Han är ju sympatisk, karln från Grisslehamn!

Foto: SVT Play

 

Jag tycker att det blev ett bra, meningsfullt, samtal i går afton i Upsala, efter att Knut Lindelöf och jag presenterat vårt projekt "Mellan klasserna". Byggt på en brevväxling mellan oss som till dags datum avkastat drygt 200 sidor. Tillfälligt har vi satt punkt. 

Dags, snart, att med kritiska ögon, kika närmare på materialet.

Skall det bli en bok, håller det som bok? Är det vi skrivit tillräckligt intressant för andra än Knut och mig? Jag vet, ärligt talat inte, trots min förtjusning och vad brevväxlingen betytt för mig. Jag skulle önska att Björn Eklund på Karneval förlag kastade ett getöga.

Jag tyckte om sättet som vi i går presenterade projektet på, inför ett tjugotal gamla, hum, fibbare i Upsala. Improviserande. Öppet. Låg grad av förutsägbarhet. Ingen vet vad som kan hända. Våghalsigt, nja? 

Men hellre det än att följa manus och ha repeterat. Därför har jag också alltid tyckt om att intervjuas live i medier. Direktsänt. Klart att det blir missar, men vad gör det. Har inte Bob Dylan, lugn, jag jämför mig inte med honom på någon fläck, sagt att det får räcka med en tagning när han spelar in? 

Låt missarna stanna kvar, det är bara charmigt. Det ofärdiga, och det oförställda, besitter sin charm.

Åter i Akademihotellet ser jag en dokumentär på SVT Play, signerad Tom Alandh. Han är bra, Alandh, med sitt till synes lågmälda sätt att närma sig dem han dokumenterar. Glömmer aldrig när han gav sig på Nacka Skoglund. Den vajande majskolven. Jag vet inte om jag, i och för sig, köper den metaforiken.

Överrumplar han, är han listigt underfundig, är det Alandhs aldrig explicitgjorda, filmkonstnärliga arbetssätt? Denna dokumentär handlar om Krister Henriksson, född och uppvuxen i Grisslehamn, fadern fiskhandlare, oklart vad modern sysslade med. 

Alandh skuggar honom på turné, runt om i landet. Från repetition och generalrep i Hallunda till kuskandet i Sverige.

Om jag ska vara ärlig, har Henriksson aldrig tillhört mina skådespelarfavoriter. När jag ser dokumentären påminns jag om att han jobbat med Bo Widerberg, i Tennesse Williams Katt på hett plåttak, med Marlon Brando en gång helt enorm i huvudrollen. 

Har det funnits en bättre filmregissör än malmöiten, han med Kvarteret Korpen? Och en större aktör än Brando?

När Henriksson hyllar "lantisarna", på sin turné med mellanlandningar i Säffle och Sura, bland andra orter utanför tullarna som nollåttorna inte skulle kunna peka ut på en karta, med Riksteatern och pjäsen Lång dags färd mot natt, ger jag upp min förhandsinställning om honom. Han är ju sympatisk, karln!

Jag går aldrig på teater. Men det hade varit kul att se honom och Grynet Mollvig i denna uppsättning.