 |
| Agneta Stark och hennes käresta. Foto: Jonas Ekströmer / TT |
För ett tag sedan begick ekonomen Agneta Stark ett småsurt inlägg med anledning av att litteraturkritikern Ulf Olsson vantolkat, enligt Stark, avslutningen på ett brev till hennes älskade, den framlidne Sven Lindqvist.
När jag i Svenskan läste en recension (hur recenserar man, för övrigt, starka känslor mellan människor?) av deras brevväxling, som samlats till en bok, mindes jag osökt en händelse för många år sedan på Stora Torget mitt i Falun. Kopplat till just Agneta Stark.
Hon var vid den tidpunkten rektor för Högskolan i Dalarna. Mitt under ett styrelsesammanträde, har det berättats för mig, smög sig en person in och viskade i rektorns öra: - Det står en skäggig man och säljer studenter mitt på torget i stan!
Hur Stark reagerade, det har jag ingen aning om. Men auktionisten, det var LEkstrand, det. Vem annars?
Bakgrunden var att en vän till mig, knuten till dalahögskolan, bad mig komma och föreläsa för hennes studenter. Om vad, undrade jag. Det fick jag inget uttömmande svar på. "Du måste bara komma!"
Så när jag, efter att ha pinnat över från Gefle, sammanstrålade med hennes studenter på museet i Falun, hon hade bokat ett fint rum bland de ärevördiga samlingarna, anslog jag en öppen ton.
- Vi ska göra något tillsammans, vad tycker ni?
Studenterna följde något slags kommunikationsutbildning med inte alltför lysande framtidsutsikter vad gäller arbetsmarknad och jobb. Vem som kom på det, är jag osäker på, men efter att idéer kastats hit och dit, bestämde vi oss.
Vi arrangerar en auktion på torget! Bjuder ut studenter till förbipasserande. En aktion värdig den sociala konstnären Joseph Beuys som placerade sitt verkande utanför de traditionella konstinstitutionerna. Till gator och torg med konsten! Av honom, en av mina husgudar, hade jag lärt mig flera viktiga saker.
Ska man provocera, måste man veta vad man gör, tänka igenom det hela så att inte aktionen blir ett självändamål. [1] Vilket är den enklaste sak i världen. Men till vilken nytta? Effekten kan bli försvaret och den mentala inlåsningens.
Agera genomtänkt och seriöst! Det gjorde vi. Begärde tillstånd hos polisen att hålla till på torget. Så när en polisbil så småningom nyfiket gled förbi och undrade vad som i hela friden pågick, hade vi torrt på fötterna.
En auktionsklubba hade införskaffats och en megafon. Sedan var det bara att samlas på torget och sparka igång: - Här har vi Kalle, 28 år, han har läst kommunikation på högskolan och även studerat utomlands, vad får jag får honom? Hundra kronor att börja med?
Folk stannade till, undrade vad i herrans namn som pågick. Säljer han människor? Pågår modern slavhandel? Är han inte riktigt klok?
Plötsligt ropades en student in av en hugad kulla. Till ett förhållandevis rimligt pris.Vad som hände med honom, vet jag inte. Försvann han till Svärdsjö eller Insjön?
Nå, utan tvekan ett exempel på det Beuys kallade social konst vår aktion i Falun. Vad Stark tyckte om den, lär jag nog aldrig få veta. Men kul var det.
Och enligt mig ett utomordentligt sätt att få till en diskussion om akademikerarbetslöshet. Istället för böcker och debattartiklar som ändå ingen bryr sig om. Rätta mig om jag har fel!
I himlen hoppas jag att mäster Beuys log förnöjt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar