Minnenas dag på Arlanda

Lillebror, storasyster och Sussi

Security på Arlanda behöver numera inte föregås av nervositet att jag inte gjort exakt rätt. Som alltid förr. Nuförtiden solar man bara upp väskorna på bandet. Inte ens datorn behöver plockas ut separat. Jag passerar utan problem, likaså min nagelsax.

Svenskar på väg till Thailand. Jag minns hur tsunamin raderade ut alla utom en i en radhuslänga i Älvkarleby. En man, bekant till mig, i samma länga hade anmält förhinder att deltaga i den gemensamma resan och stannade hemma över jul. Han berättade för mig om det fruktansvärda. 

Varje gång vi passerar längan, sedan Stig Dagermans grav på kyrkogården, påminns jag.

I dag min systers födelsedag. 20 december 1935 föddes hon. Det slår mig, på väg till Wien och det bruna, enligt Thomas Bernhard, Österrike att vi aldrig talade om andra världskriget som hon ju som barn upplevde från Sandvikens horisont. 

Vad talade vi om egentligen? Först de sista åren hon levde, när hon blev allt sämre i sin sjukdom och kroppens organ bröts ned, kändes det som att vi kom varandra nära. 

Men då var det för sent. Det borde skett tidigare. Jag skyller det till stor del på mig själv. Otålig och vresig. Något jag försöker dämpa. Personlighetsdrag som stör mig.

På foton från min barndom, där hon och jag tillsammans förekommer, synes det mig av hennes ansiktsuttryck att döma att hon tyckte om sin lillebror, sladdbarnet. Men hon flyttade hemifrån ganska snart efter att storken landat med mig 1949. 

För att jobba som kassörska på Posten som hon förblev trogen till pensionering.

Böcker läste hon. Det hände att vi någon gång pratade om dessa. Hjalmar Bergman hennes favorit men inte min, särskilt "Farmor och vår herre". Hon "följde med", som det hette, i samtid och politik. Kommenterade gärna orättvisor och tokigheter.

Läste Arbetarbladet, förstås, där hon uppskattade radikala ledarskribenter som Kennet Lutti och Helena Klingspor. Den förre hade jag mina duster med i spalterna när jag medverkade i konkurrenten Gefle Dagblad. 

Jag försökte locka min syster och svåger att besöka oss i Danmark under en av våra sommarvistelser. Det blev aldrig av. Inte lyckades jag heller övertala dem att komma till Berlin under vårt boende där hösten 1993. 

Men att röra på sig, det gjorde de. Måna om att sköta om sig. Fram med cyklarna och så åtskilliga kilometers trampande i omgivningarna. I träningsoveraller. Termos med.

Ironiskt, eller hur man ska förstå det, avled hennes man på hennes födelsedag för femton år sedan. På samma vårdinrättning där min syster gick bort efter plågsam dödskamp. Jag saknar dem båda. Hon förekommer så gott som dagligen i mina tankar.