige, se hans ”Göring och Sverige”. Carl Henning Wijkmarks ”Jägarna på Carinhall” fastnar i schablonbilden av den missbrukande vällustingen Göring. 

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-08

Jag tror - utan församling och kyrkans hus

Häromsistens deltog jag i en begravningsgudstjänst uppe i Härnösand. I, på en höjd över Öbacka, Lubbe Nordströms namn på staden, vackert belägna Heliga korsets kapell. Vännen Gunnar har lämnat detta korta jordeliv. Må denna kloka och goda människa vila i frid!

Förra gången jag trädde in i en kyrka var för flera år sedan, när ett sista farväl togs av allkonstnären Hans Limbus Tjörneryd i Staffans kyrka på Brynäs i Gefle. Officiant den färgstarka Bengt Wiklund. Ingen som han.

Det slår mig att de enda gångerna jag numera träder in i det sakrala rummet är vid begravningar. Aldrig annars. Det har förstås hänt att jag har lockats uppsöka en kyrka om arla juldagsmorgon. För den härliga, musiksatta stämningen och alla brinnande ljus skull. 

Oförglömlig en sådan morgon för länge sedan i dåvarande Svenska Sjömanskyrkan i Skagen. Kaffe efteråt hemma hos prästen Orvar.

Jag betecknar mig som kristen (viktigt i en fasans iskalla tid när kristna dagligen förföljs och dödas runt om i världen, senast läste jag om Nigeria, där  7000 kristna lär ha dödats bara under 2025) och troende. Och jag, son till en kyrkvärd i Sandviken, är förstås betalande medlem i Svenska kyrkan. Fattas bara.

Men jag klarar mig, slarvigt uttryck, utan både församling och präst. 

Katarina, den präst i Härnösand som förrättade gudstjänsten, lämnade dock ett bestående intryck. Lika levande och mänsklig som präster jag känt i Gefle, förutom ovan nämnde Bengt. Stimulerande att prata med. 

Helt annorlunda än de grå tråkmånsar (ingen nämnd, ingen glömd), med något enstaka undantag, jag stötte ihop med i Sandviken. Opassionerade statstjänstemän när kyrkan fortfarande var statskyrka.

Min tro baseras på min upplevelse av Gud. Bland de religiösa inriktningarna tilltalas jag, i likhet med Ivan Aguéli och Torbjörn Säfve, av sufismen. Som starkast min tro när jag är naturnära - som förliden höst invid evighetens Vesterhavet i Vendsyssel, Nordjylland. 

Upplevelsen är bortom ord. Omöjligt att försöka göra reda för den, förmedla den på ett klargörande sätt till någon som inte tror. Men jag känner heller inget behov av att ge mig in på det. Ett omöjligt projekt.

Antingen tror man, eller icke. Det är upp till var och en. 

Jag kan inte förklara min tro. Jag minns ett orörligt samtal med min vän och förläggare, den framlidne Gert Nilson när jag försökte övertyga honom, den envise, om att min tro är bortom argument och intellektualitet. 

Därmed faller en mystikens skugga över den. Upplevelsen baserar sig på mitt ensamma möte med Gud. Inte i kyrkbänken, omgärdad av andra troende. Tron är ingen social fråga. Jag behöver inga andra. Definitivt ingen ritualiserad institution - jag är även på detta område en antiinstitutionalist.

Inflikas bör min uppfattning, den kanske kan tyckas egendomlig i en religiös kontext, att jag inte längtar något paradis hinsides. Ingen "pie in the sky", för att citera satirikern Joe Hill. Det måste skapas på jorden. I den meningen är jag socialist och reformist. Åt människorna ett bättre liv!

Livet är svårt. Tron gör mig inte starkare. Men jag ber Gud om livskraft och att kunna leva med förtröstan. Jag läste någonstans att Martin Luther bad lika flitigt som jag. Det räcker således inte med morgon- och aftonbön. 

I bönen bryter jag tystnaden, jag hör mina egna ord. Hör du, Gud?

FOTNOT I dag min syster Anettes dödsdag, 7/12 2014 gick hon bort. Ljuset tänt för henne, mycket saknad, ofta i mina tankar. Vi pratade aldrig gudstro,.

Det vanliga livets hegemoni

Bild: SF Anytime

Cineasten som plötsligt upphörde att vara det? Den kräsne filmentusiasten som tröttnade på "konstfilmer" som en framliden kollega, doktor i filmvetenskap, utan att vilja låta snobbig rubricerade "svåra" filmer? Det vill säga filmer som vill vara mer än till stundens nöje och förströelse.

Eller hur ska jag förstå att jag en decembereftermiddag börjar titta på en svensk film på SVT Play, jag som annars undviker svenskproducerade filmer som pesten. 

Om inte den tidigt bortgångne Bo Widerberg, ingen svensk film slår "Kvarteret Korpen", eller den originelle Ruben Östlund haft ett finger med i spelet.

Jag syftar på "Länge leve Bonusfamiljen" (2022). Manus Moa Herngren, regi Felix Herngren.

Tydligen en fortsättning på eller uppföjning av en film jag inte tänker se. Båda uppenbarligen publikdragande. 

Till glädje för Filminstitutets ekonomistyrda marknadsavdelning. Bort "smala" filmer för ett begränsat antal finskapare. Men vad beträffar kvalitet? Tja. Hellre en "Göta kanal" än tio "Barnvagnen". Kioskvältare ska det vara! Tilldelningssystemet signalerar detta. Glöm film som konst.

Vad handlar den film jag sitter och glor på om ? Helt vanliga människor? Är de verkligen så förbaskat tråkiga? Förlåt om det låter nedvärderande och hemskt. Varför skriva "de" och inte "vi"? Är jag inte en av dem, värjer jag mig men vill samtidigt, paradoxalt nog, ingå i det vanliga folkets gemenskap? 

Känner jag mig utanför, ville jag vara helt vanlig? Hur förstå den reaktion som filmen framkallar?

Filmen sätter myror i huvudet på mig. Hur gör man när man är vanlig? Kan jag gå tråkighetskurs? Anlita tråkighetsstrateg? Storhandla på ICA Maxi? Köpa husbil på avbetalning? Hammock, om jag hade en trädgård kopplad till det radhus jag aldrig skaffade?

Så tänker jag Christopher R. Brownings obehagsframkallande studie "Helt vanliga män" om förintelsens exekutörer på östfronten. Helt "vanliga" karlar från Hamburg. Poliser. Socialdemokrater. Familjefäder. Präktiga samhällsmedborgare.

Utan att tillstå någon som helst ånger efter kriget över vad de hade gjort. Mördat oskyldiga åt Hitler.

Och så tänker jag en av mina stora favoriter bland filmregissörer, Ken Loach. Med Ken Loach som regissör blir vanliga människor ovanliga, om man säger så. Hans filmkonstnärliga grepp. Men de ser fortsatt vanliga ut. Inga amerikanska skyltdockor, utan minsta rynka i plytet. Utklädda skådespelare. 

Ett exempel på "stört" tittande: Jag började att se den amerikanska tv-serien "New Washington" om läkare. Besvarande min undran från åren som föreläsare och forskare: hur leder man professionella medarbetare? Men det blev för mycket av släta ansikten. Jag avbröt tittandet.

Nå, stor behållning har jag i nämnda film av Johan Ulvesson som långhårig, cancersjuk terapeut. Han sopar isen med alla andra agerande. Utbrister, befriande, under ett bröllopstal: "Varför inte försöka leva, för helvete!"

Jag tror att filmen har kategoriserats som komedi. Jag finner den inte ett dugg rolig. Och dessa helt vanliga människor, sittande fast i sina förutsägbara, trista upprepningsliv. Inte ett dugg roliga. Hur många finns det av deras sort? Hur många som helst? Enstöringen, solitären, i mig har inget svar.

Hellre umgås med sådana man inte kan ha i möblerade rum. Vildhjärnorna. Fritänkarna. Utbrytarna. Och som kan ge en något förutom gäspningar. Finns de?

Samtidigt tänker jag, borde jag inte hylla det vanliga, triviala, livet bortom all världens krig och fasor? När allt bara lunkar på. Om det nu gör det. Inte helt säker på att budskapet i herngrenarnas film är det. Närsomhelt kan det "vanliga", trygga, livet spricka. Och tillvaron återger inte till vanlighet igen.

Även på lindelof.nu 2025-12-08