Filmen Oss emellan (1969), i regi av Stellan Olsson med Per Oscarsson i huvudrollen, familjen medverkande, hustrun Bärbel och de tre barnen, rönte god kritik men blev ingen kioskvältare, milt uttryckt. Plockades ner från repertoaren efter blott en vecka.
Men gavs en ny chans efter att ett stort antal namnkunniga kulturarbetare i ett offentligt upprop krävt att den för en bredare publik inte särskilt lättillgängliga filmen visades på nytt. Inte vältes heller denna gång några kiosker.
Jag har för mig att jag sett den en gång tidigare, när jag nu en snöig marseftermiddag, tillsammans med kaffe och kokosbollar, ser den på SVT Play. Denne oefterhärmlige Oscarsson som fick mamma att gå i taket när han klädde av sig i Hylands Hörna.
Programledarens min under framträdandet, närmast en happening, obetalbar. Snacka om att överrumplas, tas på sängen.
Oscarsson, som tillsammans med sin dåvarande kvinna brändes inne i deras hus i Västergötland, var en svensk Klaus Kinski. Så egen i sitt konstnärliga uttryck, finner inget bättre ord.
Jag kunde förstås även nämna Rolf Skoglund, också han egen. Härligt kolerisk i den älskade kultfilmen Vi hade i alla fall tur med vädret.
Men Oscarsson strået vassare. Kunde ha gjort en framgångsrik internationell karriär, men föredrog hemmaplan. Vårdade sin konstnärliga integritet, satsade egna pengar i diverse, kommersiellt hopplösa projekt. Ständigt gick den bångstyrige vidare, lät sig aldrig nedslås.
Oss emellan är tidstypisk. Samhällsklimatet radikalt. Vietnambulletinen säljs på gatorna. Undervisningen i klassrummet, där Oscarssons alterego Olofsson vikarierar, är anti-auktoritär. Den anarkistiskt lagde vikarien firar triumfer, eleverna med på noterna.
Olofsson är keramikkonstnär, hamnar i konflikt med ett företag som anlitat honom att utföra ett konstverk med anledning av ett jubileum. Han för in Tredje världen och den rika världens exploatering av u-länderna i verket, inte populärt hos ledningen.
Så förtvivlat långt till nu. Jag är gammal nog att ha varit med som politiskt aktiv på den tiden. Minns som igår lustfylldheten och upprorsandan. Morgondagarna sjöng, allt kändes möjligt.
Sorgligt med alla medverkande i filmen - de satsade sina gager - som är döda: Per Oscarsson själv, Beppe Wolgers, även regissören Stellan Olsson. Filmen hans regidebut.
Olsson måste haft det kämpigt, och roligt, under inspelningen. Så präglad av spontanitet och stundens infall.
Improviserade scener, inget manus, Oscarsson envis på den punkten. Hans altergo tar ut svängarna så det står härliga till. Mot en fond av oförstående, stelnade landsmän.
Icke minst under en busstur, när Olofsson glad i hågen försöker få kontakt med medpassagerarna, avhyses. Ett de vanliga människornas gråtråkiga Sverige jag också minns mycket väl. Men skulle föredra framför den våldets blodiga variant jag lever i nu.
Då Vietnamkrig och solidariska massdemonstrationer, nu Ukraina och okritisk Nato-anslutning. Kunde jag vrida klockan tillbaka, skulle jag göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar