Ring mig!

Hurra för en julafton och hurra för en jul. När onga sket i våffeljärnet och klämde ihopet. Fritt efter Ewert Ljusberg. Tyvärr är han inte längre kvar ibland oss. Hörvärd trubadur, den storskäggige jämtlänningen. 

Men de som minns honom, kanske främst gör det för hans medverkan i ett lättviktigt SVT-program som jag tror hette Har du hört den förut?

Inbjudna kändisar och annat löst folk drog vitsar på löpande band. Högt tempo. Programmet spelades in på en pub belägen inne i en mörk gränd i Sundsvall som inte serverade starkare öl än mellanbira. Ett medvetet val från ägaren. Kanske ett klokt beslut, vad vet jag. 

På den tiden pimplade jag inget svagare än starkbärsa. Mellanbira too fucking close to water, för att citera en törstig Tommy Körberg från scenen på legendariska CC-puben i Gefle.

Jag drömde tidigt om att bli poet. Blockskrev med kulspetspenna i smyg. Dristade mig till att sända in en dikt till Arbetarbladets ungdomsbilaga Träffen. (Redaktör Alf Lundkvist, sedermera känd från tv.) Den publicerades och rönte mycket hån från jämnåriga illiterater i stan. 

Dikten handlade i letargisk ton om hur den trötte poeten, efter ett dagsverke som inte var något att skryta med, ligger i sängen och långsamt faller i sömn. Konkret poesi, nyenkel tror jag är den rätta benämningen, men inget mästerverk. Om jag ska vara ärlig. Och det ska man. 

Med vad begära av en sextonåring som inte ägde Rimbauds snille? Mina föräldrar hånade i varje fall inte. Mamma barndomskamrat med Stig Sjödin. Han lyckades fly det själsdödande Verket. Kanske anade modern en flyktväg för ende sonen.

Nå, jag fortsatte att skriva poesi. Stort att bli publicerad i BLM. Fint som snus, det. Till och med min första svärmor, som jag tror aldrig förlät mig att jag gjorde hennes dotter på smällen, var mäkta imponerad. 

Med hjälp av husorganet Svenskans kultursida fattade hon BLM:s kulturella prestige. 

En lektör på Bonniers läste en samling dikter jag skickat in, föreslog att jag skulle bearbeta dem. Sedan möjliga att ge ut. Det skulle inte krävas att jag lade ner så mycket arbete.

Men då var Ekstrand, den ständigt rastlöse livsvandraren, på väg mot ett annat skrivande. (Förmodligen efterhandskonstruktion, jag var sur över anmärkningarna.) Jag fick för mig att lektören faktiskt var ingen mindre än Herr Gustafsson själv. Initialerna tydde på det. 

Det typiskt gustafssonska sättet att uttrycka sig på. Kanske misstog jag mig i min hybris. 

Två prosalyriska samlingar bland böckerna ur min hand: Gravspegel, inspirerad av Ulrike Meinhof, vars grav i Alt-Mariendorf jag alltid besöker väl i Berlin. Orkanens öga. Om den Pasolini som egentligen "skuggat" mig, den vankelmodige, hela livet. 

Döden mötte giganten på stranden i Ostia utanför Rom. Mördades lurad in i ett bakhåll. Jag har varit där. På den öde plats där han massakrerades och avlivades.

Jag är bra på att rimma. Jag garanterar, gott folk. Det är generna. Som med allting annat. Mamma en fena på rimkonst, anlitades flitigt för att leverera - som det heter nuförtiden - bordsvisor. Turalleri, turallera. Inget betalt fick hon. 

Finns det en efterfrågan på riktiga bordsvisor dessa dagar? I så fall. Ring mig! Men gratis är det inte.