Att mötas mellan klasserna

Montage: Knut Lindelöf

Jag hade länge umgåtts med idén efter att jag läst, förvisso även läst om, Jan Myrdal och Lars Gustafssons brevbok Den onödiga samtiden (1974). Det var själva formen, en brevväxlingsbok, som jag fann tilltalande. 

Men den bok jag såg framför mig skulle till sin karaktär vara annorlunda än Myrdal och Gustafssons.

Inte så pretentiös och övermaga, som deras tycktes mig. Alldenstund dessa intellektuella bjässar på den blågula parnassen hävdade, medvetet eller omedvetet, sin beläsenhet och bildning gentemot varandra. 

Som om de, utan att riktigt vilja inse det själva, eller vad vet jag, tävlade om vem av dem som bäst förtjänade titeln Den intellektuella klassens primus. 

Två färgstarka namn. Det är omöjligt att läsa boken utan att höra Herr G:s knarriga stämma och Myrdals auktoritativa. Myrdal, "Gud fader i Mariefred" som Karl Vennberg, kulturchef på Aftonbladet, syrligt omtalade honom. 

Den brevbok jag föreställde mig skulle vara personligt färgad, utan att strösslas med svårsökta referenser. Ingen stora tänkares envig eller duell. Mer ett öppet, avspänt samtal om vad som dagligen upptar en intellektuell människa som lever sitt liv skrivande, ställer skrift. Perspektivet dialogens. 

Knut Lindelöf, fyrtiotalist liksom jag och som jag påverkad av den radikala 68-andan, mannen bakom webbtidningen lindelof. nu, berättade jag om min idé för. Han tände på den och vi började att mejla brev till varandra. Till dags datum ett försvarligt antal. 

Vi kommer från helt olika bakgrunder. Knut från en borgerlig i Göteborg, Särö närmare bestämt. Jag från metallarbetare i Sandviken. Båda präglade av sitt sociala arv. Jag brukar deklarera att jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig.

Inte sällan återvänder jag i mina texter till den lilla staden i skuggan av Verket. Påminner om min mamma, bruksjäntan. Den i vått och torrt lojala socialdemokraten som förärades en Hjalmar Branting-medalj för lång och trogen insats under den röda, med tiden alltmer bleknade och slokande, fanan. 

Ofta har jag, inte utan sorg i stämman, konstaterat "mammas socialdemokrati är död". Det vill säga den socialdemokrati som stod för jämlikhet och det starka samhällets solidariska värnande om de svaga.

Ljusår från Andersson och Taubins ideologiskt urvattnade politrukvariant. Med den politiska makten som självändamål. Makten framför allt! Alla, fula och mindre fula, medel tillåtna för att värva röster. Politik utan moral.

Jag vet inte om Knut lika ofta återvänder till sin uppväxt bland de besuttna på Västkusten. Glimtar därifrån har han dock delgivit mig. Jag tycker också att han har varit som bäst i breven när tonen blivit personlig, när han visat sig som någon mer än redaktören Knut på lindelof.nu. 

Kanske har jag lämnat ut mig mer. Om min kroniska olust och rastlöshet. Min melankoli och besatthet av döden. Missbruksåren.

Kan det hos två generationskamrater, två fyrtiotalister, med så olika uppväxter finnas något som trots allt förenar? Förutom den politiska inriktningen? "Vänster" skulle jag säga, kanske inte Knut. Olika konnotationer regerar oss.

Kan vi mötas "mellan klasserna" som jag inbillat mig att en bok baserad på mejlväxlingen, efter att ha redigerats, skulle kunna heta? Det bör nog en läsare in spe avgöra.

I kväll samtalar Lindelöf och Ekstrand i Upsala, ett FiB Kulturfront-arrangemang. Missionskyrkan 19.00.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-12-01