Personligen har jag tidigare känt spelare i Brynäs IF. Men ingen just nu. Därför saknas direkt insyn. Man skall dock omedelbart komma ihåg att spelarna är oerhört lojala mot och framförallt skyddar tränarna. Talar inte öppet med vem som helst om interna förhållanden.
Mot allsvenskan. Med lag som de mörka smålandsskogarnas Tingsryd (hemma-arenan bland tallarna och lingonriset på bilden ovan), Fålhagens polkagrisar Almtuna och andra. Inget ont sagt om dem. Men inte skall Brynäs vara i allsvenskan! Det fattar ju minsta dagisbarn.
En katastrof som bara överträffas av när Titanic degraderades, förlåt sjönk till botten. Och en rejäl smäll för arma, identitetssökande Gefle, som kunnat använda det forna kvarterslaget som "Gävles stolthet". Nu återstår bara Bocken. Och ... ja, vad?
Denna anrika, landet runt sällsynt folkkära klubb där segrandets traditioner sitter i väggarna och hänger i taket på Gavlerinken. TRETTON SM-guld.
Inför denna säsong gjordes dyra spetsvärvningar. Hoppet vaknade hos oss, de sista entusiasterna som Povel Ramel sjöng, om en bättre säsong än de tidigare.
Bland förvärven NHL-meriterade Johan Larsson som var med och vann guld 2012. Tjecken David Sklenicka, "Iron man". I sina bästa stunder en av de mest lysande spelarna i SHL. Kinnvall och Johannesson, två tekniskt begåvade backar. Finska landslagsmän.
Inte har det hjälpt. Alla vi som älskar laget i vått och torrt frågar oss ännu en gång med hesa röster efter tillropen under mer än femtio matcher: Vaaarföör?
Jag brukar citera framlidne ledarskapsforskaren Richard Hackman, hörde honom under ett seminarium på Harvard University, som studerade symfoniorkestrar och mytomspunna, karismatiska dirigenter: "Skall du bedöma ledarskapet i en symfoniorkester, lyssna efter hur det låter."
Klokt och avkylande, bortom all ledarskapsromantik och ytliga managementböcker.
Hur "låter" Brynäs? Känslan från åskådarplats har under säsongen varit att det saknats ett LAG på isen. Individuella prestationer utmärkande, solonummer. Stark känsla av att det brast i kommunikationen mellan spelarna.
Och utan fungerande kommunikation, inget lag. Gäller alla organisationer. Den interna kommunikationen nyckeln till resultat.
Jag är inte beredd att köpa den syndabocksteori som nu lanseras av arga och förtvivlade supporters att vissa spelare saboterat, obstruerat gentemot tränarna. Jag vet att det förekommit tidigare säsonger, med andra tränare.
Jag frågar mig: vart tog den beryktade brynäsandan vägen? En för alla, alla för en. United we stand, divided we fall. Var är kulturbärarna? Med hjärtat klappande för Brynäs.
Förutom duracellkaninen Jacob Blomqvist som aldrig försummar understryka att det finns inget finare än att få dra på sig brynäströjan.
Ibland har jag fått för mig att det råder en illusorisk frälsartro hos klubbledning och sportchef. Det har talats om att "leta spelare på marknaden". Ordvalet speglar den förödande kommersialiseringen av elitidrotten, klubbkänslan får stryka på foten. Långsiktigheten.
Hittar man bara rätt nyförvärv, så. Men vad med LAGET, för att säga det ännu en gång. Hur få det att fungera.
Tränarna ett kapitel för sig. Den egendomlige Peter Andersson som inte alls passade in i brynäskulturen. Underlig statistik styrde flanens agerande. Mumintrollet Manner, pratade bättre än han presterade. Smurf-Ove en nödlösning en minut i tolv. Stackars legendaren!
Klart, som "experterna" i TV betonat, att det ytterst är spelarna som måste göra det, bära tyngsta ansvaret. Ett ytterligare tränarbyte var inget att rekommendera ur det perspektivet.
Jag satt nagelbitande som klistrad vid skärmen igår mot de fysiskt imponerande Malmöpågarna. Nä, inte riktigt sant. Efter tre raka förlustmatcher kändes det hopplöst.
Mot Tingsryd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar