 |
| Bild: Bokus |
När Röda Armén sista krigsvåren 1945 avancerade allt snabbare västerut, flydde hals över huvud de skräckslagna tyskar som var bosatta i de snart intagna områdena. De fattade att de ryska soldaterna inte skulle lägga fingrarna emellan, utan hämnas allt de kunde för nazisternas förbrytelser i deras hemland.
Operation Barbarossa slutade för Wehrmachts del i Stalingrad. Kriget vände och de tyska trupperna tvingades retirera. På väg mot den villkorslösa kapitulationen och Tysklands delning. Mot Stalins vilja det senare.
Intressant nog var han uppenbarligen ingen tillskyndare av ett DDR. Utan önskade ett demilitariserat Tyskland under segrarmakternas övervakning. Historien kunde med andra ord ha tagit en annan vändning. Samtiden är onödig, som Jan Myrdal hävdade.
I Röda Arméns fotspår följde bestialiska våldtäkter, ofta utförda av soldater i grupp, på tyska kvinnor, oavsett ålder. De västallierades motsvarande övergrepp på tyskor tillhör avdelningen nedtystat kapitel. Liksom alla ”oäkta” barn som följde av övergreppen.
Särskilt obehagligt är det att läsa om hur rödgardisterna hänsynslöst våldförde sig på utmärglade, försvarslösa kvinnor i koncentrationsläger de "befriade". Så ”befriade” måste omges med citattecken.
Allt stals på ockuperad tysk mark av de egendomslösa, röda soldaterna som uppenbarligen ansåg att de hade rätt att ta för sig av glatta livet. Byteshandel förekom också. Svarta börsen blomstrade. Kaotiska förhållanden rådde, en asocial vildmark.
Den bild jag haft av Berlin omedelbart efter krigsslutet har framkallats av västrapportörer. Med risk för att präglas av ensidighet med propagandistisk slagsida. Antikommunistisk och russofobisk.
Så det var med stor förväntan jag från folkbiblioteket laddade ned Vladimir Gelfands Tysk dagbok 1945-1946. Äntligen en ögonvittnesskildring från en i segrarmakten! Förhoppningsvis ocensurerad och icke politiskt tillrättalagd.
Den misär Gelfand upplever i Berlin, och fångar i sin dagbok, hos förlorarna i ruinerna är fruktansvärd. En sönderbombad stad, ett krossat folk, fattigt och krypande för minsta smula, null und nichts att tillgå efter att fredsdokumenten undertecknats.
Kvinnor säljer sig för en spottstyver. Gonorré och syfilis florerar.
De besegrade "arierna", "övermänniskorna" enligt Goebbels och kompani, framstår som totalt demoraliserade och utan all värdighet. Hitlers tusenåsrike slutade i en katastrof, nu hade Führerns tillskyndare och alla som teg i Tredje riket att betala sitt pris. Under rysk järnhand.
Det Gelfand inte nämner är att koncentrationsläger öppnades på nytt för att med hårda villkor hysa nazister och för sovjetmakten misshagliga element.
Jag måste säga att jag störs av Gelfands, vad ska jag kalla det, självömkande stil. I sina bästa stunder skriver han ju riktigt bra, med fog när han författardrömmar. Men han hemfaller alltför ofta till att tycka synd om sig själv.
I alla väder dock trogen Stalin och fosterlandet som han förklarar sin reservationslösa kärlek. Rakt igenom okritisk och lojal mot Sovjetunionen och dess politiska system.
Det är således hans dagbok, detaljerad, vi får oss till livs. Han förefaller sanningsenlig, inte mån om att försköna sig själv och sina bedrifter i det trasiga Berlin. Men, som sagt, han har en tendens att beklaga sitt öde. Lite väl mycket. Och ondgöra sig över uteblivna medaljer, ordnar och utmärkelser.
Den bild han, försummad, förbigången och förtalad enligt Gelfand själv, ger av ständigt berusade ryska soldater och officerare är inte vacker. Liknar ofta rena lustmordet, betalar han bittert igen för svårsmälta oförrätter?
Hans hat mot tyskarna, "idisslarna", är oförblommerat, tenderar ibland att dra åt det rasistiska hållet. Hämndlusten är obegränsad. Kanske förståelig efter alla offer, alla mördade, när Lebensraum skulle beredas. Nära släktingar till Gelfand gasades ihjäl.
Boken. Vladimir Gelfand: Tysk dagbok 1945-1946. En sovjetisk officers anteckningar (Ersatz förlag, svensk översättning 2012).
Även publieerad på lindelof.nu 2025-11-13
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar