Det kallar jag teater!

Jag minns inte vilket år jag såg en uppsättning av Trainspotting - filmen hade jag redan sett, boken av Irvine Welsh dessförinnan läst - på Volksbühne vid Rosa-Luxemburg-Platz i Östberlin. I regi av den legendariske, mytomspunne Frank Castorf. 

Men jag minns att det var en ljummen, mycket behaglig höstafton. Kanske i oktober. Så där ljummen och betagande som en höstafton kan vara i Berlin. När sommarhettan vikit undan och staden som skönast att leva i. 

Direkt efter föreställningens slut, från trappan till Volksbühne, ringde jag upp dramaturgen och teaterkonstnären Joakim Stenshäll vid Folkteatern i Gefle. Vi samarbetade i olika projekt. Jag måste bara omedelbart förmedla min entusiasm. Aldrig sett något liknande på en scen!

Trots att det i långa stycken av pjäsen talades en säregen östberlindialekt (?) som jag förstod föga av. Inför en påfallande ungdomlig publik, inga kulturtanter. Äldst i salongen, förutom Skriftställaren, jourhavande brandman som högljutt visade sin uppskattning. 

Joakim inspirerades av Castorf och tysk teater. Brecht en husgud. En gång tog han Folkteaterns anställda till Berliner Ensemble för en uppsättning av just Brecht. Joakim den ende som förstod tyska. 

Hans idéer om en estetisk "förtyskning" av Folkteatern frös inne. 2009 lämnade han hastigt jordelivet. Dödsbudet mottog vi utanför Gränna, rastade på vägen till Greifswald och Penemünde. Det regnade ihärdigt.

Jag kan inte minnas att jag sett någon teaterföreställning efter den i Berlin. Jag tror inte det. Folkteatern i Gefle lockar definitivt inte, ointressant det ord som kommer för mig. Finns något värre än att vara ointressant?

Stämmer inte helt att jag inte sett teater. Men då har det varit Gävle Handikappteaters hisnande uppsättningar. Fräcka, provocerande och rakt på. Inget fjäsk för någon. Smockor så det ryker om det. 

Politisk teater när den är som bäst. Teaterchefen Ulrika Hörberg brinner av kreativitet och får skådespelarna att göra detsamma. Hon är helt otrolig, den kvinnan. Skådespelarna också. 

Kommit på kant med Gävle Kommun som har pippi på att bygga parkeringshus som kostar dryga skattepengar. Teatern får inte längre något från kommunen. Lika bra det. 

27 mars kan man uppleva Gävle Handikappteater när de spelar för Ukraina. Tyvärr är jag inte kry nog att bege mig till Folkets Hus i Gefle för att skratta och jubla som jag skulle ha förväntat mig att få göra. De sviker aldrig sin publik!