I kajak mot öppnad himmel

Bild: Bokus

Jag var definitivt inte min fars son i ett avgörande avseende. När jag läser Leif Strandbergs Kajak ser jag pappa framför mig. Dock inte med en paddel till hands. Utan framåtstävande med stavar i skidspåret, vältränad på kraftfulla armar.

Pappa var aktiv inom Skid- och friluftsfrämjande. Älskade att hålla till ute i naturen, till skillnad från sonen som alltid föredragit böckernas innesittarvärld. Kanske hjälper mig Strandbergs livsfilosofiska bok att lite bättre förstå vad pappas valda ensamhet med väl vallade laggar på betydde för honom. 

Det vi aldrig någonsin pratade om, inte det heller, i tigandets manliga brukskultur. Att låta sina kinder väderbitas i den friska, kalla vinterluften. Stanna till för en slurk kokkaffe ur termosen, kanske skala en mandarin. 

Upplevde han, där med sig själv och ingen annan, friheten från Verkets kollektiva diskurs? Det företag han skänkte så många år. Eller rent av friheten från alla tvång, inhägnader? Familjen? Mig och mamma? Klart är att han behövde dessa stunder för sig själv. Egentid heter det numera.

Så lite man vet om sina skriftställarkolleger! Inte visste jag att Strandberg är en fullfjädrad kajakexert. Hans, ofta detaljerade och illustrerat med teckningar, demonstrerande av sin expertis riskerar att bli en smula tjatig för den som inte lika entusiastisk över flytetyget som han. 

Även om det är lärorikt. Blandat med historiska tillbakablickar. Kajaken förpackas i en i högsta grad intressant kontext. I densamma ingår såväl urbefolkningar som hällristningar. Det som nu är en medelklasshobby handlade förr om överlevnad i kamp med naturens svårtämjda krafter. 

Och nog vet Strandberg allt om överlevnad - ur ett manligt perspektiv. Kajaken och mannen är som häst och vagn.

Kajaken ger honom naturupplevelser som ibland närmar sig naturmystik och andlighet. Nej, jag skrev inte naturromantik, eller människans eviga kamp med elementen. Men nog frestas jag ibland  tänka Caspar David Friedrich eller Hemingways Den gamle och havet. Inget dåligt beröm, Leif!

Upptäckandets paddelturer lockar fram poeten i Strandberg. Skriva kan han, det vet vi från hans medverkan på lindelof.nu. I vissa sekvenser öppnar sig, genom skickligt frampaddlade ord, naturen på ett sätt som är nästan svindlande.

Det svenska landskapet, särskilt kustremsan, älskar Strandberg. Med sin kärlek till utomhuslivet är han en typisk svensk, skulle en kulturantropolog säga. Försvarande allemansrätten, rörelser i skog och mark, i Strandbergs fall på älv och hav. Ingen urban varelse, i behov av kaféer och neonljus.

Avslutningsvis, en bekännelse med rodnande kinder: En gång försökte jag och min livskamrat oss på att paddla kanot. Vi hann knappt lämna bryggan och förtöjningen förrän den snöpligt nog välte och vi hamnade i vattnet med kläder och allt. Efter det sätter jag mig aldrig mer i ett dylikt fortskaffningsmedel.

Boken: Leif Strandberg Kajak. Rörelser & tillfälliga boplatser (Karneval, 2025)

Även publicerad på lindelof.nu 2025-12-01