 |
| Foto: Aftonbladet |
Svärmorsdrömmen, som man sade förr, den åldrade George Timothy Clooney har aldrig tillhört mina favoriter på vita duken. Ingen stor skådespelare, enligt mitt kritiska förmenande. Snarare en B-skådis. Om än inte i Ronald Reagans låga klass på sin tid. Men damernas älskling har jag förstått.
Jag minns hur min medelålders hårfrisörska fick något lystet i blicken när hon lät hans namn glida över läpparna. Tur att hon inte höll på med en permanent av mitt hår med risk för att bedårad glömma allt vad hon hade för händer. Då hade det väl tagit fjutt i barret.
Nå, jag kanske är orättvis, jag har ju inte sett särskilt många filmer med Clooney. Bedömningsmaterialet är med andra ord tunt. Och jag vet att jag har en olycklig tendens att generalisera, fyra av kategoriska omdömen.
Men, så händer det. Eller hur nu Gevaliareklamen lyder. I alla fall. Jag börjar att titta på en ny film "Jay Kelly" (2025) med Clooney i huvudrollen. Och förflyttas från att vara förströdd, fipplande på mobilen samtidigt som filmen rullar, till att fängslas, mobil bort.
Based on a true story? Filmen baserad på hans liv? Kunde tyckas så. I slutet på filmen radas nämligen klipp från tidigare filmer upp med - ja, just det, George Clooney och ingen annan. Fiktion och verklighet flyter förbryllande samman.
En tillbakablickandets filmkavalkad. Och Kelly, kanske är det Clooneys, ögon fylls med vemodets tårar när han bevittnar denna resumé av sin karriär under en prisutdelningsceremoni i Toscana. Alldenstund han samtidigt inser sin ensamhet trots filmstjärnestatus.
Han har lyckats, uppnått berömmelse och kändisskap. I Toscana befinner han sig för att ta emot ett pris. Under ett ständigt gnagande på cheesecake. Clooney, gömd bakom Kelly, delar ut ett tack för senast. Avskyr sannolikt cheesecake.
Fame and fortune. Men vad har det kostat honom? Ingen av hans båda döttrar vill ha med honom att göra. De anser att han svikit dem, valt bort dem.
Var framgången värd sitt pris? Frågan vi alla borde ställa om vi vågar: var det värt det, det som vi ägnade oss åt, lät oss upptagas av? Vad "missade" vi? Vad försummade vi? Ingen går skuldfri genom livet.
Vi som inte är som Jan Myrdal. Han som, åtminstone enligt titanen själv, i relationerna med kvinnor alltid fattade rationella beslut som gagnade honom i hans livsprojekt (med arbetet som ledstjärna, ja, förvisso även könet).
Han bröt upp, när han tyckte att så krävdes. Utan vidare spisning. Räckte med tandborsten som bagage. Förmodligen också skrivmaskinen. Dåligt samvete? Skuldkänslor? Han yppade ingenting i den vägen, vad jag minns.
Adam Sandler, i en biroll, som Kellys lojale agent i ur och skur, tycks mig alldeles lysande. Jag som haft så svårt för denne "rolige" (hm) skådespelare. Men här visar han vad han kan. När han får chansen att träda ut på styva linan.
Osökt går tanken till Carl-Gustaf Lindstedt. "Mannen på taket", "En handelsresandes död".
Det krävdes en Bo Widerberg för att ta fram en annan sida än den för publiken välbekanta hos Lindstedt. Namnet på regissören i förekommande fall har jag inte framför mig. Men en eloge förtjänar han.
Ber om ursäkt att jag inte kommenterat på länge. Jag läser hellre än skriver... En passus i denna krönika lämnar mig ej. Detta eftersom det är en gåta som jag själv ofta grubblar över. "Vad missade vi". "Vad försummade vi". "Ingen går skuldfri genom livet". Det är så oerhört sant. Och samtidigt - hur mycket styr vi egentligen över våra val? Är det inte bara efterklokt att överanalysera våra val? Har vi inte både en naturlig fallenhet och en moralisk "skyldighet" att ta vara på våra talanger och göra det vi är allra bäst på att göra? Ofta tänker vi ju att vi borde offrat talang eller intressen för något annat? Även om inte just Clooney varit någon favorit för mig heller har han ju onekligen gjort många människor glada med sin talang. Kanske är det sådant Clooney och vi andra borde fokusera på? Jag är ju så glad och tacksam för dina texter, Lasse. Måhända tänker du ibland att du försummat något när du valt skriftställandets ädla konst? I så fall vill jag i all ödmjukhet påpeka att jag är glad för de val du gjort och tacksam för att du inte valt bort skriftställandet./Pedro
SvaraRaderaDu gör mig så glad, Pedro, med sina ord. Och klok är du. Tacksam för dig. Det som varit kan inte göras ogjort, jag vet. Det är nuet som gäller. Att mitt skrivande betyder något för dig, det är viktigt för mig. Motiverar mig att fortsätta. Tack än en gång för dig!
RaderaDitt svar till Pedro, fick mig att äntligen agera, Lars. Det kan ju faktiskt vara gott för dig att få höra att ditt skrivande betyder något för flera. Faktum är att jag dagligdags väljer att söka upp din portal, för att få läsa dagens betraktelser, eller kanske rättare dina "dagsverser". Ofta oväntade ämnesval, ofta med en fin vändning på slutet, alltid läsvärda och tankeväckande och med stor behållning.
SvaraRaderaDenna text fick mig att återigen fundera över hur lätt vi på förhand har värderat och tagit ställning, om t.ex. en film, person eller åsikt. Hur väl det skulle kunna gagna oss att ibland - eller alltid - betrakta något okänt, se på andra mer ödmjukt eller i varje fall lyssna klart innan vi dömer (för-dömer).
Önskar att du orkar skriva länge till!
Ett stort tack för dina väldigt fina ord, Johan S! De betyder mycket, vill jag att du ska veta. Sådan feedback på mitt skrivande motiverar mig att fortsätta.
Radera