Inte längre en främling i lärdomens stad

Utsikt från hotellrummet

Det var inte planerat så. Högst två övernattningar i den eviga ungdomens stad skulle det bli. I anslutning till att deltaga i ett Folket i Bild-evenemang tisdag afton. Men genom att jag blandat ihop datumen, tarvades ytterligare en övernattning. Det började att likna en spontan lillsemester. I julmånaden.

I morgon dyker min själsbroder Hasse från Åkersberga upp. Det lovar att bli både inspirerande och roliga samtal, på kors och tvärs, alla ämnen tillåtna, som det plägar bli när vi sammanstrålar.

Jag checkar in på ett hotell som jag sedan länge tycker mycket om, Akademihotellet på Öfre Slottsgatan. I traditionstunga kvarter som verkligen känns som "Upsala". Inte så långt bort det ärevördiga universitetshuset. 

Nedanför detsamma hukade jag, villrådig och osäker med portfölj i näven, i till studentexamen våren dessförinnan införskaffad blå kostym hos Sandegårds i Sandviken, höstterminen 1968 efter att ha skrivit in mig på universitetet.

Mannen som står staty utanför den pampiga byggnaden, Geijer, kände jag igen från mitt poesiläsande under tonåren. Men annars befann jag mig på främmande mark. Uppvuxen i det praktiska livets arbetarklassmiljö, långt från det teoretiska akademiska med dess traditioner och ritualer. 

Heller inte så långt från hotellet universitetsbiblioteket, Carolina Rediviva. Det erfordrades acklimatiseringstid, och mycken vånda, innan jag vågade glänta på dörren dit in. Tillhörde jag verkligen dem som hade rätt att frekventera detta kunskapens tempel?

Numera tycker jag om att sitta där med min dator. Omgiven av unga studenter. Det påstås i undersökningar att de inte gärna läser böcker nuförtiden. Men många har lagboken framför sig, tjock och präktig. 

Jag frågar ingen om vad vederbörande tänker sig för framtid, vad syssla med. Kanske tror att jag skulle bli besviken.

För egen del läste jag "onyttiga" ämnen, ingen yrkesutbildning, utan att någonsin, inte en enda gång, fundera på vad studierna skulle "leda till". Vad jag skulle "bli" när jag var "färdig". Studerandet, det icke minst flitiga slukandet av böcker som inte låg på kurslitteraturlistorna, blev ett mål i sig.

Med facit i gammelhanden kan jag konstatera att nog har jag kunnat försörja mig rätt så hyfsat, nåja, ända fram till pensionsåldern på mitt "snackande" (föreläsande med ett finare ord). 

Det hade kunnat gå annorlunda, det ska gudarna veta. Jag anar Ackis, Akademiska Sjukhuset, bakom Slottets tinnar och torn. Där finns den utomordentligt kompetente onkologen Hans Hagberg som behandlade mig när jag insjuknat i en ovanlig tumörtyp. Han räddade mitt liv.

Ett liv som kunde ha upphört för drygt tjugofem år sedan. Egendomligt, nästan kusligt, att släppa fram den tanken. På döden. Mer om denna dramatiska fas av min existens i Livbok. 

Fantasifull är jag så det räcker och blir över. Så när jag rör mig i de trevliga kvarter som omger Akademihotellet kikar jag efter Pelle Svanslös, Trisse och de andra som Gösta Knutsson förevigade.

Det främlingskap, det utanförskap, jag tidigare kände i lärdomens stad känner jag inte längre. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Men jag trivs att röra mig på de gator som för mig är "Upsala".