När arbetarna lämnar (S)keppet

Mäster Palm utanför LO-borgen
(Konstnär: Ture Johansson)

 

Jag reagerar på en artikel i SvD 18 december av Anders Sundell med rubrik "Arbetarna överger Arbetarepartiet". Artikeln, baserad på forskning med vetenskapliga ambitioner, innehåller väl inget nytt. 

Men borde fungera som en varningsklocka för den socialdemokratiska partiledningen. Men jag är inte så säker på att de välavlönade i ledningen bryr sig ett dugg.

Stödet för Magdalena Andersson fortsätter att vara starkt bland väljarna. Det må ha sjunkit något, men inte dramatiskt. Jag kan inte befria mig från misstanken att hon, Damberg, Baudin och kompani ger blanka fasen i att de som förr var partiets kärnväljare, den traditionella arbetarklassen, går till SD. 

Det nya arbetarpartiet. Även om moderaterna försökte att framställa sig som ett sådant. Genom att urholka begreppet "arbetare".

Det vore intressant att närmare skärskåda vilka det är som röstar på S, om det låter sig göras, statistiken nedbrytas. Kan det vara många kvinnor, Andersson är deras? Migranter som vet att Andersson behöver dem, och vice versa? Vad med skattefinansierade offentliganställda? 

Vi vet att S gärna stoppar röstsedlar direkt i händerna på folk. Och jag hörde om en valförrättare, socialdemokrat, som gömde undan SD:s sedlar. S, kunde stå för "Skrupelfria", drar sig inte för något, makten framför allt. 

Jag får lust att bege mig upp på kyrkogården i Sandviken och tala med min socialdemokratiska mor som ligger begravd där, nästgranne med sin morfar, martinsmältaren som visste att uppskatta August Palm. 

Visst kunde vi bråka, mamma och jag, om socialdemokratin när jag börjat i Upsala och skägget rödfärgades. En färg som för övrigt sitter kvar än i dag.

Men överens var vi om vad socialdemokratin en gång stått för, och fortfarande borde stå för: jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Värdeord som den välsmorda Andersson må ta i sin mun vid högtidliga tillfällen. Men som i praktiken inte betyder ett skvatt.