Norén, åldrandet och döden

Bild: SF Anytime

 

Det kräver en stor portion uthållighet att se dokumentären ”Lars - Directors Cut” (2025) på SF Anytime (59 kronor kostar den att hyra). Fyra (!) timmar lång. Nå, om sanningen ska fram så såg jag den i två omgångar, tre timmar orkade jag med första gången. Sedan träsmak. 

Det händer inte mycket i dokumentären, allt kretsar kring Lars Norén, kameran följer honom troget. 

Bobo Ericzén heter the director ifråga. Han och Lars Norén var mycket nära vänner. Ler och långhalm. Så man bör inte förvänta sig minsta inslag av kritisk analys. 

Ericzén återger villkorslöst Norén. En furstespegel. Hyllande Norén i varje sekvens. 

Jag hade önskat att han vågat mer, dyrkat mindre. Var finns samhälle och politik i Noréns dramatik. Följer han därvidlag i Bergmans inåtvända, navelskådande spår? Kanske ett ämne för en avhandling i teatervetenskap.

En smula ånger kan avläsas när Norén, uppenbarligen besvärad, kommer in på den pjäs han satte upp med Kumlafångar. Det hela slutade med polismord i Malexander. Var Norén naiv? Godtrogen? Det reds inte ut. Frågetecknen förblir hängande i luften.

Norén öppnar sig beredvilligt för vännen Bobo. Utväxlandent via sms av ömsesdiga kärleksförklaringar kan tyckas väl smetigt ibland. Hur påverkar förhållandet Bobo och hans integritet? Men vi får väl acceptera att de var riktigt goda vänner. Och ärliga.

En hel del är inte nytt för mig. Noréns uppväxt först i Stockholm, sedan i skånska Genarp när föräldrarna, fadern periodare, skulle driva restaurang. Krogmiljön och de olika personlighetstyper Norén upplevde kunde han sedan använda som material i sina dramer.

Han pratar mer än gärna om sig själv. Långa utläggningar. Inte alltid glasklart. Men sällan ointressant. Om än narcissistiskt. Men det hör väl till yrket, hans egen beteckning på sitt skapande.

Norén som professionell, vi får följa med på jobbet, när han regisserar, imponerar på mig. Jag bibringas känslan av stor självtillit. Han vet precis vad han vill med sina dramer, som han kallar ”texter”. Och när en föreställning sitter och kan exponeras för en publik. 

En sträng domptör under vänlighetens mask. Det är han i eget högt majestät som bestämmer, inte aktörerna.

Vi får möta honom i ljusets stad, Paris, en stad han tyckte om, när han är inviterad dit som regissör. Utan att kunna franska, efter vad jag förstår. Men med rätta omtalad som en av de stora, moderna dramatikerna i Europa. Och då släpper parisarna på prestigen.

Och vi tas till Dramaten när han sätter upp det egna stycket ”Andante”. Med namnkunniga skådespelare som jag alla sett tidigare i olika sammanhang. Nils Eklund. Sten Ljunggren. (Minns honom särskilt som Stor-Erik i ”Pistvakt”.) Per Mattsson. Med flera.

Pjäsen handlar om åldrandets helvete och gamla är de agerande, föreställande inhysta på ett vårdhem. Sjukdomsdrabbade även i verkliga livet. 

Anita Ekström måste utgå efter att ha diagnostiserats med Parkinson. Lil Terselius som inhoppare räcker inte för Lars Norén. Hon är för långsam och trög för hans smak. Sparkas. Den godmodige kunde visa lejontass när han tyckte att det behövdes.

Norén pratar mycket om hur det är att bli gammal, har man fyllt sjuttiosex får man vara nöjd (han säger så), om sjukdomar och krämpor, han har KOL, döden är ett närliggande ämne. Sorgligt känns det att veta, när man ser dokumentären, att han kommer att drabbas av covid och gå bort.

Hos mig stannar det kvar som han håller monolog om i den dokumentär som knappast intresserar en yngre publik. Det kvarstannade är inte behagligt. Snarare lätt ångestskapande. Jag är förliden höst fyllda sjuttiosex. Har jag fem eller tio år kvar, undrade Norén. Jag delar denna undran. 

Man må se upp, den kan bli handlingsförlamande. Eller inbjuda till ett rastlöst resande så länge pengarna räcker. Flykt? Kanske. Men i sällskap med liemannens skugga. Han stannar inte hemma.