 |
| Bild: HD |
"Jag bor i ett tomt hus, där bor ingen, inte ens jag"
Det inger en egendomlig känsla att som husvakt vistas i ett de utflyttades övergivna hem, beläget i Skagen, på "toppen af Danmark" som det står i turistbroschyrerna. Nyss levde här två människor sina dagar och nätter, med alla krämpor, kanske utan att våga hoppas på så länge till.
Sedan en tid inhysta på ett vårdhem för gamlingar i Frederikshavn några mil bort.
Ännu är inte huset städat och utrymt. I garderoberna hänger övergivna kläder, som om de väntade på att bli burna. I ett av rummen en kvarlämnad skrivare och en dator. Toalettsaker utanför necessär. Ett par halvt om halvt urdruckna läskedrycksflaskor strax utanför kylskåpet.
Där köksbordet stod gapar det tomt. Jag minns när det dukades upp en blandning av dansk och svensk (mest av den varianten) julmat på just det bordet - för många år sedan. När ännu inte döden slagit till mot den svenskfödda frun i huset och decimerat hushållet.
I det utomordentligt rymliga vardagsrummet har möbler tagits till vårdhemmet som endast håller med i stort sett säng. Tomma ytor öppnar sig. Där det en gång var ombonat och trevligt att slå sig ned. Tv:n i ena hörnet av rummet får stå avstängd. Numera duger datorerna till att se filmer och serier.
Dock går det icke att få in SVT Play i Danmark. Jag som för tredje eller fjärde gången är inne på säsong 5 av I vår herres hage. Attans, också!
Jag minns hur det kändes när jag trött och nedstämd återkom från Kvinnokliniken på Gefle lasarett. Jag hade suttit hos min mor hennes sista timmar i livet, svåra timmar förtjänar att tillfogas, en besvärlig och grym dödskamp.
Att kliva in genom dörren på Smedsgatan och möta allt det orörda och välbekanta i trerumslägenheten stack till.
Det väckte nästan en fullkomligt irrationell irritation. Så kan man väl ändå inte göra! Bara lämna allt i sticket. Mamma hade tämligen brådstörtat hämtats med ambulans till den sista färden från Sandviken in till sjukhuset "i stan" som man sade om länets huvudstad.
Jag råkade öppna en garderobsdörr, det doftade mamma från klänningar och koftor på galgar.
Min tanke var att sova över i den lägenhet där jag tillbringade mina levnadsår mellan tolv och aderton fyllda. Innan jag hunnit fylla nitton väntade Upsala och universitetet. Nå, den natten efter att jag tagit farväl av mamma var det omöjligt att komma till ro.
Det var som om någon osynlig strök genom rummen, närvaron kändes påtaglig. Bekom mig illa, jag kunde inte slappna av, klev upp ur sängen i det som var mitt pojkrum när jag fortfarande bodde hemma, rökte cigarett på cigarett.
Jag förmådde inte stanna kvar i lägenheten dit vi flyttade 1961, nu var det 1986, flydde hals över huvud, övernattade någon annanstans.
Vad lämnar vi efter oss? I bästa fall ljusa minnen hos dem som får fortsätta att leva och som vi betydde något för. Och så allt materiellt vi samlade på och omgav oss med. Dofter hänger sig kvar, som fotspår i sanden efter en som försvann.
Men inte hur länge som helst. Spår som slocknar på tidens strand. Invid mörkt evighetshav.
Förgänglighet. Allt är förgänglighet. Och kort vår stund på jorden.
Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-11
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar