Under tidsspaning i Lisch

Mormors far Edvard vilar tillsammans med hustrun Katarina på gamla körrgårn i Sandviken.

Grannar med mina föräldrars sista viloplats. Edvard och Katarinas gravsten med alltmer bleknande bokstävlar, vittnande om alltings förgänglighet under skyarna. 

Blott femtiotvå år hann han fylla, innan han rycktes bort. 

Änkan tvingades, för försörjningens skull, starta matservering för ungkarlar på bruket. Det var så min mor och far, den inflyttade upplänningen, träffades. Och det sa klick, eller hur det nu gick till. Mamma hjälpte sin mormor med matlagningen.

Martinsmältare till yrket, bortgångne maken, det påstods obekräftat att hettan vid ugnarna var dödande.

Arbetararistokrat kunde Lenin sagt om honom. Socialdemokrat. Tillika bofast, sitt  bruk trogen. När han fick frågan av en arbetskamrat om han inte borde ta sig en tur in till Gefle två och en halv mil österut, möttes han av det avmätta svaret: "Vad skall jag dit och göra!" 

Jag använde det som motto för en av mina böcker. 

Författaren Bengt Anderberg, bördig från Lilla London, bodde många år på danska Bornholm. Jag har läst om hur han avslöjar, nyktre alkoholisten enligt AA-modellen, att han en strålande vacker höstdag på ön "tar sig ett återfall". 

Minns inte om han skyllde på vädret. Alkisar hittar ju alltid ett svepskäl. Denne Anderberg, om vilken det sades att han aldrig reste längre än till fastlandet. 

I mina hyllor finns de beryktade Kärlek-böckerna i en lång serie. Jag tror att novellen När det gick för kyrkoherden filmatiserades med stor biopublik. Mjukporren skymmer viktigare delar av författarskapet, ett snedvridet rykte häktar vid göteborgaren i självvald exil.

Länge reste jag inte mycket, ännu mindre långt, kanske det genetiska arvet från Edvard. Till Danmark och Aalborg för att träffa medborgarlönsvännen Erik. Resor som framkallade bestående kärlek till det rödvita landet. 

Och Nordjyllands Vendsyssel som jag döpt till Krøyerland. Det skimrande ljuset över landskapets platta hedar. Solnedgångar i evighetens Vesterhavet. Blott Danmark ett Nordjylland har. Till hösten väntar ett återseende, om Gud vill och skorna håller.

Sedermera blev det längre resor som egendomligt nog känns overkliga vid tillbakablickar. Var jag verkligen där, eller har jag drömt? Gästföreläsandet i den statliga högskolans tjänst gjorde globetrotter av trögrörlige Ekstrand. 

Blundar och minns. Det strängt muslimska, högljudda böneutrop flera gånger om dagen med start arla morgon från minareter, Ismailia invid Suezkanalen. Ett Egypten i undantagstillstånd efter mordet på Sadat. Säkerhetstjänst som strök omkring i universitetets korridorer.

Ramallah med förnedrande security checks på ockuperade Västbanken. Skakande berättelser om Israels återkommande övergrepp.

Och så Havanna, inget föreläsande den gången, med muralmålningar på Fidel och Che. Som om tiden stått stilla sedan 1959. 

Den som aldrig reser riskerar inte att gripas av hemlängtan. Eller, den som aldrig reser kanske inte har kommit hem. 

Fotnot. Detta skrivs i Lisch (Lidköping). Bilden föreställer rådhuset mitt i stan. En "hemresa" i den meningen att vi försöker återvända till det Sverige som en gång var. Men som är borta. Nostalgi? Nej, tidsspaning.