Djävulen bor i detaljen

Bild: Bokus

Jag brukar, varje gång jag befinner mig i Berlin, uppsöka en kyrkogård belägen strax bakom det alltmer ruffiga, förfallna hus i stadens östra del, där trubaduren Wolf Biermann bodde fram till att han låstes ut från DDR. Inget i porten eller utanför som påminner om dissidenten. Man måste känna till det.

Bredvid det museum som uppförts till Brecht och Weigels ära, inrymts i deras sista bostad. Inte var dramatikern gammal när det sattes punkt för hans existens! Det var visst hjärtat som inte orkade mer.

Jag har aldrig satt min fot i detta museum, heller aldrig frågat mig varför. Men jag vet, åtminstone tror jag mig veta, att mannen bakom "Die Dreigroschenoper" och "Mutter Courage und ihre Kinder" ovanför dörren till sitt arbetsrum fäste formuleringen Die Wahrheit ist immer konkret. 

Sanningen är alltid konkret. Om han även är upphovsman till devisen Djävulen bor i detaljen törs jag inte ta gift på.

   

Osökt går tanken till Brecht när jag läser amerikanen Willy Vlautin, boken "De fria". Människorna hos Vlautin, vars efternamn jag inte kan uttala, men fått tips på hur det ska uttalas av vännen Stefan Lindgren, är inga sympatiska typer. Om man säger så. 

Jag skulle nog snarast beteckna dem utkantsmänniskor. På engelska kanske outsiders. Jag har, i sammanhanget, glömt vad Hillary Clinton föraktfull vräkte ur sig om de människor som inte tillhör etablissemanget som hon. Kanske lika bra.

Trista liv. Brustna relationer. Innehållslösa, anställningsotrygga, jobb. Arbetsplatser utan solidaritet och fackföreningar. Skrothögar till bilar. Ont om pengar. Äter skräpmat, gillar donuts, häller i sig för mycket hojt. Jag kunde lika gärna klara mig utan att via Vlautin få in dessa vilsegångna själar i mitt läsande liv. 

Men, om man säger så här, det är inte människorna, inte heller handlingen, storyn eller intrigen som är det intressanta med Vlautin som författare.

Utan hans ultrarealistiska sätt att skriva. (I DDR kanske kulturkommissarierna förnöjt etiketterat honom socialrealist. Dock knappast socialistisk realist.) Han är mycket för att inte säga extremt konkret. 

Missar inte en vardagsdetalj, inget förefaller oväsentligt för honom, allt förtjänar att tas med och räknas upp. Och jag kan faktiskt inte låta bli att fascineras av hans teknik, eller om vi mer högstyltat kallar det hans litterära metod.

Det blir nästan så att man som läsare bibringas en dokumentär känsla. Fast det är fiction. Alla dessa uppgifter, alla fakta, alla nedslag i en omedelbart föreliggande, till synes trivial verklighet. Varifrån kommer denna noggrannhet, denna närsynthet, denna estetiska disciplin hos Vlautin? 

Samlade han frimärken, satt han och plockade med dylika som barn? Den vägen lärde sig pedantisk ordning och reda? Jag samlade frimärken, men var på tok för otålig. En egenskap hos mig.

Genomgick han en sträng uppfostran som indoktrinerade honom till att ta reda på allt, inte låta något förfaras? Man vet aldrig när man kan behöva det man ekorrlikt samlat i skåp och lådor. Det finns inget som heter "skräp".

   

Jag måste bekänna, kanske för att jag kommer från Sandviken och är trögfattad, att jag har en smula svårt koppla alla detaljerna i hans böcker till en helhet. Jag fastnar i dem, Das Ding an sich. De tar över gentemot den röda tråden, om en sådan finns, vilket det väl gör. 

Kanske bättre tala om ett tema. Eller en manisk upptagenhet. 

Men jag är, som sagt, fascinerad. Förbryllat undrande. Vad bor egentligen i detaljerna? Är vardagen mer gåtfull än vad man vill tro och förstår? Nu börjar det låta som att Vlautin håller på med mystik. Det kanske han gör. 

Kan det vara ett förfrämligande för att ge sista ordet till Brecht, som Vlautin ägnar sig åt? Vete sjutton.